Sep 292013
 

130928aFörra årets Lidingölopp var egentligen mitt sista i och med att jag bärgade silvret tredje gången gillt. Men i och med att jag med förra årets tid skulle hamna i startgrupp 1B tänkte jag förra hösten ”Att om jag någon gång tänkt göra en Svensk klassiker är tillfället ypperligt att göra det nu!” Varför vänta? Det var bara anmäla i sig igen då. Jag som varit så överlycklig att jakten på silvret var över, nå nu var den självpåtagna prestationspressen över i alla fall. Att springa under silvertiden på 2:15 är allt annat än en dans på rosor och långt ifrån något som ens kan liknas vid någon form av njutning. För min del handlar det snarare om att ligga på randen av min förmåga och stiga ur bekvämlighetskskalet fullkomligt. Att springa under 2:15 handlar mycket om strategi och om att våga och att göra det smart och väl disponerat. Nå, jag är väl medveten om att detta även gäller för stora majoriteten Lidingölöpare, oavsett om ens mål är 2:15, 2:30 eller 3 timmar eller att bara genomföra de 30 kilometerna.

Förra året var de tre huvudmålen sub40 på milen, Swissalpine och silvertid på Lidingöloppet, vilka jag också uppnådde med stor behållning och glädje. Detta år har ultrorna och långa löpäventyr på Sörmlandsleden dominerat scenen, varför högintensiv och dedikerad snabbhetsträning varit närmast obefintlig. Men är det något jag är helt övertygad om så är det att kuperad stiglöpning, veckovis backträning (uppför och särskilt utför) i kombination med lågintensiva ultralångpass (där kupering per automatik innebär tempoväxlingar) är grunden till min bibehållna snabbhet. I augusti körde jag ett tröskelpass på 2 x 10 minuter för att få ett värdebesked hur jag låg till i fart och att kunna hålla den konstant. Det visade sig att den låg helt i klass med min ”form” vid samma tidpunkt för ett år sedan, då jag verkligen fokuserade på snabbhetsträning. Tanken i år var dock att få ihop en del högintensivt under september inför LL, men så dök ju helt oväntat bergsultran i engelska Lake District upp som en försenad 50års present. Normalt trycker jag aldrig in oplanerade tävlingar på ren impuls i min kalender, men när man blir erbjuden en plats i ett fulltecknat premiärevent i Englands vackraste Nationalpark, finns inget annat svar än ett överlyckligt och tacksamt ”Jaaaa!”. Lidingöloppet fick bli vad det blev. Kanske skulle två veckors återhämtning räcka. Jag hade förhoppningar om det då återhämtningen efter alla årets ultror och ultraäventyr på Sörmlandsleden gått förvånansvärt snabbt, vilket väl är ett tecken på att man börjar bli ultra på riktigt. Kroppen lär sig helt enkelt.

Oj, nu har det blivit mycket nedtecknade funderingar utan att jag ens kommit till själva tävlingen, själva kärnan. Men precis som med äpplen är det ju det som omger kärnhuset som är godast. Kärnhuset slänger man ju bara iväg. Jaha, jo, jag åkte upp till storstan från Eskilstuna vid lunch på fredag. Träffade några vänner, hämtade min och Albertos nummerlapp på Lidingövallen och sov över hos mamsen. På lördag morgon var det gott om tid att käka frukost och förbereda sig; mentalt, klädval och blanda ihop ett par resorbrör med koncentrerad Hammer Perpeteum. Drog in till Centralen. Låste där in värdesaker och allt annat som inte skulle med till Lidingön i en förvaringsbox. Satte mig på Espressohouse med en latte och väntade på Alberto. Kände mig coolugn. Alberto gled fram på marmorgolvet och efter lite snack begav vi oss med tricken mot Ropsten. Kaos! Kaotiskt mycket löpare och för lite bussar samt sinnesförvirrade trafikledare. Till slut kom vi i alla fall med en buss. Solen sken och värmde, vilket för oss in på SMHI, som så sent på fredag kväll utlovade mulet väder och regn på lördag förmiddag. Jag vaknade upp till en klarblå himmel. SMHI suger, men ibland suger de överraskande bra. Perfekt löpväder med 10-11 grader i luften. Vid halvtolv stannade i alla fall bussen vid Lidingövallen och vi vandrade iväg mot startområdet på Koltorps gärde. Skön och förväntansfull atmosfär. Promenaden fungerade fint som uppvärmning. Framme vid den lilla skogsdungen intill startfält fem slog vi läger på en solig fläck och började byta om med 30 minuter kvar till start. Klubbkompisarna Rikhard, Kerstin och Stefan hittade oss. För Albertos del var detta LL-premiär och han har haft ett riktigt bra år med grymt fina tider oavsett underlag och distans. Silvertid borde inte vara omöjligt. Rikhard tippade 2:20 för Alberto. Vårt löparorakel i klubben, Kjell, hade tippat 2:08 på mig och 2:11 på Rikhard. Jag tog det med ro. Plötsligt var det bara 10 minuter kvar till start och jag ville hinna med lite löpskolning och korta tempoväxlingar med tanke på den väntande startspurten. Träffade Anders Pihl för första gången IRL och vi hann snacka en del innan vi önskade varandra lycka till och skiljdes åt. Sedan sprang jag på nästa Anders (Hansson), som är klubbens absolut snabbaste veteran på 69 bast, som sprang Stockholm halvmarathon för två veckor sedan på tiden 1:29! Vid 1B:s startlinje träffade jag en del jogg-löpare, bland annat snabba Staffan, som gjorde sin LL-debut.

Så, gott folk, innan jag skriver ”Och pang så gick starten” kan jag bara säga att mitt upplägg var exakt detsamma som förra året: Spurta i starten för att undvika stockning vid 90 graders-knycken till vänster efter runt 700m (som är en flaskhals), köra på och hitta en position (en balansgång), ha med en liten vattenflaska och springa förbi första vätskestationen för att komma förbi fler löpare, nöta på i jämnt tempo (inte fööör snabbt) fram till Fögelöudde vid 15km, bita ihop och löpa backsmart på banans värsta sträcka mellan Fågelöudde och Grönsta, därefter räkna ner kilometer efter kilometer och löpa disciplinerat och bränna på i utförslöporna. Ja, gott folk, så pang gick starten och jag höll mig till ovanstående plan. Mina första fem kilometer blev de snabbaste med 19:37 och de långsammaste var just mellan Fågelöudde och Grönsta med 25:23. Precis som förra året gick jag de första 150 meterna i Abborrbacken. Tömde första Hammer-röret vid Fågelöudde och det andra vid Sticklinge. Skippade sista vätskekontrollen. En riktigt frisk fläkt var när Rikhard (Hänninen) kom ifatt mig vid 25 km och ropade glada upplyftande peppningar och jag blev så full i skratt när han skrek högt i spåret ”Fan, jag är fortfarande så jävla pigg!” medan han virvlade iväg som en överlycklig unggasell! Där och då fick jag verkligen förnyad krafter och la in en högre växel. Tack Rikhard! Efter Abborrbacken kände jag att mitt andra silver var inom räckhåll, men om det skulle bli PR eller inte brydde jag mig inte om. Och som alltid var det en ren och skär befrielse att höra speakerrösten från målområdet, flyta ner från sista lilla backen och ut på upploppet mot mål! I mål på 2:11:04! Yes! En förbättring med 1 minut och 27 sekunder mot förra årets silvertid! Skönt att få knyta ihop Lidingöloppsäcken med fanan i topp!

Vi var några sköningar som gick i mål inom loppet av några minuter; Daniel A på 2:06, Rikhard på 2:07, Tobias N på 2:10, Martti M på 2:10 och Staffan D på 2:11. Alberto gjorde en grym LL-debut med snygga 2:22! Klubbens grymma 69-taggare, Anders H, sprang in på 2:22. Hatten av! Sedan blev det kaffe (+10 kanelgifflar) och lite eftersnack med Martti om Swissalpine och hans förestående mara i München. Hann även slänga några gratulerande ord med Staffan innan jag begav mig mot Centralen och tåget hem, som blev försenat med en timma. Jag tror minsann att SJ och SMHI har något gemensamt. Beträffande klubboraklet Kjells prognos så hade han uppenbarligen blandat ihop tiderna för mig och Rikhard, men vi är lika glada för det! Och till sist, för er som – mot förmodan – legat sömnlösa sedan tisdagens blogginlägg och väntat på svaret om vilka skor som fick äran att bära mig på Lidingön, kan jag avslöja att det blev mina trotjänare Tarther, som synes nedan.

Ja, då var Lidingöloppet ett avslutat kapitel och delmoment två i klassikern genomförd! Nu väntar en välförtjänt löpvila och framöver mer träningsfokus på skidstakövningar och racercykling på landsväg. Ha det gott därute i höstmarkerna!

130928b 130928c
130928d

 Skriv en kommentar

(required)

(required)