Sep 212013
 

130921aIgår fick jag för första gången vakna upp av mig själv och uppleva mina numera lediga fredagar. Vakna upp, dra sig med sömniga katter i vetskapen om ett för dagen blankt kalenderblad. Känns som ett luxiöst privilegium. Haha, tro inte att jag såsade omkring i mystofflor och nätundertröja hela dagen. Det blev en del mailande, läsande och skrivande på boken. Jag kommer nog hitta en slags rutin för mina tredagarshelger vad det lider.

Å andra sidan blev till att ställa klockan inför lördag morgon. Eskilstuna trailgerilla hade bjudit in orienteringsveteranen Tomas Carlsson för en introduktion i navigering och kartläsning. Steg upp till en kylig och klarblå himmel. Lagade i ordning en grötfrukost på dinkelflingor från Saltå kvarn. Hann med en stor latte medan jag skördade lite chili. På sju somrar har jag aldrig fått så mycket chili, vilket säger en del om sommaren som gått. Svidade om och packade ihop ryggan och cyklade iväg mot Vilsta.

Var framme vid raststugan strax innan nio. Först på plats. Satte mig på en bänk i solen och lutade mig bakåt. Några långa värmande minuter förflöt innan jag hörde Tomas röst och strax därefter kom Per-Arne flåsande på sin racer. Anki hade feber och låg kvar hemma i sängen. Några fler gerillas var inte att vänta. Vi köpte oss ett varsitt naturpass, det vill säga två kartor över Vilstaskogens naturreservat, varav en A3-karta i skala 1:10.000 med 50 kontroller utmarkerade. Klockrent uttänkt av klubben Eskilstuna Orienteringslöpare! Vi satte oss i solen och Tomas hade en halvtimmas introduktion. Spännande. Solen värmde och skratten fick en särskild klang i den friska morgonluften.

Vi begav oss sedan iväg, men löpning stod inte på schemat. Vi gick och stannade till titt som tätt medan Tomas förklarade kartan och bad oss – pedagogiskt korrekt – berätta hur vi tänkt angripa första kontrollen. Första kontrollen var rätt enkel, nästan för enkel då vi såg förbi den i vår iver. Andra kontrollen bjöd på svårigheter, dels vägen dit och sedan att vi trodde vi var rätt på plats, men där fanns ingen kontroll att finna. Per-Arne och jag lufsade omkring som två närsynta grävlingar på två ben fullt övertygade om att det orangevita bytet fanns uppspikat på ett träd där i cirkeln. Tomas fick oss att tänka om – och ta oss ut – utanför cirkeln, för att hitta en plats där vi helt säkert visste vart vi var och därifrån göra en förnyad attack mot kontroll två. Den snabba omdirigeringen gav snabbt resultat! Från de fina hällmarkerna och klippskrevorna bar det utför mot Skjulstaån och kontroll tre, som var busenkel, beroende på att det fanns så många utmärkande naturtyper. Häftig kontrast från den läckra tallskogen på hällmarksplatån ned till hassellundarna och de flerhundraåriga ekarna nere vid ån.! Ahh, sedan bar det av mot raststugan för en välförtjänt fika i solen. Vi mös och talade om sådant som bara män kan; katter, chili, fika och löpning;-) En råfokuserad Rikhard H sprang förbi som värsta Timothy Olson på sitt långpass. Vi tog farväl av Tomas och sedan cyklade Per-Arne och jag vidare tills vi skiljdes åt vid ÖB.

Väl hemma blev det ett hett bad. Skördade sedan resten av all chili. Tre olika sorter för höstens och vinterns vegetariska grytor. Böjd och stel i ryggen av allt skördande var det på sin plats med en stor latte tillbakalutad i rottingstolen med den fantastiskt fascinerande boken Mountain Men – Tall Tales and High Adventure. Ja, det är mycket med berg, fjäll och navigering i min lilla värld just nu. Visst, ett naturligt steg i riktning mot de framtida projekt som väntar. Nä, jag ska inte sadla om till bergsklättrare, men jag behöver bättra på kunskapen när det gäller vandring och löpning i berg och fjällvidder. Ibland undrar jag stilla ”Varför?”, när jag lika gärna kunde ligga och gotta mig bekymmerslöst och njuta av det lilla, som en katt…

130921b
130921c130921d 130921e 130921f 130921g
130921h