Sep 162013
 

130914_1Hmm, var ska jag börja? Känns lite märkligt att kalla en story på 10 mil, 4300 höjdmeter och 14 timmar och 20 minuters löpning över sju bergstoppar i Engelska Lakeland för en race rapport. Det närmaste ett race man kommer i fart är enbart på vissa av utförslöporna på denna bergsultra som gick av stapeln i helgen. Ja, det var premiär för denna tävling som var uppdelad i två distanser: 100K och 50K. Den längre distansen var i sin tur uppdelad i två klasser (fråga mig inte varför). Den ena (race) med en tidsbegränsning på 24 timmar och den andra med ytterligare tre timmars påslag. Jag anlände som bekant redan på torsdag eftermiddag. Inte för att jag behöver någon höjdacklimatisering, men jag vill alltid ha dagen innan en ultratävling helt fri från åtaganden. Allt ska vara förberett. Helt enkelt en dag att bara ta det cool, koppla av och förbereda sig mentalt för det som komma skall. Eller kanske handlar det snarare om att rensa huvudet, söka distraktioner som leder bort tankarna från löpningen och njuta av stunden. Hämtade nummerlapp och chip (en bricka på halsband som lästes av på totalt 10 stationer) redan på fredag förmiddag och ägnade resten av dagen med att upptäcka Grasmere och Ambleside. Båda byarna var härligt pittoreska som andades historia, men det var även betydligt mer turistigt och byst med folk jämfört med den mer easy-going Windermere. Det blev några timmars härlig bergsvandring norr om Grasmere upp mot Easedale Tarn. Tillbaka i Windermere var det åter Fish & Chips på menyn och sedan tillbaka till rummet med en påse avocados och coctailtomater för att ligga i sängen och smaska i mig nyttigheterna medan jag gick igenom bansträckningen och banprofilen för att få ett någorlunda hum om vad som väntade. Jag har dock lärt mig att det är stört omöjligt att översätta en banprofil till något konkret användbart och 100K ihoptryckt på ett A4-ark säger väldigt lite om de verkliga förhållandena. En banprofil säger inget om underlaget, den faktiska lutningen, om det är stig rakt upp eller i serpentin. Kollade vädret. Prognosen för lördagen var bästa tänkbara, medan söndagens höststorm såg allt annat än angenäm ut. Gick igenom packningen en sista gång och ställde klockorna på väckning. Släckte ner strax innan tio och flöt iväg i något slags förväntansfullt töcken.

130914_2

Sömnen kändes lika kort som hoppet till detta stycke när första klockan gick igång vid halvfem på morgonen. Lite för tidigt för dukad frukost på Firgarth, men ägaren Collin hade fixat en bricka med yoghurt, några flapjack-liknande kakor och frukt. Till detta hade jag köpt två feta rökta öringar, som jag tryckte i mig mellan mina rituella rutiner som numera föregår varje ultraäventyr. Väl inkörda vid det här laget får man väl säga. En kvart över fem var jag så klar och vandrade iväg i mörkret mot Brockhole. När det gäller utrustningen hade jag valt att lämna stavarna hemma, mest beroende på att jag flög med enbart handbagage. Min Salomon S-lab 12 liters-rygga var fullpackad, men vätskeblåsan var som vanligt ersatt med två halvliters cykelflarror framtill och på fötterna satt givetvis mina grymma trotjänare Inov-8 Trailroc 255. Efter en halvtimmas stillsam promenad var jag framme. Sakta men säkert började det gry, men eftersom det skulle bli ett par kilometers löpning genom skog valde jag att använda pannlampa. Vore korkat att utmana ödet redan de första kilometerna. Närmare 170 ultratrailsjälar var samlade i startfållan och det var så där skönt avspänt. Inget pompöst med musik och nedräkning. Bara en glad stämning. Snackade med en tjej och så plötsligt gick starten. Körde som jag brukar och la mig rätt snabbt strax efter tätklungan. Efter 20 minuter kunde jag packa ner pannlampan. Det såg ut att bli en fantastisk dag. Knappt ett moln på himlen. Ingen vind att tala om och temperaturen låg runt 9 grader vid starten för att sedan ligga på 15-16 under större delen av dagen. Jag valde kortärmat direkt på morgonen (och sprang så hela vägen in i mål). Rätt snart kände jag att detta skulle bli en dag att minnas!

130914_3

Nä, gott folk detta kommer inte att bli en lång rapport när det kommer till det skrivna ordet. Det finns en risk att det hela annars blir en långrandig historia. Det händer inte särskilt mycket under 10 mil, förutom alla intryck, vilka i sig är väldigt svåra att beskriva med ord. Det blir istället mina fotografier som får förmedla en del av intrycken från den fantastiska dagen. Man ska inte jämföra, men om Zugspitze var min tuffaste och brantaste, Swissalpine den hetaste och lärorikaste så är Lake District’s Ultimate Trail den absolut vackraste bergsultran i min ultrakarriär! Dessutom den mest tekniska av samtliga tre. Jag fick en känsla av att ”banläggaren” Gaynor Prior fokuserat på de sju bergstopparna och mellan dem dragit lite av transportlöpning på asfalt eller grusvägar. I helhet gillade jag hela banan skarpt då den bjöd på mycket löpning. Perfekt balans mellan klättring uppför och just löpning. Stigarna i bergen var jäkligt tekniska och steniga och stundtals smått scary, men det var bara att bränna på utför och inte tänka. På högplatån av Watendlath Fell var det däremot grymt jobbig och blöt myrlöpning. Och apropå utförslöpning kom jag efter 50 km ikapp ultralandsmaninnan Linn Sahlström, numera stationerad i England. Vi körde lite av en charmig ”dragspelslöpning” resten av loppet. Vi gjorde sällskap lite här och var och det försprång jag fick på slutfasen av klättringarna uppför tog hon igen på utförslöpningarna, vilket gjorde att vi sammanstrålade och peppade varandra på varje station, utom den sista. Jag tycker själv att jag är hyfsat snabb och våghalsig utför, men när det kommer Linns utförslöpning är jag närmast mållöst imponerad. Jag blir full i skratt när jag tänker tillbaka på ett tillfälle då jag ”såsade” utför efter Grizedalpasset och återhämtningen efter en energidipp. Jag njöt av tystnaden och stannade till vid en bäck för att dricka och fylla på flaskorna och plötsligt från ingenstans kommer Linn flygande nedför som en tvåbent bergsgasell med stavar. Där stod jag med en flaska i handen och gapande mun. Vad fan hände? Hallucination? Nä, för fasen! Hon var den friska fläkten och draghjälpen jag verkligen behövde just då! Och jag flög nedför efter henne;-)

Ja, dagen bjöd på många goa möten. Man har ju liksom tid att prata med likasinnade sköningar, särskilt på flacken och långa svaga motlut. Under nästan hela loppet hade jag även ett ”dragspelsförhållande” med en annan person, Chris Winter. Vi låg på samma nivå och vi hade hjälp av varandra till och från. Han sprang i mål tjugo minuter innan mig och knep en femteplats. Ja, då kan jag lika gärna berätta att jag sprang in på plats 9 totalt och blev tvåa i gruppen Män50, vilket utan tvekan är den bästa prestation hitintills i min löparkarriär. Hade ingen aning om att jag sprungit så bra placeringsmässigt, men det förklarar också varför jag stundtals var helt ensam de sista 15 km. Plockade många 50K:are, vilka startade klockan 12 vid Patterdale, typ 20 minuter innan jag kom dit. Småler åt en händelse vid 90 km: Vid en grind framför mig passerade ett gäng löpare (50K:are) som började tjoa när en snubbe fick syn på mig och min nummerlapp och skrek ”Wow, here comes a one hundred man!” Och jag svarade glatt ”Yeah, and the only one hundred man from Sweden as well!” och jag fick sköna applåder:-) Och ja, jag lyckades nästan med min målsättning att hinna i mål innan det blev mörkt. Jag fick springa de sista fyra kilometerna med pannlampa genom skogarna ned mot målgången i Brockhole, vilket ju var en barnlek i jämförelse med de som gjorde det bland bergen med många mil kvar. Annars flöt allt på bra, utom två energidippar som jag balanserade upp med två påsar nötter och flapjacks samt en sten som slog upp på höger innerankel, vilken fortfarande är grymt svullen. Det enda minuset med tävlingen, men ack så viktigt, var att banmärkningen stundtals var riktigt kass, särskilt sista 15 kilometerna, när folk är som tröttast och många sprang i mörker. Jag och många med mig sprang fel sista två kilometerna och hamnade på asfaltsvägen till Brockhole, vilket resulterade i en snabbare split. Nå, barnfel som de tveklöst lär lösa till nästa års tävling.

Inte att förglömma är Linns fina prestation: totalt en 13:e plats och tvåa bland kvinnorna! High five! Bästa löparen sprang i mål på den imponerande tiden 11:38, med över en timma ner till tvåan! Betänk då att även runt 100 grindar skulle öppnas och stängas!

Nä, nu har jag faktiskt slut på orden och har inte något vettigt kvar att skriva, utom en sak: Om det är någon av er läsare som är sugen på att testa en bergsultra (50 eller 100K) framöver, så kan jag verkligen rekommendera denna å det varmaste. Så, varsågod och ta för er av mina bilder (+ tre av James Kirby). Sug i er och dröm om Lakeland!

130914_4 130914_4b 130914_5
130914_5b
130914_6 130914_7 130914_8 130914_9 130914_10
130914_10b
130914_11 130914_12
130914_13b 130914_13130914_14
130914_16
130914_15
130914_17 130914_18 130914_19 130914_20 130914_21 130914_22 130914_23 130914_24 130914_25 130914_26 130914_27 130914_28 130914_29 130914_30 130914_31 130914_32 130914_33 130914_34 130914_35 130914_36 130914_37 130914_38
130914_38b130914_39 130914_40 130914_41 130914_42 130914_43 130914_44 130914_45
130914_46

 Skriv en kommentar

(required)

(required)