Sep 132013
 

130913aSå var jag då framme vid årets tredje stora höjdpunkt i dubbel bemärkelse – Lake District’s Ultimate Trail 100K och 4300 höjdmeter. En slags grande finale kan man väl säga. Planet lyfte från Arlanda 10:40 på torsdagen och 5 1/2 timma senare var jag framme i Windermere i Lakeland nordväst om Manchester. Checkade in på det gemytliga Firgarth Guest House. Struntade i att packa upp, utan begav mig istället ut på en upptäcktsfärd. Hade fått en snabb genomgång av områdets stigar och sevärdigheter av ägaren Collin. Över en kopp te förstås. Windermere i sig är en riktigt gammal och fin liten by byggd i Lakeland stone. Byn får väl sägas vara ett centrum för människor som vill upptäcka Lakeland (Lake District National Park) genom att vandra leder, på en Moutainbike, i en chartrad jeep eller bara att springa leder eller stiglöst. Hela Lakeland är klassisk fell-running-mark med anor från 1900-talets början, vad gäller tävlingar. Så när jag såg skyltar med namn som Grasmere, Kendal, Rydal, Coniston, Keswick och Hawkshead fick jag mer eller mindre ståpäls. Orterna är starkt förknippade med fellrunning och Grasmere är en av de äldsta fell-running-tävlingarna i landet.

Trots att molnen flöt fram lågt över höjderna och temperaturen låg på 16 grader värmde alla intryck och det var bara att hugga tag i ett moln och flyta med. Jag klättrade upp till Orrest Head, men hela bergskedjan österut låg inbäddad i dimma. Ett fint duggregn gav sig till känna och jag njöt. Körde lite utförslöpning ned till Windermere och gled in på ett schysst litet hak som lagade till en smarrig talrik med Fish & Chips. Vandrade sedan runt i den lilla byn och njöt. Tillbaka till rummet packade jag upp allt och redan vid nio släckte jag mina blå.

Vaknade tidigt till en sjungande rödhake i trädgården utanför. En timma kvar till frukosten serverades. Upp och hoppa för en promenad upp till Orrest Head för att avnjuta gryningsljuset mot bergsked´jan i väst med alla välkända toppar. Njöt av stillheten och betraktade solens strålar som försökte slingra sig förbi molnstrimmorna här och där. Sedan blev det en cool utförslöpa ner till Windermere, precis tajmat för en utsökt frukost. Den typiska varma engelska frukosten var inte upplagd, utan tillagades efter varje gärsts önskemål! Därefter blev det en halvtimmas promenad till Brockhole Visitor Center och nummerlapp- och chip-hämtning. Till skillnad från exemplevis Zugspitze var man tvungen att ha med sig packningen för en check innan man fick chipet. Och de kollade allt riktigt noga, till och med hur sömmarna såg ut på mina regnkläder. Blir det en check efter målgång och man inte har alla obligatoriska delar i packningen är man så klart diskad. Man har ju detta för ens egen (och andras) säkerhet.

Nu har jag avnjutit en fika på Booths Café med WiFi och ska snart ta bussen till Grasmere för att vandra upp till Easedale Tarn (en fjällsjö). Nu ska jag ta det jäkligt försiktigt då det är Fredag den 13:e, Slog i knät i natt när jag var uppe och pissade, Den största faran är annars vänstertrafiken och de har ju fan inga övergångsställen i den är delen av landet. Så, här tar jag det lugnt. I övrigt känns allt bra. Starten går klockan sex på lördag morgon och väderprognosen ser ypperlig ut, till skillnad från söndagens prognos med hårda västvindar och hällregn. Siktar dock på målgång till lördag kväll, men vi vet ju hur det är med ultror i allmänhet och bergsultror i synnerhet. Det blir sällan som man förväntar sig, så det gäller att förvänta sig det oväntade ;-)

130913b 130913c 130913d

130913e