Sep 092013
 

Så har en minnesvärd helg i traillöpningens tecken förlöpt! Den gångna helgen var sedan länge inplanerad i 11 Vilstaiters kalender. Det har sedan länge funnits ett sug i klubben (Vilsta IK) efter ett trailläger på höstkanten inför Lidingöloppet. Så klubbkompisen Kerstin och jag satte ner trailskorna och ordnade med ett trailläger i Kolmårdens magiska skogar och svindlande klippbranter. I fredags var det så dags för avfärd från Eskilstuna med Stavsjö vandrarhem som mål. Rikhard hade varit på studiebesök i Malmö/Köpenhamn och var på plats redan vid halvsex på eftermiddagen. Tre bilar anlände näranog samtidigt runt halvsju med Anki och Sofie droppade senare på kvällen. Alla installerade sig på sina rum, som passande nog för en fågelskådare hade fågelnamn. Per-Arne och jag tog in i Korpen. Innan den lättare middagen med kallskuret serverades åkte Peter, Erik och jag iväg och dumpade Eriks bil vid Kvarsebo färjeläge. Vi njöt av solnedgången innan vi åkte tillbaka i Peters bil. Beroende på en missbedömning av avstånd och tid (alla tittar på mig) och en betaversion till GPS (titta inte på mig) kom vi tillbaka långt senare än beräknat och resten av gänget hade huggit in på rostbiffen och potatissalladen. Därefter blev det lite soft kvällssnack och känna varandra på pulsen. En slags fredagskväll-trötthet och ett pirrande sug efter morgondagens äventyr infann sig och det var hög tid att knoppa in.

130906a

Lördagen den 7/9, etapp 32, 33 och 33:1, totalt 23,5 km
Tina var morgonpigg och hade nästan fixat till hela frukostbuffén när jag tassade in i köket vid halv åtta för att fixa gröten till de hågade. Det blev en lugn och skön frukost och var och en fixade sedan med packningen för dagens trailäventyr. Vädret var kanon. Klarblå himmel, frisk luft och närmast vindstilla. Varefter var och en blev färdig samlades vi ute på altanen, där det kollades in ryggor och skor, gavs råd och berättades historier. På flertalet fötter satt det Trailroc 255:or. Kerstin hade dock inte fått sina från Wiggle och jag själv valde 245:orna. Erik testade ett par 255:0r och blev nog såld. Nå, klockan nio var det dags att ge sig av. Etapp 32 börjar bokstavligen utanför dörren på vandrarhemmet och vi startade morgonen med att ta rundslingan runt sjön Skiren. Härlig stig alldeles intill strandlinjen. Erik tog täten då han (och Tina) har ett jämnt och perfekt ”långsamt” tempo som passar alla deltagarna. De var som schweiziska urverk på två ben!

Det var bara 1 1/2 vecka sedan jag sprang denna sträcka och varken stigarna eller vädret hade förändrats, förutom att allt nu upplevdes tillsammans med likasinnade. Det är rätt häftigt när man ser glädjen glittra i andras ögon över häftiga stigar av alla slag genom varierande, storslagen och vild natur. Rofyllt och glädjerikt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

När vi nådde Lövsjön på etapp 32 vällde plötsligt dimman in från söder och Bråvikshållet. Lite magiskt och samtidigt välkommet kylande. Jag bad till vädergudarna att upplösa dimman innan vi kom till Bråviken, så att dess vidsträckta vatten skulle kunna avnjutas från klippbranterna. Vi fortsatte och kom snart in på etapp 33, som kännetecknas av härligt kuperad löpning över hällmarker ner i små raviner eller klippryggar. Och som i ett trollslag skingrades dimman och solen lös och värmde från en klarblå himmel. Vi närmade oss Bråvikbrantens naturreservat med dess branter och helt orörda skog med jättelika tallar från 1700-talets slut. Korparnas ödesmättade rop genljöd skogarna här och där, liksom nötskrikornas hesa skrän. Löpningen varvades med klättringar uppför och gång på många knixiga passager. Stigarna vid Bråviken bjuder också på Sörmlandsledens brantaste stigningar. Vi stannade och softade på ett par platser med fantastisk utsikt över Bråviken och Vikbolandet långt bort på andra sidan.

Vi kom sedan in på etapp 33:1. En kort etapp på fyra kilometer, men ack så kuperad. Sträckan bjöd på väldigt tekniska stigar och sagolikt skön hällmarkslöpning. De flesta prisade trailgudarna att denna etapp låg i slutet av dagens löpäventyr och att det anrika café Säterdalen nere vid Kvarsebo färjeläge lockade med en efterlängtad fika med förbeställda mackor. Vi besökte rövargrottorna innan vi avnjöt en lång utförslöpa genom lummig skog ner mot cafét. Jag kan lova att vi njöt länge och väl av kaffe, mackor och diverse bakverk och glass under mer än en timma i stekande sol och glittrande utsikt vid vattnet. Hälften av oss fick njuta extra länge där på altanen, då Erik fyllde sin bil och åkte iväg till vandrarhemmet, där sedan två bilar åkte iväg för att hämta resten av oss.

Väl tillbaka till vandrarhemmet fixade var och en med sitt. Tjejerna drog till Norrköping för att fika och komplementhandla, medan vi andra satt på altanen och ljög med kaffe och fikabröd. Vid halvsju var det dags för en efterlängtad middag bestående av Kerstins hemlagade lasagne. Alla gick proppmätta och välmående från middagsbordet och vidare till konferensstugan. Där var det uppdukat med fika och snacks. Några förpassade sig i sängar, soffa eller stolar för att ta del av kvällens bildspel. Jag visade bilder från min vistelse i Grainau och bergsultratävlingen Zugspitze och Rikhard visade bilder och berättade om vår heta vistelse i Schweiz och Swissalpine. Sedan var det helt enkelt dags att knoppa in då ett nytt äventyr väntade och sömn är bästa återhämtningen för trötta ben. Bilderna från dagen nedan förmedlar en bråkdel av dagens upplevelser, skratt och njutfulla suckar blandat med svett och någon enstaka vurpa.

130907a 130907aa 130907b 130907c 130907d 130907e 130907f 130907g 130907h 130907i 130907j 130907k 130907l 130907m 130907n 130907o 130907p 130907q 130907r 130907s
130907t

Söndagen den 8/9, etapp 30 och 31, totalt 22,5 km
Eftersom den chartrade bussen skulle hämta oss klockan åtta på morgonen var det frukost vid halvsju som gällde. Tina var piggast i gänget som vanligt och frukostbuffén inklusive två kastruller med gröt var framdukat! Alla var lika taggade, men två valde att stå över dagens löpning. Bussen rullade in minuten över åtta och forslade oss två mil norröver till Djupvik vid Näsnaren där etapp 30 startar. En mycket vacker etapp genom gamla skogar och tallmoar med lite skogstjärnar här och där. På hela sträckan finns inte ett enda hus, bara vild och orörd natur. Tina och Erik samsades om att hålla tempot på en jämn och stabil nivå. Stigarna var jämnare, mjukare och mer lättsprungna jämfört med dagen innan. Vi avnjöt en häftig minikanjon och Sörmlands högsta berg med sina 123 meter över havet och på det har ett 12 meter högt torn byggts. Utsikten uppifrån översta plattformen var helt magnifik!

Dagen var rätt mycket varmare jämfört med dagen innan, så det var skönt att merparten av löpningen flöt på genom skuggiga gammelskogar. Väl inne på etapp 31 kom vi snart till Ulvberget. Alla hade stannat och väntat på mig då Sörmlandsledspilarna pekade i två riktningar: en i stigens riktning och en rätt uppför. Jag sa att vi skulle uppför. ”Men det är ju en backe!” utbrast Stefan, och alla fick sig ett gott skratt. Riktigt läcker klättring och ljuvlig hällmarkslöpning och stundtals riktigt teknisk löpning som avslutades med en lång svår utförslöpa längs lodräta bergväggar. Man fick minst sagt lite fjällkänsla då terrängen bestod av vindpinade björkar och mossar insprängda i bergssvackorna. Därefter blev det fina slingrande stigar svagt utför mot Stavsjö. Etappen avslutades med fina hällmarker och en del spånglös myrlöpning och avslutningsvis över spänger på den sista stora myren. Att den sista kilometerna avverkades på grus och asfalt är förträngt. Några sprang vilse på den absolut sista biten och Per-Arne avslutade helgen löpäventyr med ett svalkande dopp i Stavsjön i full löparmundering.

Väl vid vandrarhemmet städade vi ur rummen samtidigt som några ordnade med lunchen, som bestod av Kerstins gudomligt goda vegetariska chiligryta! Det blev en skön avskedslunch på altanen. Alla undrade vart helgen tagit vägen. Märkligt hur fort tiden kan upplevas passera, trots att den är fylld med så mycket, från morgon till kväll. Helgen var verkligen som ett välfyllt kakfat med alla tänkbara sorter och smaker på stig, kuperade bullar, läckra hällmarkslängder och saftiga myrmarksbottnar. Alla var vi också rörande överens om att detta med ett trailläger i september får bli en återkommande tradition i klubben. Tack Kerstin, Stefan Peter, Per-Arne, Rikhard, Sofie, Kjell, Erik, Anki och Tina för en helt underbar helg! Och tack Pasha (ägaren av vandrarhemmet) för helt suverän service! Här följer ett gäng bilder från söndagens äventyr:

 130908a 130908b 130908c 130908d 130908e 130908f 130908g 130908h 130908i 130908j 130908k 130908l 130908m 130908n 130908o 130908p 130908q 130908r130908s