Aug 292013
 

Jag har aldrig tidigare gjort något liknande, det vill säga att springa ultralångt i terräng tre dagar i rad. Anledningen till detta tredagars löpäventyr – i min mission att fullborda hela Sörmlandsleden – var att etapperna/sträckorna är svåra att beta av var för sig på en dag och att samtidigt få ihop logistiken på ett smidigt vis och slippa onödigt mycket resande. Att springa den drygt 19 mil långa sträckan Stavsjö-Nyköping-Vagnhärad i ett svep krävde således tre dagar och två övernattningar längs vägen. Semester och boende var bokat sedan ett par månader tillbaka. Hur gick det då?

Visst gick det, men inte helt enligt planerna, men det är så det bör vara om det ska kallas äventyr! Nu återstår nästa utmaning. Den att försöka sortera och rekonstruera tre dagars löpning på Sörmlandsleden till en begriplig story. Intryck glider in i varandra, dofter blandas, kallt och varmt, gryning som övergår i stekande sol som sakteligen dalar ned mot väst och så alla dessa underbara varianter av stigar, allt från den mjuka tysta nästa sammetsläta tallbarrstigen till den otroligt tekniska och tidskrävande stigen med stenar i alla storlekar och knotiga rötter likt hundratals fågelklor som griper tag om stigen (och dina fötter om du inte är alert nog). Däremellan osynliga hällmarksstigar som bara ett tränat öga kan se, spänger, mossor, smala slingrande stigar till breda gamla skogsvägstigar. Variationen på stig är närmast oändlig och tillsammans med den omgivande naturen, som ständigt skiftar, är den största anledningen till att jag älskar stiglöpning så mycket. Lägg därtill den ofta totala tystnaden och framför allt avsaknaden av mänskliga ljud och brus. Denna tid på året är dessutom speciell då fåglarna inte längre sjunger, förutom diverse lock- och varningsläten, så tystnaden blir än mer påtaglig. Jag fick verkligen min beskärda del, i stort sett hela vägen från Stavsjö till Vagnhärad. Märkligt, men är det något som inte blandas ihop med annat så är det var någonstans på varje enskild etapp jag noterade vissa udda fågelarter och på så vis får jag en inre struktur när jag mentalt återupplever mitt äventyr på nytt. Totalt noterade jag hela 82 fågelarter. Nå, här följer en kort redogörelse dag för dag med ackompanjerande fotografier.

Dag 1 – 26/8 – Stavsjö-Nyköping – 67 km
Tog 06-bussen från Eskilstuna till Nyköping och därifrån nästa buss till Stavsjö via Jönåker. Var framme vid Stavsjö vandrarhem 09:15. En rogivande sightseeing. Etapp 32 startar direkt utanför vandrarhemmet, men jag passade på att stämma av allt med den nye (och mycket sympatiska) ägaren , Pasha, inför det stundande traillägret. Vi gick igenom alla rumsbokningar och kollade in bildvisningsstugan sedan fikade och snackade vi i solen på altanen. Jag insåg att det skulle bli en mycket varm dag. Klarblå himmel och närmast vindstilla. Klockan var tio när jag kom iväg. Sprang rundslingan runt Skiren innan jag fortsatte på etapp 32, som är hyfsat lättsprungen. Sprang in en kortis vid Kokärret, sedan vidare på Nunnebanans historiska mark och den alltid lika härliga sträckan med 700 meter spänger över fin myrmark. Därefter börjar allvaret, vad gäller löpningen. Andra delen av etapp 33 och så hela 33:1 är väldigt krävande. Bråvikbrantens natrurreservat bjuder på Sörmlandsledens brantaste stigningar (från havsnivå uppåt och så ned igen;), men också de läckraste vyerna. Mycket av löpningen går på hällmarker varvat med riktigt tekniska och slingrandestigar. Naturen i naturreservatet är helt fantastisk med resliga tallar från slutet av 1700-talet! Jobbigast denna dag var dock den stekande solen. Hällmarkslöpning + stekande sol = stekhällslöpning! Fick flashbackstänk från Swissalpine. Njöt av vyerna på ett par fina platser och spanade in rövargrottorna. Rullade sedan utför på sista biten till Kvarsebo färjeläge. Det lilla gulliga fiket med den vänliga tanten var öppet! Avnjöt kaffe, glass och en bakelse i skuggan på altanen med utsikt över Bråviken. Livskvalitet!

Eftersom 33:1 är en ”återvändsgränd” tog jag landsvägen och den kilometerlååånga uppförsbacken och sedan vidare mot Norrköping för att komma på etapp 34, som var helt ny för mig liksom alla följande etapper. Sträckan var otroligt läcker med mycket hällmarkslöpning, men trevligt nog inte särskilt kuperad. Skrämde upp en tjäderhöna. Ett tecken på att man rör sig i gammal orörd skog. Tystnaden var otrolig. När jag kom till den vidsträckta Fjällmossen lyfte en gammal havsörn ur en dunge med jättelika och knotiga tallar. Läckert! Häftigast var när jag fem hundra meter senare stannade till för att fotografera en del av mossen och plötsligt hör ett mäktigt vindbrus i tystnaden, vänder mig om och ser örnen dra iväg ännu en gång med majestätiska vingslag. När man hör vindsuset från en lyftande örn 50 meter bort, ja, då är det sannerligen tyst! Jag fortsatte min väg genom olika naturtyper, eldhärjade områden, klapperstensfält, njöt av kallt källvatten, mötte en räv. Allt handlar bara om här och nu. Känna det primitiva ursprunget inom sig och följa stigen. Fortsatte på etapp 35 som i trance, förutom när tjäderhöna nummer två nästan fick hjärtat att slå en volt. Ingen tanke alls på tiden. Det är först när jag kommer till Nävsjön och etapp 36:1 som jag inser att solen börjar sänka sig betänkligt. Oops! Hur ska detta gå? Kanske lite för många stopp under färden? Lite sent att vara efterklok!

Fyller flaskorna i en kallkälla innan jag drar iväg på 36:1 och försöker öka takten, men det är svårt då stigen är tuff. Samtidigt kan jag inte låta bli att stanna här och där längs Stora Bötets vidsträckta myrkomplex. Hör ropande tranor och ser ett par en bit ut i myren. Kommer upp på högre höjder med en del hällmarkslöpning. Spänger över en bred myr och när man inte håller ögonen på spängerna, ja, då trampar jag givetvis ut i myren. Brun sump upp till vaderna. Kan inte göra annat än småle, faktiskt. Väl vid Gälkhyttedammen och etapp 36:2 blir jag förvirrad av rundslingan och tappar tid. Solen börjar gå ned. Sista kilometerna har jag sett väldigt mycket uppbökad mark. Vildsvin. Det är nu de vaknar till liv. Någon kilometer in på 36:2:an hör jag så skrik och grymtningar, men tack och lov bakom mig, inte framför mig. Mörkret sänker sig snabbt. Ser knappt vart jag sätter fötterna, men märkligt funkar löpningen klockrent. Inte en tendens till snubblande en enda gång. Största problemet är snarare att jag inte kan urskilja markeringarna längre, utan följer bara stigen. Till slut kommer jag ut på en asfaltsväg. Kollar kartan i mobilens sken och kompassen pekar rätt. Börjar nöta asfalt mot det håll jag tror är Nyköping. Efter någon kilometer står en bil i en parkeringsficka. En kille står utanför och jag frågar om vägen går mot Nyköping. ”Ja, men det är en bit.” Vi byter några ord innan jag nöter vidare. Kommer ner i en dalgång. Ser ett sista rött stråk över skogsranden och en silhuett av en kyrka som höjer sig genom skogen. Efter någon kilometer kör en bil upp jämsides med mig. Det är samma kille och nu med en tjej och två labradorer. De frågar om jag vill ha skjuts in till Nyköping. Jag svarar givetvis ”Jaaa!” Ett riktigt trevligt par och så visar det sig att tjejens typ kusin är tillsammans med Eric Forsner, som är involverad i bland annat Team Nordic Trail. Haha, världen är bra liten. De (Stefan och Kari) släpper av mig vid vandrarhemmet i Nyköping kvart över nio på kvällen. In på mitt rum snabbt. Byter om till en långärmad merino och på med Gore-jackan och ut på stan för att hitta något ätbart. Köper frukost till morgondagen och glider sedan in på en kolgrill och beställer en 150grams burgare med alla tillbehör.

Allt har förflutit bra, förutom misskalkyleringen av tid och så tre missar: sidenlakanen var fuktiga (skulle packat dem i en tunn plastpåse), inga öronproppar (sover alltid med proppar) och inget vaselin (hade glömt smörja in skrevet redan på morgonen). Orutinerat! Nå, jag hade specialplåster. Skickade ett mess till Nyköpingslöparen Alexander Malmström, som skulle haka på några mil nästa dag, sedan gled jag iväg i någon slags ultradröm och sov djupt.











Dag 2 – 27/8 – Nyköping-Nynäs slott – 51 km
Vaknar strax innan sex på tisdag morgon. Pigg och inte det minsta trött eller stel i kroppen, nå förutom ett ömmande skrev. Messade Alexander med hopp om att han kunde komma iväg tidigare, typ halvåtta eller så. Drog i mig tre risifrutti och två bananer medan vandrarhemmet fick stå med ett par koppar kaffe. Packad och klar för en ny dag på leden. Ryggan blev dessutom lättare för varje dag och mil som avverkades. Dock den tyngsta packning jag haft någonsin under löpning, säkert 5-6 kilo inklusive vatten. För detta äventyr var min Salomon S-lab 12 liters given, men jag plockade ur  vätskeblåsan för att bara köra två halvliters cykelflarror framtill. Med vätskeblåsa hade ryggan blivit alltför baktung och jag hade heller inte fått plats med allt. Och så stod Alexander där utanför vandrarhemmet!

Kul med ett nytt möte IRL. Alexander och jag har tidigare bara haft sporadisk kontakt via jogg, så jag bjöd in honom att haka på så långt han önskade. Kul! Nyköping började vakna till liv när vi gav oss av. Alexander hade bättre koll på leden (etapp 45) genom stan innan vi kom på etapp 46. Både etapp 46 och 47 bjöd på varierad stiglöpning och 47:an var även kuperad. Vi pratade om det mesta gällande löpning, arbete, musik och livet som helhet. Lätt och trevligt! När vi anlände till Svärta kyrka två mil senare tyckte Alexander att det räckte för hans del. Vi bestämde att köra fler gemensamma pass, då jag har ett gäng etapper kvar söder om Nyköping. Som en riktigt uppskattad present fick jag en burk vaselin av honom! Där och då mycket mer värdefull än en burk med rysk kaviar. Vi tog adjö och jag fortsatte min färd.

Etapperna 48 och 49 var inte mycket till att hänga i trailgranen. Tråkiga med mycket grusvägar, kalhyggen, igenvuxna partier, längs motorväg. Inga etapper jag kan rekommendera. Fördelen med mycket grusväg var dock att jag kunde öka farten med tanke på att jag varit lite för optimistisk vad gäller tiden, igen. Jag hade en tid att passa vid Källviks brygga. Klockan 16:00 skulle båten vara där för att köra mig ut till Sävö. Försökte dock koppla borta det och absolut inte stressa på löpningen. Solen stekte på rejält vid lunchtid när jag sprang helt öppet. Den tar ut sin tribut, förr eller senare. Kom till Bälinge kyrka och etapp 50 på 7 km. Medioker löpning första två kilometerna sedan blev det plötsligt häftig vildmark och duktigt kuperat. Riktigt härlig, rolig och jobbig löpning. Solen stekte så fort man kom ut på hällorna. Ett problem var avsaknaden av kallkällor på dessa etapper. Framme vid Bråfalls såg och etapp 51 på 4 km gjorde jag en rimlig kalkyl på tidåtgång och att när jag kom till etapp 52 skulle jag ringa Lotta på Lotsvillans vandrarhem på Sävö och kolla om de kunde hämta mig med båten senare. Nå, nu var det bara att ge sig ut på den korta etapp 51. Nu ska man inte döma etapperna efter distansen. Det visade sig att etapp 51 (liksom Kolmårdens 4 km långa 33:1) var grymt kuperad och jäkligt teknisk. Jag fick aldrig in någon rytm och det blev mycket gåspringande. Och sedan en stekande sol på det. Hursom, etappen var kanonläcker med underbara hällmarker, men jag var slut liksom vattnet!

När jag rullade ner för berget mot Nynäs slott var klockan halvtre. Vattenpåfyllning först av allt! Såg ett stort vitkalkat hus där leden rann ut mot Rundbosjön. Den massiva trädörren stod öppen, så jag knallade in. Där satt en donna bakom något som såg ut som en reception. Jag frågade om jag kunde fylla på vatten. ”Jovisst, ta stentrappen upp till köket på första våningen bara.” Jag adderade det ena med det andra och väl nere igen frågade jag om detta var ett vandrarhem. ”Javisst är det ett vandrarhem. Bränneriet.” svarade tjejen. Jag frågade om pris, antal rum och om det hade något rum ledigt. ”Vi har ett rum ledigt…” Jag sa ”Håll det åt mig, medan jag försöker få tag på paret på Sävö”. Jag skulle inte hinna till 16:00 och tänkte inte chansa på att de kanske kunde hämta mig senare. Vid Källviks brygga finns absolut ingenting och det var inte läge att somna utmattad under en gran. Jag ringde och ringde, men fick inget svar, så jag bestämde mig för att ta in på Bränneriet. Hade med mig STF-kortet, så för ett läckert rum med flera meter upp till tak fick jag betala 240 spänn. Billigaste vandrarhem jag bott på. Invändigt riktigt fint och köket var bara top notch. Kruxet var att det inte fanns någon affär, café eller något annat där jag kunde uppbringa något som liknade en måltid. Så, gott folk min middag bestod av ett hekto kokt råris som jag blandade upp med färsk basilika och olivolja från vandrarhemmets kök. Kompletterade med två Flapjacks och en påse nötter. Till dessert blev det en kopp java med en snickers. Sedan tog jag ett dopp i sjön och ägnade resten av tiden med att vandra omkring i slottsområdet och läsa alla historieskyltar. Det kändes som det var meningen att jag skulle stanna där över natten! Jag plockade bort två fästingar och somnade som en stock!







Dag 3 – 28/8 – Nynäs slott-Vagnhärad – 65 km
Vaknade kvart över sex. Kollade mailen. Svar hade kommit från Lotsvillans vandrarhem. De kunde hämta upp mig vid Källviks brygga på onsdag eftermiddag, men jag insåg att min medhavda energi inte skulle räcka och det skulle bli mycket ”spilltid”. Jag ville gärna ut och jag ville lika mycket hem till katterna, faktiskt. Nä, jag bestämde mig för att ge mig av tidigt mot Vagnhärad. Jag ville ändå beta av etappen 53:1 till Källviks brygga, vilket skulle innebära 16 km T&R. Nå, är det äventyr så är det.

Det var en fantastisk morgon vid Nynäs slott. Klarblå himmel och älvdansen som flöt fram i stråk över Rundbosjön. Knäpptyst. Alla sov. Vilken start på dagen! Morgonen var varm och jag misstänkte att denna tredje dag skulle bjuda på stekande sol i vanlig ordning. Etapp 52 var kanonfin och ledde ner till havet för att sedan gå längs med kustlinjen. Det blev flera stopp här och där för att njuta av de spegelblanka havsvikarna. Njöt av en vacker storlom som gled fram i en av havsvikarna. Kom sedan in på 53:1 mot Källviks brygga. Fyra kilometer gick längs havet, medan resten inte var mycket att ha. Igenväxt och tråkig. Från Källviks brygga tillbaka tog jag istället landsvägen tills jag kom på anslutningen igen. Efter fyra kilometer var det bara ta av på etapp 53, inåt landet och mot Trosa och Vagnhärad. Leden genom Nynäs naturreservat var sagolikt vacker och varierad. Två kallkällor längs sträckan bjöd på välsmakande vatten. Jag kan verkligen rekommendera etapperna 50, 51, 52 och 53 för den som vill springa genom mycket vacker natur och samtidigt bjudas upp till väldigt teknisk löpning, som är riktigt kul så länge ben och fötter hänger med. Ja, planer på upplägg för ett nytt trailläger längre fram tog givetvis form i huvudet.

Av etapp 54 kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av. Tror värmen och solen gjorde sitt, för jag kände mig bara tvungen att ta ett svalkande dopp i Gisesjön. Det var verkligen det som behövdes för att kunna kicka igång på nytt. Tre dagars trail i värme och stekande sol gjorde sitt. Äventyrets avslutande etapp (55) var inte att leka med. En av Sörmlandsledens längsta (17km) och överjävligt kuperad. Misstänkte att det måste ha varit en smått sadistisk människa som valt ut stigarna för etapp 55, vilket även gällde de flacka partierna. Så fort man närmade sig Trosa, jaha, då ledde stigen bortåt igen. Eller så var det nedför en brant ås bara för att vid nedkomsten klättra upp igen. Och så höll det på i timmar kändes som. Märkte att humöret började svikta. Vid det här laget var det bara att mala på mot Trosa. Och till Trosa kom jag! Väl där gled jag in på ICA och deras salladsbuffé och fyllde en halv plasttallrik med avocado, lax, tonfisk, räkor, kräftstjärtar och italiensk pastaröra + en kall cola. Satte mig sedan i skuggan och bara njöt av smakupplevelsen. Leendet som spred sig och välmåendet genomsyrade varje por på min svettiga kropp. Vilade i tio minuter innan jag malde vidare på fem kilometer soldränkt cykelbana till Vagnhärad. Det kunde lika gärna stått ”Välkommen till Nirvana” när jag kom fram. Sådan var känslan. Kollade tågtiderna mot Södertälje. 40 minuters väntan till nästa tåg innebar intag av diverse energi: korv, kaffe och kall cola (igen). Kollade tågtider från Södertälje till Eskilstuna. Shit! Jag skulle missa tåget med en kvart och få vänta till strax efter nio på nästa. Det var bara bita ihop. Som ultralöpare är tålamod ens bästa vän och man tar varje steg som det kommer.

När tåget så gled in på Södertälje Syd visade det sig att jag läst ankomsttiden på Stockholms central. Plötsligt låg jag 10 minuter plus. Yes! Yes! Kom med kvart-över-sju-tåget till Eskilstuna! Väl i Eskilstuna var några Vilsta IK veteraner med på tåget och så vännen Lena Saarela. Jag behövde inte cykla hem, utan fick skjuts hem av Lena! Slutet gott allting gott!






Jag tror den här sortens löpäventyr tilltalar mig väldigt mycket. Trots tre dagars löpning och totalt 18,3 mil kände jag aldrig av någon nämnvärd stelhet eller trötthet på mornarna. Det är det som är det häftiga med min kropp det här året: att återhämtningen går så otroligt fort. Visst var jag stel i framsida lår efter bergsultran i Zugspitze, men utöver det ingenting nämnvärt. Inte ens efter Swiss. Kroppen lär sig. Och jag lär mig hur min kropp fungerar och detta äventyr var lärorikt på många sätt. Kokt råris är något jag kommer att fortsätta med. Nä, gott folk, nu får det räcka med ord. Jag har semester! BTW, den som är intresserad av GPS-rutterna hittar dem här»