Aug 182013
 

Så var det dags för tredje och sommarens sista inplanerade långpass med Vilsta IK på Sörmlandsleden. De två tidigare har legat på 20 km (Hälleforsnäs-Flen) och 30 km (Hälleforsnäs-Malmköping). Lördagens löpäventyr var förlagd mellan Gnesta till Läggesta och mäter 40 kilometer. Sträckan bjuder riktigt fin vildmark med duktig kupering och merparten av stigen är väldigt tekniska samtidigt som den slingrar sig längs sjöar, myrar, över hällmarker och slutligen längs med de mytomspunna Marvikarna.

Vi var fem tappra Vilstaiter som sammanstrålade utanför Hempköp i Eskilstuna på lördag morgon: Tina, Patrik, Erik J, Rikhard och jag själv. Erik J och jag sprang sträckan förra sommaren och tog då bilen till Läggesta och därifrån buss till Gnesta för att sedan springa tillbaka till Läggesta. Nu visade det sig att länstrafiken upphört med den bussen. Hm, logistikmässigt såg det krångligt ut med tåg via Flen till Gnesta och sedan tåg hem från Läggesta, som går varannan timma. Erik kom dock på den synnerligen goda idén att ta två bilar till Läggesta, lämna en bil där, trycka in oss i en bil och köra till Gnesta, vilket med facit i hand fungerade klockrent. Vi parkerade vid Frustuna kyrka i Gnesta där Sörmlandsleden passerar. Vädret var perfekt: mulet, 14-15 grader och svaga vindar. Regnet hängde i luften. Alla var vi taggade och glada i själen inför dagens äventyr genom vacker natur.

Svårt att för er läsare beskriva nästan sju timmars färd genom vildmarken. Kanske som ett stort kakfat fast med 30 sorters stigar istället för kakor, 3-4 höjder istället för bullar och kallt välsmakande källvatten istället för saft. Just den här sträckan är nog en av de mest kuperade (frånsett Kolmården) på hela Sörmlandsleden. Rejält branta stigningar men också läckra glädjefulla utförslöpor. På Fräkensjöberget (etapp 13) byggde OK Klemmingen ett torn år 1969. Uppstigningen sker på egen risk, men utsikten uppifrån tornet är väl värd den risken. Det var torrt i markerna och tack och lov finns det gott om kallkällor längs leden, men en av tre var torrlagd. Löptempot var soft, det vill säga prattempo och vi gjorde stopp här och där, för att njuta av fina platser, utsikter eller bara käka lite energi och snacka. Ett ypperligt sätt att lära känna nya människor med gemensamma (aktivitets)intressen och med en förkärlek till naturen.

När vi väl kommit fram till Mellanmarviken valde vi att fortsätta en bit på etapp 15 mot Skottvång, då området vid Mellanmarviken är fantastiskt vackert och trollskt på något sätt. Att se de branta bergväggarna höja sig ur det näckrosbeströdda vattnet på motsatta sidan, där vi också löpt över bergryggen, var en ordlös upplevelse. Rogivande och meditativt. Vi softade ett tag på en fin liten udde med skärmskydd. Där och då genomfors jag av en skön känsla. Hela dagen hade färgats av osminkade samtal, många hjärtliga skratt och glädjen som höll oss samman på topp och den påtagliga känslan av att dela en häftig upplevelse. Samhörighet!

Så, 40 kilometer senare var vi framme i Läggesta och där vart det fika med kaffe, cola och bulle på tågfiket. Molnen började spricka upp och vädergudarna tacknämligt hållit samman under hela tiden vi sprungit. Lite fint strilande och kylande regn hade de även bjudit på runt 15 km. Därefter var det dags att trycka in oss i bilen och köra till Gnesta och hämta den andra bilen. För att sedan köra tillbaka till Läggesta igen, för det är snabbaste vägen tillbaka till Eskilstuna. Dubbeldejavú!

Nu längtar jag till Vilsta IK:s trailläger i Kolmården om tre veckor för att springa de läckraste sträckorna på hela Sörmlandsleden tillsammans med 11 likasinnade sköningar!

Rundar som vanligt av med lite bilder från lördagens äventyr: