Jul 292013
 

Har så landat! Vet inte vad som var jobbigast? Swissalpine på 79 kilometer i stekande sol och tryckande värme eller den tidsmässigt långa hemresan på söndagen med flygförseningar och löpning mellan terminaler i Berlin. En sak är dock säker: Swissalpine var aldrig någonsin en långtråkig upplevelse! Jag gör här ett försök att rekapitulera lördagens heta bergsultra. Att komprimera nästan nio timmars löpning till ett par tusen tecken borde inte vara några problem. Även om tusentals tankar och val behandlas i hjärnan och känslors val och kval genomsyrar kroppen under nio timmars fysisk påfrestning är det förvånansvärt få tydliga bilder som stannar kvar, snarare handlar det om fragmentariska bilder som varierar i skärpa och djup i en osorterad chiligryta. Vet inte om jag kan kalla detta för en race report eller solskenshistoria, men väl mitt hetaste och svettigaste lopp någonsin alla kategorier.

Tillbaka till då. Vi steg upp klockan fyra på lördagmorgon. Alla hade förberett det mesta kvällen innan. Jag tror alla valde bort dropbag i Bergün. Myriam och David på Soldanella hade ordnat med frukost för alla löpare på stället klockan kvart i fem. Alla sju i gänget var ombytta och klara när vi högg in på frukostbuffén. Mmm, nu var det bara ett par timmar kvar till start. Väntan är nog så påfrestande ibland. Tio minuter över fem vandrade vi sakta ned till Klosters station. Hua, det var redan 21 grader och vindstilla och fortfarande nermörkt! Prognosen stod sig fortfarande och lovade 30 grader på lägre altitud typ Davos (1500 m.ö.h) och runt 20 grader uppe på topparna (2732 m). Pust! Nere på stationen började det samlas en hel del löpare som skulle med halvsextåget till Davos. Plötsligt får jag syn på Marco (Bundi) som jag träffade på Zugspitze Utratrail för drygt en månad sedan. Vi gjorde då sällskap de sista fyra milen in till mål. Det blev ett trevligt återseende! Som boende i Davos Klosters och Swissalpineveteran var han orolig för värmen och hur att lägga upp loppet utifrån den. Det blev en trevlig färd in till Davos då även två svenska traildonnor och en kille från Kalmar var med i vagnen.

Väl vid Sportzentrum (start och målgång) var det liv och rörelse. Solen började så sakta höja sig över bergstopparna. Himlen var klarblå utan en tillstymmelse till moln. Vi lämnade våra bagar med ombyten och annat och höll oss sedan nära parken fram till tio minuter innan start för att kunna slå en sista drill. Det blev ett gruppfoto innan vi vandrade till startfållan. Stämningen var underbart skön! Totalt 2000 taggade och nervösa löpare i tre klasser (K78, C42 och K30) väntade på att strax få ge sig iväg på ett varmt och ovisst äventyr. Vi höll ihop och stod hyfsat nära startlinjen, även om var och en av oss hade sitt eget upplägg. Jag själv hade sikte på sub8 och tänkte öppna hyfsat hårt.




Solen stod nu en bit upp himlen och sedan var det nedräkning till starten klockan 7. Massan av förväntansfulla löpare flöt fram och ut ur stadion. Det blev ett varv inne i staden och det var underbart mycket åskådare som kantade gatorna. Visst sträckte man ytterligare på ryggen, log och bjöd på tummen upp. Benen kändes riktigt bra liksom dagsformen. Äntligen! Låg stadigt i 4:30-fart fram till första rejäla stigningen efter 11 km, där jag gick hela vägen upp.




Mitt första etappmål var att hitta ett bekvämt tempo och dra på i alla utförslöpor fram till Bergün (42 km) på 3:30 för att i möjligaste mån undvika den stundande värmen och påbörja klättringen mot Keschhütte och svalare altitud. Löpningen fram till Filisur var underbart härlig med fina stigar i skugga och svala skogar samt storslagna vyer. Nådde Filisur (30 km) efter 2:27.Såg bra ut.

Humöret var på topp. På den 4-5 km långa grusvägen i dalgången efter Filisur fick jag dock en föraning om värmen och den stekande solen och hur det förmodligen skulle kännas på samma plats om ett par timmar. Efter alla sköna och fartfyllda utförslöpor in mot Filisur kändes det plötsligt som benen rörde sig i ultrarapid där på grusvägen i stekande sol, trots att jag sprang i 5-fart. Jag visste att det snart skulle bli en del gång upp till passet innan Bergün. Vad jag inte visste var att de ändrat tillbaka till den ursprungliga bansträckningen efter förra året ras i området, då banan gick längs asfaltsvägen hela vägen upp till Bergün. Banan var nu betydligt tuffare både vad gäller stig- och höjdmässigt. Det blev ett par kilometer gång uppför på serpentinstig för att avslutas med en lång utförslöpa mot Bergün och därefter en mindre höjdstigning igen och så in i staden. Men vilken jäkla härlig stämning det var i Bergün! Låg på 3:39 efter 41 kilometer. Nöjd!


Efter Bergün var det så dags att mobilisera det mentala inför den stundande stigningen upp till Keschhütte. Strax ovanför Bergün gjorde jag sällskap med en australiensare som för tillfället var bosatt i Falkenberg samt en cool snubbe från Sydafrika. Skönt avbrott att få surra lite. Jag började varva med löpning och gång. Klockan var 11 och värmen och solen började kännas av rejält. Helt vindstilla. På en het asfaltssträcka kom jag ikapp Marco och vi gjorde sällskap ett tag. Hans råd var att verkligen ta det lugnt hela vägen upp till Keschhütte. Från och med nu hade jag en svamp i handen hela vägen in i mål. Dränkte den med kallt vatten på vätskestationerna och de talrika bäckarna för att sedan pressa ut vatten över huvudet och badda ansiktet. Hade även fyra rör med koncentrerad Hammer Perpetuem och så Hammers electrolytekapslar, av vilka jag tog en i timmen. Förstod snart att de resterande timmarna inte skulle bli en dans på några blommande alpängar direkt! Långt därifrån.

När jag så till slut kom till trailstigen som tog vid från sista asfaltsträckan var det nästan som att gå in i en vägg, vad gäller lutning och hetta. Jag kom fan inte ihåg att stigningen och motlutet var sååå jäkla grymt. Lägg till hettan och den direktverkande solen. Förra året var det svalt och berget var insvept i kyliga moln. Nu såg jag uppåt och såg ingen ände på den ringlande stigen. Jo, jag såg en ände, men visste lik förbannat att den fortsatte efter krönet och så vidare och så vidare. Här hade jag det jäkligt tufft, både fysiskt och mentalt. Tog till knepen från Zugspitze: stänga av tid och tankar och fokusera på att ta korta steg, ena foten framför den andra och bara upprepa det, steg efter steg, utan att lägga energi på tankar. Sakta (otroligt sakta) men säkert gick det framåt eller kanske mer uppåt än framåt;-) Bestämde mig här för att släppa tidsmålet helt och bara anpassa mig efter de rådande omständigheterna och använda skallen. När jag lämnade trädgränsen bakom mig visste jag att det skulle komma ”flackare” inslag och sänkor som inbjöd till löpning, så att inte benen stelnade och förlorade löpglädjen. Här träffade jag även på Jens (Wendt) som körde K42 (Bergün-Davos). Vi började prata och hans sköna glada inställning gav mig en välbehövlig injektion med positiv energi. Nu låg Keschhütte däruppe på krönet. Nära nu. Kände en klapp på axeln. Vände mig om och såg en leende Marco. Nu var det bara att slänga av sig den modstulna manteln och blicka framåt!


Läkarna på toppen frågade om jag var OK. ”Couldn’t be better. Downhill running is waiting:)” Tog för mig av bullar och buljong och softade i 4-5 minuter. Funderade på att ta massage, men kände mer för teknisk utförslöpning i hög fart. Tog farväl av Keschhütte och drog iväg nedför som en kamikazelöpare med solsting. Stimulerande för skallen och kul för ben och fötter. Stundtals var det trångt på den smala stigen då även K42:orn från Bergün trängdes med K78:orna. Dalgången mellan Kesch och Sertig pass bjöd även på välkommen svalka då solen i långa stunder gick i moln, det fläktade och var svalare. Blötte svampen i varannan bäck. Körde ner fötterna i kalla bäckar ett par gånger. Gudomligt skönt för fötterna! Snart tog den sista nämnvärda stigning vid. Däruppe låg Sertig pass på 2732 meters höjd och väntade. Bara bita ihop för snart väntade en lång och efterlängtad utförslöpning ner mot Davos. Uppe på passet drog jag i mig 4-5 bullar och tre muggar buljong och två muggar vatten. Sedan bar det av nedåt. Kände mig lätt, lättad och glad! Glädjefull utförslöpning i kilometer efter kilometer. Efter Keschhütte orkade jag inte längre tänka på att ta fotografier, utan fokuserade på stigen framför mig och sög in atmosfären i dalgången ner mot Davos. Vägen kantades av människor som verkligen peppade varje löpare med ”Sooper! Heja Heja!” Sannerligen en välkommen kick!

Solen stekte och temperaturen låg på 30-32 grader! Det var bara att bita ihop och rulla på utför, mot skuggan i skogarna som jag visste skulle komma längre ned mot Davos. Jens kom ikapp mig flera gånger och vi gjorde sällskap i omgångar. Davos närmade sig kilometer för kilometer. Vid 6-7 kilometer kvar gjorde jag misstaget att ligga för nära en löpare framför och såg inte bäckfåran och jag stöp som en stör. Hann ta emot mig med händerna men skrapade upp båda knäna. Blodet rann i snygga röda rännilar. Tur att man hade en våt svamp i handen. Bara skrapsår. Inget allvarligt. Det var bara att köra på. En mental knäck väntade dock, då min klocka (och väldigt många andras med) visade att det var typ 2,5-3 km kvar till målet, men så dök det upp en skylt med ”5 km” från ingenstans. Var det ett skämt? Någon jävel som flyttat på skylten ett par kilometer? Häpp, bara stänga av och bita ihop! Jens (Wendt) kom ikapp igen och vi gjorde sedan sällskap ända in till Davos. Kollade på klockan och såg att jag i alla fall skulle kunna greja sub9 och drog upp tempot rejält. Fick krampkänningar ett par hundra meter från öppningen in till stadion. Men vem fan bryr sig om krämpor så nära målet?! Njöt av alla hejande människor, klappade händer med barn längs upploppet in mot mål. Så sanslöst glatt, härligt och sjukt på en och samma gång. Yes! Jag kom i mål! Yes! Yes! Det kunde fasen ha slutat hursomhelst om man inte var noga med vätskeintaget och verkligen lyssnade på kroppens signaler. Skakade hand med IF Linnea-löparen Per Carlsson och så Jens. Tog mig till vätskestationerna och träffade Marco som sprungit i mål några minuter tidigare. Han berättade att tiden för honom och hans löparvänner från Davos var över timmen sämre detta år jämfört med tidigare år. Jag var så supernöjd med tiden 8:58, en 84:e plats totalt och en 8:e i min klass (50-55)! Liksom på Zugspitze var det Inov-8 Trailroc 255 som bar mig hela vägen oavsett det var asfalt, grus, vassa stenar, snö eller råteknisk stig, utan en blåsa.

Jag njöt av atmosfären på stadion. Bytte om. Värmen inne på stadion var dock närmast olidlig (typ 31-32 grader i skuggan). Jag bestämde mig för att ta 17-tåget till Klosters med Marco. Väl ”hemma” på Soldanella var det en god kopp kaffe och dusch som väntade. Klockan var 18 och det var fortfarande 30 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Sjukt varmt! Rikhard kom lagom till middagen vid 18:30. Hela han var som ett stort leende och han hade något slags religiöst glitter i blicken! Efter middagen gled vi ner till WiFi-hotspoten på Silvretta för att fika och kolla resultaten. Hela gänget hade gått i mål! Nå, nästan i alla fall. Hasse fattade beslutet halvvägs upp till Keschhütte att bryta, då han inte skulle fixa reptiden. Klokt. Och han är redan sugen på revansch. Allas prestationer är imponerande, men Eriks (Johansson) prestation är ändå mest imponerande, då han aldrig sprungit längre än 43 km och är otroligt känslig för värme och att då springa 79 km i grym kupering, stekande sol och tryckande värme i 12 timmar är fasen en bragd!

Nä, nu får det räcka med ord. Jag säger bara: ”Åk dit själv och upplev hela äventyret, oavsett vilken distans du väljer!”