Maj 252013
 

Ja, så har man då upplevt Kolmårdstrailen ännu en gång! Tur att det hunnit gå ett år sedan sist och att jag lyckligtvis glömt hur jäkla tuff banan på 21 kilometer är! Och samtidigt lika glad över att få återuppleva de fantastiska och varierade stigarna genom sagoskogarna och njuta av den ändlösa utsikten från Kolmårdens högsta punkt. Årets upplaga bjöd även på deltagarrekord. Över 300 trailentusiaster fördelade på distanserna 2.6, 5.7, 10 och 21 kilometer, varav de två senare drog mest löpare.

Kan säga att jag var rejält taggad inför denna utmaning. Hade en kaxig förhoppning att vässa förra årets tid på 1:49 och samtidigt försvara titeln i veteranklassen. Kunde en tid på nedåt 1:40 vara realistisk? Nog skulle jag försöka i alla fall! Min filosofi är att förstagångsloppen är mer av att springa, njuta och ta det som det kommer, medan jag andra gången funderar ut en strategi för att se hur snabbt jag kan springa banan, utan att drabbas av övermod. Vis av andra trailtävlingar brukar jag dra på i starten för att få en bra position när man väl kommer in på stigen och sedan ta rygg på någon/några med någorlunda samma tempo. Jag var som sagt taggad och fredagen var cool med en bensträckare på 6 kilometer efter jobbet sedan blev det gratinerad sötpotatis och feta laxburgare i den ljuva kvällssolen. Slocknade strax efter tio på kvällen. Lördag morgon. Klockan ringde vid sex. Startade med en grön rawfood-drink och sedvanlig grötfrukost på det. Cyklade iväg till Per-Arne. Ulla, Camilla och Jenny tog en bil. Per-Arne och jag tog den andra och hämtade upp Erik T (som för övrigt hade torsdagens Scaniamil i benen på tiden 40:08 och en 16:e plats!). Sedan bar det av från Eskilstuna mot Kolmården via Katrineholm. Humöret i bilen var på topp liksom vädret.

Vi var framme strax innan klockan 10. Nummerlappshämtningen gick snabbt. Vi slog upp vårt taikonläger och sög in atmosfären. Solen lös och värmde. Det fick bli klubblinnet minsann. Skönt att slippa stressa. Bara trivas och gaffla med sällskapet. Ja, och så stanna till och prata med likasinnade som jag träffat på tidigare trailtävlingar. En kvart innan start körde vi lite uppvärmning och löpskolning. Några minuter innan 11 var det så dags att vandra bort till startlinjen. Hade Andreas Svanebo till höger om mig, Miranda Kvist till vänster och Erik snett bakom mig. Nedräkning… 5, 4, 3, 2 och iväg. Drog på duktigt de första 3-400 meterna över fältet innan det var dags för en tvär högersväng in i skogen. Fick en bra position med 15-20 löpare framför mig (och drygt 100 efter mig). Svanebo med följet av jagande IK Akeleianer och ytterligare några skogsgaseller försvann snabbt ur sikte. Jag tog istället rygg på en trio från OK Kolmården däribland Veronica Lund. Första fem kilometerna gick på 22 minuter, men är också relativt lättsprungna. I år skippade jag att ha med mig kameran i brallorna. Fokuserade helt på stigen här och nu. Den som är intresserad av en naturbeskrivning med foton kan kolla in min story från Kolmårdstrailen förra året.

Vid 8,7 kilometer och den långa klättringen upp till 170 meterstoppen blev jag passerad av två löpare. Jag fortsatte dock att gå i branten. Ingen idé att springa, utan istället ett gott tillfälle för lite återhämtning. Det är väl från denna punkt av banan som den riktiga utmaningen börjar. Ända fram till målgång. Väl uppe på toppen hann jag slänga en njutblick på den milsvida utsiken över Kolmårdens skogar och vatten! Sedan bar det iväg rejält utför och jag gillar verkligen utförslöpning. Mina rödsvarta Trailroc svarade fint och var med i alla svängar och skutt! Första 10 kilometerna avverkades på strax under 47 minuter. Såg lovande ut, men jag hade glömt bort hur jäkla svår andra halvan är med två partier obanat, många sanka sträckor, sumphål (sjönk ner till pungen i ett:), väldigt orytmisk kupering med några tvära motlut och så den avslutande mossen (som dock var värre förra året)! Den andra 10-kilometarn slutade på 54 minuter, vilket säger en del om svårighetsgraden, då banläggarna dessutom bytt ut förra årets grusskogsvägar på ett par kilometrar mot krävande och skön skogstig. Givetvis var jag också trött, men långt ifrån sopslut. Plockade 4-5 löpare på de sista fem kilometerna och in på fältet mot målgången försökte jag spurta ikapp Erik Drotz (som passerade mig vid 8,7 km), men han lyckades hålla undan.  Och så i mål, Yes, inte 1:40, men väl 1:47 blev min tid. Två minuter snabbare än förra året och jag försvarade titeln i veteranklassen (+45) samt slutade på en 17:e plats totalt! Blev lite snack i målgång innan jag släntrade bort till Ulla och alla våra prylar. Jenny och Camilla hade gått i mål och var supernöjda med sina insatser på 10km-tävlingen. Båda på tiden 1:20. Tävlingspremiär för tjejerna. Grymt kul! Jag höll på att byta om när jag hörde Eriks namn ropas ut i en hård spurtstrid. Han sprang in på 1:56 och slutade totalt på 31:a plats! Grymt bra då det var Eriks första trailtävling och näst längsta distansen ever!

Så blev det prisutdelning samtidigt som Per-Arne var därute i skogen någonstans och nötte. Priser till framtidens terränglöpare delades ut på sträckan 2.6km följt av herrar och damer på 5.7km. Så var det dags för priser till de kvinnliga veteranerna, som gick till Katarina Eriksson från Nyköping på tiden 2:09. Sedan kom turen till veteransnubbarna. Förra året fick jag en Salomonrygga som första pris. I år fick jag ett presentkort från Team Sportia på hela 1500 spänn! Lönar sig tydligen att var duktig löpare på ålderns höst! Andreas Svanebo vann (som vanligt) herrsidan på 1:28 och Veronica Lund tog hem damklassen på tiden 1:46. Och mitt i alltihopa kom Per-Arne kämpande och drog till med en fin spurt. Det visade sig att han varit support till en löpare i spåret som fått soppatorsk och kramp i ena låret. Osjälvisk som alltid, den gode Per-Arne!

Jag vet inte om det finns så mycket mer att berätta. Jag är supernöjd med mitt upplägg, löpningen och tiden! En skön dags jobb i skogen med likasinnade eller som Per-Arne sa vid målgång ”Fan, vad det här är roligt!” Vissa har ett sjukt sinne för humor. Till sist vill jag tacka arrangörerna för en otroligt bra arrangerad tävling och banmärkningen var helt enastående och det var fasen omöjligt att springa fel! Och banan, ja, den bjöd verkligen verkligen på allt som en bana i toppskiktet bara gör. En eloge till banläggarna! Ha en fortsatt skön helg på er alla!