Maj 222013
 

Jag har varken amputerat fötterna eller sadlat om till asfaltslöpare. Nix, jag har till slut – som rubriken antyder – funnit de ultimata terrängskorna, som vore de formgjutna efter mina fötter och mina behov! Att stoppa ner fossingarna i dessa sidenmjuka och följsamma kreationer är nästan som att… ja, hm, med lite fantasi kan ni ju skapa er en bild själva.

Det har för mig aldrig varit ett självändamål att samla på löparskor och att ha en uppsättning för varje tänkbart scenario ifråga om underlag, distans, utomhus eller inomhus, säsong, race, mängd eller bara allround. Ändå har jag haft tur och lyckas undvika alltför många ångerfulla snedsteg till felköp. Men spottat bittert över att skotillverkare som exempelvis Asics och Adidas envisas med att förändra flera av sina populära modeller varje år. Som jag ibland sagt till löparvänner: ”Egentligen behöver jag inte mer än högst 3-4 par löparskor och allt skulle vara frid och fröjd om skotillverkaren ifråga bara lät vissa modeller (läs mina favoriter) vara oförändrade”. Jag struntar helt i tramsiga 100-milsregler och kör på med mina Icebug Pytho 2 på vintern, mina gröna Asics Tarther 1 som efter två år fortfarande är mina tävlingsskor #1 på flacken (+ LL), Inov-8 F-Lite 230 för terrängtävlingar runt milen och sedan mina Hyperspeed 4 för inomhusbana. Däremot utgör mina skor för mängd, terräng och ultra en blandad kompott, som inte ger upphov till direkt exalterade känslor vad gäller komfort, kontakt och löpglädje. De fungerar, men ingen av dem är ultimata på något sätt. Jag har testat mig fram tålmodigt, som en prins på jakt efter sin prinsessa. Som skönsjungande sirener lockar tillverkare med skor som har ett skimrande förföriskt yttre och löften om snabba tider, inre skönhet, låg dropp och en själ som tar dig till svindlande nivåer. Det är lätt att bli förledd och vilsen. Och fattig på köpet!

Nå, den som väntar på något gott… eller… Plötsligt bara händer det! För att vara mer dramatisk. I början av april fick jag ett par blåa Trailroc 245 att testa av Henrik på Inov-8 Sverige. Jag skrev då i ett inlägg följande rader:

”Oerhört skönt att få springa i obanad terräng. Kan redan nu avslöja att jag sprungit rätt ner i förälskelsens rosaskimrande brunn. Det sa bara ”klick” (eller ”plums” efter första steget)! Äntligen har jag funnit terrängskorna som jag så länge sökt efter! Känner mig barnsligt lyrisk.”

Sedan dess har jag avverkat 22 mil i dessa för mig helt underbara skor på blandade underlag. Den 27 april var det säsongspremiär på Sörmlandsleden. Jag var då osäker på om de relativt tunna skorna skulle fungera på ultradistans med alla tänkbara underlag. Den dagen sprang vi 60 kilometer tillsammans och de sista 15 var på grus och asfalt. Jag blev minst sagt förvånad över att de fungerade så oerhört bra även på grus och asfalt. Oavsett underlag så ger de en bra kontakt och känsla för underlaget. Det andas otroligt bra. De torkar snabbt om man sprungit igenom sanka partier. Suveränt grepp på blöta hällar, spänger och rötter. Och sist men ack så viktigt; en rymlig tåbox. Jag kan gödsla med superlativ men det bästa sätt jag kan beskriva känslan är att jag inte tänker på att jag har dem på fötterna! Skorna passar helt enkelt mina fötter, mitt löpsteg och min vikt på 63 kilo som vore de sända från ovan. Vilka skor jag kommer att springa i på Zugspitz Ultratrail och Swissalpine råder det väl knappast någon tvekan om.

Plötsligt känner jag mig som en lycklig monogam terränglöpare för idag anlände mitt andra par Trailroc 245 (och ett par Road-X 233 slank visst med;), fast i de mer giftiga tävlingsfärgerna rött och svart. De ska jag inviga på Kolmårdstrailen på lördag då jag ska försvara titeln i veteranklassen!

Numera kan jag titulera mig en f.d. ofrivillig skofetischist (men som kanske blivit en trygghetsbunkrande trailrocfetischist). Jag kan därför glädja er med att detta förmodligen blir min sista skorecension ever. Så, vilken är din absoluta favoritsko?