Maj 202013
 

De seglade in i mitt liv som ett brev på posten. De kändes så lätta på min fötter. Lättfotad? Nä. Kunde bara inte bärga mig. Som ett barn. Ett vuxet barn. Gav efter och snörade på mig dem för en helkväll inomhus. Kändes vackert och sensuellt på något sätt, men så här efteråt kan jag se klarare vad jag inte såg och kände då. Förledd av en rymlig och mjuk tåbox. Så mycket mer behövdes inte. Kvällen efter tog vi en romantisk tur längs Eskilstunaån på drygt sju kilometer. Kände av en uppbyggd stelhet, kring hälen till. Den där följsamma känslan likt en böljande vårkjol i vinden som jag hoppats på ville aldrig infinna sig. Vi sa inte många ord till varandra på vägen hem. Nå, en långtur på Sörmlandsleden med vackert slingrande stigar kanske skulle ge svaret jag sökte. Att inleda ett förhållande gör man bara inte i en enkel fotvändning. Så infann sig dagen för hinderprövningen. Fyra mil stig i alla dess former. Förutsättningarna var synnerligen goda med strålande väder och ljumma vindar. Med tiden på stigarna vart det uppbyggda partiet kring hälen allt påtagligare och enerverande, förvisso väldigt stabilt, men jag gillar inte stabilitet av denna typ. Konflikt under uppseglande. Det kändes bara kantigt och okänsligt. Ingen närkontakt med stigen som annars borde förmedla en behaglig och  glädjefylld känsla. Dessutom var andningen dålig. Instängt och varmt blev det. Ja, säg den lycka som varar för evigt eller kanske mer träffande: Lyckan är kort! Tyvärr, Salomons Sense Mantra var inte Mantrat för mig. Vi var liksom inte ämnade för ett liv på samma stig. Jag gav dem helt enkelt foten. Många skulle säkert anklaga mig för promiskuöst leverne, men efter många tillfälliga och långvariga skoromanser har jag till sist funnit den sanna kärleken, som jag bara kan sammanfatta som innovativ och bestående förälskelse. Jag återkommer med en detaljerad kärleksförklaring vid ett annat tillfälle. Hav tålamod!