Maj 082013
 

Så var det då dags för Vilsta IK:s traditionella KM på Vilstas duktigt kuperade Gröna mil, som alltid ligger på onsdagen direkt efter VIK-loppet. Bland klubbens mästerskap tycker jag personligen denna tävling och KM på 3000m är de absolut roligaste. Eller hur man nu ska uttrycka det, för inte fan springer man omkring och skrattar hejdlöst i sub4-fart. Det handlar väl kanske mer om en vacker masochistisk känsla att pressa sig till randen av sin förmåga och samtidigt få ett slags formbesked. Ett (fåfängt) besked på ens vitala ungdomlighet och spänst. Ålderns visdom besitter jag ju redan.

Med handen på hjärtat ska erkännas att jag laddat för detta KM. Lätt löpning i måndags och därefter löpvila. I förmiddags lät jag även Wei ge mina ben en stundtals smärtsam djupmassage, vilket benmusklerna faktiskt behöver med jämna mellanrum. Laddade med radhusbiff och pasta samt en rawfooddrink till lunch. Nu fanns inga omskrivningar och ursäkter för att göra en pissig insats, eller? Siktet var inställt på att slå förra årets PB på 41:20. Inte sub40, men väl sub41.

Strax innan sex stängde jag ner datorn på jobbet. Bytte om och grenslade MTB:n mot Vilsta. Himlen var täckt av lätta grå moln och temperaturen var ljum och behaglig. Perfekta förutsättningar för löpning. Väl i Vilsta var eldsjälarna Börje, Hilding, Bosse och Monika där och hade förberett start- och målgång. Makarna Fundberg var också på plats. Drog av mig överdragskläderna och värmde upp med Björn. Körde lite löpskolning och snackade med tillströmmande Vilstaiter. Rikhard och Sofie gled in och det blev Lidingö Ultrasnack då Rikhard sprungit bra och slutade på 37:e plats med tiden 4:23. Snabba Daniel, Perra och Ken droppade även in. Min taktik var att ta rygg på Daniel första kilometerna för att sedan se hur det hela artade sig.

De drog ihop sig till start. Skaran på 20 löpare radade upp sig. Bosse räknade ner och 18:30 prick gick starten. Hade Daniel, Celine och Perra framför mig. Efter 200m la jag mig bakom Daniel sedan började den långa och tuffa stigning på runt 1,5 km. Fick lite mjölksyrakänning, men den försvann uppe på ”platån” och de kommande utförslöporna. Tappade kontakt med Daniel strax efter 3 km. Jag körde på i mitt eget tempo och det var en fröjd att få svänga in på själva gröna milens härliga skogsstig. Det flöt på bra och 20:29 vid 5 km kändes betryggande. Nu låg bara den evighetslånga Skjulstabacken framför en. Väl där drog jag ner på steglängden, stängde av hjärnan och tuggade på i samma takt. Sedan kom lite besvärande hinder i form av tre vindfallna träd över stigen. Tappade fart. Och någonstans vid 8 km inträffade det som jag inte trodde var möjligt. Såg plötsligt inga gröna markeringar. Shit! Helvete, hade jag missat att ta av någonstans? Det var bara att blixtsnabbt vända samtidigt som jag mentalt bävade för att bli upphunnen av Perra, Björn eller Ken. Efter typ 200m hittade jag så de gröna markeringarna. Fan, jag var ju på rätt stig! Det mentala fick sig en rejäl törn. Onödig dramatik! Nu var det bara att jobba på, utan att förta sig helt. Springa stabilt och satsa allt på den avslutande kilometern utför! I en krök stod Sofie och hejade medan Rikhard var beredd med kameran längre ned i backen. Så jäkla skönt att få bränna på utför och känna känslan av lössläppt energi och snabbhet! Kollade klockan. Nä, det skulle inte bli ett nytt PB, men väl i mål på 41:57 som tvåa efter segraren Daniel (39:24) insåg jag att det ändå var ett slags PB, då jag sprungit 10,31 km. Tappade en minut på ”felspringningen” eller mental kortslutning om ni så önskar! Men vad vore en tävling utan dramatik? Som kärlek utan kyssar! Ken dundrade in på 43:01, Perra på 43:10 och Björn 43:49. Erik J fixade sub50 för första gången på 10 år! En härlig kväll i gott sällskap! Fotografierna är tagna av Vilstas hovfotograf Rikhard Hänninen. Trevlig Kristi flygare på er alla!