Apr 132013
 

Sitter på centralen i väntan på tåget hem till Eskilstuna. Trött och tom, men jävligt glad, stolt och nöjd över dagens insats på TEC 50 miles (80,4 km). Vad passar väl bättre än att författa en kort racerapport. Tror jag avstår från en lång sådan, nu som senare. Finns just inte så många intryck eller naturupplevelser att förmedla, eftersom det handlar om åtta varv i Täby. Bansträckningen var väldigt varierad på asfalt (gångvägar), grusvägar genom lantlig miljö och så terräng där arrangörerna och frivilliga eldsjälar skottat fram en vacker stig på två kilometer. Imponerande är bara förnamnet. Banan var vidare kuperad med jämna mellanrum. Gick i tre fyra utvalda backar, vilket är ett bra avbräck i löpningen och lite tid för återhämtningen.

Nå, vi backar bandet lite. Drog upp till mamma på fredagkväll. Stadig frukost på lördag morgon. Hade tagit med mig en termos med min grönt mixade energidrink. Pendeln in till stan. Tricken till Tekniska och Roslagsbanan till Galoppfältet i Täby. Gjorde sällskap med två trevliga ultrasnubbar på Roslagsbanan. Båda var triathleter och skulle springa 100 miles. Vi var framme vid Ensta krog strax efter nio. Gick snabbt att hämta ut nummerlapp och chip. Duggregn och endast några plusgrader. Skönt att komma in i värmestugan för att byta om och softa innan starten klockan 10. TEC-veteranen Marcus A var redan där. Trevligt! Vi bestämde oss för att göra sällskap de första tre fyra milen. Nu droppade det in ultraentusiaster på löpande band. Hälsade på en del som jag bara träffat i den virtuella världen. Klubbkompisen Hasse J var på plats, då han slaggat i sin husbil över natten på startområdet.

Fixade till min bag med flaskor med kokosvatten, Fizz och handburna med koncentrerad Hammer Perpeteum. Planen var att ta vad TEC erbjöd (Hammer Perpeteum:) och annan fast energi vid varje varvning de tre första milen, sedan gå över helt på handburen flaska. Och min strategi var att gå ut ”lugnt” de tre fyra första milen och försöka ligga strax under timmen per mil och sedan öka.

Det drog ihop sig till start och stämning var god och förväntansfull. Klockan 10 small det och off we go. Marcus och jag gjorde sällskap och upptäckte att de första sex kilometerna var mer lättsprungna än de kommande tre i terrängen, som ju drog ner farten. Marcus och jag höll ihop i nästan tre mil. Jag sprang om en löpare i terrängen och fortsatte med en ökning och Marcus kom aldrig ikapp och jag kände att nu var det läge att öka om jag ville göra ett seriöst försök att komma under åtta timmar. De tre första milen var således mer av den njutfulla löpningen medan de resterande fem gick av bara farten. Det var ju inte så mycket nytt längs banan, så att säga, mer än att man skickade en del peppande ord till medlöpare och fick många tillbaka. Allt fokus låg på att lyssna av kroppen, springa så avslappnat som möjligt och inte slarva med vätska och energi. Faktum är att jag drog i mig förvånansvärt lite fast energi: en flapjack, fyra nötcréme, fyra köttbullar, en banansnutt och fyra snittar. Måste bero på all fet lax (4 kg) jag dragit i mig sedan påsk och man kunde nästan känna doften av bränt laxfett i spåren;-)

Jag hade absolut ingen koll på min placering och la knappt någon tid i tältet vid varvningen, mer än att dricka fizz/kokosvatten och fylla på handburna flaskan (hade totalt tre färdigfyllda). Jag hade ett härligt flyt i löpningen. Trött. Visst blev jag fysiskt trött, men inget som hindrade min framfart. Det jag hela tiden såg fram emot under varje varv var att komma till terrängstigen för härlig teknisk löpning och total tankefrihet. Tydligen låg jag fyra på 50 miles inför sista varvet, men sprang ovetandes på inslagen fart.

Glädjen (och lättnaden) var obeskrivlig när jag gick i mål och på tiden 7:48:16! Wow! Jag fixade sub8 och med god marginal dessutom. Sedan var det spikrakt till kaffetermosen. Stod där och njöt när en trevlig tjej hittade mig och berättade att jag kommit trea samtidigt som hon räckte fram det fina priset. Snacka bonus! Ärligt talat hade jag aldrig drömt om en topp tre placering, utan var enbart inställd på att löpa snabbt och smart för sub8. Bytte några ord med vinnaren Elov Olsson som sprang på sanslösa 6:46 och tvåan Daniel Roxvret som också gjorde ett suveränt lopp på 7:16 och så förstås med Kent Melin, som jag snuvade på tredjeplatsen. Det visade sig att jag sprang om honom strax efter sex kilometer in på det sista varvet. Han gjorde en imponerade ultradebut och sprang in på 7:52! Fyra personer kom under åtta timmar. För min del blev det även distansrekord (tidigare 78 km) och därtill två blå tånaglar.

Nä, nu ska jag strax ta tåget hem till Eskilstuna och mina tankar går till alla dem som fortsätter att springa i mörkret därute i Täby för att fullborda 100 miles! Ja, och sist men inte minst en stor eloge till arrangörerna och alla underbara funktionärer för superbra service!


 

  10 kommentarer till “TEC 50 miles – formen var på topp!”

  1. Grymt jobbat! Har ägnat dig ett par tankar under dagen, att det gick bra för dig kom inte som någon överaskning…. Sov gott :) Ultraintervaller my aaaaass

    • Tack Erik! Dina positiva astrala tankar behövdes här och där, men annars var banan så pass varierad att löpningen aldrig blev monoton. Nä Erik, underskatta inte Ultraintervaller, som är jäkligt bra mental träning ;-)

      • 8 mil på 8 timmar kommer alltid vara häftigare ä 8 mil på 24 timmar :)

        Hur går det med återhämtningen?

        • Haha, kan ligga något i det ;-) Jodå, återhämtningen går fint. Låren börjar kännas OK. Förutom transportcyklingen blir det ett simpass imorgon och sedan första lätta springpasset på onsdag.

  2. Oj, grattis! Mycket starkt. Blir svårslaget i swiss;)

    • Tackar Johan! Vore väl kul att få till sub8 på Swiss. Kräver en bra strategi. Tror första halvan är avgörande och det handlar väl om att våga släppa på där, men att ha smidiga lår kvar till utförslöpningen de sista 10-15 kilometerna.

  3. Så jäkla awesome Niklas, Grattis!

    • Tackar Sofie! Nu börjar jag bli människa, efter en massa mat och 13 timmars sömn på ett dygn:)

  4. Varmt grattis igen! Verkligen imponerade! Och så får du det att låta som en liten promenad i parken dessutom. :-)

    • Tack Sofia! Nja, promenad vet jag inte… Andra halvan av loppet var fysiskt jobbigt, men hanterbart. Jag hade dock aldrig någon mental dipp, vilket jag tror berodde på att jag var väldigt bra förberedd och att banan var så pass varierad och att jag hela tiden lyssnade av kroppen och anpassade farten efter de olika sträckornas underlag. Eftersom det varv lärde jag mig snabbt var jag kunde öka respektive dra ner samt vilka backar det var lönt att gå i för att få lite återhämtning. Sträckan med ren vacker terräng var räddningen mentalt. Ett lärorikt lopp på flera plan :-)

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.