Apr 092013
 

Uppladdningen inför TEC har gått in i en slags bekymmerlös fokus. Nå, det är inte riktigt sant, då jag fram till idag grubblat över vilka skor som ska få bära mig 50 miles (80,46 km) på lördag. Faktum är att jag inte har några pålitliga kandidater sedan jag lät mina DS Trainer 16 somna in i december. Dödsrunan till trots blev det ingen gravsättning beroende på en ihärdig tjäle. Ödet ville tydligen annorlunda. Mina Fuji Racer är för tighta för att vara sköna i hela åtta mil. Mina DS Trainer 18 håller inte måttet och mina beställda Sense Mantra har ännu inte kommit, men jag hade inte vågat ta dem i alla fall. Inte nedslås.

Mina DS 16 har burit mig på alla tävlingar och ultrapass på över 50 kilometer. De är avgjort de skönaste och pålitligaste skor jag haft för långdistans! Nöden är kreativitetens moder. Plockade varsamt fram mina DS Trainer 16 och studerade meshen som spruckit över tåboxen på vardera sko. Banesår från ett ultrapass på Sörmlandsleden i höstas. Hm, varför inte? Fram med nål och björntråd. Volá 24 stygn på högerskon och 9 på vänstern. Tog sedan ett skönt lufta-benen-pass i kvällningen med mina återuppståndna trotjänare. Sjungande bofinkar, koltrastar och starar samt årets första järnsparv ramade in lyckliga känslan av ett par leende DS Trainer 16.

Nu är det bara att luta sig tillbaka och fortsätta suga i sig fet lax och gröna drinkar. Inne på fjärde kilot lax sedan påsk. Nä, inte är jag störd inte, nä, jag ska bara bränna fett i Täbys skogar på lördag. Ses där!