Mar 302013
 

Vaknade till en stare som satt och sjöng exalterat i stora eken utanför fönstret. Trodde först det var en dröm då jag under natten drömt om fåglar. Solen sken utanför. Låg och lyssnade på staren medan katterna spann. Bättre start går inte att få för pengar!

Trött på monoton löpning på platten längtade jag efter muskulär och mental stimulans. Bestämde mig för att springa Gyllenhielmska leden med enda målet att ha en lustfylld tekniskt avancerad löpning utan en tanke på tid. Det fick ta den tid som det skulle ta. Ingen tid att passa. Efter två frukostar var det vid lunchtid dags att byta mysdräkten mot löparsviden. Sedan var det bara att snöra på de ståldubbade icebugsen. Tänkte fan inte halka runt och springa omkring med spända muskler. Jag trivs med mina icebug och nu väntade ett långpass helt i terräng (trodde jag då).

Kom på leden vid slussportarna (500m hemifrån!) och några minuter senare var jag inne i skogen vid Torsharg. Gudomligt att få känna skogens barmark under fötterna. Leden bjöd verkligen på teknisk löpning och en kupering jag saknat så mycket. Barmark, is och snö i alla dess konsistenser om vartannat hela vägen till Sundbyholm. Helt underbart stimulerande för fötter, ben, ja, för hela kroppen och så huvudet förstås. Ja, ända fram till 9,5 km då jag till min förskräckelse såg att någon grävt ner rör/ledningar på den tidigare helt sagolikt vackra gamla skogsvägen mellan Tärby- och Klintvägen (se bild nedan). Så jävla ledsamt rent ut sagt. Sedan i maj förra året har jag sprunget leden lite mer än var tredje månad och för varje gång har det gjorts ingrepp i naturen: två nya kalhyggen, sönderkörda stigar av skogsmaskiner och nu av dessa förbannade fyrhjulingar. Normalt brukar jag springa leden tillbaka hem, men jag vart så nedstämd att jag bestämde mig för att ta gamla landsvägen hem. Och detta blir tyvärr sista gången jag springer Gyllenhielmska leden. Den bjuder inte längre på någon naturupplevelse. Jag är nu beredd att hålla med Eskilstunabor som kallar den för Gyllenhemska leden. Sörmlands mest förstörda och fulaste led? Går man in på Eskilstuna kommuns hemsida och läser om leden vet man inte om man ska skratta eller gråta. Har den som skrivit texten ens gått leden. Och vad sägs om rubriken Var rädd om naturen med följande inledning ”Allemansrätten ger oss stor frihet att vistas i naturen. Men samtidigt har vi alla ett ansvar att inte skada naturen, eller göra intrång på privat mark.” Patetiskt!

Lyckligtvis kom jag snart till Sundbyåsen och blev genast på bättre humör. Om ni läsare vill uppleva riktigt vackert natur- och kulturlandskap i Eskilstuna så är det Sundbyåsen och omgivningarna öster om åsen som gäller. Vill ni gå fina stigar och leder i gammal fin skog, åk då till Vilsta. Jag fortsatte på en väg som var ny för mig och kom så till Sigurdsristningen. Jaha, är det här den ligger, den nästan fem meter långa hällristningen! Så (med skam i kroppen) tog det mig 13 år i kommunen att slutligen få se den unika ristningen IRL. Dröjde sedan i solen vid ekbacken intill Ramsundsåns strandängar och betraktade en väldigt gammal ek i motljus.

Sedan var det bara att bege sig hemåt längs den asfalterade gamla landsvägen. Förvisso genom vackert och öppet landskap, men inte alltför skönt med icebug på fötterna. Merparten av vägen hem gick dock att springa vid sidan om asfalten. Kunde dessutom göra en fartökning nedåt 4:40-fart de sista tre kilometerna på mitt 30km-pass samtidigt som jag fick tillfälle att njuta av årets första ormvråk. Den som är intresserad GPS-rutten hittar den här.

I vanlig ordning rundar jag av med lite bilder från dagens pass och önskar eder alla en fortsatt skön påsk!