Jan 102013
 

Bli snabbare med åldern! Bli som ett årgångsvin på två ben, bättre och bättre! Spring som en gasell, tills du dör! Nä, det är inga slogans för något mindre seriöst löparkursföretag, utan bara jag själv som försöker hitta en fyndig rubrik på min egen utveckling. Jag kan inte annat än fascineras av den mänskliga kroppen och dess ofta obegripliga potential, inte minst min egen kropp. Hur kan jag springa ultralångt i timmar och samtidigt springa snabbt på kortare distanser? Tillhör jag de som har begåvats med en salig blandning muskelfibrer av typerna I, IIA och IIX? Röda och vita muskelfibrer om vartannat? Jag har inte drabbats av hybris, men kan likväl inte låta bli att förundras över min kropps fysiska möjligheter och progressiva utveckling. Många faktorer spelar in och några exakta svar på frågorna lär jag aldrig finna. Det gör mig inget då min kropp gör mig lycklig och jag belönar den bara med det bästa!

I lördags körde jag ett långpass på 38 kilometer i rätt tekniskt krävande terräng, vilket kändes i låren de efterföljande dagarna. Det blev 12 kilometer återhämtning i måndags och i går var det dags för inomhusträning på Munktellarenan med Vilsta IK. På schemat stod 5000m. Jag kan fasen inte springa och hålla koll på antalet varv. Särskilt inte 25 varv. Jag tog med mig ett litet manuellt räkneverk (som jag normalt använder för fågelskådning) för att knäppa in varje varv med tummen och bara springa. Slippa räkna, slippa tänka. Det var god uppslutning med runt 25 goa Vilstaiter. Jag körde 2x2km uppjogg och hann snacka med de flesta i gänget. Erik T den snabbe valde att stå över dagens huvudattraktion på 200-metersbanan. Nå, jag hade tänk mig ett pass strax under 4-fart. Samling vid startlinjen. Haha, ingen vill stå främst! Kjelle räknade ner och Daniel fick äran att ta kommandot. Det rullade på i högt men acceptabelt tempo och jag la mig efter ett tag i rygg på Daniel, som efter 1500m steg åt sidan, då spåren av förkylningen tydligen satt kvar i kroppen. Ja, då var det bara fortsätta köra och eftersom jag aldrig tittar mig om visste jag inte om Rikhard, Perra eller Magnus hängde med. Benen kändes pigga och redo för en match. Jag höll ett tempo (utan att i springande stund veta vad det var) som jag gissade skulle hålla hela vägen. Varvräknare i handen var klockren! Inne på varv 25 kunde jag till och med tillåta benen spurta de sista 100 meterna. Sluttid 18:23 (3:41 i snitt). Slog mitt PB från utomhus-KM i höstas på 18:40. Ja, så gick det med svamlet om sub4-tempo. Det blir vad det blir när benen får bestämma ;-)

När jag väl kom hem efter en skön nedjogg-cykeltur så låg där ett brev från Eskilstuna-Kuriren bland annan post. Jag prenumererar inte på tidningen, så vad kunde de vilja mig? Öppnade brevet och kunde inte låta bli att småle. 45 minuter tidigare hade jag sprungit 5 kilometer på 18:23 och nu ville stadens tidning påminna mig om att jag var mer än halvvägs till graven. Var brevbäraren möjligen dyslektiker eller tagit fel på dörr?

Nä, det där med åldern stör mig inte. Vadå, snart 50 bast är väl ingenting. Då har ni inte träffat min klubbkompis (tillika förebild) Anders Hansson. Vi körde vintermaran på Djurgården i november tillsammans och Anders sprang då in på 3:21 samtidigt som det var hans 73:e marathon! Och igår sprang han 5000m på 19:44. Saken är bara den att Anders är 68 bast! Jag önskar inte vinna tävlingar eller bli snabbast i stan förutom en förhoppning om att kunna springa även när jag når Anders ålder. Tills den dagen fortsätter jag att springa, för att jag kan, vill och älskar det!