Nov 042012
 

Gårdagens Vintermara på Djurgården i Stockholm var min maradebut. Jag tog mig runt på 3:08:27 och landade på en 19:e plats. Låter fint, eller hur? Men bakom siffrorna döljer sig något helt annat, som får mig att tänka på något som kan liknas vid en initiationsrit. En svår passage in i marathonvärldens avskalade tempel. Fascinerande hur mycket som utspelar sig på 42 195 meter och hur man kan springa från gott mod och pigga ben till att passera mållinjen med tomt sinne och stapplande steg, fast hela tiden med en liten inre gnista som aldrig slocknade. Vanliga döda kanske skulle kalla det vansinne. Jag kallar det lidelse!

Så, vad hände egentligen? Vi backar bandet. I mitt tidigare inlägg berättade jag att anmälde mig till Vintermaran på ren impuls efter att ha lyssnat till smittsamt entusiastiska löparvänner. Vi var 10 löpare från klubben (Vilsta IK) som skulle springa antingen maran eller åtta kilometer. Jag åkte upp med maraveteranen Anders (71 maror i bagaget!) och ElsMarie, som avverkat maror som N.Y.C, Boston och Berlin! Färden till till Östermlams IP flöt på fint. Väl där träffade vi på resten av Vilsta-gänget. Alberto kom glidande glad i hågen.Vi hämtade nummerlappar och begav oss till omklädningsrummen. Där satt Jonas Wärnberg (VLK) nyss hemkommen från Nice och funderade på om han inte skulle stannat hemma istället. Tursamt gjorde han inte det. Det vart lite löparsnack och så upplägg av strategin. Daniel (Allard) hade fokus på sub3. Rikhard (Hänninen) och jag hade väl också vilda drömmar om sub3, men vi var båda maradebutanter. Mitt mer realistiska mål var sub3:15 och jag fick höra att klubbens orakel Kjelle hade tippat 3:10 på mig. Så här efteråt inser jag hur härligt naiv inställning vi hade till utmaningen. Å andra sidan kände jag att detta var en kul utmaning och jag ville våga satsa för att se hur långt det skulle bära.

Vi följde det glesa lämmeltåget av löpare ner mot starten. Totalt 600 löpare var anmälda och stämningen var god mellan start och mål, där man la sin väska eller påse med överdragskläder och annat. Vädret var perfekt med 7-8 plusgrader, växlande molnighet och nästan vindstilla. För mig blev det korta tights och så mina gröna lätta Tarther förstås. Förutsättningarna var helt enkelt klockrena för en maradebut.

Det drog ihop sig till start med uppvärmning och pepp av arrangören. Ett par minuter kvar till start kom Marcus (Aveholt) glatt trippande mot startlinjen. Daniel, Rikhard och jag ställde oss längst fram. Min strategi var att ha ryggkontakt med Daniel, så långt det kändes bra. Och så blev det efter startskottet. Tempot låg kring 4:10 från start. Benen och kroppen svarade bra. Först efter den långa uppförsbacken mot Riksmuseet och vidare mot Ekhagen hade jag hittat rytmen och tempot kändes OK, men att säga bekvämt vore att överdriva. Hann faktiskt njuta av bansträckningen, särskilt när solen tittade fram och värmde. Vid sju kilometer gled Cecilia Fager förbi och Daniel tog rygg på henne. De ökade något vid 14 km och jag släppte dem, men såg deras ryggtavlor hela tiden. Så såg det mer eller mindre ut under fyra – av loppets totalt sex – varv. Vid halvmarapasseringen hade jag 1:28:07. Jag minns att jag då tänkte: ”Kan jag hålla samma tempo finns en chans på sub3.” Tack och lov visste jag inte vad som väntade, då.

Vid varvningen inför femte varvet kastade Cecilia in handduken och några kilometer senare gick jag själv in någon osynlig men högst påtaglig vägg. Strax efter 30 km kändes benen närmast orkeslösa. Jag kunde inte uppbåda kraften att hålla 4:10/15-tempo. Nu, ett dygn efteråt kan jag skratta åt det, men där och då blev jag faktiskt smått chockad. Detta var något helt nytt för mig. Alla tankar som snurrade. I mitt övermod hade jag aldrig lagt upp en plan B i händelse av ett sammanträffande med en vägg på Djurgårn. Nu ändrade jag snabbt fokus på att löpa smart, sänka tempot, uppbåda det mentala och släppa tider helt och bara genomföra maran. Halvvägs in på femte varvet såg jag så Daniel gåendes. Kramp i låren. Trist. Jag jobbade på, men fan vad jobbigt när benen bara skriker ”Nej” och vaderna börjar bli stumma. Allt blir liksom mekaniskt. Otroligt märklig känsla. Inför sjätte och sista varvet visste jag att bara en stroke eller något liknande skulle kunna stoppa mig från att genomföra min första mara. Lyckades hålla ett 5-någonting-tempo, men det kändes ändå evighetslångsamt. Tappade nästan begreppet om vart längs banan jag befann mig. När jag ”rullade” nerför den lilla backen mot startlinjen visste jag smått yrslig att det var nära! Mål förstås! Jag kunde inte för mitt liv uppbåda något som skulle kunna liknas vid en spurt. Jag kände mer en total befrielse än ett lyckorus när jag passerade den hett efterlängtade mållinjen.

Väl i mål var det bara att plocka åt sig energidrycker, bullar, bananer och bara falla baklänges mot gräsvallen. Hejade trött på några löpare och Roger Carlsson från VLK slog sig ner. Han hade sprungit in på fina 2:59, men också kroknat på slutet. Kändes skönt att höra att även välmeriterade maralöpare också råkar ut för det.

Vad lärde jag mig då av detta marathon? Väldigt mycket faktiskt! Jag är glad att jag vågade satsa och gå ut hårt, trots att de två sista varven blev svinjobbiga. Jag kunde ha gått ut i 4:30-fart och kört så hela loppet och fått samma sluttid, men då skulle jag aldrig egentligen får reda på om jag springer på randen av min förmåga. Jag brukar alltid vara snabbast på andra halvan på de flesta distanser. Idag tappade jag 10 minuter på andra halvan jämfört med första, vilket talar för en alldeles för hård första halva. Nu först förstår jag innebörden av att man inte kan jämföra exempelvis Lidingöloppet, ett Ultra och ett Marathon sinsemellan! De kräver var för sig sitt upplägg och specifika träning, särskilt om man siktar på någon slags tid. Detta var nog ett av mina tuffaste lopp och framför allt ett av de lärorikaste! Jag trodde jag kände min kropps förmåga och begränsningar bättre, men icke sa Nicke. Om jag fick blodad tand för maraton? Tror inte det. Asfalt är inte min grej och jag märkte hur mycket den sliter på fötter och ben. Men man ska aldrig säga aldrig. Arrangemanget kring Vintermaran och själva banan var klockren, så en återförening nästa år är inte omöjlig.

Det känns i benen idag kan jag lova! Tur är väl det annars skulle man kunna tro att jag drömt ihop allting. Och det är väl först idag jag verkligen kan njuta av bedriften att ha genomfört en mara och på en väldigt bra tid dessutom.