Okt 132012
 

Sörmland Ultra Marathon visade upp sig från allra bästa sidan med strålande sol, 5-6 plusgrader, 160 taggade löpare, 50 goa kilometer, suveränt arrangemang och diverse godsaker vid målgång, inte minst kaffe och mackor! Jag bara ler när jag återupplever dagen vid tangentbordet. Backar bandet för en kort story.

Ingen sovmorgon direkt. Upp klockan fem. Hade förberett allt på fredagkvällen, så det var bara att blanda ihop några redline-påsar med Hammergel och äta en stilla och rejäl grötfrukost. Kände mig riktigt taggad för en schysst terrängultra och med lagom många deltagare. Ett värdigt avslut på årets tävlingskalender. Strax efter sex gick jag ut och ställde mig vid vägen och några minuter senare svängde klubbkompisen Erik in med bilen och vips var vi på väg mot storstan. För Erik var det officiell ultradebut, även om han kört en del ultralångpass på Sörmlandsleden och Fjällmaran. Vi snackade upplägg, SUM:s olika delar som jag mindes dem från förra året och framtida löpäventyr. Vi närmade oss Haninge och gryningen visade upp en klarblå himmel. Löven rörde sig knappt på träden, bara de som föll virvlande mot marken. Vi ställde bilen vid Haninge station (tio minuter från målgången vid Rudans gård)  och fem minuter senare satt vi på pendeln in mot stan. Hoppade av vid Farsta strand, tog tricken mot stan och hoppade av i Skärmarbrink för att invänta tricken till Björkhagen. På perrongen drösade det in eleganta ultralöpare om vartannat och alla skakade artigt hand med varandra. Här mötte vi även Henrik Eketjäll från Eskilstuna. En kvart senare landade vi i Björkhagen med 1 1/2 timma kvar till starten 10:00. Vi hämtade nummerlappar och begav oss till gymnastiken i Björkhagens skola för ombyte. Verkligen skönt att kunna vara inomhus denna riktigt kyliga morgon. Hejade på bekanta ansikten, annars tycktes de flesta vända fokus inåt och förbereda sig för den stundande prövningen. Tjugo i tio gick vi iväg med våra ryggor för transport till målet i Haninge. Träffade Marcus Aveholt som såg glad och taggad ut, som vanligt. Solen började stiga över träden. Erik och Henrik började dividera om de klätt sig för varmt. Jag körde långärmat och korta tights. Fem minuter kvar till start och till slut hittade jag och Alberto Pinton varandra. Vi hade bestämt oss för att springa tillsammans och öppna hyfsat hårt runt +5-tempo.

Strax innan start drog Janne lite om banan och lite regler. Alla lyssnade och såg skönt coola ut. Ingen hets eller galna blickar. Det drogs upp ett enkelt startsnöre. Alberto och jag ställde oss långt fram. Önskade Erik, Henrik och Marcus lycka till! Janne förklarade klara-färdiga-spring! Och vi drog iväg mot första lilla mördarbacken. Första kilometerna på terrängspåret var brett och fint. Alberto och jag hittade snart ett schysst tempo strax över 5. Vi snackade livet, träning och musik. Riktigt härligt att springa i sällskap med Alberto på en tävling. Man tappar liksom tidsbegreppet och löpningen flyter liksom på av sig självt. Märklig och angenäm känsla. Tror vi låg rätt långt fram och de framförliggande löparna hade dessutom ett bra tempo, så vi behövde sällan springa om någon. Det var en njutning i bästa tänkbara vädret och benen kändes riktigt pigga. Kanske att de skulle hålla för sub4:15, nå, det fick tiden utvisa vad det led. Inget jag tänkte vidare på.

Efter 17 kilometers löpning i jämn takt/tempo nådde vi första vätskekontrollen vid Alby Friluftsgård. Vi fyllde bara på våra flaskor och drog vidare. En 500 meter senare hände något märkligt, då vi kom ifatt en löpare som sa: ”Förra året var det svårt att hitta snitslarna här och jag sprang fel.” Samma här, svarade jag. Och vad gjorde vi? Jo, vi följde en liten grupp som vek av till vänster upp i skogen och efter 500 meter uppför insåg vi att vi var fel ute. Kunde inte låta bli att småle. Jag vände och drog snabbt nedför. Här skiljdes tyvärr Alberto och jag åt. En kilometer senare vid vackra Nyfors var det dags för nästa felspringning. Till saken var att jag sprang fel här förra året också. Tog då till höger, så i år tog jag tvärt till vänster då Sörmlandsledens orange markeringar var målade på träden. Dessvärre var det ett gäng löpare som följde mig (sorry!). Stigen var dock väldigt fint och efter ett tag ledde markeringarna in i skogen och snart får jag syn på massa löpare som drar förbi en bit bort. Då trillade polletten ner. Plötsligt hade jag löpare som jag tidigare passerat framför mig. Kom upp jämsides med Marcus och berättade om misstaget. Inte fan är jag bitter inte! Det var bara att bita ihop och blicka framåt. Kanske läge för arrangörerna att införa en felspringningsgaranti som de har på Jättelångt! :-)

Efter typ 21 kilometer blev det grusvägar och några kilometer asfalt fram till Tyresta by vid 38 kilometer. Här var det bara att nöta på i jämnt tempo runt 4:30. Efter Tyresta by ledde stigen (tack och lov!) in i skogen och Sörmlandsleden tog vid. Knotiga rötter, hällar, stenar och en jävla massa lera, men fan vad så mycket roligare det är att springa i ren terräng! Plockade enstaka löpare nu och då, vilket gav det mentala en injektion självförtroende. Vätskestationen vid maradistansen 42 kilometer bjöd på cola och jag stjälpte i mig två glas innan jag fortsatte. Kom i fatt en del stelbenta löpare, som kanske öppnat för hårt. Vad vet jag? Den oskrivna ultraregeln är dock att man peppar varandra längs vägen mot mål. Inga högljudda förmaningar som ”Håll till höger!”

Passerade över järnvägen mot Rudan. Nu var det nära. Jag insåg att jag inte skulle greja sub4:15, men väl ett fint PB för SUM om jag inte fick en stroke eller så. Och jag visste också vad som väntade mig efter sista vätskekontrollen vid Rudans gård: ett par kilometer med blodig kupering. Låren hade börjat strama och jag valde att gå upp för en av backarna. Kom så till den absolut sista backen samtidigt som det kom två löpare som sprungit fel och förbi backen. Stackarna! Jag hakade på en VLK:are (Jonas Wängberg) och knappade in på honom och sedan var det en rejäl utförslöpa som heter duga och låren visste att de levde. Det blev spurt mot målet och Jonas la på en extra rem och tog hem striden med sex sekunders marginal. Hörde mitt namn och insåg att jag sprungit över förväntan bra: 4:20:59 och en 20:e plats! PB på SUM med 14 minuter. Samtidigt blev jag ledsen när jag såg Erik som stod i målgården. Trodde först att jag såg fel, men han hade fått en huggande smärta i ljumsken vid 20 kilometer och var klok nog att kliva av, även om det svider som fan. Hämtade kaffe och macka för att sedan heja på löpare som spurtade mot målgången. Grymma prestationer! Marcus Aveholt sprang in på snygga 4:45 och Alberto på 4:46. Alberto sänkte sitt PB med hela 28 minuter, trots kramp vid flera tillfällen. Respect compadre!

Thats all! Nu har jag hunnit hem. Skorna och jag har badat, dock inte tillsammans. Innan jag postar inlägget och softar resten av kvällen vill jag tacka alla funktionärer och Stockholm Långdistansklubb för ett suveränt arrangemang. Och sist men inte minst, alla goa medlöpare! Go kväll!