Okt 092012
 

Jag må ha avvecklat min maniska samlarvurm för skivor och fågelarter, men originalutgåvor av vissa författare har fortfarande en attraktionsförmåga som stundtals är svår att bemästra. Med löparskor är det inte riktigt likadant. Inte ännu. Trots en skohylla i flera våningar med bara löparpjuck, så har har jag bara ett par tre riktiga favoriter. De håller inte för evigt, till skillnad från vissa litterära verk, som är mer eller mindre tidlösa för mig. Doris Lessings Katter är en sådan bok. Jag har redan den svenska originalutgåvan från 1968 och nyutgåvan från 2006, men igår hittade jag en halvsvår utgåva från 1988 som är illustrerad av Laris Strunke för 30 spänn. Känslan var nästan densamma som att hitta ett par löparskor som sitter som en dröm på foten, vilket händer alltför sällan.

Det är med glädje jag återigen läser Doris Lessings underbara och osentimentala bok om katter, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är också med vemod som jag blir påmind om min ögonsten Darios bortgång för ett år sedan. I minnet blir jag sentimental och tårögd. Å andra sidan är det en rätt skön distraktion i och med minskad träningsdos inför  SUM på lördag. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska sikta på sub4:15 eller bara springa helt kravlöst med goa vänner. Dagsformen får avgöra. Jag vet inte heller vilka skor som får äran på lördag, men jag vet att strax ska jag gå och lägga mig med katterna och läsa boken om…