Sep 292012
 

Vet faktiskt inte hur jag ska sammanfatta loppet, förberedelserna, tankarna som passerade och känslan efteråt. Bara så oerhört glad och helt urladdad, fysiskt som mentalt. Sitter på tåget hem med Pixies i lurarna. Landskapet svischar förbi under mörka regnmoln. Suger stolt på silvertiden 2:12:31, plats 413 totalt och 33 i åldersklassen 45-49 år!

Detta var mitt tredje Lidingölopp. Jag sprang mitt första LL 2010 på tiden 2:54 och jag hade inte kunnat springa fortare då, även om jag skulle haft möjlighet att starta i ett tidigare startled. Loppet var tillika min första tävling och då var jag oerhört glad över bedriften att bara genomföra det beryktade Lidingöloppet, med enbart tre månaders fokuserad löpträning i bagaget. Inför LL 2011 hade jag siktet inställt på sub 2:30 med en hemlig vittring på silvertiden. Tyvärr tog jag det för lugnt vid starten förra året, vilket resulterade i att jag hamnade i flera flaskhalsar med löparstockning de första kilometerna. Trots mina långsammaste 5 kilometer någonsin sprang jag ändå in mycket tid och gick i mål på 2.18. Kanonnöjd och en erfarenhet rikare: Vill man springa på silvertid kan man inte ta det lugnt i starten. No way!

Den fokuserade träningen inför LL har gått på räls och är inte mycket att orda om. Precis som förra året tog jag ut två semesterdagar innan loppet, för att bara varva ner, äta rätt och sova mycket. Och liksom i fjol åkte jag till min gamle fågelskådarvän, Tomas Carlberg, som bor tio minuter från Lidingövallen, för att käka middag, umgås och sova ut på plats. Nå, innan jag åkte ut till honom blev det en långfika på gamla hederliga Ritorno vid Odenplan med barndomsvännen Staffan för att bolla framtida löparprojekt. Kan förresten tipsa om att Alewalds på Kungsgatan har 30% rabatt på flera märken och modeller merinoull-underställ. Nåväl, att ladda dagen innan LL behöver ju inte betyda att göra ingenting mer än att äta, snarare att göra helt andra saker, som att umgås med vänner, trivas och koppla bort loppet i möjligaste mån. Det fungerar utmärkt för min del.

Det blev en trevlig kväll hos Tomas, som bjöd på supergod vegetarisk lasagne. Proppmätt och efter kvällens alla samtalsämnen var det dags att slafa in vid halvelva. Ställde klockan på nio. Drömde om Lidingöloppet. Drömde att jag sprang med lätta fötter och pigga ben. Vaknade till av att jag var pissnödig. Strax innan nio slog jag upp de blå och kände mig totalt utsövd. Började pyssla med mitt medan Tomas och hans barn fixade med sitt. Sedan intog jag en stadig grötfrukost med torkade tranbär. Drog i mig ett glas resorb. Blandade ihop fyra Hammergel (använde tre). Smörjde in benen med Percutane. På med löpardressen i Vilsta IK:s färger och så mina snabbaste sköna gröna Tarther.

Vid elva tog jag min lilla rygga och promenerade sakta mot Koltorp. Perfekt väder med växlande molnighet och 14-15 grader. Inspekterade första kilometern från starten och la upp strategin att hålla mig på vänsterflyen de första 500 meterna. Efter tjugo minuters uppvärmning tog jag plats i vänsterdelen av startled 1C. Fortsatt uppvärmning på plats samtidigt som en skön värmlänning kom fram och började prata, då även han hade på sig sina gröna Tarther. Tänk vad ett par gemensamma nämnare kan göra;-)

Det drog ihop sig till start. 12:30 small det och för första gången i mitt liv öppnade jag ett långlopp i sub3:50-fart för att undvika stockningarna vid de kommande flaskhalsarna. Jag var glad att jag rekat startsträckan innan. Blev knappt blöt om fötterna. Efter par kilometer var tempot relativt högt och jag fortsatte så för att hitta en position, vilket jag gjorde efter drygt fyra kilometer. Hade en handhållen 33:a för de första åtta kilometerna och sprang förbi första vätskekontrollen vid Ekholmnäs. Passerade 5 km på 21:18. Dagsformen kändes riktigt bra, men ben och kropp var inte riktigt bekväma med den hårda öppning, men mer troligt var detta en mental rädsla. Det flöt på bra och det var en kick att springa förbi Kyrkviken och Lidingövallen med alla hejande människor. Intressant var att vi var en liten klunga på 8-10 löpare som höll ihop (beroende på samma tempo) från 6 till 18 km. Sedan tog jag rygg på en löpare från IFK Lidingö som var en uppenbart rutinerad backlöpare! Hursomhelst så var den arytmiska backsträckan från 14-20km så jävla jobbig, rent ut sagt. Hade inte samma upplevelse förra året, utan jag tror att jag nu fick betala priset för min hårda öppning. Det är en balansgång. Löpa smart uppför och dra på utför. Backen efter Grönsta och 20 km sög mest av alla backar under hela loppet. Här låg jag på 1:28:30 och kände på allvar att silvertiden var en hägrande realitet. Nu var det bara att disponera krafterna rätt och utnyttja utförslöpor och flacka partier. Det var precis lagom glest med löpare i spåret, även om en hel drös drog om mig när jag gick upp för de första (och brantaste) 200 meterna i Abborrbacken. Jag sparade mig för utförslöporna och den flacka sköna sträckningen fram till Karins backe. Nu började endorfinerna spraka i skallen och kopplade förbi tröttheten i benen. Nu var det pannbenet som styrde och ställde och skickade positiva impulser genom kroppen. Det var en smått ofattbar och obeskrivlig känsla att komma ut från skogen och in på upploppet mot målet med alla dessa människor och vetskapen att nu kan ingenting hindra mig från en silvermedalj!

Det känns helt fantastiskt att uppnå mina för året tre uppsatta mål: sub40 på milen, Swissalpine och nu silvertid på LL. Och lika skönt är det att släppa både sub40-lopp och Lidingöloppet. Dagens Lidingölopp var det tuffaste lopp jag någonsin sprungit och inte handlar det om njutning och upplevelse. Nu ska jag bara hänge mig åt behagligt långsammare Ultror, beta av etapper på Sörmlandsleden och så rena terränglopp förstås. Jag hoppas att alla ni andra som sprang LL hade en härlig och minnesvärd dag!

Väl hemma i Eskilstuna möttes jag av en vacker regnbåge i kvällningen, vilken får rama in dagen och avrunda denna story. På återseende.