Sep 082012
 

Så var det dags för ett ultrapass genom vacker vildmark längs med Sörmlandsleden. Jag hade egentligen planerat att springa från Katrineholm ner till Kolmården och Stafsjö. Tagit ut semester på fredagen för detta lilla äventyr. Hade bokat övernattning på Stafsjö vandrarhem. Jag insåg vid närmare genomgång av etapperna att det skulle bli en tuff löpning på närmare 10 mil. Lite väl mycket och krävande med tanke på att det bara är tre veckor kvar till Lidingöloppet och mitt sikte på plakettid. Jag avbokade övernattningen och satte mig med Sörmlandsledens översiktskarta. Hm, i slutet av juni sprang Erik och jag från Gnesta till Läggesta. Vi sprang då bara halva etapp 13, då vår anslutningsled kom på mitt på etappen. Kruxet är att etappen ligger mitt ute i vildmarken, långt ifrån någon som helst kommunikation. Enda möjligheten är att springa dit, om man inte vill ta taxi från Gnesta eller Nykvarn, vilket skulle förta hela äventyrskänslan. Logistikmässigt var det absolut enklast att ta ta tåget till metropolen Nykvarn och sedan springa småvägar söderut till etapp 13, för att fortsätta leden mot Järna och vidare till Södertälje.

Sagt och gjort. Fredag morgon. Steg upp normal upp-och-jobba-tid och avnjöt en redig grötfrukost med en tillhörande latte, allt enligt traditionen. Därefter följde den nu helt invanda ritualen med tillblandning av Hammer energi i ett par 33:or, vätskeblåsepåfyllning med ett par endurolytes, packning av av annan energi och bra-att-ha-prylar i löparryggan. Sedan var det bara att grensla hojjen och bege sig till Eskilstuna tågstation och äntra 08:07-tåget. Morrissey i hörlurarna. En halvtimma senare steg jag av i ett folktomt Nykvarn. Kan inte minnas att jag någonsin stigit av där. Tog av mig överdragskläderna, packade om ryggan och kollade kartorna. Luften var härligt frisk och krispig efter nattens regn. Molnen hade spruckit upp. En riktigt härlig höstmorgon! Började springa i lugnt tempo söderut mot Hökmossen. Det kan inte bo många löpare i Nykvarn förutom Staffan, då flera bilister och fotgängare blängde på mig som om de sett ett UFO. Eller så hade de aldrig sett en stilig man i tights?

Den smala landsvägen gick genom ett vackert skogslandskap, öppna fält och mindre sjöar. Efter nio kilometer asfalt tog en grusväg vid. Det var verkligen höst i luften. Inga sjungande fåglar, bara lockläten. De normalt skygga och tysta nötskrikorna hördes titt som tätt. Rödhakar knäppte i buskarna. Kvardröjande ladusvalor satt kvittrande och solade sig på telefonledningar. Första bergfinken från norr flög bräkande över. Knappt en bil på vägarna. Bara jag och världen. Efter sju kilometer grusväg nådde jag äntligen etapp 13. Totalt 16 kilometer ”transportlöpning” var en missbedömning. Nå, jag fick belöning i form av två orrhönor, som var ny art på min löparlista.

Så var det äntligen dags att få känna Sörmlandsledens underbara stig under fötterna. Himlen blev allt blåare och solen silade ner genom granarnas grenverk. Tallmoarnas varma andedräkt gav luktsinnet en kick. Man glömmer bort att man faktiskt springer. Rätt fantastisk känsla! Faktum är att jag inte ser dessa ultrapass på Sörmlandsleden som träningspass, utan snarare som fristående löparäventyr. Är man bara med på noterna kan man få uppleva det mesta, allt från en gitarr högt upp i en tall till en meterlång snok som korsar vägen framför en. Eller bara stanna till för att plocka en påse gyllengula kantareller eller några nävar blåbär som energiintag.

Den andra hälften av etapp 13 var kuperad och vacker, särskilt delen som passerade genom Stora Envätterns naturreservat. Härligt orörd natur och så stigen som följde sjöns norra strandlinje. Vad gäller etapp 12 saknar jag nästan ord. Vid sidan om etapp 17 är 12:an en av de vackraste etapper jag hitintills sprungit på Sörmlandsleden. Den passerar genom Stora Alsjöns naturreservat (som är ett Natura 2000-område tack vare förekomsten av mossarten grön sköldmossa). En sångsvanfamilj låg i sjöns norra vik. Flera gånger, ja, i stort sett under hela sträckan på 12:an, var jag på väg att plocka upp kameran, men insåg snabbt att det inte går att återge synintrycken på ett fotografi. Jag ägnade mig istället åt att uppleva här och nu, där och då. Etapp 11 låg inte långt efter i upplevelsevärde. 11:an bestod mestadels av fin hällmarkslöpning genom Järnas gamla gruvfält. Historiskt kulturlandskap ju närmare Järna jag kom. Tunnelgruvan var riktigt läcker liksom Vattugruvans naturreservat. Snacka kontrast när jag korsat en hypnotiskt vacker å (se bild nedan) och några stigar senare kom ut på en trafikerad väg mitt i Järna! Som att befinna sig i en scenväxlande dröm eller film.

Om etapp 10 från Järna till Södertälje finns inte så mycket att säga mer än att drygt fem kilometer var fina med härlig strandstiglöpning och hällmarkslöpning. Som avslutning blev det sex kilometr intetsägande asfaltslöpning till Södertälje Syd för att ta tåget hem till Eskilstuna. GPS:en stannade på 60,5 km och 6:46 effektiv löptid. Hade flyt med ett tåg som kom inom tio minuter. Som vanligt doftade jag svett och gammal sump, men de stackars trötta fredagsresenärerna tycktes inte bry sig. De tittade inte ens snett, inte utåt sett i alla fall. Och så otroligt fascinerande att det med tåg tog 12 minuter från Södertälje Syd till Nykvarn, medan det tagit mig i stort sett hela dagen. Kanske tog jag en rejäl omväg. I så fall en vacker sådan. Inga tider att passa. Kvällen avslutades med en god middag och nystekta kantareller från Sörmlandsleden. Det behöver inte kosta för att vara lycklig!