Aug 262012
 

Så var det dags att avnjuta två nya etapper på Sörmlandsleden. Som en liten rödmarkerad blindtarm har den legat där på kartan, sträckan mellan Hälleforsnäs och Flen. Alla andra etapper i västra Sörmland är numera vackert grönmarkerade. Sträckan är en bit över 20 kilometer och det föll sig naturligt att fråga mina två arbetskollegor och numera löparvänner Per-Arne och Kent om de var sugna. Båda började löpträna fokuserat i mars inför kvartsmaran Å-varvet som gick av stapeln i juni. Kent sprang då strax över timmen och Per-Arne nådde sitt mål på sub55. Man kan inte bli annat än imponerad över bådas utveckling. Bara en sådan sak att vi under sommaren kört backintervaller i Vilstas slalombacke varje måndag för att därefter avsluta med Vilstas gröna mil (10 kilometer terräng!). Och de är alltid så jäkla medryckande positiva och med löpglädje i blodet. Så när jag frågade dem tidigare i veckan om de ville hänga med på ett lagomt långpass på Sörmlandsleden fick jag ett enhälligt ”Jaaa!” till svar nästan per omgående.

För vårt äventyr valde vi denna söndag, även om det normalt är min heliga vilodag. Å andra sidan gick första tåget från Eskilstuna till Hälleforsnäs först 10:09, vilket innebar sovmorgon. Vem tackar nej till sovmorgon? Kent och jag cyklade till stationen medan Per-Arne körde uppjogg på två kilometer. Vi var pigga och taggade inför äventyret. Både Kent och P-A hade även fixat varsin vätskerygga. Vi hoppade på tåget och stämningen. En söt donna frågade om vi skulle iväg på tävling och när vi nämnde Sörmlandsleden tipsade hon om några fina etapper. Hon blev ännu sötare. Avstigning i Hälleforsnäs. Haha, fjärde gången för mig i år (och någonsin) och sannolikt sista gången för i år. Vi kickade igång Garminklockorna och pissade i ett dike innan vi drog iväg. Vi tog en liten omväg förbi den vackra vidsträckta myren utanför Hälleforsnäs. Vi njöt av synen och jag kände en djup glädje över att ha sällskap av mina två vänner: Delad glädje är dubbel glädje!

Av någon anledning hade jag inte väntat mig något särskilt av dessa två etapper (23:1 och 23:2) på vardera 10 kilometer. Hade tänkt mig dem som lättsprungna. De visade sig emellertid vara väldigt vackra och varierade beträffande underlag och svårighetsgrad; grusvägar, breda skogsstigar, smala stigar med rötter och stenar, sluttande stig längs en stor sjö, branta backar, svinhala spångar och grisiga sumpstigar. Ja, den här sträckan vore verkligen något för Salomon Trail Tour nästa år! Temperaturen var skön och vi fick oss en regnskur på tio minuter en kvart, annars var det uppehåll. Kantareller kantade stigen var hundrade meter, typ. Halvägs insåg vi att vi inte skulle hinna med 13:13-tåget från Flen, men vi hade alla bokat ombokningsbara mobilbiljetter, så vi sprang inte mot klockan, utan njöt av löpningen. Strandstigen längs med sjön Orrhammaren var läcker och samtidigt en utmaning. När vi närmade oss Flen sprack molnen upp och solen letade sig fram. Det värmde på många sätt. Kent satte distansrekord redan innan Flen medan vi fick ta ett ärevarv inne i Flen för att även Per-Arne skulle slå sitt tidigare distansrekord på +23km. Det slutade på en bit över 24km på 3:05 (effektiv löptid). Härligt att se deras glada miner! Mer än en timma kvar till tåget mot Eskilstuna. Vi hittade en grillkiosk (som fått tre Michelingubbar:): Rödspätta för Kent, Köttbullar (16 st!) och mos för Per-Arne och en 200gramsburgare för mig. Det blev en skön summering över maten och det lär inte vara sista gången vi kör långpass på Sörmlandsleden tillsammans. Märks att det går mot höst, då jag bara fick ihop 36 fågelarter. Två maffiga duvhökar förgyllde dock! Som vanligt avrundas det med några foton…