Aug 052020
 

00_IngressFinns det ett bättre sätt att förena mitt månatliga besök i Tivedens nationalpark än att bjuda in ett gäng sköna stiglöpare till dans i gudarnas orörda skogar? Där på den skogsklädda höjden mellan Vättern och Vänern, bland branta stup, höga bergklackar, skvattramfyllda sprickdalar och ruvande djupsvarta skogstjärnar. Kan det finnas ett bättre sätt att avnjuta en helg med likasinnade? Kanske. Men stigarna, naturen, gammelskogen och underskönt boende på Ösjönäs bjuder alltid på en ljuvlig dopaminkick som får heroin att kännas som gammal utspädd resorb. Beroendeframkallande stigar, visst, men så harmlöst. Det blev ett minnesvärt besök. Tolv sköna stiglöpare som gjorde helgen till en upplevelse att minnas. När till och med de juli-bittra vädergudarna mobiliserar för att ordna bästa tänkbara väder och både stor- och smålommar bjuder upp till ljuvligt spel, ja, då kan man nästa tro att det hela är riggat. Eller att det bara var en dröm alltihop. Spelar det egentligen någon roll? Euforin är densamma.

Nåväl, den gångna helgen var tillika den enda möjliga för mig att få till ett besök under augusti månad i och med mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020. Så det blev därmed två besök i juli. Ni kan rutinen vid det här laget. Jag tog tåget från Eskilstuna till Laxå efter jobbet på torsdag eftermiddag. Laxå börjar kännas hemvant på något underligt vis. Handlade på ICA och åt middag på Rasta innan jag promenerade till min inmutade skogsplätt i utkanten av Laxå. En kvarts promenad från tågstationen. Fixade en termos med te. Inte mycket mygg. Tyst. Tidig kväll. Att lyssna till tystnad är rogivande. Tankebilder framträder klarare.

200730a

Vaknade utvilad på fredag morgon. Den sista dagen i juli. Kändes som att sommaren återvänt. Sippade kaffe och åt en ostkaka. Packade ihop. Tog mig ut på stigen och promenerade till tågstationen. Inte en själ i spökstaden Laxå. Väntan i solen på bussen. Stor grön limo till Tiveden. Sightseeing och en kopp kaffe. Steg av i Sannerud vid sjön Unden. Hittade en ny genare genväg till Kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuvligt väder. Skön lång dag på stigarna i västra delen och givetvis ett besök i den östra folktomma och stiglösa delen av nationalparken. Lite smårekning för att förfina helgens upplägg. Kaffestopp vid Trehörningens strand i sällskap av en vinbärsfuks. En smältande god madeiratopp i Ösjönäs. En hel del vandrare på stigarna. Mötte ett par swimrunners vid några tillfällen. Åtta timmar och 30 kilometer senare nådde jag så min favoritudde som skjuter ut som en tunga i södra delen av Stora Trehörningen. Härlig ljum vind. Myggfritt. Vacker kontemplativ kväll. Ljuvlig natt under bar himmel. Som jag älskar att sova under bar himmel.

200731a 200731b 200731c 200731d 200731e 200731f 200731g

En dag att minnas
Vaknade tidigt på lördag morgon. Varmt, klarblå himmel och helt stilla. Minnesbilder från mitt augustibesök i Tiveden ett år tidigare frigjordes och flöt upp till ytan. Storlommarna som ropade. Totalt tio storlommar samlade till möte därute på sjön denna morgon och ett storlomspar som simmade och dök utanför ”min” klippa. Ett par smålommar flög över. Kacklande. Grötfrukost med nyplockade blåbär och flera koppar kaffe. Bara njöt av att vara i nästan tre timmar. Länge sedan jag var omgiven av så mycket stillsamt blått.

200801a 200801b 200801c

Nog med ord. Det var dags att tassa bort till nationalparkens huvudentré för att möta upp en förväntansfull skara stiglöpare. Gamla vänner men också flera för mig helt nya ansikten. Halvtio och redan hett. Det skulle bli en het dag och det skulle gå åt mycket vatten. Tacksamt nog var det riktigt bra flöden i skogens alla bäckar, vilka är drickbara och svalkande. Bilar med vandrare började droppa in liksom tillresta löpare. Mingel, presentation, armbågshälsningar, någon kram, socialiserande, toabesök, vattenpåfyllning, försvunnen mobil, raceväst-klämmande och idel glada miner. För en utomstående framstod säkert denna samling av exalterade barn med ovanligt hög genomsnittsålder som något (för)undransvärt, ja, till och med avundsvärt skulle jag tro.

Helgens sköna entusiaster: Gustav Henriksson, Linda Halldner Henriksson, Pontus Thedvall, Johan Ahlberg, Stefan Leeiner, Luigi Belcastro, Olof Philipson, Chatrine Ritzler, Anders Magnusson, Paméla Stenström och Jacob Wollberg.

Karta_Dag-1

Efter en kort genomgång av dagens tänkta upplägg bar det äntligen av på Trehörningsrundan medsols. Så fantastiskt att få springa på slingrande stig intill spegelblankt blått vatten i efterlängtad sommarvärme. Och med bara en lätt raceväst! Efter ett par kilometer vek vi av från den lilamarkerade stigen och tog av på den vackra bortglömda orangemarkerade stigen söderut. Förbi jättegrytan. När vi kom till Blanksjön hälsade storlommen oss välkomna med sitt ödsliga rop och det visade sig att fem lommar låg ute i sjön. Tänk att få springa genom knähögt blåbärsris och bara dra med handen genom riset och fånga upp solmogna blåbär. Kisstopp innebar blåbär. Och tvärtom.

200801d 200801e 200801f 200801g 200801gg

Försöker hitta orden. Orden som gör känslan och bilderna rättvisa när jag blundar och återupplever helgen i någon slags kronologisk ordning. De som var med behöver inte dessa ord. Alla bär på sin egen upplevelse. För er som läser detta och aldrig satt er fot i Tivedens nationalpark hoppas jag bara dessa ord inspirerar till ett besök. Att i ord försöka beskriva en dag eller två genom nationalparkens fantastiska natur är som att bygga La Sagrada Família i miniatyr med defekt lego. Jag gillar förvisso att måla med ord men det blir här bara fråga om grova svepande penseldrag. Fotografierna från de medverkande förmedlar det upplevda på ett bättre sätt.

Den springvänligaste stigen i nationalparken är utan tvekan västra halvan av Trehörningsrundan och den lilla Mellannäsrudan. Det var ett synnerligen glatt gäng som sprang på led längs sjön och pratade om allt mellan himmel och jord. En stiglöpares himmel och jord. Vattnet glittrade och solen sken. Som ett pastoralt omslag ämnat för Vakttornet. I norr blev det lite klättring upp på Backhopparklippan och Gustav drog en story om Boklöv och den finska backhoppartraditionen. Vidare upp på Tärnekullen, den lilla öglan som många besökare, löpare som vandrare, missar. Vackert. Kuperat. Läckert. Ja, sedan blev det sevärdheter på löpande band; grottor, gigantisk bautasten, Vitsands golden beach, Stenkälla gånger två och dess höga klint med den läckra utförslöpan. Och det var en upplevelse att se ett så gracilt gäng flyta fram mellan ett solbadande myller på Vitsands sandstrand, genom oset av kokosolja och solbränt fläsk. Ja, ni kan själva se det kritikerrosade klippet här.

200801h 200801j 200801k 200801l 200801m 200801n 200801o 200801p 200801pp 200801q

Tillbaka till huvudentrén var det dags för medhavd lunch nere vid Östgötavikens strand och flera avnjöt ett vederkvickande bad. Och vid ett av borden dukades det upp för en potentiell trerättersmeny, bara palmoljefria varumärken förstås, så den miljöomedvetne får allt packa ner egen palmolja. Riktigt skönt med en timmas ljuvlig paus. Tivedens stigar och kupering smyger sig förrädiskt på en, sakta men säkert dräneras man på energi. Bra att ladda ordentligt med energi, särskilt som det vankades stiglös terräng i östra delen på eftermiddagen.

200801r 200801s 200801t

Obanat i östra delen
När alla var mätta och belåtna satte vi av på småstela ben längs stigen förbi Metesjön och Trollkyrkesjön vidare till Bergslagsleden. Efter någon kilometer söderut vek vi så av rakt österut in i den fantastiska orörda och stiglösa östra delen av nationalparken. När man kör obanat blir nationalparkens sprickdalsterräng så mycket mer markant och påtaglig jämfört med när man springer på stigarna i västra delen. Även om det är i stort sett omöjligt att springa i denna typ av terräng med ständiga branta klättringar och med skvattram och blåbärsris upp till låren och en matta av djup mossa därunder är ansträngningsnivån så mycket högre. Upplevelsen ska vi inte tala om. Dessutom en härlig kontrast. Västra och östra. Det bästa av två världar, på en och samma dag. Och så denna underbara glädje! Ingen brant var brant nog att kväva ett skratt eller glädjetjut!

200801u 200801v 200801x

Urgamla spår från de finska svedjebrännarna noterades liksom den maffiga Takstenen och läckra Lommasjön med sina ättestup och mossröda stränder. Den avslutande sträckan från Lommasjön över den fantastiska sprickdalsplatån och vidare förbi Stora Djupsjön är bara outstanding. Det enda passande ord jag kan komma på är: Förundran! Det enda smolket i bägaren var att Linda kände av sitt gamla löparknä. Och den som haft löparknä vet ju att smärtan är som värst utför men även uppför i sådan här tuff kuperad terräng. Strax innan Stora Djupsjön tog Olof över navigeringen och merparten av gänget medan Linda, Gustav, Luigi och jag promenerade hela vägen till huvudentrén. Det gick lättare när vi kom ut på stigarna. Och som jag brukar säga, det är tiden ute som räknas. Linda visade prov på grymt pannben och vi hann avhandla synthpopens historia och klassiska pianodrömmar. Gustav värmde förstås upp med utrustningssnack inför kvällens våta pryldrabbning. Utan att stressa kom vi till Ösjönäs, lediga duschar, omsvidning och ljuvlig doft av mat på stora murrikkafat. Som en skön stiglöparkoloni däruppe på kullen med eget vackert hus och långbord i trädgården. En underbar kväll med härliga samtal och fantastiskt god mat. Som hämtad ur en målning från PS Kröyers Skagen. När sedan Gustav langade upp en jättelik skiva fluffig cheddarost på middagsbordet, eller om det nu var ett uppblåsbart liggunderlag, så var prylsnacket igång. Tält slogs upp och ryggor prövades. Helt normaliserat nuförtiden. Hur hade det sett ut för några år sedan om man kom till en parmiddag med senaste specialsydda sovsäcken från Polen, eller demonstrerade den senast inköpta gasbrännaren och dess användningsområden för bordsgrannen, hade med sig egna titanbestick till kräftskivan eller drack oklart vin genom Katadynfilter. Man hade inte blivit bjuden fler gånger. Idag? Ingen höjer på ögonbrynen längre. Helt normalt i kretsen äventyrslystna stiglöpare.

200801y 200801z 200801zz 200801zzz 200801zzzz 200801zzzzz 200801zzzzzz 200801zzzzzzz 200801zzzzzzzz

Söndag med sköna höjder, fri fart och bara skinkor
Söndag morgon. Sol och blå himmel. Regnet som någon illasinnad väderapp prognostiserat landade säkert någon annan plats. Alla verkade ha sovit väldigt gott. Huset Vinkelboda svalde enkelt tolv lördagströtta löpare. Städning och sedan en efterlängtad och lika välsmakande frukost som alla stod sig bra på de kommande timmarna. Sval skön luft. Tyvärr skulle Stefan iväg med sin dotter på ridläger medan Gustav och Linda klokt nog valde att avstå i och med hälkänningar och knäsmärta. Vi tog farväl för denna gång. För oss övriga bar det sedan iväg till huvudentrén för att beta av de återstående sträckorna i nationalparken av vilka Oxögarundan är min personliga favorit. Hade vi även vävt in den i sammanhanget mediokra Mellannäsrundan så hade vi utan tvekan kunnat titulera helgens löpäventyr som Tiveden all in Deluxe, nu blev det istället deluxe med litet d.

200802aKarta_Dag-2

Vi tog stigen längs Stora Trehörningens östra strand och avvek rätt snabbt från stigen och klättrade upp längs Stenkällebergen och tog sedan alla små ryggar vi kunde hitta. Så ljuvligt. Ut på en fin udde varifrån vi kunde avnjuta en grupp om fem gamla storlommar en bit ut på vattnet. De verkar haft en dålig sommar vad gäller ungar. Har bara sett ett par med ungar i Tiveden denna sommar. På en av spängerna korsade en fet larv vår väg. Skickade iväg en bild till min vän Bertil Johansson och fick som vanligt ett snabbt svar: Tallspinnare.

200802b 200802c 200802d 200802e

Vi körde vidare och kom snart in på härliga Stigmansrundan förbi Vringelirövarna som alltid bjuder på en slags atmosfär av magi, som man bara anar, där under ytan. Nästa anhalt blev Stigmanspasset med dess pirriga travers, se Jacobs videosnutt. I juni hade vi ett tillbud där och den gången hade vi tack och lov med oss en läkare, en sjuksköterska och en begravningsentreprenör. Denna gång gick det dock bra och några valde stig istället för traversen. Vi fortsatte sedan på den norra überfina halvan av Oxögabergsrundan. Fantastisk fin slingrande stig som kantas av lika fantastisk gammelskog. Alltid avsevärt mindre med folk på denna del. Vi tog en kort rast på bergklacken ovanför den smaragdgröna Trollkyrkesjön och plötsligt började ett par smålommar spela. Så häftigt! Om storlommen låter vackert ödsligt (lyssna) så är smålommen mer åt det kusliga hållet för den oinvigde (lyssna). Såg att flera i sällskapet hajjade till.

200802f 200802g 200802h 200802i 200802j 200802k 200802l

Efter 10 vackra kilometer var vi tillbaka till huvudentrén och därifrån väntade så en ny ögla med nya höjder. Snart var vi tillbaka till Stigmanspasset, tog grusvägen en bit för att sedan vika av på en gammal omarkerad fin skogsstig österut förbi Tolvtings- och Oxögaberget. En hel del kantareller skvallrar om att här går inte många människor. Vi tog oss ut på Bergslagsleden och vidare söderut genom fuktig murrig granskog. Mossig John Bauer skog som en del kallar den. Klättring upp till Stora Trollkyrka. Trappen använder bara mesar. Ut på klacken ovanför Trollkyrkesjön. Det underbara med stiglöpare av den här kalibern är att de aldrig bangar för något, om det sedan inte går är en helt annan sak. Vanliga döda talar om att-se-utanför-boxen medan det för dessa löpare handlar om att-se-bortanför-stigen-och-inte-se-eventuella-berg-som-just-berg, utan något som man kan ha kul med. Utmaningar antas utan någon som helst övertalning. Ibland får man dock bygga upp förväntningar och locka fram eventuella tävlingshorn. Sträckan Stora trollkyrka–Lilla trollkyrka–huvudentrén är jävligt stökig och kuperad. Sedan hösten 2019 har det blivit en tradition – för den som önskar – att avsluta helgens löpäventyr med fri fart mellan Lilla trollkyrka och huvudentrén. En riktig tömning på en och halv kilometer med rötter, stenar, block, stockar, lera, upp och ner, upp och ner, överjävligt, blodsmak, slirigt och halsbrytande i hög fart. Fördel för den som vet vad som kommer. Taktik. Blev inte annorlunda denna gång. Pontus är en taktiker, gled iväg lite lätt när alla pissade. Undertecknad hakade på liksom Anders och snart även Jacob. Anders försvann efter ett tag och vi var bara tre i täten. Man vill bara lägga sig ner och dö, men något annat inom en vill det inte. Pontus och Jacob körde en liten Hawks vs Miller. Jacob drog om utför, Pontus drog om uppför. Så heta att undertecknad fick ropa höger, vänster. Pontus plockade några extra höjdmeter och han visste att först till trapporna nedför Oxaberget har segern i hand, efter dem går det inte att springa om. Och så blev det. Pontus tog hem segern med några meter. Grymma jävlar. Med rätt snygga skinkor. Även det hör till traditionen, att segraren på målgången över bron dra ner shortsen och visa skinkorna för tvåan respektive trean. Guldläge för den inneboende exhibitionisten, förnedring för tvåan och särskilt trean. Ja, så slutade en fantastisk helg, två par bara skinkor på en bro vid Tivedens huvudentré. Nä då, vi hann med ett undergörande och svalkande dopp innan hemfärd. Slutet gott, allting gott!

200802m 200802n 200802o 200802p

 

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.