Jul 292012
 

Är det ens möjligt att återge mitt häftigaste, vackraste, längsta och högsta ultralopp i ord? Det självklara svaret är givetvis ”Nej!”. Alltför många intryck och möten längs den 79,4 kilometer långa banan som tog mig 9 timmar och 41 minuter. Hm, och var ska jag börja denna lilla story? Bor man i lilla vackra Klosters får man vackert bita i det sura äpplet att gå upp klockan fyra på morgonen. Ägarna hade den stora vänligheten att duka upp frukostbuffén för oss swissalpinister redan halvfem på morgonen, då vi var tvungna att ta halvsextåget till Davos för att ha lagom med tid inför starten klockan sju. Jag hade förberett allt på fredagkvällen, utom tillblandningen av gel. Vad gäller väderprognosen så skulle det bli ”växlande” väder med inslag av åska och regnskurar. Helt i min smak jämfört med de två senaste dagarnas högsommarvärme och stekande sol. Frukosten intogs tillsammans med John från Schweiz, Loyd från England och ett par från Hong Kong. Ett glatt gäng som alla skulle springa K78 och vi gjorde sällskap ända till starten i Davos. Väl på idrottsarenan var det bara – i nämnd ordning – att börja med en bajamaja, lämna ombytesbagen på angiven plats och slutligen dropbagen med vätskebälte/vindjacka/långärmad tröja som kördes till Bergün, halvägs in i loppet. Härlig stämning på arenan! Träffade på lite svenskar här och där, men annars var det en introvert hållning och fokus på det som komma skulle.

Så långt, allt väl. Kvar fanns bara ett gnagande frågetecken: Skulle min högervad vara kurerad och i form? I en veckas tid har jag masserat båda vaderna, kört tåhävningar, använt magnesiumolja (tack för tipset Alberto) och i stort sett använt kompressionsstrumpor natt som dag. Under de tre senaste dagarnas långa bergsvandringar med schyssta uppför- och nedförslut har jag inte känt av vaden, så förhoppningarna var trots allt stora. Planen var att springa lugnt i 6.15-tempo de första 30 km fram till Filisur, ja, bara låta kroppen bestämma tempot och inte ta några onödiga ansträngningsrisker för vaden. Nästa mål var Bergün vid 40 km och skulle vaden få för sig att börja protestera då, ja, då skulle jag kunna slutföra loppet gåendes. Från Chants (48 km) upp till Keschhütte (54 km) och Sertigpass (60 km) på 2700 meters höjd är stigningen enorm och det är bara möjligt att springa kortare sträckor. Ja, så såg min plan ut i all sin enkelhet.

Det drog ihop sig till start. Jag ställde mig medvetet långt bak för att inte dras med i ett för högt tempo. Kändes smått overkligt, att under så lång tid ha sett fram emot denna stund och så står jag där och andas in atmosfären sekunderna innan startskottet. Pang! Lämmeltåget av ultrafantaster rörde sig framåt. Jag själv höll andan, mentalt, medan jag kom igång med löpningen. Vi snirklade oss ut genom Davos. Luften var sval och solen sken igenom det lätta diset. Inga regnmoln i sikte. Efter drygt fem kilometer på landsvägen genom den vackra dalgången andades jag ut. Inte en blekaste till känning i högervaden, hur mycket jag än kände efter! När vi runt 12 km lämnade asfalten för skön stig genom underbar skog kände jag bara en genuin glädje över att alla delar i kroppen var med på detta äventyr och att detta skulle bli en lång, men oförglömlig dag.

Fördelen med att springa i ett lugnt och komfortabelt tempo är att man både har koll på underlaget och samtidigt hinner insupa landskapet och det som sker omkring en. I varenda liten by längs vägen stod folk med klockor och hejade. Helt andra klockor än vad man normalt förknippar med Schweiz. Och de 30 kilometerna fram till Filisur bara flöt på i ett slags rus. Runners high i dubbel bemärkelse! Väl i denna vackra byn Filisur var det en extra boost att få höra sitt namn ur högtalarna och publiken applåderade till varje namn som ropades ut! Strax efter kom de första regnstänken som höll i sig 10 minuter, men det var varmt i luften. Efter ett par tre kilometer började banans första rejäla stigning på närmare fyra kilometer. Här gick alla.

Strax innan Bergün började regnet ösa ner. Snacka tajming, då jag sprungit i linne hela vägen och nu hägrade min dropbag med långärmad och tunn regnjacka plus vätskebältet. Nu stundade den absolut tuffaste delen i hela loppet. Jag kände mig taggad och efter ombytet begav jag mig ut på vägen igen och genom hela staden kantades vägar och torg av glatt hejande människor, vädret till trots. I Bergün startade nu även K42-maran längs samma sträcka över bergen och ner till Davos. Trots stigning kunde jag springa långa sträckor, men de sex kilometerna från Chants upp till Keschhütte på 2632 meters höjd handlade mer om bergbestigning än gång. Tufft var bara förnamnet. Svintufft var efternamnet! Men fy fasen vad häftigt att komma upp ovanför trädgränsen. Dimbankarna som kom och gick bland alptopparna. Ibland såg man bara någon meter av den smala stigen framför sig. Kanske skönt för de som lider av svindel. Det var magiskt.

Väl uppe på Kesch kollade läkare snabbt om man var OK och i samma ögonblick kommer Johan Renström (med bloggen Hjärnfysik) ut från ”hyttan”. Vi har haft en del kontakt inför uppladdningen till detta löparäventyr och när vi till slut möts så gör vi det på 2600 meters höjd. Vi hinner med en glad pratstund innan det är dags att ge sig iväg på den steniga stigen mot Sertigpass, sex kilometer längre bort och loppets högsta del. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Nu sprack molntäcket dessutom upp och solen sken på alla löpare och det bjöds på hisnande vyer. Sträckan mellan Keschhütte och Sertigpass innebar löpning och gång om vartannat och stigen var stundtals blöt och geggig. Här hängde jag in både vattenpiplärka och alpkaja, som blev nya arter på min fågellöparlista.

Väl framme på Sertigpass var glädjen enorm. Banans högsta pass med sina 2739 meter över havet. Nu var det ”bara” 19 kilometers utförslöpning ner till Davos! Och fy satan vad de första fyra kilometernas kraftiga lutning nedför tog hårt på benen och jag är jäkligt tacksam för all tid jag lagt på backträning både uppför och nedför samt de kuperade långpassen på Sörmlandsleden! Jag bara längtade att få komma ner till den breda grusvägen där nere i dalen. Väl nere i dalen insåg jag dock att den lutningen inte heller vara att leka med. Ständigt nedför, i stort sett ända ner till Davos, och minimal vila för framsidan av låren. Därnere i dalen med drygt 14 kilometer kvar fick jag sällskap av Peter från Kungälv, som sprang K42 från Bergün. Han hade ett stadigt och bra tempo samtidigt som han var väldigt sympatisk och trevlig, så vi gjorde sällskap ända in till mållinjen. Den sista kilometern genom Davos och in på arenan var en kick á la grande, med alla hejande människor och som ropade ens namn (som ju står på nummerlappen) och så spurten in på arenan. Jag saknar ord och detta ögonblick kommer jag aldrig att glömma. Det kommer att ta lite tid att få perspektiv på alla intryck som jag upplevde under de vackra och tuffa 79,4 kilometerna, men jag längtar redan tillbaka!