Jul 212012
 

Det är mycket nu, som Stefan Sauk en gång sa. Avnjutit semesterns första frukost i solen och betraktat molnen, som drar förbi och aldrig mer ska komma igen. Känns overkligt med två veckors semester på sommaren! När hände det senast? Tror det var 2005, då jag och några goa skådare från Värmland seglade från Madeira till Selvagensöarna en vecka i juli, för att skåda fågel förstås. Normalt tar jag bara semester på våren och hösten. För att skåda fågel förstås. Men eftersom löpningen trängt sig in livet än mer på senare år får jag rucka på det normalt normala. Så, för första gången väntar en kombinerad skådar- och löparresa med upplevelsen som det primära. På tisdag morgon lyfter planet mot Schweiz för en vecka i Davos. Det mesta av förberedelserna är fixade och packningen var förvånansvärt lättpackad. Tar dock med mig två par löparskor. Mina Fuji Racer får åka fint med min Leica i handbagaget medan mina ultratrotjänare DS Trainer 16 får trängas i ryggan. iPhonen laddad med ny schysst musik.

Separationsångest inför morgondagen, då Gloria och Toschie ska transporteras till en ny kattvakt, dock en god vän. Var över till Tessi i början av veckan för att kolla hennes balkong och mäta för att sätta upp ett nät en halvmeter ovanför räcket. Kom på mig själv att låta som en småbarnsförälder som var på väg att lämna över barnen till svärföräldrarna för första gången. Det är mycket nu, inte minst känslomässigt.

Livets ironi fick jag mig en släng av igår och det är inte över än. Tänk, jag går ut från jobbet med leende på läpparna och två veckors semester framför mig med bara en vecka kvar till Swissalpine. 30 veckors fokuserad träning inför denna höjdpunkt, i dubbel bemärkelse. Kroppen känns i toppform och kvar finns bara nojjan att bli förkyld. Väl hemma svidar jag om för ett lätt terrängpass. Kör gamla fina kuperade Torshargspåret. Håller 5-fart och allt känns som vanligt fram till 6,5km på vägen hem, då plötsligt en obehaglig dov smärta sprids i nedre delen av högervaden. Den avtar inte. Jag kan fortsätta sista kilometern hem, men orosmolnet tornar upp sig! Jag har aldrig haft några känningar där och de bara kom utan förvarning. Hemma blev det massage, ispålägg, sedan Percutane och kompressionsstrumpa på. Idag lördag känns det bättre men känningarna finns där fortfarande. Nu blir det total löpvila fram till nästa lördag och enbart vandringar i bergen kring Davos och bara hoppas på det bästa.

Det är mycket nu, men jag är vid gott mod och längtar till alperna. Ska jag få se min livs första murkrypare? Kommer jag till start? Och i så fall kommer jag i mål? Det vet jag först om en vecka, men hursomhelst vet jag redan nu att det också kommer att bli en underbar vecka i fantastisk natur!