Apr 252018
 

Intro_1Fyra dagar har passerat sedan jag kom hem från vandrings- och löpäventyret längs bergskedjan Serra de Tramuntana på Mallorca. Fyra dagar har passerat, men jag kan fortfarande känna dofterna, erfara värmen och solen mot huden, vyerna för omättliga ögon och kören av fåglar och kväkande sjögrodor liksom smaken av en ljuvlig cafe con leche. Fyra dagar, kropp och själ längtar tillbaka eller bara ut på nya utmaningar — att få springa med längtande lätta steg. Nä, man ska inte jämföra sina utmaningar och äventyr men det var länge sedan jag kom hem från en veckas äventyr med alla sinnen så tillfreds och tillika skönt utvilad till kropp och själ. Kan låta märkligt då jag lyckades tajma in en förkylning exakt till avresan. Kände av hostan redan på torsdagen (12/4) när jag rundade av och la in autosvar på jobbmailen. Fredagen gick åt till att packa det sista, knapra alvedon och framför allt köra mina gröna drinkar, tokspetsade med pressad ingefära. Prognosen såg inte så lovande ut för avresan från Arlanda på lördag eftermiddag medan väderprognosen berättade om duggren på fredagen, regn på lördagen och ösregn på söndagen, men därefter strålande väder, om man nu vågar tro på prognoser. Inget ont som inte har något gott med sig. Att springa de första dagarna var inte att tänka på om hostan utvecklade sig till en regelrätt förkylning, utan jag ställde in mig på speedhiking och siktade på löpning i slutet av veckan när packningen var lättare och jag nått de fina bergen kring Soller. Det härliga med fricamping är den flexibla friheten och i det här fallet tänkte jag bara ta varje dag som den kom. Njuta av direktsändning i bergen och utgå från leden GR221.

Intro_2

Denna tripp var inte alls planerad långt i förväg utan jag var bara så innerligt trött på snö, kylan som inte ville ge sig och isiga stigar hemmavid. Jag behövde riktiga berg inte 40-metersbackar i Vilsta eller kring Marvikarna. Jag behövde höjdmeter och lååånga utförslöpor inför de stundande utmaningarna i Lake District i maj och juni/juli. Jag längtade efter sol, värme, torra varma stigar och att få springa i shorts! I mitten av mars kollade jag sista-minuten-resor. Hittade billiga till Kanarieöarna och så Mallorca. Inget svårt val med tanke på att flygtiden till Mallis är 3 1/2 timma mot minst det dubbla till någon av Kanarieöarna. Så, 1100 spänn för en flygstol till Mallis 14-21 april. Perfekt. Därefter 10 dagars vila innan det bär av till Lake District den 30 april. Jag har varit på Mallorca tidigare, men det var 15 år sedan och då var det en kombinerad trip med fågelskådning och semester med dåvarande sambon Lena, hennes yngsta son Morgan och så min brorsa. Sedan har jag en del vänner som varit på Mallis och sprungit i bergen. Nå, jag ville inte göra det till ett komplicerat äventyr. Jag beställde en karta från Alpina (2017) som täcker hela Serra de Tramuntana, i skala 1:25000 och med hela GR221 utmärkt och lokala stigar förstås. Läste på om GR221 och kollade en del klipp på youtube. Kollade busstider till starten i Port d’ Andratx och från den tänkta avslutningen i Pollenca. Fixade boende i Palma första och sista natten, däremellan var det tältning i bergen i fem nätter som gällde. Inte krångla till det. Och, ja, jag ska försöka hålla denna story kort och låta fotografierna tala.

Intro_3

När det gäller GR221 kan det vara bra att känna till att leden är under uppbyggnad och med spanska mått mätt kan sådant ta tid. Hur väl leden är markerad skiftar avsevärt. Fördelen med Alpina-kartan är att den visar (med heldragen ledlinje) vilka sträckor som är välmarkerade och skyltade liksom (streckad linje) de sträckor där man behöver vara särskilt observant och faktiskt använda karta (eller GPS om man har en sådan). Och precis som med Sörmlandsleden blir man expert på att hitta diskreta markeringar i bebyggelse och städer, som tillhörde man en obskyr sekt. Tecken enbart för de utvalda. När det gäller GR221 var det bara att hålla utkik efter rödvita markeringar på stolpar och husgavlar, eller röda grafittipilar och punkter eller hemsnickrade skyltar. Särskilt nära byar kunde det vara en hel del lokala stigar. Men jag upplevde aldrig detta som ett problem, utan snarare som en del av äventyret, typ ”Undrar vart den här stigen leder?” Fram kommer man alltid.

Intro_4

Ett annat litet problem som uppstod var att jag kom ner på lördag kväll (14/4) och den enda affären (Intersport) som hade gas var givetvis stängd på söndagen. Inte slösar jag en hel dag i Palma för att kunna köpa gas på måndagen. GR221 är ju aldrig många kilometer bort från närmaste by och det handlar ju inte om vildmark av Sarekkaraktär. Jag har aldrig använt mig av metatablettkök men vet att andra har gjort det under liknande förhållanden, så varför inte. Införskaffade ett synnerligen smart och lätt Esbitkök liksom ett lätt titankärl på 64 cl. En metatablett på 12 gram räckte med lätthet att värma 64 cl vatten, som faktiskt blev kokhett och vid tre tillfällen även stormkokade! Jag lagar ju aldrig mat på mina äventyr utan kokar bara upp vatten till min specialgrötfrukost, pulvermos och torkat kött till lunch och frystorkat á la Niklas till middag.

Intro_5

Ja, i och med det var ju allt förberett och klart. Som vanligt handlar det om lätt packning och all utrustning vägde in på 5349 gram medan mat och energi för (plus) fem dagar landade på 4130 gram, vilket gör en utgångsvikt på drygt 9,5 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Sedan är det ju så att det inte är så frekvent med vatten i bergen. Jag hade med mig fyra softflaskor på vardera 50 cl men inhandlade även två vanliga petflaskor på 50 cl på plats. Såg till att ha 2-3 liter vatten med mig hela tiden och fyllde alltid på vid tillfälle, antingen vid en bäck eller framför allt i de byar som jag passerade igenom. Sedan har vi det där med att tälta på Mallorca, vilket ju inte är tillåtet mer än på de få campingplatser som finns på ön. Gör man det bara snyggt, avsides, uppe i bergen och inte lämnar några spår efter sig, tror jag att markägare ser mellan fingrarna. Jag träffade flera vandrare som gjorde som jag och tältade uppe i bergen. Precis som i fjällen blir man en expert på att hitta bra tältplatser i oländig terräng, men en av nätterna blev det sovsäck under bar himmel — den avgjort mest magiska natten av dem alla!

Här följer så en dag-för-dag-story i korthet med tonvikt på fotografier:

15 april — Port d’ Andratx – Sant Elm – Coll de sa Gramola – ses Alquerioles
Vaknade hyfsat tidigt på New Art Hostel i Palma. Åt frukost och promenerade sedan till bussterminalen vid Plaza Espana. Skön ljum morgon och solen värmde gott. Tog 10:30-bussen (L102) till Port d’ Andratx och var framme kvart i tolv. Fullpackad buss. Många med små ryggor och andra med större. Smorde in mig med solskyddsfaktor 30. Tog ut riktning och började min smått irrande färd innan jag kom på leden. Ett virrvarr av stigar uppför den första stigningen. Hostade men tog det lugnt och njöt av sol och värme samt kören av sjungande fåglar: svart- och sammetshättor, gnisslande gulhämplingar, hoande turkduvor, skriande tornseglare och någon tjippande klippsvala uppe bland bergen. Ljuvligt!

Mycket folk på stigarna. Tycks populärt att vandra mellan Port d’ Andratx och Sant Elm. Kom upp på höjderna och njöt av vyerna, särskilt ut mot det blå havet och den läckra ön sa Dragonera utanför kustbyn Sant Elm. Hade varit cool med en tur ut till ön men det får bli en annan gång. Fick sällskap av en trevlig kille, Mathias från Schweiz. Köpte två petflaskor med vatten i Sant Elm och en tonfiskpaj. Mathias gjorde mig sällskap upp i bergen efter Sant Elm. Även här var det många dagsvandrare då det utgick en fin loop från Sant Elm och när Mathias vek av på den tillbaka till byn var jag plötsligt ensam på leden. Skönt! Den efterlängtade tystnaden, bara naturliga ljud och så vyerna från stigen som slingrade sig längs kusten. En dvärgörn passerade över huvudet. Får och getter betade här och där med ljudande klockar runt halsarna. Som jag njöt. Glömde bort hostan.

Ovan med värmen och solen som stekte. Det skulle bli problem med vatten om jag inte hittade någon plats att fylla på flaskorna. Någon by skulle jag inte passera innan det var dags att slå läger. Såg dock på kartan att det låg en mindre damm uppe i bergen. Efter några kilometer med långsam klättring i ljum kvällssol nådde jag till slut området vid dammen, som en grönskande oas i bergen och gott om fina tältplatser och till min glädje fann jag en murad brunn med kristallklart, kallt och fantastiskt gott vatten. När jag sedan letade en fin tältplats mötte jag ett tyskt par som slagit upp sitt tält i en liten avsides glänta. Det blev ett trevligt sällskap och samtal över middag och vacker solnedgång.

180415a 180415b 180415c 180415d 180415e 180415f 180415g 180415h 180415i 180415j 180415k 180415l 180415m 180415n

16 april — ses Alquerioles – Estellencs – Banyalbufar – Esporles – s’Almangra
Vaknade tidigt och satte på metaköket då det liksom tar lite längre tid än gas. Skönt att bara kunna byta om från nattdressen till trailshirt och kortbyxor utan att frysa i gryningen. Molnig gryning med enstaka regnstänk. Avnjöt min specialgröt och tog sedan farväl av det tyska paret. Det blev en läcker klättring direkt på morgonen över en kal bergstopp. Ingen stig, bara små rösen här och där. En väldigt fin sträcka innan det började gå utför mot bergsbyn Estellencs och den sträckan var rätt medioker men bjöd på variation och ändå rätt mysigt att få tassa fram på mjuk skogsstig genom pinjeskogen. Bonus blev i alla fall några rödhönor. När jag kom fram till Estellencs hittade jag snabbt ett fint gemytligt fik och precis när jag skulle kliva in började det regna. Vilken tajming! Det blev två cafe con leche och en liten delikat paj bland lokala bybor och cyklister. 45 minuter senare sken solen som ingenting hade hänt och det var bara att betala och ge sig ut på leden igen.

Sträckan mellan Estellencs och Banyalbufar bjöd inte på många höjdmeter men den otroligt fina stigen gick genom lummig och sval skog i stort sett hela vägen. Fina gamla terrasser passerades. Fascinerande med alla dessa murar och terrasser. Vilket oerhört arbete som lagts ner på dessa. De måste ha skapats över flera generationer. Njöt av fågelkonserten och mängden göktytor var slående. Så många göktytor hör jag inte en hemma under ett helt sommarhalvår. Nästa by, Banyalbufar, låg i en dal ut mot havet. En vattensköldpadda låg och solade sig i en damm medan Iberiska sjögrodor kväkte och knorrade högt, vilket fick mig att le brett. Så underbara läten de har. Stod och njöt av dalgången och dess terrasser när en engelsk löpare inledde en konversation med mig. Han hade startat från Esporles och skulle vidare till Estellencs, så vi utbytte information. Sedan kom vi in på Lake District då han ofta var där och sprang eller vandrade. Kul! Berättade om mina förestående äventyr och utmaningar. Vi tog farväl och fortsatte åt varsitt håll.

Sträckan mellan Banyalbufar och Esporles innebar en lång klättring och gick mestadels på stenlagd stig genom skuggiga lundar av stenek. Skönt med sval skuggig skog. Väl i Esporles blev det en fika och tonfiskmacka. Började känna mig mosig och väldigt täppt i näsan, men glädjande nog ingen feber. Men kombinationen sol, värme och förkylning är inte så där himla kul. Man är inte i sitt esse så att säga. Men hellre där än hemma!

Från Esporles blev det några kilometer tråkig asfalt och klättring innan stenig stig genom steneksskog tog vid. Rätt dåligt uppmärkt stig och på sina håll knappt synlig stig och svår att skilja från väl använda fårstigar. Var bara att vara med på kartan, även om jag har väldigt svårt för 1:25-skalan, då jag är så van vid 1:40 eller 1:50. Märkligt hur svårt det är att vänja sig. Det började bli sen eftermiddag och jag slog på tältplats-finnar-blicken och efter någon timma hittade jag en perfekt liten plätt för tältet. Några meter från ett bråddjupt stup och med fantastisk utsikt. Upp med tältet och fixa middag. Det blev en kontemplativ middag på en fortfarande varm klippavsats med förbiflygande klippsvalor och sjungande blåtrast. Solnedgången var grym och en dvärguv ropade länge innan jag stoppade in öronpropparna och somnade.

180416a 180416b 180416c 180416d 180416e 180416f 180416g 180416h 180416i 180416j 180416k 180416l 180416m 180416n 180416o 180416p 180416q 180416r 180416s 180416t

17 april — s’Almangra – Valldemossa – Deia – Soller
Vaknade med soluppgången. Satte vatten på metaköket medan jag låg och myste i tältet med öppen absider mot väst. Toktäppt i näsan. Medan jag åt min gröt slog sig en grann hane blåtrast ned på klippan några meter från tältet, drog några vemodiga strofer innan den dök ner utför stupet.

Steg upp och snoret började genast forsa varvat med nysningar. Det skulle bli en mycket varm dag med knappt någon vind. Jag minns knappt när jag var så här snorig senast. Snoret var som vatten och innan dagen var slut fanns känslan att jag måste snutit ur mig minst en liter snor. Var kommer allt snor ifrån? Och så ett konstant nysande på detta tillsammans med den rådande värmen. En tuff dag men jag hade tack och lov ingen feber. Bara att bita ihop!

Från nattlägret till Valldemossa var det rätt kasst markerat och någonstans kom jag in på fel stig men fortsatte med karta och kompass genom härliga lundar med stenek och till slut kom jag fram till Valdemossa utan några problem. Där blev det en fika i solen medan snoret rann. En mysig stad i bergen och det visade sig vara en populär plats att utgå ifrån för att göra en dagsutflykt i bergen med grymma vyer via ett par olika loopar eller vidare till (eller från) den lilla staden Deia på andra sidan berget.

Det var otroligt skönt att få komma upp på höjderna en bit över 900 meter över havet. Vinden som svalkade och de fina vyerna som bjöds. En hel del vandrare av vilka många satt uppflugna på de runda topparna. Precis när jag skulle vika av på (den omarkerade) stigen ned mot Deia stod två äldre sportiga damer där och den ena frågade med tysk brytning ”Do you run in these mountains?” Och sedan stod vi där och pratade i säkert 10 minuter. Det visade sig att dessa två härliga krutgummor genomfört Marathon des Sables för tre år sedan och både drog — närmast inövat synkroniserat — upp tröjärmarna och de hade varsin snygg MsD-tatuering! De var på Mallorca för att få sol och värme och bergsträning inför Zugspitz Ultratrail 100K i juni. Berättade förstås att jag sprang loppet för fem år sedan och de fick lite tips (och min mailadress) om Kungs- och Padjelantaleden då de tänkte vandra Kungsleden nästa år. Mötet gjorde mig på gott humör och jag glömde snoret för ett tag och sprang för första gången utför, härligt brant ned mot Deia. Hakade på ett engelskt löparpar i ren glädje och vi missade alla tre avfarten bland alla stenar och små (får)stigar, så det blev 10 minuters klättring uppför igen. Men vad gör väl det? Jag var ju där för att få mycket höjdmeter i  benen! Det var en väldigt lång, serpentinslingrande och läcker — men välbehövlig — utförslöpa ned till Deia. Väl nere i byn blev det en välkommen fika och varma tonfiskmackor på en skuggig terrass intill en porlande bäck. Ljuvligt!

Sträckan från Deia mot Soller bjöd på lättvandrad stig och inte särskilt mycket klättring eller höjdmetrar. Jag tog av från GR221 på en lokal stig och genväg mot Soller. Jag var rätt färdig efter allt snorande, snytande och nysande och kände bara att jag ville hitta en tältplats innan Soller. Planen var annars att passera Soller och hitta en plats för nattlägret uppe i bergen. Men jag var helt urlakad och kände bara att kroppen behövde vila och en lång natts sömn. Strax innan Soller hittade jag en gammal terrass som verkade ligga i träda. Klättrade över muren och vandrade bort från stigen och sedan ner ett par terrasser. Hittade en fin jämn plats och med härlig utsikt över Soller med de höga omgivande bergen som fond. Klockan var sex på eftermiddagen. Åt middag. Slog upp tältet vid åtta och kröp in. Hann njuta av en ropande dvärguv och kväkande sjögrodor innan jag somnade som en klubbad säl innan nio. Sov som en stock i tio timmar!

180417a 180417b 180417c 180417d 180417e 180417f 180417g 180417h 180417i

18 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Cuber – Portell de sa Costa
Vaknade utvilad som en ny människa. Ingen hosta. Inget snor. Bara en skön känsla att vara frisk. Känslan var otäckt bra, för bra för att vara sann. Finns det något bättre än lång sammanhängande sömn? En skön solig morgon och jag var förstås på strålande humör och vid frukosten fick jag sällskap av traktens får med sina små lamm.

Packade ihop allt och gav mig ut på den stenlagda stigen ner till Soller. Hittade en mysig uteservering (bland många andra) på torget. En cafe con leche med tillhörande croissant. Bara njuta av morgonvimlet i skön sommartemperatur. Ingen brådska.

Vid tiosnåret bar det i alla fall iväg genom gränder och småvägar mot Biniaraix och därifrån vidare genom den helt fantastiska ravinen upp mot Coll de l’Ofre. Trippens avgjort mest fantastiska ravin med porlande bäckar, vattenfall, prunkande grönska och fantastiska klippväggar. Halvvägs upp blev jag uppmärksam på en ”skruv” med 6-7 mäktiga grågamar som låg och cirklade på de varma uppåtvindarna. Magnifika med sina dryga tre meter mellan vingspetsarna. Så jäkla häftigt!

Som sagt, det var en fröjd att få vandra upp genom ravinen med lätta steg och en helt bortblåst förkylning!

Uppe på platån fortsatte jag den breda stigen mot Cuber-dammen. Träffade ett svenskt par från Gotland där killen var fågelskådare, så det blev ett stopp på nästan en halvtimma för att snacka fåglar, Gotland och Mallorca. Tråkigt nog hade han inte fått in några av gamarterna. För egen del kom minnen tillbaka då jag var just där för 15 år sedan på jakt efter just gamarna. Den gången hittade jag i alla fall en sittande grågam på en klippa långt åt fanders. Ingen njutobs direkt, men i alla fall.

Jag fortsatte längs den smaragdgröna dammen och tog en lunch i skuggan av några pinjeträd i sällskap med en nyfiken åsna. Fortsatte sedan tillbaka, men längs dammens andra sida. Började bli sen eftermiddag och plötsligt var stigarna tomma på människor. Fascinerande. Nu började mitt uppdrag om att hitta en tältplats för natten och jag ville verkligen vara kvar uppe i bergen. Jag hade även bestämt mig för att stanna i området de resterande dagarna just för att bergen i området var så läckra och det fanns stigar så det räckte för flera dagar och dessutom fanns det gott om vatten. Jag var inte där för att köra hela GR221, utan att få vara i bergen, men GR221 är utmärkt att utgå ifrån.

Jag tog en lokal stig över bergskammarna som längre fram ledde till ett pass och därifrån en stig ner mot Fornalutx, nästgårds till Biniaraix och Soller. Kom till Portell de sa Costa med grymt läcker utsikt åt många håll, inte minst mot havet i väst. Någon plats att slå upp ett tält gick inte att finna trots idogt letande, men vad fasen, väderprognosen såg bra ut. Det fick bli övernattning under bar himmel. Hittade en liten plätt precis lagom för min kropp i en sänka. Så fick det bli. Det blev en fantastisk kväll däruppe. Åt middag uppflugen på en klippa med utsikt ut över hela dalen och byarna långt där nere. En dvärgörn och två gåsgamar passerade över mitt huvud. Det var underbart tyst förutom mängderna med skriande tornseglare, ladu- och hussvalor och enstaka klippsvalor. Helt omöjligt att beskriva känslan. Tiden stod liksom stilla. Bara solen rörde sig sakta ned mot havet medan svalorna ilade genom lufthavet över mitt huvud. Himmelriket. Sedan hände något häftigt. Tio minuter innan solen sjönk ner i havet försvann alla svalor, som i ett trollslag. Magiskt. Inte långt efter det kom istället fladdermössen, som jag nedkrupen i sovsäcken låg och betraktade i skymningen. Några svepte ner över mig bara någon decimeter från ansiktet på jakt efter någon insekt. Kittlande känsla. Så fantastiskt tyst! En sådan tystnad är så oerhört sällsynt idag, så det gäller att njuta. Jag började flyta iväg in i drömmarnas värld när jag plötsligt rycker till av något ljud typ rullande sten eller något. Tittar upp mot klippan ovanför mig och det tar några sekunder innan jag fattar… Däruppe ser jag silhuetterna av tre huvuden, tre kolsvarta gethuvuden som tittar ned på mig, innan de plötsligt försvinner med lite skrammel av lösa stenar. Kunde inte låta bli att le. De undrade säkert vad jag var för något. Jag noterar några stjärnskott, önskar mig hemliga saker och somnar snart.

180418aa
180418a 180418b 180418c 180418d 180418e 180418f 180418g 180418h 180418i 180418j 180418k 180418l 180418m 180418n 180418o 180418p 180418q 180418r 180418s 180418t

19 april — Portell de sa Costa – Cuber – Tossals Verds – Font des Noguer – Soller
Vaknar till en härlig gryning. Härligt ljus. Inte världens skönaste natt. Hade lagt tältet över bädden med grus och sten då jag inte ville äventyra att få hål i liggunderlaget, men liggunderlaget gled lätt på yttertältet. Nåja, ingen djupsömn men utvilad var jag i alla fall.

Efter grötfrukosten i skön morgonsol bar det av på GR221 med en läcker loop och skönt pirrig scrambling på några ställen. Kom till en dal mellan Tossals Verds och Font des Noguer med häftiga klippformationer högt upp. Dessa var tillhåll för ett 20-tal korpar, 4-5 gåsgamar och 2 grågamar. Cool! Och vid refugin (hyttan) Tossals Verds mötte jag så de två sköna Marathon des Sables damerna igen, så det blev glada hejarop och kramar.

Den här loopen av GR221 kan jag varmt rekommendera vandrare och löpare! Jag njöt av varje steg! Mötte även fyra löpare. Sedan blev det en skön lång utförslöpa på 6,5 km ner till Biniaraix och Soller. Knappt en människa på leden sent på eftermiddagen. Så jäkla härligt att få dra på utför och att göra det i flera kilometer. Grym förberedelse inför England! 

Väl i Soller kollade jag tågtiderna till Palma och tog sedan en långfika och bara njöt av stämningen i Soller. När jag kände mig mätt och belåten på intryck och avkopplande atmosfär bar det iväg till ”min” lilla terrass där jag tältade två dagar tidigare. Ytterligare en skön natt där med ropande dvärguv men det där grymt röda ljuset som färgade de bakomliggande bergen två kvällar tidigare uppenbarade sig aldrig. Det handlar om ögonblick!

180419aa
180419a 180419b 180419c 180419d 180419e 180419f 180419g 180419h 180419i 180419j 180419k 180419l 180419m

20 april — Soller – Barranco de Biniaraix – Portell de sa Costa – Soller
Vaknade pigg och taggad! All mat och energi var i stort sett uppäten så ryggan vägde säkert bara en bit under sex kilo och hade därför bestämt mig för att ägna denna sista förmiddag åt att springa så mycket det bara gick, men först en fika i Soller. Sedan blev det jogg varvat med snabb gång de 6,5 km uppför den sagolika ravinen Barranco de Biniaraix. Löparna jag mötte dagen innan kom plötsligt ikapp mig och gjorde mig sällskap hela vägen upp till Coll de l’Offre. Därefter tog jag av från GR221 och tog den lokala stigen via Portell de sa Costa och sedan 5 km utför på brant, smal och råteknisk serpentinstig ned mot Fornalutx och Biniaraix. Vilket grymt avslut och så jäkla bra löpformen känns, trots en inte alltför avlägsen förkylning i bagaget.

Firade vistelsen med en fantastisk lunch i Biniaraix! Oliver ska ätas där de odlas! Avslutade med en jogg till Soller och så en sista fika där innan jag tog antiktåget för en timlång sightseeing genom bergen till Palma och mitt boende på New Art Hostel (kan avslöja att det var riktigt skönt att få duscha av sig sex dagars ingrodd svett, damm och lager av solskyddsfaktor).

180420aa
180420a 180420b 180420c 180420d 180420e 180420f 180420g 180420h

Det ljuva livet, sinnesro och fåglar
Trots en inledande förkylning är detta en reseupplevelse jag kommer att leva länge på. Alla sinnen fick sitt och det var länge sedan jag kände mig så totalt avkopplad och så full av energi efter en resa som denna, vilket förstås beror på att de flesta av mina resor på senare år har varit rätt så fysiskt ansträngande. Även om det nu blev vandring och en mindre del löpning på drygt 16 mil och totalt 8000 höjdmeter var det aldrig fysiskt ansträngande enligt mina mått mätt. Jag fick verkligen allt det jag önskade och mer därtill. Alla möten med trevliga människor inte att förglömma och det är ibland en fördel att resa på egen hand. Att jag sedan besökte Mallorca under bästa fågelflyttningstiden gör det hela än bättre. Fantastiskt mycket sjungande fågel och så mycket göktytor som jag noterat (50-60 om dagen) har jag förmodligen inte sett ackumulerat under mina 45 år som fågelskådare. Jag har ännu inte räknat hur många nya fågelarter jag fick in på min särskilda fågellöplista, men uppskattningsvis 10-15 i alla fall. Om någon vecka kommer de fåglar jag mötte på Mallorca hit till oss i Sverige. Ett privilegium att få möta våren två gånger och om fem dagar får jag äran att möta våren i Lake District. Vem vet, kanske får jag möta fjällpipare på Kirk fell än en gång.

På återseende! /Niklas