Mar 042018
 

001Rubriken låter förmodligen som en klyscha från en hälsotidning eller bara en fet bilreklamsrubrik, typ ”Ford Fokus gör livet…”, för er som kan visualisera en bilannons. Men faktum är att det är just så här jag upplever livet i dagsläget, inte som en bilannons, men enkelt. Eller jag kanske skulle byta ut ”livet” mot ”tillvaro”, men å andra sidan, livet är inget beständigt utan högst föränderligt. Kan så vara, på olika nivåer och till syvende och sist är det alltid vad jag fyller mitt liv med som är intressant. Eller inte. Jag minns i min rebelliska ungdom och tankarna då: ”Rutiner, dagliga rutiner, det var för vanliga döda, inget för en punkare som jag.” Livet är föränderligt. Konststycket idag är väl snarast att kunna skilja rutin från slentrian.

Upprinnelsen till detta inlägg härrör inte från någon storslagen ingivelse eller nära-döden-upplevelse utan kom bara som ord i mitt huvud förra veckan när jag slet i Elefantbacken på väg hem från jobbet: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål. Så härligt enkelt!” Vi får backa bandet ytterligare för att förstå bakgrunden till orden som uppkom där i Elefantbacken en sen eftermiddag i slutet av februari 2018. Förra året var ett annorlunda år på flera sätt. Ett lärorikt år sett till äventyrliga utmaningar. Å ena sidan var det Wainwright med minutiös planering och ett grovplanerat fjälläventyr å andra sidan. Förväntningarna inför Wainwright var sjukt uppskruvade och till detta kan min plötsliga oförmåga att då anpassa mig till de yttre förutsättningarna som uppstod under själva äventyret adderas som en mental bromskloss. Märkligt hur det kan bli. Och det är inte alltid att lärdomarna kommer i stundens ingivelse utan långt senare. Ett par månader senare efter Wainwright var det så dags för det traditionella fjälläventyret i augusti månad. För detta äventyr hade jag långt tidigare (i kontrast till Wainwright) beslutat att bara göra en grov plan på upplägg för de 11 dagarna. Inga hålltider, inga bestämda distanser, utan bara låta terrängen, väder och dagsformen diktera villkoren för mitt äventyr. Och, framförallt, inga uppsatta mål om att springa till varje pris. Nä, fjälläventyret ifråga blev lika mycket ett experiment med en mix av löpning och speed-hiking. Det var en fantastisk upplevelse att röra sig med lätt packning genom ren vildmark, korta dagar, långa dagar, springa, vandra, mestadels i sämre väder men med många solglimtar. Att avverka hela 43 mil på 10 1/2 dagar genom att springa (35%) och snabbvandra (65%) var en omvälvande insikt. Som alltid är det i huvudet vi sätter upp onödiga —  och inte sällan obegripliga — fixa idéer som lätt blir till barriärer. När det gäller Wainwright var jag helt inställd på att springa merparten av de springbara partierna av de 52 milen, trots att 30-40% utgörs av stiglös terräng och uppför springer man ju ändå aldrig. Det behövdes en fjälltur med en skön blandning av löpning och speed-hiking för att det skulle gå upp ett ljus om att man kan komma långt, riktigt långt, med denna mix och bara acceptera det som det är. Det handlar om att vara i rörelse och bara ha en packning på 9-10 kg. Långa dagar utan att bli trött!

Så, under denna gångna hösten fick jag ny glödande energi efter sommarens lärdomar. Jag beslöt mig för att ge mig på Wainwright igen 2018 men med ett nytt mindset och justeringar i upplägg. All annan planering med kartor och rutt är ju redan klara.

Hur det nu gick till minns jag inte, men jag bestämde mig ungefär samtidigt för att gå all in gällande de stående utmaningarna i Lake District. Jag har ju drömt om Bob Graham Round sedan våren 2013, rekat hela rundan på två dagar, rekat flera av etapperna och delar av etapperna under årens lopp och slutligen gjort ett försök 2016 som tyvärr fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i natten. Så, mitt huvudmål för 2018 blev således att en gång för alla genomföra Bob Graham Round (drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar) under 24 timmar. På BGR är det så många faktorer som spelar in och statistiken talar sitt tydliga språk: 1 av 3 klarar det hela vägen under 24 timmar. Bara att gardera sig med två försök i maj 2018. Fullt fokus och det har varit dedikerad backträning sedan oktober 2017. Inga halvmesyrer när det kommer till förberedelse!

002

Att jag senare i januari anmälde mig till det brutala bergloppet L’echappee Belle och nyligen Kullamannen 100 miles handlar inte om övermod eller frånvaro av sjukdomsinsikt. Nä, spridningen i tid på samtliga utmaningar ligger perfekt i tid och den ena utmaningen bäddar för nästa så att säga. Åtminstone sett till det fysiska om jag bara får hålla mig frisk och skadefri. Viktigast är dock att det finns en djup längtan inför varje utmaning, utan den blir det svårt och inte särskilt glädjefullt. Jag vet att den där genuina pirriga längtan är så obeskrivligt energigivande och motiverande!

Och vad mer? Jo, i slutet av 2017 bestämde jag mig också för att inte ta på mig några åtaganden för 2018. Går jag in för något med full fokus vill jag inte ha några sidouppdrag av något slag som stör, hur roliga och lockande de än kan verka. Fantastiskt skönt att vara konsekvent (har bara gjort ett undantag). Så, det var alltså inte särkilt chockerande med insikten som kom där i Elefantbacken förra veckan: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål.” Det var snarare ett tyst konstaterande som bjöd upp till ett leende.

Kanske kan mitt nuvarande liv tyckas inrutat, kanske fanatiskt eller till och med asketiskt för en utomstående. Det är nog en blandning av alla tre och bäst av allt: Jag njuter av den enkelhet detta dedikerade fokus erbjuder. Så lite yttre distraktion som möjligt! Och ni undrar säkert hur en dag eller en vecka i mitt liv ser ut just nu eller så bryr ni er inte ett skvatt. Till saken hör också att jag inte har en familj utan de förpliktelser som ryms i mitt liv är två kärleksfulla katter och ett arbete med underbara kollegor fyra dagar i veckan. Och till arbetet är det 2 kilometer genaste vägen. Jag har ingen TV som äter upp dyrbar tid. Inget hus som behöver skötas om. Ingen bil. Jag har det jag behöver helt enkelt och närmaste stig 200 meter från porten. Det är mitt val men tro inte jag saknar förståelse för andra människors och vänners livssituationer. Jag är mäkta imponerad av alla de som har en familj med barn och allt vad det innebär och ändå får ihop det med träning och kunna förbereda sig inför grymma utmaningar utifrån de förutsättningar som ges.

005

Så, en vanlig vecka för mig är långt ifrån exotisk på något sätt men det är rutinerna och enkelheten som följer som är den ljuva biprodukten i att ha grym fokus. Det är också en fantastisk känsla som också inbegriper balans och välmående. Faktum är att jag inte haft detta fokus eller känt denna sköna upprymdhet sedan året innan Dragon’s Back Race 2015. Känslan gör mig lycklig!

Det är ett privilegium att kunna gå, cykla eller springa till och från jobbet. Så effektivt. Jag arbetar fyra dagar i veckan och sedan början av februari transportlöper jag alla fyra dagarna. På morgonen blir det 3-5 km och på hemvägen 13 km på fina stigar i Årby plus 5-10 repetitioner i Elefantbacken varannan eftermiddag. Kör lite fart och baklängeslöpning invävt. En gång i veckan blir det 50 minuter simning innan jobbet. Skönt för hela kroppen och bonus att få avsluta med en bastu. Kör styrka varje dag men har lagt av med att det måste vara långa styrkepass. Bättre med 10-15 minuterspass än inga pass alls och då kan det till och med bli ett både på morgonen och kvällen vissa dagar. Jag brukar dock få till ett längre styrkepass i veckan på typ 40 minuter. Vidare minst ett dedikerat backpass i veckan som genererar mer än 1000 höjdmeter och spritt på olika backar med olika lutning och underlag i Vilsta eller Marvikarna. Fokus både på uppför och utför. Försöker få ihop 2000-2500 höjdmeter i veckan. Ett långpass i veckan på 30-50 km (minst en tvådagars i månaden på 9-10 mil). Använder GPS-klockan enbart på långpass och det dedikerade backpasset, annars klocklöst. Söndag är normalt min verkliga vilodag och jag bokar aldrig eller sällan in något. Resten av min fria tid går till att läsa och skriva och umgås med mina två underbara katter. Är förstås jättenoga med maten och sömnen, men jag går inte in på min kostcirkel. Var och en får hitta sin. Ja, ungefär så ser en vecka ut. Vecka in och vecka ut. Lustigt nog upplever jag aldrig min tillvaro som inrutad och eller att den är byggd på måsten. Jag springer för springandet skull och de enda pass som jag kan kalla träningspass är när jag kör dedikerad backträning och styrka, resten är bara rent nöje om än svettigt och slitigt emellanåt. Jag har ändå så mycket tid över för annat som jag älskar, vilket givetvis är viktigt för en balanserad vardag.

003

Slutligen är det bara så häftigt att känna ett skönt välmående, våren som närmar sig och kroppen min som blivit så mycket starkare efter några månaders fokuserad och varierad ”träning” med framför allt kontinuerlig backträning. Det är en kick, inte minst mentalt, med tanke på de utmaningar som stundar. En annan stor källa till glädje just nu är att springa och planera tillsammans med Patrik, Simon, Marie och resten av gänget som ska till Frankrike och köra L’echappee Belle i augusti. Som Patrik sa igår på långpasset genom snö och solsken på Simons födelsedag: ”Niklas, det verkligen märks hur jäkla taggad du är inför Echappee!” Ja, och jag kan bara svara att en stor anledning till just denna glädje är att få vara del i denna resa med sköna vänner mot ett gemensamt äventyr, alla med sina egna mål. Det är en oslagbar kombo!

Om jag för 35 år sedan läst den här texten hade jag förmodligen avfärdat författaren som en mycket tråkig, ja närmast tragisk person, som fyllt sitt inrutade liv med disciplin och självplågande aktiviteter helt befriad från all form av spontanitet och glädje. Allt har och tar sin tid. Ja, det har tagit tid, mycket träning och 8 1/2 år utan alkohol för att nå dit jag är idag: Ett enkelt liv i direktsändning!

004

Jan 212018
 

180121aDe senaste dagarnas snöande har varit efterlängtat. Underbar pudersnö och naturen som är klädd i högtidlig vinterskrud. Jag har njutit av varje dag och transportlöpt till och från jobbet för att njuta av varje steg i orörd snö både morgon och kväll i Årbys naturreservat. Ett privilegium att kunna springa till och från jobbet med många stigar och distanser att välja på med inbakade backpass. Sedan är det ju även så att det nu märks att ljuset, ja det ljuva ljuset, försiktigt smyger sig på tidigare och tidigare, minut för minut, varje morgon och utdraget håller sig kvar allt längre på eftermiddagen, allt beroende på väder. Oåterkalleligen är ljuset på intåg! Något inom mig börjar vakna till liv från några månaders mental dvala, som långt ifrån är något av ondo. Glad att vi har våra tydliga årstider, varva ner, varva upp, leva ut, blomma och sedan längta efter en rogivande och stillsam höst när sommaren lider mot sitt slut. Den gångna veckan har handlat mycket om det brutala bergsloppet L’echappee Belle då vi är sex goa löparsjälar från Eskilstuna  som drar till Belledonne-massivet i Frankrike i slutet av augusti för att uppleva toppar och dalgångar, yttre som inre. Och igår bjöds det på back-bonanza i Vilstas kuperade naturreservat i bästa tänkbara väder och underbart täcke av fin pudersnö och för vår del orörda delar utan för spåren. Jag brukar säga och vidhåller bestämt att en fin vinterdag slår varenda fin sommardag med råge. Gårdagen var en sådan dag och i underbart glatt sällskap dessutom. Vi var 11 tappra löpare som njöt (även om mjölksyran steg, låren stramade, pulsen stundtals skrek) när vi körde typ en halv timmas backträning (uppför och utför) per backe i fyra olika backar, alla fyra med sina karaktäristiska variationer. Totalt 18 km och 1000 höjdmeter på tre timmar, vilket avslutades med fika och/eller lunch på Vilstas raststuga. Eskilstuna hade gått man ur huse för att njuta av lördagen i Vilsta. Faktum är att jag aldrig någonsin sett så mycket människor i området kring Vilstabacken!

180121b180121c

Jaha, och vad var det detta inlägg egentligen skulle avhandla? Nå, ni vet att jag är svag för utsvävande ingresser, som för att måla upp en kuliss inför det jag egentligen vill avhandla eller sätta ljuskäglan på. Det har passerat rätt många månader sedan jag senast skrev något här och det beror främst på att jag inte haft något att berätta och att det dessutom tenderade att bli en ständig upprepning av sådant jag redan skrivit om, inte minst när det kommer till äventyr på Sörmlandsleden. Tro inte att jag tappat lusten att skriva, nä, jag har skrivit på andra håll och skriver på en ny bok. Men för just denna blogg eller vad man nu ska kalla detta lilla skrivarhörn har lusten inte funnits. Och jag är inte mycket för tillbakablickar på det som varit. Men av någon anledning känns 2018 nytt och fräscht, vore konstigt annars, men det känns på något obeskrivligt sätt spännande på alla sätt. Fast å andra sidan är året som sådant helt ointressant, bara tid, ett år i människans mått att mäta. Det handlar ju enbart vad jag vill göra av min tid, fylla mitt liv med, detta år. Vad vill jag uppleva och förverkliga? Att hitta ögonblicken i vardagen. Allt måste inte vara extraordinärt. Och med detta infann sig bara lusten att skriva ett inlägg här och nu. Så, får jag bara vara hel och frisk ser det ut att bli en hel del berg, särskilt engelska berg och så ett antal franska alptoppar utöver de från Amarant förstås. All semester är nu bokad liksom alla flyg. Flyget till Lyon bokades av hela L’echappee-gänget igår då det bara är en tidsfråga innan flygen till Lyon och Genève är fullbokade eftersom UTMB och L’echappee Belle går av stapeln samma helg i skiftet augusti/september. Och hur ser då mina (storhets)vansinniga planer ut för 2018?

30/4-6/5 Bob Graham Round (Lake District, England)
180121dEfter rätt många rekningar – varav en fullständig 2014 – och ett helhjärtat försök 2016 tillsammans med Kerstin som fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i mörkret på etapp 2 har jag bara känt nu eller aldrig! Under 2017 fanns inte utrymme och det storslagna Wainwright-äventyret tog all tänkbar tid, men eftersom det äventyret (som också utspelar sig i Lake District) gick i stöpet körde jag lite etapprekningar av BGR. Under den gångna hösten bestämde jag mig för att verkligen fokusera och förbereda mig maximalt (fanatiskt om ni så vill) för att genomföra BGR i maj 2018. Det krävs en hel del dedikerad backträning om man ska springa drygt 11 mil, 8200 höjdmeter, omarkerat med karta och kompass under 24 timmar. Jag bestämde mig också för att gardera mig med ett andra försök om det första går om intet på grund av fysiska eller vädermässiga omständigheter, varför jag bokat en andra resa till Lake District några veckor senare i maj. Vidare har jag också beslutat att köra BGR osupportat då jag känner att det passar mig bäst även om jag säkert får sällskap på några av de fem etapperna. För att erhålla det snygga diplomet från Bob Graham Club behöver man dock support/vittnen på hela rundan (det räcker inte med tracker eller GPS-fil), men det diplomet kan jag leva utan. Det är inte därför jag vill springa BGR. Fördelen med att ha support är att man inte behöver bära något själv och man kan överlåta navigeringen till medlöparna. Å andra sidan kan det lätt bli ett stressmoment med support, dels för att man behöver spika ett datum för BGR Club och de som ska hjälpa en, oavsett väder. Springer jag osupportad (med tracker) kan jag invänta rätt väderläge och optimala förhållanden, vilket självklart tilltalar mig beroende på att jag är ute efter en upplevelse och chansen att klara BGR under 24 timmar ökar avsevärt om väderförhållandena är goda.

För den som vill veta mer om BGR eller bara njuta av vackra bergsvyer från Lake District kan jag varmt rekommendera den drygt halvtimmeslånga filmen som släpptes 2017 och handlar om Tony Holts BGR-försök, följ länken>>

180121e

21-27/5 Bob Graham Round / Wales (Lake District/Snowdonia, England)
Garderat upp med ytterligare en vecka i slutet av maj utfall jag inte skulle lyckas med mitt BGR-försök. Om det går vägen på första försöket i början av maj så blir det istället i Wales, närmare bestämt i nationalparken Snowdonia. Kommer då köra med lätt packning och hela övernattningskitet med start från södra Snowdonia (Cadair Idris) via Rhinogs och Eifionydd till norra delen. Förhoppningsvis blir det ett nytt sub8-försök på Welsh 3000 och denna gång med start från Snowdonias topp. Var ju lite kasst väder senast jag sprang Welsh 3000 (alla 15 toppar över 3000 foot, 42,5 km och 3200 höjdmeter). Men som sagt, det hänger på hur det går första veckan i maj. Men det krävs inte särskilt mycket planering mer än att jag får vänta med att boka tågbiljetter tills efter första besöket.

180121g 180121h

21/6-6/7 Wainwrights (Lake District, England)
180121iDet har hunnit rinna en del vatten under broarna sedan misären i Lake District i juni förra året. Men ibland är det nödvändigt med en käftsmäll för att också lära sig av misstagen. Visst, nu kunde jag inte styra över vädrets makter och hade väl lite väl oflyt men att dra till Lake District och tro att det är något slags medelhavsklimat med värme och klarblåa dagar vore väl naivt (även om vädret var just så ett par veckor fram till jag satte av!). Jag hade byggt upp otroligt höga förväntningar i och med minutiös planering under lång tid och när det inte gick enligt plan redan inledningsvis var jag inte mentalt mottaglig och förberedd på det. Schemat var dessutom tight då jag placerat ut mat/energi för upphämtning på fyra platser och hade således inga större marginaler. Nåja, det var bara att bryta ihop, slicka såren och komma igen. När jag sedan drog till fjällen i augusti hade jag långt tidigare gjort upp en plan om att bara ha en grov och lös plan utan hålltider och att jag inte ska springa till varje pris. Jag la upp en rimlig färdplan genom Sarek, Padjelanta, Sulitelma runt och sedan Nordkalottleden norrut, bort mot Hellemobotn och sedan Gränsleden till Ritsem. Bara snabbvandra med lätt packning och springa där stigarna var springbara. Helt underbart och skönt upplägg med både långa och korta dagar. 42 upplevelserika mil på drygt 10 dagar! Efter det äventyret kände jag rätt snart att jag ville göra ett nytt försök på Wainwrights, dels för att all planering redan var gjord men framförallt för att jag hade lärt mig något på fjälläventyret: Speedhiking i grunden och springa där det är springbart och sedan ta det som  det kommer, oavsett väder, mer mat i packningen och bara ha en påfyllning halvvägs. Egentligen så som det fungerar i grunden men med skillnaden om att även skallen ska vara med på det. Mental strategi. Långa dagar men utan stress och hålltider. Bara uppleva! Och jag har två veckor till förfogande!

180121j

27/8-3/9 L’echappee Belle (Belledonne-massivet, Frankrike)
180121kVar smått sugen på denna brutala utmaning redan förra året när vännerna Patrik, Simon och Erik drog dit men då var allt annat redan planerat och bokat. Det går fler flyg tänkte jag då och man springer knappast L’echappee belle på spontaninfall, kan kan man säkert men inte troligt att man når till mål. I snitt tar sig endast 50% av de 600 löparna på långa distansen till mål, vilket säger en del. I december träffade jag Simon och Marie samt Patrik och de hade bestämt sig för en revansch på L’echappee belle (då de inte kom fram till mål förra året) om de inte fick en plats på årets upplaga av UTMB. De hade sått ett frö och för ett par veckor sedan bestämde jag mig då loppet låg perfekt för mig i förhållande till utmaningarna i England. Kunde inte bli bättre. Dragningen till UTMB gjordes ett par dagar innan anmälan öppnade till L’echappee belle den 15 januari. Simon och Patrik fick tyvärr ingen plats så då blev det (glädjande för mig) L’echappee belle! Så i skrivande stund är anmälan gjord, flyg och boende bokat och vi blir hela sex sköna löparsjälar från Eskilstuna som drar ner till Belledonne för att ta sig an utmaningen, fördelat på alla tre distanser.

Jag har nog inte känt ett sådant här pirr sedan halvåret innan Dragon’s Back för tre år sedan. Liksom DBR är denna utmaning något som ligger helt utanför det greppbara och där utgången är totalt oviss. Det enda (och inte så lite) är att förbereda mig så mycket jag bara kan. Men hela denna min förberedelse började redan i höstas med minst ett backpass i veckan (som blivit till mer än bara ett pass) i och med fokus på Bob Graham Round. Tro inte att jag underskattar BGR och tror att det är en walk in the park, nä, inte heller här är utgången given, men jag känner mig mer trygg beroende på att jag kan hela sträckan och har två tillfällen på mig att genomföra utmaningen. L’echappee belle däremot är liksom ett blankt blad men jag försöker skapa mig en bild utifrån vad Simon och Patrik berättat och alla de videofilmer jag kollat. Bara springa på som vanligt framöver med tidsmässigt långa långpass, tvådagars och mycket backe, backe, backe, backe och så styrketräning, men utan att tappa suget och längtan till det som jag stundtals förmodligen kommer längta mig långt bort ifrån. Då får jag ta fram mantrat ”Varför är jag här?” Balans!

180121l

Ja, sedan får jag ju inte glömma genrepet på 60 km Åda Wild Boar i april. Alltid skönt med en tuff utmaning i mars/april varje år och det blir ett bra formbesked inför Lake District. Såja, mycket ord om en snart 55-årig mans barnsligt sköna drömmar om utmaningar och upplevelser. Självförverkligande? Vad vet jag om det, jag vill bara uppleva så mycket som möjligt och ingenting är gratis och det smakar (inbillar jag mig) bättre om man får slita för att nå målet eller snarare uppleva hela resan till målet. Vem vet något om morgondagen?

Jag är medveten om att åtskilliga andra planerar och letar efter sina egna utmaningar för att flytta och tänja sina gränser. Om någon bland läsarna här planerar ett eget äventyr med lätt packning över flera dagar kan det ju alltid vara trevligt med tips och råd, så den som är intresserad är välkommen att ladda ner mitt lilla kompendium (från en föreläsning i december) med packlista, utrustning med tillhörande kommentarer och tips på matmeny (inte minst receptet på min specialgröt). Du hittar kompendiet som pdf på följande länk>>

180121m

 

Må väl /Niklas