Sep 192016
 

00_a

Det är måndag och det har gått ett antal dagar sedan jag nådde fram till Kloten efter fem dagar och närmare 30 mil på Bergslagsleden. Kroppen och min sargade höger stortå har börjat återhämta sig, särskilt märkbart efter lördagsnatten med 11 timmars sammanhängande sömn. Det har tagit nästan lika lång tid att försöka rekonstruera fem dagars löpäventyr i ord och bild till något som kan kallas en story som det tog att springa leden. Förhoppningsvis en läsvärd story, trots omfånget

Att springa hela eller delar av Bergslagsleden har funnits i mina tankar under ett par års tid, men det finns så mycket vacker natur och många stigar som lockar förföriskt men tyvärr alldeles för lite semester för att möta dessa mina önskemål. Sedan behöver min kropp sin beskärda del av återhämtning och jag behöver ladda om mellan äventyren. Livets stigar är inte statiska och det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Planen för sensommaren var ursprungligen att jag skulle springa den 83 mil långa Nordkalottleden under tre augustiveckor, men arbetet med Sörmlandsledsboken och separation gav inte mycket utrymme åt planering för det äventyret, så det var bara att skjuta det på framtiden. Jag flyttade därför en semestervecka till september istället då jag älskar just september, månaden mellan sommar och den annalkande hösten. Ofta en väldigt vacker månad med svalare luft men ändå en värmande sol. De två augustiveckorna i fjällen bjöd inte på så mycket löpning som jag hade hoppats på och jag längtade efter ett renodlat löpäventyr över flera dagar. Bergslagsleden dök givetvis upp som ett första alternativ. Bergslagsleden har ju varit på tapeten hela sommaren i och med att Johan Röjler och Peter Knoblach gjorde ett nytt försök att springa hela Bergslagsleden (de fick avbryta sitt försök 2015) och lyckades göra det på 4 dagar (85 timmar och 33 minuter) den 27-30 juni, se artikel i Närkes Allehanda. Inte nog med att de gjorde det på en grym rekordtid utan de samlade även in pengar via kampanjen Operation 28 till bistånds- och utvecklingsorganisationen Operation Mercy! En månad senare gav sig ett nytt litet gäng iväg för att försöka springa Bergslagsleden på fem dagar med full support. Av de startande lyckades Martin Kindgren och Markus Björnström med bedriften att ta sig hela vägen från Kloten till Stenkällegården på fem dagar (99 timmar och 47 minuter) den 27-31 juli!  Arrangemanget med ”Bergslagsleden på 5 dagar” är tänkt som ett återkommande event i mån av intresse, se evenemangets sida på Facebook. Sedan tidigare finns det ett känt genomförande av hela Bergslagsleden på fem dagar vilket Carl Modig stod för 2011 med sina 107 timmar.

00_b 00_c

Nå, jag var inte ute efter att slå något rekord utan hade som plan att springa hela leden utan någon support, det vill säga att ha med mig mat och energi för 5-6 dagar. Självförsörjande helt enkelt samt utrustning för övernattning i vindskydd eller under bar himmel. För mig handlar det främst om naturupplevelser, tystnad och att få springa på härliga nya stigar. Visst hade jag ett mål att försöka genomföra äventyret på fem dagar, men det var inte ett primärt mål, särskilt som jag inte visste om stigarna överlag var tekniska eller lättsprungna, vått eller torrt i markerna, kupering och väder. Många faktorer spelar in och det händer ofta oförutsedda saker på löpäventyr över flera dagar.

Planen var i alla fall att starta den 10 september och planeringen upptog en hel del tid från det att jag kom hem från äventyret i de svenska fjällen. En utmaning är att få till det rent logistiskt till och från Bergslagsleden. Kollade lokaltrafik och olika transportmöjligheter. Kopparberg trafikeras med tåg (Tågkompaniet) regelbundet typ en gång i timman och därifrån är det 25 kilometer till Kloten, dit man får ta sig antingen till fots eller med taxi. Men bara för att en led är uppdelad med numrerade etapper behöver man ju inte börja med nummer 1. Allt föll på plats när jag upptäckte att expressbussen Skaraborgaren mellan Stockholm och Lidköping stannar (på begäran) i Sörhamn längs väg 49 och bara två kilometer från Stenkällegården, där Bergslagsleden slutar (eller börjar om man så vill). Till råga på allt stannar bussen 10 minuter hemifrån i Eskilstuna! Bussen går tre gånger i veckan. Att försöka tajma in 11-bussen från Sörhamn till Eskilstuna skulle bara bli ett stressmoment så det var helt enkelt mycket smidigare att starta äventyret från Stenkällegården och springa norrut till Kloten. Att sedan ta sig från Kloten till Kopparberg fick bli en senare frågare. Jag utgår från att det mesta löser sig. Utmaning nummer två var att få ner all packning i min 24 liters Inov-8-rygga. Det blev tung packning för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,830 kg (se packlista)! Av detta bestod 4,430 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller? Nåja, packningen skulle hursomhelst bli lättare för varje mil och dag som avverkades och först efter tre dagar skulle packvikten vara mer komfortabel. Matupplägget var frukost (egen grötmix), lunch (pulvermos och torkat kött) och middag (frystorkat med extra couscous och olivolja) medan den mer specifika löpenergin mellan måltiderna bestod av snickers, nötmix, nötcréme och bars. Övernattningskitet bestod av sovsäck (Sea2Summit Spark II), liggunderlag (Sea2Summit UL insulated) och vattentätt sovsäcksöverdrag (ultralätta Moonlite från Terra Nova). Ombyte för natten, regnkläder, första förband, laddningsprylar, pannlampa och kök var förstås med i packningen. Målet var att använda vindskydden längs leden i möjligaste utsträckning. Behållaren med 100 gram gas räckte exakt till uppkok av vatten för frukost, lunch och middag i fem dagar (en lunch får dock räknas bort i och med buffén på Gillersklack), men jag fick i alla fall en andra kopp (ljummen) kaffe i Åbostugan innan gasen tog slut och transportlöpningen till Kopparberg tog vid.

När det gällde grovplanering av äventyret och påläsning om natur och kultur längs leden var den eminenta webbplatsen www.bergslagsleden.se ovärdelig och jag skrev ut de utmärkt formgivna etappbladen med information, sevärdheter och karta. Med dubbelsidig utskrift blev det således 17 A4-blad att ta med på färden. De avverkade etappbladen användes sedan på kvällarna när jag gjorde upp eld vid vindskydden.

På fredagen den 9 september kollade jag väderprognosen och det såg ut som det skulle bli soligt och riktigt varmt den kommande veckan. Plockade ur några plagg ur packningen och stoppade ner ytterligare en liten flaska med Xinix AguaCare, som är grymt drygt, snabbt, effektivt och smaklöst för att rena vatten. Dessutom utmärkt som sårdesinfektionsmedel. Numera finns Xinix att köpa på Apotea. Man är ju bortskämd med alla kallkällor längs Sörmlandsleden och på Bergslagsleden var det glesare mellan vattenkällorna samtidigt som det var väldigt torrt i markerna. Jag fyllde på med vatten i olika vattendrag och droppade i Xinix och klarade mig fint och utan magproblem, men hade alltid framförhållning när det gällde vattenpåfyllning.

00_g

Det drog ihop sig och jag ville bara komma iväg och det var som att någon höll mig i tyglarna särskilt som busschauffören Gunnar ringde till mig och berättade att det var tjock trafik i Stockholm och bussen skulle bli 40-50 minuter försenad. Han skulle ringa igen när de kommit förbi Södertälje. Snacka om service. Jag hade handlat kvällsmat och frukost eftersom jag hyrt en liten stuga på Stenkällegårdens camping. Skönt att få sova en riktig säng, äta en lugn frukost utan att egentligen behöva röra den till bristningsgränsen packade ryggan. Bussen kom och jag steg på. Två timmar senare steg jag av i Sörhamn. Det var mörkt, men vilken underbar kväll. Som en varm och härlig sommarkväll. Vandrade glad i själen vägen genom skumrasket till Stenkällegården. Nyckeln låg som avtalat i den blå brevlådan. Nu var det äventyr på gång! Äntligen!

00_d 00_e 00_f

Här följer så en dag-för-dag-story med ett urval foton från varje dag. Det svåra, ja, närmast en omöjlighet, är att minnas hela den slingrande färden och det är en fascinerande känsla eller snarare insikt när man är inne på dag fyra eller fem att första dagen känns så väldigt avlägsen. Så ofantligt många intryck, osorterade och ovärderade. Hela tiden denna fokuserade rörelse framåt, både fysiskt och mentalt. Inga tillbakablickar. Man blir nästan ett med stigen och det finns inget annat än här och nu. Jag hade 11-12 timmar per dag till förfogande att färdas på leden medan det var ljust. Fascinerande är att jag samtliga kvällar lyckades vara framme kring sju på kvällen för det planerade nattlägret. Detta för att hinna göra i ordning allt, tända en brasa i eldstaden, vaska av sig, se över skavanker, obligatorisk fotvård och laga mat innan det blev mörkt, strax efter åtta. Sedan vart det att njuta med en kopp te och låta sig hypnotiseras av en sprakande eld medan mörkret sänkte sig och gjorde tystnaden sällskap.

Dag 1 (10/8): Stenkällegården-Bäckelid, 62,76 km
160910aVäckarklockan på mobilen drog sina harpsträngar vid halvsex på lördag morgon. Sov gott hela natten. Bullade upp frukosten bestående av turkisk yoghurt, frukt, müsli, kaffe och en alptopp. Åt i lugn och ro medan solens strålande ljus började leta sig fram bland träden. Fixade till det sista i packningen. Låste dörren till stugan och la den tillsammans med pengar för boendet i den låsta brevlådan. Skön ljum temperatur och klarblå himmel. Överraskad men glad hörde jag ett par orrar som spelade. Har aldrig hört dem spela på hösten tidigare. La upp en blänkare på FB och stängde sedan ned alla appar och satte på flygplansläge. Hade bestämt mig för att koppla av och koppla bort yttervärlden så gott det gick (behövde dock kolla sms på kvällarna då min bror ligger på sjukhus).

Klockan 07:09 bar det så av på mitt sista stora äventyr för året. Full av förväntan och längtan efter det enkla i att bara springa, uppleva, äta och sova. Efter några hundra meters grusväg var jag uppslukad av skogen. Fin jämn stig rätt omgående och snart en pil med ordet ”utsikt”. Prövade lyckan, men det var inte så mycket till utsikt. Tillbaka till stigen och vidare norrut. Snart kom första spängerna. Jag log då de var klädda med fint metallnät, vilket gör dem halksäkra när det är blött. Blöta spänger är förenat med stor risk för otäcka vurpor, särskilt för löpare men även för vandrare. Metallnät på spängerna är något jag alltid önskat att de etappansvariga på Sörmlandsleden skulle införliva. Nå, det skulle visa sig att detta inte var genomgående för hela Bergslagsleden.

Trots nio kilo på ryggen flöt det på fint, men så är det ju alltid i början. Men ledens stigar var överraskande springvänliga och inte det minsta tekniska, utan jämna och fina. Det var en ljuvlig morgon. Skön temperatur men ändå med höstens friskhet och luften som fylldes av fåglarnas mer typiska höstläten. En del meståg hade redan bildats. Dubbel- och taltrastar hördes eller stöttes i stort sett hela tiden medan söta ekorrar noterades lite då och då. Plötsligt står ett fyrbent djur ett tjugotal meter framför mig, blickstilla och iakttar mig. Det tar några millisekunder innan hjärnan förstår att det är någon form av jaktspets till hund, inte en varg, tyvärr. Den hade sändare och var väluppfostrad och snäll. Den följde mig en bit innan en vissla ljöd genom skogen och den vände om. Strax därefter var jag inne i Tivedens nationalpark. Vilken natur! Gammelskog, mossa, frodiga sänkor och små sprickdalar med omgivande bergklackar. Härligt slingrande smal stig genom vackert storslagen natur. Tiveden går inte att beskriva utan måste upplevas, så enkelt är det. Hade gärna velat ta av på flera av slingorna in i nationalparken men visste att detta skulle kunna innebära ett par mil extra. Nä, jag beslöt mig för att njuta av leden genom parken och istället komma tillbaka en annan gång och bara springa i Tiveden ett par tre dagar.

Det var bara att följa stigen som var fortsatt löpvänlig. Visst fanns det tekniska partier men de var sällan långa utan handlade mer om passager. Stötte orrar lite här och var och plötsligt när jag kommer till en fuktig dalgång hör jag en sirlig och långdragen tunn vissling, stannar på stället och leendet breder ut sig: Järpe! Häftigt värre! Tänk att en hönsfågel kan ha ett så annorlunda läte som påminner mer om en småfågel typ kungsfågel eller trädkrypare. Den fortsatte med sin fina vissling och jag försökte lokaliserade den genom att sakta gå framåt men så slutande den tvärt och varken sågs eller hördes mer. Ny fågelart på min fågellöplista som med järpen nu ligger på 203 fågelarter.

Snart var jag framme i Tivedtorp och till min glädje hade kaffestugan öppet då en grupp var på besök där så det blev ett kort stopp för kaffe med påtår. Pratade en del med tjejen som arbetade där då hon var väldigt naturintresserad. Nåja, jag var ju inte på Bergslagsleden för att fika utan gav mig iväg på leden igen efter en påtår. Nu började det bli varmt och det blev en sträcka med grusväg. Med värmen vaknade även ett annat kryp till liv, älgflugan. Höst och värme = älgflugor! En och annan gör väl inget men när 3-4 stycken landar på en så fort man stannar till är väl måttligt charmerande. Faktum är att älgflugorna faktiskt höll mig igång och med facit i hand kan jag väl konstatera att det var två faktorer som gjorde att jag lyckades springa hela leden på fem dagar: överlag lättsprungna stigar och den rikliga förekomsten av älgflugor. Att jag sedan har det som krävs sett till fysik och ett fokuserat hjärta är en annan femma. Ibland får man oväntad pådrivande hjälp.

Nåväl, denna story var inte tänkt att bli en digital tegelsten utan mer en hint om själva leden och min upplevelse, inte en beskrivning av stigarna, leden och naturen in i minsta detalj. Guldkornen fanns här och där. Förutom Tivedens nationalpark var Kråksjöåsen dagens absoluta höjdpunkt. Så fantastiskt läckert att få springa på den relativt låga åsen som ringlade sig fram genom härligt gles skog och som kantades av stora flyttblock, myrar och sjöar. Där mötte jag även fyra kvinnliga vandrare som hejade glatt. Vid Kråksjön var en energidipp i antågande och det var läge för (en alldeles för sen) lunch vid vindskyddet intill stranden. Pulvermos och torkat kött. Därefter var det bara att mata på och njuta av stigen som ju också var självaste Munkastigen, vilket även syntes på träpilarna där Bergslagsledens symbol samsades med en svart figur som påminde om en korsning mellan Darth Vader och liemannen. En sak var uppenbar när jag började närma mig målet för dagen och det var – förutom övervägande lättsprungna stigar – att inslagen med skogs-, timmer- och grusvägar var väldigt frekventa. Inte helt i min smak men ett tydligt tecken på att de sammanhängande skogsarealerna är färre och knyts samman av leden via dessa rätt tråkiga vägar. Jag hade även hoppats på mycket mer natur av vildmarkskaraktär och den som jag fick uppleva fanns nästan uteslutande i naturreservaten. Men man ska komma ihåg att skiftningarna i natur och underlag längs leden blir än påtagligare när man springer jämfört med att vandra den. Få vandrare, om någon, avverkar sex mil om dagen och” övergångarna” blir därför inte lika många och tydliga. Jag svävar ut märker jag. Tillbaka till stigen. Inte långt kvar till vindskyddet i Bäckelid när jag plötsligt hör det prassla i den slyiga mossen till vänster om den spånglagda stigen. Jag stannar och spejar inåt grenverket och där står hon, orörlig och iakttar mig. Skogens drottning. Hon drar inte iväg, som de brukar i Sörmland. Hon bara står där och ser på mig. Jag vill inte göra något uthållighetstest utan börjar sakta gå därifrån, särskilt som jag märker att ett gäng älgflugor börjat kräla omkring på armar och ben.

Äntligen framme vid vindskyddet som ligger fint och nära en välsmakande kallkälla. Slänger av mig packningen och gör snabbt upp en eld i eldstaden. Bra att börja torka svettiga kläder innan jag packar upp övernattningsprylarna och börjar med maten. När jag tar av mig trailskjortan upptäcker jag till min bestörtning 20-30 älgflugor som krälar omkring innanför tyget och känner plötsligt en massa insektstassar på ryggen också. Huah! Nu var de plötsligt älglöss. För de fäller ju vingarna när de landat på sitt värddjur och krupit in under ”pälsen” som i mitt fall var en tunn röd trailskjorta. Fascinerande insekter. Till saken hör dock att jag aldrig under hela äventyret kände att jag blev biten. Jag viftade bort de jag kunde annars lät jag det bero. Bara att gilla läget annars kan man hålla sig hemma i betongen.

Det blev en mysig kväll med blå bands creamy pasta och en kopp te vid den sprakande elden. Kröp ner i sovsäcken vid halvtio. Det var varmt ute så det var skönt att ha armarna utanpå sovsäcken då varken mygg eller älgflugor hittade in i vindskyddet. Sov rätt bra, tror jag.

160910b 160910c 160910d 160910e 160910f 160910g 160910gg 160910h 160910i 160910j 160910k 160910l 160910m 160910n 160910o 160910p 160910q 160910r 160910s 160910t 160910u 160910v 160910w 160910x 160910y 160910z 160910zz 160910zzz 160910zzzz 160910zzzzz 160910zzzzzz 160910zzzzzzz 160910zzzzzzzz

 

Dag 2 (11/8): Bäckelid-Lilla Tväggelåten, 57,02 km
160911aVaknade vid sextiden. Upp och hoppa… eller nja, kröp ur säcken på alla fyra. Kroppen kändes dock helt OK. Första dagen är alltid värst för mig, innan kroppen så att säga kommer in i lunken och börjar förstå vad som är på gång. Lagade till min specialgröt och sippade på en stor kopp kaffe av espressokaraktär. Två ekorrar höll låda i granarna intill vindskyddet. Smorde in fötterna med NOK, tejpade ryggslutet och vallade skrevet med försvarets specialsalva. Packade ihop allt och kom iväg vid åttasnåret först. Lite väl sent, men det hade tack och lov mulnat på. Det började med riktigt fin stig genom Rankemossens naturreservat och leden snirklade sig längs Stora Rankemossens kant. Myrmarker är som vackrast under hösten när de börjar skifta i gult och ockra. Stötte flera orrar och totalt tre tjädrar bara på ett par kilometer. Vilken härlig start på dagen!

Det rullade på, som jag brukar säga. Fortsatt lättsprungna stigar. Hitintills inte alls så tekniska som stigarna på mina favoritsträckor längs Sörmlandsleden. Naturen skiftade från olika typer av skog till blandskog och kulturlandskap. På förmiddagen började det duggregna och det var faktiskt välkommet. När jag närmade mig Tryggeboda bestämde jag mig för att göra en avstickare till Limstensgruvorna (eller Limgruvorna som de kallas i folkmun) då de verkade synnerligen läckra. Och de var verkligen läckra och jag ångrar inte besöket trots den låååånga sega ”klättringen” uppför, som å andra sidan bjöd på skön utförslöpning på tillbakavägen. Avstickaren kostade dock en timma i tid räknat.

Väl i Sixtorp bestämde jag mig för att ta lunch (pulvermos och torkat kött igen, vad annars?) och inte vänta för länge som dagen innan. Denna andra dag var jag mer strukturerad och noggrann med energiintaget och så fortsatte det på resten av äventyret. Fick sedan aldrig fler dippar än de två jag hade på första dagen. Molnen sprack upp och det började blåsa, vilket var underbart skönt. Blåsten som även nådde ner i skogen minimerade även förekomsten av älgflugor som inte är alltför skickliga flygare. Leden efter Sixtorp bjöd glädjande nog på en del kuperad terräng och tekniska partier. Omväxling förnöjer, även om packningen fortfarande var kännbart tung och tryckte på mitt utbuktande kotparti ovanför svanken. Gjorde några ompackningar innan det kändes bra.

Den korta sträckan genom Båsbergens naturreservat var härligt prunkande och djungelliknande, synd bara att leden inte gick längre in i reservatet. Nästa höjdpunkt i dubbel bemärkelse var Lekhytte klint varifrån utsikten i eftermiddagsljuset var härligt. Lika härlig var den långa utförslöpan ned från klinten mot E18 innan det var dags för ännu en av dessa ”transportlöpningar” på grusväg och sedan asfalt. Snart nog var jag inne i skogen igen och fann mig gnetandes uppför mot Klunkhytteskans, ytterligare lite grusväg och så in i gles tallskog tills jag nådde dagens mål i form av vindskyddet vid tjärnen Lilla Tväggelåten. Återigen samma procedur med eld, klädtork, uppackning, matlagning, och en kopp te vid brasan. Härlig kväll vid tjärnen (med kroppsvaskning) och inte fullt lika många älglöss innanför trailskjortan denna kväll. Underbar tystnad och vackert vid tjärnen men det tog ett tag innan jag somnade då det var svårt att hitta en ställning som mina höfter och utsida lår tyckte var OK. Körde lite snabb massage och stretch, vilket hjälpte. Minns inga drömmar men sov gott.

160911b 160911c 160911d 160911e 160911f 160911g 160911h 160911i 160911j 160911k 160911l 160911m 160911n 160911o 160911p 160911q 160911r 160911s 160911t 160911u 160911v 160911w 160911x 160911y 160911z 160911zz 160911zzz 160911zzzz 160911zzzzz 160911zzzzzz 160911zzzzzzz

 

Dag 3 (12/8): Lilla Tväggelåten-Digerberget, 62,12 km
160912aHade ställt klockan på fem, men snoozade till halvsex. Specialgröt och kaffe. Alla springkläder torra. Samma insmorningsprocedur som tidigare och jag kom faktiskt iväg vid sjusnåret. Som jag nämnt tidigare var det väldigt torrt i markerna. Inga blöthål längs leden, många småbäckar var helt uttorkade och man kunde springa vid sidan om de flesta spänger. Däremot var det rejält med dagg varje natt så skor och strumpor blev snabbt blöta på morgonen och det tog några timmar innan daggen dunstat. Värst var det om leden gick över något hygge med meterhögt gräs då man blev genomsur från midjan och nedåt.

Gav mig som sagt av vid sjusnåret och ett härligt morgondis hängde i luften. Från start var det fin stig med spänger genom gammal, låg luftig tallskog som bottnade i en murrig matta av skvattram, pors, odon och blåbärsris. Sprang längs Stora Tväggelåten och kom så småningom in i naturreservatet Dunderklintarna med omfattande myrområden. Vackert med diset som hängde över Dammsjömossen och andra småmossar. Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna av allt daggvått gräs som hängde över spängerna. Merinoull i alla är men blöta merinostrumpor är ingen höjdare. De torkar ju aldrig och fuktiga fötter är aldrig bra i längden. De oblöta tankarna skingrades snabbt när två tre orrar hördes spela. Stannade till några minuter och slöt ögonen. Låtsades att det var vår, även om spelet inte är av samma intensitet med alla pyschanden och den häftiga ljudmattan av 20-30 spelande orrar. Här handlade det om solospelare men de bjöd ändå på ljuv glädje, särskilt som de numera är rätt ovanliga i Sörmland. Stötte även en tjäderhöna i reservatet och de brakar som vanligt genom skogen som vore de en pitbullterrier med vingar.

Efter en del medioker stiglöpning gick så leden in i Garphyttans nationalpark och därmed checkade jag av nationalpark nummer 18 på min svenska nationalparkslista, 11 kvar att beta av. Leden går inte genom hela den 108 hektar stora nationalparken utan går genom de högre partierna och naturen är väldigt varierad med mycket kulturbiotoper samt gammal barr- och blandskog där leden drar fram. Jag vart mest sugen på latte och en alptopp då stolpar och träd var dekorerade med alptoppsskyltar lite varstans. Sedan väntade grusvägslöpning till Suttareboda där jag tog ett litet break och fyllde på vatten. Jag kan redan här avslöja att från Suttareboda och kommande 34 kilometer fram till Mogetorp var stigarna duktigt tekniska med stenar och rötter, vilket sannolikt beror på att det är ett välbesökt område av vandrare, löpare, MTB:are och jag har sällan passerat ett område med så otroligt många MTB-spår. Stigarna är så väl använda och att mycket jordmån förr eller senare försvinner och kvar blir stenar och rötter. Inte mig emot eftersom packningen började bli lättare, men man kan inte springa omkring och tänka på annat.

I Björktjärn låg en gammal fin smålom medan nötskrikor härjade i strandskogen. Snart nådde jag Falkasjön och jag tog mig upp på Falkberget. Där träffade jag ett äldre par som satt och fikade i solen. Det blev ett kvartslångt samtal om löpning och mannen hade koll på de lokala förmågorna och var själv involverad i ledningen för en löptävling som nu i höst firade 40års-jubileum. Små möten som dessa i naturen gör en glad för man är där man vill vara allra helst och mest. Det är ju även i dessa skogstrakter som Bergslagsleden Ultra går av stapeln i september varje år. Några kilometer senare stod jag plötsligt vid bakverksdisken på Storstenshöjdens restaurang och café och dreglade över bakverken. Det blev bulle, kladdkaka och kaffe och samtal med tjejen i kassan. Det slutade med att hon tillkallade deras kommunikatör och vips blev det en intervju som med mitt godkännande skulle läggas ut på Ånnaboda Storstenshöjdens sociala mediakanaler. Fint ställe, trevliga människor och jag var rejält sugen på deras lunchbuffé som de höll på att duka fram, men jag hade inte tid att vänta. En annan gång.

Hade hoppats på att få sällskap av löparvännen Hasse Byrén som bor i Blankhult, 10 km längre fram på Bergslagsleden, men jag låg dessvärre före hans tidsschema eftersom han skulle vara hemma från jobbet först vid 16:45. Vid det laget skulle jag befinna mig ytterligare några mil norröver. Mitt mål för dagen var att nå Digerberget och övernatta i vindskyddet där.

Sträckan mellan Ånnaboda och Blankhult gjorde tydligen inte några djupgående intryck på mig för då skulle jag minnas mer av den, förutom att det var väldigt soligt och hett samt en del kulturhistoriska inslag. Det som jag däremot minns så väl var stigen efter Blankhult, som till en början bjöd på en lång svag utförslöpa för att senare slingra sig in i skogen och vidare, djupare in i en dal. Plötsligt befann jag mig i en dal, Trolldalen, som hämtad ur sagornas värld. Jag minns att jag gick igenom dalen. Ville inte springa, ville njuta. Alldeles hänförd med hängande haka. Den steniga stigen som gick där längs den porlande bäcken och de hiskligt höga mosstäckta branterna som reste sig på andra sidan. Det var nästan som en liten sagodal som världen där utanför aldrig någonsin vetat om. Spektakulär och magisk. Den absoluta höjdpunkten hitintills på löpäventyret! Resten av etappen upp till Mogetorp var väldigt fin med härligt varierad natur, inte minst innan Mogetorp, med djupt karvade och kurviga åformationer för att i nästa stund övergå i en fantastisk tallmo med vackert gles tallskog med höga stolta stammar.

I Mogetorp blev det lunch, ja, ni vet vid det här laget redan vad jag lagade till, eller hur? Tänk vad mycket ett stopp på 15-20 minuter och intag av ”riktig” mat gör för kropp och själ. Man kickar igång på nytt. Fortsättningen fram till Ramshyttan var väl rätt medioker medan sträckan därefter upp till Gamla Pershyttan var väldigt fin och stigen smal, slingrande och lättlöpt längs en lång grävd kanal och en fint sluttande gammal kyrkostig. Leden gjorde förstås ett kulturvarv inne i Pershyttan innan den slingrade sig upp i skogen och vidare mot Digerberget. Kom till slut fram till något slags friluftsområde med diverse småstugor och en stor central byggnad. Där upphörde markeringarna. Såg ett gäng ungar på sina MTB:s och en äldre snubbe (yngre än mig) som satt i en stol vid huvudbyggnaden. Joggade fram till honom för att höra med honom om han hade koll på markeringarna i området. Vi började prata och han pekade i riktningen där leden fortsätter mot Hammarby fast jag var mest intresserad av att hitta vindskyddet och plötsligt ser jag något som liknar ett vindskydd 50 meter bort. Går bort och inspekterar det och det måste vara det skabbigaste vindskyddet på hela Bergslagsleden, inget golv utan bara grus och sand. Hm, hur ofräscht som helst och jag vandrade tillbaka till killen som kom gåendes mot mig. Han sa: ”Du, det där vindskyddet är inte särskilt mysigt, men vi har en vallabod där borta, som är olåst, i den kan du bo i natt. Och så har du vatten runt hörnet.” Vallaboden visade sig vara helt OK. En liten stuga för mig själv med en liten trätrapp. Det visade sig att elljusspåret och andra motionsspår började nästan där och att folk passerade vallaboden på väg till och från bilparkeringen. Så under kvällen när jag lagade mat och drack mitt te blev det lite småpratande eller bara hejanden med traktens joggare. Trevligt!

Tredje dagen avklarad och drygt 18 mil stig och grus avverkade. Började kännas i kroppen. Samtidigt fanns en mental och fysisk ljusning i och med att packningen blivit avsevärt lättare och det såg sannerligen ut som att jag skulle kunna genomföra det hela på fem dagar. La upp planen för nästkommande dag. Svepte en halvliter vatten med resorb och släckte sedan pannlampan.

160912b 160912c 160912d 160912e 160912f 160912g 160912h 160912i 160912j 160912k 160912l 160912m 160912n 160912o 160912p 160912q 160912r 160912s 160912t 160912u 160912v 160912w 160912x 160912y 160912z 160912zz 160912zzz

 

Dag 4 (13/8): Digerberget-Rasbackstjärn, 64,28 km
160913aVaknade till tjugo i sex. Shit! Jag hade tydligen lyckats stänga av klockan som ringde vid fem. Trodde jag snoozat. Kände mig inte riktigt utsövd och när jag öppnade vallabodsdörren och erfor den jäkligt kvava varma luften visste jag intuitivt att detta skulle bli en skitdag. Men så är det med löpäventyr över flera dagar. Ingen dag är den andra lik beträffande humör, springkänsla och fysisk dagsform. Så är det bara och det är bara att göra det bästa av situationen. Skitdagar passerar de också.

Åt frukost. Tejpade ryggslutet och smorde in fötterna. Två blånaglar och blåsan under höger storttånagel punkterades. Slängde de illaluktande merinostrumporna i soptunnan och drog på mina favoritstrumpor av märket Drymax. Svepte en halv liter resorb. Packade ihop och gav mig av. Sträckan upp till Hammarby var medioker och dåligt markerad förutom den fina och välsmakande kallkällan. När jag kom ut på asfaltvägen strax innan Hammarby visade pilar åt höger och jag följde de orangea markeringarna längs vägen men sedan kom en T-korsning och markeringarna upphörde. Fick inte heller till det på kartan. Drog igång mobilen men täckningen vara nära noll och kartappen bara tuggade utan att något hände. Fortsatte på grusvägen mot rätt riktning i alla fall. Kom till en liten by intill Hammarbyån. Inga pilar men väl stolpar med orangea toppar åt höger. Nä, fel håll. Tick-tack-tick-tack. Tiden gick. Bestämde mig för att knacka på ett av husen. En tjej öppnade men var osäker och kunde inte ens peka ut var på kartan vi befann oss. Märkligt. Hon bad mig istället knacka på hos hennes far runt hörnet, vilket jag gjorde. En skön farbror som genast var med på noterna. Gammal löpare var han också. Han var närmare 80 och hade haft en stroke varför ena benet inte riktigt hängde med. Men han ville inte peka ut på kartan utan ville ta en promenad med mig och visa mig vart leden gick istället. Han berättade att många vandrare kommer fel därikring och irrar omkring. Vi började promenera och när vi gick bron över Hammarbyån föll vägarna och husen på plats för mig på kartan, men jag kunde bara inte vara så fräck och bara sticka iväg. Nä, promenad med Yngve, för så hette han, fick det bli. Det visade sig att han kom från Åker och att han 1956 byggde ett hus i Torshälla utanför Eskilstuna och bodde där med sin fru och deras barn fram till 1978, innan de sålde huset. En mycket dålig affär enligt honom själv. Haha, världen är bra liten, med tanke på att jag själv bodde i Torshälla i nästan 10 år (2006-2015). Till slut kom vi fram till leden. En försening på drygt en timma. Trist, men inte bortkastad tid på något sätt. Det var intressant att höra Yngve berätta om bygden och just Hammarbys historia. Möten man minns.

Sträckan upp mot Uskavi var bitvis väldigt vacker och bitvis rätt tråkig. Absolut vackrast var det mellan Storsjön och (strax innan) Södra Brunnsjön. Härlig orörd skog och på ett litet område strax norr om Storsjön räknade jag till åtta myrstackar, varav 5-6 riktigt stora! Häftigt! Sedan var det stigen längs Flymossen och Aborrtjärn som bjöd på väldigt fin natur med vildmarkskänsla. Det var fortfarande väldigt kvavt och jag svettades kopiöst. Varmt och helt vindstilla. Än värre blev det när leden gick i öppen dager längs med en otroligt tråkig kraftledningsgata. Efter Södra Brunnsjön blev stigen och skogen återigen fin och jag stötte två präktiga tjädertuppar av vilka jag kunde följa en bra bit där den flög genom skogen. Vilka kraftpaket de är och vackra dessutom. Träffade ett glatt äldre par som var ute på en dagsvandring på leden. När jag väl kom ner till Siggeboda bar leden återigen uppåt och snart därefter pekade pilen ned mot Uskavi och därifrån gick den sedan upp till nästan samma plats. En kilometer ner och upp. Vem fasen hade dragit den här delen av leden. Jag fortsatte grusvägen rakt och efter 50 meter kom jag på leden igen. Varmt som fasen och jag kände att jag svettats mycket mer i förhållande volymen vätska jag fått i mig. Det blev en lång utförslöpa till Usken och Mårdshytteviken där jag tänkte ta ett stopp för att fylla på vatten och äta lunch. Solen stekte och jag kände mig urlakad. Väl vid sjön och bord med sittplats i skuggan intill sjön pissade jag brunt. Inte bra! Men det är ju inte första gånger det händer och jag vet ju vad att göra. Tog ett dopp för att kyla ner mig. Drack en halvliter resorb, fixade mat, drack en halv liter vatten till och svalde en salttablett, softade i skuggan, drack ytterligare en halv liter vatten. Tog det lugnt i en timma innan jag gav mig av, men bestämde mig för att gå tre kilometer, förbi Garphyttan och springa därefter. En pisspaus längs vägen gav besked med kristallklart urin. Balansen återställd. Sträckan var bitvis trevlig men överlag medioker och de sista två kilometerna på grusväg längs Gränsjön till Nyberget var riktigt tråkig.

Etapp 3 tog vid. Tänk, etapp 3! Jag hade avverkat 14 etapper och över 24 mil so far. Om det varit en skitdag fram till Nyberget så bjöd den sakta nedgående solen, svalare luften och den helt fantastiska naturen fram till vindskyddet vid Rasbackstjärn på en magisk och minnesvärd avslutning. Även skitdagar kan sluta med guldkant! Från Nyberget bjöds det på fin smal stig och för första gången ställvis blöta passager. Härlig klättring upp och över Slöjdarkullen och sedan ringlande fin stig ner mot Kroktjärn därefter lite grusväg in leden bar iväg in och uppför längs Kindlahöjden. Euforin flödade. Naturen var trolsk och likheterna med Trolldalen utanför Blankhult var slående. Hänförelse inför naturens egen skönhet när den få vara och sköta sig själv! Kort därefter kom jag så fram till vindskyddet vid den vackra Rasbackstjärnen, som låg där stilla, blankt och mörk därunder. Det blev en magisk kväll vid eldens härd och vildmarkens tystnad. Inget annat betyder något, bara detta nu.

160913b 160913c 160913d 160913e 160913f 160913g 160913h 160913i 160913j 160913k 160913l 160913m 160913n 160913o 160913p 160913q 160913r 160913s 160913t 160913u

 

Dag 5 (14/8): Rasbackstjärn-Kloten, 51,60 km
160914a
Vaknade vid fem och älvdansen svepte sakta över tjärnen utanför vindskyddet. Gjorde snabbt upp en eld och fixade frukosten. Allt kändes bra utom min högra storttå som dunkade. Stackarn, värstingblåsan under nageln och sedan en stor blåsa under själva storttån. Tvättade rent med Xinix och tejpade sedan med Leukoplast. Nu jäklar var det bara att bita ihop, fokusera och ändå njuta. Målet var Kloten, såvida inte något helt oväntat inträffade typ ett intergalaktiskt krig, jordbävning eller en snygg hjärtattack mitt i glädjen under en härlig utförslöpa någonstans i vildmarken.

Kom iväg vid sju enligt plan. Skönt att komma iväg tidigt och springa i sval temperatur innan värmen slår till strax innan lunchtid. Det var en riktigt härlig septembermorgon. Sval med dis och dimma som hängde över skogen och sjönk ner genom trädkronorna samtidigt som solljuset trängde igenom och skapade en särskild lyster. Lägg sedan till ljudet av några spelande orrar och du kan snudda vid stämningens tunna trådar.

Givetvis blev jag snabbt blöt om fötterna och skorna då leden gick genom riktigt daggvåta gräsområden innan klättringen upp till Mackarsberg och tornet däruppe. Utsikten uppifrån tornet var fantastisk inte minst med tanke på ljuset i samverkan med den tunna morgondimman över hela skogsriket skapade en slags drömsk bild. Därefter var leden och löpningen rätt trist över gamla hyggen och meterhögt gräs som gjorde att jag var konstant blöt från midjan och ner. Kom fram till Stora Myggsjön. Hejade på en vandrade som övernattat i vindskyddet på höjden där. Resten av färden till Stjärnfors gav inte mycket till eufori men en sjungande rödhake och lövsångare i morgonsolen värmde så här på höstkanten. Strax innan Stjärnfors mötte jag tre glada gubbar som var ute på morgontur på leden. Det blev en kort pratstund innan vi fortsatte åt varsitt håll.

I Stjärnfors var det folktomt. Fyllde på med vatten ur sjön och droppade i Xinix i vardera flaska sedan vidare på stigen. Ingen anledning att såsa runt där. Sträckan upp till Finnhyttan och Olovsjön visade sig vara rätt fin och lättsprungen, inte minst mot slutet där leden gick över Finnshyttehedarna med vacker tallskog och läcker åslöpning. Därefter tog motlutet vid! Från Olovsjön och väg 63 bar leden uppåt, 153 m.ö.h till 406 och Gillersklack. I vanliga fall är det inga konster att promenera uppför en sådan höjdskillnad utslaget på 4-5 km, men stortån tog väldigt illa vid sig just vid gång uppför i fuktiga strumpor och skor. Väl uppe på höjden valde jag faktiskt att springa på grusvägen (!) parallellt med leden som gick över ett gammalt hygge. Jag ville inte få någon jävla pinne rakt in i höger stortå, så jag valde grusvägen till Finngruvorna och så på leden igen. Och när jag väl kom fram till Gillersklack efter ytterligare två kilometer och det visade sig att jag tajmat deras lunchbuffé, ja, då var glädjen stor. Ett lunchstopp på en timma, lufta fötterna och sedan iväg på grande-finale-etappen. Och vilken buffé! Suveränt salladsbord, två huvudrätter och så äppelsmulpaj med vaniljsås och så kaffe förstås, för 80 spänn! Jag tog fläskytterfilé i kantarellsås med klyftpotatis och skippade regnbågen. Så underbart med riktig mat och välsmakande dessutom. Pratade med kocken och berömde hans kokkonst. Stället verkade vara riktigt poppis som lunchställe och jag bjöd ju på lite att prata om där jag skitig, svettig, barfota och en och annan älglus krälande på arm och ben tassade runt bland läckerheterna. Blev två omgångar med äppelpaj och kaffe innan jag kände att det var dags att anträda den sista etappen, som skulle visa sig vara en väldigt vacker sträcka bortsett från några passager över gamla kalhyggen. Fin gammal skog som påminner om skogarna norröver, glesa, gamla och lågväxta granar med inslag av mossar och myrar. Det visade sig vara den blötaste sträckan på hela leden, nå, etapp 4-17 var inte blöta någonstans utöver morgondaggen.

Det var ljuvligt att få springa de sista 21 kilometerna genom fin natur, välfylld mage, glatt sinne och lätt hjärta, för snart var det över. Till och med höger stortå sjöng med i glädjelåten och tycktes lagt gnolandet och molandet åt sidan för stunden. Mötte en vandrare i mitten av sträckan, vilket blev den 13:e totalt. Passerade den fina idyllen Åbostugan, med forsen och myrmarkerna intill. Perfekt förlaga till en sagomålning. Märkligt, men de där två milen rullade på rätt snabbt eller de bara rullade på helt enkelt för plötsligt var jag framme vid Kloten. Otroligt skönt och… ja, som alltid med ett visst stänk av vemod. Men men, nu ville jag fira med kaffe och eventuellt något ätbart. Huset med kanot- och kajakuthyrning verkade öppet. Köpte på mig lite godsaker och ägarna fixade kaffe. Självklart blev det en pratstund paret innan jag satte mig vid ett bord i solen och njöt. Jaha, 30 mil, +7000 höjdmeter på fem dagar eller 105 timmar och 1 minut om man så vill. En av sex personer som någonsin (vad som känt är) sprungit hela Bergslagsleden på fem dagar eller mindre och jag är väl den enda som gjort det på fem dagar helt utan support.

Nähä, inga bussar eller friluftsmänniskor som skulle mot Kopparberg eller Fagersta. Äh, det är väl bara att springa de 25 km till järnvägsstationen i Kopparberg, fast inte nu på onsdagkvällen, då jag ändå inte skulle hinna hela vägen hem till Eskilstuna. Bestämde mig för att springa asfaltsvägen en halvmil mot Kopparberg för att sedan ta grusvägen in mot den fina Åbostugan och övernatta i den. Det blev en härlig kväll, natt och morgon vid Åbostugan och en porlande Sandåforsen intill. På torsdag morgon blev det 20 km otroligt tråkig asfaltslöpning till Kopparberg. Därifrån tåg till Örebro och sedan till Eskilstuna. Var hemma innan lunch, så det gick smidigt.

Kommer jag att springa Bergslagsleden igen? Inte hela i ett svep men jag kommer definitivt att återvända till Tivedens nationalpark för att uppleva stigarna där och så förstås det stora naturreservatet Kindla med så mycket sammanhängande vildmark att utforska och därifrån kan man ju sedan springa den finns sträckan ända till Kloten. Bergslagsleden bjöd tyvärr inte på den omfattning av vildmark som jag hoppats på och totalt sett var det alldeles för många partier med skogs- och grusväg. På det stora hela är det hursomhelst en riktigt härlig led och för vandrare tror jag att den är idealisk. Oftast bra uppmärkt och med många informationstavlor om sevärdheter, kultur och natur. Bortsett från vindskyddet i Digerberget så var alla jag passerade otroligt fina och det fanns yxa, såg och ved vid samtliga liksom vatten (kallkälla, kran eller sjö) och toa. Åt vilket håll ska man då springa? Springer du osupportad med packning skulle jag rekommendera att springa norrut med start från Stenkällegården då de mest krävande sträckorna återfinns på den norra halvan. Springer man utan packning (med support) är det smartast att börja vid Kloten och få de ”lättsprungna” stigarna på slutet när man är som tröttast.

Totalt observerade jag 69 fågelarter längs leden. Karaktärsarter för detta äventyr får nog anses vara nötskrika, dubbel- och taltrast som var numerärt talrikast. Särskilt roligt var det med så pass mycket orre och även spelande orrar fyra mornar medan tjäder sågs med flera exemplar fyra av fem dagar. Häftigast var annars järpe som blev art nummer 203 på min fågellöplista liksom en överflygande lappsparv på dag fem. Verkar även vara ett gott för stjärtmesen med många flockar och som ingick i flera så kallade meståg. Inte att förglömma är den goda förekomsten av hackspettar, särskilt spillkråka och större hackspett, men tyvärr ingen gråspett eller tretåig hackspett. Forsärlor noterades på ett flertalplatser med strömmande vatten. Ja, det var verkligen gott om fågel längs hela färden och även en hel del fågel som småsjunger fast det är höst, som vore det ett farväl och hopp om återseende nästa år.

Jag tror det var allt, men har säkert missat något…

160914b 160914c 160914d 160914e 160914f 160914g 160914h 160914i 160914j 160914k 160914l 160914m 160914n 160914o 160914p 160914q 160914r 160914s 160914t 160914u 160914v 160914w 160914x