Sep 212015
 

150921aJag har länge velat springa ett 100 miles-lopp, men det är inte många sådana som lockat eller så har det bara krockat med något annat äventyr. Ska jag utsätta kroppen för 16 mil med allt vad det innebär vill jag givetvis att tävlingen ifråga erbjuder något alldeles extra för att det ska vara värt påfrestningen. Lakeland 100 (Lake District i England) har funnits på önskelistan ett par år, men inte passat i tid och dessutom ryker alltid alla platser på nolltid när registreringen öppnar. Visst, sedan finns det ytterligare ett antal exklusiva 100 miles i utlandet, inte minst USA, som uppfyller mina önskemål på äventyr. Det ska vara terräng och helst A till B. Hur är det här hemma i Sverige då? TEC, BRR, GAX… TEC:s bana är lite för tråkig för att jag vill springa 16 varv där. GAX är trots allt A till B men… Och så har vi då BRR (Black River Run), som ju är på hemmaplan runt knuten. Jag har alltid gillat BRR-banan och jag är imponerad av hur väl Bosse lyckats sätta ihop banan på 16 km. En bana som bjuder på olika underlag (mest grusstigar, motionsspår och teknisk skogsstig), en del kupering och variationen som gör att det aldrig blir långtråkigt. Psykologiskt sett är det klockrent med tio varv för 100 miles!

BRR 50 eller 100 miles? Jag velade hela sommaren samtidigt som pusselbitarna sakta föll på plats inför nästa års olika löpäventyr. Jag lyckades spika en plats på Lakeland 100 i slutet av juli 2016. Yes! Hm, vore inte BRR ett bra genrep eller test för att förstå vad 100 miles innebär mentalt? Ett steg i en långsiktig förberedelse så att säga? Jag har aldrig sprungit 16 mil i ett sträck, ”bara” 11 mil. Å andra sidan har jag sprungit i över 16 timmar i alperna med en himla massa höjdmeter och förmodligen med samma ansträngningsgrad som ett 100 miles. Efter mitt äventyr i Padjelanta i augusti bestämde jag mig för att springa BRR 100. Jag kände mig stark! Jag lämnar aldrig något åt slumpen inför en större utmaning, utan går totalt upp i förberedelserna. På gränsen till maniskt. Och ibland vill jag ha ett mål i själva målet. Det blir mer intressant då. Var jag kapabel till en sluttid under 20 timmar? Under 16 timmar? Vill jag våga och sikta högt eller bara ta det safe? Nu har jag privilegiet att bo 1,5 km från BRR-banan, så jag sprang ett par testvarv. Att hålla en varvtid på 1:35 i tio varv var nog görbart, fast tufft i mörkret under de fyra sista varven. Förutsatt att inget oförutsett inträffar. På denna distans kan man var rätt säker på en sak och det är att det kommer att hända saker, man vet bara inte vad. Botemedlet är att kunna hantera varje situation som uppstår. Med det sagt blev planen – utöver målet att genomföra 100 miles – att försöka göra det under 16 timmar. Försöka hålla varvtiden på 1:35 varv efter varv och bara lägga 20-30 sekunder max i depån vid varvning. En del tycker kanske att fem minuters vila i depån vid varvning är OK, men om man gör det varje varv så har man slösat bort minst 35 minuter på 100 miles. Dessutom är risken hög att musklerna blir stela och det blir svårt att komma igång efter en lång rast i depån, särskilt när loppet går in i fas två efter åtta nio mil. Äta och dricka gör man när man springer. Nå, vi springer alla av olika anledningar, men jag har lärt mig av de erfarna: lägg så lite tid som möjligt vid mat- och vätskekontrollerna. Ta det du ska ha och så iväg!

150921b

Vi spolar framåt och dagarna rullade på. Kerstin blev olyckligtvis sjuk efter sitt grymma death race (Glencoe Skyline) i Skottland och jag började känna mig krasslig. Ingen feber eller halsont, men ni vet ju hur man blir när det drar ihop sig till tävling. Jag vart snorig i ett par veckor och tog det lugnt med löpningen. Planerade energiupplägget och beställde nya skor, Inov-8 Terraclaw 250, som jag tänkt springa med på BRR. Sprang några testvarv på BRR-banan i dagsljus och i mörker samt hjälpte till att sätta upp reflexer i skogarna på norra delen. Vid ett tillfälle blev det 32 km i Terraclaw-skorna och jag kände att de inte skulle funka för 16 mil. De sitter förvisso kanonskönt på foten men sulan är alldeles för hård och stum, vilket märktes på de platta partierna med asfalt och grus. Jag bestämde mig för att springa i mina halvslitna och insprungna X-talon 212, som har allt inklusive mjukare sula. Skomodellen jag sprungit alla mina långlopp i de senaste åren. Och så blev det!

Helgen innan tävlingen blev det ett par pass på BRR-banan. Ett sista mörkerpass på lördagkvällen och sedan löpvila resten av veckan fram till tävlingsdagen i lördags. Kerstin blev av med två veckors halsont och bestämde sig för att springa 50 miles. Vi avnjöt fet och järnrik mat veckan lång och mina grönsaksdrinkar morgon och kväll. Jag hällde även i mig mer eller mindre koncentrerad rödbetsjuice. Det mesta var under kontroll och som 75%:are var det skönt att ha fredagen innan tävling ledig. Kerstin och jag hade även bjudit in löparvännen Frederic (Rambaud) att bo hos oss och det blev en trevlig men tidig fredag kväll.

150921c

Vi vaknade på lördag morgon pigga och utvilade efter åtta timmars välgörande sömn. Regnet öste ner och hade gjort så mer eller mindre det senaste dygnet. Det mesta av min race-utrustning var packad och klar. Återstod bara att blanda ihop nio 33 centilters flaskor med hyfsat koncentrerad Hammer Perpetuem. Min 40-litersbox var riggad och packad med allt jag behövde för själva loppet + en liten kylväska med sju kokta ägg, en drickyoghurt och nio egengjorda tunnbrödrullar bestående av pulvermos, rökt lax, skinka, ost och basilika. I boxen hade jag mycket mer energi än jag skulle göra av med, men på långlopp blir man sugen på allt möjligt, så jag hade påsar med det mesta för att kunna tillgodose mina smaklökar om så behövdes. Vi åt en lugn och energirik frukost. Sedan packade vi in allt i bilen. Eh, skulle vi verkligen bara iväg och springa? Med all packning kunde man nog tro att vi skulle iväg på semester i en vecka. Nähä, löpningen är ingen materialsport, men man äter en massa och har många utifall-prylar.

En kvart senare var vi framme vid Orientalen. En timma till start och det var nog mer funktionärsfolk och VLK:are på plats än löpare. Fick en bra strategisk plats för min box i tältet och de kaxiga varvtiderna påklistrade på locket eftersom min hjärna stängs av när jag springer och jag kan knappt räkna till tre. Sedan var det bara att hämta nummerlapp och SI-pinne. Valde att knyta fast min pinne i ett snöre och ha den åtkomlig i bröstfickan på racevästen vid stämpling. Folk började droppa in och det var kul att träffa bekanta och nya ansikten. Jag smorde in fötterna med vaselin. Jag visste att det skulle vara riktigt blött på de norra delarna och vaselinet skulle ge skydd i några varv. Jag tog en kaffe i markan, minglade och njöt av stämningen. Kerstin och jag hade redan lagt upp planen för det närmaste dygnet, men vi hade nästan glömt bort katterna hemmavid, så Kerstin skulle få åka hem en snabbis och ge dem mat och sedan supporta mig de sista fyra varven på kvällen.

Regnet hade upphört och molnen sprack upp. En klarblå himmel visade sig och solen värmde. Humöret var på topp och jag kände mig rejält taggad. Fötter, ben, kropp och själ var inställda på ett långt äventyr till natts ände. Det fanns en skönt pirrande längtan inför det framförliggande steget ut i det okända. Det blir som det blir. En märkligt introvert social känsla infann sig och jag tror inte jag var ensam om den känslan.

150921d

Strax innan tio tog tävlingsledaren Bosse komandot för andra gången. 20miles-löparna hade hejats iväg halvtio. Klockan 10:00 skulle starten gå för de som sprang 50 och 100 miles. Min plan var att dra på lite i början för att inte fastna på single-track-stigarna de närmaste fyra kilometerna för att sedan sänka tempot till mitt bestämda. Det var ett härligt avslappnat gäng löpare som stod i startfållan på Rönnbys motionsspår. Snart blev det nedräkning… 5,4, 3, 2, 1 och iväg. Christian Ritella försvann som ett skott medan Kerstin, Niklas (Gunne) och jag höll ihop med en gles tätklunga. Otrolig känsla att få ge sig iväg. Skönt, ingen trafikstockning på de leriga och tekniska stigarna fram till norra kontrollen. Sträckan fram till Norra kontrollen bjuder på fyra sektioner med teknisk stig och efter veckans myckna regnande var det blöta marker som efter ett par varv skulle bli riktigt sliriga, leriga och hala. Glad att jag hade mina kära 212:or på fötterna! Efter stigarna släppte jag Kerstin, Gunne, Daniel Z och några andra snabba. Jag la mig i mitt eget tempo och rullade på samtidigt som jag njöt av rörelsen framåt, vädret, höstluften och den perfekta temperaturen. Hejade och småsnackade med löpare till och från, här och där. Sprang rätt länge med joggpolaren Jerry N (2:a på 50 miles) och sedan även Janne K från Västerås ända fram till första depåstoppet som tog mig 19 sekunder. Och så ut igen!

150921e 150921f

Hm, gott folk, det här är det längsta jag sprungit men likväl finns inte så ofantligt mycket att skriva om eller beskriva. Till skillnad från äventyren i engelska bergen eller i svenska fjällen karaktäriseras detta äventyr mer av en inre resa än bestående av yttre intryck. Inte så att jag tänkte särskilt mycket eller grubblade över meningen med livet. Nä, det var mer som att komma in i ett flow, nästan en slags meditativ rörelse och liksom komma i kontakt med något nedärvt primitivt. Bara rent och okomplicerat. Ett avbräck i den meditativa bubblan blev ett rejält skyfall. Det var faktiskt ett ytterst lokalt megamoln som lagt sig över BRR-området och bara öppnade alla spjäll. Jag blev dyngsur på en halvminut. På med armvärmarna igen. Skippade regnjackan. Det var ändå varmt i luften och himlen runt molnet var blå, så solen skulle komma tillbaka. Fick stå ut med regnet en timma och förstod att det skulle bli än lerigare och blötare i skogen. Jag rullade på och höll varvtiderna galant. Tog min tunnbrödrulle och Hammer-flaska vid varje varvning. På fjärde varvningen stod plötsligt Kerstin där i depån. Ombytt. Fick en snabbresumé på 20 sekunder. Det var inte hennes dag. Ett långpass på tre varv. På fjärde varvet stötte jag ihop med Rodde som var ute och sprang med sin hund. Vi gjorde sällskap ett par kilometer fram till Vallbybron innan de vek av upp mot Rocklunda för att heja på löpare och socialisera lite vid Orientalen. Tiden gick i takt med kilometerna. Låren började strama på fjärde varvet, men jag visste av erfarenhet att det inte skulle bli värre än så. Jag la regelbundet in serier med hälkickar och höga knälyft för att få variation i löpsteget. Humöret var på topp och peppen var fenomenal på kontrollerna och vid varvningen. Kände bara att det här var min dag och så underbart med Kerstins support, uppmuntran och härliga pussar. Obetalbart. Jag la till med en ny tidsbesparande strategi från och med andra varvet, den att pissa gåendes i en av de två långa uppförsbackarna i Rocklundaskogen innan varvning. Gjorde så resten av loppet och lyckligtvis kom det ingen motionär från andra hållet medans det var dagsljus. Jag höll varvtiderna klockrent fram till och med femte varvet. Tappade lite tid i depån för att fixa med pannlampan och förberedelserna för det kommande mörkret.

150921g 150921h

Jag välkomnade de sista fyra varven i mörkret och valde att springa utan pacer, även om jag fått erbjudanden från flera goda vänner men som jag avböjde tacksamt. Jag älskar att springa i mörker och i pannlampans sken. Bubblan blir liksom visualiserad. Tystnaden. Diset. Vätan som glittrar i skenet. Pirrigt magiskt. Jag tappade lite i tempo, men jag tog inga onödiga risker på stigarna på norra delen av banan. Tro det eller ej, men jag njöt under de sista varven i mörkret även om det var slitigt. Och mina klubbkompisar på kontrollerna var så underbart goa och gav så mycket energi! Patrizias härliga pepp och kram vid södra kontrollen på åttonde varvet var värt mycket. Så välbehövlig energi, även om jag aldrig fick någon energidipp på hela loppet. På det första åtta varven gick det åt en tunnbrödrulle och en Hammerflaska per varv liksom en Hammer salttablett per timma loppet igenom. Nionde varvet blev det två kokta ägg och en Hammerflaska. Tionde varvet två bananer, ett ägg och en Hammerflaska. På de tre sista varvningarna fixade Kerstin underbart gott kaffe! På sjätte eller sjunde varvningen fick jag reda på att jag ledde loppet. Märklig känsla. Jag insåg att jag inte skulle kunna hålla min tidsplan på sub 16 timmar, men visst fan vore det häftigt att ta hem segern på 100 miles. Visst har jag vunnit flera titlar i min åldersklass men aldrig i hela mitt liv tagit hem en totalseger. Inne för varvning efter nio varv fick jag veta att jag hade en betryggande ledning före Daniel Ljundahl och Andrew Maier, men inget är klart förrän man är i mål. Det var bara ut i mörkret igen. Svårt att beskriva känslan på sista varvet. Jag njöt och tog farväl av stigarna, varje reflex och BRR-stolpe. Peppade löpare i mörkret, tog farväl av funktionärerna vid norra och södra kontrollen och pissade i sista uppförsbacken i Rocklunda innan den långa utförslöpan till viadukten och det stundande upploppet på den vattensjuka gräsrakan in mot målportalen. Och där stod Kerstin och väntade på mig med sin öppna famn! Vilken sagolik känsla! Där stod vi länge och väl med armarna om varandra innan Bosse ville ha några ord med i leken. Svårt att beskriva känslan i ord. 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder! Ja, och totalt 7 minuter i depån under hela loppet! Inte en svacka under hela loppet, men självklart en del skavanker här och där. Värst var nog en stor blåsa på vänster trampdyna som jag trampade hål på under sjunde varvet och som gjorde sjukt ont. Smärtan höll i sig drygt tre kilometer, men jag visste att den skulle ge med sig. Det var bara att bita ihop. Och visst, smärtan var övergående. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag tappat båda mina stortånaglar tidigare under sommaren!

150921i 150921j 150921k

För min seger belönades jag med en fin Polarklocka och ett snyggt bältesspänne. Men den största belöningen var ändå hur väl jag ändå disponerat loppet, jämnheten och att det gått så fantastiskt bra. Stolt och glad. Jag är så oerhört tacksam för all pepp under hela loppet, från vänner, vanliga döda, klubbkompisar, min älskade Kerstin, funktionärer och alla underbara medlöpare. Så många som jag vill nämna vid namn, men ingen nämnd ingen glömd. Självklart ett stort tack till tävlingsledaren Bosse, arrangören VLK och teknikansvarige Henrik Ortman (VSOK). Ett långt äventyr som definitivt kommer sätta sina spår, att minnas med ett brett leende! Tack till er alla som förgyllde!

150921l 150921m