Sep 082017
 

0001_startMed lätt packning kommer man långt. Jag gillar att vara ute hela dagar. I rörelse, med lätt packning och minimal utrustning. Jag älskar när den där primitiva och meditativa känslan infinner sig efter timmar av rörelse i naturen. För mig är upplevelsen det primära medan jag ser benen mer som tacksamma transportmedel som bär mig dit jag vill, utan att för den skull förringa den fysiska aspekten. Nya äventyr innebär ofta nya platser eller en blandning av platser jag älskar och en utvidgning av det redan kända. Årets äventyr i vår fjällvärld blev inget undantag vad gäller nya platser. Kändes som jag hade oförrättat ärende från förra årets kontrasterande äventyr då ett djupt lågtryck ställde mycket till sin spets. Ett sant äventyr, som den intresserade kan läsa vidare om här.

Jag ville förstås tillbaka till Nijak. Ett gäckande berg som fortsätter att gäcka mig. Jag vill inte göra toppturer om topparna inte är molnfria. Jag vill ha njutningen och vyerna, inte bara bocka av topparna i en lista. Vissa toppar vill jag upp på då jag läst att de erbjuder fantastiska vyer medan det för andra toppar handlar mer om en personlig och speciell attraktion. Jag har aldrig känt att jag på en topptur besegrar eller erövrar berget ifråga utan det handlar snarare om en personlig inbjudan från bergets sida. I år hade jag tyvärr väldigt oflyt med just toppturerna och inga av de tilltänkta bergen tycktes på humör utan drog ner en tjock mössa av moln och dimma. Så jag hoppas på en inbjudan från Nijak, Álátjåhkkå, Jiegnáffo och svenska stortoppen av Sulitelma på nästa års äventyr, om jag har vägarna förbi så att säga.

Årets äventyr startade och slutade i Ritsem och varade i 10 heldagar och en halvdag plus ankomstkvällen, 15-26 augusti. Totalt avverkades 42 upplevelserika mil över ett relativt stort område: Sarek, kors och tvärs i Padjelanta, Sulitelma, Hellemobotn och Gränsleden. I snitt ett marathon om dagen.

Årets upplägg
Vis av förra årets fjälläventyr, då jag bestämde mig för att lämna lederna och ge mig in i Sarek via Stora Sjöfallets nationalpark med start från Suorva, valde jag i år ett mer realistiskt upplägg. Mitt upplägg förra året var alldeles för detaljerat med tight tidsschema och jag utgick från att jag skulle springa till 70-80%. På kartan kan ju högslätten mellan Suorva och Áhkka se klart springbar ut men verkligheten är många gånger en annan. Slätten visade sig vara ett gytter av sten, allt ifrån små bumblingar till ren blockterräng med ständiga skrevor, kullar och sänkor. Att springa i sådan terräng blir oerhört orytmiskt, som en hackig film på webben. Man får inget flyt och det blir energikrävande och risken att trampa snett ökar givetvis. Det visade sig att det gick betydligt mycket bättre och var avsevärt mycket roligare att istället snabbvandra. Och eftersom jag alltid bär lätt packning (under 10 kg) blir tempot per automatik högre. Faktum är att snabbvandring i den terrängen går marginellt långsammare än att springa och dessutom tror jag att det energimässigt är avsevärt mer ekonomiskt med snabbvandring vid dessa tillfällen. Förra året var inte världens roligaste äventyr, men det var avgjort ett av de lärorikaste på länge, spännande och minnesvärt och, ja, det blev en fin avslutning.

Så, inför årets upplägg bestämde jag mig tidigt att jag bara skulle skissa och lägga upp en grov färdplan. Inga hålltider spikades eller att jag skulle befinna mig på platser vid bestämda datum. Jag hade en enkel plan: 11 heldagar till förfogande, en färdplan och sedan skulle väder och terräng få diktera villkoren för tidsåtgång och avancemang. Jag bestämde mig för att börja med en tur in i Sarek för att sedan komma ut i Padjelanta med siktet inställt på Sulitelma runt. Med min tidigare ryggsäck på 24 liter kunde jag bara ha erforderlig utrustning samt mat och energi för max fem dagar. Den ryggsäcken håller dock på att falla isär och tillverkas inte längre, varför jag behövde en ny och till slut föll valet på OMM Classic på 32 liter (även om jag lovat att aldrig gå över 25 liter för då får man plats med onödiga kan-vara-bra-att-ha-prylar). Nu fick jag plats med mat och energi för hela sju dagar men å andra sidan blev ryggan också tyngre. Ursprungsplanen var att även ta Basstavágge till Rinim och hälsa på Laila K som jag träffade i Kisuris förra året och som jag hållit kontakt med sedan dess. Men hon och hennes familj skulle fräscha upp ett rengärde mellan Njierek och Gisuris, varför jag valde att ta Álggavágge direkt efter Ruothesvágge. Detta tillsammans med icke genomförda toppturer gjorde att det aldrig uppstod några som helst stressmoment beträffande tid och tidsåtgång. Jag tog det som det kom, långa dagar varvat med kortare. Sovmorgon vissa dagar, sena kvällar vissa och någon dag med 13-14 timmar på benen. Så otroligt skönt att inte ha några hålltider utan snarare anpassa sig efter förutsättningarna och omständigheterna. Hursomhelst, jag valde att börja med Sarek då packningen skulle vara som tyngst i början och att det förmodligen inte skulle bjudas på särskilt mycket löpning. Jag visste också att jag skulle kunna ”spara” på min mat och dryga ut med annat i Kisurisstugan och i Staloluokta om det behövdes. Det jag också bestämde på ett tidigt stadie var att jag skulle varva snabbvandring med löpning. Underlaget och packvikten fick avgöra detta.

oversiktskarta_2017

Tanken var att detta äventyr även skulle bli ett litet experiment: Snabbvandring skulle utgöra basen och löpning när tillfälle gavs såsom när packningen var lättare på de fina springvänliga stigarna längs Padjelanta- och Nordkalottleden. Nu låter kanske ”snabbvandring” som om man stressar fram precis som många tror är fallet när jag springer. Jag stressar ytterst sällan och jag måste inte springa till varje pris. Jag är ute efter upplevelsen. Helhetsupplevelsen. Vad det handlar om är att jag kan hålla ett högre tempo med lätt packning. Jag gör alltid regelbundna stopp för att njuta eller fotografera. Jag behöver dock aldrig göra stopp för att vila. Det enda längre stopp jag gör varje dag är när jag ska äta lunch. Potatismos med olivolja och torkat kött av tradition. Jag kan alltså vara i rörelse 10-12 timmar per dag och jag avverkar i snitt 4-5 km i timmen i moderat terräng, utan att bli trött. Dag efter dag. Det som tar tid och kan vara fysiskt ansträngande är främst toppturer. Att jag kan vara i rörelse 11-12 dagar i sträck beror knappast och enbart på lätt packning, utan lika mycket på min fysiska kondition och uthållighet. Att jag springer över 400 lågintensiva mil per år (och har gjort så de senaste åren), cyklar, simmar och styrketränar vid sidan om är en grundförutsättning för att kunna genomföra dessa mina  – distansmässigt långa – äventyr med glädje utan att bli fysiskt slut, även om diverse motgångar i någon form dyker upp, men som jag alltid tar mig igenom. Sedan handlar det mycket om uthållighet, det vill säga att kroppen har vant sig att vara igång länge och huvudet har lärt sig hur kroppen fungerar under heldagar i rörelse. Här har många vandrare som vandrar regelbundet och länge en fördel. De kanske inte avverkar fyra fem mil per dag men de är ute länge. Många stirrar sig blinda på packning och vikt men sällan hör jag diskussioner om hur var och en förbereder sig fysiskt. Hur ser de fysiska förutsättningarna egentligen ut? Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut hur upplevelsen kommer att bli för en otränad person med lite övervikt som axlar en ryggsäck på 20-25 kg, vilket tycks vara genomsnittsvikten på många fjällvandrares ryggsäck idag.

Jag kan varmt rekommendera den korta men läsvärda artikeln How running has changed my backpacking av Kenneth Shaw som publicerades den 11 augusti 2017.

Nå, mitt upplägg av rutt höll fint och eftersom det inte blev några toppturer kunde jag kosta på mig några distansmässigt korta dagar, ja, att verkligen ta det som det kom utan att ständiga kalkyler på marginalen. Årets upplägg känns klockrent och detta med att snabbvandra varvat med löpning kommer att bli min fortsatta melodi i fjällen. Vidare stämde jag även av med STF om det gick bra att lämna tre dagars proviant i Vaisaluoktastugan för den avslutande öglan på 11 mil. Det var inga problem, så det blev en avstickare dit från Änonjálmme på kvällen vid min ankomst den 15 augusti för att lämna ett matpaket och en lite gasbehållare på 100g.

Dagarna innan jag gav mig av lämnade jag även min färdplan till mina vänner Kerstin och Bernt med löfte om att SMS:a livstecken vid de få tillfällen jag skulle ha täckning. För framtida äventyr kommer jag att skaffa en PLB, som ju är personlig och gångbar i hela världen om olyckan skulle vara framme.

Min lätta packning
Att färdas med ultralätt packning kommer för min del från löpningens värld snarare än att jag som vandrare skalat av och förfinat min packning. Nå, som ung fältbiolog och fågelskådare vandrade jag en del i fjällen på 70-talet med tung packning och en ryggsäck med aluminiumram som satt väldigt illa på min lilla smala kropp. Det var inte roligt då. Tack och lov blev jag fanatisk sträckskådare med fokus på sjö- och havsfåglar, och som sådan satt eller stod jag dagarna i ända på en strategisk plats vid havet någonstans. Aldrig släpa på tunga packningar. Ett undantag var 2010 då jag for runt på Nya Zeeland med omkringliggande öar i fem veckor och hade en rygga med 12 kilos packning, som inkluderade kikare, tubkikare och stativ. Sedan kom den definitiva (v)ändpunkten i maj 2014 när Kerstin och jag skulle vandra en del av Bob Graham Round i Lake District efter genomförd tredagarstävling (GL3D) där vi sprang totalt 14 mil i bergen med lätt rygga med obligatorisk utrustning och energi. Huvudpackningen med mat och övernattningskit kördes av arrangören till olika nattläger. Jag kommer aldrig glömma när vi satte av på vandringen, jag med 16 kg på ryggen och Kerstin 14 kg. Vi nådde aldrig ens första toppen på Bob Graham Round. Bara efter ett par hundra meters brant stigning med den tunga packning bröt vi ihop i ett gemensamt skrattanfall och var tvungna att sätta oss i solen bland ärttörnen och fortsatte så att skratta. Det var slutet på den korta vandringen och jag visste i det ögonblicket att jag aldrig mer skulle axla en rygga som väger mer än 11-12 kg, helst under 10 kg!

Nä, jag är ingen prylnörd och tycker inte alls om att testa prylar eller nya modeller som jag inte behöver. Konsumtion är inget jag hyllar, men väl kvalitet och mångfunktionell utrustning. När jag väl hittat rätt pryl i utrustningen som passar mina behov så håller jag fast vid den. Jag har ett antal olika ryggsäckar för mina löpäventyr, bland annat min verkliga favorit på 20 liter från Inov-8 som slutade tillverkas för tre år sedan men jag hade turen att hitta en extra på rea, så nu har jag en oanvänd i reserv och kommer aldrig behöva någon mer 20 litersrygga. Men så var det detta med min Inov-8 Race elite på 24 liter som hängt med på många löpäventyr, inte minst i fjällen 2014-2016. Den håller bokstavligen sakta gå upp i sömmarna. Skomakaren har lagat den så gott det går, men det varar inte för evigt. Den tillverkas inte längre. Suck! Vill spara på den då den fungerar fint för min sommarutrustning och förra hösten började jag leta efter en annan rygga. Det blev till slut den engelska ryggan OMM Classic 25 liter. Ryggan är utformad speciellt för bergsmarathon (OMM = Original Mountain Marathon) med alla tänkbara finesser. En ovanligt lätt och smart rygga. Jag har sedan testat och använt den i olika sammanhang och äventyr. Senast i Lake District i juni kände jag dock att den inte satt riktigt bra. För kort i ryggen liksom och höftbältet som tryckte över de nedre revbenen. Oskönt helt enkelt. Testade då OMM Classic 32 liter som var längre i ryggen och som glädjande nog satt perfekt! Även om de är toppmatade fungerar det över förväntan smidigt. Fördelen med lätt packning är ju att man har minimalt med utrustning och därmed mycket mindre att hålla reda på än ”normalvandraren”. Även om jag brutit löftet om att inte gå över 25-litersgränsen är jag oerhört glad att jag gjorde det. Jag har nu inhandlat ytterligare en OMM 32:a på rea som reserv för framtiden och jag lär klara mig tills jag kastar in handduken för gott.

0002a_packning 0002b_packning 0002d_packning

Veckan innan fjälläventyret vacklade jag fram och tillbaka vid val av sovsäck. Det hade liksom inte varit någon värme att tala om i fjällen och prognosen såg inte heller särskilt varm ut. Till slut valde jag min tresäsongssäck Sea to Summit Spark III som jag använt ned till minus åtta grader. Den är ju bara 200 gram tyngre än min tvåsäsongssäck som jag haft i fjällen de två senaste åren. Sömnen är viktig! Och jag är riktigt glad över mitt val då det var kyligt och flera nätter ner mot nollan. Träffade flera vandrare, även luttrade sådana, som frusit på nätterna.

Min utgångsvikt var 11,8 kg (6,6 kg utrustning och 5,2 kg mat/energi för sju dagar + 2,75 kg som lämnades i Vaisalukto). Eftersom många är intresserade av att få ner vikten på sin egen packning har jag satt ihop en packlista för detta äventyr och även hur min dagsmeny för mat och energi ser ut. Alltid inspirerar det någon. Jag är van att mötas av suspekta blickar när jag med glad min kommer tassande med ett leende. I år var det dock annorlunda. Jag träffade väldigt många vandrare som hade en helt annan attityd och faktiskt var nyfikna på min lilla packning. Sedan tror jag det hängde lika mycket på mig själv. Jag var på gott humör och hade bestämt mig för att ta tillvara på ögonblicken och stanna till när jag mötte vandrare för att prata en stund. Och skippar man allt om utrustning, vikt och annat materiellt så är de flesta av oss i fjällen av samma anledning – att njuta och att uppleva!

0002c_packning

Annars var det nog mest mina skor som drog till sig mest uppmärksamhet. I år hade jag valt ett par mer robustare trailskor (Inov-8 Mudclaw 300) jämfört med de lättare Inov-8 X-talon 212 som jag använt i fjällen alla tidigare år. Jag ser bara fördelar med trailskor. De är lätta, de torkar snabbt och även om det är blött trampar du ur vattnet snabbt. Jag använde bara tunna ullstrumpor första dagen sedan använde jag mina tunna vadhöga vattentäta Sealskinz-strumpor, som dessutom är merinofodrade och värmer. Tyvärr är den vattentäta livslängden kort och fuktigt inuti blir det ändå. Denna kombination är klockren vid alla vad som ska korsas då jag bara drar på mig regnbyxorna (dragkedjor på bensidorna) och sedan spänner kardborrband runt vristen över regnbyxan för att hindra att vatten tränger upp. Jag blev aldrig nerkyld eller kall om fötter eller ben trots flera långa och kritiska vad. Sedan är det ju så att tunga kängor förbrukar mer energi än ett par betydligt lättare trailskor. Två gånger fick jag höra att kängor är mycket bättre för att de ger ett fast stöd kring fotleden. Jag svarar oftast: ”Det finns en anledning till att vi har en rörlig fotled!” Men jag frågade dem inte om de går på dans i kängor? Med starka fotleder kommer man långt!

0002e_packning

Kan varmt rekommendera 5 Military Rucking Rules Every Backpacker Should Know där av två punkterna handlar om just tunga kängor, vad de (teoretiskt sett) motsvarar i extra vikt och energiförbrukning jämfört med lättare skor, exempelvis hiking- eller trailskor.

Det är två saker i fjällen jag har stor respekt för och det är vad och snöfält. I år tog jag med mig microspikes för att trä på skorna vid branta snöfält, särskilt vid tänkta toppturer. Nu vart det ju inga toppturer men jag fick åndå användning av dem på snöfälten kring Sulitelmamassivet.

För att runda av detta med packning och vikt väljer jag de kloka orden signerade Jörgen Johansson, författaren till böckerna om fjäderlätt vandring: ”Var och en bär vikten av sina egna val.”

Dag-för-dag med foton

15/8 – Änonjálmme-Vaisaluokta-Boalnotjåhkkå, 15,7 km
170815a
Flyg från Arlanda till Gällivare klockan 09:15. Har flugit upp till Gällivare de senaste åren och hem därifrån. På vårkanten kan man boka Sverigebiljetten med Nextjet och den kostar 1000-lappen T&R. Kanske inte det miljövänligaste valet men jag spar tid och tåget är tyvärr alltför opålitligt. Nytt för i år var dock att bussen från Gällivare till Ritsem avgick en timma tidigare. Fördelen är att man hinner med kvällsbåten från Ritsem till Änonjálmme. Nackdelen är att man har kort tid på sig från det att man landat på Lapland Airport till bussavgången, särskilt om man behöver inhandla gas och andra förnödenheter. Jag beställde därför en delad taxi för 170 kronor. Vågar inte chansa att det finns gas i Stora Sjöfallet eller på Ritsem fjällstation. På Intersport i Gällivare hade de bara vintergas på 230- gramsbehållare. Jag köpte en och deras sista 100-gramsbehållare. Hann glida in på Konsum och köpa färdkost till bussen. Fylla magen med så mycket som möjligt innan fjälläventyrets omöjliga ekvation av energiintag.

Solen sken och molnen blev färre ju längre västerut vi kom. Passade på att ta en sista gofika under stoppet i Stora Sjöfallet. Väl i Ritsem hoppade jag och ett 10-tal vandrare av nere vid båten. En skön sommarkväll. Talade med kapten på M/S Storlule som berättade att dagen innan hade båten varit inställd på grund av att det blåste 18 m/s och Áhkkás toppar hade pudrats med nysnö. På båtturen över till Änonjálmme pratade jag en hel del med en trevlig fiskare vid namn Jerry som redan varit ute en månad och flugfiskat i fjällen och nu skulle avsluta med fiske kring Kutjaure (Rödingsjön). Väl i land axlade jag min lilla rygga och min bag med mat och styrde kosan mot Vaisaluokta. Ingen tid att förlora. Ljuvlig kväll och stigen till Vaisaluokta var fin. Det är bara de sista 2 km till STF-stugan som överjävlig och stenig. Kom fram till stugan och stugvärden Inga-Lena tog emot. Förklarade att jag skulle lämna en bag där med tre dagars proviant. Hängde in bagen i förrådet. Inga-Lena skulle vara snäll och sätta en lapp med mitt namn på den och informera den nya stugvärden som skulle ersätta henne någon dag innan jag skulle anlända nästa gång.

Ingen tid att förlora. Jag hade ursprungligen tänkt springa tillbaka till Änonjálmme för att ta den gudomligt fina springvänliga stigen mot Kisurisstugan och eventuellt vika av mot Ruothesvágge mellan broarna. Men nu var det en så fin kväll att jag istället bestämde mig för att ta Nordkalottleden upp från Vaisaluokta och sedan lämna stigen och fortsätta upp på Boalnotjåhkkås bergsås för att få uppleva en fin kväll med varmt rött släpljus över topparna i Sarek och Lapplands drottning, Áhkká. Det blev en kamp mot klockan men jag njöt hela tiden medan vemodiga ljungpipare gjorde sig hörda. Kom inte så högt som jag önskade men det bjöds på fantastiska vyer åt nästan alla håll och jag kunde till och med urskilja Kebnekaisemassivet i norr. Áhkká och Sareks norra kedja av toppar tornade vackert upp sig. Tystnaden. Tystnaden som omfamnade mig. Detta är livet. Eller åtminstone värt att leva för, att få uppleva. Klockan tio på kvällen slog jag upp tältet. Skönt kyligt. En vacker plats och enstaka mygg. Jag somnade snabbt och sov som en lycklig prins. Behövs inga drömmar när man befinner sig i den bästa av drömmar, som råkar vara verklig.

170815_karta170815b 170815c 170815d 170815e 170815f 170815g 170815h 170815i 170815j 170815k 170815l 170815m 170815n 170815o

16/8 – Boalnotjåhkkå-Sáluhávrre-Gisuris-Ruothesvágge, 45,5 km
170816a
Vaknade tidigt. Vid sexsnåret faktiskt. Solen hade stigit upp över de närliggande topparna och det var oväntat varmt i luften. Valde att stiga upp och laga grötfrukosten utanför tältet medan jag avnjöt vyerna i morgonljuset. Även myggen njöt av min närvaro. Första lagret av den exklusiva parfymen Djungel Oil ströks på. Det skulle bli många lager de närmaste 11 dagarna tills första duschen i Ritsem.

Packade snabbt ihop allt och ner i ryggan. Skickade ett sista livstecken till Kerstin innan Telias täckning upphörde och meddelade att jag skippade Basstavágge. Beslöt att vandra hela bergryggen av Boalnotjåhkkå söderut och sedan snedda ner till Nordkalottleden via Kutjaurestugan och vidare mot broarna vid Sáluhávrre. Njöt av utsikten och vyerna. Sprang på en flock med sju fjällpipare, både gamla och unga fåglar. Grymt! Det blev också de enda fjällpiparna på hela äventyret. Moln började torna upp sig och ner mot Kutjaurestugan kom de första dropparna, men inget som störde. Kom ut på de vidsträckta vidderna mot Sáluhávrre. Fin stig och långa partier med härliga spänger. Jag sprang inte utan vandrade snabbt med stavarnas hjälp och plötsligt vek sig ena staven. Men vad fan! Jag har ju knappt använt dessa snordyra kolfiberstavar från Black Diamond. Det visade sig att kolfibret gett vika vid själva snäpplåset. Tack och lov visade det sig att skadan inte skulle påverka användandet av den som tältstolpe. Jag var ju beroende av stavarna som tältstolpar för mitt tält. En stav skulle förhoppningsvis funka för kommande vad. (Väl hemma reklamerade jag staven hos MestUte som fick ett snabbt svar från Black Diamond att det var ett känt fel. Jag skulle få en ny stav men valde att vänta och få ett par av den nya modellen med en stålsko vid låset som förstärkning. Tack!).

Regnet började dugga tätt och stundtals ihärdigt strilande. Det var dags att dra på mig regnbyxor och byta från den tunna regnsmocken (Berghaus) till den robustare LIM3-jackan från Haglöfs. Sedan var det bara att rulla på. Enstaka blåhakar fladdrade förbi i videsnåren liksom en och annan lövsångare. Mötte några vandrare vid broarna och vi hejade men det var inte väder för samtal. Jag vek sedan av norrut på den fantastiska stigen av Padjelantaleden som slingrar sig över de läckra grusåsarna och kullarna. Trots regnet var det härligt att befinna sig just där och jag såg fram emot lite matlagning i Kisurisstugan. Strax innan Kutjaures sameviste mötte jag en kille på spängerna som presenterade sig som Mats och stugvärd på Kisurisstugan. Det blev ett trevligt och kvartslångt samtal. Han skulle vidare till Kutjaurestugan och frågade om jag tänkt handla något i Kisuris och svarade att det var tänkt så. ”Niklas, du verkar vara en pålitlig kille så du får nyckeln till förrådet. Välj det du behöver och lägg pengar och nyckel under banankartongen i soprummet.” Ett sådant förtroende gör en glad och aldrig att jag skulle komma på tanken att missbruka det. En väldigt vänlig gest. Strax innan fjällstugan träffade jag Jerry, fiskaren. Han såg sliten ut och berättade att han var lite orolig för paret från Österrike som vandrat in i Sarek. Jag lugnade honom med att stigen genom Ruothesvágge var precis lika gångvänlig som Padjelantaleden. Jag önskade honom god fiskelycka och fortsatte till stugan. Jag handlade en burk köttbullar och ett par extra snickers. La pengar och nyckel på avtalad plats. Lånade köket och lagade snabbt mat. Pratade med ett par trevliga damer som var med på bussen och båten. De skulle vandra hela Padjelantaleden till Kvikkjokk. De var där för att uppleva och njuta. De hade helt rätt inställning.

Mätt och belåten axlade jag ryggan och begav mig iväg. Fasligt mycket mygg vid Kisurisstugan! Korsade bron över Sjpietjavjåhkå och tog en av stigarna österut mot mynningen av Ruothesvágge och med Nijak som gott riktmärke och med mäktiga Gisuris på höger hand. Det låg bara någon molntuss och klängde vid Nijaks topp. För sent för en topptur denna dag men jag beslöt mig för att hitta en hyfsad tältplats nära Nijak och hoppas på en bra morgondag med molnfria toppar. Regnet började tillta men jag nötte på. Fick njuta av en stenfalk på nära håll och som satte sig på ett stort stenblock och iakttog mig vaksamt. Jag hejade glatt på den och tackade för mötet. Snart övergick regnet till hällregn. Hittade en bra tältplats nära en liten bäck. Snabbt upp med tältet och in med övernattningskitet. Jag är så otroligt glad över att till slut ha hittat tältet (Tarptent Notch) som slår alla andra lätta enmanstält jag prövat genom åren. Stabilt året-om-tält, snabbuppslaget och grymt rymligt vad gäller sitthöjd och båda sidors absider, vilket är välkommet när regnet öser ner. Tog hand om mina skrynkliga fötter och pudrade in dem rikligt med talk innan jag stoppade ner dem i nattstrumporna. Var mätt sedan middagen i Kisuris så det räckte med en kopp te och en påse nötter till kvällsmat. Somnade utan problem, men vaknade senare på kvällen av att det var alldeles för varmt i sovsäcken. Fick öppna upp över axlarna och släppa in sval luft. Sov sedan skönt trots regnsmatter hela natten.

170816_karta
170816b 170816c 170816d 170816e 170816f 170816g 170816h 170816i 170816j 170816k 170816l 170816m 170816n 170816o 170816p

17/8 – Ruothesvágge-Skárja, 23 km
170817a
Vaknade tidigt. Det duggade svagt mot tältduken. Tittade ut och till min besvikelse hängde molnen lågt, riktigt lågt och av topparna som jag visste fanns där i molnen såg jag intet. Drog ner dragkedjan, goade in mig i dunsäcken och somnade om. Vaknade igen någon gång vid nio. Lagade frukost i tältet. Packade sedan ihop lägret och ner i ryggan. Bytte ut mina tunna smartwoolstrumpor till mina vadhöga tunna Sealskinz då några vad var att vänta. Det blev som så att jag körde med mina sealskinz resten av hela äventyret. Många vad var förvisso oproblematiska och vattenflödena relativt låga men det var väldigt blött i markerna.

Jaha, så fick jag ge upp en topptur till Nijak ännu en gång. Kan inte vänta och hoppas på vädergudarnas magi om moln som upplöses och efterföljande inbjudan från bergens andar. Jag började vandra på den fina stigen genom Ruothesvágge. Mötte efter några kilometer tre män, en yngre mig och två äldre herrar. Vi stannade och pratade. Det var en skön trio även om de frusit under natten. De hade startat i Staloluokta och vandrat in i Álggavágge. Målet var egentligen Saltoluokta men de valde istället mer lättvandrade Ruothesvágge och Ritsem som slutmål då de låg efter i tidsschemat. Det blev lite av en frågestund kring min lätta packning och val av skor. De var inte på något sätt nedlåtande och ifrågasättande utan tvärtom glatt nyfikna. En härligt glad trio som gav mig själslig energi. Jag fick av dem lite tips gällande Álggavágge. Långt ifrån de två vandrare som jag mötte vid sommarbron ovanför Kutjaurestugan dagen innan, som tittade på mig, min packning och mina skor som om de just sett en utomjording.

Vi tog farväl och jag fortsatte med ett leende. Skön morgonboost. Korsade ett par oproblematiska vad. Mötte ett tyskt par med sin dotter på nio tio år. Blir glad när jag möter människor med sina barn i fjällen. Den lilla tjejen hejade glatt medan föräldrarna mer drog på smilbanden. Noterade några snösparvar och de allestädes närvarande ängspiplärkorna. Snart blev det dags för ett smått obehagligt vad med många förgreningar av grumligt smältvatten från glaciären Oarjep Ruothesjiegna. Kom ner i en djup fåra och fick backa snabbt från det kraftiga flödet. Svårt med glaciärvatten då man inte ser hur djupt det är eller hur botten ser ut. Hittade snart en bredare och mindre djup plats. Jag har ingen brådska utan lägger hellre tid att rätt plats för mina vad. Är det något jag har respekt för i fjällen så är det just vad och snöfält.

Till min glädje började molnen spricka upp. Blå himmel och värmande sol. Molnen höjde sig från topparna. Vädergudarna var uppenbarligen på retsamt humör. Man kunden nästan höra hur de skrattade åt mig medan de slog kullerbyttor bland molnen. Eller var det bara Smájlajjåhkås forsande brus som ekade bland bergväggarna. Där låg de… Kantberget, Gavelberget och Gávabákte, inbjudande vackra molnfria kammar, men jag, ja jag befann mig på fel sida av den oöverkomliga strida Smájlajjåhkå. Nåja, det var ju alla fall fint väder och vackra är de även om jag inte tilläts bestiga dem denna gång. Mötte en ensamvandrare och vi pratade en stund. Kom till slut till Skárjá i skön eftermiddagssol och tänkte att jag ändå kanske skulle ta mig till vackra sjön Bierikjávrre men det var så sumpigt att jag vände tillbaka och beslöt att slå läger vid Skárjá. En kort dag på 23 kilometer. Slog upp tältet och hängde lite prylar på tork och begav mig sedan på upptäcktsfärd längs sluttningarna upp mot Skárjátjåhkkå. Insöp vyerna mot Sarektjåhkkåmassivet och dess krona av 2000-meterstoppar och Svarta spetsen, den vackra dalen med deltat som nog kan sägas vara början på Rapadalen och som svängde bort mot Bielatjåhkkå och Låddebákte med det höga passet Snávvávágge mellan sig. Skrämde upp några fjällripor medan ett par ljungpipare hade koll på mig medan de utstötte sina vemodigt djupa visslingar. Det blev en vacker kväll där dalgångar möts och Smájlajjåhkås dånande brus aldrig mattades. Middagen smakade synnerligen gott och få var myggen som såg mig som kvällsmål. Att få somna i ett tält mitt i allt detta är ett privilegium!

170817_karta
170817b 170817c 170817d 170817e 170817f 170817g 170817h 170817i 170817j 170817k 170817l 170817m 170817n 170817o 170817p

18/8 – Skárja-Álggavágge-Álájávrre, 36 km
170818a
Vaknade av flyktiga solglimtar genom tältduken. Efter sedvanliga morgonbestyr tog jag sikte mot Skárjátjåhkkås branta sluttningar istället för den upptrampade stigen längs med forsen och dalgången. Hade på kvällen tidigare noterat att det såg blött ut med en del videsnår i de lägre regionerna längs den ordinarie stigen. Det var betydligt mer lättvandrat upp mot höjderna som ju även bjöd på fina vyer. Sedan var det bara att falla ner mot dalen där den delar sig i två: Guohpervágge och Álggavágge. Vadade över Guohperjåhkå, brett vad men utan dramatik. Därefter var det bara att träda in i den ödsliga men häftiga U-dalen Álggavágge. Till en början en deltaaktig dalbotten som så småningom övergick till en fantastisk ”gräsmatta” som en gång benämndes ”världens största fotbollsplan”, som ger läsaren en hint om vad som väntar. Jag hade till en början en grym motvind men som upphörde när U-dalen svängde och jag närmade mig de frodiga sydsluttningarna och sjön Álggjávrre. Strax innan videt tog vid mötte jag ensamvandraren Alvin som varit ute på en tvåveckorstur i Sarek. Hans första tur och han låg före sitt planerade schema och hade som avslutande mål att försöka sig på en topptur till Áhkkás nordosttopp om vädergudarna var vänligt sinnade. Han var nöjd med sitt äventyr och tyckte väl att ensamheten stundtals varit den svåraste utmaningen. Det var en trevlig pratstund och vi önskade varandra ”God tur!”.

Jag hade läst någonstans att det fanns en stig högre upp längs sluttningen för att slippa den genom det värsta videträsket. Det blev en färdväg som verkade vara en mix av stig och renstigar. Det kändes bekant att följa dessa trådar av renstigar, ja, som fårstigarna uppe i bergen i engelska Lake District. Korsade ett halvknepigt vad. Vinkade åt ett par vandrare på avstånd som korsat jokken högre upp. Nådde till slut det gamla återuppbyggda kapellet som låg fint ovanför Álggjávrre. Åt en sen lunch intill ena kapellväggen. Därefter blev det tre roddturer för att korsa utloppet av Miellädno. Den fallfärdiga bron nedströms var inte aktuellt. Eftersom det bara finns två båtar måste man hämta den andra och lämna den på stranden man först kom till. Förmodligen fjällvärlden kortaste roddled.

Kom upp på höjden av av Nuortap Rissávárre och bjöds på fina vyer inåt Sarek och Álggavágge. Det började bli kväll. Luften var skön och solen sken försiktigt genom tunna disiga moln. Vemodiga ljungpipare hördes bland ljudet av porlande bäckar annars var det ljuvligt tyst. Dessutom en tydlig kontrast att stiga ur Sarek och dess mäktiga berg och plötsligt befinna sig i det höga landet Padjelanta med sina vyer och böljande former. Jag hade egentligen planerat att ta mig till Tuottarstugorna och därifrån den underbara stigen till Staloluokta. Men tur i oturen var Rissájåhkå alldeles för strid för att jag skulle våga mig på ett vad så jag la om planen och tog en ren västlig kurs längs Álájávrres avlånga norra strand. Ett vägval jag är riktigt glad över och nedanför Álátjåhkås runda toppar på en hög udde vid Álájávrres strand hittade jag äventyrets vackraste tältplats. Och vilken kväll. En gammal havsörn lyfte från stranden en bit bort och tog några lovar innan den flög västerut. Ett par korpar höll låda i branterna uppåt bergryggen. Kvällsljuset var så läckert. Jag njöt av varje andetag. Det är sådana här stunder som är värda en hel dags vandring, ja, tio dagars vandring. Ögonblick att minnas!

170818_karta
170818b 170818c 170818d 170818e 170818f 170818g 170818h 170818i 170818j 170818k 170818l 170818m 170818n 170818o 170818p 170818q 170818r 170818s 170818t 170818u 170818v 170818w 170818x

19/8 – Álájávrre-Staloluokta-Staddajåkkå-Hádditjåhkå, 44,9 km
170819a
För första gången (och enda gången) på äventyret vaknade jag av att solen sken och värmde härligt genom tältduken. Den underbara tältplatsen till trots hade jag sovit rätt dåligt, beroende på att sovsäcken var alldeles för varm. Så oskönt att vakna svettig mitt i natten. Nå, kanske hellre det än att frysa. Det blev en soft morgon med lång frukost och öppen absider. Vackert. Bedårande vackert!

Packade ihop allt och styrde kosan västerut. Kände mig halvgroggy av den dåliga sömnen men kom snart in i lunken och bortåt Álájávrres västra ände och renvaktarstugan såg jag ett rött tält. Solen sken och när jag kom fram till tältet stannade jag givetvis till för att hälsa. Mannen visade sig heta Bengt och hade ett sådant där ödmjukt ansikte, väderbitet och med vänligt blå ögon. Han hade vandrat upp från Arasluokta. Liksom jag var han lite besviken att Álátjåhkås toppar var inbäddade i moln. En vädermässigt märklig förmiddag. Fint väder men alla toppar vida omkring hade en tjock mössa av moln. Vi samtalade i solskenet och han var väldigt nyfiken på min lätta packning. Han skulle vidare ner till Sulitelma och sedan flyga hem till Östersund från Bodö. Jag förutspådde att vi skulle träffas igen och sedan tog vi farväl.

Jag njöt av varje steg och det blev en del kartläsning för att pricka rätt mellan ett antal sjöar. Siktade på att komma på den gamla sträckningen av Padjelantaleden som går längs ostsluttningen av Stuor Dijdder. Noterade flera lappsparvar, blåhakar, lövsångare, ljungpipare, bergfinkar och rödvingetrastar. De små dalgångarna var oerhört frodiga med små blomsterängar i härligt solsken och plötsligt var det högsommar. Var jag verkligen i fjällen? Padjelanta o ljuva Padjelanta!

Efter en del sumpiga partier och någon kilometer genom djungellik björkskog nådde jag sluttningarna ner mot Staloluokta. Parfas kiosk hade middagsstängt så jag valde att fortsätta några kilometer innan jag stannade vid ett stort flyttblock som erbjöd lä och sol. Där åt jag min lunch av potatismos och torkat kött. Avrundade med god kopp kaffe.

Jag hade nu ätit ur en del mat och energi ur packningen och kunde jogga merparten av sträckan med fin stig mellan Staloluokta och Staddajåkkåstugorna. Hade hoppats att molnen skulle lätta och skingras och bjuda in till en topptur upp på Jiegnáffos läckra kam och topp på 1836 meter. Däruppe växer den sällsynta raggfingerörten. Vore ett grymt X på listan. Men men… istället mulnade det på, molnen sjönk ner längs bergssidorna och ett svagt dis som gränsade till lätt duggren färgade resten av dagen och dolde allt vad läckra toppar och massiv heter. Tog en sväng in till Staddajåkkåstugorna och hälsade på stugvärden Andreas och fick en liten pratstund. Misstänkte att det skulle bli tunnsått med möten på Sulitelma-runt-turen.

Lät mig förundras av det läckra ”trappstegsfallet” med Stáddájåhkås vilt forsande vatten innan jag fortsatte klättringen upp och in i dalgången Gájlávágge. Även det en läcker U-dal men avsevärt mycket kargare och sterilare än Álggavágge. De låga gråtunga molnen gjorde att det kändes som om det var sent på kvällen. Inte vad jag kallar njutfärd och mitt mål var att korsa vadet vid Hádditjåhkå som kan vara rätt problematiskt och sedan slå upp tältet. Vadningen gick bra och på andra sidan jokken var det en kanonfin tältplats men jäkligt mycket mygg. Snabbt upp med tältet och matlagning i tältet. Det började regna men jag sov som en prins och minns att drömde en massa goa drömmar.

170819_karta170819b 170819c 170819d 170819e 170819f 170819g 170819h 170819i 170819j 170819k 170819l 170819m 170819n 170819o 170819p 170819q 170819r 170819s 170819t 170819u 170819v 170819w 170819x

20/8 – Hádditjåhkå-Pieskehaure-Ny-Sulitelma, 41,7 km
170820a
Vaknade till och från på morgonen. Alltsedan första dagen tittade jag aldrig på klockan på morgonen utan det fick bli den tid det blev. Först när det dags för avfärd på mornarna och jag satte på GPS-klockan blev jag varse tiden. Denna morgon regnade det till och från så jag somnade om. Till slut skrek dock magen efter frukost och sovit gott hade jag gjort.

Fördelen med att färdas med lätt packning är att man har minimalt med prylar att hålla reda på. All utrustning har sin särskilda drybag. Vad vore fjällvandring utan ultratunna drybags på 1, 2 och 4 liter? Det duggade utanför och jag bestämde mig för att göra ett litet experiment och på tid: Hur lång tid skulle det ta att ta mig ur sovsäcken, packa ihop det mesta i tältet, slå ihop tältet, allt ner i ryggan på sina givna platser, axla ryggan och redo för avfärd.  Jag skulle inte göra testet överdrivet snabbt men ändå lite snabbare än normalt. Det tog mig totalt 17 minuter! Sedan var jag på väg. Stackars mygg, de hann aldrig fatta vad som hände. Å andra sidan blev jag grymt snopen när jag kom förbi renvaktarstugan på kullen. Vad?! Ja, just det, vad! Det stod inget i litteraturen att det var två vad. Framför mig hade jag ett lika brett vad och något djupare i form av Gállojåhkå. Jaja, det var bara att dra på regnbyxorna och så kardborrbanden längst ner på byxorna och ge sig ut i strömmen med den enda hela staven. Det gick fint. Molnen hängde fortsatt tungt och lågt med dis och lätt duggregn i luften. Av Sulitelmamassivet såg jag intet, vilket var riktigt trist.

När jag är ute på sådana här äventyr i ödslig och vacker vildmark får jag ofta en känsla som vore jag en trapper. Alla sinnen är påkopplade. Kartan alltid till hands fastklämd i höftbältet. Karta är en förenkling som ska översättas och synkas med verkligheten omkring, men kartan säger rätt lite om själva terrängen så det gäller att lära sig att läsa den, samla på sig erfarenhet om hur pass olika slags terräng är farbar och hitta egna bättre stiglösa passager. Jag lär mig hela tiden och för varje år blir jag bättre på att göra goda vägval och beräkna en ungefärlig tidsåtgång för olika sträckor.

Efter att ha passerat vadet såg jag då och då färska spår på stigen där jorden var blöt och geggig. Hur var det möjligt? Det hade regnat hela natten och mig veterligen hade ingen passerat vadet över Hádditjåhkå där jag tältat, men jag kan ju ha sovit ovanligt hårt tidigt på morgonen. Appropå trapperkänslan. Nåväl, snart skymtade jag två silhuetter i det disiga och böljande landskapet. Kom ifatt dem innan första bron och det blev en trevlig pratstund. De körde Sulitelma runt och hade ett par dagar tidigare mött en löpare som sprungit från Ritsem och skulle till byn Sulitelma. Föga förvånande kom vi in på utrustning. Jag vet inte om det är min minimala utrustning som väcker samtalsämnet till liv eller om detta är vardagsmat bland fjällvandrare. Nåja, vi tog farväl och önskade varandra fortsatt god tur. Regnet tilltog och det blev regnbyxor på och byte till Haglöfsjackan. Regnkläderna behölls på hela dagen lång.

Passerade många små broar av olika slag längs stigen (Nordkalottleden). Böljande fint landskap med små sjöar men av de omgivande bergen såg jag inte mycket. Kom till Pieskehaure och vid stigkorset nere vid sjön tog jag höger mot Muorkihytta. Såg ingen anledning att besöka Pieskehaurestugorna och det tråkigaste beslutet var nog att skippa besöket till Sveriges största glaciär Sálajiegna och den mindre använda stigen norr om sjöarna fram till Ny-Sulitelma. Istället valde jag stigen via Muorkihytta och söder om sjöarna Muorkkejávrre och Låmivatnet. Bergssluttningen ner mot Pieskehaure mellan broarna var väldigt frodig och gick på höjden. Här träffade jag på en vacker rödräv men som fick syn på mig i samma ögonblick som jag fick upp kameran. Räven spurtade uppför sluttningen och stannade först flera hundra meter upp och blickade ner mot mig. Imponerande sprint i rejält motlut! Regnet kom och gick. Markerna var sumpiga och blöta. Vyerna var ändå fina. På höjden vid bron och stigförgreningen mötte jag två unga italienare som tog et lunchstopp och vädrade fötterna. De var också på väg till Ny-Sulitelma. Efter en kort pratstund fortsatte jag min färd. Jag fick korsa många snöfält som sträckte sig ända ner till sjöarnas stränder. Hade mina microspikes framme och de kom till användning vid några branta snöfält. Det var vackert men det hade varit ännu vackrare och njutbarare upplevelse om det varit höga moln med lite sol istället för regn som piskade ansiktet. Sista biten tog jag faktiskt den anlagda grusvägen eftersom regnet drev på horisontellt, det var kyligt och tät dimma. Sämsta kombinationen. Och precis då fanns det täckning på min ultralätta Nokia med Teliaabonnemang. Plingade hej vilt. Jag visst ju inte om täckningen var tillfällig så jag fick trycka mig mot en klippvägg och dra iväg ett livstecken till Bernt och Kerstin. Sedan fortsatte jag springandes för att få upp värmen genom tät dimma och piskande regn. Jag passerade en fin tältplats (man blir till slut expert på att hitta fina tältplatser med allt som det innebär) men jag längtade nog till hyttan och efter några kilometer var jag framme. Hyttan i Ny-Sulitelma var supermysig och det var bara en danska (Pia) och en norska (som jag aldrig såg) där. Otroligt mysig hytta! Med alla bekvämligheter: fullt utrustat kök, varmvatten, torkskåp, el och mobiltäckning. Valde att messa Bernt och Kerstin sedan kopplade jag på flygplansläge och pratade med Pia resten av kvällen. De två italienska killarna fullkomligen stapplade in vid kvart över nio på kvällen, fyra timmar efter mig. Slutkörda. Som karta hade de en fet bilatlas. Jag fick ett rum helt för mig själv och sov förstås gott.

170820_karta
170820b 170820c 170820d 170820e 170820f 170820g 170820h 170820i 170820j 170820k 170820l 170820m 170820n 170820o 170820p 170820q 170820r

21/8 – Ny-Sulitelma-Sorjus- Stáddájåhkå-Staloluokta, 42,9 km
170821a
Vaknade på morgon och tittade snabbt ut genom fönstret. Skit, fortfarande tät dimma i dalen. Steg upp och ut i köket för att fixa frukost. Pia var redan uppe. Packade i ordning och avnjöt frukosten med utsikt genom vad som borde ha varit en dal. Glädjande nog lättade dimman till och från, ja, till och med solen sken igenom. Med tanke på hur vädret tedde sig under gårdagen utgick jag ifrån att dimman var lokal just i dalen. Kom iväg först vid 10-snåret och började med en lång klättring.

Sträckan mellan Ny-Sulitelma och Sorjushyttan var verkligen karg utan särskilt mycket växtlighet. Dimman försvann mycket riktigt när jag kom upp ur dalen men det var verkligen en kylig vind som drog genom bergen. Snöfälten var både stora och många. En av sjöarna var nästan helt istäckt. Det var som att stiga in i en annan årstid. Tidig vår i fjällen typ. Det var en spännande upplevelse och samtidigt vacker på sitt sätt. Jag fick återigen användning av mina microspikes som jag trädde på skorna när det blev brant lutning på snöfälten. Skönt med grymt fäste!

Efter några vad och en mängd snöfält kom jag fram till Sorjushyttan som låg underbart vackert på en liten kulle vid Bajep Sårjåsjávrre. En strömstare gladde mig vid stranden och äventyrets enda noterade fjällvråk blev mobbad av en fiskmås. Ingen bra sommar för rovdjur, fjällabb och rovfåglar. Såg inte en enda fjällämmel eller gråsiding under hela fjällturen. Nåja, storhyttan var låst medan den mindre var öppen så jag bestämde mig för äta lunch i lillstugan. Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp tittade jag i liggaren. Drog på smilbanden när jag såg att Markus Torgeby (löparen och författaren till den läsvärda boken Löparens hjärta) stannat över natten i stugan några dagar tidigare. Även om jag bara åt lunch i stugan så satte jag mitt namn under hans. Kommer aldrig få den chansen igen, tänkte jag och smålog.

När jag var klar och just på väg att lämna stugan kom en dam (vid namn Yvonne) vandrande och det blev förstås en liten pratstund. Hon hade vandrat där tidigare och kunde berätta om en italienare som glidit ner från ett av snöfälten nära hyttan och förolyckats liksom att storhyttan sopats bort av en mindre lavin. Den stod väl på botten av sjön får man förmoda. Mitt delmål var först den långa norska hängbron över den breda glaciärjokken utan namn på kartan. Där tar man nämligen av om man vill göra en topptur till Sulitelmas svenska stortopp med sina 1875 m.ö.h. och vidunderliga utsikt, när sikten är fri från moln vill säga. Halvvägs dit träffade jag en tysk som vandrat hela vägen från Hellemobotn, så jag fick lite färsk förstahandsinfo. Den förgrenade glaciärjokken var alldeles för strid att vada så det fick bli en lov för att ta mig över den långa hängbron i trä. Sulitelma var fortfarande inbäddad i låga täta moln så en topptur fick helt enkelt vänta till ett annat år. Men där vid bron träffade jag Bengt än en gång. Det vart förstås en längre pratstund. Han hade varit uppe och rekat kring berget Hammaren för en framtida topptur. Jag berättade då att Hammaren var väldigt likt mitt favoritberg Great Gable i engelska Lake District (som jag även har som omslagsbild på FB). Bengt skulle fixa lite lunch och jag hade som mål att komma fram till Staloluokta innan Parfas kiosk stängde klockan åtta på kvällen. Vi tog farväl med glada miner. En skön snubbe den där Bengt!

Jag tassade på längs Sårjåsjávrres långa strand. Ibland vek jag av från Nordkalottleden för att ta lite höjd och undvika blöta sträckor. Molnen var relativt höga och ibland anade man blå himmel. Inget regn på hela dagen men bortåt Stalo såg det ut som draperier av regn. Jag kunde jogga större delen av sträckan från Konsul Persson stuga till Staloluokta. Småkuperat men ändå springvänlig stig, särskilt mellan Stáddajåkkå och Stalo, som är läcker med sina gamla renhagar och grusåsar och kullar. Längtade efter rökt sik och glödkaka, inte minst när det började småstrila och dugga.

Kom fram till Staloluokta strax efter sex och joggade målmedvetet direkt till familjen Parfas hus och lilla kiosk. Tryckte på klockan och Ronny kom traskande. ”Nä, jag är ledsen  men både glödkakorna och fisken är slut. Du vet, det är söndag. Näten ligger ute och vi tar upp dem imorgon.” Jag kunde förstås boka både glödkaka och rökt fisk till måndagen, men först framåt 12. Så länge ville jag dock inte stanna i Stalo utan satte mitt hopp till Låddejåkkåstugorna där danskan Pia berättade att hon köpt rökt sik och glödkaka. Köpte dock en burk med köttbullar, ballerinakex och en liten burk pringles. Slog upp tältet bortanför jokken och gick sedan till Stalostugan, betalade dagavgift och kunde laga mat och njuta av värmen därinne. Lagom mycket folk och ingen trängsel i köket. Studerade kartan för de närmaste dagarnas upplägg. En liten uppfräschning av minnet. Inga konstigheter. Sträckan till Vaisaluokta kunde jag men ett par sträckor skulle bli nya då jag för två år sedan sprang en gammal sträckning av Padjelantaleden och på en annan del tog jag en omväg för en underbar topptur. Ja, lite nytt skulle det allt bli!

170821_karta
170821b 170821c 170821d 170821e 170821f 170821g 170821h 170821i 170821j 170821k 170821l 170821m 170821n 170821o 170821p 170821q

22/8 – Staloluokta-Padjelantaleden-Sáluhávrre-Kutjaure, 44,7 km
170822a
Morgonen var riktigt kylig då en kall nordvästan legat på hela natten. Endast ett par plusgrader max. Kände mig riktigt hungrig trots gårdagens megaportion av köttbullar i gräddsås och ett berg av potatismos. Hade ju en frystorkad middag tillgodo och om en och en halv dag skulle jag vara i Vaisaluokta och mitt väntade paket med tre dagars proviant för fortsättningen. Det blev frukost bestående av kryddig jägmästargryta!

Jag kom inte iväg förrän vid 11-snåret. Jag låg bra till i tidsschemat och det fanns ingen som helst anledning till brådska. Dessutom tenderade molnen att skingras alltmer, men vinden var fortsatt bitande kall och det skulle bli mer eller mindre motvind hela vägen till hur långt jag nu kom. Hoppades på att passera Kutjaurestugan i alla fall, ja, kanske hinna till den lilla Kårsåjaurestugan med två bäddar, om jag inte fann en väldigt tilltalande tältplats.

Så bar det iväg på Padjelantaleden från Stalo och även om det var sent på säsongen var det ändå markant fler vandrare på denna led jämfört med de få mötena på Nordkalottleden. Nå, det är alltid trevligt med möten även om man inte behöver stanna varje gång och prata. Det var härligt att få komma upp på höjden av Stuor Dijdders sluttning med vidsträckt utsikt över Virihaure och bergen i väst mot Norge till. Några kilometer innan Arasluokta kom jag ifatt två tjejer som kämpade genom ett sumpigt videträsk och jag hostade lite artigt för att inte skrämma dem och sa att jag inte var en björn och att jag inte ens heter Björn. Vi log åt varandra och jag önskade dem en fortsatt god tur. Jag sprang förbi Arasluoktastugorna, upp på höjden och vidare. Kom plötsligt förbi den plats där jag tältade utan innertält för två år sedan. Den veckan då det var klarblå himmel och varmt i dagarna sju. Mindes med ett stelt leende några hundra mygg som satt i tälttaket den gången. Jag hade lyckligtvis myggnät över huvudet och var duktigt insmord med djungelolja. Vad gör man inte för att experimentera med lätt packning?

Solen sken när jag tog bron över Miellädno. En vacker plats med hypnotisk fors och fina vyer nedströms och uppströms mot Sarek. Började sedan den långa klättringen upp mot passet. Med lätt packning en trevlig klättring, men med tung… Pust! Ett speciellt och rätt prövande pass, oavsett åt vilket håll man färdas, så blir även vandringen utför prövande för knäna om packningen väger 20-25 kg. Ett fint pass och sydsluttningarna är täckta med smörbollar och längre upp fina bestånd av fjällsippor. Mellan bron och Arasluokta mötte jag säkert 20-25 vandrare och kom ifatt två på den långa helt underbara utförslöpan ned till Arasluoktastugan där jag till slut blev bönhörd. Knackade på hos stugvärden och Karin från Vásstenjávrres sameviste öppnade och hon hade både rökt sikt och glödkaka till försäljning. Det blev en liten pratstund om min färd, Sarek, hennes sameviste och så kände hon ju Laila. Hon var förundrad över att jag varit i Sarek ”med de där skorna” och nickade åt mina röda dansskor. Men jag förklarar mer än gärna fördelarna med trailskor, som överväger, jämfört med vandringskängor. Det blev en efterlängtad god och sen lunch. Ett besök i Padjelanta utan glödkaka och rökt sik är som latte utan mjölk. Det går inte.

Sträckan mellan Arasluokta och Sálujávrre blev en ny bekantskap och en njutbar vacker sådan. För två år sedan tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugorna vidare över Njierek mot Arasluokta, som dessutom är 5-6 km kortare. Jag måste erkänna att sträckan jag nu tog var ett strå vackrare med vyerna åt väst och samevistena längs Vásstenjávrre och Sálujávrre, som låg så fint i kvällens röda släpljus med ljungpiparnas vemodiga läten i den annars ljuva fjälltystnaden. Ett ögonblick som inte kan köpas för pengar. Ett ögonblick som inte kommer igen, likt moln på himlen.

Mötte en skön kille uppe på krönet innan leden slingrar sig ned mot broarna vid Sálujávrre. Han hade vandrat en hel del i fjällen och varit med fjällräddningen många år och drog några sköna historier. Man blir glad i hjärtat av sådana möten. I fjällen existerar inga titlar, där är det du och jag och ensamheten.

Det var en fin kväll och när jag passerade Kutjaurestugan förstod jag att jag inte skulle hinna till Kårsåjaurestugan och den ligger rätt tråkigt i dalgången. Bättre att välja en tältplats med vy och vem vet, kanske skulle solen på morgonen skina igenom tältduken och värma sådär skönt. Hursomhelst blev det en vacker kväll från tältet och middagen smakade extra gott!

170822_karta170822b 170822c 170822d 170822e 170822f 170822g 170822h 170822i 170822j 170822k 170822l 170822m 170822n 170822o 170822p

23/8 – Kutjaure-Vaisaluokta, 16,3 km
170823a
Ännu en kall morgon med bara någon plusgrad. Gråtunga och låga moln. Snabb frukost och ihop med all packning. Axla ryggan och iväg sista biten till Vaisaluokta. Fick flashback till förra året då jag sprang samma sträcka fast i solsken. Då var det sannerligen en kamp mot klockan för att hinna med båten till Ritsem och dalgången kändes som om den aldrig skulle ta slut. När jag väl kom fram till STF-stugan exakt på klockslaget och helt slut visade det sig att båten var inställd. Så kan det gå. Nu skulle jag inte passa någon båt, bara hämta mat. Joggade på längs Nordkalottleden och njöt av spegelblanka vatten. I Kårsåjaure simmade en smålom. Enstaka kvardröjande blåhakar fladdrade förbi bland videsnåren. Deras karaktäristiska stjärtteckning i rostrött och brunt avslöjade dem. Här och där hördes lövsångares mjuka lockläte och gråsiskors metalliska kontaktläte.

Snart nådde jag krönet av dalgången och den långa slingrande utförslöpan ned till Vaisaluokta sameviste som väntade. Mötte en del vandrare som förmodligen kommit med morgonbåten från Ritsem. Från stigkorsningen i Vaisaluokta väntade de två överjävliga kilometerna på stenig stig fram till STF:s Vaisaluoktastuga. Det var bara att försöka njuta av omgivningen, men med ena ögat på stigen. Väl framme steg jag in i stugan och den nyainrättade stugvärdinnan kom mig till mötes och presenterade sig som Inga. Jag förklarade att jag skulle hämta ett paket med mat i förrådet. Inga undrade om jag ville ha lite kaffe. Äkta välsmakande kokkaffe kunde jag inte tacka nej till. Det var bara vi i stugan. Så härligt tyst och utsikten från fönstret som vette ut mot Akkajaure, en konstgjord sjö som många häruppe istället benämner Suorvadammen. Vi började prata och efter en kvart började det ösregna. Som sagt, jag låg bra till och räknade med att den 11 mil långa öglan från Vaisaluokta västerut till Hellemobotn sedan norrut mot Röysvatn och sedan österut på Gränsleden till Ritsem skulle ta max två till två och en halv dag, beroende på terräng och väder. Jag hade läst en del om Nordkalottleden mellan Vaisaluokta till Hellemobotn, men resten var ett blankt kort. På min karta (1:100) från Calazo stod det inte Gränsleden utan ”led under byggnad” medan det på min tillklippta Outdoorkarta (1:75) stod Gränsleden med en bro utsatt över en älv, vilket inte var fallet på Calazokartan. Inga hade dock alla tänkbara kartor på sin padda så vi dubbelcheckade och på samtliga fanns bron utsatt. Skönt, då var nerverna lugna och orosmolnen inombords skingrade. Meddelade Inga att jag förmodligen stannade i stugan över natten om regnet fortsatte. Väderprognosen för torsdagen såg däremot väldigt bra ut.

Det blev ett par timmars samtal med Inga och det visade sig att vi träffat på varandra redan för två år sedan när jag sprang förbi Njunjesstugan i Tarradalen och glatt hejade på två damer. En av dem var Inga. Hon var även stugvärd i Njunjes nu i somras när en bekant bröt foten uppe på fjället och till slut hittades av räddningstjänsten. Hon kände Laila från Rinim väl och kunde området bra då hon varit en hel del häruppe då hennes far arbetat för Vattenfall. Världen är bra liten. Eller så är den inte det, men det handlar nog mycket om att stanna upp, lyssna och ta tillvara ögonblickets möte. Men vi är alla olika… Vi pratade om allt möjligt som låg i bådas intressesfär så att säga. Innan det var läggdags gick jag ut i vedbon och högg upp en del ved åt Inga. Kan väl nämna att jag höll på att elda upp min sovsäck som hängde på tork alldeles för nära kaminen. Yttertyget är otroligt tunt och syntetiskt så det blev flera hål i huvan men Inga hade med sig ett grymt självhäftande tygtejp just för sådana situationer. Tog nästan allt hon hade. Kände mig smått skamsen, så att hugga ved var det minsta jag kunde göra som tack.

Jag ställde klockan på sex och somnade. Sov som en prins i den tystaste av stugor.

170823_karta 170823b 170823c 170823f

24/8 – Vaisaluokta-Hellemobotn-Rikkek, 59,7 km
170824a
Vaknade pigg klockan sex på torsdag morgon. Himlen var i det närmaste klarblå. Stilla. Termometern visade dock tre plus. Fixade frukost och unnade mig två koppar kaffe. Strax innan jag skulle ge mig av kom en nyvaken Inga utstapplande. Hade skrivit några rader på en papperslapp men nu fick jag tillfälle att ge henne en avskedskram. Hon tog några foton på mig för att dokumentera min lätta outfit.

En riktigt skön morgon med sol och höst i luften. Jag var orolig att leden genom björkskogen de närmaste två milen skulle bestå av stenig jävlig stig såsom kilometerna från stigförgreningen i Vaisaluokta till STF-stugan. Min oro var ogrundad! Även om jag helst vill ha öppna vyer var Nordkalottleden bort till Hellemobotn fantastisk. Den kommer jag att springa/vandra igen och mest troligt fram och tillbaka då vi alla vet att en stig upplevs som nästan två helt olika beroende på vilket håll man springer/vandrar den. De första två milen gick den fina stigen genom björkskog, i början tät och frodig men efterhand glesnade den ut med mer fin rismark som golv. Det var väldigt gott om fågel denna morgon med blåhakar, rödvinge-, tal- och björktrastar, lövsångare och flockar med bergfink. Leden gick även över flera myrar men med spänger. En myr var helt fantastisk och jag fick en blixtsnabb flashback till min barndoms somrar hos mormor i Moskosel och ett år när det var gott om hjortron. Men tro inte att jag älskade att plocka hjortron när jag var ung grabb, jag ville fiska. Den myr jag nu stod vid var översållad med hjortron men som skulle behöva en veckas sol till för att mogna. Så fantastiskt vackert och med bergen i bakgrunden. Varm poesi!

Den lilla stugan vid Rávddajávrre är liksom stugan vid Kårsåjaure öppen för allmänheten och erbjuder två britsar + plats på golvet för ytterligare två. Blev bara ett kort stopp innan jag fortsatte och snart började stigen klättra på höjden. Stigen höll sig sedan på runt 600 meters höjd längs med det långsträckta berget Rávdoajvve med härliga vyer över hela dalen norröver och dess mosaik av vattenspeglar och den ringlande silvertråden Valldajåhkå. Passerade över fina rishedar, vad korsades och broar fanns utplacerade på flera platser. Strax innan den norska gränsen mötte jag dagens första människor. Den manliga parten av de två hälsade inte ens. Trist attityd.

Det var grymt läckert att träda in i landskapet och alla små vattendrag i anslutning till norska gränsen. Jag hade inte för avsikt att sticka ner till själva byn Hellemobotn vid Hellemofjordens strand utan ville främst uppleva alla svahällar, ravinerna, den omtalade kanjonen och den utstickande klippavsatsen. En gammal havsörn lättade från en klippa och drog flera lovar över mig innan den sakta skruvade sig uppåt. Tog en avstickare till den idylliska gröna grytan Nuortakrågge där det finns två torvkåtor (eller gammer som det heter på norska) för övernattning. Jag var minst sagt sugen på att övernatta där men jag visste ingenting om hur fortsättningen av Nordkalottleden norrut såg ut och därefter Gränsleden samt att moln rullade in från öster och väster, hur nu det går till. Ostadigt helt enkelt. Grymt läckert område med hisnande stup och dramatiska vyer och likafullt vackert. Ett stenfalkspar höll låda och jagade varande bland klipporna. Jag njöt av vyn med bergen i fjärran. Hela området går helt enkelt inte att fånga på bild. Känns bara platt och smått. Det ska upplevas i verkligheten!

Snart var det dags att fortsätta min färd norröver mot Röysvatn och korsningen där Gränsleden ansluter, några kilometer innan Röysvatn. Tog dock ett försenat lunchbreak i solen för att ladda med ett lass rejäl energi för att kunna fortsätta några timmar till. Denna sträcka av Nordkalottleden var rätt tuff. Knappt någon stig att tala om. Att hela tiden vara fokuserad på små rösen i ett stenigt och kargt landskap i dovt kvällsljus tar på krafterna. Jag fick ta fram GPS:en ett flertal gånger bara för att vara säker samtidigt som jag hade koll på kartan, som dock inte var heltäckande. Äventyrets tuffaste sträcka mentalt och jag hade ju ett antal mil i benen redan. Flera snöfält korsades och ett halvknepigt vad. Regn kom och gick liksom en hagelskur fick mig att vakna till liv ordentligt. Men i allt detta bjöds det också på läckra vyer och ljusfenomen. En dubbel regnbåge som tog form och efter en halvtimma var helt fullbordad men fick inte plats i kamerans bildfält. Det bjöds på ytterligare en havsörn, ett par stenfalkar, snösparvar och en strömstare. Efter nästan sex mil hittade jag en perfekt tältplats på en liten plan höjd intill en bäck med läcker vy i dalen österut. Skönt att få i sig en middag och bara glida iväg in i drömmarnas värld i en varm dunsäck till ljudet av en porlande bäck.

170824_karta 170824b 170824c 170824d 170824e 170824f 170824g 170824h 170824i 170824j 170824k 170824l 170824m 170824n 170824o 170824p 170824q 170824r 170824s 170824t 170824u 170824v 170824w 170824x 170824y 170824z 170824zz 170824zzz

25/8 – Rikkek-Gränsleden-Sievgoktjavelk, 34,9 km
170825a
Ny dag som började med grötfrukost och kaffe. Minns inte vilken tid jag mig av. Molnigt och friska västvindar. Inget regn dock. Bara några kilometer till jag skulle nå stigkorsningen (som jag hoppas skulle vara uppmärkt på något sätt) för att ta Gränsleden österut. Men innan jag var där behövde jag korsa två vad. Det första var inga större problem men det andra var faktiskt det svåraste och obehagligaste på hela äventyret. Som sagt, för vad och snöfält har jag stor respekt. Det vad var som sagt svårt. Strid ström och stora klippblock. Min användbara stav kändes löjligt klen i sammanhanget. Stod där och rekade jokken upp åt och nedåt. Såg att på min sida låg två långa metallstolpar som härrörde från rengärdet på andra sidan jokken. Misstänkte att ett par vandrare använt dessa för att komma över. Jag tog en av dess stolpar och hittade en tänkt linje genom den strida jokken. Stolpen gav verkligen en trygg stabilitet och sakta men säkert avancerade jag och efter två pirriga passager hade jag till slut fast mark under mina fötter. Pust! Hade vattenflödet varit högre vet jag faktiskt inte om jag vågat mig över, åtminstone hade jag fått leta nedströms efter någon lämpligare plats. Och det var just sådana här eventualiteter som gjorde att kört på så långt under gårdagen. Om jag var tvungen att vända skulle jag hinna tillbaka till Vaisaluokta utan alltför stor press och ta båten till Ritsem. Nå, nu gick det bra även om det var obehagligt.

Snart kom jag till den efterlängtade stigkorsningen och befann mig strax på Gränsleden österut. Låga moln med draperier av regn flöt fram genom dalen västerifrån. Tack och lov hade jag medvind och stördes inte alltför mycket av den friska vinden. Jag nötte på och var väl inte direkt exalterad av Gränsleden. Den var rösad och där det fanns björkskog hängde färgglada träbitar och närmare Ritsem även rödmarkerade träd. Stundtals var dock markeringarna dåliga och eftersom stigen på GPS-kartan låg fel var det bara köra karta och kompass och läsa av terrängen. Inga större problem. I övrigt var Gränsleden en rätt blöt och sumpig historia med märkliga dragningar. Inga spänger alls över blötområden. Men så är det ibland med oprövade kort och Gränsleden nådde inte alls upp till den parallella sträckan på andra sidan dalen mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. Sedan var rådande väder inte det mysigaste, så jag ska inte döma ut leden helt, som ju ändå var ett trevligt alternativ.

Jag skulle förvisso hunnit fram till Ritsem på redan till kvällen men vad skulle jag där och göra i två nätter. Fanns inga roliga berg i närheten och Ritsem är knappast synonymt med något som kan liknas vid mysfaktor. Nä, en sista natt i tält vid någon trevlig plats vore det absolut bästa. Regnet tilltog och eftersom bäckarna i björkskogen var få siktade på att hitta något vid en samling små sjöar. Jag var rätt trött, kall och hungrig när jag väl hittade en liten sänka bland björkarna intill en av sjöarna i Sievgoktjavelk. Som gjord för mitt enmanstält. Slog upp det snabbt. Hämtade vatten nere vid sjön. Klockan var bara strax efter sex när jag slutligen kröp in i tältet. Så underbart att få dra på sig nattdressen i tunn merino och krypa ner i dunsäcken och sakta känna värmen alstras medan middagen anrättades. Underlagsmässigt var denna tältplats som skräddarsydd för min kropp och den absolut bästa på hela turen. När middagen var intagen låg jag där i en varm puffig sovsäck, tittade på myggen som trampade omkring på utsidan av myggnätstaket, vindens kastbyar som slet tag i tältet och enstaka smatter från regn. Detta är livet! Och sedan blev det fågelljudkonsert. En duell av ensliga klaganden eller snarare balanserar mellan glädje och vemod. Lyssnaren får själv välja. Helt fantastiskt att lyssna till dessa ljud som kom och gick hela kvällen. Jag hade aldrig hört dessa läten tidigare men kom snart fram till att det måste vara ett par smålommar i sjön. Oftast hör man deras gåslika kackel när de flyger mellan sin lilla häcksjö och sjöarna där de fiskar. Men dessa läten var något helt annat. Svårt att beskriva så jag föreslår att ni själva lyssnar till vad jag hörde en hel kväll och vaknade till följande morgon. Ljuvligt, eller hur?!

Kommer aldrig glömma kvällen där i tältet vid sjön. Bara ligga där och fundera. Smälta dagarna som gått och njuta av smålommarnas rop. Kontemplativt. Och en rismatta som var formad och följsam. Bästa natten sömnmässigt.

170825_karta 170825b 170825c 170825d 170825e 170825f 170825g 170825h 170825i 170825j

26/8 – Sievgoktjavelk-Ritsem, 15,7 km
170826a
Vaknade glad och utsövd till smålommarnas rop. Hade ingen brådska alls med att laga frukost då jag räknade med att det max var 15 kilometer kvar till Ritsem och det första acklimatiserande mötet med civilisationen. Snart inne i ekorrhjulet igen. Visst njöt av de 15 kilometerna ned till Ritsem och mot slutet hade någon vänlig själ målat rösena med röda hjärtan, inte bara smackat på röd färg. Det fick en att le och känna sig sedd. Någon hade tänkt till, med hjärtat.

Väl i Ritsem blev det dusch och bastu. Tvättade upp kläder och hängde i torkrummet. Inte många människor där när jag kom vid lunch. De flesta hade åkt med 10-bussen mot Gällivare medan eftermiddagsbåten från Änonjálmme och Vaisaluokta ännu inte kommit in. Fixade mat och kopplade upp mig mot nätet. Messade Kerstin och Bernt. Slog en signal till mamma som blev överlycklig, mammor är sådana.

På eftermiddagen ramlade det in en hel del människor och bland annat de två tjejerna som jag sprang om innan Arasluokta. Jag skojade och frågade om det sett några björnar på Padjelantaleden och då fattade de. De hette Susanne och Annelie. Två väldigt trevliga kvinnor som jag sällskapade med ända till Gällivare på söndagen. Det var trots allt rätt skönt att få ett dygn i Ritsem som en slags övergångsfas innan det inte alls efterlängtade steget in i vardagen med alla ljud och människor.

170826_karta 170826b 170826c 170826d 170826e 170826f 170826g 170826h

27/8 – Hemfärd
Valde liksom Annelie och Susanne att tälta utanför fjällstationen och det blev den kallaste natten hitintills. Inte för att jag frös men ansiktet var kallt och det var nästan så att jag väntade mig frost eller snö när jag drog upp dragkedjan på yttertältet. Hade beställt frukost på stationen och jag längtade efter yoghurt, ägg och vanliga hederliga mackor. Klockan 10:15 avgick bussen mot Gällivare. Blev ett kort stopp i Stora Sjöfallet innan vår buss gick direkt till Gällivare utan att åka ner till Kebnats. Väl i Gällivare sken solen och jag hade sett fram emot en gofika på ”Alla tiders café” men det var stängt. Snopet. Gick till en grill och tog en hamburgertallrik sedan till hotellet vid stationen för en latte. Hade beställt en delad taxi från stationen till flygplatsen. Vid stationen kom en vandrare emot mig och sa ”Visst är det väl du som är Niklas? Du som skrivit om Sörmlandsleden men sprang vilse i höstas.” med ett leende. Då trillade polletten ned. ”Javisst, och du heter väl Mats har jag för mig, eller?” Och så var det. Jag sprang mellan ”Nyfors och Flemingsberg” och missade en 90-graderssväng av leden då jag tänkte på annat. Så kan det gå. Det blev ett trevligt samtal med Mats och hans (flick)vän Agneta där vid stationen och på flygplatsen. Det var kul at få höra om deras äventyr, både detta och tidigare turer i Sarek. Dela erfarenheter och lite tips. Ett klart trevligt avslut på äventyret och där väljer jag också att avsluta denna berättelse. Nå, kanske inte riktigt. Eftersom jag är fågelskådare kan jag berätta att jag noterade 48 fågelarter och roligast av dess var förstås flocken med fjällpipare, flera ringtrastar, 3-4 strömstarar, flera havsörnar, stenfalkar och en stor falk i Ruohtesvágge som jag utan kikare inte säkert kunde bestämma till endera pilgrims- eller jaktfalk samt två småspovar på en av de fina myrarna mellan Vaisaluokta och Hellemobotn. I övrigt blev jag väldigt glad över att få se både polar- och alphumla, som var nya för mig. Fjällhumla har jag sett tidigare och noterade många även denna gång. En rödräv och en älg var en bonus bland däggdjuren.

På återseende och ha en fortsatt skön höst!

/Niklas

170827a 170827b 170827c

Aug 222016
 

160808aVet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

2016

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

160808b 160808c 160808d 160808e 160808f 160808g 160808h 160808i 160808j 160808k 160808l 160808m 160808n 160808o 160808p 160808q 160808r 160808s 160808t 160808u 160808v 160808x 160808y 160808yy 160808yyy 160808yyyy 160808yyyyy 160808yyyyyy 160808yyyyyyy 160808yyyyyyyy 160808yyyyyyyyyy 160808z 160808zz 160808zzz 160808zzzz 160808zzzzz 160808zzzzzzz 160808zzzzzzzz 160808zzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzzz

 

15-18 augusti – The good weather adventure

160815aMåndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.

160815b 160815c 160815d 160815e 160815f 160815g 160815h 160815i 160815j 160815k 160815l 160815m 160815n 160815o 160815p 160815q 160815r 160815s 160815t 160815u 160815v 160815x 160815y 160815yy 160815yyy 160815yyyy 160815yyyyy 160815yyyyyy 160815yyyyyyy 160815yyyyyyyy 160815yyyyyyyyy 160815z 160815zz 160815zzz 160815zzzz 160815zzzzz 160815zzzzzz 160815zzzzzzz 160815zzzzzzzz

Aug 262015
 

150817aaDet blir inte alltid som man tänkt sig, vare sig det gäller morgondagen eller planerade äventyr. Detta behöver för den skull inte innebära något negativt eller smärtsamt, bara man har lite tålamod och fortsätter följa stigen för att se vad som väntar runt nästa krök. Och när man sedan är tillbaka till vardagen är saker och ting sällan desamma, jo, de kanske de är, men sällan inom en själv efter en veckas solitärt löpäventyr. För min del blev det ändå som jag önskade och en barndomsdröm gick i uppfyllelse!

Kerstin och jag hade redan tidigt i våras planerat att springa Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk och sedan vidare på Kungsleden upp till Saltoluokta. Inte för att jag älskar sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta (bara en obotlig stenfetischist gör det), men upplägget var logistiskt sett smidigast med flyg till och från Gällivare och därifrån buss och Kerstin hade inte besökt Rapadalen. Vi bokade tidigt flygbiljetterna hos NextJet och t&r-biljetten landade på 1300 kronor per skalle. Därefter vart det fokus på Dragon’s Back Race och våra rekturer till Wales och flerdagarstävling i Lake District. Intensivt på alla plan och vi var båda väldigt sugna på att göra ett försök på Bob Graham Round och den enda gemensamma lucka som fanns var vår planerade Padjelantavecka. Strax innan DBR impulsbokade vi så billiga flygbiljetter till fellrunninglandet med Ryanair. Men det blir inte alltid som man tänkt sig och efter Dragon’s Back gick luften ur både mig och Kerstin, inte bara individuellt utan även relationsmässigt. Vi behövde helt enkelt göra saker på egen hand efter så lång tids intensitet tillsammans på alla plan. Ja, och tur var väl det att vi hade två uppsättningar flygbiljetter! Ödets ironi eller bara paranormal framförhållning? Kerstin hade en ”hemlig” längtan att springa Glen Coe Skyline i Skottland (kolla in hennes race story), som ju gick av stapeln under just den vecka vi bokat våra flygbiljetter. Och jag själv ville ju givetvis till Padjelanta, som jag drömt om så länge och inte minst efter att löparvännen Bernt Hedlund berättat och målat upp drömska fjällängar och folktomma stigar från sina besök. Ja, ni undrar säkert vad jag menar med ”barndomsdröm”? Jo, som gammal fältbiolog och fågelskådare sedan barnsben hörde det till att vandra i fjällen. Jag gjorde en tur till Ammarnäs på 70-talet men var inte jätteroad av tung packning. Mina vänner i klubben avverkade Sjaunja och Muddus för att toppa med kronjuvelen Sarek. Jag och en vän var däremot mer fascinerade av Padjelanta, eller Badjelánnda som det skrivs på samiska och betyder ”Det högre landet”. Vi ville ha vidderna. Nu blev det aldrig så eftersom vi fann sjöfåglarna över havets vidder och vi blev med tiden dedikerade sjö- och havsfågelskådare istället

Efter helgen i Sälen i början av augusti formligen skrek kropp och själ efter äventyret i det högre landet och jag lovar er att göra mitt yttersta för hålla det skrivna ordet till ett minimum till förmån för fotografierna från mitt himmelska löpäventyr genom tre nationalparker i fjällen. Dagarna innan avresa kollade jag vädret och det såg ut som en patetisk lyckoprognos från någon av våra kvällstidningar eller mindre seriösa appar. Både smhi och yr.no visade dock runda fina solar i dagarna sex. Hm, nå, vädret växlar ju snabbt i fjällen och Padjelanta ligger ju nära Norge…

Jag kan redan nu avslöja att detta äventyr med lätthet seglar upp i topp bland den handfull äventyr som jag värderar väldigt högt i mitt liv, oavsett det handlar om löpning eller fågelskådning, där storslagen natur är den gemensamma nämnaren. Och nu talar jag om Padjelantaleden, inte Kungsleden. Hade det inte varit för att jag ville klättra upp på mäktiga Tjahkelij vid Rapadalen och Lulep Gierkav väster om Saltoluokta hade jag faktiskt vänt om och sprungit Padjelantaleden tillbaka till Ritsem. Runt 85% av Padjelantaledens stig var så oerhört fin och löpvänlig att det var ren pur glädje att springa där. Spängerna var fina och underhållna. När det gäller Kungsleden är förhållandet det omvända, särskilt sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko: 90% söndergången och eroderad stenstig som sällan inbjuder till något som kan liknas vid löpglädje. Och leden går ju mer eller mindre hela tiden i en dalgång ända upp till Abisko. Jag vill ha höjderna och vyerna!  De som höjer norra Kungsstensleden till skyarna kan omöjligen ha varit och sprungit på stigarna i Padjelanta. Så, om du som läsare av denna blogg har en önskan att någon gång springa 12-13 mil stig över några dagar i fjällen, antingen med tält eller mellan stugor, skulle min rekommendation utan minsta tvekan bli Padjelanta! Och man kan förlänga löpning till Sulitelma-områdets nätverk av stigar eller korta av äventyret genom att ta helikopter till eller från Staloluokta för en överkomlig penning.

Hm, jag skulle ju hålla mig kort och låta fotografierna med ständigt klar himmel tala!

150817b

Måndag 17/8,  resdag
150817aJa, då tog jag min löparrygga på 24 liter och 8,1 kg och steg ombord på planet som skulle ta mig från från Arlanda till Gällivare. Landade i ett stekande hett Gällivare strax innan lunch. Hade tänkt springa in till byn, då jag sprang den vägen förra året fast åt andra hållet. Bortkastat med 420 spänn för en taxi när man kan köra lite skön uppjogg. Jag var nästan framme vid ”stora” vägen när en bil bromsade in. En bildörr öpnnades och en kvinnlig stämma hördes fråga ”Vill du ha skjuts in till Gällivare?” Tackade givetvis ja till erbjudandet och klev in i baksätet. Mamma Monica bakom ratten och hennes dotter Angelina bredvid. Det visade sig att Angelina skulle flytta till Östersund och var aktiv och sprang en del. Hon var därav intresserad av mitt förestående äventyr. De var dessutom så snälla att de skjutsade mig till Team Sportia, som ligger i utkanten, där jag skulle hämta kniv och primusgas (enda butiken som hade 100g-behållare), sedan skjutsade de mig till stationen. Jag hade plötsligt gott om tid fram tills bussen till Ritsem skulle avgå. Angelina tipsade om det trevliga fiket ”Alla tiders” med stor uteveranda. Beställde en stor latte och något läckert bakverk. Softade och njöt i solen. Traskade sedan mot stationen via Konsum för att handla kvällsmat och frukost.

Klockan 14:20 kom så bussen. Många som kommit med flyget eller tåg väntade. Efter en del stuvande och betalande och en fullsatt buss bar det äntligen av. Resan till Ritsem skulle ta drygt 3 1/2 timma. Det var varmt i bussen och efter två timmar var det stopp i Kebnats och 3/4 steg av för att åka över till Saltoluokta. Efter stopp vid Stora Sjöfallet och Vakkotavare var vi inte många kvar till nästa anhalt i Ritsem. Myggen mötte upp rätt snabbt. Stekande sol och ingen vind. Jag promenerade ner till Akkajaure och ”strandpromenaden” ett stenkast varifrån båten M/S Storlule skulle avgå 06:50 på tisdag morgon. Jag smörjde snabbt in mig med djungelolja och slog sedan upp tältet. Tack och lov inga knott, med tanke på att jag inte hade något innertält, utan bara yttertält och tältgolv. Visst kom det in mygg, men djungeloljan höll dem borta. Jag avnjöt sedan en middag bestående av delikatessköttbullar och potatissallad på en klippa med den fantastiska vyn utöver ett spegelblankt Akkajaure och Ahkkamassivet som tornade upp sig på andra sidan. Det var så vackert, stilla, tyst och smekande varmt att euforin inombords sköljde fram som en osynlig våg under huden. Omöjligt att se sig mätt på vattnet och de omgivande bergen! Det fanns bara ett sätt: att gå och lägga sig. Men jag väntade tills solen gått ner.

150817c 150817d 150817e 150817f 150817g 150817h 150817i 150817j

Tisdag 18/8, Änonjálmme-Aras, 53,75 km och 2063hm
150818aVaknade kvart i sex på morgonen med ett gäng myggor som sällskap i tälttaket. Klarblå himmel utanför och knappt någon vind att tala om. Och myggen väntade förstås utanför. Men jag var förberedd och morgonproceduren innan jag steg ut ur tältet såg sedan likadan ut varje morgon fram till att jag nådde Saltoluokta: först solskyddsfaktor 30, därefter vaselin på fötter och i skrevet och därefter ett lager djungelolja. Packade snabbt ihop alla prylar och avnjöt sedan en frukost bestående av turkisk yoghurt och bananer. Sedan var det dags att borda M/S Storlule för överfarten till himmelriket.

Vilken känsla att få stiga iland på Änonjálmmes strand. Som jag längtat! Jag satte av på en gång. Vilken underbar stig! Ni vet, en sådan där stig av packad sandjord, som man med lätthet skulle kunna springa barfota på, om man inte hade haft 8 kilo packning på ryggen. Passerade snart Akkastugorna och Ahkkas toppar var ständigt närvarande på vänster hand och det skulle ta sin tid att passera dem helt. Berget är det enda fristående på över 2000m och stigningen på 1563m från fot till topp är också Sveriges högsta. Det får bli en topptur nästa gång. Egentligen flöt löpningen på i ett slags konstant rus  av hänförelse. Här och där fladdrade blåhakar förbi liksom fjällämlar rasslade iväg längs stig och spång. En grann hökuggla lyfte från en gammal gles björkdunge.

När jag kom fram till Kisurisstugorna var det lite klurigt med 1:100-kartan, då det var där den gamla sträckningen över höjderna skulle börja, istället för att fortsätta nere i dalen längs vattnet. Som tur var kom stugvärden förbi och vi samspråkade några minuter. Han visade mig den gamla stigen och sedan var det inga konstigheter att följa den, fast den stundtals var knappt skönjbar uppe på fjället. Den gamla sträckningen bjöd på många fina vyer åt alla håll, vilket ju också var vitsen med den dragningen av leden en gång i tiden. Här noterade jag flera fjällripor, stenfalk, mycket ljungpipare och så tre fjällpipare (en gammal och två ungfåglar).

Det fanns hela tiden naturliga sevärdheter att njuta av och blomsterprakten var ständigt påtaglig. Passerade snabbt Låddejåkkåstugan. Tog en energipaus vid forsen med dess härliga formationer. Började sedan klättringen uppåt och noterade första fjällabben, som varnade. Förmodligen flygga ungar i närheten. Väl uppe på sadeln fick jag bara ett skönt infall: Den där toppen vill jag upp på! Máhttoavje var namnet på den toppen, som bjöd på 360 graders panorama över hela fjällvärlden. Sedan blev det lång läcker utförslöpning ner till älven Miellädno. Där någonstans bestämde jag mig för att inte springa vidare till Staloluokta som planerat, utan slog upp tältet på sluttningen av Aras. Något jag kanske ångrade senare, vyn och solnedgången till trots. Satans mycket mygg. Djungeloljan hjälpte till 100%, men man var ständigt omgiven av ett moln av mygg. Middagen fick ätas gåendes kors och tvärs över sluttningen. Frigång. Kunde inte krypa in i tältet heller då solen låg på och det var som en bastu inuti. Solen gick till slut ner och jag kunde lägga mig. Myggen hittade in, men med myggnät över huvudet och djungelolja var det lugnt. Tappade räkningen på antalet mygg som satt på insidan av tälttaket och somnade till slut.

150818b 150818c 150818d 150818e 150818f 150818g 150818h 150818i 150818j 150818k 150818l 150818m 150818n 150818nn 150818o 150818p 150818q 150818r 150818s 150818t 150818u 150818v 150818w 150818x 150818y 150818yy 150818z 150818zz 150818zzz 150818zzzz 150818zzzzz 150818zzzzzz 150818zzzzzzz 150818zzzzzzzz

Onsdag 19/8, Aras-Såmmarlappa, 59,81 km och 1400hm
150819aVaknade upp runt sjusnåret på morgonen. Öppnade försiktigt ögonen och insidan av tälttaket var täckt av säkert 200 mygg, men jag levde och hade inga myggbett. Morgonproceduren tog sin halvtimma och sedan var det bara ut i myggmolnet och fixa min specialgröt till frukost. Klarblå himmel och vindstilla. Virihaure låg där närmast spegelblank och jag kan förstå att sjön förärats epitetet ”fjällvärldens vackraste sjö”.

Kom iväg lite väl sent (vid halvnio) med tanke på att jag hade en lång dag framför mig, men är det äventyr så är det. Stigen längs Aras och Stuor Dijdders västsluttningar ut mot småsjöarna, Dijdderjávrre och Virihaure var helt underbar, som stig betraktat men framförallt vyerna som bjöds. Varken ord eller fotografier förmår ge en rättvis bild av helheten. Den måste upplevas! En gammal fjällabb mobbade en fjällvråk ovanför mig samtidigt som två unga fjällabbar kom svepande nedför sluttningen. Läckert! Men för snabbt för att jag skulle få upp kameran.

Framme i Staloluokta tog jag ett energistopp. Satte mig på höjden vid klockstapeln och betraktade kyrkkåtan av torv och med Virihaure och snötoppade berg som fond. Sedan var det dags att dra vidare och den fina stigen ledde nu nästan rakt österut mot Tuottar. Fantastiskt landskap. Frodigt och vackert med små kullar och sjöar. Och det mest fascinerande var att man sprang på  800-900 meters höjd över havet hela tiden, ja, egentligen ända fram till krönet ned mot Tarraluoppalstugorna. Även här hade jag fjällabb. En vacker gammal fågel som ryttlade sig fram genom dalgången.

Träffade på några vandrare mellan Staloluokta och Tuottar. Strax innan Tuottarstugorna var det några härliga svalkande långa vad. Hade sett fram emot en fika och Hildes färska glödkakor som Bernt Hedlund tipsat om. Men väl där fick jag reda på att hon skulle komma tillbaka först vid sexsnåret. Jag hade inte tid att vänta, utan tog mig upp på höjden ovan stugorna och fixade en sen lunch bestående av pulvermos och torkat renkött. Sedan var det bara att rulla på. Och jag kommer alltid in i ett skönt flow på sen eftermiddag och kväll, särskilt som det blev lite svalare. Gäller att dricka regelbundet och svalka huvudet med kall blöt keps. Tror jag drack 4-5 liter vatten per dag. Och kallt gott vatten fanns i överflöd!

Utförslöpan ned mot Tarraluoppalstugorna var fantastiskt läcker. Miljön och de frodiga grässluttningar gav lite feeling av Lake District. Nere vid stugorna stannade jag till en kvart och språkade med stugvärdinnan samt hennes man och barn. Paret hade sprungit BAMM ett par gånger och förstod innebörden av att springa med ”lätt” packning i fjällen. Snart bar det av igen och stigen ledde nu in i själva Tarradalen. Den låga vegetationen ersattes successivt av läcker björkskog och fuktiga ängar med mycket orkideer, mestadels Jungfru Marie nycklar och så många andra blommor som jag inte kan namnen på. Det var läckert, men mest önskade jag mig upp på bergsryggarna som omgav dalen på båda sidorna. Västryggen såg läckrast och längst ut. Nästa gång så…

Solen gick ner och det var dags att hitta en tältplats. Ett par kilometer söder om Såmmarlappastugan hittade jag en liten plätt precis intill stigen, nära en bäck. Kylslaget nära älven Tarraätno, vilket innebar minimalt med mygg. Man lär sig. Middag och så ner i en skön sovsäck. Somnade rätt omgående.

150819b 150819c 150819d 150819e 150819f 150819g 150819h 150819i 150819j 150819jj 150819k 150819l 150819m 150819n 150819o 150819p 150819q 150819r 150819s 150819t 150819u 150819v 150819w 150819x

Torsdag 20/8, Såmmarlappa-Kvikkjokk, 28,20 km 523hm
150820aVaknade strax innan sex. Ingen tid att såsa. Nämen, klarblå himmel idag också! Snabb morgonprocedur och frukost. Riktigt kylslaget med endast runt 4-5 plusgrader. Sträckan fram till Njunjes skulle vara rätt stenig och teknisk och jag behövde vara vid båtlänningen innan 13:00, annars skulle jag få vänta på båten till nästa morgon om jag inte ville hosta upp ytterligare några hundralappar. Kom iväg i god tid. Och visst var stigen stundtals teknisk med sten och block, men framförallt mycket växtlighet, snår och allmänt blött. Passerade Tarrakaisestugan och det var trevligt att komma upp ur björkskogen mot Njoammelgårttje med läcker utsikt tillbaka i Tarradalen och framåt bortåt Kvikkjokk till. Sedan bar det av utför till Njunjesstugan, där jag stannade till några minuter och talade med stugvärdinnan. Sträckan mellan Såmmarlappa och Njunjes tog verkligen tid och det bjöds inte på många långa sträckor med löpning. Men efter Njunjes var det härligt fin och varierad stig genom olika naturtyper. De 13 kilometerna från Njunjes till båtlänningen flöt på fint och jag njöt! Kom fram strax efter tolv. Perfekt. Slängde ut sovsäck och tält för torkning i solen medan jag vaskade fötterna i den härligt kyliga älven. Här hade jag en allvarlig inre konversation huruvida jag skulle fortsätta till Saltoluokta eller vända åter till Ritsem och njuta av Padjelanta dubbelt upp!

Klockan 13:00 kom Björn med båten och vi var fyra som steg ombord och tre fanns redan i båten. Han skulle även plocka upp ett franskt par på en annan plats. Björn frågade om någon av oss hade en tid att passa och det var bara en kille som skulle med bussen till Murjek ett par timmar senare. Björn ville bjuda oss på en timmas sightseeing i deltat och så ta oss till Kvikkjokks badlagun. Underbar människa! Berättade så mycket om naturen omkring Kvikkjokk, vattendragen, geologin, djuren med ett så skönt ödmjukt pedagogiskt lugn. Ni vet, en sådan osjälvisk människa man inte kan låta bli att älska.

Väl framme i Kvikkjokk var det bara att vandra upp till fjällstationen och beställa in en 180 grams hamburgare för att hålla traditionen vid liv. Det var så hett och stilla ute att jag bestämde mig för att vänta och fortsätta först vid fyratiden på eftermiddagen. Jag visste vad som väntade! Ett 21 km långt stenhelvete till stig och söndrade spänger. Jag tog det med ro. Drack kaffekopp efter kaffekopp och någon glas slank visst ned.

150820b 150820c 150820d 150820e 150820f 150820g 150820h 150820i 150820j 150820k 150820l 150820m 150820n 150820o 150820p 150820pp

Torsdag 20/8, Kvikkjokk-Huomnas, 21,97 km och 965hm
Som sagt, strax innan fyra med laddade batteripack, klocka, mobiler, kamera och magsäck var det bara att ta tjuren vid hornen och få skiten avklarat. Måste vara Kungsledens värsta sträcka och hela tiden går den dessutom i skogen. Jag som vill vara uppe på fjällen och vidderna! Sträckan var precis så stenig som jag mindes att den var och spängerna var precis lika värdelösa som sist. Inte mycket kungligt över den här delen av Kungsleden. Nå, en vacker hökuggla blev belöningen liksom en tjäderhöna med halvvuxna kycklingar. Och det var en befrielse att efter två mil få börja klättringen uppåt ur skogen mot mitt tilltänkta nattläger på bergsknallen Huomnas. Hittade en fin plätt och slog upp tältet. En del mygg, men inte farligt. Åt middag och avnjöt solnedgången och det sista röda ljuset som slickade bergstopparna. Här sov jag som en prins hela natten!

150820q 150820r 150820s 150820t 150820u 150820v 150820w

Fredag 21/8, Huomnas-Tjahkelij-Aktse-Skierffe-Aktse, 38,82 km och 2039hm
150821aVaknade till en ånyo klarblå himmel. Börjar känna mig bortskämd. Fixa frukost och klättrade upp på själva toppen för avnjuta den till den fantastiska utsikten Rittaks arkipelag nedanför. Kände mig taggad för dagens huvudmål: Att klättra upp till platån och toppen av Tjahkelij. Få gör det och det finns inga stigar alls. Hade kollat runt på nätet innan avresan och de som tagit sig upp har uteslutande gjort det från sluttningarna nordväst ifrån. Kändes som en rejäl omväg.

Jag packade ihop och joggade iväg. Skönt att vara uppe på höjderna igen! Snart kom jag till sluttningen av Bárddegiehtje och hade nu hela Tjahkelij framför mig. Som en slags ointaglig pråm i massiv sten. Satte mig, studerade kartan och framförallt det jag såg framför mig. Jag såg en potential väg och tog ut riktmärken, bland annat två snölegor och jag måste runda två utskjutande branter. När jag hade allt klart för mig var det bara fortsätta ner i dalen och skogen. Efter två broar och en kilometer var det dags att vika av rätt ut i skogen med kompassen i handen. Det blev en mödosam, het och jäkligt svettig färd genom vacker gles granskog. Både lappmes, tjäder och flera härliga lavskrikor gladde mig. Snart kom motlutet och med höjden snårig björkskog och jobbiga enbuskmattor. När jag väl lämnade den bakom mig tog en tuff blockstensterräng vid, men jag avancerade sakta men säkert. En tornfalksfamilj förgyllde min färd uppåt. Efter drygt 1 1/2 timma var jag framme vid de branta väggarna på 150 meter, som utgjorde sista hindret innan platån. Studerade potentiella passager för scrambling och hittade en. Nervkittlande men väldigt kul. En ringtrast susade förbi och en stor falk (jakt- eller pilgrimsfalk) kom glidande runt krönet och när den upptäckte mig vände den graciöst och försvann lika fort. Och med ens var jag uppe! Fortsatte till själva toppen där jag nöjd och belåten tog en skön paus. Välkomnade en fläktande vind.  Tog mig sedan ner till den utskjutande klippavsaten med utsikt över hela Rapadalen, Laitaure och Skirffe på andra sidan.

När jag avnjutit platån och vyerna var det bara att ta sig ner igen. Vågade dock inte ta samma väg ner, men hittade en bra nedfart vid en av snölegorna jag memorerat. Gick avsevärt snabbare att sig ned till leden och jag var framme vid båtlänningen två timmar innan båten skulle komma, men glädjande nog låg det två roddbåtar på stranden. Jag, tre tyskar och ytterligare en svensk rodde så över till Aktse på en helt spegelblank Laitaure. Vyn in mot Rapadalen var exotisk! Framme i Aktse köpte jag en chokladkaka och en kall cola. Tog stigen upp till kalfjället och slog upp tältet. Lämnade sedan det mesta av packningen och tog stigen till Skierffe. Halvvägs träffade jag på en löpare i Hokas som var tillbaka från ett PB-försök på skyrunningsträckan Aktse-Skierffe-Aktse. Vi bytte några ord. Uppe på Skierffe var det byst med folk och solen började sänka sig ned mot hjärtat av Sarek. Jag satte mig och njöt av utsikten en kvart innan jag påbörjade den efterlängtade utförslöpan till tältet och en god natts sömn.

150821b 150821c 150821d 150821e 150821f 150821g 150821gg 150821h 150821i 150821j 150821k 150821l 150821m
150821n150821o150821p150821z_google

Lördag 22/8, Aktse-Saltoluokta-Kierkau-Saltoluokta, 33 km och 1065hm
150822aVaknade vid sexsnåret och blev inte förvånad över att himlen var klarblå och helt molnfri utanför. Käkade frukost. Packade ihop och begav mig de 7,5 kilometrna till Svinne för båtfärden över Sitojaure och sedan de två sista milen till Saltoluokta. Finns väl inte så mycket att säga om det, mer än att det var en skön morgon. Enda orosmomentet var att jag började pissa kaffeblask. Och jag som tyckt att jag druckit en massa. Det var nog sämre med intaget v salter och mineraler. Slut på både resorbsticks och salttabletter. Nå, det var inte långt kvar till Saltoluokta. Toppturen till Kierkau fick vänta till eftermiddagen. Väl framme vid Saltoluokta fjällstation högg jag vältajmat in på en läcker lunchbuffé bestående av pasta och viltfärssås och massa färsk sallad och spenat. Tog om två gånger! Fascinerande hur kroppen bara suger upp allt utan problem.

Efter att ha jäst ett par timmar och återställt vätske- och saltbalansen bokade jag en bädd och lämnade det mesta av packningen på rummet och tog stigen mot berget Kierkau – eller Lulep Gierkav – för en topptur. Och vilken fin stig till skillnad från Kungsstensleden som gick ett stenkast bort. Till min glädje ledde stigen upp på skrå mot de branta nordväggarna av Kierkau. Wow! Smal stenig serpentinstig gav direkt Englandsfeeling. Grymt läckert. Närmade mig första toppen och bestämde mig för att ta en egen väg och scrambla lite. Där och då ångrade jag mig att jag bokat en bädd. Däruppe på Kierkau fanns flera fina tältplatser. Checkade av två lägre toppar och avslutade sedan med den högsta där jag träffade på ett trevligt gäng som läste till jägmästare (se www.jagmastare.com) så det blev ett stopp på en kvart eller så. Sedan väntande en lång och underbar utförslöpa ända ner till Saltoluokta fjällstation. Fantastisk stiglöpning!

Det var gudomligt skönt att få ta en lång het dusch och sedan bastu på det med vackraste utsikten. Det blev några vändor mellan bastu och kallt duschande. Fem dagars lager av djungelolja, solskydd, vaselin och svett skulle tvagas bort. Mådde som en prins!

Jaha, då var löpäventyret på fem dagar, 24 mil och 8200 höjdmeter över. Ja, och vilket flyt med vädret! Vilket himmelskt löpäventyr det varit! Längtar redan tillbaka till Padjelanta och få springa på än fler stigar kring Sulitelma och upptäcka vacker natur. Kungsstensleden norr om Kvikkjokk är härmed ett avslutat kapitel. Totalt noterade jag 61 fågelarter och fem häckande par fjällabb gladde mig nog mest liksom fjällpiparfamiljen. Tyvärr fick jag inte se någon fjälluggla i Padjelanta. Kul att det även i år var gott om fjällämmel och faktiskt även gråsiding, som det ju formligen myllrade av förra året.

Den som är intresserad av logistik, packning, tips och råd är välkommen att höra av sig till mig.

Och bäst av allt är att Kerstin och jag hittade tillbaka till varandra efter våra respektive äventyr!

150822b 150822c 150822d 150822e 150822f 150822g 150822h 150822i 150822j 150822k 150822l 150822m 150822n 150822o 150822p 150822q

Aug 112015
 

150811aPå dagen för ett år sedan landade jag på Hemavans flygplats. Solen strålade, luften uppfriskande och temperaturen behaglig. Det var då dags att ge sig ut på ett 10 dagar långt löpäventyr på Kungsleden, från Hemavan i söder till Abisko i norr. Första dagens eftermiddag och kväll var helt fantastisk med klättring upp till norra Sytertoppen och gudomlig stiglöpning genom södra Tärnasjöns sjösystem med en mängd öar och broar genom skymningen fram till Tärnasjöstugan. Lätt att bli lyrisk och nostalgisk. Detta inlägg var ju tänkt som en liten teaser för ett nytt löpäventyr i svenska fjällvärlden och den som missat mitt äventyr på Kungsleden förra året hittar avhandlingen här.

Upplägget för detta löpäventyr tog form redan under den gångna vintern. Jag hade en djup längtan att springa Padjelantaleden, som är ”lagom” lång med sina dryga +14 mil, beroende på vägval, och jämförelsevis få besökare som befolkar leden. Logistikmässigt är det absolut enklast att springa från Ritsem (efter båtfärden över Akkajaure förstås) till Kvikkjokk och när jag skriver ”logistikmässigt” syftar jag på flyg till Gällivare och därifrån buss till Ritsem. Och när man ändå kommer till Kvikkjokk vore det högst oanständigt att inte fortsätta springa den fina – men stundtals jävligt steniga – sträckan av Kungsleden via Pårte och Rapadalen upp till Saltoluokta. Det finns en sträcka av Kungsleden jag verkligen längtar tillbaka till och det är den mellan Hemavan och Saltoluokta. Resten av leden kan jag vara utan. Denna gång – om vädrets makter ger mig sin väsignelse – kommer jag att göra flera avstickare från leden och klättra upp på ett antal läckra och utmanande toppar, inte minst det mäktiga berget Tjahkelij som höjer sig över Rapadalens delta mittemot Skierffe.

När det gäller Padjelantaleden kommer jag även där göra avstickare upp på närliggande berg och toppar. Dessutom kommer jag att ta den gamla sträckningen av leden mellan Kisuris och Låddejåkka, vilken går över toppen Njirek på 976 m och Loadásj höga toppar. Som sagt, vädret är rätt avgörande för diverse toppbestigningar, men upplägget ser i grova drag ut som följer:

Måndag 17/8
Resdag, tälta i Ritsem, eventuellt klättra upp på Stuor Sievgok om vädret är bra. Äta på fjällstationen

Tisdag 18/8
Änonjálmme-Stáloluokta (65 km). Båt från Ritsem till Änonjálmme, framme 07:30, klättra upp en bit på Áhkka. Ta gamla sträckningen mellan Kisuris och Låddejåkka.

Onsdag 19/8
Stáloluokta-Tarrekaise (59 km).
Klättring upp till någon av topparna i Tarrekaisemassivet

Torsdag 20/8
Tarrekaise-Kvikkjokk (18 km)
Handla i Kvikkjokks fjällstation och äta middag

Fredag 21/8
Kvikkjokk-Aktse (41 km)
Bestiga Tjahkkelij med utsikt över Rapadalen innan båtturen över Laitaure till Aktse. Kanske hinna med Skierffe, annars på lördag morgon.

Lördag 22/8
Aktse-Saltoluokta (34 km)
Skierffe innan båttransporten från Svine. Klättra upp för Njalásjbjákte och Lulep Gierkav.

Söndag 23/8
Saltoluokta-Gällivare
Tidig morgon och en vända bort mot Sjöfallsstugan via Lulep Gierkav och gamla Kungsleden.

Totalt fem båttransporter mellan Ritsem (start) och Kebnats (slut).

150811c

Till skillnad från förra årets äventyr på Kungsleden då jag sov i STF:s fjällstugor blir det denna gång övernattning i tält. En del har sagt att springa mellan stugor är ett ”enkelt” alternativ, men jag skulle nog säga att det är tvärtom, det vill säga ett alternativ som istället kan utgöra ett stressmoment, särskilt på sträckor där det är glest mellan fjällstugorna. Bortsett från packvolymen är alternativet med tält, sovsäck och liggunderlag enligt mig det avgjort ”enklaste” alternativet, som erbjuder både flexibilitet och frihetskänsla. Och skulle det bli riktigt grisväder, ja, då finns ju alternativet att ta in på en fjällstuga. Förra året låg ryggans utgångsvikt på 6,8 kg och denna gång landar totalvikten på 6,9 kg. Skillnaden är en mer slimmad packning i år med mindre mat/energi och absolut inget extra av någonting. Tält (yttertält och golv), sovsäck och liggunderlag väger in på 1,7 kg. Det kritiska med att springa med hela övernattningskittet är främst packvolymen och jag vill absolut inte gå upp i storlek på löpryggan avsedd för denna typ av äventyr. Jag har nu moddat min Inov-8 Race Elite på 24 liter ytterligare sedan sist och låtit skomakaren sy på vadderade (före detta) bärremmar på det annars smala höftbältet i hård nylon, vars låsanordning i hårdplast jag fick skav av på höften under Kungsledsäventyret första två dagar (virade sedan in låsanordningen med en tröja).

150811e 150811d

Imorgon är det sista arbetsdagen och sedan väntar två veckors semester. På måndag morgon lyfter planet mot Gällivare och 6 1/2 dagars löpäventyr i fjällvärlden kan ta sin början. Längtar av hela mitt hjärta!