Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

Maj 112014
 

140502aJag inleder som jag brukar med att fråga mig själv – och er läsare – om det verkligen går att rekonstruera och berätta tre dagars löpäventyr i den engelska Nationalparken Lake District med ord? Visst går det till viss del, men meningen med denna story om Great Lakeland 3Day är inte att återge tre dagar, 140 kilometer, drygt 8000 höjdmeter, två nätter i tält och en sluttid på 21 timmar och 39 minuter i detalj. Fast det har ni förmodligen redan förstått liksom att GL3D är ett äventyr som måste upplevas och att upplevelsen dessutom skiftar mellan varje enskild deltagare. Det händer mycket under tre dagars löpning i allmänhet och i engelska fjällen i synnerhet. Bokstavliga höjdpunkter liksom toppar av känslomässig eufori, höjdstigningar som dränerar vader och prövar uthålligheten hos ens tålamod likväl som långa, ja, närmast ändlöst långa utförslöpningar som bjuder in till en virvlande dans bland stenar och tuvor och frikopplande av mentala spärrar samtidigt som låren skriker som rostiga skivbromsar på andra och tredje dagen. Eller vad sägs om mentala djupdykningar efter felnavigeringar eller plötsligt tomma energidepåer eller en kombination av dem båda. Ja, allt kan hända! Och allt händer, men sällan det man förväntar sig ska hända och det är väl just det som är charmen med bergsultror och en av anledningarna till varför jag älskar att springa på randen av min förmåga.

För att ytterligare bjuda på svårigheter innehåller GL3D (liksom de flesta engelska mountain marathons på en eller flera dagar) en ingrediens som förmodligen avskräcker många traillöpare från andra sidan ”sundet” – Navigering! För er som halkat in på denna blogg alldeles nyligen kan det vara på plats med en snabb resummé om vad GL3D handlar om. Årets upplaga av GL3D var den 15:e i ordningen och det är väl först på senare år som detta event (under Shane Ohlys vingar) fått mycket uppmärksamhet. Nytt för i år var fyra klasser: Elit, A, B och C-klass. Mellan Elit och A skiljer det inte så oerhört mycket beträffande distans, medan B är mer medel mitt emellan A och vandringsklassen C (Café Class även kallad). Tävlingen sträcker sig över tre dagar och man sover i eget tält två nätter. För att det ska bli rättvist (och logistiskt hanterbart) är kravet att man ska ha en drybag på 59 liter (Ortlieb rekommenderas) som får väga max 13 kg utöver innehållet i löpryggan. Listan på den obligatoriska campinglistan såväl som den dagliga löpryggan kräver en del framförhållning innan tävlingsdagen. Med facit i hand efter tre dagar och ytterligare två dagars fell running i Lake District i miserabelt väder förstår man verkligen vikten av att ha bra regnkläder med tejpade sömmar och luva, vattentäta handskar/vantar, allt inpackat i vattentäta påsar, torra ombyten, bivybag och ordentligt med energi. Eftersom det inte handlar om att springa längs uppmärkta stigar krävs vana med att kunna läsa en karta och att hantera en kompass. Det är alltså mer åt orientering även om banan för i år var mer ”springvänligt” upplagd. Varje kontroll tas i bestämd turordning och läses av med en så kallad SI-pinne, vilken man får låna om man inte har en egen. Det roliga med denna typ av event är att alla gör sina egna vägval och det är kul att efter målgång jämföra kontrolltider (man får en slip med alla sina kontrolltider direkt vid målgång varje dag!) och vilka olika vägar folk valde. Så, det var lite snabbfakta om GL3D.

001_GL3D_course

Efter över ett halvårs väntan med diverse förberedelser, vad gäller det materiella, praktiska och fysiska var det plötsligt dags att äntligen få bege sig till den engelska fjällvärlden! Det blev en lugn Valborg hemmavid inför avresan på självaste 1:a maj, så något deltagande i något demonstrationståg blev det förstås inte. Vi var sex förväntansfulla löpare från Sverige (Kerstin Rosenqvist, Bosse Johansson, Henrik Ortman, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och jag själv) som sammanstrålade på Arlanda för att borda 16:25-planet till Manchester. Väl framme vid bagagebandet på Manchester airport uppstod en närmast hjärtinfarktsframkallande panik för egen del. Jag och Tomas såg min väska komma på andra sidan rullbandet, men sedan var den bara borta. När alla andra hade fått sina bagage och bandet snurrade tomt blev det kaos i skallen: ”Men vad i helvete! Någon som snott min väska!?” Man tänker inte särskilt klart och logiskt vid sådana här tillfällen. Tankar som ”OK, köpa nytta tält, sovsäck, kök, vad mer, vad mer…” studsade runt i skallen med ohygglig fart. Nå, efter mycket om och men kom väskan till slut (Tomas och jag måste ha sett en identisk svart bag). Sedan blev det en kort busstur till biluthyrning och vår svarta racerkärra. En coolare och tryggare chaufför än Bosse i vänstertrafik är nog svår att finna. Några kilometer norr om Manchester tog vi in på ett förbokat motell för övernattning, medan Tomas och Peter drog direkt upp till Penrith.

140502b140502c

Tidig morgon, traditionell engelsk frukost och sedan iväg norrut till Lake District. Solen sken som förväntat! Vi stannade till i Kendal för att shoppa loss på Pete Blands Sports och botanisera i diverse outdoor-butiker i stan samt fika i solen. Nästa stopp blev Windermere, porten in till Lake District. Där åt vi lunch och begav oss sedan upp till Orrest Head med storslagen vy västerut med mytomspunna toppar som Scafell Pike och Great Gable i fjärran. Det blev en del fotostopp på vägen upp till Pooley Bridge. Vi var lite tidiga, men hann hälsa på Shane innan vi drog vidare till vårt boende och en tur till Penrith för att inhandla frukost. Åter vid registreringen som öppnade klockan sex på fredagkvällen träffade vi Peter och Tomas igen samt Jonas med fru och barn. Var och en fick sin SI-pinne och så en jättelik inplastad karta med alla kontroller för de tre dagarna utmärkta samt (vid optimala vägval) ungefärlig distans samt höjdmetrar för respektive dag. Solen sken och vi började genast studera kartan och dissekera berg, dalar, stenmurar, höjdkurvor och andra små hinder mellan kontrollerna. Nu var det nära, så nära!

140502d 140502e 140502f
140502g

Så kommer vi till det här med upplevelser som jag nämnde inledningsvis och jag bad därför Kerstin skriva sin story från första dagen på detta tredagarsäventyr, inte minst för att jag själv vill läsa hennes upplevelse, men jag är även fullt övertygad om att hela storyn växer genom två personers skildringar. Jag har dessutom vävt in bitar från Kerstins dagbokssummeringar för dag två och tre, så sammantaget kan man nog säga att det är en gemensamt sammanställd story av oss båda. Kerstin och jag hade sedan tidigare beslutat att springa tillsammans, även om vi var anmälda i soloklass. Vi ligger på samma nivå och vi kände båda att vi skulle vinna på att hålla ihop och peppa varandra när så behövdes samt turas om att dra, vilket fungerat utmärkt på alla våra turer på Sörmlandsleden. Vi hade ett mål med tävlingen, förutom att uppleva storslagen natur, gemenskap och att få springa i dagarna tre, och det var att vi skulle hålla oss kvar i elitklassen från start till målgång. Det gällde således att komma i mål på varje dagsetapp på en tid inom vinnarens tid + 50% av densamma (exempelvis 5 tim + 50% = inom 7,5 tim).

Nä, kära läsare, jag ska inte ytterligare pröva ert tålamod. Jag håller fortfarande på att smälta många intryck och att skriva en story är lika mycket en glatt egoistisk handling för att bearbeta och återuppleva allt på nytt likväl en berättelse för en tilltänkt men namnlös mottagare. Samtliga fotografier är tagna av undertecknad och Kerstin där annat inte anges. Så, var så goda att ta del av äventyret i de engelska bergen där Kerstin inleder med första dagens äventyr!

Dag 1 – vyernas dag (skrivet av Kerstin)
Banfakta: 8 kontroller, 45 km och 2700 höjdmeter

140503aVaknade av synkroniserade väckarklockor på vårt Inn och fick snabbt ihop vår tävlingsutrustning och våra drybags för allt som skulle transporteras av tävlingsledningen. Vi var båda lite inne i vår egen bubbla, koncentrerade och fokuserade på tävling. Det blev egeninhandlad frukost med yoghurt, nötter och avokado innan vi hoppade in i bilen med Bosse och Henrik och åkte till tävlingsområdet i Pooley Bridge. Väskorna lämnades in och vägdes i god tid. Sedan blev det en stunds väntan i bilen innan start varför vi passade på att gå igenom vägvalen för dagens bana en sista gång.

För första gången i GL3D:s historia var det båttur till starten, vilket var trevligt men rätt kyligt trots överdragskläder. Perfekt väder för löpning med uppsprucket molntäckte som låg högt och bra sikt! Väl framme vid starten i Howtown blev det ytterligare väntan för att få spridning på startfältet och de olika klasserna.

Vi hade bestämt att starta tillsammans med Bosse så vi stämplade ut samtidigt och så äntligen var vi iväg! Det började med klättring direkt upp till första kontrollen på Place Fell på 657 m ö h. Det fanns en fin stig snett upp längs med bergsidan och sen fick vi gena genom ett par blöthål innan vi nådde toppen. Tuff start men benen kändes starka och det var ju gång som gällde uppför. Till nästa kontroll fanns flera vägar och vi valde den lite längre nedanför Angeltarn Pikes, vilket innebar fin skrålöpning nerför och en bit väglöpning innan det vände uppåt igen. Klättringen upp till Gray Crag var bitvis så brant att det fick ske på alla fyra, men väl uppe på kammen planade det ut något och kontrollen på toppen på 697m var lätt att hitta. Efter att ha sett hur fin terrängen var på bergets östra sida tog vi ett snabbt beslut och bytte ut vår tänkta väg längs bergskammen runt Hayeswater mot att springa ner till sjön över en härligt gräsbetäckt sluttning och klättra upp till Kidsty Pike (780m) på andra sidan. Detta innebar 250 extra höjdmeter men kortade vägen några kilometer och var förmodligen ett klokt val. Vi kom lite snett på kontrollen men hittade den snabbt. Efter den långa fina utförslöpan som följde blev det tydligt att Bosse höll lite lägre tempo generellt och vi skiljdes åt. För mig och Niklas flöt löpningen på fint. Niklas var snabbare utför som vanligt och jag lite starkare uppför, vilket gav båda draghjälp där det behövdes. Teamwork!

Efter nästa kontroll nere vid Haweswater vände vi så uppåt mot Mardale Ill Bell (761m). Tung klättring upp längs stigen i smala steniga serpentinsvängar och bitvis riktigt brant, men vi höll bra tempo och tog in på ett par löpare men blev i gengäld ”omsprungna” av andra som genat upp från Small Water. Nu var vi trötta i benen men som tur var följde dagens finaste sträcka, först svagt utför och sen mer uppför längs en lång bergskam högt upp runt Kentmere Reservoir via Froswick och III Bell till Yoke (706m). Fantastisk utsikt åt båda håll och vi hittade små stigar på sidan om topparna vilket sparade många höjdmeter och kraft och vi kom ikapp de löpare vi nyligen blivit omsprungna av. Här blev det tydligt att de kunde området, då de genade utan att tveka ner på samma ställe som vi hade tänkt, men kanske inte hittat lika lätt utan dem som vägvisare. Det var en varm dag och vi passade på att fylla på vatten från bäcken i dalen, vilket innebar ett lite längre stopp och vi var på egen hand igen. Nu var vi ute på stenig smal stigen och det gick snabbt utför ner till Kentmere. Här, där det för ovanlighetens skull var asfaltsväg, fick vi inte ihop kartan med verkligheten och sprang åt helt fel håll. Det tog någon kilometer innan vi (i sanningens namn Niklas) upptäckte  misstaget och vände om. Eftersom vi nu hade några mil och höjdmeter i benen tog misstaget hårt mentalt, särskilt som några i vandringsklassen som sett oss springa åt fel håll glatt hälsade och konstaterade att vi gjort ”kreativa vägval” när vi sprang om dem för andra gången en kvart senare. Det gick tungt ett tag men kontrollen vid Till’s Hole dök upp till slut och sen var det plötsligt bara en kvar. Det var antydan till stig över svampig myrmark (självklart inte plan heller) hela vägen, men Niklas fick nya krafter och drog upp tempot så det var bara att hänga på de fyra kilometerna till sista kontrollen vid Birk Rigg. Trötta i huvudet valde vi den säkra vägen med stig och väg ner till målet i Goose Howe. Vi var glada och nöjda och kunde öka tempot fint på det avslutande asfaltspartiet och ner i målfållan. Den 45 km långa banan hade bjudit på 2704 höjdmeter och med vår tid på 6:44 kom vi in som nr 15 och 16 av 49 st i elitklassen. Målet med dagen var uppnått: Vi hade klarat tidsgränsen för att få starta i elitklass även dag två!

Vi tvättade snabbt av oss leran och slog upp tältet på den stora gräsytan som redan var halvfull med tält i alla färger och former. Alla svenskar hade haft en bra dag och det var ett glatt gäng som åt middag tillsammans och planerade morgondagens rutter i den sköna ljumma kvällen. Jag och Niklas tog en liten kvällspromenad och sedan en andra middag innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna och vila inför den långa utmaningen nästkommande dag.

140503b 140503c 140503d 140503e 140503f140503w
140503g140503u
140503v140503h140503i 140503j 140503k
140503x
140503l 140503ll 140503m 140503n
140503yy 140503o 140503p
140503y 140503q 140503r 140503s 140503t
140503z_karta

Dag 2 – prövningarnas dag
Banfakta:
8 kontroller, 57 km och 3264 höjdmeter

140504aFörsta prövningen började flera timmar innan start. Regnet smattrade mot tältduken och det visade sig att sömmarna på mitt nyinköpta tält inte höll tätt och det droppade in och det är inte särskilt angenämt med kalla droppar i ansiktet. Jag var uppe och försökte spänna tältet ännu mer. Somnade om. Vi vaknade strax efter sex på morgonen. Ett stilla dis hängde i dalen och det duggade lätt till och från. Tack och lov hade arrangören ordnat med ett stort tält med varmt vatten och ett tiotal bord med stolar. Det föll på min lott att ordna med vår frukost bestående av min specialmalda supergröt. Träffade Marcus från Kalmar som sprungit (och navigerat) så otroligt bra dagen innan. Vi snackade om dagens väderprognos. Låga moln och regnskurar åtminstone fram till efter lunchtid någon gång. Detta innebar navigering i molninsvepta berg, som både Kerstin och jag bävat för. Vi packade ihop våra campingprylar och önskade de redan startklara Bosse, Peter och Tomas lycka till.

Det var skönt och friskt i luften när vi svängde ut på landsvägen från Goose Howe och vidare mot Kentmere. Skönt även att få värma upp våra stela lår på flacken några kilometer innan vi tog av på smal stig upp till första kontrollen vid Garburn Pass. Det flöt på fint nerför till Troutbeck och efter lite trassel inne i byn hittade vi på vandringsstigen Nanny Lane som tog oss upp till Wansfell Pike i sällskap av (totaltvåan) Tim Laney, som ju är lite av en fell-runner-legend. Redan på 484 meters höjd var Wansfell insvept i moln som ju i våra ögon är lika med dimma. Nå, det bjöds på härlig teknisk utförslöpning på förvånansvärt pigga ben och inspirerade av Tim framför oss gick det undan ända ner till den vackert pittoreska staden Ambleside. Vi tappade Tim och fick sedan inte ihop stadens gator med vår karta. Vi skulle ha behövt en stadskarta. Det var inte farligare än att vi sprang på en vacker stig längs en häftig bäckravin upp till High Sweden Bridge. En kort vacker omväg som innebar vätskepåfyllning. Vi hade hela tiden koll på vätskan och fyllde hellre på en gång för mycket vid någon bäck. Och så gott iskallt bäckvatten från bergen smakar!

Efter att ha varit olydiga och passerat betesmarker och kravlat oss över en hög stenmur kunde vi köra på skrå (typ stiglös terräng på diagonalen) upp mot bergskammen med dess specifika ringlande stenmur på bergsryggen ända fram till High Pike. Vi klev in de dimmiga molnen med begränsad sikt. Här sattes våra navigeringskunskaper på prov och vi blev på detta utdragna berg varse om vilka noviser vi var på navigering. Det blev också uppenbart att det är så mycket bättre att vara två på ett äventyr som detta. Kompassen låg nedpackad och vi hade inte höjdmeterfunktionen påslagen i våra klockor. Vilka blåbär! Det gick inte att se om stigen fortsatte uppåt eller neråt. Stig på båda sidor om muren och oklart vilken sida kontrollen skulle ligga på. Vi trodde helt enkelt att vi var framme när vi kom till Low Pike och slösade flera minuter på att leta innan vi fortsatte uppåt. Fick följe med ett par löpare från trakten och hittade till slut kontrollen på High Pike (656m). Inför nästa kontroll fick vi rådet – eller snarare militäriskt order– från dem om att hålla till vänster längre upp och att använda kompassen eftersom det skulle bli svårt i dimman. Vi tackade dem och sprang iväg trots motlut i ett slags försök att ta igen förlorad tid. Benen sprang så snällt men nu var det tufft! Tät dimma, duggregn, kraftig vind och bara stenskrövel och stenblock. Svårt att se någon stig överhuvudtaget. Bara kalfjällsgrus. Ju högre upp vi kom på bergskammen mot Dove Crag (792m) och vidare till toppen Hart Cragg (822m) uppnådde vinden som svepte över kammen nästan stormstyrka och vi såg bara några meter framför oss på vad som såg ut som en stig. Plötsligt kom vi in på en skön smal serpentinstig som ledde brant nedåt. Underbart att få lämna stormen på toppen snabbast möjligt. Vi rullade utför med glädje och utan koll på kompassen. Och så med ens planade stigen ut och vi nådde en plötsligt en kontroll. Men det var feeeel kontroll, 214 inte 213! Är huvudet dumt får kroppen lida! Det var bara att klättra upp och tillbaka igen och köra på skrå. Den förlorade tiden är inte hela världen, men den energi som 300 höjdmeter utför och sedan tillbaka kostar är inte lika önskvärt. Kerstin hade från denna vår totala bom koll på tumkompassen hela tiden. Till slut kom vi upp på rätt stig och vidare till vår kontroll på Great Rigg (767m). Därefter flöt det på fint nerför de fem långa kilometerna ner till Rydal. Som om det inte räckte med felnavigeringar, så missade kontrollen vid bron men det var bara ett par hundra meters omväg.

Här passerade vi Markus som sprungit så snabbt första dagen men hans lår hade nu tagit rejält stryk efter all utförslöpning. Trots att molnen sprack upp och solen sken till och från längs med Rydal Water fick jag plötsligt en rejäl dipp. Inte en ren energidipp, utan mer en kombination av torsk på vätska, energi och en fördröjd mental dipp efter påfrestning uppe på topparna. Jag ville bara stanna, njuta av utsikten och äta, men Kerstin var stenhård: ”Niklas, vi stannar inte! Ta din energi och flaska så bär jag din rygga medan vi går framåt.” Jag drog i mig en påse med nötter och torkad frukt, en flapjack, en nötcréme och en halv real chokladkaka. Efter fem minuters energiintag fortsatte vi springandes. Vi kom snart ifatt Markus igen och det hjälpte nog oss eftersom han är en säker orienterare och vi kunde följa honom upp mot Lingmoor Fell. Här mötte vi även en av killarna som verkligen uppmanat oss att hålla vänster och ta ut kompassriktningen vid Hart Crag: ”Wow! You passed me ages ago! Did you take the wrong turn at Crag Hart, didn’t you? I think plenty did today!”

På väg upp till Lingmoor Fell och näst sista kontrollen kände jag krafterna återvända. Därifrån bar det av utför i en riktigt skön gräsbetäckt utförslöpa med hela Great Langdale dalen framför oss. Vi stötte på Henrik i utförslöpan, men valde olika vägar till Stickle Barn. Jag fick ljuva minnen från bergsultran på 100 km i september förra året. Vid 80 km var det det absolut häftigaste smörgåsbordet jag varit med om just vid Stickle Barn. Jag fick en positiv mental kick, vilket behövdes upp på den långa och grymma klättringen som återstod till Stickle Tarn och sista kontrollen uppe på bergstoppen Sergeant Man på 734 meter. Henrik kom ikapp oss samtidigt som vi kom ifatt Bosse strax innan Stickle Tarn. Det var vackert med vandringen upp längs med forsen, även om stentrappsleden var full med vandrare från alla håll. Vid tjärnen lättade trängseln och vi hittade på rätt stig upp till Sergeant Man. Tunggången blötmark och riktigt trötta ben. Kompassen var framme. Visa av tidigare misstag. Och som på beställning lättade molnen kring toppen och vi spikade kontrollen! En fin men distinkt känsla av varm glädje spred sig ut i kroppen. Kerstin tog ut kompassriktning ner mot dalen via Easedale Tarn. Kerstin var supernojig över att vi inte var på rätt väg innan vi enats om några omisskännliga inslag i terrängen. Vi sprang på skrå nerför innan vi kom på stigen vid Easedale Tarn och sedan var det bara att springa på med glädje ända ner till målet i Easedale. Så underbart härligt och så vackert campingområde. Vi mötte Tomas relativt omgående och han och Peter hade också haft en lång tuff dag. Vi tappade några placeringar beroende på felnavigering och 6 kilometer extra i bagaget. Nå, alla hade haft en tuff dag på de kyligt molninsvepta fjällen och vi höll oss utan problem kvar i elitklassen!

Efter målgång vart det lite mingel och sedan uppslagning av tält samt vaskning av fötter och överkropp i bäcken intill. Vederkvickande på ett märkligt sätt! Ett lager torra kläder på det och torrt om fötterna och en het kyckling curry i magen så är man som en ny människa på stela ben. Vi gick och la oss vid åttasnåret och jag somnade rätt omgående till lammens höga hjärtskärande rop på sina mammor.
140504aa
140504b140504c 140504d 140504e 140504f 140504g 140504h 140504i 140504j 140504k 140504l 140504m 140504n 140504o 140504p 140504q 140504r
140504z_karta

Dag 3 – den perfekta avslutningens dag
Banfakta:
6 kontroller, 36 km 2050 höjdmeter

140505aEfter en riktig god natts sömn vaknade vi tidigt. Planen var att komma iväg tidigt då väderprognosen spådde ökande vind framåt förmiddagen. Lösa fragment av moln steg uppåt längs dalgångens omgivande bergssidor. Jag vet inte varför, men inför denna den tredje och sista dagen kände jag mig märkligt stärkt av nattens sömn, frukosten och den fräscha luften, ja, hela atmosfären. Det känns men det är svårt att sätta fingret på vad det beror på. När jag även såg Kerstins leende och förväntansfulla ögon så visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Strax efter sju var vi i startfållan. Henrik, Bosse, Kerstin och jag rensade SI-pinnarna för att sedan köra ner dem i startkontrollerna. Benen kändes halvstela, men inte mer än så och både Kerstin och jag visste att snart var benen uppvärmda och redo för stundande äventyr. Vi tappade Bosse men Henrik slog följe tills han vek av mot sin första kontroll på A-banan och Kerstin och jag började klättringen upp mot Seat Sandal på 736 meters höjd. Toppen var insvept i moln och sista 100 meterna var rejält branta. Vi kom aningen väster om kontrollen, men missen kostade oss bara några minuter. Vi checkade av kontrollen och drog sedan iväg på en läcker brant utförslöpa ner mot Grisdale Tarn. Vi följde fjällsjön längs ostsidan innan vi vek av uppåt på skrå för att till slut komma ut på en otroligt läcker smal stig som löpte horisontalt nedanför kammen mot St Sunday Crag på 841 meters höjd. Det finns höjdpunkter och höjdpunkter och det finns ögonblick som etsar sig fast mer än andra. Och när jag nu skriver detta och återupplever löpningen på nämnda stig, molnen som trasades sönder och svepte över bergskammen, molnen som flöt fram nedanför en, vinden som drog i en, ja hela scenariet, bereder mig sådan obeskrivlig glädje inombords att det är nära till glädjetårar. Där och då kände jag att detta är vad Feet in the Clouds handlar om och att denna stund var värd tre dagars löpning för att få uppleva. Jag vet, jag låter säkert religiös och det handlar kanske mer om fell in love with the fells än frälst. Nå, vi var ju inte här för att filosofera med korslagda ben på St Sunday Crag, så vi fortsätter storyn…

Från toppen väntade en fyra kilometer lång utförslöpa ned till Patterdale och sydänden av Ullswater. Läcker, teknisk och dansant rolig med varierat underlag. På denna sträcka fick Kerstin en mindre dipp, som hon styrde upp genom att fylla på rejält med energi. Hon hämtade sig sakta men säkert och vi matade sedan på längs den nedre stigen utmed Ullswaters östra strand hela vägen upp till kontrollen vid Kailpot Crag. Våra rutinerade ultraben höll ett stadigt tempo på denna sträcka och vi tjänade in mycket tid. Vi passerade platsen för starten två dagar tidigare och närmade oss platsen för nästa vägval. Vi hade ett par tre alternativ på att angripa kontrollen uppe på Steel Knotts.  Vi valde att klättra upp till den 433 meter höga toppen från ostsidan. Vi fyllde på med vätska i en kall välsmakande bäck innan vi började klättringen på diagonalen för att avsluta med brant och tuff klättring rätt upp, vilket kändes som dagens tyngsta trots färre höjdmeter än övriga toppar. Vi kom upp på kammen och sprang sedan på den smala stigen och spikade kontrollen ett par hundra meter längre fram! Yes! Det kändes verkligen som vi var på hugget och gjorde allting rätt efter gårdagens hårt förvärvade erfarenheter. Nu var siktet inställt berget mitt emot över dalen. Vi skråade ner med riktning på bäckravinen Groove Gill för att inte tappa alla höjdmeter inför klättringen upp till tävlingens sista topp – Loadpot Hill  på 671 meters höjd. Vi valde bort stigen som skulle ha inneburit en omväg och tog istället den rakaste och brantaste vägen upp över härliga gräs- och tuvmarker. Ställvis sanka, men det var ändå angenämt på sitt sätt att sakta och tålmodigt klättra upp över den vidsträckta heden och njuta av vyerna utan tänka på vad man satte fötterna. De var ju ändå blöta. Och givetvis spikade vi även denna kontroll! Ja, vi var så glada att vi kunde se tidningsrubriken framför oss: ”Radarparet Kerstin och Niklas plockade kontroller som vore det smultron på en solig sommarslänt!” Nu återstod en låååång men väldigt mjuk och härlig utförslöpa till tävlingens sista kontroll. Det var bara att rulla på och förbi några löpare. Till skillnad från flera andra löpare lät vi oss inte vilseledas av stigar som inte fanns med på kartan utan höll spikrak kurs på kontrollen, där Ian Corless låg och lurade med sin kamera. Härifrån såg vi Pooley Bridge och målområdet så det var bara tre kilometer med lössläppta tyglar och fri hastighet ner till mål. Sista kilometern snittade i 3:50-fart!

Vilken lycka att få stoppa ner SI-pinnen för sista gången i målgångskontrollen! Kerstin tog hem segern i damernas elitklass och höll förra årets segrare, Catherine Holloway, på säkert avstånd! Totalt landade vi på 14 respektive 15:e plats av totalt 49 personer i elitklassen (se resultat). Klart vi var grymt nöjda och stolta över våra prestationer i helhet och framför allt över sista dagen när allting klaffade! Jag roffade åt mig mat och dricka och slank in i mattältet. Snackade med några som jag snackat Bob Graham Round med tidigare på morgonen och som Kerstin och jag passerade längs Ullswater. Snart ramlade även Peter och Tomas in i tältet och det var lite kul att få slå dem på dagens etapp, om än med bara sex minuter. Henrik kom förbi nyduschad och ombytt den snabba rackarn. Medan vi väntade in Bosse var det fotografering av segrarna på dam- och herrsidan i elitklassen, Kerstin och Jim tillsammans med arrangörerna. Kerstin kammade förutom äran hem en vacker numrerad tavla av Blencathra samt en startplats i den legendariska tävlingen Dragon’s Back nästa år!

Det var sedan underbart skönt att få checka in på våra förbokade rum på Sun Inn, 100 meter från målgång. Luxuösa rum och så förstås en efterlängtad lång het dusch. På kvällen blev det gemensam middag med svenskgänget, utom Marcus, som blev hämtad av fru och barn.

Hur gör man för att summera hela äventyret utan att bli mångordig och långrandig? Man låter bli förstås. Många ögonblick, händelser och möten finns givetvis inte beskrivna ovan och förblir där de hör hemma bäst, i minnenas bibliotek. Innan vi skriver The End så vill både Kerstin och jag tacka Henrik, Bosse, Tomas, Peter och Marcus för härligt sällskap. Ett stort varmt tack går självklart till Shane Ohly, Charlie Sproson och alla underbara, glada och hjälpsamma funktionärer! Hela arrangemanget och servicen vid campingplatserna var grym. Allt detta till den blygsamma anmälningsavgiften på strax över tusenlappen, vilket får en att undra för vad svenska tävlingsarrangörer tar så bra betalt för.
140505b 140505c 140505d 140505e 140505f 140505g 140505h140505r 140505i 140505j 140505k 140505l 140505m 140505n 140505o 140505p 140505q
140505z_karta

För er som bara dreglar och vill ha mer av detta äventyr kan jag rekommendera följande länkar:

Bosses story om GL3D på bloggen Långa loppet (Härlig berättelse med många underbara fotografier!)
Peter och Tomas story på bloggen Team Rockrunners
Ian Corless foton på  Talk Ultra website
Lorraine Humms foton på flckr

Tack för oss!

Niklas & Kerstin