Mar 032019
 

001Jag älskar ändlösa vidder. Har alltid gjort. Fågelskådning, vandring och löpning, spelar ingen roll, bara det bjuds på hav, stäpp eller berg. Jag vill förlora mig i horisonten. Låta sinnet absorberas av det storslagna liksom andlösa. Förföras av den meditativa och nästintill primitiva sinnesstämning av rörelsen framåt som löpning i bergen erbjuder. Avskalat. Enkelt. Där tid bara är ett främmande ord. Ljuvliga stigar genom skogen i all ära men att springa bland berg och dalgångar är en särskild upplevelse, som jag varken kan eller vill vara utan. En bättre form av beroende.

Jag är inte kräsen. Ge mig några berg och jag blir som barn på nytt, eller, nä, jag blir bara den Niklas jag älskar att vara allra mest. Jag bara följer med dit benen bär. Att få släppa på utför en lång teknisk utförslöpa är så ljuvligt pirrigt och befriande. Att ge sig ut på svindlande kammar och upptäcka att det finns olika skalor på känslan av att känna sig levande. Att nå en hög bergstopp efter lång mödosam klättring och få supa in milsvida vyer i 360 grader. Tystnaden, vinden och porlande bäckar med kallt vederkvickande vatten. Och alla de människor man möter under en tur i bergen, löpare som vandrare. Alla hejar, man stannar till ett ögonblick och pratar, ingen gör skillnad på löpning eller vandring. Man är i bergen av i stort sett samma orsak. När tror ni jag känner mig som lyckligast?

Det där med att inte vara kräsen när det kommer till berg är väl en sanning med modifikation. Alla områden med berg som jag besökt genom åren – som fågelskådare eller löpare – har förstås sin givna plats ordnade efter en mängd känslomässiga intryck, möten och natur. Helhetsupplevelsen. Vilken fas i livet jag själv befann mig i vid tidpunkten för upplevelsen är självklart en påverkande faktor, men eftersom minnet inte är helt tillförlitligt över tid så lämnar jag den biten därhän. Visst älskar jag alperna även om jag aldrig kommer hinna besöka alla dess berg och angränsande bergskedjor. Mäktigt, dramatiskt och ogripbart. Jag älskar svenska fjällen och särskilt området Sarek/Padjelanta/Sulitelma. Kontrasterande vildmark där Padjelantas böljande vidder möter Sareks karga bergsmassiv och djupa dalgångar. Inget bergsområde jag besökt är det andra likt oavsett det gäller Fiordland i NZ, bergen i Jemen, Serra du Tramuntana, Norges avundsvärda tinnar eller Makaronesiens bergiga öar. Nå, dessa ord var nu inte tänkta som något filosofiskt beträffande berg och dess inverkan på mig som person, utan om de berg jag älskar allra mest. Och de berg jag ständigt trånar efter som en olyckligt förälskad återfinns i engelska Lake District. De är de enda berg som jag brukar omnämna som magiska. Jag vet inte varför det är så. Kanske atmosfären? Ibland tänker jag att det är något med ljuset och drar paralleller med Skagen och ljuset där som attraherade så många målare. Oavsett vad, bergen i Lake District gör mig genuint lycklig inombords. Det räcker.

Dale-Head

Till saken och den direkta anledningen till denna artikel. Då och då får jag mail från löpare som önskar praktiska tips och råd inför ett stundande besök i Lake District och ”gärna förslag på löprundor”. Senast för några veckor sedan skrev jag ihop del tips till en entusiastisk löpare i Mariefred och jag tänkte väl som så att jag lika gärna kan göra den informationen (och lite till) tillgänglig för var och en som kan tänkas intresserade. Kanske till och med förföra en och annan som inte ens visste att det fanns berg i England. Och på köpet magiska sådana!

Redan inledningsvis vill jag lyfta fram två filmer som på ett ypperligt sätt förmedlar känslan av det jag vill få sagt. Den ena är från 2015 men publicerades på youtube först i slutet av januari i år och handlar om Nicky Spinks andra Bob Graham Round, ett försök att slå sitt tidigare rekord. Det som gör den 20 minuter långa filmen sevärd är främst vyerna och åkningarna. En vacker aprildag med läcker inversion. Sedan är det förstås intressant att höra Nickys träningsfilosofi. Den andra heter Of Fells and Hills med Rickey Gates (av Salomon Running). En fin kortfilm på sju minuter med kloka ord, läckra vyer, möten med några grymma legendarer och aptitretande löpning bland bergen i Lake District.

002

Kort om Lake District
Lake District är en – och tillika den största – av de 13 nationalparkerna i England och Wales. Går även under vardagsnamnen Lakes och Lakeland. Blev nationalpark 1951 och upptogs på Unescos världsarvslista 2017. Är belägen i Cumbria i nordvästra hörnet av England. Har en total areal på drygt 2292 kvadratkilometer men omsatt till mer förståeliga mått mäter nationalparken drygt 51 km från väst till öst och cirka 64 km från norr till söder. Lake District är den avgjort mest välbesökta nationalparken med ungefär 16 miljoner besökare (23 miljoner dagsbesökare) per år. Turistnäringen är således en viktig inkomstkälla för de som bor och verkar inom nationalparken. Drygt 55% av arealen är privat och det är viktigt att man i dalgångar, betesmarker och hagar håller sig till de publika stigarna och gångvägarna (public footpath). Uppe i bergen är man dock fri att göra sina vägval, men alltid med hänsyn, respekt och sunt förnuft.

map-of-the-lake-district

Lake District är speciellt och man får en känsla av att det ryms så oerhört mycket fantastisk natur på en relativt liten areal. Jag brukar se bilden framför mig att området en gång för väldigt länge sedan var så mycket större men att Skaparen hade en tråkig dag och satte ner sina väldiga labbar och tryckte ihop hela landskapet som sedan blev Lake District. Ihoptryckt. Komprimerat. Som en naturens egen höghusstad av berg omgiven av ett platt odlat lapptäcke. Hur många bergstoppar finns det i Lake District? Alfred Wainwright har beskrivit 214 berg i sina klassiska böcker. Många läckra berg och toppar finns dock inte porträtterade i hans böcker. I nationalparken finns 15 sjöar av vilka Wast Water är Englands djupaste med sina 79 meter. Utöver dessa finns närmare 70 stycken tarns (tjärnar). Många av dem med namn som hämtade ur Harry Potters värld: Tarn at Leaves, Sprinkling Tarn och Innominate Tarn. Vid den senare spreds för övrigt Wainwrights aska. Till engelsmännens förtret var Skaparen lite slapphänt då Scafell Pike stannade vid 973 meter över havet och inte kom över den magiska 1000-metersgränsen. Detta medan Snowdonia i Wales sträcker sig upp till 1085 meter och Ben Nevis i Skottland hela 1345 meter upp i skyn. Så man förstår fröet till engelsmännens tidiga expansionsplaner av världen och försök att besegra Everest.

Något som är karaktäristiskt för Lake District är fåren. Som löpare och vandrare träffar du på dem var helst i bergen du befinner dig. Du kan runda en svår klippa högt på någon topp bara för att mötas av ett får som ligger på en avsats och filosoferar, kanske blänger lite nonchalant på dig. Det är främst raserna Herdwick och Swaledale som du möter i nationalparken. Herdwick är synonymt med Lake District då 99% av världspopulationen finns här. En robust och tålig ras som präglas på de berg de föds bland. De små gäng med roströd ull och vita huvuden som man stöter på är fjolåringar medan de ”gamla” har gråvit ull. Jag kan varmt rekommendera James Rebanks bok The Shepherd’s Life. Läser man den får man även en förståelse för samernas situation men framför allt är det en osentimental skildring av livet i Lake District under ett år.

Shep

Besöka Lake District på egen hand, via ett berglopp eller med en researrangör?
Det fina med Lake District är att området är så lättillgängligt, både att ta sig dit och sedan ta sig runt i nationalparken. Jag brukar ta morgonflyget (runt halvåtta) från Arlanda och är normalt framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Bra och smidig logistik hela vägen. Är man en någorlunda van resenär utgör en vistelse i Lake District inga problem. Avgörande är dock om man är van att handskas med en karta och att kunna läsa den liksom naturen. Leder och stigar i Lake District är inte markerade. På sin höjd någon träskylt här och där i någon by med texten ”Public footpath”. Karta är således ett måste. Om man känner sig osäker inför detta element i löpningen rekommenderar jag att åka över under mer ordnade former som introduktion. Antingen springa en eller flera tävlingar (fell-races) under en vistelse eller helt enkelt anmäla sig till en flerdagarstävling så att man får ut det mesta av vistelsen. Great Lakeland 3Day (GL3D) är ett fantastiskt – och prisvärt! – event som årligen går av stapeln första helgen i maj. Grym löpning i tre dagar. Alltid i Lake District, alltid nya banor och områden. Det finns tre olika klasser och skulle du inte klara expertklassen första eller andra dagen kan du alltid hoppa ner en klass. Man kan alltid fortsätta alla dagar och behöver inte åka hem bara för att man missade en kontroll. Det finns liksom en klass för alla, så man kan gott åka dit med sin partner eller goda vän. Det handlar om att checka av kontroller genom navigering med karta (och kompass vid pissväder), inte svår orientering. Ett underbart format med skön familjär stämning med möjlighet att upptäcka det bästa i nationalparken. Du bär det du behöver och som är obligatoriskt, resten transporterar arrangören mellan varje nattläger. Vädret kan växla rejält i början av maj, från snöglopp till värmebölja. Om tre dagar känns mycket och tiden på året osäkert kan du istället prova den klassiska tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon (SLMM) som normalt går första helgen i juli och förstås i Lake District.

Vill man däremot ha allt serverat när det kommer till resa, boende, mat och ledarledda turer i bergen kan man åka på en arrangerad resa. I dagsläget är det bara TNT (Team Nordic Trail) som anordnar löpresor till Lake District och som de brukar förlägga till skiftet april/maj. De brukar ha ett upplägg med två grupper som matchar deltagarnas individuella förutsättningar och det bjuds på grymma rundor.

004

När på året?
Man kan självklart springa i Lake District året om men man får räkna med att snön ligger i bergen från 500 meter och uppåt under stora delar av vinterhalvåret. Man åker till och med skidor i bergen och ett stenkast från Helvellyn finns pistade backar och skidlift. Problemet är oftast att stigarna är täckta med snö och utan markeringar kan det bli svårnavigerat, inte minst vid dålig sikt. Givetvis är det mer behagligt att springa i bergen vår, sommar och höst. Personligen gillar jag april och fram till början av juni allra bäst då det är relativt lite folk i bergen och att växtligheten är sparsam. Redan i juni har ormbunkarna skjutit i höjden och det kan då vara svårt att finna stigarna som döljs i massiva ormbunksfält i dalgångar på vissa sluttningar. Under vår och höst är det även lugnare på boendefronten. Man bör helst undvika bank holidays då engelska friluftsmänniskor vallfärdar till nationalparkerna och det kan bli tufft med boende. Så kolla alltid upp när de engelska helgdagarna infaller innan du bokar din resa eller boka i god tid.

Att ta sig till Lake District
Flyg till Manchester med SAS eller Norwegian. Jag föredrar SAS då de har flera turer direkt per dag. Jag brukar boka minst sex sju månader innan för att få bästa avgång och till bästa pris (ca. 1500 kr t&r): morgonflyget (runt halvåtta) dit och 18-flyget hem (tar 12-bussen från Keswick). Tåg till Lake District går från Manchester Airport, 10 minuters promenad från ankomsthallen. Boka tågbiljett via nätet innan på TransPennine Express, du väljer då avresedag och ungefärligt klockslag och väljer ”Open return” (som är giltig en månad) och ”Off peak”. Man betalar tågbiljetten (ca. £58) via webben men hämtar ut biljetterna via automat (välj Manchester Airport) precis intill sista rulltrappan innan spärrarna till tågen. En kod skickas per mail och du måste använda samma kort (att stoppa i automaten som bekräftelse) som du använde vid köpet på nätet. Jag åker alltid till (och från) Penrith (max 1 byte) och buss därifrån till Keswick (uttalas Kessick) i Lake District. Bussen går en gång i timman. De tar inte kort, så ha alltid med dig cash. När allt klaffar har jag tagit morgonflyget och varit framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Tågen går typ en gång i timman. Jag brukar alltid dubbelchecka med någon tågvärd vad gäller station för eventuellt tågbyte, som varierar. De är otroligt proffsiga och hjälpsamma!

Hållplatsen för bussen (X5) i Penrith ligger intill tågstationen. En enkel till Keswick kostar £7.30. Du hittar tidtabell här>>

Boende
Är man i Lake District och ska springa undviker man att bo i de turistiga och relativt dyra småstäderna Windermere och Ambleside i södra delen. Det är i nationalparkens nordligaste stad, Keswick, man bor och har som bas. Underbar liten stad med en massa outdoor-, fellrunning- och klätterbutiker. Mina favoritbutiker är Kong Adventures (ägare och personal är löpare/klättrare), Needle Sports på torget samt George Fisher (som har ett bra utbud men skum personal). I Keswick har du nära till Skiddaw-massivet = en lååååång klättring och lika lååååång utförslöpa. Det finns många typer av boenden i Keswick, allt från prisvärda till flådiga B&B och vandrarhem. De senaste åren har jag uteslutande bott på vandrarhemmet Denton House som är klart prisvärt och cosy. Man sköter sig själv och äter när man önskar och sedan är deras sängar så jäkla sköna. Du kan boka via booking.com. Tar 10 minuter att promenera in till torget och Moot Hall. Kommer du med buss från Penrith kan du hoppa av vid Twa Dog Inn och knalla en liten bit i färdriktningen tills du kommer till Denton House. En servicebutik finns runt hörnet. Det finns även ett YHA-vandrarhem i Keswick (och på många fler platser i Lake District), något dyrare även om man har rabatt som STF-medlem. Förvisso fräscht men avgjort ett ställe för festprissar och annat löst folk med nattliga vanor. Denton House attraherar mer outdoor-människor och jag har träffat en hel del sköna fellrunning-människor där och ägarinnan Libby är alltid hjälpsam. Jag kan även rekommendera att bo en natt eller två på det helt fantastiska Skiddaw House, som ligger avsides uppe i en vid dalgång mellan Skiddaw och Blencathra.
Öppna detaljkarta över Keswick>>

Java

Hundars paradis på jorden
Vistas man i Lake District blir man snabbt varse om en sak, särskilt i de små städerna och byarna, men också uppe i bergen. Det är hundarna. Inte lösdrivande hundar, utan väluppfostrade och älskade. Och de är många, hundarna. I exempelvis Keswick är hundar välkomna in på de flesta pubar, caféer och även butiker. Utanför i stort sett varje butik och pub finns en eller två vattenskålar för de fyrfota vännerna. Och man träffar på dem uppe i bergen med husse och matte. Är man hundrädd eller råallergisk behöver man inte oroa sig, i 99 fall av 100 ignorerar hundarna dig helt, och det är det jag menar med väluppfostrade hundar. Man blir glad inombords. Och vad vore fårfarmarna utan sina border collies?

003

Att ta sig runt i Lake District
Fördelen med att bo i Keswick är att det går bussar till många startplatser för en dag bland bergen. Du har berg i närområdet som utan problem räcker för en veckolång vistelse. Exempelvis, med buss 77/77A tar du dig till Honister Pass och därifrån kan du springa tillbaka till Keswick via flera alternativa bergryggar eller så hoppar man av/på i Seatoller eller i Braithwaite för andra bergsäventyr. Buss 555 tar dig söderut genom Lake District om du till exempel vill beta av Helvellyn och de två läckra ridgerna Swirral Edge och Striding Edge och därefter springa utför hela vägen till Grasmere, fika och sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så åker du till Rydal Water och kör den läckra Fairfield horseshoe där du kommer ner till Amblesida, kan fika eller äta, knalla runt bland alla outdoorbutiker för att sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så kan du ta bussen mot Penrith och hoppa av i Threlkeld för att ta dig uppför läckra Hall’s Fell ridge till Blencathra och därifrån ta någon av stigarna utför som leder till Keswick. Möjligheterna är till synes oändliga och buss är ett ypperligt transportmedel till och från många löprundor i Lake District. Och skulle det vara så att man behöver avbryta en löptur är det sällan långt till närmaste väg och busshållplats. Bekvämligheten finns inom räckhåll trots känslan av avskild vildmark.

Om du vet med dig att du kommer göra ett antal bussturer är mitt tips att du antingen köper en explorer-biljett för dagen (£8,3) eller en veckobiljett (£28), du tjänar in det senare på 2-3 dagar med buss (buss X5 Keswick–Penrith ingår ej). Här hittar du tidtabeller för de aktuella busslinjerna (som även nämns under ”Förslag på löprundor”).

Väder
Vädret i Lake District är som i svenska fjällen, det kan växla oerhört snabbt. Underskatta aldrig bergen och vädret i Lake District. De flesta utryckningar som den lokala räddningstjänsten (The Lake District Search and Mountain Rescue Association) får göra utöver rena olyckor beror vanligen på att vandrare/löpare är för dåligt klädda och/eller inte har karta/kompass och ibland med hypothermia som resultat. Det finns en eminent väderlekstjänst specifikt för bergen i Lake District (Wales och Skottland): Mountain Weather Information Services. Där hittar du den absolut bästa, utförligaste och mest aktuella väderinformationen för Lake District, som uppdateras två gånger per dygn.

Henrik

Kartor + kompass och app
Eftersom inga stigar och leder är markerade mer än en skylt här och där nere i dalgångarna är en karta ett måste. Kartan från BMC på 1:40.000 är min starka rekommendation, som täcker i stort sett hela LD. Sedan finns de små behändiga Ultramap-kartorna från Harvey, även de på 1:40, och fyra kartor täcker hela LD. Dessa kartor, böcker och special-kartor typ Bob Graham Round finns i det flesta välsorterade outdoorbutiker och bokhandeln i Keswick. Kompass är också bra att ha, särskilt om sikten blir dålig eller om du tänker köra stiglöst. Jag rekommenderar även att ha en kart/GPS-app typ Viewranger med Lake District karta nedladdad eller en handhållen GPS, om du har en sådan. Karta och kompass är till ingen nytta om du plötsligt inte vet var du är.

kartor

Kläder och utrustning
Ha alltid en löprygga/raceväst med dig för vätska, energi och kläder/ombyte. Personligen har mina besök i Lake District lärt mig oerhört mycket inte minst när det kommer till tvära växlingar i väder. Om det plötsligt blåser upp, regnar, molnen sjunker och sikten är rent ut sagt pissdålig tar navigeringen längre tid och man blir lätt snabbt nedkyld. Jag har lärt mig läxan några gånger och väntar aldrig med att dra på regnjacka och regnbyxor. En torr överdel, vindjacka, lätt förstärkningsjacka, handskar och mössa/buff är alltid med i min packning (packade i drybags). Det är alltid kyligare och framför allt hårdare vind uppe bland topparna. Vissa kammar och pass är riktiga blåshål. Kolla alltid MWIS både på kvällen och direkt på morgonen innan avfärd. Vidare har jag alltid med mig en foliebivvybag (storlek som en mandarin av märket SOL) och vattentäta (typ Goretex) skalvantar om det förväntas regn eller ostadigt väder med låg temperatur. De vattentäta skalvantarna är ovärderliga när det kommer till blöt scrambling (klättring på alla fyra).

Ja, och så var det där med skor… Ett par sköna skor med aggressiv dubbad sula är att föredra. Några dagar bland bergen i Lake District kommer definitivt att bjuda på alla tänkbara underlag, torrt som blött. Framför allt är det på branta grässluttningar som du kommer att bli varse hur pass aggressiva sulor du har på skorna. Och det spelar ingen roll om gräset är torrt eller kort och torrt. Jag vill kunna lita på mina skor och märker snabbt om dobbarna börjar bli för nerslitna. Även bra med skor som man trampar ur vatten snabbt. Det är dina fötter som väljer passform medan ditt huvud väljer sula utifrån behovet. Själv vill jag ha en sko som sitter tight på foten och glider så lite som möjligt i skon (och heel lock snörning på det), med tanke all klättring, skrålöpning och utförslöpor. Mitt förstaval har alltid varit Inov-8 X-talon 212, men den modellen lämpar sig knappast för alla.

clothing

Energi och vätska
Energi är så individuellt så det utgår jag ifrån att man själv har koll på, men att man har med sig energi i någon form är självklart. Med vatten är det som i svenska fjällen; man dricker och fyller på ur bäckar i bergen. En tumregel i Lake District (inte i Frankrike) är att man tar vatten ur bäckarna uppe i bergen men aldrig nere i dalgångar. Personligen har jag alltid med mig en liten flaska med Xinix Aquacare, tacksamt när jag hamnat i sådana situationer där jag nödgats ta vatten ur stillastående ljumma gölar med simmande grodyngel. Mycket vatten, kallt och välsmakande, kommer från berggrunden och porlar även under sommaren. Våren och sommaren 2018 var precis som i Sverige extremt het och regnfattig. Jag vistades i LD totalt 28 dagar fördelat på tre besök maj-juli och hade mulet en dag och regn två halvdagar, resten sol. Under de två veckorna i juni/juli 2018 pendlade temperaturen mellan 25-30 grader men jag hade aldrig problem att hitta vatten. Problemet var att få i mig tillräckligt och en tokhet stilla dag drack jag totalt 14 liter. Man kan faktiskt dö av för mycket vatten, men som ni märker gjorde jag inte det. Mitt tips är alltid: drick och fyll på med vatten när tillfälle ges, för du vet inte när nästa tillfälle kommer.

005

Rekommenderad litteratur
Våren 2013 läste jag boken Feet in the Clouds av Richard Askwith. Den blev en rejäl ögonöppnare för den engelska fellrunningscenen och dess epicentrum Lake District. Författarens besatthet av Bob Graham Round smittade av sig även på mig. Fem månader senare besökte jag Lake District för första gången och sprang ett 100K-lopp i bergen. Jag var såld! Som en parentes kan nämnas att jag då var trött på alperna. Bara upp-upp-upp-upp och så ner-ner-ner-ner. Ändlösa klättringar, ändlösa utförslöpor. Jag ville ha mer löpning i mina bergsäventyr. Lake District hade allt det jag trånade efter. Så om jag ska rekommendera böcker om fellrunning på brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet står sig Feet in the Clouds fortfarande, tillsammans med Steve Birkinshaws There is no map in Hell. Steve Chiltons böcker är helt OK men för torra för min smak, men porträtten i hans böcker är den stora behållningen.

Books

Förslag på löprundor
Det fina med löpning i Lake District är att det finns så mycket stigar och leder, förvisso omarkerade, som gör det möjligt att på egen hand sätta ihop rundor och sträckor som med lite kreativt tänkande räcker för en livstid. Snälla sträckor, grymma, våghalsiga, korta, långa, tekniska, blandade, höjdmeterchokade, regelbundna inslag av scrambling och till detta kan läggas årstider och väderlek. För att inte tala om alla fina smala fårstigar som inte finns utsatta på kartan. Jag tröttnar aldrig. När du är uppe i bergen får du en känsla av att vara långt ifrån civilsationen. Tystnaden. Men ändå, skulle vädret plötsligt växla till regn och hagel är det oftast bara några kilometer bort och ner till någon dal och trafikerad väg. Detsamma gäller om du eller vännen plötsligt blir dödstrött, vrickar foten eller bara är i behov av en fika. Ett paradis för bergslöpare och livsnjutare helt enkelt!

Jag ger här några förslag på korta och långa löprundor. När jag springer i Lake District tänker jag sällan distans, även om jag numera har ett hum om distansen, men framförallt handlar det om tid. Alla som har sprungit i berg vet att en kilometer i oländig terräng ibland kan kännas evighetslång, särskilt på trötta ben. Bättre att tänka tidåtgång och till viss del ansträngningsnivå (som är väldigt individuell). Och inte ha bråttom, då missar man hela poängen med ett besök i bergen. Planera med marginal.

Lakes

1) Skiddaw, 3-4 timmar
Från Keswick korsar du floden Greta på någon av broarna, fortsätter genom parken med sikte på vägen Spoony Green lane och bron över A66 och fortsätter bara tills du kommer på den breda stigen som tar vid efter en grind. Den 6 km långa stigen leder dig till Skiddaw och ta gärna stigen över Skiddaw Little Man. Ner till Keswick kan du antingen ta samma stig och via Latrigg för lite skön variation eller så tar du sikte på Skiddaw House och tar där den breda stigen (Cumbria Way) mot Latrigg och Keswick. De blåser nästan alltid uppe på Skiddaw så ta med dig en vindjacka. Ta med vatten om det är varmt då det är dåligt med bäckar (fram till Skiddaw House).
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Skiddaw

2) Blencathra + Sharp edge, 4-6 timmar
Du kan springa de 7 km till Threlkeld eller så tar du bussen (X5 mot Penrith). Du följer asfaltsvägen inne i byn mot berget och Gategill (du passerar genom en bondgård). Här kan du antingen välja stigen upp mot Blencathra via läckra Hall’s Fell ridge eller så följer du stigen längs muren mot nordost med sikte på att ta dig upp via någon av stigarna till Scales Tarn. Den senare stigen bjuder på skön löpning. Vid Scales Tarn väntar en häftig och rätt pirrig klättring uppför Sharp Edge. Var extra försiktig om det är blött då klipporna blir – av decenniers slitage av fotgängare – snorhala. När du klarat av det med livhanken i behåll kan du följa stigen mot Blencathra och därifrån ta dig ner via brutala Hall’s Fell ridge (beroende på vägvalet du tog upp) eller så fortsätter du mot sydväst (blease Fell) och följer stigen utför (mer skonsam jämfört med Hall’s Fell ridge) som tar dig till Keswick på löpvänliga stigar längs med floden Greta.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Blenctahra

3) Grasmoor horseshoe, 5-6 timmar
Antingen springer du till byn Braithwaite via Portinscale eller så tar du buss 77 från Keswick busstation (Booths). Följ asfaltsvägen norrut ut ur byn tills du kommer till en parkering och därifrån utgår stigen som leder upp till Grisdale Pike. Detta är en loop som framför allt är populär bland ”downhillare”, vilka dock skippar avstickarna till Whiteside och Grasmoor. Ett grymt läckert område som oförtjänt hamnat i skymundan. Vid klart väder ser du de skottska bergen och irländska sjön från Grisedale Pike. Kammen mellan Hopegill Head och Whiteside End är ett måste liksom en vända upp på moder Grasmoors läckra platå. Sedan är det bara att förbereda dig på en lååång utförslöpa i behagligt medlut tillbaka till Braithwaite. Bäckar med gott kallt vatten finns vid Coledale Hause.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Grisdale-Pike

4) Honister Pass med alternativ, 3-4 timmar
Till Honister Pass tar du dig med buss 77/77A från Keswick busstation (vid Booths). Du hoppar av vid YHA-vandrarhemmet. Därifrån leder stigen direkt uppåt och norrut mot toppen Dale Head. Denna del utgör även den avslutande etapp 5 (om man kör medsols) på Bob Graham Round, som i detta förslag utgör ett alternativ. Mitt förslag på huvudrutt är att efter Dale Head ta den östra ryggen hela vägen till Catbells. Vanligen är det stiglöst mellan Dale Head och stigkorsningen vid Dalehead Tarn. Efter Catbells finns stigar som leder till Portinscale (med ett avsnitt asfalt) och i Portinscale tar man av österut och kommer så småningom på en gångväg som leder till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Honister

5) Helvellyn + Swirral och Striding edge, 4-5 timmar
Buss 555 från Keswick och du stiger av i höjd med södra änden av sjön Thirlmere. Stigen upp till Helvellyn startar vid en liten parkeringsplats med telefonkiosk. Väl uppe vid toppen har du vidsträckt utsikt och nedanför Helvellyns stup finner du Red Tarn som omfamnas av två utlöpande armar; Swirral edge och Striding edge. Min rekommendation är att börja med Swirral och då även klättra upp till toppen Catstycam och sedan ta Striding edge tillbaka upp till Helvellyn (vattnet i bäcken från Red Tarn är drickbart). Nervkittlande kammar och vill du inte köra på självaste kammen av Striding edge går en stig parallellt en bit ner. Väl uppe på Helvellyn kan du antingen ta samma väg tillbaka ned till busshållplatsen eller är du på upptäckrahumör och fortsätter söderut längs stigen via Nethermost Pike och Dollywaggon Pike för att droppa ner till Grisdale och följer sedan stigen utför hela vägen till Grasmere (asfalt sista två kilometerna). Grasmere är en fin pittoresk liten by med flera fina fik och restauranger. Där kan en fika eller afternoon tea avnjutas i väntan på bussen tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Helvellyn

6) Steel Fell till Grasmere, 2-3 timmar
Buss 555 från Keswick och avstigning vid Dunmail Raise, du får gå tillbaka några hundra meter i färdriktningen tills du kommer till staketövergångar. Detta är platsen för etappbyte på Bob Graham Round. Det är ingen bred vältrampad stig som leder upp för den branta grässluttningen men du kan lätt skönja stigen som alla BGR:ers med pacers trampat upp. Sedan är det bara att följa BGR-stigen till Calf Crag där du ändrar riktning mot sydost och följer stigen mot Gibson Knott och Helm Crag. Denna runda är läcker och inte särskilt ansträngande bortsett från första klättringen. Och i Grasmere väntar fika eller god lunch innan buss tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Steel

7) Fairfield horseshoe, 3-4 timmar
En klassiker. Buss 555 från Keswick och avstigning vid Rydal. Följ en smal asfalterad väg upp från huvudvägen och snart kommer du på stigen. Inga konstigheter när du väl kommit på stigen. Det blir inte så mycket löpning upp till Fairfield men vandringen upp är behaglig och vacker. Missa inte att njuta av platån uppe på Fairfield innan du drar iväg på stigen mot Hart Crag. Från Dove Crag bjuds det på en lååång läcker utförslöpa hela vägen ner till Ambleside där du sedan tar en välförtjänt fika eller något matigt. Mitt favorithak är Esquires Coffee (som har WiFi + USB-uttag) och därifrån är det bara några minuter till busshållplatsen.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Fairfield

8) Fairfield–St Sunday Crag–Helvellyn, 6-8 timmar
En grymt läcker ”runda”! Första sträckan är densamma som beskrivs ovan under punkt 7. Från Fairfield följer du sedan stigen mot St Sunday Crag och passerar över ett par pirriga pinacles och efter toppen bär det av på en lång härlig utförslöpa. Väl nere i dalen kan du antingen välja att ta en avstickare till den lilla byn Glenridding för en fika eller lunch. Därefter är det bara att fortsätta den långa stigningen upp till Helvellyn via Striding edge. Från Helvellyn tar du dig sedan ner till vägen vid Thirlmere och någon av hållplatserna. Ha koll på busstiderna, för har du precis missat en buss kan du lika gärna fortsätta på huvudstigen norrut och ta av på någon av stigarna som når vägen i höjd med mellersta/norra delen av Thirlmere.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

P5050276

9) Scafell Pike horseshoe, 4-8 timmar
Buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer till första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter gården i Seathwaite. Detta är en populär startpunkt för både vandrare och löpare och parkerade bilar trängs längs vägen fram till Seathwaite på helgerna. Mitt förslag är att ta östra stigen upp till Scafell Pike och därifrån ta stigen ner mot Lingmell Fell och vika av på Corridor route och vidare via Styhead Tarn och sista biten tills du förmodligen känner igen dig innan du når Seathwaite. Detta är ”horseshoe light” men om du känner dig pigg och endorfinstinn kan du köra stora brutala loopen (eller kortare alternativet som på förslag #10) till Honister Pass, starta i så fall tidigt så att du inte missar sista bussen.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Lingmell

10) Heldagsfavoriten
Buss 78 eller 77A mot Seatoller och du stiger av vid campingen mellan Rosthwaite och Seatoller. Starta så tidigt som möjligt så att du inte missar sista bussen i Honister Pass. Detta är en riktigt fin loop särskilt som du får uppleva bergryggen som ofta hamnar i skymundan av de mer kända åt Scafell-hållet. Området norr om Glaramara (vilket namn!) med Tarn at Leaves, Bessyboot och Rosthwaite Fell besöks sällan och är så stillsamt vackert. Det finns en smal stig upp mot Bessyboot från campingen och det bjuds på skön klättring och fina vyer. När du kommit upp ryggen är det till stor del stiglöst fram till stigen som leder till Glaramaras topp, därefter är det stig hela vägen till Esk Hause och vidare upp till Scafell Pike. Med lite tur är fiket på campingen i Wasdale öppet för en välförtjänt paus med välsmakande intag. Sedan är det bara att avnjuta Kirk Fell och Great Gable. Har du flyt i Honister Pass är fiket eller YHA-vandrarhemmet öppet så att du kan ta en fika i väntan på bussen till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Bessyboot

11) Etapper av Bob Graham Round
Denna klassiska runda där 42 toppar ska ska betas av mäter 104-110 km beroende på vägval (kan bli längre om man har otur) och drygt 8200 höjdmeter samt ska genomföras under 24 timmar. Man startar och avslutar av tradition vid Moot Hall på torget i Keswick och kan välja att springa med- eller motsols (klar majoritet springer medsols). Den är av naturliga skäl uppdelad i fem etapper där etappskiftena sker där rutten korsar allmän väg (energiintag och byte av pacers). Dessa etapper går alldeles utmärkt att springa som enskilda sträckor. Och vem vet, en dag står du kanske vid Moot Hall redo och shaky inför ett helhjärtat försök på hela BGR? Du kan köpa den specifika BGR-kartan på plats eller beställa den från Harvey maps.

bgr_map2

Etapp 1: Keswick–Threlkeld, 3-4 timmar
Starta vid Moot Hall i Keswick som traditionen bjuder. Efter att Skiddaw har bockats av får man vara observant och vara med på kartan hela vägen till Blencathra. Sträckan mellan Skiddaw och Great Calva kan vara överjävlig med all ljung och om det är sumpblött. Vissa partier med smal stig är knappt synliga och har ändrats en aning från markeringen på BGR-kartan. Du passerar två bäckar med bra vatten. När och om du överlevt den långa utförslöpan via Hall’s Fell ridge kan du antingen springa tillbaka till Keswick (7 km) eller ta bussen. Finns ett par trevliga fik inne byn.

BGR1

Etapp 2: Threlkeld–Dunmail, 4-6 timmar
Enklast att ta bussen (X5) från Keswick till Threlkeld och sedan är det bara att följa markeringen på BGR-kartan. När du närmar dig branten upp mot Clough Head kommer du att se den smala BGR-stigen som går spikrakt upp. Grymt brant gräsklättring. Hela sträckan från Clough Head till Dollywagon Pike bjuder på angenäm löpning men du hittar inget vatten, så ha med dig en liter eller mer. När du kommit ner till vägen från Seat Sandal följer du vägen söderut några hundra meter till busshållplatsen vid Dunmail Raise.

Seat-Sandal

Etapp 3: Dunmail–Wasdale, 6-8 timmar
Även om man inte kan lyfta ut sträckorna ur sitt sammanhang så får denna etapp ses som den tuffaste och man behöver vara med på kartan såvida man inte rekat sträckan 4-5 gånger. Starta tidigt på morgonen och ta bussen (555) från Keswick och stig av vid Dunmail Raise. Stigen från Pike O’Stickle till Rossett Pike är knappt synlig och stigen uppför den långa branten till Bowfell är i det närmaste osynlig. Därefter är det vältrampade (men tekniska) stigar. Sista biten efter Scafell ner till Wasdale kan vara lite marig och läskig då rutten går rätt ner och över ett scree-fält (som en flod av lös sten), som bjuder på rätt häftig ”glidlöpning”, nästa som att surfa fram. På denna sträcka passerar du några bäckar och jag rekommenderar att du både dricker och fyller på i bäcken Stake Gill innan stigningen mot Rossett Pike. Väl i Wasdale får du hålla tummarna för att affären/fiket i campingen är öppen.

Kruxet med denna etapp är att det inte finns någon ”easy way out of Wasdale”, vare sig man kör hela BGR eller bara denna etapp. Wasdale är en återvändsgränd och inga bussar går hit. Taxi lär kosta skjortan då Wasdale ”ligger helt fel”. Enklast är faktiskt att ta den drygt 10 km långa breda stigen till Seatoller och ta bussen därifrån till Keswick. Öppna karta för Wasdale-Seatoller>>

Det finns även ett alternativ att runda av efter ”sticklorna”, det vill säga när du besökt topparna Harrison och Pike of Stickle kan du ta den långa tekniska stigen ner via Loft Crag till New Dungeon Ghyll, ta en fika eller äta lunch i väntan på buss 516 till Ambleside, som avgår fem gånger per dag. I Ambleside tar du bussen till Keswick.

BGR3

Etapp 4: Wasdale–Honister Pass, 6-7 timmar
Starta tidigt på morgonen och ta buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter Seathwaite (se karta för de två alternativa stigarna). Denna etapp är avgjort den som bjuder på mer klättring än löpning jämfört med de övriga men också väldigt läckra toppar, inte minst undanskymda bergstornet Steeple. Denna sträcka bjuder sommartid knappt på något vatten alls förutom några gölar efter Kirk Fell och innan Great Gable, så drick och fyll på i Wasdale. Ha koll på tiden så att sista bussen i Honister Pass inte missas.

Steeple

Etapp 5: Honister Pass–Keswick, 3-4 timmar
Se punkt 4 under rubriken ”Förslag på löprundor” ovan.

Ingen stig- och bergslöpare med någorlunda sinnesnärvaro har väl missat att Killian Jornet i juli 2018 slog Billy Blands 36 år gamla och till synes oslagbara rekord på 13:53 med en timma och en minut. En närmast utomjordisk prestation. För oss mer normala (men inte mindre fanatiska) kan jag rekommendera den välgjorda halvtimmeslånga filmen om Tony Holts BGR-försök 2017: The Bob Graham Round: Running the Fells with Friends.

Här kan du ladda ner GPX-filen från Kerstins och mitt andra BGR-försök 22-23 maj 2018 (sluttid: 25:40).

Så gott folk, jag tror det var allt jag hade att komma med. Lycka till inför ett eventuellt framtida besök till Lake Districts magiska berg!

Niklas

end

Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

Maj 112014
 

140502aJag inleder som jag brukar med att fråga mig själv – och er läsare – om det verkligen går att rekonstruera och berätta tre dagars löpäventyr i den engelska Nationalparken Lake District med ord? Visst går det till viss del, men meningen med denna story om Great Lakeland 3Day är inte att återge tre dagar, 140 kilometer, drygt 8000 höjdmeter, två nätter i tält och en sluttid på 21 timmar och 39 minuter i detalj. Fast det har ni förmodligen redan förstått liksom att GL3D är ett äventyr som måste upplevas och att upplevelsen dessutom skiftar mellan varje enskild deltagare. Det händer mycket under tre dagars löpning i allmänhet och i engelska fjällen i synnerhet. Bokstavliga höjdpunkter liksom toppar av känslomässig eufori, höjdstigningar som dränerar vader och prövar uthålligheten hos ens tålamod likväl som långa, ja, närmast ändlöst långa utförslöpningar som bjuder in till en virvlande dans bland stenar och tuvor och frikopplande av mentala spärrar samtidigt som låren skriker som rostiga skivbromsar på andra och tredje dagen. Eller vad sägs om mentala djupdykningar efter felnavigeringar eller plötsligt tomma energidepåer eller en kombination av dem båda. Ja, allt kan hända! Och allt händer, men sällan det man förväntar sig ska hända och det är väl just det som är charmen med bergsultror och en av anledningarna till varför jag älskar att springa på randen av min förmåga.

För att ytterligare bjuda på svårigheter innehåller GL3D (liksom de flesta engelska mountain marathons på en eller flera dagar) en ingrediens som förmodligen avskräcker många traillöpare från andra sidan ”sundet” – Navigering! För er som halkat in på denna blogg alldeles nyligen kan det vara på plats med en snabb resummé om vad GL3D handlar om. Årets upplaga av GL3D var den 15:e i ordningen och det är väl först på senare år som detta event (under Shane Ohlys vingar) fått mycket uppmärksamhet. Nytt för i år var fyra klasser: Elit, A, B och C-klass. Mellan Elit och A skiljer det inte så oerhört mycket beträffande distans, medan B är mer medel mitt emellan A och vandringsklassen C (Café Class även kallad). Tävlingen sträcker sig över tre dagar och man sover i eget tält två nätter. För att det ska bli rättvist (och logistiskt hanterbart) är kravet att man ska ha en drybag på 59 liter (Ortlieb rekommenderas) som får väga max 13 kg utöver innehållet i löpryggan. Listan på den obligatoriska campinglistan såväl som den dagliga löpryggan kräver en del framförhållning innan tävlingsdagen. Med facit i hand efter tre dagar och ytterligare två dagars fell running i Lake District i miserabelt väder förstår man verkligen vikten av att ha bra regnkläder med tejpade sömmar och luva, vattentäta handskar/vantar, allt inpackat i vattentäta påsar, torra ombyten, bivybag och ordentligt med energi. Eftersom det inte handlar om att springa längs uppmärkta stigar krävs vana med att kunna läsa en karta och att hantera en kompass. Det är alltså mer åt orientering även om banan för i år var mer ”springvänligt” upplagd. Varje kontroll tas i bestämd turordning och läses av med en så kallad SI-pinne, vilken man får låna om man inte har en egen. Det roliga med denna typ av event är att alla gör sina egna vägval och det är kul att efter målgång jämföra kontrolltider (man får en slip med alla sina kontrolltider direkt vid målgång varje dag!) och vilka olika vägar folk valde. Så, det var lite snabbfakta om GL3D.

001_GL3D_course

Efter över ett halvårs väntan med diverse förberedelser, vad gäller det materiella, praktiska och fysiska var det plötsligt dags att äntligen få bege sig till den engelska fjällvärlden! Det blev en lugn Valborg hemmavid inför avresan på självaste 1:a maj, så något deltagande i något demonstrationståg blev det förstås inte. Vi var sex förväntansfulla löpare från Sverige (Kerstin Rosenqvist, Bosse Johansson, Henrik Ortman, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och jag själv) som sammanstrålade på Arlanda för att borda 16:25-planet till Manchester. Väl framme vid bagagebandet på Manchester airport uppstod en närmast hjärtinfarktsframkallande panik för egen del. Jag och Tomas såg min väska komma på andra sidan rullbandet, men sedan var den bara borta. När alla andra hade fått sina bagage och bandet snurrade tomt blev det kaos i skallen: ”Men vad i helvete! Någon som snott min väska!?” Man tänker inte särskilt klart och logiskt vid sådana här tillfällen. Tankar som ”OK, köpa nytta tält, sovsäck, kök, vad mer, vad mer…” studsade runt i skallen med ohygglig fart. Nå, efter mycket om och men kom väskan till slut (Tomas och jag måste ha sett en identisk svart bag). Sedan blev det en kort busstur till biluthyrning och vår svarta racerkärra. En coolare och tryggare chaufför än Bosse i vänstertrafik är nog svår att finna. Några kilometer norr om Manchester tog vi in på ett förbokat motell för övernattning, medan Tomas och Peter drog direkt upp till Penrith.

140502b140502c

Tidig morgon, traditionell engelsk frukost och sedan iväg norrut till Lake District. Solen sken som förväntat! Vi stannade till i Kendal för att shoppa loss på Pete Blands Sports och botanisera i diverse outdoor-butiker i stan samt fika i solen. Nästa stopp blev Windermere, porten in till Lake District. Där åt vi lunch och begav oss sedan upp till Orrest Head med storslagen vy västerut med mytomspunna toppar som Scafell Pike och Great Gable i fjärran. Det blev en del fotostopp på vägen upp till Pooley Bridge. Vi var lite tidiga, men hann hälsa på Shane innan vi drog vidare till vårt boende och en tur till Penrith för att inhandla frukost. Åter vid registreringen som öppnade klockan sex på fredagkvällen träffade vi Peter och Tomas igen samt Jonas med fru och barn. Var och en fick sin SI-pinne och så en jättelik inplastad karta med alla kontroller för de tre dagarna utmärkta samt (vid optimala vägval) ungefärlig distans samt höjdmetrar för respektive dag. Solen sken och vi började genast studera kartan och dissekera berg, dalar, stenmurar, höjdkurvor och andra små hinder mellan kontrollerna. Nu var det nära, så nära!

140502d 140502e 140502f
140502g

Så kommer vi till det här med upplevelser som jag nämnde inledningsvis och jag bad därför Kerstin skriva sin story från första dagen på detta tredagarsäventyr, inte minst för att jag själv vill läsa hennes upplevelse, men jag är även fullt övertygad om att hela storyn växer genom två personers skildringar. Jag har dessutom vävt in bitar från Kerstins dagbokssummeringar för dag två och tre, så sammantaget kan man nog säga att det är en gemensamt sammanställd story av oss båda. Kerstin och jag hade sedan tidigare beslutat att springa tillsammans, även om vi var anmälda i soloklass. Vi ligger på samma nivå och vi kände båda att vi skulle vinna på att hålla ihop och peppa varandra när så behövdes samt turas om att dra, vilket fungerat utmärkt på alla våra turer på Sörmlandsleden. Vi hade ett mål med tävlingen, förutom att uppleva storslagen natur, gemenskap och att få springa i dagarna tre, och det var att vi skulle hålla oss kvar i elitklassen från start till målgång. Det gällde således att komma i mål på varje dagsetapp på en tid inom vinnarens tid + 50% av densamma (exempelvis 5 tim + 50% = inom 7,5 tim).

Nä, kära läsare, jag ska inte ytterligare pröva ert tålamod. Jag håller fortfarande på att smälta många intryck och att skriva en story är lika mycket en glatt egoistisk handling för att bearbeta och återuppleva allt på nytt likväl en berättelse för en tilltänkt men namnlös mottagare. Samtliga fotografier är tagna av undertecknad och Kerstin där annat inte anges. Så, var så goda att ta del av äventyret i de engelska bergen där Kerstin inleder med första dagens äventyr!

Dag 1 – vyernas dag (skrivet av Kerstin)
Banfakta: 8 kontroller, 45 km och 2700 höjdmeter

140503aVaknade av synkroniserade väckarklockor på vårt Inn och fick snabbt ihop vår tävlingsutrustning och våra drybags för allt som skulle transporteras av tävlingsledningen. Vi var båda lite inne i vår egen bubbla, koncentrerade och fokuserade på tävling. Det blev egeninhandlad frukost med yoghurt, nötter och avokado innan vi hoppade in i bilen med Bosse och Henrik och åkte till tävlingsområdet i Pooley Bridge. Väskorna lämnades in och vägdes i god tid. Sedan blev det en stunds väntan i bilen innan start varför vi passade på att gå igenom vägvalen för dagens bana en sista gång.

För första gången i GL3D:s historia var det båttur till starten, vilket var trevligt men rätt kyligt trots överdragskläder. Perfekt väder för löpning med uppsprucket molntäckte som låg högt och bra sikt! Väl framme vid starten i Howtown blev det ytterligare väntan för att få spridning på startfältet och de olika klasserna.

Vi hade bestämt att starta tillsammans med Bosse så vi stämplade ut samtidigt och så äntligen var vi iväg! Det började med klättring direkt upp till första kontrollen på Place Fell på 657 m ö h. Det fanns en fin stig snett upp längs med bergsidan och sen fick vi gena genom ett par blöthål innan vi nådde toppen. Tuff start men benen kändes starka och det var ju gång som gällde uppför. Till nästa kontroll fanns flera vägar och vi valde den lite längre nedanför Angeltarn Pikes, vilket innebar fin skrålöpning nerför och en bit väglöpning innan det vände uppåt igen. Klättringen upp till Gray Crag var bitvis så brant att det fick ske på alla fyra, men väl uppe på kammen planade det ut något och kontrollen på toppen på 697m var lätt att hitta. Efter att ha sett hur fin terrängen var på bergets östra sida tog vi ett snabbt beslut och bytte ut vår tänkta väg längs bergskammen runt Hayeswater mot att springa ner till sjön över en härligt gräsbetäckt sluttning och klättra upp till Kidsty Pike (780m) på andra sidan. Detta innebar 250 extra höjdmeter men kortade vägen några kilometer och var förmodligen ett klokt val. Vi kom lite snett på kontrollen men hittade den snabbt. Efter den långa fina utförslöpan som följde blev det tydligt att Bosse höll lite lägre tempo generellt och vi skiljdes åt. För mig och Niklas flöt löpningen på fint. Niklas var snabbare utför som vanligt och jag lite starkare uppför, vilket gav båda draghjälp där det behövdes. Teamwork!

Efter nästa kontroll nere vid Haweswater vände vi så uppåt mot Mardale Ill Bell (761m). Tung klättring upp längs stigen i smala steniga serpentinsvängar och bitvis riktigt brant, men vi höll bra tempo och tog in på ett par löpare men blev i gengäld ”omsprungna” av andra som genat upp från Small Water. Nu var vi trötta i benen men som tur var följde dagens finaste sträcka, först svagt utför och sen mer uppför längs en lång bergskam högt upp runt Kentmere Reservoir via Froswick och III Bell till Yoke (706m). Fantastisk utsikt åt båda håll och vi hittade små stigar på sidan om topparna vilket sparade många höjdmeter och kraft och vi kom ikapp de löpare vi nyligen blivit omsprungna av. Här blev det tydligt att de kunde området, då de genade utan att tveka ner på samma ställe som vi hade tänkt, men kanske inte hittat lika lätt utan dem som vägvisare. Det var en varm dag och vi passade på att fylla på vatten från bäcken i dalen, vilket innebar ett lite längre stopp och vi var på egen hand igen. Nu var vi ute på stenig smal stigen och det gick snabbt utför ner till Kentmere. Här, där det för ovanlighetens skull var asfaltsväg, fick vi inte ihop kartan med verkligheten och sprang åt helt fel håll. Det tog någon kilometer innan vi (i sanningens namn Niklas) upptäckte  misstaget och vände om. Eftersom vi nu hade några mil och höjdmeter i benen tog misstaget hårt mentalt, särskilt som några i vandringsklassen som sett oss springa åt fel håll glatt hälsade och konstaterade att vi gjort ”kreativa vägval” när vi sprang om dem för andra gången en kvart senare. Det gick tungt ett tag men kontrollen vid Till’s Hole dök upp till slut och sen var det plötsligt bara en kvar. Det var antydan till stig över svampig myrmark (självklart inte plan heller) hela vägen, men Niklas fick nya krafter och drog upp tempot så det var bara att hänga på de fyra kilometerna till sista kontrollen vid Birk Rigg. Trötta i huvudet valde vi den säkra vägen med stig och väg ner till målet i Goose Howe. Vi var glada och nöjda och kunde öka tempot fint på det avslutande asfaltspartiet och ner i målfållan. Den 45 km långa banan hade bjudit på 2704 höjdmeter och med vår tid på 6:44 kom vi in som nr 15 och 16 av 49 st i elitklassen. Målet med dagen var uppnått: Vi hade klarat tidsgränsen för att få starta i elitklass även dag två!

Vi tvättade snabbt av oss leran och slog upp tältet på den stora gräsytan som redan var halvfull med tält i alla färger och former. Alla svenskar hade haft en bra dag och det var ett glatt gäng som åt middag tillsammans och planerade morgondagens rutter i den sköna ljumma kvällen. Jag och Niklas tog en liten kvällspromenad och sedan en andra middag innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna och vila inför den långa utmaningen nästkommande dag.

140503b 140503c 140503d 140503e 140503f140503w
140503g140503u
140503v140503h140503i 140503j 140503k
140503x
140503l 140503ll 140503m 140503n
140503yy 140503o 140503p
140503y 140503q 140503r 140503s 140503t
140503z_karta

Dag 2 – prövningarnas dag
Banfakta:
8 kontroller, 57 km och 3264 höjdmeter

140504aFörsta prövningen började flera timmar innan start. Regnet smattrade mot tältduken och det visade sig att sömmarna på mitt nyinköpta tält inte höll tätt och det droppade in och det är inte särskilt angenämt med kalla droppar i ansiktet. Jag var uppe och försökte spänna tältet ännu mer. Somnade om. Vi vaknade strax efter sex på morgonen. Ett stilla dis hängde i dalen och det duggade lätt till och från. Tack och lov hade arrangören ordnat med ett stort tält med varmt vatten och ett tiotal bord med stolar. Det föll på min lott att ordna med vår frukost bestående av min specialmalda supergröt. Träffade Marcus från Kalmar som sprungit (och navigerat) så otroligt bra dagen innan. Vi snackade om dagens väderprognos. Låga moln och regnskurar åtminstone fram till efter lunchtid någon gång. Detta innebar navigering i molninsvepta berg, som både Kerstin och jag bävat för. Vi packade ihop våra campingprylar och önskade de redan startklara Bosse, Peter och Tomas lycka till.

Det var skönt och friskt i luften när vi svängde ut på landsvägen från Goose Howe och vidare mot Kentmere. Skönt även att få värma upp våra stela lår på flacken några kilometer innan vi tog av på smal stig upp till första kontrollen vid Garburn Pass. Det flöt på fint nerför till Troutbeck och efter lite trassel inne i byn hittade vi på vandringsstigen Nanny Lane som tog oss upp till Wansfell Pike i sällskap av (totaltvåan) Tim Laney, som ju är lite av en fell-runner-legend. Redan på 484 meters höjd var Wansfell insvept i moln som ju i våra ögon är lika med dimma. Nå, det bjöds på härlig teknisk utförslöpning på förvånansvärt pigga ben och inspirerade av Tim framför oss gick det undan ända ner till den vackert pittoreska staden Ambleside. Vi tappade Tim och fick sedan inte ihop stadens gator med vår karta. Vi skulle ha behövt en stadskarta. Det var inte farligare än att vi sprang på en vacker stig längs en häftig bäckravin upp till High Sweden Bridge. En kort vacker omväg som innebar vätskepåfyllning. Vi hade hela tiden koll på vätskan och fyllde hellre på en gång för mycket vid någon bäck. Och så gott iskallt bäckvatten från bergen smakar!

Efter att ha varit olydiga och passerat betesmarker och kravlat oss över en hög stenmur kunde vi köra på skrå (typ stiglös terräng på diagonalen) upp mot bergskammen med dess specifika ringlande stenmur på bergsryggen ända fram till High Pike. Vi klev in de dimmiga molnen med begränsad sikt. Här sattes våra navigeringskunskaper på prov och vi blev på detta utdragna berg varse om vilka noviser vi var på navigering. Det blev också uppenbart att det är så mycket bättre att vara två på ett äventyr som detta. Kompassen låg nedpackad och vi hade inte höjdmeterfunktionen påslagen i våra klockor. Vilka blåbär! Det gick inte att se om stigen fortsatte uppåt eller neråt. Stig på båda sidor om muren och oklart vilken sida kontrollen skulle ligga på. Vi trodde helt enkelt att vi var framme när vi kom till Low Pike och slösade flera minuter på att leta innan vi fortsatte uppåt. Fick följe med ett par löpare från trakten och hittade till slut kontrollen på High Pike (656m). Inför nästa kontroll fick vi rådet – eller snarare militäriskt order– från dem om att hålla till vänster längre upp och att använda kompassen eftersom det skulle bli svårt i dimman. Vi tackade dem och sprang iväg trots motlut i ett slags försök att ta igen förlorad tid. Benen sprang så snällt men nu var det tufft! Tät dimma, duggregn, kraftig vind och bara stenskrövel och stenblock. Svårt att se någon stig överhuvudtaget. Bara kalfjällsgrus. Ju högre upp vi kom på bergskammen mot Dove Crag (792m) och vidare till toppen Hart Cragg (822m) uppnådde vinden som svepte över kammen nästan stormstyrka och vi såg bara några meter framför oss på vad som såg ut som en stig. Plötsligt kom vi in på en skön smal serpentinstig som ledde brant nedåt. Underbart att få lämna stormen på toppen snabbast möjligt. Vi rullade utför med glädje och utan koll på kompassen. Och så med ens planade stigen ut och vi nådde en plötsligt en kontroll. Men det var feeeel kontroll, 214 inte 213! Är huvudet dumt får kroppen lida! Det var bara att klättra upp och tillbaka igen och köra på skrå. Den förlorade tiden är inte hela världen, men den energi som 300 höjdmeter utför och sedan tillbaka kostar är inte lika önskvärt. Kerstin hade från denna vår totala bom koll på tumkompassen hela tiden. Till slut kom vi upp på rätt stig och vidare till vår kontroll på Great Rigg (767m). Därefter flöt det på fint nerför de fem långa kilometerna ner till Rydal. Som om det inte räckte med felnavigeringar, så missade kontrollen vid bron men det var bara ett par hundra meters omväg.

Här passerade vi Markus som sprungit så snabbt första dagen men hans lår hade nu tagit rejält stryk efter all utförslöpning. Trots att molnen sprack upp och solen sken till och från längs med Rydal Water fick jag plötsligt en rejäl dipp. Inte en ren energidipp, utan mer en kombination av torsk på vätska, energi och en fördröjd mental dipp efter påfrestning uppe på topparna. Jag ville bara stanna, njuta av utsikten och äta, men Kerstin var stenhård: ”Niklas, vi stannar inte! Ta din energi och flaska så bär jag din rygga medan vi går framåt.” Jag drog i mig en påse med nötter och torkad frukt, en flapjack, en nötcréme och en halv real chokladkaka. Efter fem minuters energiintag fortsatte vi springandes. Vi kom snart ifatt Markus igen och det hjälpte nog oss eftersom han är en säker orienterare och vi kunde följa honom upp mot Lingmoor Fell. Här mötte vi även en av killarna som verkligen uppmanat oss att hålla vänster och ta ut kompassriktningen vid Hart Crag: ”Wow! You passed me ages ago! Did you take the wrong turn at Crag Hart, didn’t you? I think plenty did today!”

På väg upp till Lingmoor Fell och näst sista kontrollen kände jag krafterna återvända. Därifrån bar det av utför i en riktigt skön gräsbetäckt utförslöpa med hela Great Langdale dalen framför oss. Vi stötte på Henrik i utförslöpan, men valde olika vägar till Stickle Barn. Jag fick ljuva minnen från bergsultran på 100 km i september förra året. Vid 80 km var det det absolut häftigaste smörgåsbordet jag varit med om just vid Stickle Barn. Jag fick en positiv mental kick, vilket behövdes upp på den långa och grymma klättringen som återstod till Stickle Tarn och sista kontrollen uppe på bergstoppen Sergeant Man på 734 meter. Henrik kom ikapp oss samtidigt som vi kom ifatt Bosse strax innan Stickle Tarn. Det var vackert med vandringen upp längs med forsen, även om stentrappsleden var full med vandrare från alla håll. Vid tjärnen lättade trängseln och vi hittade på rätt stig upp till Sergeant Man. Tunggången blötmark och riktigt trötta ben. Kompassen var framme. Visa av tidigare misstag. Och som på beställning lättade molnen kring toppen och vi spikade kontrollen! En fin men distinkt känsla av varm glädje spred sig ut i kroppen. Kerstin tog ut kompassriktning ner mot dalen via Easedale Tarn. Kerstin var supernojig över att vi inte var på rätt väg innan vi enats om några omisskännliga inslag i terrängen. Vi sprang på skrå nerför innan vi kom på stigen vid Easedale Tarn och sedan var det bara att springa på med glädje ända ner till målet i Easedale. Så underbart härligt och så vackert campingområde. Vi mötte Tomas relativt omgående och han och Peter hade också haft en lång tuff dag. Vi tappade några placeringar beroende på felnavigering och 6 kilometer extra i bagaget. Nå, alla hade haft en tuff dag på de kyligt molninsvepta fjällen och vi höll oss utan problem kvar i elitklassen!

Efter målgång vart det lite mingel och sedan uppslagning av tält samt vaskning av fötter och överkropp i bäcken intill. Vederkvickande på ett märkligt sätt! Ett lager torra kläder på det och torrt om fötterna och en het kyckling curry i magen så är man som en ny människa på stela ben. Vi gick och la oss vid åttasnåret och jag somnade rätt omgående till lammens höga hjärtskärande rop på sina mammor.
140504aa
140504b140504c 140504d 140504e 140504f 140504g 140504h 140504i 140504j 140504k 140504l 140504m 140504n 140504o 140504p 140504q 140504r
140504z_karta

Dag 3 – den perfekta avslutningens dag
Banfakta:
6 kontroller, 36 km 2050 höjdmeter

140505aEfter en riktig god natts sömn vaknade vi tidigt. Planen var att komma iväg tidigt då väderprognosen spådde ökande vind framåt förmiddagen. Lösa fragment av moln steg uppåt längs dalgångens omgivande bergssidor. Jag vet inte varför, men inför denna den tredje och sista dagen kände jag mig märkligt stärkt av nattens sömn, frukosten och den fräscha luften, ja, hela atmosfären. Det känns men det är svårt att sätta fingret på vad det beror på. När jag även såg Kerstins leende och förväntansfulla ögon så visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Strax efter sju var vi i startfållan. Henrik, Bosse, Kerstin och jag rensade SI-pinnarna för att sedan köra ner dem i startkontrollerna. Benen kändes halvstela, men inte mer än så och både Kerstin och jag visste att snart var benen uppvärmda och redo för stundande äventyr. Vi tappade Bosse men Henrik slog följe tills han vek av mot sin första kontroll på A-banan och Kerstin och jag började klättringen upp mot Seat Sandal på 736 meters höjd. Toppen var insvept i moln och sista 100 meterna var rejält branta. Vi kom aningen väster om kontrollen, men missen kostade oss bara några minuter. Vi checkade av kontrollen och drog sedan iväg på en läcker brant utförslöpa ner mot Grisdale Tarn. Vi följde fjällsjön längs ostsidan innan vi vek av uppåt på skrå för att till slut komma ut på en otroligt läcker smal stig som löpte horisontalt nedanför kammen mot St Sunday Crag på 841 meters höjd. Det finns höjdpunkter och höjdpunkter och det finns ögonblick som etsar sig fast mer än andra. Och när jag nu skriver detta och återupplever löpningen på nämnda stig, molnen som trasades sönder och svepte över bergskammen, molnen som flöt fram nedanför en, vinden som drog i en, ja hela scenariet, bereder mig sådan obeskrivlig glädje inombords att det är nära till glädjetårar. Där och då kände jag att detta är vad Feet in the Clouds handlar om och att denna stund var värd tre dagars löpning för att få uppleva. Jag vet, jag låter säkert religiös och det handlar kanske mer om fell in love with the fells än frälst. Nå, vi var ju inte här för att filosofera med korslagda ben på St Sunday Crag, så vi fortsätter storyn…

Från toppen väntade en fyra kilometer lång utförslöpa ned till Patterdale och sydänden av Ullswater. Läcker, teknisk och dansant rolig med varierat underlag. På denna sträcka fick Kerstin en mindre dipp, som hon styrde upp genom att fylla på rejält med energi. Hon hämtade sig sakta men säkert och vi matade sedan på längs den nedre stigen utmed Ullswaters östra strand hela vägen upp till kontrollen vid Kailpot Crag. Våra rutinerade ultraben höll ett stadigt tempo på denna sträcka och vi tjänade in mycket tid. Vi passerade platsen för starten två dagar tidigare och närmade oss platsen för nästa vägval. Vi hade ett par tre alternativ på att angripa kontrollen uppe på Steel Knotts.  Vi valde att klättra upp till den 433 meter höga toppen från ostsidan. Vi fyllde på med vätska i en kall välsmakande bäck innan vi började klättringen på diagonalen för att avsluta med brant och tuff klättring rätt upp, vilket kändes som dagens tyngsta trots färre höjdmeter än övriga toppar. Vi kom upp på kammen och sprang sedan på den smala stigen och spikade kontrollen ett par hundra meter längre fram! Yes! Det kändes verkligen som vi var på hugget och gjorde allting rätt efter gårdagens hårt förvärvade erfarenheter. Nu var siktet inställt berget mitt emot över dalen. Vi skråade ner med riktning på bäckravinen Groove Gill för att inte tappa alla höjdmeter inför klättringen upp till tävlingens sista topp – Loadpot Hill  på 671 meters höjd. Vi valde bort stigen som skulle ha inneburit en omväg och tog istället den rakaste och brantaste vägen upp över härliga gräs- och tuvmarker. Ställvis sanka, men det var ändå angenämt på sitt sätt att sakta och tålmodigt klättra upp över den vidsträckta heden och njuta av vyerna utan tänka på vad man satte fötterna. De var ju ändå blöta. Och givetvis spikade vi även denna kontroll! Ja, vi var så glada att vi kunde se tidningsrubriken framför oss: ”Radarparet Kerstin och Niklas plockade kontroller som vore det smultron på en solig sommarslänt!” Nu återstod en låååång men väldigt mjuk och härlig utförslöpa till tävlingens sista kontroll. Det var bara att rulla på och förbi några löpare. Till skillnad från flera andra löpare lät vi oss inte vilseledas av stigar som inte fanns med på kartan utan höll spikrak kurs på kontrollen, där Ian Corless låg och lurade med sin kamera. Härifrån såg vi Pooley Bridge och målområdet så det var bara tre kilometer med lössläppta tyglar och fri hastighet ner till mål. Sista kilometern snittade i 3:50-fart!

Vilken lycka att få stoppa ner SI-pinnen för sista gången i målgångskontrollen! Kerstin tog hem segern i damernas elitklass och höll förra årets segrare, Catherine Holloway, på säkert avstånd! Totalt landade vi på 14 respektive 15:e plats av totalt 49 personer i elitklassen (se resultat). Klart vi var grymt nöjda och stolta över våra prestationer i helhet och framför allt över sista dagen när allting klaffade! Jag roffade åt mig mat och dricka och slank in i mattältet. Snackade med några som jag snackat Bob Graham Round med tidigare på morgonen och som Kerstin och jag passerade längs Ullswater. Snart ramlade även Peter och Tomas in i tältet och det var lite kul att få slå dem på dagens etapp, om än med bara sex minuter. Henrik kom förbi nyduschad och ombytt den snabba rackarn. Medan vi väntade in Bosse var det fotografering av segrarna på dam- och herrsidan i elitklassen, Kerstin och Jim tillsammans med arrangörerna. Kerstin kammade förutom äran hem en vacker numrerad tavla av Blencathra samt en startplats i den legendariska tävlingen Dragon’s Back nästa år!

Det var sedan underbart skönt att få checka in på våra förbokade rum på Sun Inn, 100 meter från målgång. Luxuösa rum och så förstås en efterlängtad lång het dusch. På kvällen blev det gemensam middag med svenskgänget, utom Marcus, som blev hämtad av fru och barn.

Hur gör man för att summera hela äventyret utan att bli mångordig och långrandig? Man låter bli förstås. Många ögonblick, händelser och möten finns givetvis inte beskrivna ovan och förblir där de hör hemma bäst, i minnenas bibliotek. Innan vi skriver The End så vill både Kerstin och jag tacka Henrik, Bosse, Tomas, Peter och Marcus för härligt sällskap. Ett stort varmt tack går självklart till Shane Ohly, Charlie Sproson och alla underbara, glada och hjälpsamma funktionärer! Hela arrangemanget och servicen vid campingplatserna var grym. Allt detta till den blygsamma anmälningsavgiften på strax över tusenlappen, vilket får en att undra för vad svenska tävlingsarrangörer tar så bra betalt för.
140505b 140505c 140505d 140505e 140505f 140505g 140505h140505r 140505i 140505j 140505k 140505l 140505m 140505n 140505o 140505p 140505q
140505z_karta

För er som bara dreglar och vill ha mer av detta äventyr kan jag rekommendera följande länkar:

Bosses story om GL3D på bloggen Långa loppet (Härlig berättelse med många underbara fotografier!)
Peter och Tomas story på bloggen Team Rockrunners
Ian Corless foton på  Talk Ultra website
Lorraine Humms foton på flckr

Tack för oss!

Niklas & Kerstin