Mar 242015
 

150322aJag har sovit. Jag har sovit gott i nätterna två! Tio timmar första natten. Åtta andra natten. Nynnandet av av Cornelisvisan ”Somliga går med trasiga lår…” börjar så smått klinga av. Och hade det inte varit just för stela ben, läsning av Henriks blogginlägg  och betraktande av Gunnar Elds härliga fotografier skulle jag alldeles säkert tro att jag drömt ihop allt. För håll med mig! Vilken normal människa ägnar en hel lördag åt nitiska förberedelser inför en nattlig aftonbal i Ursviks skogssalar från midnatt till gryning? Vi snackar inte frack, lackskor, Lagerfeldtsparfym och ostron som tilltugg, utan hardcore á la gummidubb, Hammer, lumen, vatten och stelfrusen energi för en hel natts dansade på stig utan synlig ände!

Henrik Ortman kom och hämtade mig strax innan åtta på lördag kväll. Vi hämtade upp Magnus Andersson på vår väg mot Stockholm och Ursvik. Vi kom fram – efter en felkörning och inköp av latte – till Ursvik vid halvtio. Vi styrde stegen direkt till startområdet och hämtade våra nummerlappar. Därefter tog vi vår packning (löpare har som ni vet knappt någon utrustning alls, bara det basala som ett par schyssta skor och lite till) och begav oss till huset med omklädningsrum och gymnastiksal för de som vill sova eller bara ta en tupplur. Jag själv hade sovit mellan tre och sex på eftermiddagen medan Henrik och Magnus knappt fått till någon extra sömn som de småbarnsföräldrar de är. Jag stoppade in hörselproppar och sjönk ned i meditativt lugn i dryga timmen. Drog mig sedan sakta upp till ytan. Satte mig upp. Slog upp en kopp kaffe och avnjöt en falukorvsmacka. Därefter tog jag mitt pick och pack och begav mig upp till omklädningsrummet som nu var knökfullt med taggade och snacksaliga löpare. Hittade Henrik och så mina klubbkompisar Patrik Lindblom och Simon Gräsberg som kört upp från Eskilstuna. Jag hade allt under kontroll och ville helst av allt bara ge mig ut i skogen och jaga pannlampans sken. Tror nog att vi alla kände så bakom det verbala tidsfördrivet.

150322b 150322c 150322d 150322e

Så, kvart i tolv på lördag kvällen tog jag så min lilla pall, väska, plastbox och promenerade bort till starten tillsammans med Henrik. Valde ut en bra lättillgänglig plats för min box, som inte innehöll något revolutionerade, mer än sju vattenflaskor, sex småflaskor på 1 ½ dl med koncentrerad Hammer Perpetuem, några 9bar och nötcréme. Det var kyligt ute, runt minus sex. Misstänkte att det skulle kunna bli problematiskt med vatten som skulle frysa till is. Ställde plastboxen i min sportväska för att isolera vätskan från kylan. På fötterna hade jag mina X-talon 212 #4. På huvudet Silva X-trail och ett fetingbatteri som ingår i Silva Sprint-kitet. Taggad och redo för kontrollerad härdsmälta. Jag var ju i Ursvik för att ge järnet, men klokt. Stiga ur komfortzsonen helt enkelt! Jag har aldrig sprungit Ursviks Extreme-bana, men kollat igenom resultatlistor. Att springa de 75 kilometerna under sju timmar kändes möjligt, trots stig och kuperad terräng på totalt 1600 höjdmeter. Skönt att ha ett mål. En utmaning. Ett upplägg.

I startfållan kom en sympatisk kille fram och hälsade. Det visade sig vara Tobbe Lindström, som också var på hugget att kapa tid på sitt fjärde UU. Vi bestämde oss för att göra sällskap så långt det bara gick. Folk började samlas. Johan Hamilton stod med megafonen och spred information i den mörka, kyliga och stjärnklara natten. Det var fest i Ursvik! Av 101 anmälda till 75 km stod nu 75 tappra plus sex stafettlag och väntade på det tysta startskottet.

150322f 150322g

00:00, natten till söndagen, starten gick för den 16:e upplagan av Ursvik Ultra. Jag och Tobbe drog iväg strax efter täten på 6-7 personer. Det tog ett tag att komma in i rytmen och vi började nästan snacka omgående. PTL, TDG, Wales och livet. Efter 4-5 kilometer hade våra kroppar kommit igång. Skönt jämnt tempo och jag njöt. Så härligt att springa i mörker i pannlampans sken och se de glittrande reflexerna i mörkret. Efter en titt på kartan och banan tidigare på kvällen visste jag att jag inte skulle kunna memorera den på ett par varv och lägga upp en strategi därefter. Den var helt enkelt för snirklig och varierad. Tuff bana med all kupering och på vissa sträckor var det svårt att få till ett jämnt flyt i löpningen, varför man fick ta till vara på alla utförslöpor samt löpning på flacken om man vill tjäna in tid. Det var skönt att springa med Tobbe! Tiden rullade på när vi snackade och han kunde ju banan. Henrik var också med oss till och från, antingen strax framför eller strax bakom. Min strategi var att nöta i ”hyfsat” tempo två varv och sedan försöka öka om det kändes bra, men sådant är svårt att förutspå, särskilt på en terrängbana jag aldrig sprungit tidigare. Men det var också en fröjd att springa där i mörkret, skogen, stigen, de öppna snötäckta fälten som bjöd in stjärnhimlen, kylan som inte bekom mig. I mörkret är jag så mycket här och nu. Hela tiden fokus på stigen. Rötter, stenar, leriga diken, luriga hällmarker och tvära svängar. Varierad och rolig bana. Alla har sin upplevelse av banan och jag tyckte det var roligt att läsa Henriks blogginlägg och beskrivning av banan.

När man springer och pratar går tiden fort. Tobbe och jag höll ihop två varv och efter några kilometer in på tredje kände jag mig pigg samtidigt som Tobbe fick en svacka. Jag bestämde mig för att växla upp ett snäpp och våra vägar skiljdes åt. Efter någon kilometer och strax innan gåbacken kom jag ifatt Henrik och väl uppe på krönet drog jag iväg utför de härliga hällmarkerna. Tyckte Henrik sett stabil ut, men han klev tyvärr av efter tredje varvet. Halvvägs på tredje kom pigga löpare som startat sina 45 km. Jag fick extra mental energi och peppande hejarop. Kent Melin hade jag kramat om och lyckönskat vid varvningen tio minuter innan deras start. För min del började utmaningen verkligen i och med de två resterande varven. Jag la ingen tid i depån vid varvningarna, max 40-50 sekunder. Tog det jag skulle ha och gick vidare 100m innan jag började jogga. Banan började ta ut sin tribut, men jag var noga med att hela tiden dricka, stoppa i mig energi regelbundet, en salttablett i timman… Det var låren som började streta och lät smärtan sprida sig kännbart på utförslöporna, men vis av erfarenheterna vet jag att det går till en viss gräns sedan blir det inte värre, och smärtan blir bara än mer påtaglig om man bromsar steget, så det är lika bra att alltid släppa på. Lära sig gilla smärtan. Den håller mig vaken och i rörelse. Energi. Att leva!

150322h
Det började ljusna. Fåglarna vaknade till liv. Blåmesar och talgoxar var det första som sjöng. När jag närmade mig varvningen för finalvarvet hörde jag sjungande bofinkar, en flöjtande koltrast och en hårt tickande stenknäck. Och jag log när jag hörde en talgoxe som liksom sjöng sitt tvåstaviga ”he-ja he-ja he-ja. Så, in för varvning och ut på femte och sista varvet. Att springa under sju timmar var sedan länge ett mål bortom räddning, men det var bara ett mål, som förändrats under nattens resa mot gryningen. Faktum är att jag saknade natten, mörkret och pannlampans sken. Banan tedde sig rätt trist och blek i dagsljus. Kanske var jag trött och jag blev också tröttare mentalt av att se långt fram av stigen och de längre sträckorna på flacken. De tre sista kilometerna på motionsspåret in till målgång var grymt jobbiga. Kände mig ovig som en Kalle Anka med stelopererade ben och platta fötter, men det var bara bita ihop. Det var nära nu. Så skönt att få komma upp på det sista krönet och sedan rulla utför ända in i mål, hoppa över en viss fotograf vid namn Gunnar Eld och så välkomnas av en ombytt Henrik. Sluttiden landade på 7:17, 76,33 kilometer och en nionde plats. Klart nöjd över min insats och inte en tillstymmelse till energidipp. Kunde inte ha gjort annorlunda eller bättre, denna gång. Sedan blev det kaffe och två kokta korvar med bröd. Henrik var snäll och hjälpte till med packning som stuvades in i bilen och jag tog mig på stela stapplande rigor-mortis-ben till omklädningsrummet, duschen och bastun. Träffade på Cristoffer Stockman som sprungit 45 km (läs han race rapport) och Tobbe satt i bastun och trivdes. Det blev så att säga en varm genomgång av vad som hänt efter det vi skiljdes åt i spåret (du hittar Tobbes story här). Märkligt, det senaste dygnet kändes som att befinna sig i en surrealistisk dröm á la Kafka. Och samtidigt väldigt tillfreds, för där och då, bland likasinnade, är man liksom helt normal. Jag tror minsann jag avslutar med orden: ”Ursvik Ultra, på återseende nästa år!”

150322i

Kolla in Gunnar Elds läckra bilder från Ursvik Ultra>>