Jul 152015
 

150715aDet har snart gått tre veckor sedan Kerstin och jag sprang in på den gräsbetäckta slottsgården i Carreg Cennen Castle i södra Wales och tryckte ner SI-pinnen i kontrollen. Jubel och applåder mötte oss. Äntligen! Fem dagar, 318 kilometer och drygt 15000 höjdmeter. Mission complete. Vilket äventyr! Den femte och avslutande dagen blev minst sagt en prövning då både Kerstin och jag blev magsjuka efter att – mest sannolikt – fått i oss orent vatten från någon av de bäckar nere i dalarna vi fyllde på vatten ifrån. Att ligga på minus energimässigt efter fyra dagars tuff löpning och sedan bli magsjuk och inte kunna fylla på med nödvändig energi gör situationen rätt obekväm, men intressant. Människokroppen är ett makalöst stycke konst som är värd att avguda och vårda med kärlek. Kroppen är ju Jag och inte något man bara kan byta ut. Nå, på torsdagkvällen fick jag i alla fall i mig några resorb, en halv tallrik pommes, lite torkat kött och en liten ruta caramel shortbread medan Kerstin inte fick i sig något alls. På fredag morgon fick vi i alla fall i oss lite mjölk och cornflakes med några inlagda päron. Vi kände redan från start att det inte fanns någon ”snabb” energi lagrad i kroppen. Tungt och stumt. Allt är relativt och i jämförelse fanns det de som hade det betydligt tuffare med uppsvällda fötter, ingen hud kvar på hälarna eller infekterade tår. Men vem bryter när man är inne på sista dagen på en lång episk färd över historisk mark?

Vårt första mål för femte och sista dagen var att klara cut-off-tiden vid supportkontrollen halvägs, vilken vi klarade galant med tre timmars marginal. Även om våra kroppar var dränerade matade vi ändå på duktigt. Allt sitter i huvudet och ibland kanske upplevelsen av trötthet är mer påtaglig på ett känslomässigt plan än urkraften inom oss. Vid supporten fick jag i mig en ruta caramel shortbread och några klunkar kaffe. Sedan väntade äventyrets längsta klättring och på det två timmars skitväder och – för min del – rännskita bland Becon Breacons fjäll. Och, som ni alla vet, i mål kom vi och målgången kännetecknades mer av lättnad än av ett euforiskt glädjesvall. Men det är nog så att alla kickar och ögonblick av glädje och eufori liksom de tunga stunderna är utbredda på alla fem dagarna. Alla upplevelser och intryck är ju inte ackumulerade för att plötsligt brisera i något slags känslomässigt fyrverkeri vid målgång. Kropp och själ var bara glada att det var över. Desto gladare blev jag nog när jag fick en kall Cola av Charlie Sproson som vi mötte på väg ner till bussen. Eller att bara stå en halvtimma i en het dusch på rugbyarenan där campingen, avslutsmiddagen, puben, minglet och prisutdelningen var förlagd.

150715h

Jag var matt och dränerad efter målgång och dusch. Och tom inombords. Kroppen skrek efter energipåfyllning av kolhydrater, fett, protein och allehanda mineraler. Min tarmar var i uppror och det lilla jag förmådde att stoppa i mig rann bokstavligen ur mig. Det var svårt att uppskatta de efterföljande dagarna fullt ut. Dygnet som vi tillbringade i Llandeilo liksom dagarna i den viktorianska bad- och resortorten Llandudno blev för mig närmast dimmlika, trots strålande väder och gott sällskap. Jag hade gått ner sju kilo under äventyret och att sedan inte kunna fylla på blev en svår ekvation för kroppen. Jag har liksom inte så mycket att ta av. Det tog en vecka innan mina förorenade tarmar hämtat sig och återgått till det normala. I skrivande stund har jag fyra kilo kvar till min normala matchvikt på 63 kilo. Muskelmassa tar som bekant rätt lång tid att bygga upp på normal väg, men det får ta den tid det tar. Kerstin klarade sig undan med en lindrigare släng av magsjuka och var återställd redan dagen efter målgång. På äventyr av denna dignitet kan man vara säker på att vad som helst kan hända, men sällan det man tror ska hända, utan oftast det man minst av allt väntat sig. Det är liksom det som gör äventyr till just äventyr!

150715b

Utöver ovannämnda var vi förskonade från skador och skavanker. Kerstin hade lite känningar i ena knät dag två och gjorde en vurpa bland tuvor dag tre och slog i armbågen. Jag fick de traditionella blåsorna under två tånaglar. Alltid samma två tånaglar. De hade vuxit ut i all sin prakt efter Kungsleden förra året. Inget är för evigt. Jag fick en mindre blåsa under vänster trampdyna på fjärde dagen och den tejpades effektivt i förebyggande syfte med leukoplast (som jag lärde mig under Kungsledenäventyret). Kerstin fick inga blåsor alls. Kroppen är hursomhelst sliten och immunförsvaret nedsatt. Först efter en veckas välbehövlig löpvila stack vi iväg till vår absoluta favoritsträcka av Bruksleden (etapp 7-8) utanför Surahammar för ett underbart och långsamt skogsbad. Två mils mjuk och avspänd stiglöpning i kanonväder, som avslutades med glass, fika och lunch på golfklubben i Sura. Det fanns inget klipp i steget, men vad gjorde väl det. Vi har inte bråttom någonstans!

150715c 150715d

I början på förra veckan blev det en sväng till Johan på Ortus Friskvård för skön massage och mindre skön – men välbehövlig – triggerpunktsbehandling. Han är grym han, Johan! Och på vägen till Johan stannade vi till på Chopchop för ett asiatiskt kvällsmål och budskapet som fanns i min lyckokaka ser ni på bilden ovan. Rätt träffande, eller hur? I helgen som var blev det ett nytt besök på Bruksledens underbara stigar och ett andra pass genom skogarna i Rocklunda och Rönnby. Och nu till helgen väntar ett ultralångpass på Bruksleden och eftersom Kerstin är på Kreta med barnen så tänkte jag roa mig att springa på natten. Att springa på stigar genom sommarnatten och möta gryningen under färden är något väldigt speciellt. Ja, ni märker att vardagen och tillvaron börjar återgå till normala rutiner. Sedan finns det förstås ett hus att ta hand om, en trädgård och ett uterum fullt med matnyttiga växter. Livet består av så mycket mer än bara löpning och äventyr. Distans i en annan bemärkelse.

Livet fortsätter. Dragon’s Back är historia, men med ständigt närvarande minnen, tankar, känslor och drömmar om natten. Ännu ett tag till. Känner mig inte alls tom, utan bara tillfreds. En utmaning är förverkligad. Så många intryck, ögonblick, möten med människor och att få uppleva Wales storslagna natur. Att sedan få dela detta med den man älskar är stort!

Nya utmaningar väntar förstås längre fram. Motivation? Att springa på sköna stigar genom vacker natur är motivation nog för mig. Sedan är det alltid kul med nya utmaningar, att tänja på gränser och kliva utanför det trygga komfortabla. Kerstin och jag hade egentligen tänkt springa Padjelantaleden i augusti, men vi båda längtade till bergen i Lake District alldeles för mycket, så strax innan vi stack till Wales bokade vi flyg till England för en vecka i Lake District. Givetvis är målet att göra ett helhjärtat försök på Bob Graham Round under 24 timmar. Vädret får avgöra vilken dag det blir, men mellan 18-21 augusti blir det. Så framöver blir det en del planerande av support och hålltider. Vi kommer att starta vid Moot Hall i Keswick klockan tio på kvällen så det blir mörkerlöpning på första och halvvägs in på andra etappen. Mer om denna utmaning kommer senare när vi närmar oss avresa i augusti. Den som är intresserad kan kika på vår story om vår tvådagars rektur av BGR förra sommaren.

150715e

Och sen då? Vad säger kristallkulan om framtiden? Jag är fortfarande ambivalent gällande BRR i september. Jag skulle vilja göra en 100miler någon gång, men jag skulle helst vilja springa Lakeland100 (som går av stapeln nästa helg) och känner inte det där nödvändiga suget inför BRR 100 miles. Vi får se, den rätta känslan kanske infinner sig vad det lider. Låter det vara öppet. Och sedan något halvår eller mer har Wainwrights 214 bergstoppar i Lake District funnits med i bilden som ett huvudmål under 2016 för både Kerstin och mig. Självklart är vi inte så pass psykiskt instabila att vi skulle försöka oss på att slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, utan bara checka av alla topparna i vår takt på 9-10 dagar, njuta av hela nationalparken och sova gott på B&B. Det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Det är förstås en blöt dröm och tillika en utmaning värd namnet. Den som lever får se. Och förresten, till dig som får en regnig dag på din semester eller en timma till övers kan jag rekommendera BBC:s underbara dokumentär om Alfred Wainwright: The Man Who Loved the Lakes.

150715f

Livet fortsätter som ni förstår även efter Dragon’s Back Race och det är bara att njuta av sommaren och allt vad dagarna bjuder på. Tallbarrsdoftande stigar, solvarma blåbär, rykande färska 212:or i höstens nya färger på fötterna och…

Önskar er alla en fortsatt skön sommar!

150715g

Jul 022015
 

150701aDet finns mycket att berätta från fem dagar i Wales berg, sprungna ur oräkneliga små ögonblick från 32 mil av tusentals steg, men allt låter sig inte berättas. Det finns alltid en fara med att rekonstruera händelser, känslor och tankar som ofrånkomligen uppstår på äventyr av detta slag när man ligger på randen av sin förmåga, fysiskt och mentalt. Nå, faran som sådan ligger väl snarast i det skrivna ordet, att man lätt förbättrar, väljer bort, analyserar sönder och skriver ihop en avhandling som ingen orkar läsa. Å andra sidan är skrivandet en läkeprocess och så fort jag började skriva om Dragon’s Back äventyret igår upphörde så de surrealistiska drömmarna om löpning i bergen. Jag fick ro och kunde sova djupt och fridfullt. Nä, det är upplevelsen i sin helhet jag och Kerstin vill minnas, så orörd och osminkat rå som möjligt är. Men låt er inte nedslås av detta enkla faktum för givetvis följer här en story från vårt äventyr, om än i komprimerad form tillsammans med ett fång talande bilder. Varsågoda!

På självaste midsommarafton var vi sex sköna svenskar som sammanstrålade på Arlanda: Rockrunnersgrabbarna Peter Juthberg och Tomas Albinsson och så Västeråskvartetten Bosse, Henrik, Kerstin och jag. Kändes lite overkligt. Så lång tid av allehanda förberedelser och nu låg starten bara några dagar bort i tiden. Väl framme i Manchester var det bara att vänta in sex svarta liksäckar och plocka ut tågbiljetterna. Kerstin och jag hoppade av i den gamla vackra staden Chester för ett dygns varande på tu man hand medan de andra fortsatte med tåget till det förbokade boendet i Conwy. Vi gjorde Chester och åt indiskt. Vårt boende var så sunkit att det faktiskt blev charmigt, om man bortser från sängfjädrar som skar in i revbenen. Var tvungen att sova på rygg. På lördagen tog vi tåget sista biten till Conwy och svenskgänget mötte upp på stationen iförda löparkläder och guidade oss till vårt mysiga boende. Kerstin och jag hivade in prylarna och svidade snabbt om till den rätta stassen. Vi prövade tävlingens startsträcka upp mot Conwy mountains. Mmmm, det kändes fantastiskt i ben och kropp och så härligt att få vara tillsammans med ett gäng likasinnade. Ord äro överflödiga.

150701aa150701aaa

Jonas Möllare dök upp på eftermiddagen och senare på kvällen blev det indiskt take away som vi intog på Conwys torg bland hungriga trutar och andra förväntansfulla löpare från när och fjärran. Torget var uppenbarligen den naturliga möteplatsen för denna nästan obskyra bergsultraordern. Som kallade till en helig plats. Endast skor, kroppskonstitution och framför allt den där säregna blicken avslöjade tillhörigheten. Som trollkarlar bland en stad av ovetande mugglare. Och som kronan på verket kom fellrunning-legenden Helene Whitaker gående och slog sig ned på en av bänkarna. Cool.

Söndag morgon. Knökfullt i frukostrummet. Totalt var vi tio löpare från Sverige och USA (bland annat Jon och John) som bodde på Glan Heulog B&B. Söndagen blev lite av ett tidsfördriv fram till registreringen, den obligatoriska genomgången och den avslutande middagen. Solen sken och vi promenerade ned till Conwy för en redig lunch. Tror var och en av oss sakta men märkbart började glida in i en slags pre-race-bubbla. Tillbaka till boendet för att hämta all packning och bege sig till registreringen. YHA-stället låg fint en bit upp ovanför Conwy. Kul att återse Stu igen liksom en del andra funktionärer från GL3D och självklart Charlie och Shane. Fredrik Ellinder, Pär Bjelkmar och André Jonsson var på plats liksom engelska vännerna Cath, Tim, Caroline, Simon, Jonathan och en del andra. Checkade av Steve Birkinshaw och Wendy Dodds på kändislistan. Starstrucked. Det var en del pyssel vid registreringen och fastsättning av en relativt tung och otymplig GPS-tracker. Fick en riktigt snygg ziptischa med DBR-tryck och mitt racenummer.

Genomgång klockan 18 med Shane och det var knökfullt då den var obligatorisk. En snabb genomgång av alla regler för tävlingen: den som inte höll cut-off-tiden vid supportkontrollen eller målgång blev diskad, vilket även var fallet om man korsade farmlands, inte kunde uppvisa tillräckligt med skräp från ens intagna energi eller om något obligatoriskt saknades i ens löparrygga vid eventuell kit-check. Effektiv och tydlig genomgång. Del två av genomgången hölls trevligt nog av Helene Whitaker, som ju vann originalupplagan 1992 med parkollegan Martin Stone, ja, så vann hon ju damklassen och kom fyra totalt 2012! Hon visade bilder från då och nu samt berättade små goa anekdoter och kom med en del statistik uppblandat med egna spetsfundiga erfarenheter. Inför 2015 var 300 anmälda, 150 blev utvalda och av dessa fanns 128 deltagare på plats redo för start inom de närmaste 12 timmarna, men enligt statistiken skulle mindre än hälften fullfölja alla fem dagarna med alla kontroller och cut-offer checkade. Shane hade beställt 60 minidrakar, inte fler. Bister statistik. Förra gången, 2012, föll över 50 bort redan första dagen! Nå, alla sannolikheter är 50%. Antingen så händer det, eller så händer det inte.

150701aaaa150701aaaaa

Kort om kartor och kontroller. Kartorna är från Harvey på 1:40,000 (som jag älskar) förutom dag 4 som är från Ordnance Survey på 1:30 (ingen favorit). Man får kartan för dagen när man ger sig iväg på morgonen. På kartan finns förutom alla kontroller (som måste tas i rätt ordning) även info om kontrollernas placering, cut-off tider, emergencynummer samt distans och höjdmeter för optimalt vägval. ”Optimalt vägval” får man ta med en nypa salt för vem och vad avgör ett optimalt vägval? Det är ju det som också är charmen med ett upplägg som detta och att sedan få jämföra vägval sinsemellan, särskilt som man vid målgång får sin slipp med alla stämpeltider. Faktorer som väder, navigering och dagsform (som förändras under dagen) spelar också in vid val av väg. Kerstin och jag har dock anammat mer direkta vägval, vilket i sin tur kan innebära en del branta – men ofta snabba – klättringar. Ingen av oss är renodlade orienterare, men vi har de nödvändiga baskunskaperna och kompletterar varandra. Alla distanser, höjdmetrar och tider som följer under dag-för-dag nedan är våra egna uppmätta.

Vi åt en snabb middag på stället innan vi traskade ner till vårt boende för en tidig kväll med spänd törnrosasömn. Natten förflöt snabbt och vi vaknade vid femsnåret på måndag morgon. Värden hade varit snäll nog och ställt fram frukost. Traditionell engelsk sådan klarade vi oss utan. Alla var ombytta till fem dagars (mödosam) dans i bergen!

150701aaaaaa

Dag 1 – Carneddau-Tryfan-Glyders-Snowdown Horseshoe / 53,02 km, 3720 hm, 10:24 timmar, 21 kontroller
150701d1_aVäntan är över! Alla deltagare är som ett gäng endorfinkickade kalvar på grönbete i samma stund vi får kartan för dagen i vår hand och släpps in på slottsgården! Äntligen kartan! Kerstin och jag ler brett när vi snabbt ögnar igenom kontrollerna på kartan och inser att Shane fått till bästa tänkbara avslutningen på dagen genom att inkludera Y Lliwedd. Snowdon Horseshoe! Kartstudierna och diskussionerna är redan i full gång. I ena hörnet på slottsgården står Maelgwn Male Voice Choir prydligt uppradade. Shane har lyckats engagera dem även denna gång. Vackra sånger ekar bland ruinerna och rysningarna avlöser varandra. Conwys borgmästarinna håller tal och någon annan dam av okänd titel likaså. Nedräkning. Klockan 07:00 prick bär det av och ut ur slottet. Fan, det är sant, efter nästan två års längtan, Kerstin och jag, sida vid sida, springande uppe på de höga medeltida stadsmurarna med sikte på Conwy mountains och så vidare ut i det okända.

Låga moln, duggregn och blåst. Det är Wales. De första kontrollerna avverkas snabbt och svenskgänget (Bosse, Henrik, Tomas, Peter, Kerstin och jag) håller ihop fram till kontroll tre på Tal Y Fan. Kerstin och jag drar på utför med glada snabba steg och snart har vi bara Henrik med oss. I och med klättring upp till kontrollen på Drum (770m) går vi även in i molnen, bokstavligt talat. Sikten reduceras avsevärt. Nå, kontrollerna ligger tätt som på pärlband. Gäller bara att vara skärpt, ha koll på kompass, murar, stigar, stängsel och höjdmätaren på klockan. Vi matar på och har fått med oss en engelsman som litar på vår navigering. Rätt som det är känner jag igen mig i dimman: ”Kerstin, kommer du ihåg? Det var här vi kom ut strax innan toppen och stenstugan vid Foel Grach sist vi var här!” Från och med nu kunde vi hela bansträckningen fram till målgång för dagen i Nantgwynant, vilket kändes tryggt.

Vi fortsatte målmedvetet genom molnens dimlika värld bland stenblock och knappt synliga stigar. Uppe på Carneddau kom vi ihop med Kevin, Alex och Lizzie. När vi nådde Carnedd Daffydd (1044m) tyckte jag uppriktigt sagt synd om alla de som inte varit där tidigare i och med att allt låg inbäddat i fuktigt gråvita moln. Härifrån har man vid klart väder magnifik vy mot Tryfan, Glyders och Snowdon. Idag var det inte så och rätt som det var hade vi stämplat in på Pen yr Ole Wen. Nu var det bara att ta sig ned till Llyn Ogwen och supportkontrollen. Vi väljer utan tvekan den branta nedstigningen mot Idwal Cottage, men kom på en annan stig lite för tidigt. Vi tappar inte mycket på det och det är bara att ha koll på fötterna och balans då stenarna är blöta och förrädiskt hala i den grymt branta lutningen.

Väl vid kontroll 11 intill foten av Tryfan var servicen super! Funktionärerna väntade redan med ens dropbag, tog flaskorna och fyllde dem med vatten. Kerstin och jag ägnar 5-6 minuter för att äta köttfärsbar, caramel short bread och en kopp kaffe. Vi tar rygg på Lizzie uppför branterna till toppen av Tryfan. Den här vägen kan vi utan och innan. Eftersom topparna fortfarande är insvepta i moln är det bara att köra på. Kontrollen på Glyder Fach visar sig bli den svåraste att nå och läskigaste på hela äventyret. Man kände sig som en minimänniska bland gigantiska våta klippblock. Tack och lov var inga hobbitar anmälda till tävlingen. Vi checkar målmedvetet av kontrollerna och rätt som det är bär det av nedåt mot Pen y Pass. Plötsligt lättar molnen och bortåt Snowdons hästsko är det fri sikt och höga moln. Yes!

Vi stämplar snabbt i Pen y Pass och tar Pyg Track upp mot Crib Goch. Helene Whitaker och hennes kamerateam står och väntar en bit upp och hejar på. Fulla av självförtroende kör vi bara på och bergväggen på 770m som vi haft så notoriskt svårt för passeras i ett nafs. Vi klättrar stadigt uppåt och njuter av utsikten. Fantastiskt! Sedan är det bara att ge sig ut på den ökända kammen knife-ridge och den här gången går vi till och med längre sträckor utan att använda händerna. Vi har sällskap av Jonathan som vi träffat på GL3D båda gångerna. Fri sikt och inte mycket till vind. Hela hästskon med Crib Goch-Carnedd Ugain-Snowdon-Y Lliwedd i bästa tänkbara väder utgör självklart dagens höjdpunkt och jag låter helt enkelt bli att beskriva upplevelsen med ord. Vill ha den orörd för mig själv.

Efter en fin avstickare till Gallt y Wenallt och näst sista kontrollen bar det av ned mot den grönskande dalen Nantgwynant och målgången i Hafod y Llan Campsite. Vi känner oss väldigt nöjda med dagen och plats 17/18 är inte fy skam. I måltältet snackar vi med Charlie och Shane och tackar dem för att de inkluderade Y Lliwedd. Det blev kit-check för min del: kontroll av regnjacka, visselpipa och skräp från dagens energiintag. Funktionärer står och väntar med våra liksäckar och visar oss till vårt tält. Service utan motstycke! Snabbt ombyte, en varm dusch och så till mattältet. Jonas Möllare och André Jonsson är redan i mål och sitter vid ett bord och äter. Det blir givetvis mycket snack om dagens bravader och vägval. Snart sitter även Henrik, Tomas och Peter vid bordet. Middag i två omgångar. Packat och klart för morgondagen. I säng strax innan tiosnåret. Somnar med ett leende.

150701d1_b 150701d1_c 150701d1_d 150701d1_e 150701d1_f 150701d1_g 150701d1_h 150701d1_i 150701d1_j 150701d1_k
150701d1_ll 150701d1_l 150701d1_m150701d1_mm
150701d1_n150701d1_oo
150701d1_p 150701d1_q 150701d1_qq 150701d1_r 150701d1_s150701d1_ss 150701d1_t 150701d1_u 150701d1_v 150701d1_w 150701d1_x 150701d1_y 150701d1_z 150701d1_zz 150701d1_zzz 150701d1_zzzz 150701d1_zzzzz_karta 150701d1_zzzzzz_profil

Dag 2 – Cnicht-Moelwyns-Rhinogs / 61,43 km, 3404 hm, 11:37 timmar, 9 kontroller
150701d2_aVaknar till en klarblå himmel. Vindstilla och varmt. Prognosen lovar sol, svaga vindar och värme. Första dagen var det masstart men för de följande dagarna får man ett givet startfönster på en halvtimma utifrån segertiden. Kerstin och jag behövde komma iväg mellan sju och halvåtta denna morgon. De som är ute längre än 12 timmar (de flesta) per dag måste således starta tidigast (06:00-30) för att ha en chans klara cutoff-tiderna.

Vi avnjuter en god frukost bestående av scrambled eggs, bönor, kaffe, mjölk och flingor. Vi vinkar av Bosse. Kerstin och jag bestämmer oss för att springa ihop med Henrik så länge vi håller samma tempo och drar iväg strax efter sju. Benen och kroppens känns helt OK. Ömmar lite i axeln där GPS-trackern dunkat på. Härlig morgon och vi småjoggar ett par kilometer fram till stigen som viker av mot första kontrollen på Cnicht. Vi kommer snart ifatt löpre som startat tidigare på morgonen. Det är ett vindlande led upp mot toppen. Här slår mitt hjärta några extra glada slag då två alpkråkor passerar över och mobbar en korp. Ny fågelart på löparlistan. Som jag väntat på denna fågelart i Wales!

Det är fri sikt och navigeringen utgör inga problem. Efter Cnicht blir det lång skön utförslöpning och snart börjar klättringen upp mot Moelwyn Mawr och Moelwyn Bach. Känner mig lycklig och pigg i utförslöporna. Kerstin känner sig inte lika pigg och ber mig springa vidare. ”Eh, är du galen? Vi är ett team och dagen är lång. Vi tar det cool!” Efter Moelwyn Bach tar vi en skön snabb genväg ned till nästa kontroll och härifrån är det en grymt lång sträcka till nästa kontroll där även dropbagsen ligger och väntar. Nu kan man göra en massa vägval och inga av dem är självklara. Det blir inte heller lättare av alla farmlands som vi absolut inte får korsa. Första hälften flyter på förutom att vi – liksom alla andra – hamnar på en privat skogsväg. Kerstin drabbas av diskvalificeringsnoja, men jag menar att i så fall blir hela startfältet diskade.

Vägvalen är inte självklara och vi trasslar in oss i några små farmlands för att vi lyssnat på en snäll bonde. Vi tappar säkert 45 minuter bland axelhöga ormbunkar, sylvass ärttörne, murar och stängsel. Tillbaka ut på vägen och börja om. Väl uppe på fjällhedarna kan vi slappna av. Svårsprunget med mycket ljung och blåbärsris. Vi hittar på stigar, stora som små. Tänk som ett får. Tänk som ett får och du hittar deras stigar! Efter mycket om och men kommer vi så ned till dropbagkontrollen i Cwm Bychan Farm och det visar sig att hela svenskgänget är samlat där i skuggan. Glädjen blev dock kort då Tomas och Peter meddelade att de valt att bryta. Tomas spökande knä var rejält svullet. Så jäkla surt! Så mycket förberedelse och så bara över liksom. Draken släpper förbi vissa, draken sårar andra. Vem står näst på tur?

Yes, nu stod de efterlängtade Rhinogs på tur. Solen stekte och någon vind var det inte att tala om. Henrik, Kerstin och jag drar iväg i sällskap av André. Rhinogs är notoriskt svåra och det finns inga sjävklara vägval, vare sig uppför eller utför och från Rhinog Fawr ned till sumpmarkerna innan klättringen upp till Rhinog Fach är det brant som tusan, vilket föranleder följande text på kartan: ”CAUTION! Steep and dangerous descent”

Både Kerstin och jag har lärt oss uppskatta scrambling alltmer och vi fick nu vårt lystmäte tillfredsställt. Att nå Rhinog Fawr krävde ett par scramblingspassager, varav en lite pirrig ”genväg”. Varma stora stenar och klippor med bra grepp. Härlig utmaning. Vi checkar till slut av kontrollen på Fawr. Vi gör en kort paus och njuter av den vidunderliga utsikten åt alla håll. Mot nästa utmaning! Rätt ner genom en stenig och brant ravin. Knän och lårmuskler sätts på prov. Sakta men säkert och snart är vi nere på dalbotten och fortsätter mot sjön Llyn Cwmhosan. Vi kommer till en stigkorsning. Börjar fundera tills Charlie Sharpe passerar oss (som så många gånger tidigare). Han väljer den vänstra och direkt upp mot toppen. Vi är inte sämre vi och följer efter. Med facit i hand hade det gått snabbare med den andra stigen, men är det äventyr så är det äventyr. Klättringen upp var nog den tuffaste och mest scary hittintills. Här blev det en del muttrande och sura irriterande miner och uttalanden mellan Kerstin och mig. Vi försonas på toppen av Rhinog Fach. Springer man tillsammans och som par måste man vara snabb att förlåta.

Från Rhinog Fach återstår fantastisk härlig löpning och klättring med grandiosa och ändlösa vyer i det heta disiga eftermiddagsljuset. Topparna Y Llethr och Diffwys checkas av.

De sista kilometerna och tillika transportlöpningssträckan genom trist granskogsplantering är inget jag vill skriva om, men väl i mål bjöds det på glass och varm dusch! Vi klättrade lite i resultatlistan och landade på plats 14/15. En tuff dag i solen var över och vi hade klarat oss från vurpor eller skador. Kerstin hade lite oroväckande känningar i ena knät. Bara hålla tummarna. Dagen hade varit tuff för många och i slutet av dagen hade startfältet reducerats till hälften. Draken hade varit obarmhärtig.

150701d2_b 150701d2_c 150701d2_d 150701d2_e 150701d2_f 150701d2_g 150701d2_h
150701d2_hh 150701d2_i 150701d2_j 150701d2_k
150701d2_kk 150701d2_l 150701d2_m 150701d2_n 150701d2_o 150701d2_p 150701d2_q 150701d2_r 150701d2_s
150701d2_sss150701d2_ss 150701d2_t 150701d2_z_profil

Dag 3 – Cadair Idris-Pumlumon / 71,13 km, 3357 hm, 11:31 timmar, 10 kontroller
150701d3_aVi börjar få in morgonrutinen och kommer snabbt iväg från nattlägret efter att Charlie gått igenom ett par obligatoriska vägval på kartan. Det är en klar och fin morgon och vi känner oss pigga, tur det för idag är optimala vägen 68 km och 3700 höjdmeter ska bestigas. Vi har kommit till mellersta delen av Wales vilket innebär att vi startar med Cadair Idris men eftersom ingen av topparna faktiskt heter så på kartan förstod jag inte att vi hade passerat förrän dagen var slut. Hur som helst, efter en kort bit på asfalt bär det snabbt upp på berget. Vi hittar på rätt stig från början och kan raskt kliva på. Även om där inte finns en stig på kartan är det upptrampat i verkligheten och vi kommer strax ifatt löpare som startat tidigare, inklusive övriga svenskar (förutom snabba Jonas förstås). De knappa 700 höjdmetrarna till första kontrollen går förvånansvärt lätt och så är dagen igång på riktigt.

Följande två kontroller är två toppar i samma bergskedja, den högsta 893m, så vi kan hålla oss uppe på ryggen. Härlig stenig – men till största delen springbar – stig leder oss snabbt framåt. Vi får sällskap av en glad engelska, Sabrina, som håller samma tempo som oss utför. Inte mycket orientering här, bara plocka kontroller och prata med medlöpare, trevligt!

Till fjärde kontrollen är vi tvungna att droppa all höjd och passera genom betesmark men idag har vi bättre framförhållning och väljer rätt väg. Jag inser att jag fyllt min vätskeblåsa för dåligt och vi stannar och fyller på vatten nere i dalen. Lite tveksamt ställe men det forsar på bra så vi chansar. Sabrina springer iväg och vi är ensamma igen, nästan skönt för nu kan vi diskutera vägvalen på svenska. Fjärde kontrollen är en vägkorsning och sen bär det av uppåt bergen igen, till Tarrenhendre, fantastiskt namn på en rund och gräsklädd topp! Till min glädje kommer ett ånglok tuffande precis när vi korsar spåret för Talyllyn, och snart blir Niklas lika glad när ett par glador kommer svävande på vänstersidan. Molnen hänger över toppen men vi kan följa ett staket och det är inga problem att hitta kontrollen. Samma staket leder oss ner mot nästa berg som vi glatt tar oss till genom att korsa dalgången och klättra brant och stiglöst uppför. Vi kommer rätt på trots dimman men på vår väg ner mot nästa möter vi ett gäng löpare som valt stigen runt och som kommer upp betydligt snabbare än vi hade gjort. Äsch, vi tog åtminstone en kortare väg.

Nu till supportstationen och det är nerförsbacke hela vägen. Lite klurigt genom ett skogsområde med otaliga stigar och jag vet inte om det är mer tur än skicklighet men vi lyckas hitta helt rätt utan misstag. Nästan nere i byn kommer Sabrina och Charlie dundrande bakom oss. Lite förvånande eftersom de borde vara långt före men det visar sig att de spenderat en bra stund inne i skogen.  Vi börjat bli lite trötta i benen men joggar stadigt på genom den lilla staden Machynlleth och efter ett kort depåstopp fortsätter vi på dagens andra halva. Till de följande två kontrollerna är vägvalet styrt och det är fina stigar med varvad gång och löpning. Lite svårare blir det när skogen på kartan är kalhygge i verkligheten, och vägarna inte riktigt går som de ska, men vi hittar utan större missöden. Till sista kontrollen är det tio kilometer fågelvägen men vi väljer att springa den lite längre vägen runt för att hålla oss på säkra stigar. Inte många löpare i sikte längre men vi ser stigen slingra sig bort mot berget Pumlumon Fawr i fjärran. Ännu ett läckert namn, och ett fint berg, även om klättringen upp till dess 752m höga topp känns mer i benen än dagens tidigare stigningar. Inte så konstigt kanske med dryga sex mil i benen redan. Vi är grymt nöjda med dagen och låter benen rulla på i lagom takt de sista 7 km ner till målet. Några av topplöparna flyger förbi i nerförsbacken och vi kan bara beundra deras styrka. Och så dyker plötsligt Charlie upp bakifrån igen men det har vi börjat vänja oss vid nu. In i mål med leenden upp till öronen och tredje dagen är avklarad. Mer än hälften avklarat och vi känner oss fortfarande fräscha i ben och huvuden, härligt!

150701d3_b 150701d3_c 150701d3_d 150701d3_e 150701d3_f 150701d3_g 150701d3_h 150701d3_i 150701d3_j 150701d3_k 150701d3_l150701d3_mm 150701d3_m 150701d3_n 150701d3_z_profil

Dag 4 – Elan Valley / 73,60 km, 2109 hm, 10:42 timmar, 8 kontroller
150701d4_aVaknade upp till en dag med låga gråa moln och mer hudnära moln av knott. Regnet hänger i luften och redan från start känns det som en mellandag är på väg att förverkligas. Kerstin och jag sätter av upp mot sjöarna i dimman på 500 meters höjd. Svårnavigerat. Stämplar första kontrollen och kommer in i ett område med massa vindkraftverk och tillhörande grusvägslöpning. Efter kontroll två är det löpning på böljande gräskullar som gäller på runt 450-500 meters höjder. Inser att jag saknar de rockigare, mer steniga och dramatiska bergen i norr. Vi matar på men jag känner inte den där sanna löpglädjen i ben och sinne. Det är en sådan dag bara. Glädjande nog ser vi väldigt mycket glador på nära håll.

Efter kontroll fem på Esgair Penygarreg springer vi med sikte på supportkontrollen nere i Elan Village. Uppe på platån är det jäkligt mycket ljung och ett mindre virrvarr av fårstigar och vi glider av för mycket åt sydväst. Vackert på sitt sätt. Till slut kommer vi på en utmärkt fårstig genom en bäckravin och vidarened mot byn. Nästan nere gör vi ett bittert misstag och väljer en igenvuxen stig istället för den vi springer på. Stängsel och björnbärssnår överallt. Men för i helvete, hur svårt ska det vara att komma ut på vägen. Efter några mjuka vurpor, upprivna ben och sällskap av två vakthundar hittar vi så på stigen vi ursprungligen skulle kommit på.

Väl framme vid kontrollen med dropbagarna var det bara suga in köttbaren, kaffe och en caramel short bread. Topplöparna kom in och vi tar rygg på dem när de ger sig av, men släpper dem vid nästa klättring. Vi plockar kontroll sju. Solen steker hårt. Kvavt på något sätt. Känner mig inte alls på topp. Biter ihop och vi matar på över de gröna sumpiga sluttningarna mot dagens sista kontroll på Drygarn Fawr. Vi gör sällskap med Owen och Jonas ett tag innan vi ökar någon kilometer innan kontrollen. Yes, där satt dibbern i hålet!

Nu återstår en lång sträcka med mycket asfalt till målgången i Gellifechan Campsite via Llyn Brianne. Vi springer på och väljer en snirklande grusväg genom ett avverkningsområde. Bra lutning och fart. Vi kommer ut på asfaltsvägen nere i dalen före alla andra som valde att köra genom skogen och stigen längs skogsbrynet. Här gör vi förmodligen vårt absolut sämsta vägval på hela tävlingen. De andra tar till vänster medan vi tar till höger. På kartan ser vårt vägval fint ut. Problemet är att en karta är platt och den platta vägen på kartan vi nu väljer är allt annat än platt. Inte ens när det i asfalten står Devil’s Staircase med stora tydliga bokstäver och att skylten vid sidan om vägen tydligt berättar om en lutning på 25% förstår vi vad vi håller på med. I efterhand fick vi höra att folk skakat på sina huvuden åt vårt vägval och i målgång var Charlies och Shanes första kommentar följande: ”We saw your trackers on the computer and wondered what you were doing. Sunstroke?”

Ja, gott folk, Devil’s Staircase är inget att rekommendera. Bara början på en helvetslång kuperad transportsträcka på asfalt. Jag känner mig illamående, törstig och dizzy. Solen steker och suger musten ur mig. Kerstin är trött men vid gott mod och drar oss framåt. Min kropp är inte som den ska. Glömt att fylla på med salttabletter på morgon. Får två av Kerstin. Dricker och dricker. Sakta men säkert närmar vi oss dammen i södra delen av Llyn Brianne. Vi får syn på Jonas och Owen. OK, vi tappade bara en kvart på vårt ödesdigra vägval. Detta ger det mentala en välbehövlig puff i rätt riktning. Vi nöter på längs asfalten och känslan är obeskrivlig när vi når målgången!

Jag är helt svag och dizzy. Sveper ett stort glas med kall sojamjölk och känner magen vända sig ut och in. Går raskt iväg 20 meter och spyr rätt ut. Har aldrig någonsin spytt under löpning tidigare. Bara tanken på mat eller någon slags energi ger kväljningskänslor. Jag stänger ute allt och går ner till ån för att vaska av mig. Byter om och lägger mig i tältet. Även Kerstin mår illa men är ändå piggare. Hon trugar och trugar och försöker få mig att äta. Hon ger mig ett äpple och jag tar två tuggor. Magen i uppror. Får fatt i en seatosummitpåse och fyller den upp till kanten med mitt maginnehåll. Magen har tydligen slutat arbeta för flera timmar sedan eftersom jag fick upp så mycket! Till läkartältet. Jag är lite överhettad, men puls, blodtryck och blodvärden är OK. Läkaren hämtar en tallrik med heta saltade pommes och ett stort glas saft. Det tar ungefär en halvtimma att få i mig allt. Hinner dock prata en del med Chris, Jonas och Mark i tältet. Shane kommer förbi och tar sig tid en tio minuter och pratar. Jag får klartecken från läkaren att gå tillbaka till tältet. Jag packar i ordning för morgondagen. Äter lite torkat kött och en liten ruta caramel short bread. Får några resorb av Fredrik och är honom evigt tacksam för det. Nu spydde även Kerstin i omgångar och fick inte i sig någon mat alls under kvällen. Det såg onekligen ut som två dränerade lik från Sverige skulle ställa sig på startlinjen nästkommande morgon. Men vad fasen, femte och sista dagen. Bara bita ihop, något annat fanns inte på kartan.

Som en parantes får man väl förmoda att vi druckit orent vatten någonstans på vägen och vi fyllde på några gånger långt ner i fårens betesmarker.  Jubelidiotiskt nog låg våra flaskor med XiniX AquaCare i övernattningspackning och inte i löparryggan. Man lär sig den hårda vägen. Och som alltid besannas orden som följer på flerdagars äventyr som detta: ”Man kan vara säker på en sak och det är att något alltid händer, oftast det man minst trodde skulle inträffa. Det som skiljer agnarna från vetet är de som är kapabla att hantera alla hinder under resans gång.”

150701d4_b 150701d4_c 150701d4_d 150701d4_e 150701d4_f
150701d4_ff 150701d4_g 150701d4_h 150701d4_i 150701d4_z_profil

Dag 5 – Brecon Beacons / 59,33 km, 1868 hm, 10:11 timmar, 9 kontroller
150701d5_aJag har vänt och vridit mig hela natten, illamåendet släpper inte förrän ett par timmar före gryningen och jag somnar till slut när regnet börjar smattra mot tälttaket. Niklas är inte piggare han när det är dags att gå upp och vi är modstulna. En enda dag kvar och ändå känns målet så avlägset. Vi tvingar i oss några cornflakes och ett päron, mer är omöjligt att få ner. Ian Corless porträtterar var och en vid start och det är svårt att ens få fram ett leende. Regnet har i alla fall avtagit och vi är helt ense om att hur lång tid det än må ta så ska vi släpa oss de (minst) 56.5 kilometrarna in i mål!

Vi börjar med ett par kilometer väg, borde vara springvänlig men vi är båda helt tomma på energi och växlar snigeljogg med gång. Traskar upp i ett gruvområde med några medtävlanden som vi de andra dagarna dragit om med god fart. Innan första kontrollen är vi i alla fall förbi och vi får rulla lite utför, skönt. Sakta men säkert tar vi oss fram och vi behöver inte tänka på vägen. De fina små bergen vi ska passera närmast är privat mark så det är obligatoriskt att följa en markerad stig i flera kilometer vilket passar oss fint. Vi är inte snabba men vi är inte ensamma om att vara trötta och passerar ändå en del löpare som startat tidgare på morgonen. Tar tredje kontrollen och ut på en liten väg. Nu är det över en mil med asfalt och några kilometer stig fram till supporten som idag ligger på ganska precis halva sträckan. Det är ljummet i luften och när vi passerar en liten stad passar vi på att handla en Cola och en isglass, gudomligt gott och tillfredsställande mentalt! Jag får ett plötsligt behov av uppmuntran och berättar om tävlingen vilket gör damerna bakom disken djupt imponerade, jag lapar i mig berömmet och känner mig genast aningens bättre. Glassen är också de enda kalorier jag får i mig på hela förmiddagen så den var behövlig. Vägen är lång men till slut är vi ändå framme vid stigen och den sista stigningen innan Usk reservoir där supporten är belägen. Det blir en lite längre paus idag och jag får i mig några dl chokladmjölk och en kaka. Alltid något.

Det är dags att sluta tycka synd om oss själva och avsluta det här uppe i sista bergskedjan, Brecon Beacons. Vi går nästan hela vägen upp och snart passerar Jim Mann och Jasmine Paris som leder herr- respektive damklassen. De  i sin tur springer i stort sett hela vägen till den första toppen på 802m. Respekt! Det blåser rejäl motvind och när det åter börjar regna tar jag på mig jackan. Trots tung klättring blir jag snabbt kall och när vi möts av ännu hårdare vindar på toppen känns det snudd på obehagligt. Nu vill jag bara få den här dagen avklarad så fort som möjligt. Koncentrerar mig hundraprocentigt på kartan för att inte behöva göra några onödiga krokar. Niklas väntar lite för länge med att sätta på jackan och får kämpa rejält mot vinden för att få på den överhuvudtaget över sina redan blöta kläder.

Nu när det är vi mot vädret, istället för vi mot tävlingen, glömmer vi bort tröttheten. Det positiva med vädret är att vi hela tidens springer. Inte fastna på fjället och bli nedkyld. Vi har max trettio meters sikt och över två mil i obanad terräng framför oss. Vi ska hålla höjd ett tag innan vi droppar genom en sänka till nästa kontroll och jag tar ut någon sorts kompassriktning. Som tur är hittar vi snabbt på en stig som inte finns på kartan men verkar gå åt rätt håll och den kan vi hålla ända fram till sänkan. Plötsligt dyker norrmannen Leif upp i dimman, efter att ha irrat omkring en halvtimme är han väldigt glad att se oss! En liten omväg bara så är nästa kontroll avcheckad och jag är lättad. Jag var räddare än jag ville erkänna över att gå vilse. Det är vansinnigt dålig sikt och regnet smattrar på när vi tar oss ner på skrå i nästa sänka. Vi håller en hyfsad linje men när vi börjar klättra uppåt igen blir jag förvirrad och när vi kommer upp på toppen stämmer inte höjden. Vi börjar misstänka att vi är på fel berg och börjar leta efter mobilen för att kolla vår GPS karta som vi laddat ner som nödhjälp. Innan vi hinner få fram den kommer Charlie i full sprint och han, som bara gått på GPS hela veckan vilket förklarar alla hans tidigare konstiga vägval, bekräftar vår misstanke. Fel topp, bara att ta oss vidare, stiglöst och med kompassen krampaktigt i handen. Vi är trots allt snart där, på steniga Garreg Llwyd, och kämpar vidare i motvinden över otäckt hala blockstensfält. Vi ska passera en asfaltsväg och den ser vi först när vi är tio meter ifrån! Höjden stämmer i alla fall och på väg till nästa flacka topp lättar dimman som i ett trollslag. Framför oss har vi plötsligt den västra delen av Brecon Beacons i sikte med högarna på Tair Carn Isaf långt bort i fjärran. Ljuvlig syn. Vilken skillnad det gör och vi springer lättade genom gräs, ljung, och torkad torvmosse, och längs enstaka små fårstigar, och stämplar in på den allra sista kontrollen. Vi vet att vi härifrån ska kunna se målet, Carreg Cennen Castle, men vi får leta en stund i diset innan vi får syn på det. Det är bara fem kilometer till slottet, men det ser så avlägset ut!

Tröttheten kommer igen och vi får stanna flera gånger när vi kämpar oss ner genom ormbunkssnår, ljung och stenblock innan vi når den sista vägen och stigningen upp till slottet. Vi är komiskt långsamma upp men vi grejar det och de sista metrarna in på borggården springer vi tillsammans till ljudet av rungande applåder från funktionärer och åskådare. Den där lyckokänslan som jag trodde skulle infinna sig kommer inte och jag ser på Niklas att det är likadant för honom. Vi är helt utmattade och bara lättade för att det är över. På något konstigt sätt har vi tagit oss tvärs igenom hela Wales. En del säger besegrat draken men jag känner mer att draken har låtit oss passera, ansett oss värdiga, och det är jag tacksam för. Det var aldrig lätt, inte någonstans, men det var inte heller tanken. Att vi kom på 15/16 plats är bara en kul sidobonus. Det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck och samla alla tankar. Just nu känns det ointressant att tänka på nästa äventyr men jag är helt övertygad om att jag kommer att återvända till Wales!

150701d5_aa 150701d5_b 150701d5_c
150701d5_cc 150701d5_d 150701d5_e 150701d5_f 150701d5_g 150701d5_h 150701d5_i 150701d5_j 150701d5_k 150701d5_l 150701d5_m 150701d5_z_profil

Tack till alla deltagare, funktionärer och arrangörer för otrolig service! Ja, vi måste bara säga det igen… Den service som Shane och hela hans stab stått för är helt outstanding! Man kanske främst tänker på utmärkt lagd bana, snygg tröja, en minidrake och en tidsslip, nää, det som verkligen gör det möjligt för ett sådant här arrangemang att fungera är det helt fantastiska gänget av hängivna funktionärer. Jag såg aldrig en enda sur min hos en funktionär, aldrig ett negativt ord, trots att de var uppe halva nätterna för att av olika anledningar vara deltagarna till hjälp. Tvärtom, de förmedlade hela tiden glädje, massor av pepp och positiv energi. De stod där alltid med säcken och väntade på en när man kom i mål. Outtröttliga och var de! Och så köksstaben med Heather Ohly i spetsen. Fantastiskt tålmodiga och ständigt på gott humör. Och maten var utsökt, även om jag inte vet vad som serverades på dag fyra. Och vilken bevakning av själva tävlingen! Ja, det är sanna eldsjälar som Shane, Charlie och deras gelikar som gör sådana här äventyr möjliga. Utan dem och deras (Ourea) events vore scenen för ultra mountain marathons så otroligt fattig. Så hatten av för dessa människor! Läs gärna Shanes Race Directors Report

Det är med tårfylld blick och lycklig sorgsenhet dessa ord skrivs, men vi saknar redan de engelska bergen, de underbara människorna vi fått äran att lära känna och den fantastiska känslan av att få vara en del av allt detta som tydligen ägt rum.

Niklas & Kerstin

150701d5_n

Jun 182015
 

150618a

Blickar ut genom panoramafönstret på Kronvägen och likt en kameraåkning sveper blicken sakta över de omgivande trädgårdarna med blommande syrener och äppelträd och vidare bortåt, uppåt molnen till. Tankar synliggörs mot ljusgråa moln i rörelse. Bilder från mitt första besök i Lake District i september 2013. Ultimate Trail 100K en solig septemberdag, fell running från morgon till kväll. Minnesvärt. Ett frö såddes inombords och som skulle gro till en slags passionerad besatthet till de engelska bergen. Ett halvår tidigare hade jag läst Richard Askwiths klassiker Feet in the Clouds och i den gjorde Bob Graham Round och Dragon’s Back Race både avtryck och intryck, som sakta växte till något åtråvärt. BGR var ju ingen tävling och den utmaningen kunde man genomföra närsom med rätt förberedelser, men den närmast kultförklarade Dragon’s Back, var det ens görbart? Femdagarstävlingen över Wales berg från norr till söder som bara genomförts två gånger tidigare, 1992 och 2012. Ultralegenden Rune Larsson var med på första upplagan! Men så en dag – till min skräckblandade förtjusning skall erkännas – visade det sig att äventyret skulle genomföras på nytt i juni 2015. Var jag lämpad? Kände jag mig kallad för ett sådant uppdrag? Galenskap och steget ut i det okända. Hm, ja, det är väl det som äventyr och utmaningar handlar om! Kapabel? Ja, och framförallt med hjärtat bultande för dessa berg i Tolkiens värld.

Hur det nu än var, ödet eller sammanträffande á la Paul Auster, i Västerås fanns en viss avdankad multisportare vid namn Henrik Ortman som sadlat om till terräng- och bergslöpning. Även han slängde trånande blickar mot Wales drakrygg. Snart nog hade han även lockat två likasinnade följeslagare från orten in i det lycksaliga fördärvet, Bosse Johansson och Kerstin Rosenqvist. Och där på höstkanten 2013 fann Kerstin och jag varandra på stigarna. Resten är ju historia och vi ska inte dröja oss kvar i själva upprinnelsen liksom löpäventyren som följde, mer än att bara några dagar återstår tills vi står på startlinjen på Dragon’s Back Race. Det som hösten 2013 kändes väldigt fjärran och obgripbart är nu högst påtagligt. Många moln har passerat på himlen sedan dess, mycket vatten har runnit under broarna vi sprungit över och många par X-talon 212 har avverkats på vår färd mot Wales. Klockan sju på måndag morgon den 22 juni ekar startskottet i Conwy Castle i norra Wales! 139 uthålliga upplevelsefantaster från världens alla hörn ger sig iväg på ett fem dagar långt äventyr över Wales drakrygg!

150530k

Liten text om lång förberedelse
Hur har det gått med förberedelserna då? Sedan vi – och åtta andra svenskar – i september 2014 fick det glädjande beskedet om att vi fått en hett eftertraktad plats baserat på de meriter vi samlat på oss har fokus hela tiden legat på detta äventyr. Som förberedelse har Kerstin och jag genomfört många andra äventyr, på tu man hand eller tillsammans med andra. Inte alls några så kallade träningspass, utan just löpäventyr. Sedan årsskiftet har vi fått till ett löpäventyr över två eller tre dagar per månad. De viktigaste förberedelserna för en utmaning av denna dignitet på totalt 30 mil och runt 16.000 höjdmeter (felnavigeringar ej inräknade) är regelbunden backträning, uppför som utför, och att vara ute långa dagar och helst över flera dagar i naturen. Med flera flerdagars på Sörmlandsleden, Bruksleden, GL3D och två turer till Wales i bagaget känner vi oss trygga och fulla av tillförlit. Vi har gjort det vi ska och vi har gjort det med massor av glädje, hjärta, slit och mentala prövningar. Det finns inga genvägar och halvdana förberedelser är inget för mig!

Packningen är komplett
I veckan levererades det sista i form av några extrapar av mina absoluta favoritstrumpor Drymax Trail Running Lite från Erik och gänget bakom Swedish Trail Running. Ja, och i går kom våra nya drybag-ryggsäckar på 20 liter av märket JR Gear, vilka kommer att funka både som handbagage under resan och som dropbags under själva tävlingen. Jag vill gärna tro att jag inte är en prylfetischist, men det kan mycket väl vara så. Jag tror dock att de flesta är mer intresserade av äventyret än prylarna, som kan ha en förmåga ta fokus från det väsentliga och av den anledningen återfinns en mindre vikt- och prylspecifikation inför Dragon’s Back Race i slutet av detta inlägg.

150618b 150618c

Kartgenomgång med Västeråskvartetten
Förra fredagen bjöd vi in Bosse och Henrik på middag och hade då en genomgång av bilder från vår senaste tur till Snowdonia, då vi även tog en del så kallade dokumentationsbilder just för detta tillfälle. Det var kartor på alla lediga ytor, digitala som fysiska. Åh, dessa härliga kartor med så många vackra konturer och höjdkurvor! Nu har vi även laddat ner hela Wales som vektorbaserad karta på mobilen för att kunna köra GPS offline i eventuellt nödläge. Inte att navigera med, utan bara för att hitta vår position om vi skulle vara helt lost.

150618d

Smärtsamma triggerpunkter
Jag får massage ett par gånger i månaden av suveräna Wuei och innan tävlingar eller flerdagars brukar han få ta hand om mina ben i primalskrikrummet på jobbet. Det har närmast blivit en ritual och när han så drog på semester förra veckan infann sig en smått panisk oroskänsla. Men hjälpen finns ofta närmare än man anar och så kom jag att tänka på Johan Norenfalk i Sala som driver Ortus friskvård & massage. Han är dessutom ultralöpare och sprang Jättelångt! den gångna helgen. Lyckligtvis hade Johan en ledig tid klockan 19-22 i tisdags för både Kerstin och mig. Det blev en positiv upplevelse i smärtans tecken och Johan ”hittade” ett antal symmetriska triggerpunkter med strålande smärta som resultat och skrik som fastnade i halsen. Jag vet att det är bra för kroppen min, så det var bara att bita ihop och borra in naglarna i massagebänken. Dessutom gjorde vi lite tester och Johan var väldigt pedagogisk och förklarade hela tiden vad och varför han gjorde varje moment. Som ultralöpare lär man sig hantera smärta och vi bokade in oss på en ny tid för en genomkörare efter Dragon’s Back.

150618f

Förväntningarna
Ja, vad kan man förvänta sig av DBR? Det lär onekligen bli ett riktigt tufft äventyr oavsett väderlek. Man läser här och där att DBR räknas till ett av de tio tuffaste bergsloppen i världen, men jag vet inte hur man lyckats utröna det och det är rätt ointressant i sammanhanget. Det kommer att bli jäkligt tufft, thats it! Det kommer tillika bli ett socialt äventyr och den familjära stämningen lär infinna sig i lägret. Det ska bli kul att även få tillbringa några dagar före (Conwy) och efter (Llandudno) tävlingen tillsammans med vännerna Bosse, Henrik, Tomas och Peter. Vad har jag för förväntningar på mig själv? Konstig fråga, men min högsta önskan är att få hålla mig hel och fixa alla fem dagarna och att göra det tillsammans med Kerstin. Alla som tar sig till målgången i  Carreg Cennen Castle efter fem dagar genom Wales är vinnare med stort V!

Live tracking och resultatlista – följ vår framfart på nätet
Samtliga 139 löpare kommer att vara försedda med en GPS-tracker och tider kommer fortlöpande att uppdateras på DBR:s hemsida (live tracking resp leader board) när löpare stämplar in på varje checkpoint. Det kommer även vara möjligt att skicka en hälsning till oss per mail som sedan förmedlas till oss på papper efter målgång varje dag, men tyvärr kommer vi inte kunna svara på eventuella mailhälsningar. Ni kan skicka en peppande hälsning till oss på följande mailadress:
competitors@dragonsbackrace.com

Kort fakta om Dragon’s Back Race
Den vetgirige hittar all matnyttig information på DBR:s hemsida. Förutom den grovt dragna sträckan på kartan nedan samt tabellen med distans och höjdmeter per dag (optimalt vägval) mellan åren kan nämnas att tävlingen föregås av briefing och middag nu på söndag. Registreringen sker likaså på söndag och liksäcken på 59 liter lämnas. Dropbagen lämnar vi på måndag morgon innan start. Kartan med alla kontroller får man strax före start varje dag, så vi kommer lägga en tio minuter på att snabbt rita upp vår bana mellan kontrollerna. Man har igen den tiden resten av dagen, inte minst när man blir trött. Givetvis kan det ske avvikelser och ändringar, då kartan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Varje dag väntar en checkpoint med våra dropbags. Kerstin och jag kommer varje dag att ha termos med kaffe, en köttbar var, något gott som exempelvis caramel shortbread, någon god kall dryck samt extra energi till löparryggan, ifall det gått åt mer än väntat. Frukost och middag i obegränsad mängd ingår i priset, så den viktiga biten behöver vi tack och lov inte fundera på liksom transporten av liksäck och dropbag. Tävlingen avslutas på fredag kväll med en brakmiddag och det ska väl inte vara så svårt att hålla sig vaken, endorfinkickad som man förhoppningsvis kommer att vara. Den som (över)lever får se…

150618e

Packning, prylar och vikt
Efter vår sista rektur i Wales i slutet av maj har både Kerstin och jag trappat ner på löpningen. Gjort annat, fokuserat på packning, fixat med huset och så klart laddat mentalt. Livet består ju som bekant av annat än bara löpning och äventyr. Vad packningen beträffar är upplägget lite annorlunda jämfört med de två gånger vi deltagit GL3D, där man får ha med sig en säck på max 59 liter och max 13 kg för tre dagar + hill kitet (löparrygga med obligatorisk utrustning för mountain marathons, vatten och energi). För DBR gäller samma säck på 59 liter (utan maxvikt), dropbag och löparrygga. Den stora campingsäcken (liksäcken även kallad) ska således innehålla alla klädombyten, kläder på campingen, sovsäck, liggunderlag och all energi för dropbag och löparryggan de fyra nästkommande dagarna. Frukost och middag står arrangören för helt och hållet liksom stora rymliga Berghaus Air 8 tält. Vi västeråsare kommer att ha ett halvt tält i anspråk. Det är en del att tänka på när det kommer till packningen, men man får väl säga att Kerstin och jag finslipat garderoben efter fem vändor till England senaste året. Den gångna helgen testpackades det och det är självklart ovärdeligt att vara ett par som bor under samma tak och ska iväg på gemensamt äventyr och kan bolla och hjälpas åt på alla plan, löpning som packning.

150618g

Min löparrygga med den obligatoriska packningen, dagsbehovet av energi och en liter vatten väger in på 3,2 kg medas Kerstins väger 2,5 kg. Och som sig bör är det min gamla hederliga Salomon-12:a som får hänga med på detta race. Kerstin å andra sida har tagit det stora klivet från favoriten AK-ryggan till Salomon-12:an av senaste snitt, som var hennes pris från 3×3000 i Lake District i höstas, om än något sent levererat. Liksäckarna väger 9,98 respektive 10,3 och handbagaget 5,28 respektive 5,0 kg, så den avrundade totalvikten blir således 15,3 för var och en av oss. Känner mig stolt som kommit ner på Kerstins nivå och min packvolym var överraskande nog något mindre än Kerstins.

Nä, gott folk, nu får det räcka med ord! Imorgon förmiddag bär det av till England med ett skönt gäng likasinnade!

På återseende

Niklas & Kerstin

150618h

Jun 032015
 

150527aEn månad har passerat sedan Kerstin och jag besökte Wales för att reka de norra bergen i Snowdonia inför Dragon’s Back Race i slutet av juni. Då gjorde vi liksom en passande avstickare innan det var dags att springa bergsultran GL3D i Lake District. Vi hade två heldagar till förfogande i Wales. Första dagen rekade vi Tryfan och Glyders. Andra dagen var det meningen att vi skulle ta oss upp till Crib Goch och vidare över kammen knife-ridge till Carnedd Ugain och Snowdon. Men under natten blåste det upp till storm med snöblandat regn. På morgonen låg det 7-8 cm blötsnö från 500-600m höjd. Detta tillsammans med hård blåst utgjorde den sämsta tänkbara kombinationen för en toppstigning och scrambling över den exponerade ridgen. När vi inte heller visste om vi var vid rätt bergvägg för att påbörja klättringen uppåt var det enda förnuftiga beslutet att avbryta försöket. Med tungt sinne och känslan av nederlag som sved  var det bara att vända tillbaka. Nå, som en liten tröst valde vi att köra en lightversion av Snowdon Horseshoe över ett vitt fruset Snowdon och ridgen Y Lliwedd. Revanschlustan växte sig snabbt starkare, tro inte annat. Efter mardrömmar och orolig sömn bokade vi redan morgonen därpå flygbiljetter till England i slutet av maj, innan vi ens klivit upp ur sängen på vårt B&B i Chester. Vi hade så att säga ett oförättat ärende att uträtta!

En månad senare i slutet av maj… Kerstin och jag sammanstrålade på Arlanda onsdag eftermiddag för att ta flyget till Manchester. Dags att skaffa klippkort snart. Vi hade varsin löparrygga på 5-6 kg med allt det nödvändiga för några dagars bergsäventyr och fricamping. Tyvärr var vi tvungna att checka in tältpinnarna (potentiella mordvapen), vilket innebar att vi inte bara kunde glida igenom passkontrollen i Manchester för att hoppa på tåget mot Bangor. Nå, Kerstin och jag brukar ändå ha flyt med det mesta och vi landade 10 minuter innan utsatt tid. Vi kom snabbt igenom passkontrollen, inväntade tältpinnarna på bagagebandet, småjoggade till tågstationen, plockade ut våra förbetalda tågbiljetter ur automaten och hann till och med handla latte och varma baguetter innan vi bordade tåget. Tågresan flöt på och strax efter nio var vi framme. Nu återstod bara en viktig sak: att fixa gas till primusköket. Detta visade sig vara en helt omöjlig uppgift. Vare sig bensinmackar eller butiker i Bangor hade vanlig campinggas att sälja, om man inte ville släpa på en 15-kilos-behållare.

Liksom senast sprang vi sträckan på dryga milen från Bangor till Bethesda. Det började skymma och det var inte många plusgrader i luften. Gaslösa och trötta handlade vi lite kall frukost till morgondagen på Esso. Två kilometer senare var vi framme på campingen Dinas Farm. Vi slog upp tältet i mörkret och gled snart in i sömnens domäner. Givetvis med en skönt pirrande känsla av längtan, förväntan och så förstås de mentalt överskuggande konturerna av Crib Goch med taggig krona och till synes o(be)gripbara bergväggar.

150527b 150527c 150527d

Carneddau–Tryfan–Glyders (torsdag 28 maj – 35 km / 2600 hm)
Vi vaknade upp till en kylslagen och blåsig morgon. Frukosten bestod av varsitt kokt ägg och en stor bit ost. Kalla och urriga packade vi ihop allt. Sprang de två kilometerna in till Bethesda. Ingen gas fanns att uppbringa där heller. Vi tog av österut mot bergskedjan Carneddau, som bjuder på flera toppar över 1000 meter och utgör den första krävande sträckan på Dragon’s Back. Molnen flöt fram lågt och bäddade in alla toppar i en bedräglig rå dimma. Blåsten slet i kläderna och vi var båda rätt låga av olika anledningar.

På 700 meters höjd blev vi mot vår vilja inneslutna i molnen och sikten blev genast begränsad. Misty and murky. Vi skymtade toppen Drosgl (758m) på vänster hand. Vi hade siktet och kompassen inställd på Carnedd Gwenllian (926m) men gled av för mycket åt sydost på själva högplatån och kom istället in på stigen som ledde till den taggiga toppen Foel Grach (976m). Vinden var iskall och svepte upp från dalen med stormstyrka. Vi stannade till i ”stenstugan” nedanför Foel Grach för energiintag och klädförbättring. Nästa topp som stod på tur var Carnedd Llywelyn (1064m). Nu började molen skingras, till och från trängde solen igenom. Temperaturen steg, både i luften och inombords. Humöret gled över åt det glada hållet samtidigt som platån erbjöd mer löpning än klättring och vi avnjöt den ena toppen efter den andra, Carnedd Dafydd (1044m) och Carnedd Fach. Dagens första bergsetapp avslutades med mäktiga Pen yr Ole Wen på 978 meters höjd. Därifrån blev det en lång, brant och krävande utförslöpa ner till sjön Llyn Ogwen och Idwal Cottage. Solen värmde och vi fick skala av oss en del plagg. Väl nere i passet blev det rast och en efterlängtad lättlunch med fika. Det var rätt gott om folk, som varit uppe i bergen eller bara mellanlandade, som vi.

Solen sken till och från och vi sprang på bilvägen längs sjön. Vi kom snart fram till parkeringsfickan och vek där av upp mot Tryfan. Vi njöt stort hela vägen upp. För en månad sedan var det under nollan med is och snö på toppen. Nu värmde solen gott. Inga problem att nå toppen och vi hittade dessutom en liten genväg bland klipporna högst upp. Sist var vi helt ensamma, nu var det folk lite här och där. Vi gjorde ett snabbt fotoposeringsstopp på toppen och tvillingstenarna Adam och Eva. Vi rullade utför och snart blev det återigen klättring uppåt intill den taggiga Bristly Ridge innan vi slutligen kom upp på Glyders och dess karga och sagolika landskap. En slags dramatisk skönhet i det kalla, hårda och vassa.

Vi avnjöt toppparna Glyder Fach, Glyder Fawr och däremellan den häftiga formationen Castle of the Winds. Från Glyder Fawr med dess taggiga kronor bar det sedan av ner mot Pen Y Pass. Liksom förra gången genade vi på skrå ned mot Llyn Cwmffynnon. Brant, blött, tovigt, stenigt och krävande. Vi lokaliserade en bra tältplats strax innan Pen Y Pass. Vi fortsatte dock till YHA:et för att äta middag och en rykande färsk väderprognos i receptionen spådde riktigt jäkla grisväder med start under natten till fredagen. Men så jäkla typiskt! Någon vill uppenbarligen inte att vi ska komma upp på Crib Goch. Kuling och hällregn. Sugen på att tälta? Näää! Till vår lycka hade de två lediga sängar, även om vi inte kunde sova i samma rum. Vi duschade varmt, hängde in kläder i torkrummet, åt en god hamburgermiddag och efterrätt på det med utsikt mot Crib Goch. Jaha, så satt vi där igen under uppsyn av den motsträviga jätten Cribbe Goch.

Kvällen var fin så vi beslutade oss för att ta en promenad upp till väggen av Crib Goch på 780 meters höjd för att försöka hitta en möjlig passage upp över första puckeln. Vi hittade två möjliga klättervägar, men valde att vänta. Alltid mer obehagligt att klättra ner och tillbaka. Vi skulle ju ändå få guidning av Cath och Craig på fredag morgon, om vädret tillät. Höjdpunkten på denna lilla strapats blev en sjungande hane svarthakad buskskvätta. Ny art på fågellöparlistan!

Det blev som ni förstår en tidig kväll. Härligt trötta gick vi till sängs i varsitt flerbäddsrum och sov gott till klockan sex morgonen därpå.

150528a 150528b 150528c 150528d 150528e 150528f 150528g 150528h 150528i 150528j 150528k 150528l 150528m 150528n 150528o 150528p 150528q 150528r 150528s 150528t 150528u 150528v 150528w 150528x 150528y 150528z 150528zz 150528zzz 150528zzzz 150528zzzz_sheep 150528zzzzz

Nantgwynant–Snowdon–Y Lliwedd (fredag 29 maj – 19 km / 1600 hm)
150529aVaknade tidigt av vindens tjutande och regnet som smattrade mot rutan. Sjutton också, väderleksrapporten hade haft rätt och det var uselt väder! Rafsade snabbt ihop grejerna och mötte en lika besviken Niklas i vandrarhemmet gemensamma kök. Inte mycket annat att göra än att sleva i sig lite gröt, klä sig varmt och hoppas på snabbt väderomslag. Vi hade nämligen redan för ett par veckor sedan stämt möte med Cath och Craig Holloway just den här morgonen. Cath är en riktigt trevlig engelska som vi träffade på GL3D och eftersom hon också ska köra Dragon’s Back var hon liksom vi på plats i Wales för rekning. Hennes man är klättrare, och båda två hade varit uppe på Crib Goch ett par gånger tidigare, så de var snälla nog att erbjuda guidning upp. Prick klockan sju dök Caths regnvåta ansikte upp i fönstret, det var ungefär så lång sikten var. Som vi redan hade förstått var det ingen mening att försöka ta sig upp till toppen så vi tog en pratstund över en kopp kaffe och bokade samtidigt in oss på en natt till på vandrarhemmet. Craig visade sig vara precis lika trevlig som Cath och gav oss många goda råd angående scrambling och de Walesiska bergen i allmänhet.

Regnet avtog lite och vi bestämde oss för att ge oss upp på berget till den punkt där klättringen började, då skulle vi åtminstone veta att vi var på rätt ställe när vi försökte igen dagen efter. Som det var nu, med slipprigt regnblöta klippor och riktigt hård vind, hade det varit dumt att klättra upp till toppen och ridgen, men vi tog de första metrarna av ”väggen” och därifrån kunde vi se över det första krönet och få rätt riktning utpekad för oss. Det kändes riktigt bra! Brant, javisst, men görbart. Nöjda vände vi ner igen och nu, med vinden mot oss, blev det genast iskallt. Det regnade liksom uppåt över bergssidan! Vi värmde oss med en till kopp kaffe på vandrarhemmet medan kläderna blev hjälpligt torra i torkrummet. Under tiden diskuterade vi olika vägval och möjliga förändringar av tävlingens checkpoints med Cath. Hon hade hunnit reka ett större område än oss, men vi hade tänkt lite annorlunda om vägvalen så det var en givande diskussion. Strax före lunch var det dags för våra nya vänner att vända hemåt och vi slet oss, om än något motvilligt, upp ur de sköna fåtöljerna och lät dem släppa av oss nere i Nantgwynant. Denna vackra dal var etappmål dag ett på Dragon’s back 2012 så vi tänkte ta rutten baklänges upp mot Snowdon men först efter en god lunch på det lokala caféet. Givetvis blev det även latte och bakverk innan vi steg ut som nya glada människor. Första biten gick i vacker ekskog och längs en fors kantad av ruiner från gammal stenbrottsindustri. Allt eftersom vi kom högre upp avtog regnet och molnen glesnade så vi hade plötsligt riktigt bra sikt.

Även om stigarna är självklara på kartan är de inte alltid lika uppenbara i verkligheten och syns nästan alltid bäst uppifrån. Det kändes jättebra att i lugn och ro kunna testa ett par stigar och sen välja den torraste upp till Bwlch Cvm Llan. Därifrån upp till Snowdon finns i stort sett bara en stig och den är stenig och rätt fin men vi konstaterade att den kommer att kännas rejält i benen när vi ska ta dess 1000 höjdmeter utför efter fem mils bergslöpning om tre veckor. Gulp! Väl uppe på Snowdon möttes vi av horder av turister och vandrare varav de flesta verkade ha tagit tåget upp (ja, det är sant om än otroligt, de har förstört toppen med en järnväg, turistshop och stort café!) så vi vände snabbt neråt igen och valde den minst trafikerade vägen, över den läckra ridgen på Y Lliwedd. När vi sprang där för en månad sedan var det fullt med snö på stigen ner från Snowdon och is på de stora stenblocken på Y Lliwedd men nu gick det betydligt lättare både ner och över tvillingtopparna. Härligt att få släppa på lite och trots morgonens motgångar blev det till slut en superfin dag i bergen. Vi hade kort funderat på om vi skulle gett oss på ett försök upp på Crib Goch men sen beslutat oss för att göra det med fräscha ben på lördagen istället. När vi lite senare nyduschade och ombytta avnjöt vår middag och såg vandrare efter vandrare ge sig upp längs Pyg track med kvällssolen strålande över Crib Goch ångrade vi oss djupt…

150529b 150529c 150529d 150529e 150529f 150529g 150529h 150529i 150529j 150529k 150529l 150529m 150529n 150529o 150529p 150529q 150529r 150529s 150529t 150529u

Snowdon Horsehoe + Glyders norrut (lördag 30 maj – 27 km / 2000 hm)
150530aVi vaknade på lördag morgon strax innan sju och hängde formligen på låset till en redig engelsk frukost. Än så länge hade vi inte varit i närheten av en energidipp, vilket kan bero på alla fikastopp. Solen sken utanför och tunna moln hängde kvar en stund kring toppen av Crib Goch. Inte mycket till vind. När frukosten var avklarad låste vi in det mesta av vår packning i ett förvaringsskåp och med bara det nödvändigaste i ryggsäckarna tog vi Pyg track uppåt. Det var redan en del folk på benen. Men plötsligt kom molnen, Crib Goch försvann och ett svagt duggregn föll. Ni kan säkert föreställa er våra tankar och ansatsen till primalskrik som tog form djupt inom oss. Nå, det var inte mycket till vind. Vi var fast beslutna. Lika bergsfast beslutna som berget självt!

När vi nådde bergväggen där själva klättringen med händer och fötter startade var det redan några som befann sig på väggen och vid det här laget visste vi vår väg upp. Två järnladys på 70+ var redan på väg upp och ovanför dem stod en tacka med lamm och tittade på med roade miner. Nu fanns det ingen återvändo. Kan de så kan vi! Pang på och vi var snart över den första avsatsen. Glada som två barn på julafton i bergen stod vi där och sken ikapp. Vi snackade med ena damen som sa: ”When you have done the Crib Goch and the Horseshoe every hill walk in the UK will be a piece of cake!” Vi nickade och log. Så tog vi oss an nästa passage som flöt på bra. Efter 30 meters scrambling kom vi till en avsats och den onsynliga stigen vek nu av nästan 90 grader och uppåt mot själva toppen och det var faktiskt bäst att hålla sig nära kanten till stupet. Och vilken kick det var att komma upp på själva toppen. Svårt att beskriva. Pur lycka! Molnen som kom och gick. Skön temperatur och knappt någon vind. Kanske var det så att berget hållit oss borta för att bjuda in oss till det bästa skådespelet i samråd med vädergudarna. En cool snubbe kom upp strax efter oss. Vi bytte några ord innan han försvann ut i molndimman på the knife-ridge. Vi följde efter i vår egen takt, försiktigt men stadigt framåt. Dimman dolde stupet på vänster hand, vilket kändes skönt då vi på några ställen fick hålla oss just på vänstersidan. Molnen lättade titt som tätt och det var läckert att se dalarna på båda sidor och så ridgen i sin taggiga långa helhet åt båda hållen. Gåshud och ståpäls på samma gång! Snart kom vi till ”the pinnacles” och de två första var inga problem att passera, men den tredje är scary! Vi visste dock att det fanns en andra säkrare väg än huvudalternativet och vi bestämde oss för att testa den säkra. Vi droppade 5-6 meter och rundade stenkollossen. Det visade sig att den ”stigen” var aningen snabbare än över stupet och upp över stenpelaren. Wow! We did it!

Molnen lättade än mer och framför oss hade vi nu den branta långa stigningen upp till toppen Carnedd Ugain på 1068 meters höjd. Hela den sträckan var även den tuff och krävande samt innebar en hel del scrambling. Grymt läcker hursomhelst! (När nu äventyret återupplevs i ord är längtan tillbaka så påtaglig att det nästan gör ont. Bara hålla ut knappa tre veckor.) Från toppen blev det skön flack utförslöpning mot Snowdon och vi bestämde oss, lyckliga som vi var, att köra hela den klassiska Snowdon Horseshoe. Vi mötte en hel del folk eftersom tåget upp till Snowdon precis anlänt. Vi sprang upp på toppen och fortsatte lika snabbt nedåt för att slippa alla människor. Ett snabbstopp vid caféet för ombyte till shorts, sedan vidare i den långa utförslöpan till ridgen och tvillingtopparna Y Lliwedd. Haha, tredje gången vi avnjöt den här sträckan mellan Snowdon och Pen Y Pass. Börjar känna oss som sanna Snowdon-addicts. Vi sprang. Vi njöt. Vi klättrade. Vi pussades på topparna (peak kisses). Vi matade på med härligt stramande lår sista kilometerna ned till Pen Y Pass. Snowdon Horseshoe avklarad på 3,5 timma. Sträckan mellan Pen Y Pass och Snowdon tog oss 2 timmar och 38 minuter. Visst hade vi kunnat kapa en kvart eller så utan stopp, men det var bara ett par tre partier som var löpbara. Ridgen i sig var inte den svåraste delen, utan snarare de 250 meterna upp till toppen innan ridgen. Man ska ju komma ihåg att när vi kommer till Pen Y Pass på tävlingsdagen (om banan är lagd som vi tror) har vi fyra mil bergslöpning i benen (om allt går enligt plan), med två grymma klättringar och två riktigt långa och krävande utförslöpor. Man lär inte vara så kaxig upp över Crib Goch då!

Parkeringsplatsen var fullpackad med bilar och folk. Vi hade kommit iväg i rättan tid på morgonen. När vi från toppen på Y Lliwedd blickade ut över dalen mot Crib Goch såg vi att det var mänsklig trafikstockning uppe på Crib Gochs knife-ridge.

Vi gled in på vandrarhemmet. Hängde in kläder i torkrummet och gick sedan till köket för att laga till lite Real turmats kyckling curry. Så härligt glada och tillfredsställda!
En timma senare var det dags för oss att fortsätta färden. En lång sumpig klättring till Glyder Fawr. Två gånger tidigare har vi kommit från andra hållet och ”genat” nästan rakt på Pen Y Pass och vi var inte helt nöjda med det obanade valet. Vi prövade nu en stig som på kartan tycktes vara en omväg, men den visade sig avsevärt mycket bättre löpmässigt. Den får det bli när det är dags för Dragon’s Back. Väl uppe på Glyder Fawr memorerade vi stigkorsningarna. Lätt att springa fel där vid dimma och låga moln. Sedan bar det av norrut över de underbart böljande gröna bergen Y Garn, Foel Goch och Mynydd Perfedd. Därefter tog vi av neråt den undersköna gröna dalen Nant Ffrancon. Det blev en lång lång obanad utförslöpa på härliga grässluttningar. Till slut kom vi ut på den lilla grusvägen som går genom dalen och vi fortsatte på den in till Bethesda, den döende staden. Vi hittade ett litet mathak och de lagade till en fantastiskt god hamburgare åt oss. Bästa middagsmålet hitintills! Därefter blev det transportlöpning till Dinas Farm för en natt i tältet. En natt med ösregn och en massa kondens i tältet, men den delen lämnar vi därhän.

Tre underbara heldagar med klättring och löpning i Snowdonias fantastiska berg var över! Vi skulle kunna gödsla med superlativ men bilderna talar sitt tydliga språk. Tolkiens värld bara ligger där och väntar på dem som vill uppleva den!

Nu väntar en soft period fram till Dragon’s Back Race. På midsommarafton lyfter planet mot Manchester, tillsammans med goda vänner!

På återseende

Niklas & Kerstin

150530b 150530c 150530d 150530e 150530f 150530g 150530h 150530i 150530j 150530k 150530l 150530m 150530n 150530o 150530p 150530q 150530r 150530s 150530t 150530u 150530v 150530w 150530x 150530y 150530z 150530zz 150530zzz 150530zzzz 150530zzzzz

Maj 062015
 

150427aSå, då var det dags för en redogörelse från Kerstins och min kombinerade semester till England! Det kanske är på sin plats att förtydliga detta med semester, för det handlar ju om löpning och äventyr, vilket i sig är en perfekt kombination, men semester…? Under tävlingsdagarna fick vi flera gånger frågan ”Are you here on holiday or just here for this event?” och svaret blev naturligtvis ”Running in the english fells is the best way of making a holiday happy and memorable!” Sedan hör det väl kanske inte till vanligheterna att äkta par springer ihop i tuffa engelska mountain marathons. Nåja, kombinationen i detta fall handlar enbart om att vi för denna resa valde att kombinera två bergsområden: Snowdonia i Wales och Lake District i nordväst. När vi anmälde oss till den tre dagar långa bergsultran Great Lakeland 3Day var vi förutseende nog att planera in några dagars rekning bland bergen i norra Wales inför årets verkliga höjdpunkt Dragon’s Back Race. Jo, det är något särskilt med Wales, dess ruggigt vackra berg, förföriska sjöar och undersköna dalar som ekar av fjärran legender om drakar, trollkarlar, kung Arthur, den heliga gralen och frun i sjön. Det är lätt att förstå varifrån Tolkien hämtat mycket av sin inspiration, vad gäller landskap och namn.

Ja, så var det ju det där med Tryfan och Crip Goch för att nämna några mytomspunna bergstoppar med svindlande passager vi inte kan blunda för eller ens kan komma undan när det väl blir dags att ställa sig på startlinjen i Conwy den 22 juni. Åh (eller huuh), mindre än två månader kvar! Nå, både Kerstin och jag ville skaffa oss lite lokalkännedom om vissa notoriskt svåra passager för att undvika ödesdigra och kostsamma misstag under själva ”tävlingen”. Att vara bra förberedd är A och O och att vara väl förberedd handlar om så mycket mer än bara långpass, mängd och ett gäng vändor i backen hemmavid. Sagt och gjort, vi planerade in ett par dagar i Wales innan det var dags för GL3D.

Idwal cottage
Vi lämnade Arlanda vid halvniosnåret på måndag morgon den 27 april och allt flöt på bra. Vi gjorde ett snabbstopp i Chester, halvvägs till Bangor i Wales, för att lämna våra stora Ortlieb-säckar innehållande packningen för GL3D på Pied Bull B&B, där vi skulle bo några dagar senare. Efter lite strosande och gofika äntrade vi tåget för att fortsätta sista biten till Bangor med varsin lätt löprygga innehållande det nödvändigaste. När vi närmade oss kunde vi skåda en klarblå himmel och ett grönblått hav till höger medan molnen hängde tungt över bergen till vänster. Väl framme i Bangor möttes vi av isande friska vindar, men vi hade kläder efter väder. Bussarna in i bergen går ju inte direkt i skytteltrafik så vi hade redan planerat för en soft transportlöpning på drygt 20 kilometer från Bangor till boendet i Idwal cottage intill sjön Llyn Ogwen. Vi stannade till i Bethesda för äta fish and chips medan en hagelstorm drog förbi. Efter den välkomna måltiden blev det underbar stiglöpning genom dalen Nant Ffrancon hela vägen fram till vårt boende. Det blev många stopp för att insupa atmosfären, luften och de betagande bergen som omgärdade dalen. Snö täckte topparna på Carnedds och Glyders på ett vackert illustrativt vis som fick en att tänka på Wainwrights tushteckningar. Veckogamla lamm och deras smått hjärtskärande tunna rop gladde sinnet liksom en flock med fina Welshponnies.

Väl framme i den idylliska lilla skogsdungen Idwal i passet mellan det mäktiga berget Pen yr Ole Wen och Glyders möttes vi av två fina gråa ekorrar i skogsbrynet. När vi några minuter senare stod på stranden intill Llyn Ogwen fick jag en visualiserad känsla av att befinna mig i Tolkiens sagovärld. Tystnaden. Bara vi och himmel och berg som speglade sig i en blank sjö.

Vi vaknade ur förtrollningen och checkade in. Det blev ett trevligt samtal med värdinnan, för någon brådska är det inte tal om på platser som dessa. Packade upp och hängde våta sumpdoftande strumpor på tork. Lagade i ordning en kopp kaffe och satte oss sedan i allrummet där tre andra personer satt försjunkna. Stället andades stillhet och tystnad. Ingen mobiltäckning eller wifi. Det blev tidig kväll och planen för morgondagen låg klar. Semester!

150427b 150427c 150427d 150427e 150427f 150427g 150427h 150427i 150427j 150427k 150427l 150427m

Tryfan och Glyders
150428aVi vaknade tidigt efter en god natts sömn. Då Idwal cottage är ett YHA-vandrarhem fanns alla nödvändiga faciliteter och köket var riktigt fräscht. Lagade till min medhavda specialgröt och så kaffe på det. På morgonen var det en ny kille i receptionen, Jerome, som var rättfram och frågade om det var vi som skulle springa Dragon’s Back. Så var samtalet i full gång och han berättade om de klassiska fell-running-loppen, särskilt Welsh 3000. Vi hade på förhand ritat in passager för bergen som väntade på oss denna dag, men vi fick flera tips från Jerome. Han visade oss inte bara på sin egen karta utan vi gick även ut på parkeringen för att beskåda och dissikera Tryfan som avbildade sig mot himlen högt ovanför våra huvuden. Det pirrade i magtrakten av skräckblandad förväntan.

Eftersom väderprognosen spått växlande molnighet, minusgrader uppe på topparna och friska vindar valde vi redan från start att dra på oss långkalsonger under de lätta vindtäta regnbyxorna. Vi valde också att ta den mest direkta ”stigen” upp mot toppen av Tryfan istället för den längre men säkrare stigen runt och upp. Stigen nerifrån Oqwen var fin upp till 600m där den sakta försvann då terrängen blev avsevärt mer stenig och klippig. På denna altitud låg även snön fläckvis, marken var frusen och tunn is täckte på sina håll klippor och stenar. Vår framåtlutade hållning förbyttes successivt till lätt klättring med händer och fötter för att avslutas med ren scrambling och på något märkligt vis spikade vi toppen. Tur eller med gott öga för terrängen låter vi vara osagt. Lite scary var det dock sista biten, mest beroende på att man faktiskt inte har en aningen vart man hamnar, typ längst ut på ”The Cannon” som skjuter ut från den norra ryggen av Tryfan.

Efter ett kort energistopp på toppen bar det av utför i blåsten mot sadeln innan Bristly Ridge och Glyder Fach. Ingen av oss var sugna på tidskrävande och tricky scrambling så vi höll oss nedanför den taggiga kammen med lite scrambling på sluttampen innan vi var uppe på Glyderplatån. Läckert landskap! Stenigt och klippigt som på en annan planet. Här sprang vi ledigt och lugnt med sikte på Glyder Fachs topp och väl där kunde vi ju inte låta bli att klättra upp på den gigantiska ”stentrampolinen” The Cantilever för lite fotoposing. Utsikten var fantastisk åt alla håll och kylan bekom oss inte, men vi var glada över att ha långkalsonger och ett extra lager på överkroppen.

Nästa mål var Glyder Fawr men halvvägs dit tornade en stor klippformation upp sig likt en gigantisk solfjäder av spretande klippblock: Castell y Gwynt (Castle of the winds). Det var dock inga större problem att passera förbi klippan, om man nu inte tycker om att scrambla och vill ta den svårare vägen rätt över. Efter fortsatt löpning var vi snart framme vid Glyder Fawr som bjöd på en fantastisk utsikt mot hela Snowdon Horseshoe. Snowdon sköt majestätiskt upp i skyn och sträckte ut sina hotfullt krökta armar i form av Grib Goch och Y Lliwedd. Bergen i Lake District är mer åt det böljande och inbjudande hållet medan dessa var högre, taggigare och närmast ointagliga. Betydligt mer utmanande än inbjudande!

I lä för vinden och i gassande solsken tog vi ett energistopp på toppen av Glyder Fawr. Med facit i hand förstår man hur svårnavigerat Glyders måste vara när låga moln sveper in och bäddar in månlandskapet i bedräglig dimma. Mist får liksom en djupare innebörd.

Sedan bar det av utför i en härlig, lång och solig utförslöpa hela vägen ner till vårt nästa boende på YHA Pen y Pass. En gång i tiden the hot spot för de brittiska bergsklättrarna innan de tog sikte på Alperna och K2. Foton och historier i matsalen skvallrar om svunna tider och människor som vann ära och framgång eller försvann på något ensligt berg. Och väl synligt från vårt boende höjde sig Crib Goch som en ointaglig borg mot skyn. Hur fan skulle det här gå?

Vi installerade oss i vårt rum. Åt en god middag samt latte och cappucino med efterrätt samtidigt som Crib Goch tittade ned på oss genom matsalsfönstret. Psykande? Vi tog en liten kvällspromenad innan vi la oss och läste nyinköpt litteratur om bergen i Wales. Vinden ven och slet i taket medan regnet smattrade hårt mot vårt fönster. Jag hade svårt att somna. Crib Goch och the knife-edge ridge Pinnacles spökade. För första gången i mitt liv kom tankarna om att detta måste vara en väldigt försenad initiationsrit av någon självpåtagen form! Jag somnade till slut.

150428b 150428c 150428d 150428e 150428f 150428g 150428h 150428i 150428j 150428k 150428l 150428m 150428n 150428o 150428p 150428q 150428r 150428s 150428t 150428u 150428v 150428x 150428y

Snowdon Horseshoe light
150429aVi vaknade tidigt. Regnet och snön hade upphört. Vinden hade avtagit något, men blåste gjorde det. Vi åt frukost och tittade oroligt upp mot Crib Goch genom matsalsfönstret. Ordentligt med snö hade fallit under natten. Kerstin och jag kom dock överens om att vi inte skulle ta några risker och att vi skulle fatta beslut först när vi kom upp till själva puckeln vid 800 meter. Vi packade i ordning och checkade ut. Kollade busstiderna en sista gång. Så anträdde vi den stenlagda stigen mot (undergången) Crib Goch. Två fina ringtrastar hälsade på oss, vilket jag tog som ett gott omen.

Efter tjugo minuters vandrig delade sig stigen, till vänster fortsatte Pyg Track mot Snowdon nedanför själva Crib Goch och Crib y Ddysgl, men vi tog förstås stigen rätt upp mot Crib Goch. Vid 600 meter låg snön på marken. Det hade nog fallit en 6-8 cm under natten. Isigt och slipprigt om vartannat. Upp mot 750 m var det svårt att skönja någon stig alls och efter några förgreningar visste vi nog inte om vi var helt rätt, men vi var hursomhelst framme vid en vertikal bergsvägg på 780 m höjd. Vi försökte hitta en passage upp i sidled, men ett fall skulle onekligen innebära ett mycket långt fall nedåt från själva väggen. Vi fattade helt enkelt beslutet att inte fortsätta uppåt, dels med tanke på underlaget och dels för att vi inte visste om vi var vid rätt bergvägg. Visst kändes det som ett grymt nederlag, men klokskap går före dumhet. Det skulle inte bli mindre äventyrligt på vindlande stigar bara för att Crib Goch avvisade oss.

Vi fortsatte istället på Pyg Track upp till Snowdons topp. Fantastiskt läckert – och kallt om fötterna – med all blötsnö, molnen och dimman som svepte ner över kammarna. Det kändes som att befinna sig i Himalaya eller något annat ensligt berg i alperna, ni vet, man leker med tankarna. Landskapet uppe på Snowdons topp var fruset, kallt och vitt. Det var en härlig känsla att stå däruppe på självaste toppen, ett fruset monument på 1085 meters höjd. Sedan bar det av utför för att avsluta hästskon, men vi kom snabbt ur kurs i dimman och alldeles för långt ut på en annan bergskam. Haha, det var bara att bita ihop med ett leende att klättra uppför igen och strax nedanför Snowdons topp ta av i en knappt synlig brant stig nedåt Det var makalöst vackert när vi kom ner under molntäcket och hela dalen Cwm Dyli öppnade sig. Molnen som rörde sig förbi som levande väsen och på motsatt sida av dalen höjde sig Crib y Ddysgl och Crib Goch. En räddningshelikopter cirklade längst inne i dalen nedanför Snowdon i säkert en kvart och vi förstod att något otrevligt förmodligen hänt. Vår färd över bergskammen och tvillingtopparna på den skarpa Y Lliwedd var en spektakulär upplevelse med fantastisk vy och hisnande avgrund djupt ned i dalen. Vi avslutade med en lång utförslöpa ned till Pen y Pass där vi rundade av dagens äventyr med en fika och ombyte innan vi tog bussen till Llanberis för vidare transport till Bangor. Dagens slutmål var Chester och vårt boende på Pied Bull, väl där hann vi handla gasol, choklad mousse och lite annat till GL3D.

Sammanfattningsvis var väl vädret inte helt på vår sida, men å andra sidan var de normalt välbesökta topparna Tryfan och Snowdon totalt folktomma! När vi vaknade i rummet på Pied Bull på onsdag morgon efter en natt med oroliga drömmar om en viss Crib Goch var vi fast beslutna om att utmana toppen ännu en gång innan det var dags för Dragon’s Back. Fortfarande liggandes i sängen bokade vi så flygbiljetter till Manchester i slutet av maj för tre heldagar i Snowdonia! Det får bli Bergslagsleden en annan gång.

P.S. Story om våra förehavanden på GL3D kommer till helgen, så hav tålamod.

Niklas & Kerstin

150429b 150429c 150429d 150429e 150429f 150429g 150429h 150429i 150429j 150429k 150429l 150429m 150429n 150429o 150429p 150429q
150429s 150429r 150429t
150429v
150429u

Apr 262015
 

150425aNu är det nära! Vinterns långa transportsträcka med korta reflexbanepass och långa endagars eller flerdagars på Sörmlandsleden och Bruksleden är liksom över (som förberedelse sett). Våren är här och i helgen har jag noterat gransångare och tropikflyttare som lövsångare och svartvit flugsnappare. Och vid sidan om den ljuvliga våren och de nu lövprydda björkarna är det äntligen dags för årets första efterlängtade höjdpunkt: Löpäventyr i de engelska bergen! Nu är det så nära att det nästan gör ont i kroppen, som när knoppar brista av längtan eller vad det nu var fru Boye skrev. Imorgon bitti bär det av med flyg till Manchester!

Väl förberedda är vi, Kerstin och jag, efter vintern och vårens alla ultrapass och flerdagarsäventyr, backar i Ursvik och Davos, styrkepass och snöpuls. På materialfronten har vi kompletterat och finslipat löpargarderoberna. Packandet har gått fint och min säck landade på 9,8 kg och Kerstins 11 kg, så det är god marginal upp till de tillåtna 13 kilona per säck på max 59 liter. Vi har till och med packat ner vårt stora tremannatält, hellånga liggunderlag och fluffiga dunsovsäckar för maximal komfort.

Det känns som en lång väntan är över särskilt som det blev tre minnesvärda löpäventyr i England inom loppet av fem månader förra året. Det började med Great Lakeland 3Day i början av maj, Bob Graham Round i juli och 3x3000 i början av oktober. Grymma och minnesvärda äventyr! Nu börjar vi om på ny kula eller snarare fortsätter på inslagen bana.

150425g

Och hur ser då upplägget ut för vårt stundande äventyr? Två heldagars rektur i Wales norra bergsområde inför Dragon’s Back i juni, sedan upp till Ravenglass för två vilodagar innan starten på GL3D på lördag morgon. Nå, imorgon blir det som sagt morgonflyg till Manchester, sedan förmiddagståget till Bangor i Wales, men med ett snabbstopp på en timma i Chester för att lämna vår GL3D-packning i form av 59-litersäcken på Pied Bull B&B, där vi kommer att bo på onsdag kväll när vi åker till Ravenglass. Väl i Bangor blir det en kort bussresa till Bethesda och därifrån löpning till vårt på boende på Idwal Cottage. På tisdagen ska vi reka den häftiga bergskedjan Glyders (Tryfan, Glyder Fach och Glyder Fawr, alternativt Y Foel Goch). Vi tar sedan in på Pen-Y-Pass där vi förbokat boende och middag. På onsdagen väntar den halvt skräckblandade rekningen av Crib Goch och Knife Edge ridge upp mot Snowdon. Därefter bär det av ned till Llanberis och vidare till Bangor för att ta tåget till Chester och övernattning där. Torsdag morgon tåg upp till Ravenglass och vårt förbokade boende på Rosegarth B&B, där även Torkel och Kari kommer bo två nätter fram till starten på GL3D. Vi blir tio svenskar på årets upplaga. Kul! Och det häftigaste med årets upplaga (som Kerstin och jag hoppats på så innerligt hela vintern) är att de tre dagarna är förlagda  till den västra delen av Lake District, som är rena obygden och fantastiskt läcker. Och Kerstin och jag har en del bergstoppar kvar att bocka av där, särskilt i nordvästra delen. Årets upplaga blir några kilometer kortare men kommer att bjuda på tuffare klättringar. Äntligen kanske vi får köra Corridor Route upp till Scafell Pike, återse Great Gable (min favorittopp!) och besöka Haystacks (Wainwrights favorit). Ja, det är mycket som väntar, inte minst mycket oväntat, annars vore det inte ett äventyr.

150425f

Det ska bli kul, svettigt, spännande, jobbigt, häftigt, svackor, toppar, kickar, väggar och – när allt över – minnesvärt!

Story kommer någon gång i maj. På återseende!
Niklas & Kerstin

150425b 150425c 150425d 150425h

Dec 222014
 

141223aÄventyren 2015 tar form på pappret, vore kanske en lämpligare och mer sanningsenlig rubrik, då äventyren faktiskt ännu inte ägt rum. Allt kan hända, men jag är en glad och målmedveten optimist och har förmågan att visualisera det som väntar, utan att tappa fotfästet här och nu!

För ett av äventyren som sakta mognat fram under 2014 finns inga pålitliga kartor. Över kärlekens ocean finns inga sjökort att köpa, men jag litar på hjärtat. Efter godkännande från Kerstins barn sa jag i förra veckan upp lägenheten, så i februari/mars går flyttlasset till Kronvägen i Västerås. Efter 8 ½ halvt års solokvist på Riktargatan i Torshälla är det alltså dags att kasta loss och dela livet med Kerstin och hennes barn. Pirrigt, visst, men framför allt väldigt kul och härligt att få dela tiden och livet tillsammans än mer. Inte bara äventyren, utan lika mycket vardagen och allt vad det innebär. Ett oskrivet kapitel som sambo i mitt livs roman(s) har inletts!

Och visst handlar detta – som rubriken antyder – inlägg lika mycket om kommande löpäventyr. Faktum är att i skrivande stund är faktiskt nästa års höjdpunkter klara, nå, Kerstin och jag har ännu inte bestämt oss för vilket äventyr vi tänkt genomföra under vecka 36 i början av september: Bob Graham Round eller springa öglan Padjelantaleden och Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Great Lakeland 3Day 2-4 maj
Anmälan och flyg är bokat och klart. Kerstin och jag flyger dock över redan på måndag morgon den 27/4 och sticker direkt till Wales för att reka bergen i norra delen i och kring Snowdonia i tre dagar. Detta för att skaffa oss lite ovärderlig lokalkännedom inför Dragon’s Back Race senare i slutet av juni. De två första dagarna av Dragon’s är avgjort de tuffaste sett till terrängen, höjdmeter och scary passager i bergen, så lite rekjogg skadar ju inte. Därefter bär det av upp till Lake District för att delta i den härliga tre dagar långa bergsultran GL3D. Det bästa sättet att utforska och lära känna den bergiga nationalparken. Vi håller tummarna för att banan läggs i de västra och nordvästra delarna, som ju bjuder på mer ödemark och för oss outforskade berg. Även sex andra svenskar är anmälda, däribland Torkel Skogman och Kari Gardelin. Så det blir ett svenskgäng även nästa år! För vår del blir det nog samma mål som i våras, det vill säga att hålla oss kvar i elitklassen genom alla tre dagarna liksom ett led i uppladdningen för Dragon’s Back Race.

Under våren kommer vi att ladda och testa ny utrustning genom att springa Sörmlandsleden under en tvådagars i början av mars och en tredagars under påsken. Sedan ser jag fram emot Ursvik Ultra i slutet av mars medan Kerstin är i Davos på konferens och kör backe- och höghöjdsträning veckan lång.

141223c

Dragon’s Back Race 22-26 juni
Anmälan, flyg och boende är bokat och klart. Denna legendariska och extraordinära utmaning går av stapeln för tredje gången sedan premiären 1992. Den utgör förstås årets absoluta höjdpunkt på löparfronten och vi har båda jobbat på hårt under 2014 för att kvala in och ta en plats. I dagsläget är vi tio svenskar anmälda och fyra kommer från Västerås. Fem dagars tuff bergslöpning fördelat på 30 mil och 17000 höjdmeter med hjälp av karta och kompass. En utmaning som heter duga och hör till en av världens tuffaste bergsultror om man får tro Wales Online och artikeln The Dragon’s Back was the toughest race in the world… and now it is being made harder.

141223d

Förberedelserna är i full gång och nu väntar dedikerad stiglöpning, backträning, flerdagarsäventyr, kartstudier, läsning, uppdatering av utrustning och så mycket annat de närmaste sex månaderna fram till avresa på midsommarafton den 19 juni. Jag vet inte hur många gånger Kerstin och jag har sett filmen om Dragon’s Back Race 2012. Och längtat! En fantastisk produktion som utöver själva filmen innehåller extramaterial såsom porträtt/intervjuer av härliga deltagare, från hardore-legender till coola upplevelselöpare och Shane Ohlys eminenta genomgång av hela bansträckningen för 2012. Kartor och böcker är inhandlade, vilket är härligt då vi båda älskar just kartor och böcker!

141223b

Som nämnts ovan åker Kerstin och jag till Wales på en liten rektur dagarna innan GL3D. Och som ett sista flerdagars generalrep inför Dragon’s Back åker vi upp till Örnsköldsvik fyra dagar i slutet av maj för att springa hela Höga Kusten-leden och utforska andra stigar i Skuleskogens Nationalpark under en heldag. Kan man tänka sig ett bättre äventyr som en sista förberedelse innan nedtrappningen inför årets stora höjdpunkt?

Som kuriosa kan nämnas att legenden Rune Larsson sprang första upplagan av Dragon’s Back 1992 och den som vill läsa hans story från tävlingen hittar den här>>

Ultravasan i slutet av augusti
Efter att en snöplig skada omöjliggjorde deltagandet i premiären av Ultravasan i fjol är i alla fall Kerstin sugen på att få springa de nio milen mellan Sälen och Mora 2015. Det blir kanske hennes enda riktiga tävling för året och tävlingsmomentet är ju alltid spännande i sig. Jag blir nog inte svårövertalad utan hakar väl på även om jag inte helt bestämt mig ännu.

Bob Graham Round eller Padjelantaleden i början av september
Vi har bokat semester vecka 36, men fortfarande inte bestämt oss för vilket av äventyren vi vill göra. Tre tuffa Englandsäventyr under loppet av drygt fyra månader är i tuffaste laget och BGR är en jävligt tuff utmaning för att tala klarspråk, vilket för den oinvigde handlar om att springa 106 kilometer, över 42 bergstoppar i Lake District, totalt 8200 höjdmeter och detta ska genomföras på max 24 timmar. Vi har rekat och sprungit hela BGR (vissa etapper flera gånger) men vi skulle behöva reka några partier på andra halvan ännu en gång. Man har inte råd med några misstag om man ska göra ett helhjärtat försök. Bästa tiden för ett försök är normalt i skiftet juni/juli, då natten är som kortast och störst chans på bra väder och torra marker, men vädret kan växla snabbt.

Lika häftigt men mer tillbakalutat är äventyret att springa Padjelantaleden och en del av Kungsleden. Tanken på ett grovhugget upplägg är att flyga till Gällivare, ta bussen till Kebnats/Saltoluokta och därifrån springa Kungsleden till Kvikkjokk på två dagar. Sedan vidare från Kvikkjokk på Padjelantaledens 16 mil till Ritsem och därifrån ta bussen tillbaka till Gällivare. Antingen springer vi mellan stugor eller så ta vi med oss ultralätta sovsäckar och tält.

141223e

Inget är hugget i sten och vi bestämmer väl oss för vad det blir under vårkanten.

Ja, hela 2015 ser på pappret onekligen ut att bli ett häftigt år med många äventyr! Och vi tjuvstartar med en tvådagars på Sörmlandsleden mellan Malmköping och Mölnbo med övernattning i Mariefred nu på fredag/lördag.

141223f

Vi båda önskar er alla en synnerligen god jul och god fortsättning!

141223g

Okt 012014
 

141001aDen långa tålmodiga väntan är över! Igår, den 30 september, fick 120 utvalda det glädjande beskedet om att de knipit en åtråvärd plats i Dragon’s Back Race 2015 – en episk tävling på fem dagar, 30 mil och 17.000 höjdmeter över bergskedjan i Wales. Väntan har varit lång och bara förberedelsen att fixa en plats tog form redan för ett år sedan, inte minst för att bättra på meritlistan under 2014. Målmedvetenhet på ett plan, men inte så att detta upptagit ens tankar. Upplevelsen här och nu är det som gäller. Vet inte hur många gånger jag såg den fenomenalt vackra och träffande filmen om Dragon’s Back Race (2012) i vintras. Och vilka härliga porträtt!

Det var fler som drömde om Dragon’s Back Race och förra hösten var vi ett gäng svenskar som anmälde oss till GL3D (Great Lakeland 3Day) för den upplevelse och äventyr som den tävlingen innebär men också som en bra merit för DBR. Henrik, Bosse och Kerstin från Västerås liksom Tomas och Peter från Stockholm samt Per Markus Jönsson från Kalmar. Och det var ju på den vägen Kerstin och jag fann varandra! Kerstin och jag var förvisso anmälda till GL3D i soloklass men vi valde att springa tillsammans från start till mål i tre dagar och vi fungerade klockrent tillsammans (vi hade många lång- och ultrapass tillsammans liksom en tredagars på Sörmlandsleden i bagaget). Vi gjorde väldigt bra ifrån oss på GL3D och kom på 14 respektive 15 plats i elitklassen och Kerstin kammade dessutom hem segern i damklassen och säkrade därmed en startplats på DBR. Vi anmälde oss till parklassen i DBR. Vi fortsatte sedan att uppleva äventyr i England direkt efter GL3D och sedan en veckas bergslöpning i Lake District i juli (rekning av Bob Graham Round). Vi samlade samtidigt meriter.

Min sista tungt vägande merit innan anmälan till DBR stängde den 8 september var förstås mitt löpäventyr på Kungsleden, vilken jag inte på långa vägar sprang av den anledningen utan det var bara ödet som ville så. Sedan blev det väntan fram till igår, den 30 september. Bara för att Kerstin hade en säkrad plats fanns inga garantier för att jag skulle få en plats bara för att vi var anmälda i parklass, men jag hade fått en hint från tävlingsledaren Shane Ohly om att jag hade goda chanser med mina meriter.

Gårdagen blev minst sagt pirrig och nervös! Bosse och Henrik fick glädjande besked på förmiddagen om att de fått varsin plats! Snabba grattis och high five utdelades. Sophia Tam (som vi lärde känna på GL3D) från Hong Kong fick en plats. Per Markus fick en likaså. Men varken Kerstin, Tomas, Peter eller jag hörde något. Hmm, tip tap tip tap tip tap, ”oj vad klockan går sakta idag då…” Kvart över två kom det hett efterlängtade mailet från Shane där Kerstin och jag erbjöds en plats till Dragon’s Back Race 2015! Yes! Så, nu kan man ”luta sig tillbaka” och planera nästa år utifrån DBR och snart släppa allt för imorgon bär det av till Lake District för tredje gången i år. Det blir Kerstin, Henrik, Anna och jag som åker till Keswick (Torkel Skogman är redan på plats) för att (utom Anna) springa 3×3000 Ultra Trail 80K på lördag. Väderprognosen ser blöt ut, men det är ju i de engelska bergen vi springer!

I skrivande stund håller jag tummarna för att Tomas och Peter fått plats till DBR och att vi då kommer att bli samma sköna svenskgäng som på GL3D! Återkommer med en racerapport från helgen i England, om jag överlever. På återseende.

141001b