Aug 222016
 

160808aVet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

2016

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

160808b 160808c 160808d 160808e 160808f 160808g 160808h 160808i 160808j 160808k 160808l 160808m 160808n 160808o 160808p 160808q 160808r 160808s 160808t 160808u 160808v 160808x 160808y 160808yy 160808yyy 160808yyyy 160808yyyyy 160808yyyyyy 160808yyyyyyy 160808yyyyyyyy 160808yyyyyyyyyy 160808z 160808zz 160808zzz 160808zzzz 160808zzzzz 160808zzzzzzz 160808zzzzzzzz 160808zzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzz 160808zzzzzzzzzzzzzzzzzz

 

15-18 augusti – The good weather adventure

160815aMåndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.

160815b 160815c 160815d 160815e 160815f 160815g 160815h 160815i 160815j 160815k 160815l 160815m 160815n 160815o 160815p 160815q 160815r 160815s 160815t 160815u 160815v 160815x 160815y 160815yy 160815yyy 160815yyyy 160815yyyyy 160815yyyyyy 160815yyyyyyy 160815yyyyyyyy 160815yyyyyyyyy 160815z 160815zz 160815zzz 160815zzzz 160815zzzzz 160815zzzzzz 160815zzzzzzz 160815zzzzzzzz

Aug 262015
 

150817aaDet blir inte alltid som man tänkt sig, vare sig det gäller morgondagen eller planerade äventyr. Detta behöver för den skull inte innebära något negativt eller smärtsamt, bara man har lite tålamod och fortsätter följa stigen för att se vad som väntar runt nästa krök. Och när man sedan är tillbaka till vardagen är saker och ting sällan desamma, jo, de kanske de är, men sällan inom en själv efter en veckas solitärt löpäventyr. För min del blev det ändå som jag önskade och en barndomsdröm gick i uppfyllelse!

Kerstin och jag hade redan tidigt i våras planerat att springa Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk och sedan vidare på Kungsleden upp till Saltoluokta. Inte för att jag älskar sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta (bara en obotlig stenfetischist gör det), men upplägget var logistiskt sett smidigast med flyg till och från Gällivare och därifrån buss och Kerstin hade inte besökt Rapadalen. Vi bokade tidigt flygbiljetterna hos NextJet och t&r-biljetten landade på 1300 kronor per skalle. Därefter vart det fokus på Dragon’s Back Race och våra rekturer till Wales och flerdagarstävling i Lake District. Intensivt på alla plan och vi var båda väldigt sugna på att göra ett försök på Bob Graham Round och den enda gemensamma lucka som fanns var vår planerade Padjelantavecka. Strax innan DBR impulsbokade vi så billiga flygbiljetter till fellrunninglandet med Ryanair. Men det blir inte alltid som man tänkt sig och efter Dragon’s Back gick luften ur både mig och Kerstin, inte bara individuellt utan även relationsmässigt. Vi behövde helt enkelt göra saker på egen hand efter så lång tids intensitet tillsammans på alla plan. Ja, och tur var väl det att vi hade två uppsättningar flygbiljetter! Ödets ironi eller bara paranormal framförhållning? Kerstin hade en ”hemlig” längtan att springa Glen Coe Skyline i Skottland (kolla in hennes race story), som ju gick av stapeln under just den vecka vi bokat våra flygbiljetter. Och jag själv ville ju givetvis till Padjelanta, som jag drömt om så länge och inte minst efter att löparvännen Bernt Hedlund berättat och målat upp drömska fjällängar och folktomma stigar från sina besök. Ja, ni undrar säkert vad jag menar med ”barndomsdröm”? Jo, som gammal fältbiolog och fågelskådare sedan barnsben hörde det till att vandra i fjällen. Jag gjorde en tur till Ammarnäs på 70-talet men var inte jätteroad av tung packning. Mina vänner i klubben avverkade Sjaunja och Muddus för att toppa med kronjuvelen Sarek. Jag och en vän var däremot mer fascinerade av Padjelanta, eller Badjelánnda som det skrivs på samiska och betyder ”Det högre landet”. Vi ville ha vidderna. Nu blev det aldrig så eftersom vi fann sjöfåglarna över havets vidder och vi blev med tiden dedikerade sjö- och havsfågelskådare istället

Efter helgen i Sälen i början av augusti formligen skrek kropp och själ efter äventyret i det högre landet och jag lovar er att göra mitt yttersta för hålla det skrivna ordet till ett minimum till förmån för fotografierna från mitt himmelska löpäventyr genom tre nationalparker i fjällen. Dagarna innan avresa kollade jag vädret och det såg ut som en patetisk lyckoprognos från någon av våra kvällstidningar eller mindre seriösa appar. Både smhi och yr.no visade dock runda fina solar i dagarna sex. Hm, nå, vädret växlar ju snabbt i fjällen och Padjelanta ligger ju nära Norge…

Jag kan redan nu avslöja att detta äventyr med lätthet seglar upp i topp bland den handfull äventyr som jag värderar väldigt högt i mitt liv, oavsett det handlar om löpning eller fågelskådning, där storslagen natur är den gemensamma nämnaren. Och nu talar jag om Padjelantaleden, inte Kungsleden. Hade det inte varit för att jag ville klättra upp på mäktiga Tjahkelij vid Rapadalen och Lulep Gierkav väster om Saltoluokta hade jag faktiskt vänt om och sprungit Padjelantaleden tillbaka till Ritsem. Runt 85% av Padjelantaledens stig var så oerhört fin och löpvänlig att det var ren pur glädje att springa där. Spängerna var fina och underhållna. När det gäller Kungsleden är förhållandet det omvända, särskilt sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko: 90% söndergången och eroderad stenstig som sällan inbjuder till något som kan liknas vid löpglädje. Och leden går ju mer eller mindre hela tiden i en dalgång ända upp till Abisko. Jag vill ha höjderna och vyerna!  De som höjer norra Kungsstensleden till skyarna kan omöjligen ha varit och sprungit på stigarna i Padjelanta. Så, om du som läsare av denna blogg har en önskan att någon gång springa 12-13 mil stig över några dagar i fjällen, antingen med tält eller mellan stugor, skulle min rekommendation utan minsta tvekan bli Padjelanta! Och man kan förlänga löpning till Sulitelma-områdets nätverk av stigar eller korta av äventyret genom att ta helikopter till eller från Staloluokta för en överkomlig penning.

Hm, jag skulle ju hålla mig kort och låta fotografierna med ständigt klar himmel tala!

150817b

Måndag 17/8,  resdag
150817aJa, då tog jag min löparrygga på 24 liter och 8,1 kg och steg ombord på planet som skulle ta mig från från Arlanda till Gällivare. Landade i ett stekande hett Gällivare strax innan lunch. Hade tänkt springa in till byn, då jag sprang den vägen förra året fast åt andra hållet. Bortkastat med 420 spänn för en taxi när man kan köra lite skön uppjogg. Jag var nästan framme vid ”stora” vägen när en bil bromsade in. En bildörr öpnnades och en kvinnlig stämma hördes fråga ”Vill du ha skjuts in till Gällivare?” Tackade givetvis ja till erbjudandet och klev in i baksätet. Mamma Monica bakom ratten och hennes dotter Angelina bredvid. Det visade sig att Angelina skulle flytta till Östersund och var aktiv och sprang en del. Hon var därav intresserad av mitt förestående äventyr. De var dessutom så snälla att de skjutsade mig till Team Sportia, som ligger i utkanten, där jag skulle hämta kniv och primusgas (enda butiken som hade 100g-behållare), sedan skjutsade de mig till stationen. Jag hade plötsligt gott om tid fram tills bussen till Ritsem skulle avgå. Angelina tipsade om det trevliga fiket ”Alla tiders” med stor uteveranda. Beställde en stor latte och något läckert bakverk. Softade och njöt i solen. Traskade sedan mot stationen via Konsum för att handla kvällsmat och frukost.

Klockan 14:20 kom så bussen. Många som kommit med flyget eller tåg väntade. Efter en del stuvande och betalande och en fullsatt buss bar det äntligen av. Resan till Ritsem skulle ta drygt 3 1/2 timma. Det var varmt i bussen och efter två timmar var det stopp i Kebnats och 3/4 steg av för att åka över till Saltoluokta. Efter stopp vid Stora Sjöfallet och Vakkotavare var vi inte många kvar till nästa anhalt i Ritsem. Myggen mötte upp rätt snabbt. Stekande sol och ingen vind. Jag promenerade ner till Akkajaure och ”strandpromenaden” ett stenkast varifrån båten M/S Storlule skulle avgå 06:50 på tisdag morgon. Jag smörjde snabbt in mig med djungelolja och slog sedan upp tältet. Tack och lov inga knott, med tanke på att jag inte hade något innertält, utan bara yttertält och tältgolv. Visst kom det in mygg, men djungeloljan höll dem borta. Jag avnjöt sedan en middag bestående av delikatessköttbullar och potatissallad på en klippa med den fantastiska vyn utöver ett spegelblankt Akkajaure och Ahkkamassivet som tornade upp sig på andra sidan. Det var så vackert, stilla, tyst och smekande varmt att euforin inombords sköljde fram som en osynlig våg under huden. Omöjligt att se sig mätt på vattnet och de omgivande bergen! Det fanns bara ett sätt: att gå och lägga sig. Men jag väntade tills solen gått ner.

150817c 150817d 150817e 150817f 150817g 150817h 150817i 150817j

Tisdag 18/8, Änonjálmme-Aras, 53,75 km och 2063hm
150818aVaknade kvart i sex på morgonen med ett gäng myggor som sällskap i tälttaket. Klarblå himmel utanför och knappt någon vind att tala om. Och myggen väntade förstås utanför. Men jag var förberedd och morgonproceduren innan jag steg ut ur tältet såg sedan likadan ut varje morgon fram till att jag nådde Saltoluokta: först solskyddsfaktor 30, därefter vaselin på fötter och i skrevet och därefter ett lager djungelolja. Packade snabbt ihop alla prylar och avnjöt sedan en frukost bestående av turkisk yoghurt och bananer. Sedan var det dags att borda M/S Storlule för överfarten till himmelriket.

Vilken känsla att få stiga iland på Änonjálmmes strand. Som jag längtat! Jag satte av på en gång. Vilken underbar stig! Ni vet, en sådan där stig av packad sandjord, som man med lätthet skulle kunna springa barfota på, om man inte hade haft 8 kilo packning på ryggen. Passerade snart Akkastugorna och Ahkkas toppar var ständigt närvarande på vänster hand och det skulle ta sin tid att passera dem helt. Berget är det enda fristående på över 2000m och stigningen på 1563m från fot till topp är också Sveriges högsta. Det får bli en topptur nästa gång. Egentligen flöt löpningen på i ett slags konstant rus  av hänförelse. Här och där fladdrade blåhakar förbi liksom fjällämlar rasslade iväg längs stig och spång. En grann hökuggla lyfte från en gammal gles björkdunge.

När jag kom fram till Kisurisstugorna var det lite klurigt med 1:100-kartan, då det var där den gamla sträckningen över höjderna skulle börja, istället för att fortsätta nere i dalen längs vattnet. Som tur var kom stugvärden förbi och vi samspråkade några minuter. Han visade mig den gamla stigen och sedan var det inga konstigheter att följa den, fast den stundtals var knappt skönjbar uppe på fjället. Den gamla sträckningen bjöd på många fina vyer åt alla håll, vilket ju också var vitsen med den dragningen av leden en gång i tiden. Här noterade jag flera fjällripor, stenfalk, mycket ljungpipare och så tre fjällpipare (en gammal och två ungfåglar).

Det fanns hela tiden naturliga sevärdheter att njuta av och blomsterprakten var ständigt påtaglig. Passerade snabbt Låddejåkkåstugan. Tog en energipaus vid forsen med dess härliga formationer. Började sedan klättringen uppåt och noterade första fjällabben, som varnade. Förmodligen flygga ungar i närheten. Väl uppe på sadeln fick jag bara ett skönt infall: Den där toppen vill jag upp på! Máhttoavje var namnet på den toppen, som bjöd på 360 graders panorama över hela fjällvärlden. Sedan blev det lång läcker utförslöpning ner till älven Miellädno. Där någonstans bestämde jag mig för att inte springa vidare till Staloluokta som planerat, utan slog upp tältet på sluttningen av Aras. Något jag kanske ångrade senare, vyn och solnedgången till trots. Satans mycket mygg. Djungeloljan hjälpte till 100%, men man var ständigt omgiven av ett moln av mygg. Middagen fick ätas gåendes kors och tvärs över sluttningen. Frigång. Kunde inte krypa in i tältet heller då solen låg på och det var som en bastu inuti. Solen gick till slut ner och jag kunde lägga mig. Myggen hittade in, men med myggnät över huvudet och djungelolja var det lugnt. Tappade räkningen på antalet mygg som satt på insidan av tälttaket och somnade till slut.

150818b 150818c 150818d 150818e 150818f 150818g 150818h 150818i 150818j 150818k 150818l 150818m 150818n 150818nn 150818o 150818p 150818q 150818r 150818s 150818t 150818u 150818v 150818w 150818x 150818y 150818yy 150818z 150818zz 150818zzz 150818zzzz 150818zzzzz 150818zzzzzz 150818zzzzzzz 150818zzzzzzzz

Onsdag 19/8, Aras-Såmmarlappa, 59,81 km och 1400hm
150819aVaknade upp runt sjusnåret på morgonen. Öppnade försiktigt ögonen och insidan av tälttaket var täckt av säkert 200 mygg, men jag levde och hade inga myggbett. Morgonproceduren tog sin halvtimma och sedan var det bara ut i myggmolnet och fixa min specialgröt till frukost. Klarblå himmel och vindstilla. Virihaure låg där närmast spegelblank och jag kan förstå att sjön förärats epitetet ”fjällvärldens vackraste sjö”.

Kom iväg lite väl sent (vid halvnio) med tanke på att jag hade en lång dag framför mig, men är det äventyr så är det. Stigen längs Aras och Stuor Dijdders västsluttningar ut mot småsjöarna, Dijdderjávrre och Virihaure var helt underbar, som stig betraktat men framförallt vyerna som bjöds. Varken ord eller fotografier förmår ge en rättvis bild av helheten. Den måste upplevas! En gammal fjällabb mobbade en fjällvråk ovanför mig samtidigt som två unga fjällabbar kom svepande nedför sluttningen. Läckert! Men för snabbt för att jag skulle få upp kameran.

Framme i Staloluokta tog jag ett energistopp. Satte mig på höjden vid klockstapeln och betraktade kyrkkåtan av torv och med Virihaure och snötoppade berg som fond. Sedan var det dags att dra vidare och den fina stigen ledde nu nästan rakt österut mot Tuottar. Fantastiskt landskap. Frodigt och vackert med små kullar och sjöar. Och det mest fascinerande var att man sprang på  800-900 meters höjd över havet hela tiden, ja, egentligen ända fram till krönet ned mot Tarraluoppalstugorna. Även här hade jag fjällabb. En vacker gammal fågel som ryttlade sig fram genom dalgången.

Träffade på några vandrare mellan Staloluokta och Tuottar. Strax innan Tuottarstugorna var det några härliga svalkande långa vad. Hade sett fram emot en fika och Hildes färska glödkakor som Bernt Hedlund tipsat om. Men väl där fick jag reda på att hon skulle komma tillbaka först vid sexsnåret. Jag hade inte tid att vänta, utan tog mig upp på höjden ovan stugorna och fixade en sen lunch bestående av pulvermos och torkat renkött. Sedan var det bara att rulla på. Och jag kommer alltid in i ett skönt flow på sen eftermiddag och kväll, särskilt som det blev lite svalare. Gäller att dricka regelbundet och svalka huvudet med kall blöt keps. Tror jag drack 4-5 liter vatten per dag. Och kallt gott vatten fanns i överflöd!

Utförslöpan ned mot Tarraluoppalstugorna var fantastiskt läcker. Miljön och de frodiga grässluttningar gav lite feeling av Lake District. Nere vid stugorna stannade jag till en kvart och språkade med stugvärdinnan samt hennes man och barn. Paret hade sprungit BAMM ett par gånger och förstod innebörden av att springa med ”lätt” packning i fjällen. Snart bar det av igen och stigen ledde nu in i själva Tarradalen. Den låga vegetationen ersattes successivt av läcker björkskog och fuktiga ängar med mycket orkideer, mestadels Jungfru Marie nycklar och så många andra blommor som jag inte kan namnen på. Det var läckert, men mest önskade jag mig upp på bergsryggarna som omgav dalen på båda sidorna. Västryggen såg läckrast och längst ut. Nästa gång så…

Solen gick ner och det var dags att hitta en tältplats. Ett par kilometer söder om Såmmarlappastugan hittade jag en liten plätt precis intill stigen, nära en bäck. Kylslaget nära älven Tarraätno, vilket innebar minimalt med mygg. Man lär sig. Middag och så ner i en skön sovsäck. Somnade rätt omgående.

150819b 150819c 150819d 150819e 150819f 150819g 150819h 150819i 150819j 150819jj 150819k 150819l 150819m 150819n 150819o 150819p 150819q 150819r 150819s 150819t 150819u 150819v 150819w 150819x

Torsdag 20/8, Såmmarlappa-Kvikkjokk, 28,20 km 523hm
150820aVaknade strax innan sex. Ingen tid att såsa. Nämen, klarblå himmel idag också! Snabb morgonprocedur och frukost. Riktigt kylslaget med endast runt 4-5 plusgrader. Sträckan fram till Njunjes skulle vara rätt stenig och teknisk och jag behövde vara vid båtlänningen innan 13:00, annars skulle jag få vänta på båten till nästa morgon om jag inte ville hosta upp ytterligare några hundralappar. Kom iväg i god tid. Och visst var stigen stundtals teknisk med sten och block, men framförallt mycket växtlighet, snår och allmänt blött. Passerade Tarrakaisestugan och det var trevligt att komma upp ur björkskogen mot Njoammelgårttje med läcker utsikt tillbaka i Tarradalen och framåt bortåt Kvikkjokk till. Sedan bar det av utför till Njunjesstugan, där jag stannade till några minuter och talade med stugvärdinnan. Sträckan mellan Såmmarlappa och Njunjes tog verkligen tid och det bjöds inte på många långa sträckor med löpning. Men efter Njunjes var det härligt fin och varierad stig genom olika naturtyper. De 13 kilometerna från Njunjes till båtlänningen flöt på fint och jag njöt! Kom fram strax efter tolv. Perfekt. Slängde ut sovsäck och tält för torkning i solen medan jag vaskade fötterna i den härligt kyliga älven. Här hade jag en allvarlig inre konversation huruvida jag skulle fortsätta till Saltoluokta eller vända åter till Ritsem och njuta av Padjelanta dubbelt upp!

Klockan 13:00 kom Björn med båten och vi var fyra som steg ombord och tre fanns redan i båten. Han skulle även plocka upp ett franskt par på en annan plats. Björn frågade om någon av oss hade en tid att passa och det var bara en kille som skulle med bussen till Murjek ett par timmar senare. Björn ville bjuda oss på en timmas sightseeing i deltat och så ta oss till Kvikkjokks badlagun. Underbar människa! Berättade så mycket om naturen omkring Kvikkjokk, vattendragen, geologin, djuren med ett så skönt ödmjukt pedagogiskt lugn. Ni vet, en sådan osjälvisk människa man inte kan låta bli att älska.

Väl framme i Kvikkjokk var det bara att vandra upp till fjällstationen och beställa in en 180 grams hamburgare för att hålla traditionen vid liv. Det var så hett och stilla ute att jag bestämde mig för att vänta och fortsätta först vid fyratiden på eftermiddagen. Jag visste vad som väntade! Ett 21 km långt stenhelvete till stig och söndrade spänger. Jag tog det med ro. Drack kaffekopp efter kaffekopp och någon glas slank visst ned.

150820b 150820c 150820d 150820e 150820f 150820g 150820h 150820i 150820j 150820k 150820l 150820m 150820n 150820o 150820p 150820pp

Torsdag 20/8, Kvikkjokk-Huomnas, 21,97 km och 965hm
Som sagt, strax innan fyra med laddade batteripack, klocka, mobiler, kamera och magsäck var det bara att ta tjuren vid hornen och få skiten avklarat. Måste vara Kungsledens värsta sträcka och hela tiden går den dessutom i skogen. Jag som vill vara uppe på fjällen och vidderna! Sträckan var precis så stenig som jag mindes att den var och spängerna var precis lika värdelösa som sist. Inte mycket kungligt över den här delen av Kungsleden. Nå, en vacker hökuggla blev belöningen liksom en tjäderhöna med halvvuxna kycklingar. Och det var en befrielse att efter två mil få börja klättringen uppåt ur skogen mot mitt tilltänkta nattläger på bergsknallen Huomnas. Hittade en fin plätt och slog upp tältet. En del mygg, men inte farligt. Åt middag och avnjöt solnedgången och det sista röda ljuset som slickade bergstopparna. Här sov jag som en prins hela natten!

150820q 150820r 150820s 150820t 150820u 150820v 150820w

Fredag 21/8, Huomnas-Tjahkelij-Aktse-Skierffe-Aktse, 38,82 km och 2039hm
150821aVaknade till en ånyo klarblå himmel. Börjar känna mig bortskämd. Fixa frukost och klättrade upp på själva toppen för avnjuta den till den fantastiska utsikten Rittaks arkipelag nedanför. Kände mig taggad för dagens huvudmål: Att klättra upp till platån och toppen av Tjahkelij. Få gör det och det finns inga stigar alls. Hade kollat runt på nätet innan avresan och de som tagit sig upp har uteslutande gjort det från sluttningarna nordväst ifrån. Kändes som en rejäl omväg.

Jag packade ihop och joggade iväg. Skönt att vara uppe på höjderna igen! Snart kom jag till sluttningen av Bárddegiehtje och hade nu hela Tjahkelij framför mig. Som en slags ointaglig pråm i massiv sten. Satte mig, studerade kartan och framförallt det jag såg framför mig. Jag såg en potential väg och tog ut riktmärken, bland annat två snölegor och jag måste runda två utskjutande branter. När jag hade allt klart för mig var det bara fortsätta ner i dalen och skogen. Efter två broar och en kilometer var det dags att vika av rätt ut i skogen med kompassen i handen. Det blev en mödosam, het och jäkligt svettig färd genom vacker gles granskog. Både lappmes, tjäder och flera härliga lavskrikor gladde mig. Snart kom motlutet och med höjden snårig björkskog och jobbiga enbuskmattor. När jag väl lämnade den bakom mig tog en tuff blockstensterräng vid, men jag avancerade sakta men säkert. En tornfalksfamilj förgyllde min färd uppåt. Efter drygt 1 1/2 timma var jag framme vid de branta väggarna på 150 meter, som utgjorde sista hindret innan platån. Studerade potentiella passager för scrambling och hittade en. Nervkittlande men väldigt kul. En ringtrast susade förbi och en stor falk (jakt- eller pilgrimsfalk) kom glidande runt krönet och när den upptäckte mig vände den graciöst och försvann lika fort. Och med ens var jag uppe! Fortsatte till själva toppen där jag nöjd och belåten tog en skön paus. Välkomnade en fläktande vind.  Tog mig sedan ner till den utskjutande klippavsaten med utsikt över hela Rapadalen, Laitaure och Skirffe på andra sidan.

När jag avnjutit platån och vyerna var det bara att ta sig ner igen. Vågade dock inte ta samma väg ner, men hittade en bra nedfart vid en av snölegorna jag memorerat. Gick avsevärt snabbare att sig ned till leden och jag var framme vid båtlänningen två timmar innan båten skulle komma, men glädjande nog låg det två roddbåtar på stranden. Jag, tre tyskar och ytterligare en svensk rodde så över till Aktse på en helt spegelblank Laitaure. Vyn in mot Rapadalen var exotisk! Framme i Aktse köpte jag en chokladkaka och en kall cola. Tog stigen upp till kalfjället och slog upp tältet. Lämnade sedan det mesta av packningen och tog stigen till Skierffe. Halvvägs träffade jag på en löpare i Hokas som var tillbaka från ett PB-försök på skyrunningsträckan Aktse-Skierffe-Aktse. Vi bytte några ord. Uppe på Skierffe var det byst med folk och solen började sänka sig ned mot hjärtat av Sarek. Jag satte mig och njöt av utsikten en kvart innan jag påbörjade den efterlängtade utförslöpan till tältet och en god natts sömn.

150821b 150821c 150821d 150821e 150821f 150821g 150821gg 150821h 150821i 150821j 150821k 150821l 150821m
150821n150821o150821p150821z_google

Lördag 22/8, Aktse-Saltoluokta-Kierkau-Saltoluokta, 33 km och 1065hm
150822aVaknade vid sexsnåret och blev inte förvånad över att himlen var klarblå och helt molnfri utanför. Käkade frukost. Packade ihop och begav mig de 7,5 kilometrna till Svinne för båtfärden över Sitojaure och sedan de två sista milen till Saltoluokta. Finns väl inte så mycket att säga om det, mer än att det var en skön morgon. Enda orosmomentet var att jag började pissa kaffeblask. Och jag som tyckt att jag druckit en massa. Det var nog sämre med intaget v salter och mineraler. Slut på både resorbsticks och salttabletter. Nå, det var inte långt kvar till Saltoluokta. Toppturen till Kierkau fick vänta till eftermiddagen. Väl framme vid Saltoluokta fjällstation högg jag vältajmat in på en läcker lunchbuffé bestående av pasta och viltfärssås och massa färsk sallad och spenat. Tog om två gånger! Fascinerande hur kroppen bara suger upp allt utan problem.

Efter att ha jäst ett par timmar och återställt vätske- och saltbalansen bokade jag en bädd och lämnade det mesta av packningen på rummet och tog stigen mot berget Kierkau – eller Lulep Gierkav – för en topptur. Och vilken fin stig till skillnad från Kungsstensleden som gick ett stenkast bort. Till min glädje ledde stigen upp på skrå mot de branta nordväggarna av Kierkau. Wow! Smal stenig serpentinstig gav direkt Englandsfeeling. Grymt läckert. Närmade mig första toppen och bestämde mig för att ta en egen väg och scrambla lite. Där och då ångrade jag mig att jag bokat en bädd. Däruppe på Kierkau fanns flera fina tältplatser. Checkade av två lägre toppar och avslutade sedan med den högsta där jag träffade på ett trevligt gäng som läste till jägmästare (se www.jagmastare.com) så det blev ett stopp på en kvart eller så. Sedan väntande en lång och underbar utförslöpa ända ner till Saltoluokta fjällstation. Fantastisk stiglöpning!

Det var gudomligt skönt att få ta en lång het dusch och sedan bastu på det med vackraste utsikten. Det blev några vändor mellan bastu och kallt duschande. Fem dagars lager av djungelolja, solskydd, vaselin och svett skulle tvagas bort. Mådde som en prins!

Jaha, då var löpäventyret på fem dagar, 24 mil och 8200 höjdmeter över. Ja, och vilket flyt med vädret! Vilket himmelskt löpäventyr det varit! Längtar redan tillbaka till Padjelanta och få springa på än fler stigar kring Sulitelma och upptäcka vacker natur. Kungsstensleden norr om Kvikkjokk är härmed ett avslutat kapitel. Totalt noterade jag 61 fågelarter och fem häckande par fjällabb gladde mig nog mest liksom fjällpiparfamiljen. Tyvärr fick jag inte se någon fjälluggla i Padjelanta. Kul att det även i år var gott om fjällämmel och faktiskt även gråsiding, som det ju formligen myllrade av förra året.

Den som är intresserad av logistik, packning, tips och råd är välkommen att höra av sig till mig.

Och bäst av allt är att Kerstin och jag hittade tillbaka till varandra efter våra respektive äventyr!

150822b 150822c 150822d 150822e 150822f 150822g 150822h 150822i 150822j 150822k 150822l 150822m 150822n 150822o 150822p 150822q

Aug 112015
 

150811aPå dagen för ett år sedan landade jag på Hemavans flygplats. Solen strålade, luften uppfriskande och temperaturen behaglig. Det var då dags att ge sig ut på ett 10 dagar långt löpäventyr på Kungsleden, från Hemavan i söder till Abisko i norr. Första dagens eftermiddag och kväll var helt fantastisk med klättring upp till norra Sytertoppen och gudomlig stiglöpning genom södra Tärnasjöns sjösystem med en mängd öar och broar genom skymningen fram till Tärnasjöstugan. Lätt att bli lyrisk och nostalgisk. Detta inlägg var ju tänkt som en liten teaser för ett nytt löpäventyr i svenska fjällvärlden och den som missat mitt äventyr på Kungsleden förra året hittar avhandlingen här.

Upplägget för detta löpäventyr tog form redan under den gångna vintern. Jag hade en djup längtan att springa Padjelantaleden, som är ”lagom” lång med sina dryga +14 mil, beroende på vägval, och jämförelsevis få besökare som befolkar leden. Logistikmässigt är det absolut enklast att springa från Ritsem (efter båtfärden över Akkajaure förstås) till Kvikkjokk och när jag skriver ”logistikmässigt” syftar jag på flyg till Gällivare och därifrån buss till Ritsem. Och när man ändå kommer till Kvikkjokk vore det högst oanständigt att inte fortsätta springa den fina – men stundtals jävligt steniga – sträckan av Kungsleden via Pårte och Rapadalen upp till Saltoluokta. Det finns en sträcka av Kungsleden jag verkligen längtar tillbaka till och det är den mellan Hemavan och Saltoluokta. Resten av leden kan jag vara utan. Denna gång – om vädrets makter ger mig sin väsignelse – kommer jag att göra flera avstickare från leden och klättra upp på ett antal läckra och utmanande toppar, inte minst det mäktiga berget Tjahkelij som höjer sig över Rapadalens delta mittemot Skierffe.

När det gäller Padjelantaleden kommer jag även där göra avstickare upp på närliggande berg och toppar. Dessutom kommer jag att ta den gamla sträckningen av leden mellan Kisuris och Låddejåkka, vilken går över toppen Njirek på 976 m och Loadásj höga toppar. Som sagt, vädret är rätt avgörande för diverse toppbestigningar, men upplägget ser i grova drag ut som följer:

Måndag 17/8
Resdag, tälta i Ritsem, eventuellt klättra upp på Stuor Sievgok om vädret är bra. Äta på fjällstationen

Tisdag 18/8
Änonjálmme-Stáloluokta (65 km). Båt från Ritsem till Änonjálmme, framme 07:30, klättra upp en bit på Áhkka. Ta gamla sträckningen mellan Kisuris och Låddejåkka.

Onsdag 19/8
Stáloluokta-Tarrekaise (59 km).
Klättring upp till någon av topparna i Tarrekaisemassivet

Torsdag 20/8
Tarrekaise-Kvikkjokk (18 km)
Handla i Kvikkjokks fjällstation och äta middag

Fredag 21/8
Kvikkjokk-Aktse (41 km)
Bestiga Tjahkkelij med utsikt över Rapadalen innan båtturen över Laitaure till Aktse. Kanske hinna med Skierffe, annars på lördag morgon.

Lördag 22/8
Aktse-Saltoluokta (34 km)
Skierffe innan båttransporten från Svine. Klättra upp för Njalásjbjákte och Lulep Gierkav.

Söndag 23/8
Saltoluokta-Gällivare
Tidig morgon och en vända bort mot Sjöfallsstugan via Lulep Gierkav och gamla Kungsleden.

Totalt fem båttransporter mellan Ritsem (start) och Kebnats (slut).

150811c

Till skillnad från förra årets äventyr på Kungsleden då jag sov i STF:s fjällstugor blir det denna gång övernattning i tält. En del har sagt att springa mellan stugor är ett ”enkelt” alternativ, men jag skulle nog säga att det är tvärtom, det vill säga ett alternativ som istället kan utgöra ett stressmoment, särskilt på sträckor där det är glest mellan fjällstugorna. Bortsett från packvolymen är alternativet med tält, sovsäck och liggunderlag enligt mig det avgjort ”enklaste” alternativet, som erbjuder både flexibilitet och frihetskänsla. Och skulle det bli riktigt grisväder, ja, då finns ju alternativet att ta in på en fjällstuga. Förra året låg ryggans utgångsvikt på 6,8 kg och denna gång landar totalvikten på 6,9 kg. Skillnaden är en mer slimmad packning i år med mindre mat/energi och absolut inget extra av någonting. Tält (yttertält och golv), sovsäck och liggunderlag väger in på 1,7 kg. Det kritiska med att springa med hela övernattningskittet är främst packvolymen och jag vill absolut inte gå upp i storlek på löpryggan avsedd för denna typ av äventyr. Jag har nu moddat min Inov-8 Race Elite på 24 liter ytterligare sedan sist och låtit skomakaren sy på vadderade (före detta) bärremmar på det annars smala höftbältet i hård nylon, vars låsanordning i hårdplast jag fick skav av på höften under Kungsledsäventyret första två dagar (virade sedan in låsanordningen med en tröja).

150811e 150811d

Imorgon är det sista arbetsdagen och sedan väntar två veckors semester. På måndag morgon lyfter planet mot Gällivare och 6 1/2 dagars löpäventyr i fjällvärlden kan ta sin början. Längtar av hela mitt hjärta!

Sep 182014
 

001_omslag_webbSom ni säkert märkt har det varit tyst på bloggen i allmänhet och om mitt äventyr på Kungsleden i synnerhet. Det har snart gått en månad sedan jag nådde pärleporten i Abisko efter 10 dagar på Kungsleden och jag har väl inte legat på latsidan direkt. Eftersom jag älskar att skriva lika mycket som att springa kan resultatet inte bli annat än långt, precis som jag springer, just långt och länge! Men låt er inte avskräckas! Jag ska inte breda ut med ord här och nu då jag känner mig tumlad och tömd på ord. Ni hittar istället mina ord i storyn som ni kan öppna eller ladda ner på följande länk:

Kungsleden på 10 dagar – ett fantastiskt löpäventyr (PDF 7 MB)

Så, håll till godo och ha en trevlig helg(läsning)!

Aug 242014
 

140824aJa, då var jag hemma från mitt livs löpäventyr! Ett fantastiskt äventyr på Kungsleden från Hemavan i söder till Abisko i norr. Det tog mig 10 dagar (varav en vilodag i Kvikkjokk) att uppleva 46 mil (eller 45,8 mil för att vara exakt) av mycket varierad stig och drygt 15000 höjdmeter. Att sammanfatta ett löpäventyr av detta slag som sträcker sig över 10 dagar i ett blogginlägg är inte möjligt, så detta inlägg blir helt enkelt ett livstecken om att allt gick vägen, men inte helt smärtfritt. Fötterna tog mycket stryk i form av blåsor på de otroligt steniga stigarna. Det blev en natt på kalfjället ihopkrupen i min bivybag i väntan på gryningen, vilket resulterade i 39 timmar utan sömn. Men skavankerna bleknar i jämförelse med de storslagna naturupplevelser jag upplevt och hela äventyret har genomsyrats av tajming och flyt. Vädergudarna har sett till mitt bästa hela vägen. Många minnesvärda möten med människor. Och fåglar och djur förstås. Magi och poesi är de ord som ständigt dyker upp i mina tankar!

Jag nådde Abisko en dag tidigare än beräknat och således kunde jag avnjuta nästan tre dagar i Abisko i bästa väder, innan jag tog mig till Gällivare och flög hem till kärleken på lördag morgon. Så helgen har bara ägnats tillsammans med min underbara Kerstin, utan en tanke på blogginlägg eller sortering av drygt 900 fotografier.

Så, gott folk, detta blir bara en kort blänkare. Men häng inte läpp för det. En diger story med läckra foton kommer som PDF om en vecka tio dagar sådär, så hav tålamod. Under tiden blir det aktiv vila och omsorgsfull fotvård samt lägga på de 4-5 kilo jag tappade bland stenarna i fjällen. Tills dess kan ni njuta av ett litet urval fotografier från äventyret här nedan. Håll tillgodo!

Etapper dag för dag
Dag 1 (11/8) Hemavan–Tärnasjöstugan: 42,02 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 2 (12/8) Tärnasjöstugan–Ammarnäs: 42,38 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 3 (13/8) Ammarnäs–Bäverholmen: 67,45 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 4 (14/8) Bäverholmen–Riebnes: 47,85 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 4-5 (14-15/8)  Vuonatjviken–Kvikkjokk: 67,97 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 6 (16/8) Vilodag i Kvikkjokk
Dag 7 (17/8) Kvikkjokk–Aktse: 38,32 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 7 (17/8) Aktse–Skierfe T&R: 15,57 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 8 (18/8) Aktse–Saltoluokta: 28,85 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 8 (18/8) Vakkotavare–Teusajaure: 13,69 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 9 (19/8) Teusajaure–Alesjaure: 60,37 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 10 (20/8) Alesjaure–Abisko: 34,27 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)

140824b 140824c 140824d 140824e 140824f 140824g 140824h 140824i 140824j 140824k 140824l 140824m 140824n 140824o 140824p 140824q 140824r 140824s
140824zzzzzz 140824t 140824u 140824v 140824w 140824x 140824y 140824z 140824zz 140824zzz140824zzzz
140824zzzzz

Aug 102014
 

Nu är det nära! Jag ska inte bli långrandig eller ta ut löpstegen på Kungsleden i förskott! Men nu är det nedräkning och på måndag morgon lyfter planet från Arlanda till Hemavan och ett 12 dagar långt löpäventyr väntar i den svenska fjällvärlden! Nästan omöjligt att visualisera, men den pirrande känslan säger mig att det är på riktigt.

Jag har gjort som jag brukar inför alla mina ultraäventyr, inte minst de bergsultror jag genomfört: total löpvila i 5-6 dagar. Nu, inför det väntande äventyret på Kungsleden har jag vilat i sex dagar. Nå, jag har transportcyklat sex mil och simmat lite. Och denna helg har jag laddat på bästa tänkbara sätt! I lördags morse tog åkte jag och Kerstin upp med katterna till mamma. Efter en superb snabblunch hos henne tog vi pendeln in till storstan och strosade via några extravaganta butiker på Strandvägen till Djurgårdsbron för att heja på alla de grymma löpare som trotsade solen och den obarmhärtiga värmen på Stockholm Ultra. Bara några minuter efter att vi kom fram sprang Kajsa Berg med Petra Skiöld förbi, sedan kom den ena efter den andra, Maria Sollerman och Arash Sajadi för att nämna några. Vi väntade tills Linus Holmsäter kom på trötta men jäkligt stabila ben kilometerna innan målgång och hans fantastiska tid på 7:11! Därefter gick vi mot Liljevalchs och peppade passerande löpare hela vägen tills vi vek av. Sedan båttur över till Slussen och därifrån buss till Hasseludden för ett rogivande dygn på Yasuragi på tu man hand. Ett perfekt sätt att ladda inför äventyret i fjällen, men framförallt ett underbart dygn tillsammans med Kerstin, som ju inte har möjlighet att följa med på detta äventyr. Bad i alla dess former, varma källor inomhus och utomhus, några simpass i lugnt tempo, långsam tvagning, renande ångbastu, aromamassage för Kerstin, vaggande stolar och suggestiv musik och fantastisk god middag på kvällen. Morgonen bjöd på en lång sagolikt god frukost i solen på terrassen, sedan simning och en lång sejour i en het liten bassäng med härlig utsikt och därefter frukost nummer två med kaffe, croissant (fick i mig 5 st) och laxsmörgåsar med finstrimlad sallad och böngroddar! Allt detta i en fantastisk lugn och rogivande atmosfär. Och vilken natt! Sov som en stock!

Nu sitter jag hemma hos mamma. Kerstin har åkt hem till sig för en veckas semester med barnen hennes. Solen börjar sänka sig så smått. Allt är packat och klart! Efter en total genomgång och utrensning på torsdag kväll väger nu ryggsäcken totalt 6,80 kg, vilket inkluderar mat/energi för sex dagar. Köpte idag en klockren midjeväska från Haglöfs, med hällor som fungerar utmärkt för ryggans midjebälte.

Det blir inga uppdateringar på bloggen under detta mitt äventyr. Jag kopplar bort allt vad sociala medier och andra teknikaliteter ifråga. Självklart skickar jag sms-livstecken till Kerstin med jämna mellanrum. Kanske lägger hon ut någon lägesrapport på FB om andan faller på.

Jag är barnsligt överlycklig och (av)spänd av förväntan inför detta mitt livs äventyr! Jag ska inte orda mer, utan jag säger bara ”På återseende!”.

blogg_opt

Jul 292014
 

140729aNå, det var kanske en blygsam rubrik för denna lilla lägesrapport, då det faktiskt handlar om årets stora löpäventyr, ja, faktiskt mitt livs löpäventyr så här långt. Jag minns inte hur det kom sig att jag för ett år sedan bestämde mig för att springa hela Kungsleden mellan Hemavan och Abisko. En sträcka på drygt 43 mil (avstickare och toppbestigningar av diverse berg ej inräknade). Kanske att jag läst om andras löpäventyr på Kungsleden. Kanske att ett frö såddes när jag sprang på södra Kungsledens kalfjäll förra året. Kanske att det var minnen från min ungdoms fågeläventyr i fjällen som släppte fram den barnsligt sköna upptäckarlustan. Kanske att jag längtade till storslagen natur och den numera utrotningshotade tystnaden. Kanske – och mest sannolikt – är att det handlar om en kombination av drömmar, längtan och behov.

Plötsligt har ett år gått sedan jag fattade beslutet om detta löpäventyr. Planeringen är i stort sett klar. Lite finslipningar och sista-minuten-research. Det är en del att tänka på, men ändå inte överdrivet mycket. Eftersom jag kommer att sova i stugor hela vägen skiljer sig inte packningen från de senaste löpäventyren över flera dagar i engelska Lake District nämnvärt från detta äventyr (se tidigare inlägg). På Kungsleden kommer jag dock ha med mig mitt lilla Primus med ett 60 cl titankärl för att kunna värma vatten till frystorkad mat, couscous, kaffe, buljong och te när jag önskar. Jag kommer ha reservmat och energi i olika form för tre dagar, resten inhandlas på fjällstugornas butiker längs leden. Självklart kommer jag att kasta mig över gastronomiska specialiteter som renskav, harr och röding där dessa erbjuds. Sedan var det det där med telefon. När jag för ett par veckor sedan pratade med Janne i Vounatjviken angående båttransport över Riebnes utbrast han på härlig norrländska: ”Men du Niklas, du måste ha Telia här uppe, allt annat kan du kasta åt rävarna!” En extra mobil med Telias kontantkort är således med i säcken.

Kartor är givetvis införskaffade. Två vattenbeständiga kartor från Calazo som täcker den riktiga vildmarken och mindre besökta delen av Kungsleden mellan Ammarnäs och Kvikkjokk. Underbara kartor på alla sätt! Sedan har jag digitaliserat samtliga utmärkta etappkartor från Annika Berggrens två böcker om Kungsleden. På tal om böcker så är samtliga om Kungsleden skrivna med utgångspunkt från att man vandrar från Abisko och söderut mot Hemavan. Jag bestämde redan tidigt att springa från Hemavan och norrut, allt för att kunna disponera tiden och säkerställa en reservdag med en avstickare till Kebnekaise fjällstation för en – om väder och sikt tillåter – bestigning av Kebnekaise. Så, det har blivit läsning från slutet till början av de införskaffade böckerna. Båda författarna har bemödat sig med en del hjälpsamma tips i sina böcker i det fall man kommer söderifrån.

140729b

Så långt är faktiskt allt planerat och klart. Flyg, tåg och boende är bokat sedan några månader. På utrustningsfronten är allt klart, trodde jag fram till för några dagar sedan. Ett par nya X-talon 212 är på väg, men det var planerat. Däremot har jag gått och sneglat på Inov-8’s senaste modell av Race-Elite-ryggan på 24 liter. Fyra liter mer och avsevärt mer funktionella och rymligare sidofickor – jämfört med min Inov-8-rygga på 20 liter – blir helt enkelt perfekt för detta äventyr. Slutsneglat. Ryggan är beställd och på väg. Återstår sedan att modda den med OMM:s flaskhållare på axelremmarna framtill, men detta överlåter jag till min skickliga skomakare som vanligt.

Det enda som inte går att få till och som kommer kännas konstigt är att goaste Kerstin inte kommer att vara mitt sällskap under denna min blivande solotur. Kommer att kännas udda utan min själsfrände, men andra gemensamma äventyr väntar på oss framöver.

Måndagen den 11 augusti bär det av med flyg till Hemavan och upplägget ser ut som följer (med reservation för att vad som helst kan och kommer att hända på ett sådant här äventyr, annars vore det inte ett äventyr):

Dag 1 (11/8): Hemavan-Tärnasjö, 37 km

Dag 2 (12/8): Tärnasjö-Ammarnäs, 41 km

Dag 3 (13/8): Ammarnäs-Adolfström, 59 km

Dag 4 (14/8): Adolfström-Vuonatjviken, 40 km

Dag 5 (15/8): Vuonatjviken-Kvikkjokk, 66 km

Dag 6 (16/8): Kvikkjokk-Sitojaure, 53 km

Dag 7 (17/8): Sitojaure-Vakkotavare, 54 km

Dag 8 (18/8): Vakkotavare-Kebnekaise, 52 km

Dag 9 (19/8): Kebnekaise-området, eventuellt toppbestigning, vidare till Singi

Dag 10 (20/8) Singi-Alesjaure, 37 km

Dag 11 (21/8) Alesjaure-Abisko, 35 km

Dag 12 (22/8) Soft dag i Abisko och sedan tåg till Gällivare och flyg hem 23/8

140729c