Jun 192014
 

140614_aJag har medvetet väntat med att skriva någon form av race rapport från Vätternrundan förra helgen. Jag har velat njuta av det som var, smälta intrycken och bara blunda och återuppleva samtliga fyra moment av den nu genomförda klassikern, utan att analysera och skriva sönder känslan. Och jag kan redan nu avslöja att Vätternrundan var det absolut bästa tänkbara momentet att avsluta klassikern med. Det låter kanske stelt och mekaniskt, men det speglar nog orden rätt väl. Det handlar ofrånkomligen om att sitta på en cykel i 300 kilometer. Det absolut häftigaste med Vätternrundan var att min vän och vapendragare Erik Johansson och jag var så oerhört jämna på cykel! På Vansbrosimmet startade vi i olika startgrupper. Erik körde crawl och jag bröst. Det skiljde 30 sekunder mellan oss vid den befriande målgången. Ja, föga anade vi hösten 2012 då vi satt i bilen på väg till starten för SUM och bestämde oss för att göra en svensk klassiker att Vätternrundan skulle bli den perfekta avslutningen. Där och då, i bilen, bestämde vi oss bara för att börja med det vi tyckte sämst om: Vansbrosimningen! När det gäller Lidingöloppet respektive Vasaloppet är jag en så mycket snabbare löpare än Erik medan han å andra sidan är en mycket snabbare skidåkare än mig. Att genomföra dessa två delmoment tillsammans, sida vid sida, var befängt. Under alla tävlingar – utom Lidingöloppet – har vi dock åkt tillsammans till och från orterna. I Mora och Motala har vi dessutom övernattat två nätter och umgåtts med likasinnade sköningar. Så, det är även mycket runt i kring tävlingarna som förhöjer upplevelsefaktorn avsevärt! Ojoj, nu känns det som en ovanligt lång ingress eller snarare som en ordinär resummé.

Nå, ibland gör jag som Fantomen. Lämnar skogen och stigarna för asfalten som en vanlig man. Den här gången väntade 300 kilometer asfalt runt Vättern. Tack och lov på en sadel mellan två hjul. Mitt italienska smycke Wilier som jag köpt av vännen Lena Saarela bara väntade på utmaningen. Lena och jag har samma mått för en racer och hennes man Tommy hade byggt en kolfiberhoj till henne i födelsedagspresent så Wiliern sökte därför ett nytt hem. Jag hade testat racern i höstas, men hämtade den först för en månad sedan. Om jag hann träna något? Nä, det kom liksom annat emellan. Löpning och förkylning. Cykelbyxor inhandlades för knappt två veckor sedan. Nå, jag fick till 85 km veckan innan Vätternrundan i alla fall. Till och från jobbet. Jag hann bekanta mig med skor och växlar. Fredagen den 13:e bar det så iväg till Motala och vi kom fram utan missöden. Tack vare Eskilstunas cykeldrottning Lena (Karlsson) fick Erik och jag plats i en av deras stugor som hyrts för hennes EIK-gäng samt vänner från Mora. Erik och jag installerade oss och fixade i ordning alla cykelprylar inför starten på lördag morgon, klockan 05:30 närmare bestämt. Sedan blev det middag på Sjöviks restaurang innan vi knoppade in som förväntansfulla barn vid tiorycket.

140614_aa 140614_aaa
140614_b

Vaknade av glittrande harpmusik. Klockan var fyra på morgonen. Studsade ner från överslafen. Satte på kaffevatten och slog upp dörren mot Vättern. Solen var på väg upp. Spridda rester av nattens regnmoln och bara lite susande vind. Prognosen sa klarblå himmel, 16-17 grader och måttliga nordvindar, men vi vet ju alla hur mycket man kan lita på SMHI nuförtiden. Blandad frukost bestående av ostkaka, kexchoklad, banan, några risifrutti och kaffe förstås. Det blev skön chatt med våra rumskamrater från Mora som skulle starta 05:32. Erik och jag var grymt taggade! Något vi byggt upp för varje dag senaste veckan. Vid tio över fem grenslade Erik och jag våra hojjar och myscyklade de två kilometerna in till starten i Motala. Vid det laget hade cyklister varit ute på vägarna sedan startskottet klockan 19:30 på fredagen. När det gäller de fyra momenten i klassikern så bjuder Vätternrundan på den avgjort smidigaste starten av alla. Tre startfållor med två minuter mellan varje startgrupp som innehöll 20-30 cyklister vardera. Tro mig, det här var den härligaste och mest efterlängtade starten på hela klassikern! 05:30 bar det av med ett stort leende på läpparna. Nu jävlar skulle det cyklas!

De 10 milen ner till Jönköping var verkligen ett underbart race och en fantastisk upplevelse. Medvind, skönt värmande sol i rygen, härlig luft, läckra vyer, mestadels utför, taggade ben och en snabb cykel mellan benen! Erik och jag hakade på flera klungor, men vi skippade de båda depåerna innan stoppet i Jönköping. I några backar uppnådde vi hastigheter på 60 km/h och strax däröver! Grymt häftigt och pirrigt! Det var riktigt häftigt att få uppleva synen och vindraget av snabba cykelklungor som svepte förbi en med inbördes disciplinär precision i hög fart. Som en livsform bestående av cyklande celler i matchande tröjor! Nå, vi var inte otrimmade, utan låg och snittade i 30 km/h och nådde Jönköping på strax över tre timmar! Vi hade fått råd att inte stanna i varken Jönköping eller Hjo för att käka mat då det talades om långa köer. Det var inga köer alls! Det var bara att gå in och ta för sig. Förmodligen berodde detta på att många snabba grupper startade tidigt på morgonen och de cyklade ju bara förbi alla depåer. Vi njöt av diverse tilltugg, köttbullar och mos i Jönköping. Det behövdes för nu började loppet på allvar: 12 mil med frisk nordlig motvind väntade runt hörnet av Vätterns södra ände.
140614_c
140614_d

Inledningen längs Vätterns västsida var riktigt seg med motvind och några långa sega uppförsbackar, som givetvis även bjöd på långa sköna utförsåkningar. Mellan Fagerhult och Hjo hade vi bra draghjälp av en klunga och malde asfalt. Efter pittoreska Hjo och lasagne var det sämre med passande småklungor, vilket gjorde att Erik och jag fick slita mycket på egen hand. Mellan Karlsborg och Boviken gjorde vi sällskap med en fartmässigt perfekt klunga och körde Belgisk kedja hela vägen. Precis som Vasaloppet var ett lärolopp för mig gällande skidor lärde jag mig denna gång alla handsignaler för cyklister på Vätternrundan. Kul! Mellan Boviken och Aspa var det dock riktigt segt, då sträckan bara bestod av sega och långsamma cyklister. Inte en enda klunga att haka på, så Erik och jag fick slita på egen hand ännu en gång. Men sedan kom en klunga med avhängda men taggade cyklister och vi hakade på direkt. Efter ett kort stopp i Hammarsundet bar det sedan av mot målet i Motala utan ett enda stopp. Av hela loppet njöt jag nog allra mest av de fantastiska slingrande småvägarna från Medevi fram till några kilometer innan stora vägen in mot Motala. Och när vi passerade milskylten tillsammans med tre andra snabba och taggade cyklister log hjärtat och benen pumpade metodiskt glädjefullt!

140614_e 140614_f

Att få cykla i mål tillsammans med Erik efter 30 mil, 12 timmar och 28 minuters slit var en fantastisk känsla. Dels för att det gått över förväntan bra. Ingen punktering och ingen nämnvärd dipp. Bara gemensamt slit och gemensam glädje! Att få genomföra sista tävlingsmomentet i klassikern på detta sätt, sida vid sida, hade varken Erik och jag räknat med, den där lördagmorgonen i oktober 2012 på väg mot starten till SUM, då vi bestämde oss för att göra klassikern.

140614_g
På lördagkvällen firade Erik och jag klassikern med en god angusburgare på Sjöviks sjöveranda. På söndag morgon studsade jag inte ner från överslafen. Det tog sin tid av beräkningar att komma ner kan jag berätta. Underlivet var fortfarande bortdomnat. Oroväckande! Nacken var stel. Men i övrigt var allt frid och fröjd. En vag pulserande känsla av eufori höll den annars malande tomheten efter en lång dags ansträngning på avstånd.

140614_h
140614_i

Jaha, gott folk, det finns nog inte så mycket mer att förtälja! Klassikern är i hamn och nu väntar inga fler sidospår, utan nu blir det bara fokus på löpäventyr på Sörmlandsleden, Lake District och Kungsleden.

Min svenska klassiker (tillsammans med Erik):

Vansbro – 1:04
Lidingöloppet – 2:11
Vasaloppet – 10:32
Vätternrundan – 12:28
Klassikern genomfördes på totalt 26 timmar och 15 minuter och några sekunder och gjorde det under 24 timmar.

140614_j