Jun 252017
 

1aaLite mer än en vecka har passerat sedan jag kom hem ifrån min 15 dagar långa vistelse i fantastiska Lake District. Jag väljer att använda ordet ”fantastiska” även om mitt tänkta äventyr inte blev lika fantastiskt som jag innerligt önskat. Som jag nämnde i föregående inlägg (Wainwrights next!) fanns den där kalkylerade risken på 10-15%, ett blankt oskrivet utrymme för sådant som kan inträffa och som jag inte kan rå över. Dessa oskrivna situationer som kan uppstå påverkar både genomförandet och utfallet för äventyret ifråga och som jag alltid brukar säga: ”På ett löpäventyr över 5-10 dagar i prövande terräng kan du vara säker på en sak och det är att en eller flera saker kommer att inträffa som kan äventyra äventyret, du vet bara inte vad, hur väl förberedd du än är.” Det är väl också detta som är charmen och just gör ett äventyr till ett äventyr, även om det inte blev som jag först målat upp det. Det blir det sällan. I slutändan handlar det – för min del – ändå om upplevelser och då försöka få ut det mesta och bästa trots omständigheter som rubbar den ursprungliga planen. En plan är bara en plan och det finns ofta en bakomliggande plan. För min del handlade det om utmaningen att besöka Wainwrights alla 214 toppar på 10-12 dagar, självförsörjande med camping i bergen. Den bakomliggande planen var att på detta sätt skulle Wainwright-rutten ta mig till Lake Districts utkanter som jag aldrig besökt och förmodligen inte kommer att besöka utan särskild anledning. Sedan ville jag så gärna uppleva Lake District fullt ut med övernattning i tält. Tystnaden, gryning, skymning, enskildheten och, ja, långa dagar i bergen. Nu blev det inte riktigt så. För många dagar redan i inledningen med riktigt skitväder bestående av ihållande regn och hårda vindar med stormbyar och mycket dåligt sikt bidrog till att jag fick krypa in i ett hörn som en blöt hund med svansen mellan benen och tänka om. Ta en dag i taget, besöka så många Wainwright-toppar som möjligt och göra det bästa av situationen utifrån väderläget. Även om jag slickat såren kvarstår ändå ett sting av oförrättat ärende och att det inte blev fler än tre övernattningar i tält! Drömmen lever fortfarande, tro inte annat.

Jag fick dock flera dagar med bra väder och av dessa värderar jag tre heldagar högt; första och sista dagen och så fredagen i de norra böljande kullarna. Totalt blev det 36 mil, drygt 18000 höjdmeter och totalt 86 Wainwright-toppar samt etapp 1-2 och halva 3 på Bob Graham Round.

1b

Soligt social inledning
Gav mig av från mamma till Arlanda klockan fem på torsdag morgon den 1 juni. Klockan 12:30 anlände jag med tåg från Manchester Airport till Penrith där vännen Stuart Smith mötte mig. Busstrafiken mellan flera orter i Lake District är väl utvecklad med regelbundna turer medan det till andra orter ”på andra sidan berget” kanske går ett par turer om dagen. Eftersom mat väger var planen att bara bära mat och energi för två dagar i taget. Jag hade i förväg kontaktat YHA (Youth Hostel Association) i Patterdale, Langdale och Honister Hause och frågat om det var OK att lämna paket med mat hos dem för att plocka upp när jag passerade dem under själva Wainwrightäventyret. Samtliga var positiva och svarade att det gick bra. Patterdale tycks inte vara en turistattraktion då få bussar går dit så Stuart erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag inhandlade gas i Penrith sedan bar det iväg. Väl i Patterdale stannade vi till i byn då det enligt Stuart skulle vara någon Wainwright happening där men som vi nog skulle missa. Stuart verkar känna alla i Lake District och ha koll på det mesta när det kommer till fell running och allehanda outdooraktiviteter. Själv håller han kurser i navigation, säkerhet i bergen och erbjuder sin kunskap och tjänster till behövande. Det visade sig att vi kom lagom till invigningen av en skifferplakett som monterats på det gamla postkontoret i Patterdale. Det var nämligen där som de absolut första böckerna av Alfred Wainwrights första bok i volymen A Pictorial Guide to the Lakeland Fells såldes. Det blev en trevlig tillställning med entusiastiska människor, fika och samtal om Wainwright. Joe Faulkner (den enda som genomfört alla fyra Dragon’s Back Race) kom förbi, lite stelbent efter senaste DBR. Blev samtal om Wainwrightäventyret då han ju är en veteran och som supportat både Joss och Steve på deras respektive genomförande av Wainwrights. Ellie från YHA Patterdale var också där och efter invigningen åkte vi till hostelet där jag lämnade paketet med mat i Ellies vård. Jag fick dörrkod utifall jag skulle komma förbi sent eller när receptionen var obemannad. Schysst! Därefter åkte Stuart och jag vidare och vi hann avhandla en hel del. Det skiljer bara ett år mellan oss och det visade sig att vi har väldigt lika (=bra) musiksmak, hela brittiska 70- och 80-talssvängen från Bowie till Joy Division. Han berättade vidare om betydelsen bakom namnen på många bergstoppar och platser vi passerade då han var snäll nog att skjutsa mig till YHA Langdale där jag skulle lämna nästa paket och även bokat min första natt i Lake District. Väl där tog vi farväl och han fortsatte mot Keswick där han skulle möta upp ett gäng cyklister som han skulle supporta. Det var strålande sommarväder och efter att jag checkat in tog jag en långpromenad i eftermiddagssolen över Loughrigg till Ambleside, för att testa nya GPS:en och ta en gofika på schyssta Esquires Coffee.

1c 1d 1e 1f 1g 1h 1i 1j 1k

Vaknade till duggregn på fredag morgon. Mysigt. Åt frukost. Tog ryggan och joggade iväg längs Grasmeres strand till den pittoreska lilla byn med samma namn. Tog där en fika i väntan på bussen till Keswick. Hade inget boende bokat i Keswick på fredagen såg jag kollade direkt med YHA där och de hade en bädd. Perfekt då jag redan förbokat en bädd på lördagen. Installerade mig i rummet och låste in packningen och gav mig ut på stan. I Keswick finns allt en löpare behöver. En mängd outdoorbutiker och den bästa löparbutiken (Kong Climbing) vid sidan om Pete Bland Sports i Kendal, närheten till de omgivande bergen, busstationen med bussar till destinationer i hela nationalparken för dagsturer i löpskorna, flera schyssta restauranger, en suverän bokhandel och oräkneliga B&B plus ett par hostels. Tog en tur till Kong och upptäckte att Berghaus kommit med en uppföljare till den svårt saknade hypersmocken, nu i ett något robustare material och vikt på 100 gram, men 260 pund?! Hör en bekant röst längre in i butiken och det visar sig vara Aleks Kashefi, som jag träffade ett par gånger i Lake District förra året och som sprang från Nordkap till Gibraltar 2016/2017 på 196 dagar. Många svenska löpare gjorde honom sällskap genom Sverige i höstas. Det blev ett trevligt samtal då även han hade ett Wainwright-äventyr på gång, fast ett helt annat koncept. Sedan blev det ett besök på favorithaket Java Coffee för en latte med caramel shortbread. Därefter tillbaka till boendet för att packa ner en drybag med två dagars mat och energi i ryggan och jogga iväg till Wainwright-toppen Dodd nedanför Skiddawmassivet. Efter en lång svettig klättring i solen hittade jag ett bra ställe vid en stenmur mellan toppen Carl Side och Dodd där jag gömde maten, som skulle komma till bruk inför sista etappen på äventyret. Tog mig sedan upp på Dodd som jag aldrig varit på tidigare. En liten tjuvstart på Wainwrights. På vägen tillbaka träffade jag Joe Faulkner längs floden Greta och vi stannade till för en pratstund. Världen är bra liten ibland.

1l 1m 1n 1o 1p

Vaknade till strålande sol på lördagen och med floden Gretas porlande utanför fönstret. Började känna av pirret ordentligt och ville mest bara ge mig iväg. Kollade väderprognosen som dessvärre inte såg så lovande ut för den kommande veckan. Tyvärr brukar de (till skillnad från SMHI) vara rätt pricksäkra i sina prognoser. Åt frukost och tog sedan en latte på Java innan jag tog bussen till Honister Pass. Skulle lämna ett matpaket där på YHA men deras reception öppnade först vid fem på eftermiddagen varför jag bestämt mig för att gömma drybagen med mat en bit upp i bergen mot Grey Knotts där jag enligt min plan skulle passera framåt kvällen dag 1. Vandrade sedan Coast to Coast leden ner till Seatoller och buss därifrån tillbaka till Keswick. Firade att all mat nu var på plats med ännu en latte på Java. Gled in på Kong och snackade med ägaren som ju är en trevlig och dedikerad fell runner. Sedan vidare till outdoor-butiken Rathbones då jag haft en del kontakt med ägaren Neil (Rathbones) senaste halvåret då han är väl insatt i Wainwrights och skaran av support kring Joss och hans genomförande. De är väl också den enda butiken (som Neils far en gång startade) som har och säljer Joss lilla häfte Joss Naylor MBE was here – A personal account of the complete traverse of The Wainwright Lakeland peaks. Vi pratade en stund och sedan sa Neil ”Wait a minute” och försvann in bakom en dörr och var tillbaka efter en minut: ”This is for you and good luck to your adventure!” Han räckte mig Joss lilla häfte som visade sig vara signerad av Joss himself! Blir så himla rörd av dessa vänliga engelsmän! Som om det inte räckte med det så hörde även de engelska löparna Jim Mann och Sabrina Verjee av sig och erbjöd sig både sällskap på äventyret samt boende och duschmöjligheter under själva äventyret. Och det är ju detta som är fell running gemenskapens kärna, alla hjälper varandra, inte minst när det gäller att genomföra Bob Graham Round och liknande kommersiellt befriade utmaningar.

1q

Tittade in på George Fischer innan det var dags att återvända till YHA för att förbereda packning och de sista detaljerna inför starten från Moot Hall på söndag morgon. På George hittade jag så regnbyxorna av märket Montane, som jag testade på Kong förra året men dumt nog aldrig köpte då. Mina Inov-8 Race pant 150 börjar sjunga på sista versen. Testade Montanebyxorna och de satt superbra. Tror inte det är många märken som erbjuder tre benlängder på sina regnbyxor avsedda för löpning. Dumsnål som jag är ibland tänkte jag bara ”Nä, jag köper dem när jag åker hem till Sverige”, vilket skulle visa sig vara ett ytterst korkat beslut.

Tillbaka på YHA visade det sig att en trevlig löpare lagt beslag på en av sängarna. Han var rätt speedad då han nyss kommit tillbaka från en lätt löptur. Han var där för att på söndagen springa en kvaltävling (British Athletics trial for the European Mountain Running Championship) uppför Skiddaw. Vi pratade medan jag packade ryggan och gjorde i ordning allt. Klockan var ställd på 05:00. Stämt möte med Steve Birkinshaw vid Moot Hall klockan sex på söndag morgon. Olyckligtvis var det en ölfestival i Keswick på lördagkvällen och jag misstänkte att det skulle bli en del spring i korridoren på natten. Ingen i mitt rum skulle tack och lov delta i dryckeseventet.

Dag 1 (söndag 4 juni)
4
Alarmet gick igång klockan fem på morgonen. Hade inte fått någon djupsömn då någon idiot till fylletratt stod och skrek utanför vandrarhemmet till och från. Gråmulet väder utanför. Slut på finvädret tydligen. Tog min packning och gick ner till köket och fixade min frukost. Snart. Snart. Äntligen dags att få ge sig av och spola bort abstinensen ur blodet och stilla de längtande benen. Kvart i sex promenerade jag bort mot Moot Hall genom en spöklikt tyst liten stad. Bara fåglarna var oberörda av veckodag och en tankfull renhållningskille på torget. Annars stilla och tyst. Fem minuter i sex såg jag Steve komma joggande. Han skulle göra mig sällskap ett par timmar innan familjeangelägenheterna tog vid. Sista dagarna på school holiday. Vi snackade och Steve suckade när han lyfte min rygga. Klockan slog sex och vi gav oss iväg. Yes, så underbart. Molnen sprack upp och solen tog över allt mer.

Jag var glad att Steve gjorde mig sällskap över de första topparna då det är klurigt att hitta rätt väg/stig mellan de tre första topparna som i dalarna går genom gårdar och betesmarker. Gäller att undvika ”no rights of way”. ”These low places is always navigational difficult. Always easier upon the fells.”, som Steve uttryckte det som om han läst mina tankar. Dessutom hade de bortspolade broarna sedan oväderskatastrofen (stormen Desmond) i december 2015 ännu inte återuppbyggts så vi fick vada över floden Greta efter första Wainwright-toppen Latrigg. Det var skönt att låta Steve sköta guidningen.

När vi kom till den tredje toppen Walla Crag tackade Steve för sig. Jag lovade att höra av mig under äventyret och han ville gärna sammanstråla när jag påbörjade the Dodds om någon vecka längre fram, om allt gick enligt plan.

Det rullade på över relativt blöta ”platåer” mellan topparna och snart nådde jag Raven Crag. Halvklurigt navigationsmässigt då jag ville undvika skogen som till stor del täcker toppen. Kom så på en stig som inte var utmärkt på kartan och nådde snart toppen. Kul! Från den riktning jag kom ser toppen inte så mycket ut för världen men från öster (Dodds och Thirlmere) skjuter klippan ut dramatiskt och ser närmast ointaglig ut. Den har genom åren dragit uppmärksamheten till sig men jag har liksom inte ”haft vägarna förbi”.

Betade av några mindre spektakulära Wainwrights genom blöta ”boggiga” områden. En sak blev rätt snart uppenbar och det är att en rutt som denna inte på något sätt är logisk frånsett att hela sträckningen som knyter ihop alla 214 Wainwright-topparna är den mest effektiva vad gäller distans (52 mil) och höjdmeter (36000m). Men det innebär inte att vägvalen är naturliga eller logiska, tvärtom. Mycket stiglösa vägval och korsande av dalgångar. Karta är ett måste hela tiden samt att då och då ta ut bäring med kompassen, trots klockren sikt. Detta för att många av Wainwrights toppar ibland bara är ”upphöjningar” som är dolda av mer närliggande kullar eller berg. Det går inte att ta sikte på toppen ifråga visuellt. Avvikelser och omvägar för att komma på någon stig kostar tid och energi. Lunch bestående av potatismos och torkat kött intill en liten bäck nedanför Great Crag.

Efter Grange fell blev det en lång stenig utförslöpa ned mot byn Rosthwaite i Borrowdale och nästa topp Castle Crag, den lägsta av alla Wainwrights med sina 298 meter. Solen stekte men tack och lov var det rätt blåsigt uppe på höjderna. Inne i Rosthwaite ville jag vika av på en liten väg men där stod en fet jeep med djurtransportsläp mellan stenmurarna. När det gäller byar är kartan sällan tillräcklig och precis som Steve sa och jag själv upplevt många gånger är det nere i dalgångar med byar och/eller gårdar som navigeringen blir extra klurig. Det här visade sig bli ett kostsamt navigeringsfel som tog säkert en timma, onödiga höjdmeter och fem kilometer extra i en lång lov för att nå Castle Crag. Läckert ställe, men jag var rätt ”pissed off” så att säga. Från Castle Crag tog jag dock den snabba optimala vägen jag skulle ha kommit på och kom ut där jeepen stått. Där fanns ett enkelt café. Det var varmt så jag bestämde mig för att ta en latte och en bägare med några glasskulor. Satte mig i trädgården och började prata med en tjej som varit uppe på Green och Great Gable. När vi sitter där och pratar tittar plötsligt Steves huvud över stenmuren. Han ler. Han hade varit uppe i Honister Pass med familjen och skulle nu ta en fika. Vi tog farväl ännu en gång innan jag joggade iväg mot de (vad jag kallar) riktiga bergen. Äntligen!

Latten och glassen gjorde gott. Sen eftermiddag med skön temperatur och vackert ljus. Började den branta långa klättringen upp mot Bessyboot och Rosthwaite Fell och därefter toppen Glaramara, som får en att osökt associera till något glamoröst från musikens 70-tal. Detta var dagens höjdpunkt. Jag har besökt Glaramara tidigare, men den gången för två år sedan var sikten inte många meter när Kerstin och jag skulle plocka en kontroll där under GL3D. Denna gång var sikten vidsträckt och ljuset ljuvligt. Och bergsryggen Rosthwaite Fell kändes som hämtad ur en saga med den stilla tjärnen ”Tarn at Leaves” mellan topparna och i bakgrunden sköt Pike of Stickles tornspira upp mot himlen. Det är ögonblick som dessa som gör alla mödosamma mil värda att genomföra. Jag njöt.

Noterade att vindstyrkan ökat och molnen som tornade upp sig i sydväst. Great Gable var ena stunden fri från moln för att i nästa vara inbäddad och dold. Avverkade ett par toppar till innan jag halvvägs upp till Brown Base bestämde mig för att fixa middag i en bäckravin. Hade varit på färd i över tolv timmar.

Det började bli sent. Betade av Brown Base och Green Gable som var är insvepta i moln (dimma) och sikten reducerad. Passerade Wind Gap och började klättringen upp mot Great Gables topp. Mitt favoritberg i Lake District. Inte mycket till sikt. Månlandskap i dimma. Några får uppenbarar sig här och där. Efter toppen blir det en trixig utförslöpa ned till passet mellan Great Gable och Kirk Fell. Dimman tjock, det blåser hårt och klockan är nästan nio på kvällen. Jag bestämmer för mig att avsluta dagen där och slå upp tältet, särskilt som det finns två små fjällsjöar där. Hittar en bra flack tältplats på nordsluttningen bakom en stor uppskjutande klippa som erbjuder bra lä. Förankrar alla tältpinnar med en stor sten. Hämtar vatten. Kryper in i tältet och byter om till nattdressen. Tar av mig strumporna. Fotsulorna är som russin och upptäcker att huden på mitt ganglion på vänster stortåled är bortskavd. Ett öppet sår. Det är något med just detta skopar som skaver mot knölen trots att jag snörat om skon. Inte så med mitt tidigare par 225:or. Får fundera ut något under morgondagen. Testar något nytt genom att pudra in fotsulorna rikligt med talk och sedan ner i yllestrumporna. Planen är sedan att smörja in fötterna med NOK när jag vaknar under natten för att pissa, vilket jag alltid gör på äventyr som dessa.

4a 4b 4c 4d 4e 4f 4g 4h 4i 4j 4k 4l 4m 4n 4o 4p 4q 4r 4s

Dag 2 (måndag 5 juni)
5
Detta med talk visar sig vara klockrent. Vaknar på natten och fotsulorna är släta och fina. Smörjer in dem med NOK. Sömnen blir inte långvarig då jag vaknar till intensivt smatter på tältduken och blåsten som tilltagit ordentligt. Det är inte längre lä där jag ligger utan det kommer hela tiden kastbyar med kulingstyrka eller mer. Glad att jag förankrat tältet med stora stenar. Tältet (Tarptent Notch) får verkligen bekänna färg och gör det med bravur. Jag hade dessutom varit förutseende och sänkt tältet till lägsta höjd så att yttertältet gick ner i backen.

Trots blåsten och regnet hade jag det riktigt gosigt i tältet. Där låg jag och funderade på dagens upplägg. Gick inte att sova. Vinden hade ökat än mer, ryckte och slet i tältet. Drybagen med mat låg gömd några kilometer bort. Inte läge att försöka sig på att laga frukost. Blötlade en halv portion gröt i kallt vatten och tuggade i mig en proteinbar med jag väntade på att gröten skulle svälla någorlunda.

Vid halvsex började jag packa ihop allt i tältet. Ytterligare en positiv lärdom. Det rymliga tältet och framför allt sitthöjd och de båda rymliga absiderna gjorde det möjligt att packa ihop allt och spara tältet till sist. Och jag var verkligen glad att jag i absolut sista minuten packat ner mina nya tunna sealskinz (som egentligen var ämnade för det kommande äventyret i svenska fjällen) och nya regnjackan (Haglöfs LIM 3). Berghaussmocken är fantastisk, men jag vet så väl – bland annat efter Welsh 3000 – att den inte räcker till i timmar av ihållande hällregn och blåst.

Ut i ovädret för att packa ihop tältet snabbt på några minuter. I med allt i ryggan. Upp med kartan och ta ut bäringen mot toppen Brandreth. Vilket jäkla skitväder. Inte mycket till sikt. Höll på att blåsa omkull flera gånger. Det här området kan jag. Betade av Brandreth och joggade iväg mot Grey Knotts. Blev samtidigt medveten om att regnbyxorna inte alls höll tätt, vilket snart var alldeles uppenbart eftersom vatten rann längs benen och ner i de vattentäta sealskinz-strumporna. Det var som att klafsa omkring i vattenfyllda mjuka gummistövlar. Hm, varför i hela fridens namn köpte jag inte regnbyxorna på George Fischer? Pucko! Prickade av Grey Knotts och fick ta det försiktigt ned mot Honister Pass då den steniga stigen blivit till en forsande bäck. Hämtade den gömda maten och bestämde mig för att ”rulla ner” till Seatoller och ta bussen in till Keswick och där avvakta en möjlig väderförbättring. I så fall ta bussen tillbaka till Honister och fortsätta.

I Keswick kollade jag med YHA om de hade någon bädd, men det var fullbokat. Tog en promenad bort till Denton House som jag blivit rekommenderad tidigare. Jo visst, de hade hur många bäddar som helst. Underbart bemötande och kände på en gång att det här var ett ställe som jag skulle trivas på. Så mycket hemtrevligare än YHA och det verkade vara ett ställe där löpare, vandrare, cyklister och outdoormänniskor överlag verkade bo på. Och billigt! Jag fick ett rum för mig själv. Bara packa upp och hänga in blöta plagg i det stora varma torkrummet. Det visade sig att hela huvan på sovsäcken var genomblöt och som bekant torkar dun väldigt långsamt. Kompressionspåsen är helt vattentät men jag hade vänt öppningen nedåt och trots ett tätt åtsittande lock hade vatten/fukt trängt in i alla fall. Ett dygn i torkrummet gjorde dock susen. Köpte en mycket tunn drybag som extra skydd. Sovsäcken är en så viktig del i utrustningen och som inte får bli blöt

Väderprognosen såg väldigt dyster ut och först på onsdagen lovades uppehåll. Regnet föll hela måndagen. Tog det lugnt på Denton House och var nere på stan några gånger. Fikade på Java och inhandlade förstås regnbyxorna av märket Montane. Testade dem i regnet på en joggingtur bort mot Skiddaw. Satt perfekt, mer följsamt och var dessutom lättare jämfört med Inov-8-byxorna, som hamnade i papperskorgen. Passade även på att modifiera min vänstersko genom klippa bort ett område tyg/söm/plös så att ganglionknölen fick fritt spelrum. Den gör inte ont, men den blir snabbt irriterad och svullnar om skon trycker på eller skaver.

På kvällen fick jag en rumskamrat vid namn Adam som cyklade i bergen med MTB och packning. Han var så less på dagens skitväder och valde även han bekvämligheten framför tält bland bergen. Trevlig bekantskap. Meddelade Jim Mann att planerna blivit ändrade och det var bättre att han hittade andra alternativ än att göra mig sällskap på dag 4 och 7, som det var tänkt.

5a 5b 5c 5d 5e 5f

Dag 3 (tisdag 6 juni)
Inte mycket att rapportera. Ihållande regn och blåst hela dagen. Började inse att det skulle bli svårt att hålla tidsplanen, särskilt som min två reservdagar nu var bortspolade från schemat. ”OK, jag får helt enkelt följa planen men med det nya målet ”Bag as many Wainwrights as possible”, så får jag se hur långt det räcker. Att benhårt beta av toppar oavsett väder är inte min grej. Jag vill ha någon form av njutning och upplevelse av bergen, där jag står med vyer runt omkring mig. Stoisk envishet, skygglappar och överdrivet pannbensbyggande är inte det som bär mina ben framåt med glädje. Stundtals kanske, men inte i längden.

Adam valde att fortsätta på sin färd. Jag fick en ny rumskamrat vid namn Reynold. En mycket trevlig kille från Devon och som skulle bo på Denton House i en vecka för att träna och reka Bob Graham Round inför sitt försök senare i juli. Det blev förstås en hel del snack om BG, Lake District, olika utmaningar och resor. Det visade sig att vi hade rätt lika inställning till det mesta och i synnerhet till löpning, att utmaning i kombination med upplevelse var viktigast.

Väderprognosen inför onsdagen såg bra ut. Packade allt och låste in det jag inte behövde i ett skåp på Denton House. Siktade på att ta första bussen upp till Honister Pass på onsdag morgon.

Dag 4 (onsdag 7 juni)
7
Buss till Honister Pass. Blåsigt men höga moln med solglimtar då och då och perfekt temperatur. Började genast klättringen upp mot Fleetwith Pike. Ny topp för mig och med härlig utsikt åt alla håll. Passerade ett gäng vandrare. Gjorde en mindre navigeringstabbe på väg mot Haystacks, en vidare lov istället för en genare väg, men bibehöll istället höjden och fick dessutom se ett klippblock som illustreras i Wainwrights kapitel om Haystacks, där för övrigt Alfreds aska spreds efter sin död. Avnjöt fjällsjön med det vackra namnet som hämtat ur en Harry Potter bok: Innominate Tarn (som betyder ”utan namn”). Onsdag men ändå en del vandrare uppe i bergen. Många som passar på när vädret är OK.

Lång mödosam klättring upp till High Crag men jag belönades med fina observationer av ringtrast. Väl uppe på platån väntade en lång härlig löpning längs hela ryggen ända bort till Great Borne i nordvästlig riktning. Bockade av fem Wainwrigth-toppar. Jag njöt av hela den sträckan med härliga vyer åt ömse håll. Efter härlig gräslöpning och toppen Hen Comb avklarad blev det lunchbreak nere i dalen vid en bred forsande bäck. Fjällkänsla. Njöt av potatismos och torkat kött i solen.

Klättring upp till Mellbreak och jag vart osäker på vilken av dess två toppar som var den rätta Wainwright. Lika bra att besöka båda, varför det blev en riktigt brant nedstigning. De resterande fem topparna som hör till de gräsbevuxna, blöta och böljande slaget var inga pulshöjare men bjöd ändå på skön löpning. Molnen började torna upp sig från sydväst och anta en mer djupt gråblå ton samtidigt som vindstyrkan ökade. Tog sikte på västspetsen av sjön Ennerdale. Det började bli sent och påbörja klättringen upp till Grike och leta tältplats uppe på höjderna i blåsten lockade inte. Det är inte tillåtet att tälta nere i dalarna så jag sprang till Ennerdale Bridge där det enligt kartan skulle finnas en campingplats, men den visade sig vara stängd. Tillbaka till sjön Ennerdale och sex kilometers löpning i onödan. Klockan var halvtio på kvällen, gråmulet med duggregn så jag bestämde mig för att hitta en tältplats lite i skymundan nära sjön. När jag passerat gården Crag Farm fick jag se en ljus fågel sväva fram fjärilslikt över ängarna ner mot sjön. Wow, en tornuggla! Så himla oväntat och läckert. Ny art på löplistan. Jag följde stigen och stenmuren ned mot sjön och hittade slutligen en liten plätt intill muren och några meter till sjön. Även knotten hittade mig. Jäklar vad knott och ingen djungelolja hade jag med mig. Snabbt upp med tältet. Fixade snabbt en middag och medan den sjöd i sin påse njöt jag av tornugglan som jagade över ängsmarkerna på andra sidan muren samtidigt som lönlöst försökte vifta bort knotten. Sedan in i tältet och väldigt tacksam att innertältets myggnät var av den tätheten så att även de små ettriga knotten hölls utanför. Jag blev rejält biten på benen och det märkliga var att den värsta klådan kom först efter ett dygn.

Pudrade in min skrynkliga fotsulor med talk. Åt middag. Borstade tänderna. Pissade i kokkärlet. Kröp sedan ner i den gosiga dunsäcken. Planen var att stiga upp tidigt för att undvika någon ilsken markägare som kom och slet i tältet och hotade med böter.

7a 7b 7c 7d 7e 7f 7g 7h 7i 7j 7k 7l 7m 7n 7o 7p 7q 7r

Dag 5 (torsdag 8 juni)
8
Vaknade mycket riktigt tidigt, men inte av klockan utan av intensivt regnsmatter. ”Jaha, det börjar bli rutin med uppvaknande till regn och ihoppackande av prylarna i tältet.” Lyckligtvis låg tältet bra i lä så jag kunde koka vatten till kaffet och gröten utan problem. Snabb frukost. Sedan ut ur tältet, slå ihop det snabbt, ner med allt i ryggsäcken på sina givna platser. Ordning och reda på packningen är A och O, även i ryggsäcken, så att man aldrig behöver leta efter det man behöver. Och ju färre prylar desto bättre.

OK, vad är planen? Regnet öste ner. Molnen låg riktigt lågt, ned till 300 meters höjd. Även om lågtrycket svepte in från sydväst drog vinden i dalen från ost. Det blir ju alltid si och så med vindriktningar i bergsområden och massiva molnbankar som ”fastnar” i vissa massiv och bergsryggar. Vädersituationen var snäppet värre än det varit dagarna innan. Sikten var riktigt usel och det var mycket obanat på sträckan som väntade. Det skulle inte bli någon njutning alls och det skulle gå långsamt, väldigt långsamt, i rådande förhållanden. Nä, eftersom jag befann mig på Coast to Coast-leden kunde jag lika gärna ta den hela vägen till Honister Pass och därifrån bussen till Keswick. Som sagt, jag börjar få rutinen på dessa nödlösningar.

Det var svårt att få till löpningen i regn och hård motvind särskilt som stigen förvandlats till en forsande bäck och bäckarna som mynnade ut på stigen innan de nådde sjön var många. Nå, denna sträcka nere i dalgången var ny för mig och det var spännande att passera Black Sail Hut och se alla silvertrådar till forsar ringla sig ner från de omgivande bergen ner i dalen för att ansluta till floden Liza. Återigen var jag väldigt glad att ha den lätta men robusta Haglöfsjackan på mig och denna gång nya helt vattenavvisande regnbyxor. Fötterna var torra och nöjda i sina sealskinz.

Efter drygt fyra timmar i piskande skitväder nådde jag så Honister Pass och jag var djupt tacksam att fiket var öppet då det var drygt en timma tills bussen mot Keswick skulle stanna till. Det blev en latte och en chocolate fudge. Och så en latte till.

Ägaren Libby på Denton House log när hon fick syn på mig. ”Hi Nicholas. Bad weather again, huh.” Fick fyrbäddsrummet ”Blencathra” helt för mig själv. I mysrummet intill matsalen satt Reynold och läste. Även han log, men förstod verkligen läget. Han hade tänkt köra etapp 1 av BG men flödet i floden Caldew mellan Great Calva och Blencathra var för högt och strömt att han inte vågade vada över utan tog Cumbria Way via Skiddaw House tillbaka till Keswick.

Tog en tur ner på stan. Fikade på Java och köpte några böcker på genuina bokhandeln Books End. Det var liv och rörelse i stan. Inte konstigt då det var Keswick Mountain Festival helgen lång. Kollade väderprognosen och fredagen såg väldigt fin ut medan lördag och söndag skulle bjuda på regn och hårda vindar. Hm, vad att göra? Inte direkt härligt wild-camp-väder i bergen. Lika bra att kolla med Libby hur det såg ut med bäddar eftersom det är Mountain Festival och förmodligen fullbokat överallt. Det fanns en bädd kvar över helgen. Jag tog den! Bestämde mig för att köra dagsturer med lätt packning i den mån vädret tillät de närmaste tre dagarna. Planen för fredagen fick bli det norra området då jag inte besökt topparna norr om Great Calva.

8a 8b 8c 8d 8e

Dag 6 (fredag 9 juni)
9
Vaknade tidigt och åt frukost med Reynold som skulle ta bussen till Dunmail Raise och ta etapp 3 av BG och efter Scafell ta Corridor route till Seatoller och bussen tillbaka. Vi önskade varandra lycka till.

Eftersom två av de bortspolade broarna längs den gamla fina banvallen mellan Keswick och Threlkeld ännu inte ersatts av nya blev det till att ta den sex kilometer tråkiga asfaltsvägen till Threlkeld. Det var en skön morgon. Aningen kvavt, fläktande vind och högt molntäcke. Det växlar sannerligen snabbt. Men det vore förmätet att klaga. Väl i Threlkeld var det en njutning att ha lätt packning på ryggen. Jag log när jag tog stigen upp mot Gategill. Den stigen kan jag utan och innan, men istället för att fortsätta på Hall’s ridge upp till toppen av Blencathra vek jag av norrut längs med en fin stenmur. Ljuvlig löpning! Precis som i onsdags var det många fler än jag som tog tillfället i akt och ge sig ut i bergen. Började med Souther Fell och dess gräsklädda böljande sluttningar. Blött förstås, men härlig löpning. Sedan blev det Blencathra som fortfarande låg insvept i moln. Det hade inte torkat upp så jag skippade den grymma ridgen Sharp edge. Alltid lika trevligt att vara på Blencathra även om sikten var kass. Därefter var siktet inställt på Mungrisdale Common, som måste vara den avgjort mest mediokra av Wainwrights alla toppar. Det är handlar ju inte ens om en topp, bara ett litet röse på ett flackt vattensjukt område. Jag tog faktiskt fram GPS:en för att kolla att jag verkligen var på rätt ställe. Det var jag.

Tog ut bäring med kompassen då det från och med Blencathra mer eller mindre blev en dag med stiglös löpning över det norra böljande och inte så höga topparna. Solen sken och även Blencathra var helt molnfri. Efter Bowscale Fell blev det en lång och helt sagolik utförslöpa på gräs bland de betande fåren, ner i dalen till en slags geografisk T-korsning av dalar, berg och bäckar. Vadade över floden Caldew och vattnet nådde upp till grenen och jag hade inga stavar med mig. Tog det försiktigt. Förstod hur mycket högre och stridare floden måste ha varit dagen innan då Reynold lät bli att korsa den.

Summa sumarum, dagen blev en av de härligaste på hela resan. En dag där allt bara flöt på, slitigt, svettigt men ändå så mycket njutning för öga och sinne. Ljuvligt väder, härlig löpning, tystnaden, ringtrastar, svarthakade buskskvättor, forsärlor, strömstarar och hela tre arter falk (pilgrimsfalk, stenfalk och tornfalk). Verkligen kul att få uppleva ett för mig helt nytt område i Lake District. Dagen avslutades med den lååånga mödosamma klättringen upp till toppen av Skiddaw, som förstås var inbäddad i moln. Efter sista toppen Lonscale Fell väntade en lång härlig utförslöpa till Keswick och när jag kom ut ur molnen och ner i dalen sken solen. Klockan närmade sig åtta på kvällen och jag kunde höra att festivalens musikfest med många liveakter hade startat. Däruppe på fjället var det bara jag, fåren och korparna och där nere vid sjön i den lilla staden roade sig människor. Jag log och kände mig tillfreds och privilegierad!

9a 9b 9c 9d 9e 9f 9g 9h 9i 9j 9k 9l 9m 9n 9o 9p 9q 9r 9s 9t

Dag 7 (lördag 10 juni)
10
Som sagt, tog varje dag som den kom. Vaknade till skitväder utanför fönstret. ”Så, vad får det bli idag då?” Åt frukost med Reynold och studerade kartor. Bestämde mig för att ta bussen till Honister Pass och bocka av ett antal Wainwrights och avsluta med Catbells och springa de sista kilometerna in till Keswick. Sagt och gjort, tog vägen förbi Java för en latte och sedan bussen till Honister. Regn och blåst. Full fart i Keswick i och med Mountain-festivalen och Charlie Sproson (Mountain Run) arrangerade löploppen under helgen, 10 och 25K på lördagen och 50K på söndagen. Lördagens löparevent var redan igång när jag åkte med bussen längs Derwentwater. Kände mig lite mesig som klagar över vädret när de springer i linnen. När det gäller löpning slår engelsmännen, åtminstone de som hängett sig åt fell running, finnarna med hästlängder vad gäller äkta sisu!

Vandrade den långa vägen upp från Seatoller till Honister och därifrån den lååånga stigen upp mot Dale Head. Den sista långa klättringen på femte och avslutande etappen av Bob Graham Round. Den är inte så brant, men det känns som man aldrig kommer fram. Hård vind och smattrande regn och dimma. Mötte faktiskt tre löpare varav en uppe vid Dale Head och jag blev full i skratt då han sprang och samtidigt lutade sig mot vinden, vilket såg rätt lustigt ut.

Väl uppe vid Dale Heads mäktiga röse valde jag att ta höger istället för vänster och BG-rutten. Fram med kompassen då det blev en stiglös loop mot toppen High Spy. Halvvägs dit blev jag smått förvirrad då altituden på klockan inte stämde med höjden på kartans höjdkurva där jag tyckte att jag borde befinna mig. ”Navigerade jag verkligen så illa?” Tog fram GPS:en. Nä, min position stämde bra. Tittade på klockan igen och då visade det sig att den totala höjdstigningen var snarlik altituden. Det där fenomenet har hänt mig en gång tidigare. Det var bara att fortsätta och det sköna var att jag skulle springa på hela bergsryggen till Catbells i nordostlig riktning vilket innebar blåsten i ryggen.

Betade av High Spy, Maiden Moor och slutligen Catbells. Härlig löpning om än blöt då stigarna blivit till bäckar. När jag närmade mig Catbells började molnen lyckligtvis spricka upp och det bjöds på dramatiska vyer mot de mäktiga bergen i väster. Snart upphörde även regnet. Jag älskar verkligen denna typ av vyer när ljus och moln sätter vyerna i rörelse. Dynamik. Vyn förändras hela tiden och det är lätt att förlora sig i fotokonsten. Välkomnades av ett korppar vid Catbells.

När jag kom ner mot Derwentwater och Portinscale sken solen för fullt. Kunde inte annat än le. Vädergudarna måste tycka det här är jättekul. Kom in på slutklämmen av den markerade 25 kilometersbanan och när jag närmade mig Keswick såg jag en välbekant figur i sandaler. Kom ikapp sällskapet och utbrast i överraskande ton ”Hello there Aleks!” Visade sig att han varit funktionär på tävlingen och skulle vara det även på söndagens 50K-tävling. Vi kom till sista checkpointen innan målgång och de trodde jag var siste löparen.

Det blev en soft eftermiddag på Denton House. Reynold hade tagit vilodag och satt och pratade med en tjej (Sara) som också tagit in och var dedikerad löpare. Hon var där för att skriva om festivalen för ett outdoormagazine. Trevlig bekantskap och det blev en kväll med löparsnack.

10a 10b 10c 10d 10e 10f 10g 10h

Dag 8 (söndag 11 juni)
11
Vaknade upp till gråmulen himmel men inget regn. Åt frukost i lugn och ro. Planen var att springa the Dodds range, etapp 2 av Bob Graham Round. Tog asfaltvägen mot Threlkeld men vek sedan av på en fin stig som jag mindes från tävlingen 3×3000 för några år sedan. Snart var det dags för den branta långa klättringen upp till första toppen Clough Head. Jag har aldrig gillat inledningen som är en rätt sumpig historia. Det intressanta var dock att ”BG-stigen” flyttat sig betydligt mer västerut jämfört med tidigare år och senast för ett år sedan. Blåsten blev jäkligt påtaglig ju högre jag kom och väl uppe på toppen var det minst hård kuling. Den långa härliga utförslöpan på gräs mot Great Dodd är i vanliga fall helt fantastisk, men det var som om någon placerat ett grästäckt löpband där i backen. Jag kom ingenstans i motvinden, jo, men det kändes inte så. Plötsligt började det regna. Så hårt att det sved in ansiktet. Trodde först att det var hagel, men det var regn i kombination hård vind. Jag kom halvvägs upp mot toppen av Great Dodd som var inbäddad i moln och kände bara ”Nä, det här går inte!” Droppade ner och tog en ny väg runt Clough Head och så tillbaka till Denton House. Även Reynold hade avbrutit sitt pass och Keswick Mountain Festival beslutade att ställa in hela evenemanget för söndagen på grund av det hårda vädret. Charlie valde dock att genomföra 50K-tävlingen. Borde ha anmält mig till den istället.

Dagarna började rinna iväg. Väderprognosen såg hyfsat bra ut för de kommande dagarna men ändå ostabilt och opålitligt. Behövde ju även hämta min utplacerade mat, som åtminstone skulle komma till användning för det kommande äventyret i svenska och norska fjällen i augusti.

11a 11b

Dag 9 (måndag 12 juni)
12
Tog morgonbussen till Grasmere. Höga moln och inget regn. Sprang sedan längs sjön och vidare till YHA Langdale. Hämtade mitt matpaket och tackade dem så hemskt mycket för hjälpen. Sprang vidare längs Loughrigg och Rydalsjön. En ny träbro hade ersatt den bortspolade stenbron. Förra året fick Kerstin och jag vada över floden, men då var det rejält lågvatten. Nu var det högvatten.

Hade bestämt mig för att köra Fairfield Horseshoe om vädret var OK. En riktigt härlig runda/hästsko med fina toppar och läckra vyer. Första halvan till Fairfield går i stort sett uppåt hela vägen men det bjuds på några sträckor med fin löpning. Från Fairfields platå som närmast liknar ett månlandskap med ett gytter av sten och skiffer bjuds det på vyer åt alla håll. Därifrån är det först teknisk löpning på flacken men när väl bergryggen böjer av mot Ambleside väntar en flera kilometer lång utförslöpning, mestadels på gräs och halvsumpigt underlag, för att avslutas med grus och asfalt. På så vis fick jag in åtta Wainwright-toppar, ingen ny dock. Kom ner till Ambleside på eftermiddagen. Hann med en fika på Esquires innan bussen till Keswick avgick.

En riktigt skön dag i bergen!

12a 12b 12c 12d 12e 12f 12g 12h 12i 12j

Dag 10-11 (tisdag-onsdag 13-14 juni)
13_14
Hade förbokat boende på YHA i Keswick på tisdagen, men jag var ambivalent. Enligt prognosen skulle vara uppehåll hela tisdagen och bli fint på onsdagen. Mina två sista heldagar i Lake District. Jag var ju där för att tälta i bergen och det hade bara blivit två nätter i tält. Skamligt och framför allt väldigt tråkigt.

Bestämde mig för att köra etapp 1-3 av Bob Graham Round och tälta någonstans i bergen beroende på hur långt jag hann. Gav mig av mot Skiddaw. Låga moln men inget regn. Man kan väl sammanfatta dagen som navigationsträning i dimma. Alla 12 toppar på etapp 1-2 av BG var insvepta i moln/dimma, utom Clough Head, där jag träffade en tjej som satt vid röset och knaprade på en flapjack. Hon tränade för ett BG-försök i slutet av juni. Det blev en trevlig pratstund.

Navigeringen på etapp 1 av BG flöt på bra och det var skönt med normal vind och noll regn. Navigeringen mellan Clough Head och Stybarrow Dodd är notorisk svår i dimma, vilket Kerstin och jag bittert fick erfara förra året på vårt BG-försök. Det var inte lättare nu i dagsljus, men jag hade ingen tidspress. Svårast är sträckan Great Dodd-Watson’s Dodd-Stybarrow Dodd med få höjdskillnader, gräs, flackt och bara antydan till stigar och de två senare topparna ligger liksom en bit vid sidan om det som skulle kunna kallas huvudstig. Bra träning och jag var tvungen att ta fram GPS:en vid två tillfällen, vilket är resultatet när man tar ut bäring men släpper fokus och springer utför i ren glädje och låter sig förföras av det som känns bra, utan att benhårt hålla koll på kompassriktningen. Bra träning hursomhelst.

Skippade ridgerna Swirral och Striding edge då dimman inte erbjöd några som helst vyer. Uppe på Helvellyn var det helt folktomt. Bara jag och några Herdwickfår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Betade av Nethermost Pike och Dollywagon Pike innan jag droppade ner till den fina ”grytan” med Grisdale Tarn i botten. Beslöt mig för att övernatta där. Vackert och så tillgång till vatten. Tre pass mellan bergen leder in/ut, vilket gör att det ofta blir mer vind. Fick gå runt hela sjön innan jag hittade en flack yta som var någorlunda torr och låg lite i lä. Väderprognosen från pålitliga MWIS (Mountain Weather Information Service) hade spått att molnen skulle ligga lågt på onsdag morgon men sedan lätta snabbt på förmiddagen. Om så var fallet skulle jag få en fin utsikt från tältet bort mot den läckra ridgen/ryggen St Sunday Crag.

Det blev en lugn natt och ett uppvaknande på morgonen till ljudet av grågäss och skrattande moripor. Inget regnsmatter. Kikade ut under yttertältet och dimman låg tät. ”Tror jag sover vidare…” och så gjorde jag. Vaknade vid åtta halvnio nästa gång. Dimman hade lättat och molnen tog höjd alltmer. Härligt! Lagade till frukost bestående av kaffe och gröt. Sista heldagen och jag var beredd att njuta hela vägen så mycket det bara gick. Medan jag låg där och gottade mig åt utsikten hann två par vandrare passera och så en kvinna med avgjort mycket mer packning. Hon vek av från stigen ner till mig och vi hade ett trevligt samtal. Hon hade sett mitt uppslagna tält på kvällen men inte hittat någon lämplig tältplats utan hade istället vandrat ner i dalgången mot Patterdale.

Jag packade ihop mina prylar och joggade iväg på stigen längs med sjön. Mötte flera vandrare på den korta sträckan. Förmodligen på väg till Helvellyn, den mest besökta av alla toppar i Lake District. Jag själv påbörjade klättringen upp till Seat Sandal sedan utförslöpning till Dunmail Raise och så den branta klättringen upp till Steel Fell och etapp 3 av BG. En del sumpiga partier väntade men ändå en lång sträcka med löpning. Den här etappen av BG rekade jag ordentligt förra året och vägvalet satt i det muskulära minnet och i skallen. Rätt på alla toppar. Träffade på några fell runners och många vandrare. Vädret var perfekt med växlande molnighet, lagom mycket sol, fläktande vindar och skön temperatur. Gott om vatten i bäckarna så det var inget problem med vätskeintag och härlig avkylning av huvud och överkropp.

När jag kom upp på toppen av Sergeant Man var känslan närmast förlösande. Svårt att beskriva. Äventyret som kapsejsade på ett tidigt stadie och detta eviga varannadagsväder, förhoppningar som kastas fram och tillbaka och alldeles för många nätter på vandrarhem, vilket gör att det helt enkelt inte blir något flyt i äventyret. Men när jag stod där på toppen spelade allt detta ingen roll. Ja, och det är väl just så att med motgångar uppskattar jag helt enkelt de härliga ögonblicken så väldigt mycket mer. Där ifrån Sergeant Man tog jag in vyerna och alla Langdale Pikes som väntade på ett besök av mig. Men först bar det av till High Raise, där jag varit ett antal gånger genom åren, men aldrig egentligen upplevt eller uppskattat vyerna i 380 grader, såsom vid detta tillfälle. Märkligt. En kille som jag hjälpt med navigeringen tidigare kom ikapp och han fick ta några bilder på mig med alla bergen i bakgrund. Vi hann byta en del trevliga ord. Inte stressa, då missar man de fina ögonblicken. Direktsändning, utan omtag.

Fortsatte min färd och besökte mediokra Thunacar Knott, skippade Pavey Ark, men tog Loft Crag (en Wainwright men som inte ingår i BG) efter Harrison Stickle och så den sista av Langdale Pikes: Pike of Stickle! Min klara favorit. Som ett vackert rundat torn som skjuter i höjden. Två löpare och en hund var snabbt uppe och checkade av toppen innan de försvann ner igen med sikte mot nästa BG-topp, Rosett Pike. Jag följde dem i spåren och efter Rosett Pike valde jag stigen mot Esk Hause och sedan den långa, väldigt långa, steniga utförslöpan ner till Seathwaite och därifrån asfalt till Seatoller för att ta bussen tillbaka till Keswick. Visst, hade jag startat tidigare hade jag förstås hunnit med Scafell Pike och BG-topparna där, men de kunde jag redan och det var inte syftet med dagen, som ju var att njuta och ta in så mycket vackert som möjligt. Jag ville avsluta med en riktigt fin dag som på sikt gjorde det möjligt att längta tillbaka till Lake District. Och jag fick verkligen en kanondag utan måsten eller borden. Jag bara upplevde dagen!

13a 13b 13c 13d 13e 13f 13g 13h 13i 13j 13k 13l 13m 13n 13o 13p 13q 13r 13s 13t 13u 13v 13x

Dag 12 (torsdag 15 juni)
15
Tidig morgon. Gav mig av för att hämta drybagen med mat som jag gömt i passet mellan Dodd och Carl Side. Tog stigen över Skiddaw Little Man och plockade tre nya Wainwrights i form av Carl Side, Long Side och Ullock Pike. Sedan blev det en sista fika på Java där jag kom i samtal med en vandrare vid disken och jag förklarade att detta var Keswicks bästa kaffehak. De har ju klippkort med tionde koppen gratis, men jag hade trott att jag aldrig skulle behöva det, men jag måste ha druckit minst 10 latte där under min vistelse. Det förstod tjejen i kassan också som bjöd mig på denna sista latte. Sådant gör en glad! Sedan blev det buss till Penrith, tåg till Manchester och mitt förbokade boende på YHA. Flyg hem på fredag morgon. Hem till mamma och hämta katterna. Tåg till Eskilstuna. Hemma på uteplatsen hade gräsmattan blivit en vacker äng, vilket katterna gillade. Somnade tidigt på fredag kväll. Skönt med en helg utan måsten!

15a 15b 15c 15d 15e 15f 15g

Med distans och nytt mod
Med lite distans till äventyret i Lake District kommer jag självklart att börja längta, men nu har jag andra äventyr att se fram emot. Två veckor i de svenska och norska fjällen i augusti och sedan Mont Blanc i september. Och däremellan en massa sköna stiglöpardagar på Sörmlandsleden, som jag älskar mest av allt.

På återseende

Niklas

Jun 122016
 

160600aHur sammanfattar man 10 dagar, 25 mil, 15000 höjdmeter genom Lakelands karismatiska berg och dalgångar och ett snöpligt försök på Bob Graham Round? Det bästa sättet är nog att inte skriva särskilt mycket alls, utan låta bilderna tala. Och jag kan avslöja att bara välja bilder tog sin tid i anspråk. Att vistas så länge i Lake District utan en enda droppe regn är väl lika (o)sannolikt som att jag skulle springa 24-timmars på en varvbana. Sol och värme dominerade hela perioden och sista dagen bjöd på avsked i form 28-29 grader, tryckande fuktig hetta utan tillstymmelse till vind. Man var sjöblöt redan efter några kilometer.

Huvudmålet för besöket i Lakelands fantastiska berg var att göra ett försök på BGR (Bob Grahamn Round) – 42 toppar, 11 mil och 8200 höjdmeter under 24 timmar. Jag anlände fredagen den 27 maj och rekade några etapper av BGR under tre dagar med övernattningar under bar himmel i bergen och Kerstin anlände på måndagen den 30 maj. Den annars excellenta bergsväderlekstjänsten Mountain Weather Information Service hade under den föregående veckan flaggat för skitväder under onsdagen (1 juni) med början på tisdagen. De höll fast vid den prognosen in i det sista. Vi hade siktat på att starta klockan tio på tisdagkvällen, men eftersom måndagen såg fantastisk ut liksom prognosen för tisdagen beslutade vi oss för att starta klockan nio på måndagkvällen istället. Som en parantes kan nämnas att BGR är uppdelad i fem etapper med en tidsplan för varje etapp beräknat för en sluttid på 23 timmar. Vi lämnade Moot Hall i Keswick i härligt kvällsljus och första etappen med topparna Skiddaw, Great Calva och Blencathra ned längs Hall’s ridge till Trelkheld gick fantastiskt fint med 10 minuter tillgodo. Det var som vanligt hård vind uppe på Skiddaw och när vi närmade oss toppen av Blencathra fick vi en försmak på det engelsmännen benämner clag (extremt tät dimma). Vi fortsatte genom dalen och började sedan klättringen upp mot Clough Head och vid 650 meters höjd klev vi in i molnen som svepte fram i kulingvindar. Sikten minimal med några meter som max i pannlampornas sken. Otydlig grässtig. Vi tog till slut Great Dodd och tog ut kompassriktning mot avstickaren Watsons’s. Nu började det bli tufft i väta och dimma och med kulingvinden blev kylan påtaglig. Där och då hade det varit guld värt med en GPS, då vi var oroliga att ha blandat ihop två närliggande toppar. Kylan blir så påtaglig så fort man står still och vi tappade tid. Otäckt. Innesluten. Vi sjabblade. En GPS hade löst problemet där, men självklart inte en garanti för att vi klarat BGR. Vi beslöt oss för att ta det säkra före det osäkra. Säkerheten i första hand. Vi tog ut kompassriktning för att komma ner i dalen norr om Thirlmere. När vi kom ner på typ 300 meters höjd var de täta molnen borta, vinden fläktade, stjärnklar himmel och det började gry. Fåglarna började sjunga. Kontrasten kunde inte vara mer total! Som att stiga ner från en kaotisk värld i dimma, blåst och mörker till Edens lustgård. Det blev gryningslöpning ”hem” till boendet Keswick med svansarna mellan benen. Visst var det bittert. Det hade börjat så väldans bra men det blir inte alltid som man tänkt sig.

BGR1 BGR2 BGR3

Visst funderade vi på att göra ett andra försök av BGR. Men önsketänkande är en sak och realitet är en annan. Att ladda om gör man inte i en handvändning. Tisdagen blev en vilodag och en del analyserande. Detta medan otroligt tjocka moln bäddade in alla toppar i omgivningen medan det i övrigt var klarblå himmel. Märkligt! Vi bestämde oss på tisdagkvällen att strunta i ett andra försök och springa och njuta av bergen de resterande fem dagarna. Att bara sitta och vänta på rätt väderläge, om det ens behagade att bli ”rätt” väder, kände rätt värdelöst. Och så blev det, fem dagars härlig bergslöpning i bästa tänkbara väder. Härliga ridger, vyer och ett fång nya bergstoppar bjöds det på. Ja, gott folk, det finns ingen anledning att i detalj gå in på våra dagsupplägg. Fotografierna som följer får istället berätta vistelsen i sin helhet. Håll till godo!

Niklas & Kerstin

Karta
160600b 160600c 160600d 160600e 160600f 160600g 160600h 160600i 160600j 160600k 160600l 160600m 160600n 160600o 160600p 160600q 160600r 160600s 160600t 160600u 160600v 160600w 160600x 160600y 160600z 160600zz 160600zzz 160600zzzz 160600zzzzz 160600zzzzzz 160600zzzzzzz 160600zzzzzzzz 160600zzzzzzzzz
160601a 160601b 160601c 160601d 160601e 160601f 160601g 160601h 160601i 160601j 160601k 160601l 160601m 160601n 160601o 160601p 160601q 160601r 160601s 160601t 160601u 160601v 160601w

Maj 252016
 

bgr_ingressDet är nu tre år sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds som berättar om Englands långa fell running historia parallellt med författarens egna försök att klara den klassiska Bob Graham Round under 24 timmar. Det var då jag blev såld på de engelska bergen, först omedvetet men efter ett par besök närmast beroende, med skov av svårartad längtan. BGR (Bob Graham Round) är ingen tävling utan man genomför den själv eller tillsammans med likasinnade närsomhelst. För att få sitt namn inskrivet i Bob Graham Round Clubs rullor och därmed erhålla det snygga diplomet behöver man verifiera hela rundan, allra helst med support eller att man är två. Lite gammalmodigt kan tyckas med tanke på alla tekniska finesser med GPS och trackers som finns tillgängliga idag, men engelsmän är som bekant rätt konservativa när det kommer till vissa saker. Och vad innebär då BGR? Jo, en nätt runda i Lake District där man ska besöka 42 bergstoppar under 24 timmar. Man bestämmer själv när man lämnar Moot Hall på torget i Keswick och om man önskar göra det med- eller motsols. Optimalt vägval för rundan innebär drygt 11 mil och 8200 höjdmeter. De flesta startar på kvällen eller vid midnatt och springer medsols. Det är många faktorer som spelar in och som dessutom ska klaffa för ett genomförande av hela BGR och under 24 timmar förstås. Både Kerstin och jag känner oss i form och härligt taggade med den där sköna längtan till det oskrivna och ödesmättade. Och visst är det så att ödet har ett stort finger med i spelet, men mer om det avslöjas en annan dag. Annars är det som alltid det nyckfulla engelska vädret i bergen som är orosfaktor nummer 1. Det blir som det blir, men vi har i alla fall tre datum, tre dygn, i början av juni att välja på för vårt helhjärtade försök.

bgr_map

Nedräkningens tid är inne. Tidigt på fredag morgon bär det av med flyg till Manchester och därifrån tåg upp till Lake District. Det blir ett kort stopp i Ambleside för att inhandla lite nödvändigt och käka sedan bussen till Dunmail för att reka och fräscha upp minnet av etapp 3 (Dunmail till Wasdale) av BGR. Checka snabbaste stigen nerför Seat Sandal. Memorera terrängen mellan Steel Fell och High Raise. Hitta den genaste stigen utan att tappa höjd runt Scafell upp via Foxes Tarn. Kolla vattentillgången i bäckarna. Ja, och självklart bara njuta av de underbara bergen och ta det som det kommer med två övernattningar under bar himmel i sovsäck och vattentätt sovsäcksöverdrag. Blir således skön bergstillvaro med både vandring och löpning tills jag möter upp Kerstin i extremt outdoortäta Ambleside vid lunchtid på måndag med övernattning i pittoreska Grasmere. På tisdagen tar vi bussen till Keswick och vårt boende där för att ladda och vila inför starten klockan 22:00 på tisdagkvällen, såvida inte skitväder med undergångskaraktär sveper in. Vi ber troget till vädergudarna för bästa möjliga väder.

Följ oss live på nätet
Vi har hyrt en GPS-tracker från Open Tracking som är kopplad till en BGR-karta och ni som vill kan kolla vår framfart i realtid. Vårt mål är att starta tisdag 31 maj kl 22:00, om vädret är OK. Ni hittar den skalbara kartan med de 42 bergstopparna utsatta på följande länk: http://live.opentracking.co.uk/bg2016/?n=22

Den som är intresserad kan givetvis kolla in vår story från vår rektur av BGR för snart två år sedan i soligaste och hetaste vädret. Tufft även det. Att behöva leta efter vatten när man springer BGR är inte önskvärt om man vill hålla tidsschemat.

bgr_skiddaw

Kuriosa om BGR
Som en parantes kan nämnas att det tog författaren Richard Askwith tre ofullbordade försök innan han lyckades på fjärde. Scott Jurek sprang BGR för två år sedan och nådde Moot Hall med ”god” marginal på 23:44. Legendaren Billy Bland innehar fortfarande rekordet på sagolika 13:53 som han satte 1982 med grymma fellrunners som support. Den 23 april nu i år var det dags för Jasmin Paris (damsegraren i Dragon’s Back Race 2015) att visa vad som är möjligt när man gör något helhjärtat. Hon genomförde BGR på enastående 15:23 och knäckte därmed Nicky Spinks damrekord på 18:12 från 2012. Nåväl, 49-årige Nicky Spinks är ju en bergens drottning och för mindre än två veckor sedan (14-15 maj) blev hon en legend då hon genomförde en dubbel-BGR på tiden 45:30 och slog därmed Roger Baumeisters rekord från 1979 med över en timma. Statistiken genom åren talar sitt tydliga språk och färre än hälften av de som försöker sig på BGR klarar det ända fram och under 24 timmar. Så vad kan två svenska löpare åstadkomma i Lake Districts berg? Ja, mål nummer ett är ju att försöka genomföra BGR och förhoppningsvis under 24 timmar. Om vi klarar det blir vi dessutom – vad vi vet – de första svenskarna som genomför BGR, men det får väl mest ses som guldkant på tavlan om allt går väl.

Snart är vi där…

bgr_gg

Jan 282016
 

ledskyltPusselbitarna för 2016 har fallit på plats. Många är bitarna som flutit omkring. Flera små och ett par stora bitar har försökt matcha varandra. Wainwrights 214 toppar i Lake District som innebär 52 mil och 36.000 höjdmeter på 11-12 dagar var mer eller mindre spikat till försommaren. Men denna episka utmaning kräver en hel del planering och förberedelser och för detta finns inte den nödvändiga tiden i och med arbetet med springguiden om Sörmlandsleden som beräknas att släppas i april. Eftersom jag älskar att planera äventyr som detta vill jag inte stressa fram ett upplägg och vi är ju dessutom två som både vill planera och springa Wainwrights alla toppar. Vi beslöt därför att skjuta på Wainwrights till försommaren 2017 istället. Nå, som jag nämnde hade jag två stora pusselbitar på ritbordet och den andra biten heter Nordkalottleden, som tacksamt passar klockrent ihop med resten av livet under 2016. Det blir således runt 80 mil genom fjällkedjan i Norge, Finland och Sverige under tre veckor i augusti. För detta grymma äventyr hinner jag planera i lugn och ro samtidigt som jag sedan tidigare redan samlat på mig information och gjort en grov plan för den våta dröm som Nordkalottleden utgör. Det blir förstås hardcore i frihetens namn med tält, sovsäck och ”lätt” löparrygga. Mer om planerna för detta äventyr realiseras här på bloggen när det väl börjar dra ihop sig.

nordkalottleden

De närmaste månaderna väntar både endagspass och flerdagarsäventyr på Sörmlandsleden, Bruksleden och Bergslagsleden. Dessa blir som vanligt också en bra förberedelse för det som komma skall och årets första efterlängtade utmaning blir en vecka i fantastiska Lake District i början av juni. Förutom en del sista-minuten-rekning och skön fellrunning år målet att göra ett försök på Bob Graham Round, som Kerstin och jag rekat och sprungit delar av vid ett flertal tillfällen. Vi hade hoppats på att springa den förra året men det kom andra utmaningar emellan. BGR är en klassiker på drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar som ska genomföras på under 24 timmar. Det är ingen tävling utan bara en otroligt grym och vacker utmaning!

BGR

I slutet av juni blir det sannolikt en veckas äventyrslöpning någonstans i svenska fjällen, men vart låter jag vara öppet tills vidare. Finns många fina platser som lockar och snöläget då får avgöra. I juli blir det kanske en sväng till Sälen för att hälsa på Kerstin och barnen. Allt är inte hugget i sten men BGR och Nordkalottleden är årets spikade huvudmål som får en att längta så att det nästan gör ont. Bara att hålla sig skadefri och vid liv. Och det där med tävlingsfritt kanske inte var helt sant. Jag är förvisso anmäld till Ursvik Ultra, men för mig är det mer en kul grej och så älskar jag ju att springa på natten. Förutom den så finns det faktiskt inga event som lockar eller passar in i årets schema. Det blir helt enkelt ett år med äventyrslöpning och naturupplevelser.

Medan det blir en helg med bokarbete för egen del håller jag tummarna för Kerstin, Bosse, Cristoffer och Jan som drar till Lake District för att delta i Marmot Dark Mountains i extremt tuffa väderförhållanden om man får tro prognosen.

Jul 152015
 

150715aDet har snart gått tre veckor sedan Kerstin och jag sprang in på den gräsbetäckta slottsgården i Carreg Cennen Castle i södra Wales och tryckte ner SI-pinnen i kontrollen. Jubel och applåder mötte oss. Äntligen! Fem dagar, 318 kilometer och drygt 15000 höjdmeter. Mission complete. Vilket äventyr! Den femte och avslutande dagen blev minst sagt en prövning då både Kerstin och jag blev magsjuka efter att – mest sannolikt – fått i oss orent vatten från någon av de bäckar nere i dalarna vi fyllde på vatten ifrån. Att ligga på minus energimässigt efter fyra dagars tuff löpning och sedan bli magsjuk och inte kunna fylla på med nödvändig energi gör situationen rätt obekväm, men intressant. Människokroppen är ett makalöst stycke konst som är värd att avguda och vårda med kärlek. Kroppen är ju Jag och inte något man bara kan byta ut. Nå, på torsdagkvällen fick jag i alla fall i mig några resorb, en halv tallrik pommes, lite torkat kött och en liten ruta caramel shortbread medan Kerstin inte fick i sig något alls. På fredag morgon fick vi i alla fall i oss lite mjölk och cornflakes med några inlagda päron. Vi kände redan från start att det inte fanns någon ”snabb” energi lagrad i kroppen. Tungt och stumt. Allt är relativt och i jämförelse fanns det de som hade det betydligt tuffare med uppsvällda fötter, ingen hud kvar på hälarna eller infekterade tår. Men vem bryter när man är inne på sista dagen på en lång episk färd över historisk mark?

Vårt första mål för femte och sista dagen var att klara cut-off-tiden vid supportkontrollen halvägs, vilken vi klarade galant med tre timmars marginal. Även om våra kroppar var dränerade matade vi ändå på duktigt. Allt sitter i huvudet och ibland kanske upplevelsen av trötthet är mer påtaglig på ett känslomässigt plan än urkraften inom oss. Vid supporten fick jag i mig en ruta caramel shortbread och några klunkar kaffe. Sedan väntade äventyrets längsta klättring och på det två timmars skitväder och – för min del – rännskita bland Becon Breacons fjäll. Och, som ni alla vet, i mål kom vi och målgången kännetecknades mer av lättnad än av ett euforiskt glädjesvall. Men det är nog så att alla kickar och ögonblick av glädje och eufori liksom de tunga stunderna är utbredda på alla fem dagarna. Alla upplevelser och intryck är ju inte ackumulerade för att plötsligt brisera i något slags känslomässigt fyrverkeri vid målgång. Kropp och själ var bara glada att det var över. Desto gladare blev jag nog när jag fick en kall Cola av Charlie Sproson som vi mötte på väg ner till bussen. Eller att bara stå en halvtimma i en het dusch på rugbyarenan där campingen, avslutsmiddagen, puben, minglet och prisutdelningen var förlagd.

150715h

Jag var matt och dränerad efter målgång och dusch. Och tom inombords. Kroppen skrek efter energipåfyllning av kolhydrater, fett, protein och allehanda mineraler. Min tarmar var i uppror och det lilla jag förmådde att stoppa i mig rann bokstavligen ur mig. Det var svårt att uppskatta de efterföljande dagarna fullt ut. Dygnet som vi tillbringade i Llandeilo liksom dagarna i den viktorianska bad- och resortorten Llandudno blev för mig närmast dimmlika, trots strålande väder och gott sällskap. Jag hade gått ner sju kilo under äventyret och att sedan inte kunna fylla på blev en svår ekvation för kroppen. Jag har liksom inte så mycket att ta av. Det tog en vecka innan mina förorenade tarmar hämtat sig och återgått till det normala. I skrivande stund har jag fyra kilo kvar till min normala matchvikt på 63 kilo. Muskelmassa tar som bekant rätt lång tid att bygga upp på normal väg, men det får ta den tid det tar. Kerstin klarade sig undan med en lindrigare släng av magsjuka och var återställd redan dagen efter målgång. På äventyr av denna dignitet kan man vara säker på att vad som helst kan hända, men sällan det man tror ska hända, utan oftast det man minst av allt väntat sig. Det är liksom det som gör äventyr till just äventyr!

150715b

Utöver ovannämnda var vi förskonade från skador och skavanker. Kerstin hade lite känningar i ena knät dag två och gjorde en vurpa bland tuvor dag tre och slog i armbågen. Jag fick de traditionella blåsorna under två tånaglar. Alltid samma två tånaglar. De hade vuxit ut i all sin prakt efter Kungsleden förra året. Inget är för evigt. Jag fick en mindre blåsa under vänster trampdyna på fjärde dagen och den tejpades effektivt i förebyggande syfte med leukoplast (som jag lärde mig under Kungsledenäventyret). Kerstin fick inga blåsor alls. Kroppen är hursomhelst sliten och immunförsvaret nedsatt. Först efter en veckas välbehövlig löpvila stack vi iväg till vår absoluta favoritsträcka av Bruksleden (etapp 7-8) utanför Surahammar för ett underbart och långsamt skogsbad. Två mils mjuk och avspänd stiglöpning i kanonväder, som avslutades med glass, fika och lunch på golfklubben i Sura. Det fanns inget klipp i steget, men vad gjorde väl det. Vi har inte bråttom någonstans!

150715c 150715d

I början på förra veckan blev det en sväng till Johan på Ortus Friskvård för skön massage och mindre skön – men välbehövlig – triggerpunktsbehandling. Han är grym han, Johan! Och på vägen till Johan stannade vi till på Chopchop för ett asiatiskt kvällsmål och budskapet som fanns i min lyckokaka ser ni på bilden ovan. Rätt träffande, eller hur? I helgen som var blev det ett nytt besök på Bruksledens underbara stigar och ett andra pass genom skogarna i Rocklunda och Rönnby. Och nu till helgen väntar ett ultralångpass på Bruksleden och eftersom Kerstin är på Kreta med barnen så tänkte jag roa mig att springa på natten. Att springa på stigar genom sommarnatten och möta gryningen under färden är något väldigt speciellt. Ja, ni märker att vardagen och tillvaron börjar återgå till normala rutiner. Sedan finns det förstås ett hus att ta hand om, en trädgård och ett uterum fullt med matnyttiga växter. Livet består av så mycket mer än bara löpning och äventyr. Distans i en annan bemärkelse.

Livet fortsätter. Dragon’s Back är historia, men med ständigt närvarande minnen, tankar, känslor och drömmar om natten. Ännu ett tag till. Känner mig inte alls tom, utan bara tillfreds. En utmaning är förverkligad. Så många intryck, ögonblick, möten med människor och att få uppleva Wales storslagna natur. Att sedan få dela detta med den man älskar är stort!

Nya utmaningar väntar förstås längre fram. Motivation? Att springa på sköna stigar genom vacker natur är motivation nog för mig. Sedan är det alltid kul med nya utmaningar, att tänja på gränser och kliva utanför det trygga komfortabla. Kerstin och jag hade egentligen tänkt springa Padjelantaleden i augusti, men vi båda längtade till bergen i Lake District alldeles för mycket, så strax innan vi stack till Wales bokade vi flyg till England för en vecka i Lake District. Givetvis är målet att göra ett helhjärtat försök på Bob Graham Round under 24 timmar. Vädret får avgöra vilken dag det blir, men mellan 18-21 augusti blir det. Så framöver blir det en del planerande av support och hålltider. Vi kommer att starta vid Moot Hall i Keswick klockan tio på kvällen så det blir mörkerlöpning på första och halvvägs in på andra etappen. Mer om denna utmaning kommer senare när vi närmar oss avresa i augusti. Den som är intresserad kan kika på vår story om vår tvådagars rektur av BGR förra sommaren.

150715e

Och sen då? Vad säger kristallkulan om framtiden? Jag är fortfarande ambivalent gällande BRR i september. Jag skulle vilja göra en 100miler någon gång, men jag skulle helst vilja springa Lakeland100 (som går av stapeln nästa helg) och känner inte det där nödvändiga suget inför BRR 100 miles. Vi får se, den rätta känslan kanske infinner sig vad det lider. Låter det vara öppet. Och sedan något halvår eller mer har Wainwrights 214 bergstoppar i Lake District funnits med i bilden som ett huvudmål under 2016 för både Kerstin och mig. Självklart är vi inte så pass psykiskt instabila att vi skulle försöka oss på att slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, utan bara checka av alla topparna i vår takt på 9-10 dagar, njuta av hela nationalparken och sova gott på B&B. Det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Det är förstås en blöt dröm och tillika en utmaning värd namnet. Den som lever får se. Och förresten, till dig som får en regnig dag på din semester eller en timma till övers kan jag rekommendera BBC:s underbara dokumentär om Alfred Wainwright: The Man Who Loved the Lakes.

150715f

Livet fortsätter som ni förstår även efter Dragon’s Back Race och det är bara att njuta av sommaren och allt vad dagarna bjuder på. Tallbarrsdoftande stigar, solvarma blåbär, rykande färska 212:or i höstens nya färger på fötterna och…

Önskar er alla en fortsatt skön sommar!

150715g

Dec 222014
 

141223aÄventyren 2015 tar form på pappret, vore kanske en lämpligare och mer sanningsenlig rubrik, då äventyren faktiskt ännu inte ägt rum. Allt kan hända, men jag är en glad och målmedveten optimist och har förmågan att visualisera det som väntar, utan att tappa fotfästet här och nu!

För ett av äventyren som sakta mognat fram under 2014 finns inga pålitliga kartor. Över kärlekens ocean finns inga sjökort att köpa, men jag litar på hjärtat. Efter godkännande från Kerstins barn sa jag i förra veckan upp lägenheten, så i februari/mars går flyttlasset till Kronvägen i Västerås. Efter 8 ½ halvt års solokvist på Riktargatan i Torshälla är det alltså dags att kasta loss och dela livet med Kerstin och hennes barn. Pirrigt, visst, men framför allt väldigt kul och härligt att få dela tiden och livet tillsammans än mer. Inte bara äventyren, utan lika mycket vardagen och allt vad det innebär. Ett oskrivet kapitel som sambo i mitt livs roman(s) har inletts!

Och visst handlar detta – som rubriken antyder – inlägg lika mycket om kommande löpäventyr. Faktum är att i skrivande stund är faktiskt nästa års höjdpunkter klara, nå, Kerstin och jag har ännu inte bestämt oss för vilket äventyr vi tänkt genomföra under vecka 36 i början av september: Bob Graham Round eller springa öglan Padjelantaleden och Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Great Lakeland 3Day 2-4 maj
Anmälan och flyg är bokat och klart. Kerstin och jag flyger dock över redan på måndag morgon den 27/4 och sticker direkt till Wales för att reka bergen i norra delen i och kring Snowdonia i tre dagar. Detta för att skaffa oss lite ovärderlig lokalkännedom inför Dragon’s Back Race senare i slutet av juni. De två första dagarna av Dragon’s är avgjort de tuffaste sett till terrängen, höjdmeter och scary passager i bergen, så lite rekjogg skadar ju inte. Därefter bär det av upp till Lake District för att delta i den härliga tre dagar långa bergsultran GL3D. Det bästa sättet att utforska och lära känna den bergiga nationalparken. Vi håller tummarna för att banan läggs i de västra och nordvästra delarna, som ju bjuder på mer ödemark och för oss outforskade berg. Även sex andra svenskar är anmälda, däribland Torkel Skogman och Kari Gardelin. Så det blir ett svenskgäng även nästa år! För vår del blir det nog samma mål som i våras, det vill säga att hålla oss kvar i elitklassen genom alla tre dagarna liksom ett led i uppladdningen för Dragon’s Back Race.

Under våren kommer vi att ladda och testa ny utrustning genom att springa Sörmlandsleden under en tvådagars i början av mars och en tredagars under påsken. Sedan ser jag fram emot Ursvik Ultra i slutet av mars medan Kerstin är i Davos på konferens och kör backe- och höghöjdsträning veckan lång.

141223c

Dragon’s Back Race 22-26 juni
Anmälan, flyg och boende är bokat och klart. Denna legendariska och extraordinära utmaning går av stapeln för tredje gången sedan premiären 1992. Den utgör förstås årets absoluta höjdpunkt på löparfronten och vi har båda jobbat på hårt under 2014 för att kvala in och ta en plats. I dagsläget är vi tio svenskar anmälda och fyra kommer från Västerås. Fem dagars tuff bergslöpning fördelat på 30 mil och 17000 höjdmeter med hjälp av karta och kompass. En utmaning som heter duga och hör till en av världens tuffaste bergsultror om man får tro Wales Online och artikeln The Dragon’s Back was the toughest race in the world… and now it is being made harder.

141223d

Förberedelserna är i full gång och nu väntar dedikerad stiglöpning, backträning, flerdagarsäventyr, kartstudier, läsning, uppdatering av utrustning och så mycket annat de närmaste sex månaderna fram till avresa på midsommarafton den 19 juni. Jag vet inte hur många gånger Kerstin och jag har sett filmen om Dragon’s Back Race 2012. Och längtat! En fantastisk produktion som utöver själva filmen innehåller extramaterial såsom porträtt/intervjuer av härliga deltagare, från hardore-legender till coola upplevelselöpare och Shane Ohlys eminenta genomgång av hela bansträckningen för 2012. Kartor och böcker är inhandlade, vilket är härligt då vi båda älskar just kartor och böcker!

141223b

Som nämnts ovan åker Kerstin och jag till Wales på en liten rektur dagarna innan GL3D. Och som ett sista flerdagars generalrep inför Dragon’s Back åker vi upp till Örnsköldsvik fyra dagar i slutet av maj för att springa hela Höga Kusten-leden och utforska andra stigar i Skuleskogens Nationalpark under en heldag. Kan man tänka sig ett bättre äventyr som en sista förberedelse innan nedtrappningen inför årets stora höjdpunkt?

Som kuriosa kan nämnas att legenden Rune Larsson sprang första upplagan av Dragon’s Back 1992 och den som vill läsa hans story från tävlingen hittar den här>>

Ultravasan i slutet av augusti
Efter att en snöplig skada omöjliggjorde deltagandet i premiären av Ultravasan i fjol är i alla fall Kerstin sugen på att få springa de nio milen mellan Sälen och Mora 2015. Det blir kanske hennes enda riktiga tävling för året och tävlingsmomentet är ju alltid spännande i sig. Jag blir nog inte svårövertalad utan hakar väl på även om jag inte helt bestämt mig ännu.

Bob Graham Round eller Padjelantaleden i början av september
Vi har bokat semester vecka 36, men fortfarande inte bestämt oss för vilket av äventyren vi vill göra. Tre tuffa Englandsäventyr under loppet av drygt fyra månader är i tuffaste laget och BGR är en jävligt tuff utmaning för att tala klarspråk, vilket för den oinvigde handlar om att springa 106 kilometer, över 42 bergstoppar i Lake District, totalt 8200 höjdmeter och detta ska genomföras på max 24 timmar. Vi har rekat och sprungit hela BGR (vissa etapper flera gånger) men vi skulle behöva reka några partier på andra halvan ännu en gång. Man har inte råd med några misstag om man ska göra ett helhjärtat försök. Bästa tiden för ett försök är normalt i skiftet juni/juli, då natten är som kortast och störst chans på bra väder och torra marker, men vädret kan växla snabbt.

Lika häftigt men mer tillbakalutat är äventyret att springa Padjelantaleden och en del av Kungsleden. Tanken på ett grovhugget upplägg är att flyga till Gällivare, ta bussen till Kebnats/Saltoluokta och därifrån springa Kungsleden till Kvikkjokk på två dagar. Sedan vidare från Kvikkjokk på Padjelantaledens 16 mil till Ritsem och därifrån ta bussen tillbaka till Gällivare. Antingen springer vi mellan stugor eller så ta vi med oss ultralätta sovsäckar och tält.

141223e

Inget är hugget i sten och vi bestämmer väl oss för vad det blir under vårkanten.

Ja, hela 2015 ser på pappret onekligen ut att bli ett häftigt år med många äventyr! Och vi tjuvstartar med en tvådagars på Sörmlandsleden mellan Malmköping och Mölnbo med övernattning i Mariefred nu på fredag/lördag.

141223f

Vi båda önskar er alla en synnerligen god jul och god fortsättning!

141223g

Jul 082014
 

170700aBob Graham Round (BGR): 42 bergstoppar i Lake District, 106 kilometer och 8200 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Kan det vara något? Är det ens möjligt för en normalbegåvad terränglöpare från Sverige? Som kuriosa kan nämnas att ultralegenden Scott Jurek genomförde BGR den 14 april i år och skrev då följande på sin FB-sida:

We cut it real close in the end with only 16 minutes to spare, but we did it! 23:44 for the Bob Graham Round. Quite possibly one of the most difficult courses I have done in my life! Over 28,000 feet of climbing in 65 miles.

BGR är ingen tävling. Inte heller är det en uppmärkt led eller lättsprungen stig. Men med mycket mängd och framförallt backe i benen, karta och kompass, pannben och stort ett hjärta är det bara ge sig ut på ”rundan” värd att minnas som ett löpäventyr av klass. Om du nu gillar berg, tystnad och omväxlande väder vill säga!

Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas. Inför bergsultran GL3D på tre dagar den gångna våren bestämde jag mig tidigt att stanna kvar i Lake District i ytterligare 5-6 dagar för att vandra BGR. Föga anade jag väl då, förra hösten, att jag skulle få sällskap av en vacker själsfrände vid namn Kerstin. Vi sprang tillsammans under hela vintern och våren, framför allt ultrapass på Sörmlandsleden och Bruksleden. Väl samkörda gjorde vi bra ifrån oss på GL3D och Kerstin sprang dessutom hem segern bland damerna i elitklassen. Mer om det storslagna äventyret kan ni läsa i ett tidigare inlägg. Nåväl, tanken var att vi skulle vandra BGR efter GL3D, men med 13 respektive 16 kg packning på ryggen utbrast vi i ett långt skrattanfall redan under första klättringen, den lilla branta enkla klättringen upp mot High Snab Bank. Nä, att vandra BGR med ”tung” packning var inte alls vår grej insåg vi då och där. Vi vandrade istället tillbaka till Keswick och rekade således av sista milen av BGR (om man väljer att springa rundan medsols). Dagen efter den insikten sprang vi första etappen medsols (fast omvänt) i värsta regnet och blåsten. Lärorikt att testa regnkläder och navigering. Sträckan Threlkeld-Blencathra-Great Calva-Skiddaw-Keswick på 20 km tog oss strax över fyra timmar att avverka, vilket också är hålltiden för nämnda sträcka. Efter ytterligare ett par dagar checkade vi även av terrängen på Helvellyn. Även där under tuffa väderförhållanden. Trots detta fick både Kerstin och jag mersmak och drömmen om ett framtida BGR-försök tog form och planer realiserades. Ett uns av besatthet eller målmedveten dårskap hade sakta slagit rot.

En vecka efter hemkomsten från England i maj blev vi märkligt nog sjuka båda två samtidigt. Det blev en veckas kurering hemma hos Kerstin och hennes nyinköpta hus med skönaste uterummet. Där smidde vi planer för vår gemensamma semestervecka #27. Vi hade sedan tidigare planerat för Lake District, men sedan ändrat till löpäventyr i Åre, för att ändra tillbaka till Lake District och boka flyg. Siktet var inställt på att springa hela BGR, men uppdelat på två dagar för att kunna reka i lugn och ro med en natts sömn. Vi la upp en flexibel plan och bestämde oss för att bara ha med det absolut nödvändigaste och obligatoriska för ett löpäventyr i bergen över flera dagar. Vi reste i våra löparkläder. Kerstins packning/löparrygga vägde 3 kg och min 4,2!

Vi kom fram till Keswick på lördag kväll den 28 juni och vi tog in på samma B&B som vi bodde på i maj. Väderprognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att springa BGR på måndag och tisdag (30/6–1/7). Vi sprang förstås i bergen även dagen innan på söndagen och efteråt på torsdag och fredag, men de äventyren är föremål för ett separat inlägg senare.

Och precis som författandet av storyn om GL3D delar vi båda på den glädjefulla bördan även denna gång. Dag 1 är skriven av Kerstin medan jag plitat ihop orden för dag 2. Samtliga foton är tagna av oss båda. Håll till godo!

Kort fakta om Bob Graham Round
170700bGenomfördes första gången 1932 av Bob Graham. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932. Berget är inte särskilt brant eller högt (690m), men underlaget på båda sidor är grymt jobbigt med ljung och sumpig myrmark.

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills någon klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften föll i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare genomfört BGR och till och med 2013 är totalt 1848 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Långt fler har dock genomfört rundan, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club, då de har en del krångliga verifieringskrav.

Sedan finns flera varianter av Bob Graham Round. Den klassiska är på 42 specifika toppar, men under årens lopp har antalet utökats. Det finns dock två kriterier som ska uppfyllas: 1) topparna måste vara över 2000ft och 2) genomförandet ska göras under 24 timmar. Rekordet på flest toppar inom 24 timmar hålls av Mark Hartell med det imponerande antalet av 77 toppar. Snabbaste tiden för den klassiska BGR på 42 toppar hålls fortfarande av Billy Bland på tiden 13:52, ett rekord som stått sig i 32 år!

Den vetgirige hittar mer information eller källor till mer information på följande webbsida

Här kan ni ladda ner våra GPS-filer: Dag 1 i tcx-format eller gpx-format och Dag 2 i tcx-format eller gpx-format.

Den som vill springa/vandra delar eller hela BGR bör införskaffa följande oumbärliga karta, med delsträckor, hålltider och användbara tips infällda längs sträckningen, vattentålig och i skala 1:40.000:

170700c

Dag 1 (skrivet av Kerstin) – 21 toppar (Skiddaw till Harrison Stickle), 54,91 km, c. 4000 hm, 11 timmar och 42 minuter
140630aKlockan ringde strax före sex på måndagmorgonen och det var inga problem att komma ur sängen. Strax var frukosten uppdukad på rummet och ett rejält lass yoghurt toppat med blåbär, banan och nötter sköljdes ned med ett par koppar kaffe. Löparryggorna packades snabbt och det lilla av vår packning som inte skulle med på BGR fick plats i en plastpåse som vår värd Michael tog hand om. Förväntansfulla promenerade vi ner till Moot Hall, den klassiska startpunkten på torget mitt i Keswick, och ganska precis klockan sju startade vi klockorna och gav oss av längs de smala gatorna. Vi valde att springa medsols, precis som Bob Graham gjorde för 82 år sedan, så efter någon kilometers asfaltslöpning började den långa klättringen på 900 höjdmeter upp till toppen på Skiddaw. Det här är en välanvänd vandringsled och stenlagt nästan hela vägen upp, men stigningen tar ändå på krafterna och det kändes redan att söndagens nöjeslöpning runt Helvellyn kanske inte varit den smartaste förberedelsen liksom backtävlingen i Surahammar två dagar tidigare inte heller var helt optimalt.

Första etappen medsols bjuder bara på tre toppar men med ganska långa löpsträckor mellan och beräknas klaras av på fyra timmar. Bara upp och ner för Skiddaw tog oss två timmar men då stannade vi också ett antal gånger och njöt av utsikten, fotograferade och gottade oss i det fantastiska vädret – strålande sol, i stort sett vindstilla och runt 20 grader varmt. Utförslöpan ner mot Great Calva var lättlöpt och stigen upp i stort sett torr och väl synlig så andra toppen var snabbt passerad. På vägen upp stötte vi upp två flockar med moripor, en av de få fågelarter som Niklas faktiskt aldrig sett tidigare, vilket var extra kul! Brant löpning följde ner i dalen och dammet yrde runt fötterna innan vi var nere i ljungsnåren som kantar Wiley ghyll och River Caldew. Några rivsår senare vadade vi över den senare och passade på att dricka av det friska goda vattnet. Uppför igen, via Mungrisdale common till Blencathra. Lång och flack stigning från det här hållet men vi visste att det väntade häftiga klippbranter på sydsidan och efter att toppen passerats uppfylldes våra förväntningar till fullo. Här kravlade vi oss upp i regnet på alla fyra på såphala klippor i maj och nu kunde vi springa/klättra/studsa nerför! Utsikten fantastisk och bergssidorna bitvis svindlande branta bara någon decimeter från stigen. För min del blev nedfarten en av de häftigaste upplevelserna under dessa dygn. Det vill säga skräckblandad förtjusning i de brantaste passagerna som gav gåshud och magen bubblande av glädje där det var mer springbart. Nästan lika glädjande var att första etappen nu var avverkad och en kaffepaus i Threlkeld väntade. Sällan har kaffe smakat så gott!

Så här långt låg vi exakt i fas med tidsschemat men så var vi ju i kända marker och hade inte behövt ödsla någon tid på att fundera över vägen. Från och med Threlkeld fick vi börja orientera själva. BGR är ju inte markerad någonstans och även om den på några ställen följer breda stenlagda stigar så dominerar ändå löpning genom stiglös terräng och knappt skönjbara stigar genom svårsprungna fält av ljung och ormbunkar, stora fält av stenblock, sumpiga grässlänter och läskigt branta stenrösen. Etapp två börjar med en stigning på knappt 600 meter upp på Clough Head och inte mycket av dess norra sida erbjöd någon upptrampad stig men med så bra sikt var det lätt att bara köra rakt upp och undvika de värsta stenfälten. Efter Clough Head följer ”The Dodds”, fyra toppar (varav tre räknas) med bara något hundratals meters höjdskillnad så dessa plockades i rask följd. En mindre energidipp hos Niklas avhjälptes snabbt med några extra nötcreme. BGR fortsätter sedan vidare längs denna fantastiska bergskedja med ytterligare sex toppar (plus några som inte räknas) varav Helvellyn är högst med sina 950 meter. Relativt flacka utförslöpor och inga särskilt jobbiga stigningar men timmarna går och det känns i benen efter sisådär sex timmars löpning och 14 toppar. En liten orienteringsmiss vid Dollywaggon Pike vägdes upp av att vi fick se några vackra ringtrastar utanför dess brant stup på nordsidan. Från Dollywaggon har man två vägar att välja på för att ta sig upp på Fairfield. Vi tyckte att brant rakt upp lät bäst – ända tills vi kommit ner så långt mot Grisedale Tarn att vi såg precis hur brant det skulle bli.

För första gången för dagen lät jag mig känna efter hur trött jag faktiskt var och plötsligt kände jag att jag inte ville upp för den där toppen! Det alternativet fanns förstås inte och vi var i alla fall ense om ett snabbt vägbyte då det fick bli en liten extra sväng längs med Grisedale Tarn och en stunds vilopaus sittande med lite energiintag innan vi tog oss an den branta steniga stigen upp. Inte mycket att fundera på, bara att sätta en fot framför den andra och långsamt, långsamt tog vi oss till toppen. 350 höjdmeter på en kilometer. Siffrorna kändes bekanta och på nervägen tycktes även de branta serpentinerna påminna mig om något. Vissa upplevelser försöker man ju förtränga och uppenbarligen var jag inte ensam om det för när jag till slut insåg att det var här vi hade gjort vårt ödesdigra misstag på GL3D:s andra dag och sprungit ner åt fel håll för att sammanbitet direkt få klättra precis samma väg tillbaka, så förnekade Niklas det helt bestämt. Efter en titt på kartan senare på kvällen fick han erkänna att jag hade haft rätt. Fairfield har två gånger fått oss lätt uppgivna men en dag ska det bli ändring på det. Visst måste man försöka vända motgång till medgång och jag har bestämt mig för att jag ska bli kompis med Fairfield!

Seat Sandal följde, klättringen upp gjorde mig på bättre humör för jag mindes hur vi flugit nerför här i maj och nu blev jag lite imponerad av att vi överhuvudtaget hade kunnat springa nerför med tanke på hur brant och stenig den smala stigen faktiskt var. Från toppen ska man enligt kartan gena rakt ner till Dunmail Raise men medan jag ville följa kartan ville Niklas ner till stigen längs Raise Beck istället, då han sprungit den tidigare. Motvilligt gick jag med på det men muttrade tyst för mig själv hela vägen ner och tyckte inte att stigen, när vi väl nådde den, var särskilt lätt att springa på. Vi lär aldrig få veta om det varit bättre eller sämre att springa rakt på, någon stig syntes inte till nerifrån och bergssidan täcktes av stenrösen och hav av ormbunkar, förmodligen inte så lättforcerat. Ytterligare rekning här vore nog inte helt fel.

Etapp två var avklarad men nu låg vi nästan 30 min efter tidsschemat och det mesta av den tiden hade vi lagt på Fairfield. Efter ett par minuters hämta-andan-paus nere vid Dunmail Raise startade klättringen upp mot Steel Fell, i sig inget högt berg men 350 höjdmeter och brant klättring i halt gräs var inte direkt lockande. Något stärkta av de imponerade orden från en vandrare som frågade efter närmaste busshållplats hittade vi i alla fall en diskret liten stig och tog oss upp till toppen. Bara fem toppar kvar nu och till Calf Crag var det lättsprunget, mjukt och skönt som omväxling! Därefter får man välja väg igen, Sergeant man eller High Raise först. Eftersom vi hamnade lite långt söderut ner till Mere Beck var valet enkelt och vi fyllde på rejält med vatten inför klättringen upp till Sergeant man. Den här toppen tog vi från andra hållet på GL3D och tyckte oss känna igen, men ändå stannade vi på fel ställe. Lätt förvirrade av två små tjärnar som i förhållande till toppen låg fel på kartan sprang vi ändå vidare till High Raise innan Niklas insåg var vi hade hamnat fel. Det blev till att vackert springa tillbaka och upp på rätt topp. Ingen höjdskillnad att tala om men den extra kilometern kändes rätt onödig. Skönt nog följde lätt nerförsbacke till Thunacar Knott och så vips var vi uppe på dagens sista, Harrison Stickle. Det kändes fantastiskt! Halva sträckan och 21 toppar avklarade på 11 timmar och 42 minuter. Visserligen närapå en och en halv timme utanför tidsramen men utan större missöden eller stukade fötter och tidsangivelserna är ändå beräknade efter en 23 timmars runda.

Nu var vi ännu inte riktigt färdiga med dagens löpning. Vårt boende vid idylliska Stickle Barn låg bara 2.5 km bort men tyvärr också 650 m nedanför oss. Vi tog det lugnt nerför genom en vacker ravin med en vilt forsande vatten vid sidan om stigen och väl nere var det fantastiskt skönt att få duscha och byta till torrt och rent. Att sedan få sjunka ner i en skön soffa i Stickle Barns lantliga restaurang och avnjuta en välsmakande hamburgare med delikat sallad och gigantiska pommes var sagolikt välkommet. Jag frös trots den varma natten och föll, med dubbla täcken och rätt utmattad, snabbt ned i djup drömlös sömn.

140630b 140630c 140630d 140630e 140630f 140630g 140630gg
140630h 140630i 140630j 140630jj 140630k 140630l 140630m 140630n 140630o 140630p 140630q 140630r 140630s 140630t 140630u 140630v 140630w 140630x 140630xx 140630y 140630z
140630zz 140630zzz
140630zzzz

Dag 2 (skrivet av Niklas) – 21 toppar (Pike O’ Stickle till Robinson), 53,88 km, c. 4200 hm, 13 timmar
140701aVi vaknade strax innan åtta på tisdag morgon. Trots att min kropp vilat på metallspiraler i världens sämsta resårmadrass jag någonsin upplevt hade jag sovit bra. Kerstin hade sovit som en prinsessa i överslafen på en betydligt skönare madrass. Kände mig vederkvickt till sinnet och var bara småstel i benen. Gårdagens fantastiska Stickleburgare och runt nio timmars sömn hade gjort mig gott. Det är märkligt, men under de flerdagars jag genomfört det senaste året är det alltid på dag två eller tre som kroppen presterat bäst, som om min kropp behöver en dag på sig för att komma i form. När vi kom ut i solen som sken från en azurblå himmel visste jag intuitivt att detta skulle bli en minnesvärd dag med för mig helt oprövade stigar. Vi avnjöt en lång engelsk frukost som vi rundade av med cappuchino och latte. Vi firade ju fem månader som stigförälskat par!

I och med gårdagens energidippar hade jag slukat mer energi än beräknat och hade bara en flapjack kvar. Mycket oroväckande. Det var med stor lättnad som jag upptäckte att frukoststället hade hemgjorda flapjacks och mars bars!

Strax efter nio var vi redo för den lååånga branta klättringen upp till stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’Stickle på 650 meters höjd. Vi avnjöt en sjungande gärdsmyg som exponerade sig vackert på en staketstolpe. Redan efter 300 meters klättring insåg vi att denna dag – om vädergudarna inte ville annat – skulle bli tuff, vad gäller sol och hetta. Det var heller ingen fläktande vind att tala om. Svetten dröp. Om vädret fortsatte på detta vis skulle sträckan mellan Wasdale och Honister bli riktigt tuff, då vi inte skulle korsa en enda bäck längs vår väg. Nå, vi var inte där ännu. Det är här och nu som gäller. Inte måla upp sådant som ännu inte inträffat. Vi tog en kort paus på en fin avsats och njöt av utsikten över Great Langdale.

När vi väl var uppe vid stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’ Stickle nollställde vi klockor och tryckte igång dem samtidigt som vi lät benen löpa stigen fram till dagens första topp, Pike O’ Stickle. Vi träffade ett par som var ute och vandrade med sin goa hund. Det hör liksom till att man hejar och slänger några ord med dem man möter. Och alla tycks äga en välmående och väluppfostrad hund. Fin utsikt från toppen och vi tog ut kursen för nästa topp, Rossett Pike. Löpningen över Martcrag Moors myrmarker var både skön och vacker. Dalgången nedanför var fantastiskt vacker med rader av små kullar, som påminde om de man ser på sibiriska tundran. Vi mötte ett par grupper med vandrare när vi körde på skrå ner mot bäckravinen, där vi stannade och drack, för att spara på vår egen vätska. Vi hittade stigen eller snarare antydan till stig upp mot Black Crags. Rossett Pike var en medioker topp, men utsiken ner i dalen mellan Loft Crag och Bowfell var läcker. Därefter blev det en brant diagonal klättring upp mot Bowfell på 903 meters höjd. Flera gånger kom jag att tänka på Väggen i Sälen. Man tog ett steg för att plötsligt stå och svaja för ett ögonblick innan man hittade tyngdpunkten i förhållande till lutningen.

Att springa i berg är en slags paradoxal upplevelse. Omgivningarna i sig är rätt händelselösa och orörliga, förutom växlingar i väder och porlande bäckar samt ljudet av sjungande fåglar. Händelsen och upplevelsen ligger snarare inombords, men väcks av det utanförliggande. Min kropp och dess sinnen tar in intrycken och rörelsen framåt över det varierade underlaget absorberas av kroppen, stärker den och tar lärdom. I grunden en väldigt enkel och primitiv känsla. Det är först nu i skrivande stund jag har tid att reflektera och analysera. Där och då är det bara här och nu som gäller och ständig fokus på att läsa av stigen framför en, om än bara en imaginär stig som flyter ovanpå stenar, klippblock, gräs och myrmarker. Stimulerande, även om jag inte tänker mycket när jag springer. När jag gör det och låter tankarna vandra, ja, då är det bara en tidsfråga till jag snubblar. Att springa i berg är att låta sig hänföras. Att suga in de storslagna vyerna. Att inom sig förnimma ens nedärvda ursprung. Det enkla i att transportera sig långt och länge och känna glädjen i att verkligen kunna göra det, fast det är jobbigt. Det är vid dessa tillfällen jag mår som allra bäst, ja, när jag är i kontakt med min omgivning och med mig själv.

Som sagt, det är inte mycket som händer, men ändå något. Framåt. Sträckan mellan Bowfell och Wasdale karaktäriseras av en sak och det är sten. Sten, sten och åter sten. Bowfell, Esk Pike, Great End, Ill Crag, Broad Crag, Scafell Pike och Scafell var alla otroligt steniga, men ändå så olika steniga. Bowfell med sina stenfält, Great End med sina stenbumlingar täckta av gröna lavar, Broad Crag med sina klippblock och så Scafell Pike med sina stenklossar. Jo, jag skriver stenklossar, för stenarna var formade som klossar. Och så alla dessa människor på Scafell Pike. Av förståeliga skäl. Toppen är för dem vad Kebenekaise är för oss svenskar. Högsta toppen liksom.

Som vi längtat efter att få uppleva Scafell. Kanske inte så mycket själva Scafell Pike, utan snarare den intilliggande toppen Scafell och dess beryktade passage Broad Stand. Det var fantastiskt spännande att få se Broad Stand på nära håll, men att ta sig an denna genväg upp till Scafell utan guidad hjälp och/eller rep var inte alls något som lockade, trots torrt underlag och ingen vind. Hellre tar man omvägen via Foxes Tarn och förlorar 10-15 minuter än att riskera att förlora livet. Sagt och gjort, vi tog en utförslöpa längs Scafells ostsida ner till bäckravinen som ledde upp till lilla Foxes Tarn. Här fick Kerstin en energidipp och vi satte oss på en härlig gräsbevuxen avsats och njöt av utsikten medan vi intog energi. Vi fortsatte sedan klättringen upp till Scafell, vars topp inte hör till de mest spektaktulära, men det är snarare vägen som är det. Därefter var det bara en lååång utförslöpa ned till Wasdale. Den sista korta men ack så branta biten var rätt marig med lös scree i vilken man lätt gled utför i, vilket är rätt obehagligt. Det tog sin tid, men ner kom vi. Kerstin körde rutchbane-varianten på ändan i gräset. Nere i dalen var det hett som tusan och till slut kom vi till campingen. Vi blev riktigt nedslagna då den lilla campingbutiken visade sig vara stängd mellan 11 och 17. Shit! Men vi hade bara hunnit deppa en minut när en man på gräsklippare kom åkande. Han stannade och frågade om vi ville handla? Jaaaa, sa vi unisont och sken ikapp med solen ovanför. Han öppnade och vi handlade som aldrig förr: kaffe, glass, dricka, juice och flapjacks! Som en skänk från ovan. Vi njöt i solen. Fyllde på med vatten, för det skulle bli ont om den varan framöver.

På BGR-kartan står följande att läsa vid Wasdale: ”There is NO easy way out of Wasdale!”, vilket gör sig gällande oavsett man springer med- eller motsols. Det blev en tuff klättring uppför Yewbarrow. Men som alltid, det är bara tålamod som gäller och en fot framför den andra och bara upprepa detta tills man är uppe. Den så kallade stigen ner för Stirrup Crag var lite scary och i klass med Blencathra. Bara att ha fokus på var man sätter fötterna och inte göra något överilat. Vi stannade till vid Red Pike (topp 32 i ordningen) och njöt av den storslagna vyn med de kommande topparna Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Vi fortsatte vår väg längs kammen innan vi vek av stiglöst mot Scoat Fell med sina 843 meter. Det lustiga är att denna topp inte ingår i BGR, men väl den läckra bakomliggande toppen Steeple med sina 819 meter. Tror Bob Graham hade sinne för humor. Hursomhelst blev Steeple en mycket positiv överraskning och på vindlande stig sprang vi fram och tillbaka innan vi fortsatte mot Pillar. Gårdagen hade varit tuff för mig med flera svackor och energidippar och idag var det istället Kerstins tur medan jag kände mig stark och fräsch. Märkligt hur det kan bli. Sträckan mellan Wasdale och Honister blev en tuff prövning för Kerstin, ja, för oss båda och en balansgång beträffande humörsvängningar.

Innan klättringen upp mot Kirk Fell bestämde vi oss för att lämna stigen och ta en omväg via en bäck för att dricka och fylla på med vätska. Vi tappade en del höjdmeter, men annars blev det inte mycket till omväg då vi hittade en gammal fårstig rätt upp längs bäckravinen och vi kom nästan rakt på Kirk Fell. Därefter blev det en lång utförslöpa på mot den märkligt formade bergstoppen Great Gable. Klättringen upp på stengrusstig var tuff, särskilt som det var hett som tusan, solen låg på och närmast vindstilla. I samma veva tittade jag på klockan och kunde konstatera att vi avverkat 30 km på drygt 9 timmar. Då förstår man att terrängen inte erbjuder en dans på rosor! På toppen njöt vi av utsikten och stoppade i oss energi, innan vi fortsatte utför bland klippor och sten. Kerstin hade det motigt under klättringen uppför Green Gable. Men sedan blev det skön löpning hela vägen ner till Honister och Kerstin piggnade till. Solen började sänka sig märkbart och det blev efterlängtat svalare.

Väl nere i den lilla hålan Honister var bäckarna uttorkade. Cafét var stängt liksom YHA-vandrarhemmet. Snacka spökhåla. Jag såg att det stod en bil vid en fallfärdig hydda, så jag knackade på den tunna plywood-dörren, varvid en man öppnade och jag frågade om vi kunde fylla på vatten. På bruten engelska förklarade han att kranvattnet tyvärr var värdelöst. Han försvann in i huset och kom tillbaka med två kalla flaskor med bubbelvatten och gav oss. Vi blev överlyckliga och överöste honom med välsignelser och hela ordförrådet med synonymer för tacksamhet! Vi tog en paus. Stoppade i oss energi och bytte till långärmad merino, nu när det började skymma och förväntades bli kyligare.

Nu återstod en lång klättring upp till Dale Head på 753 meters höjd och sista etappen med de tre resterande bergstopparna. Vi var båda trötta, men samtidigt fyllda av något, något som är svårt att beskriva med ord eller ens förstå. Det är bara att flyta med liksom. Själv fylldes jag till bredden av de vackra vyerna. Det varma släpljuset som färgade topparna röda, med topparna i väster sköt upp som knivskarpa mörka silhuetter. Nyansskiftningar i blått. Och så tystnaden. Det var magiskt helt enkelt. Och inte hade vi behövt byta till långärmat. Kvällen var så där skönt sommarljummen. Vi nådde till slut Dale Head, där vi stannade och njöt av utsikten och den nedgående solen. Sedan bar det av mot Hindscarth och därefter blev det skön gräslöpning utför innan det var dags för ”rundans” sista korta klättring mot sista toppen vid namnet Robinson. Väl där blev det pusskalas! Vi hade förvisso pussats på nästan varje topp och från GL3D hade vi tagit med oss traditionen att ge varandra en styrkande puss vid varje grind vi passerade igenom. Nu satte vi på oss pannlampa och det blev en grymt läcker och långa flack utförslöpa via High Snab Bank ned till Little Town i pannlampans sken. Därefter blev nio kilometer mördande tråkig asfaltsväg ända in till Keswick och tills vi slog händerna i stentrappan på Moot Hall!

Vilken sanslöst häftig rektur av Bob Graham Round! Vi landade på 24 timmar och 42 minuter effektiv gång-/löptid! Förutom övernattningen på Stickle Barn gjorde vi tre längre stopp där vi stängde av klockorna: Threlkeld, Wasdale och Honister. Innan vi gör ett seriöst försök nästa år kommer vi att göra en rektur-repris av sträckan mellan Dunmail Raise och Keswick. Vi kommer inte använda pacers, men väl energisupport på de sedvanliga fyra stoppen vid Threlkeld, Dunmail Raise, Wasdale och Honister.

Ett minnesvärt äventyr i bästa sällskapet! Tror knappt det finns ett bättre sätt att uppleva och upptäcka Lake District. Gå och springa med lätt packning är helt enkelt det ultimata sättet!

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

140701b 140701c 140701d 140701dd140701f
140701e 140701g 140701h 140701i 140701j 140701k 140701l 140701m 140701n 140701o 140701p 140701q 140701r 140701s 140701t 140701u 140701v 140701w 140701x 140701y 140701z 140701za 140701zb 140701zc 140701zd 140701ze 140701zf 140701zg 140701zh 140701zi 140701zj 140701zk 140701zl
140701zm_finalkarta

Maj 232014
 

140522aMycket vatten har runnit under broarna sedan vi sprang i mål i Pooley Bridge efter tre dagars fjällöpning i engelska Lake District. Många blommor har hunnit blomma och många fåglar har hunnit flyga från Sydeuropa till Sverige sedan senaste blogginlägget för snart två veckor sedan. Ja, jag har till och med hunnit bli förkyld med värsta rethostan i mannaminne, fast å andra sidan var det läge för välbehövlig löpvila. Var dock inte tillräckligt förkyld för att inte kunna styra upp traillägret i Kolmården med ETK och springa fantastiska stigar i bästa sällskapet och härligaste sommarvädret med läckra fågelmöten! Jag har ridit ut värsta hostan hemma hos Kerstin och hennes underbara hus i Västerås. Märkligt nog blev hon förkyld hon med. Vi har suttit i hennes härliga uterum och njutit som två ungdomliga pensionärer. Som på besök i framtiden. Nå, vi har smitt nya planer över koppar med latte och ingefärste. Vi har anmält oss till parklassen i Dragon’s Back och nu är det bara att komplettera meriterna med två äventyr fram till den 8 september då anmälan stängs, medan Kerstin har en garanterad plats. Den 30 september avslöjas så de 120 lyckliga deltagarna som blivit antagna till detta event med kultstatus som går av stapeln 22-26 juni 2015.

Nå, det råder ingen brist på äventyr för den som vill springa långt i läcker och tuff natur. Efter att vi klarat av GL3D stannade Kerstin och jag kvar i området ytterligare fem dagar med avsikt att vandra Bob Graham Round så långt vi hann och fann möjligt. BGR är ingen tävling utan är en utmaning på 42 fjälltoppar, 106 km och 8230 höjdmeter på max 24 timmar. Start och mål är alltid vid Moot Hall på torget i pittoreska Keswick och man väljer själv klockslag för start samt åt vilket håll man vill göra ”varvet”, mot- eller medsols. För att bli invald i Bob Graham Round Club behöver man support/pacers som styrker detta, vilket känns lite stenålder i rådande GPS-era. För att göra en halvlång historia kortare så hade vi alltså tänkt reka BGR genom att vandra den, men det slutade i totalfiasko och en nyttig lärdom men tillika en glädjefull sådan: Varför vandra med tung packning när man kan springa med lätt packning?! Mer om det längre ner i inlägget. Hursomhelst, så har vi nu bokat flyg och åker tillbaka till Lake District första veckan i juli för att springa bland bergen i största allmänhet och testspringa BGR på två dagar i synnerhet. Och vi reser lätt i löpkläder och enbart med varsin löparrygga och tar in på B&B. Minimalistiskt, enkelt och flexibelt. Inget överflödigt. Bara vi med spring i benen!

Nåväl, här nedan följer ett litet sammandrag av dagarna efter tredagarstävlingen GL3D.

Tisdagen 6 maj
Eftersom Bosses och Henriks plan från Manchester till Arlanda skulle gå först på kvällen var det läge för sightseeing i Lake District för deras del samtidigt som vi fick skjuts till Keswick. Där det blev rundvandring och långfika innan de skjutsade oss till Little Town en mil söder om Keswick, så vi kunde ta oss an BGR och första stigningen motsols. Solen sken och vi tog farväl av Bosse och Henrik. Ja, sedan var det bara att börja vår vandring med 13 respektive 16,5 kg i våra ryggsäckar. Vi kom typ 200 meter upp på den första stigningen mot High Snab Bank innan vi bröt ihop och bara asgarvade: ”Är det här verkligen så klokt?” Nää! Vi skakade båda på våra huvuden och fortsatte att skratta. Vi insåg där och då att vandring inte är vår grej för att upptäcka Lake District och reka BGR. Nä, hellre springa med lätt packning! Vi tog en skön lunch i solen och lä av gulblommande ärttörne och njöt av vyerna innan vi vände åter mot Keswick. Tack och lov fin vandringsled hela (12 km) vägen och med vädergudarna på vår sida, som vanligt. I Keswick är det gott om B&B och vi hittade ett charmigt rum centralt beläget till bra pris. Vi tog in för två nätter. Vi bestämde oss för att springa första etappen av BGR medsols dagen därpå.

140522b 140522c 140522d 140522e 140522f 140522g 140522h140522i


Onsdagen 7 maj

140522_bgrVäderprognosen siade om låga moln, friska sydvästvindar och regn. Vi avnjöt engelsk frukost och solen sken genom trasiga moln. Även värden Michael var förvånad. Vi gjorde i ordning våra ryggor och packade dem med samma obligatoriska innehåll som för GL3D. Upplägget var att springa BGR Keswick medsols, men att springa själva etappen motsols. Så vi tog den vackra gamla banvallen mellan Keswick och Threlkeld. En skön sträcka på 8 kilometer med mycket historia om järnvägens uppgång och fall samt trådrullefabrikerna i området. Solen lös fortfarande och i Threlkeld tog vi en riktig gofika med latte och bakverk innan det var dags att anträda BGR och klättring upp mot den magiska bergstoppen Blencathra på 868 meters höjd.

Lagom till klättringen upp mot Blencathra såg vi de låga molnen komma inrullandes från sydväst. De såg allt annat än vänliga och sockervaddssöta ut! På vägen upp passerade vi ett par vandrare och efter en tredjedel mötte vi en fellrunningtjej med hund som var på väg utför mot Threlkeld. Vi stannade och pratade några minuter. Vi fortsatte uppåt och snart kom vi in i de mjölkvita molnen. Vinden ökade och regnet flög fram i sidled. På med regnjacka. Äntligen fick jag inviga min OMM Kamleika Smock i riktigt Englandsväder! Snart var det svårt att urskilja någon form av stig, då kammen bestod av klippor och stup på båda sidor. Nu började det även bli lite scary och pirrigt. Inov-8 Xtalon 212 är en sagolik sko med grymt grepp på alla underlag, utom på våta glatta stenar/klippor. Sista biten upp till toppen var det långsam klättring på alla fyra. Båda paren med handskar/vantar var dyngblöta. Ångrade att jag inte investerat i de ultratunna och lätta vattentäta goretexvantarna från Haglöfs som Bosse och Kerstin införskaffat. Väl uppe på toppen tog vi ut kompassriktningen och checkade av BGR-kartan. Nästa mål var toppen Great Calva. Den så kallade stigen dit bestod av tuff löpning i sank mark, över en bred bäck, genom grym ljung och sedan en blöt stig uppför Great Calvas nordsluttning. Vi checkade av Great Calva och drog på utför med sikte på ett molninsvept Skiddaw med sina 931 meter över havet. Riktigt blöt och tungsprungen torvmossa och ljung. Nu hade vi rakt motvind och regnet rätt in i ansiktet. Kerstin drog på sina regnbyxor och jag ville väl känna mig som en riktig engelsk fellrunner och beslöt att vänta med regnbrallorna (något som en riktig engelsk fellrunner inte väntat med!). Vi jobbade oss vidare uppför mot Skiddaws bergsrygg. Mina fötter började bli nerkylda under den monotona och blöta gången uppför och när vi väl kom upp på den exponerade ryggen var det stormstyrka, dimma och regn i sidled som närmast blästrade ansiktet. Gratis fellpeeling! Fötterna var nu väldigt nerkylda och jag behövde springa trots stormstyrka från sidan för att få igång värmen i fossingarna. Man kunde ledigt springa med 65 graders lutning mot vinden. Lättnaden var stor när det efter drygt 1,5 km uppe på kammen började gå utför. Och värmen i fötterna återkom efter ytterligare några kilometer ner i dalen och vidare ner under molnen. Sedan rullade det på utför ända in till Keswick.

BGR-etappen mellan Keswick–Skiddaw–Great Calva–Blencathra–Threlkeld är på 20 km (med optimal navigering) och hålltiden är 4 timmar. Vi gjorde den på 4:13 med många stopp och helt i vår egen takt! När vi springer den nästa gång i juli blir det dock från Keswick och den lååånga stigen upp till Skiddaw. Ska bli intressant att se vilken tid vi då lyckas avverka etappen på (utan 140 färska km i benen). Vi firade med indiskt på kvällen och en viss dam somnade som en stock och sov 12 timmar i sträck.

140522_karta_BGR
140522j 140522k 140522l 140522m 140522n 140522o 140522p 140522q 140522r 140522s 140522t 140522u 140522v 140522w 140522x 140522y 140522z
140522zz

Torsdagen den 8 maj
Efter traditionell engelsk frukost på vårt B&B tog vi en sväng med fika i Keswick och studerade kartan över Lake District. Det skulle bli svårt att få till det med en tur till Scafell Pike för att utforska den kniviga passagen Broad Stand. Vi beslöt oss för att ta bussen ned till King’s Head vid sjön Thirlmere och ta en löprunda över Helvellyn på fredag morgon istället. Hela bergskedjan där Helvellyn ingår är etapp 2 av BGR om man springer varvet medsols. Vi ville ju även besöka Helvellyn beroende på dess magiska namn och att vi sett toppen med dess snöfält på avstånd under fredag och lördagen. Ja, och sedan är Helvellyn en av de tre topparna (Helvellyn, Skiddaw och Scafell Pike) på över 3000 feet på ultratrailtävlingen 3×3000 80 km, som vi ska springa den 4 oktober nu i höst.

Bussfärden till King’s Head tog drygt 30 minuter och vi ”tog in” på campingplatsen Thirlspot Farm för 12 pund och slog upp vårt lilla blå tält med lätthet, då det inte var tal om någon trängsel på campingen. Vi försökte sedan lokalisera lamadjuret Kerstin tyckt sig se i fårhagen, men inga långhalsade djur syntes till. Vi diskuterade trötthetshallucinationer och läge för vila, men bestämde oss för att vandra runt sjön Thirlmere. Det blev en vacker, flack och prunkande grön vandring på 16 kilometer. Vi hade med oss kök, frystorkad mat och pulverespresso. Vid sjöns sydände lagade vi ihop en smarrig äventyrslunch. Väl tillbaka gled vi in på puben King’s Head och avnjöt resans avgjort godaste middag inklusive förrätt. Det blev en tidig kväll, dels för att vi av naturliga skäl var trötta och dels för att vi ville komma upp tidigt, då väderprognosen för fredagen såg riktigt regnig och blåsig ut.

140523a 140523b 140523c 140523d 140523e 140523f 140523g 140523h 140523i
140523j

Fredagen 9 maj
Vi vaknade tidigt. Väldigt tidigt! Då det regnade och blåste rejält. Och värst av allt: Det regnade in! Lagom roligt att betala 2200 kronor för ett tält som inte håller tätt. Det minsta man förväntar sig av ett tält i den prisklassen är att det är 100% vattentätt! Tältet är tillbakaskickat och pengarna tillbaka är utlovat, men jag ropar inte ”Hej!” förrän de sitter på kontot.

Det blev alltså en tidig morgon och frukost i ladugårdslängan som var omgjord till enkel campinglänga med toaletter, duschar och diskutrymmen. Det var torrt och passade för vårt frukostbestyr samt förberedelserna för morgonens löpäventyr till Helvellyn. Vi satte sedan av längs asfalten mot södra ändan av Thirlmere och stigen upp mot Helvellyn. Inte mycket till vägren att springa på och vi valde istället att vara lite olydiga och springa på en avstängd vandringsled, som påstods vara kameraövervakad. Äh, skrämselpropaganda, tyckte jag. Tror vi hade kommit typ en kilometer på skogsstigen när en bil kom ifatt oss och en snubbe öppnade dörren ”This road is closed! You have to turn around now!” Jaha, ”OK”, svarade vi, men vi var olydiga igen och genade rätt ner genom skogen till asfaltsvägen och därifrån var det bara en kilometer kvar till stigen upp mot bergen.

Snart kom vi till stigen och så började den långa klättringen upp till Helvellyn. Stigen var inte särskilt brant, men slingrade sig serpentinlikt långsamt uppför, så det tog sin tid av tålamod och introverta tankar att ta sig uppåt. Nå, det bjöds på fina vyer innan vi så steg in i molnen på 600-700 meters höjd. Bara vi och fåren däruppe. Vinden tilltog ju högre upp vi kom liksom regnet. När vi nådde Helvellyns topp på 950 meters höjd beslutade vi att inte fortsätta på kammen och plocka ytterligare bergstoppar fram till Great Dodd, utan istället vända ner i dalen mot King’s Head och vårt tält. Det var kyligt och blåste stormstyrka uppe på kammen. Vi var vid det här laget mätta på löpäventyr, nä, kanske inte, men ibland får man krypa till korset och vara lite realistisk.

Väl nere i dalen och en lång vacker utförslöpa med en lång avslutande horisontalsträcka längs med dalen kom vi så till slut till vårt lilla blå tält. Ja, och där stod så lamadjuret eller alpackan i fårhagen. Kerstin kunde glatt slappna av. Det var inget fel på hennes visuella uppfattningsförmåga. Vi packade ihop tält och siktade in oss på en latte på puben innan nästa buss mot civilisationen. Men kaffeserveringen var stängd och vi såg en snubbe som väntade på bussen. Två minuter senare satt vi på bussen till Windermere.

140523k 140523l 140523m 140523n 140523o 140523p 140523q 140523r 140523s 140523t 140523u 140523v140523w

Framme i Windermere efter en sightseeing genom Grasmere och Ambleside styrde vi våra steg mot Boots fik (som jag visste hade fri WiFi från mitt besök i höstas) för en riktigt efterlängtad fika. När vi väl satt där kom det fram en skön civilklädd fellrunnerkille som var med på GL3D och som vi diskuterat Bob Graham Round med. Han undrade givetvis vad vi gjorde där på fiket och varför vi inte stapplade fram på BGR. Världen är bra liten. Vi hittade sedan ett litet schysst B&B för 55 pund. Hängde upp allt blött på minsta tänkbara lediga yta, duschade och begav oss sedan ut på en sightseeingtur i Windermere ner till själva sjön. Inte alls så outdoorig som Keswick och Ambleside, utan mer turistig med glass och krimskramsbutiker och inte en enda vettig outdoorbutik av klass.

På lördagen blev det inte så mycket äventyr då det var dags att åka till Manchester och flyga hem till Svedala. Fast det är inte helt sant. Att resa kan vara ett äventyr i sig, fast sällan åt det positiva hållet. Det började riktigt dåligt då vi efter frukosten skulle upp till rummet och hämta ryggorna för avfärd upp till tågstationen. What the f… låset till rummet hade gått i baklås. Panik! Grym panik! Såg den lysa ur Kerstins ögon, särskilt som hennes plan skulle gå tidigare än mitt. Ner till hyrestanten för en verbal kulspruta. Tack och lov var hennes atletiska son där. Han skulle först ringa sin brorsa för att kolla hur de skulle göra medan vi förklarade att vi hade ett tåg att passa. Till slut kom han tillbaka med en fet hammare och en stor träkloss och slog upp låset och dörren! Pust! Inte bra för hjärtat sådant här! Jo, att springa i bergen, men inte lås i baklås!

140523x

Va, trodde ni att inlägget var slut nu?! Nä, vi avslutar väl med lite prylnörderi, eller hur? Det var klockrent att vara i England och verkligen få uppleva alla väderlekar (utom snö) och hur jäkla kallt det kan vara uppe på bergstopparna när man är blöt och blåsten som sveper över bergskammarna med stormstyrka. Alla kläder testades. Både regnjacka och regnbrallor fungerade ypperligt att springa obehindrat i. Det fattades bara ett klädesplagg för dessa förhållanden: vattentäta vantar! Testade några i England men de var inte i närheten av Haglöfs Gram Shell Mitten ultralätta och tunna vantar på 25 gram stycket. Så, det var lika bra att beställa dem på en gång vid hemkomst. Till min glädje var de prissänkta från 800 till 549 spänn! Så, nu har jag allt jag behöver. Vad, säger ni att ni hört mig säga det förut!? Märkligt! Kan jag inte minnas…

140523z_haglof

Och så har jag den gångna helgen på ETK:s trailläger i Kolmården testat min moddade 20 litersrygga från Inov-8. Packade den med allt obligatoriskt för det kommande löpäventyret i Lake District med Bob Graham Round 2 Day och Kungsledsäventyret i augusti. Ryggan satt som en smäck i dagarna två! De påsydda flaskhållarna från OMM och SIS-flaskorna på 40 cl från Pete Bland Sports fungerade klockrent! Allt är frid och fröjd, fast jag får stå över Kolmårdstrailen i helgen då jag vill vara helt kurant till Kullamannen ultra nästa lördag! Ha en trevlig helg på er!

140523z_hillkit
140523z_rygga140523y