Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop 14 aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt, av förståeliga skäl. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Äventyrets sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar däredter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av och ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Jun 102014
 

140607aDen gångna helgen gick i bokstaven B:s tecken! Bruksleden, Borlängeskogarna, Bästa sällskapet, Bästa vädret och Bokstavligen underbart. Detta inlägg blir dock mycket kortfattat, då jag fått gliringar från mina kattvakter att jag kanske varit borta lite mycket de senaste veckorna. Mina katter, Gloria och Toschie, kom i söndagskväll med direkta hot om att pissa ner alla mina löpskor om jag inte håller mig hemma om helgerna framöver. Och att de skulle spy ner tangentbordet till datorn om jag inte håller mina blogginlägg korta den närmaste tiden. Så, kära läsare, jag har inte så mycket val, mer än att rätta mig efter de nyrådande husreglerna från och med nästa vecka efter Vättern.

Nationaldagen
Sedan några månader tillbaka hade Kerstin och jag tagit initiativet till ett trailevent på Bruksleden med inbjudan till medlemmarna i Västerås löparklubb, Eskilstuna Trailklubb och Westeros Trail Running Society. Plötsligt var vi bara där vid utsatt datum. Kerstin och jag satte på kvällen av mot Surahammar via Bosse för att hämta ett par campingbord, ja, och så ICA Maxi förstås, för att inhandla de sista tillbehören till korvgrillningen. Skön kväll! Vi märkte upp milspåret, som var ett kortare alternativ (på 15 km) till den längre sträckan av hela etapp 7 och 8 på närmare 24 km. När detta så var gjort släpade vi grejor till vindskyddet vid Långsjön för en äventyrlig övernattning. Vi slog upp tältet i skymningen och avnjöt en kopp te samt Kerstins libanesiska kycklingröra i sviktade tunnbröd. På natten kunde vi avnjuta en spelande nattskärra som surrade i närheten av tältplatsen. Otroligt läckert, då det säkert var 10-15 år sedan jag hörde dess trollska surrande i försommarnatten.

140607b 140607c 140607d

Lördag morgon
Upp tidigt i ottan. Klarblå himmel. Redan varmt. Långsjön låg spegelblank ett stenkast från tältet. Grötfrukost i vildmarken. Sedan blev det till att bära grejor till samlingsplatsen nära Långssjöns strand. Mr Tailwind (Alexander Malmström) hade åkt från Nyköping och var på plats halvåtta på morgonen. Kerstin skötte allt vid uppsamlingsplatsen medan Alex och jag for upp mot Ramnäs och platsen där etapp 7 och 8 av Bruksleden möts för att sätta upp en vätskestation med vatten och energi från Tailwind. Efter en svettig strapats var vi tillbaka till samlingsplatsen vid tjugo i nio och goa stiglöpare hade redan rullat in. Och fler kom. Sju minuter över nio kom Kerstin ner från parkeringen och meddelade att det var dags för genomgång. Vi gick igenom bansträckningarna och annat praktiskt innan vi släppte iväg närmare 40 glada och taggade stiglöpare. Kerstin och jag tog leden motsols och Rodde med kompani sprang leden medsols, för att hålla koll på vilka som var kvar längs leden. Och det var kul att mötas vid Rövallskojan för lite snack och mingel. Kerstin och jag hann även med en kaffe och glass på Surahammars golfbana innan vi fortsatte sista kilometerna ned till grillplatsen vid Långsjön, där det var fullt mingel, grillning, badande och provning av Tailwindprodukter. Det var en fantastiskt kul förmiddag. Alla var rörande överens om att detta borde bli ett återkommande event! Vi hoppas på det! Folk droppade av i sakta mak och sedan kom lite regnstänk och de sista gav sig av. Kerstin, Alex och jag packade ihop det sista och skogarna var åter tysta, bara svaga ekon av skratt låg svävande kvar bland granar och mossbetäckta stenar.

Ni kan läsa mer om detta trailevent och med goa bilder på följande bloggar:
Ultrabrdo av Åsa och Senad
Långa loppet av Bosse

140607e 140607f 140607g 140607h 140607i 140607j 140607k 140607l 140607m 140607n 140607o 140607p 140607q 140607r 140607s 140607t

Kerstin och jag styrde sedan kosan mot Borlänge för ett dygn hos vännerna och ultrarävarna Laila och Krister. Vi tog en avstickare till Haglöfs outlet i Avesta och gjorde fynd! Kerstin hittade en ny superfunktionell, lätt och snygg regnjacka och jag fick en urläcker tunn fleece i försenad (jag hade redan fått en!) födelsedagspresent! En latte hann vi även med.

Det blev en riktigt mysig kväll hos Krister och Laila på Lyckovägen i Paradiset utanför Borlänge. Femstjärningt! Supergod middag med ultragod annanaspaj till efterrätt! Det blev hyfsat tidig kväll och hyfsat tidig morgon med grötfrukost på altanen. Solen lös och värmde gott.

Söndag
Klockan nio bar det iväg på en läcker Fäbodrunda med Laila och Krister som eminenta guider. Förutom ett kalhygge i början bjöd stigarna på fantastiska skogar, mossar, vyer, höjder, sköna långa motlut och utförslöpor och ett stycke kultur. Löpning flöt på fint och 18 km samt 470 höjdmeter kändes helt OK efter Bruksleden dagen innan. Efter en snabbrengöring med trädgårdsslang, soft tillvaro på altanen och efterföljande dusch bjöds det på nygräddade pannkakor, svenska jordgubbar, glass och vispgrädde. Femstjärnigt, som sagt. I Kristers och Lailas sällskap kan det inte bli annat betyg! Tack för allt!

Rundar av med lite fotrografier från Fäbodrundan, innan jag ägnar min totala uppmärksamhet åt katterna (och sista hårdträningen inför Vätternrundan:)

140608a 140608b 140608c 140608d 140608e 140608f 140608g 140608h 140608i 140608j 140608k 140608l 140608m 140608n 140608o 140608p

Dec 292013
 

För första gången på 100 år hade jag ingen lust alls att stiga upp när mobilen spelade upp sin harpmusik halvsex på lördags morgon! Vinden ven utanför och SMHI hade lovat friska sydvindar på uppåt 9-10 m/sek för Stockholmsregionen samt regn framåt eftermiddagen. Hm, funderingar bakom sömndruckna ögon: ”Var det verkligen värt att åka upp och springa Årets sista långpass, på asfalt och i blåst? Fanns det överhuvudtaget något lockande i asfalt och blåst i genom gråa urbana miljöer för en stiglöpare som jag?” Ja, och det som fick mig upp ur sängen var tanken på att få träffa löpvänner som jag inte sett på ett tag eller andra som jag träffat nyligen och så möjligheten till nya möten. Tanken att bara få springa med ett gäng glada själar som förmodligen ger sig ut av samma anledning, att känna gemenskap och dela något med andra på ett högst avspänt sätt på en av årets sista dagar.

Frukost, packning av lilla ryggan och sedan grensla MTB:n för att dra iväg i motvinden till Eskilstuna station. Kom fem minuter innan avgång. Soft uppresa med musik i lurarna. Framme vid Centralen fem över åtta. Uppsökte Espressohouse för en stor latte med extra shot och gled sedan nöjd vidare mot tricken. I ögonvrån får jag syn på löpargestalt som står och halsar ur en flarra i foajén till Pressbyrån. Personen vänder sig om och får se Charlottas strålande leende! Vi kommer in på perrongen och vältimat glider ett trick in. Snabbt urskiljer en del löpare i vagnen. Vi vandrar bort och slår oss ner vid en tjej från Borlänge, som åkt ner bara för detta sociala springevent. Grym löparsjäl! Väl vid Slussen hör man redan från trapporna upp ett högt sorl av prat och skratt. När vi kommer upp till spärrarna får vi förklaring: över 100 löpare är samlade utanför spärrarna!

Jag hittar snart Alberto och sedan Kent och Annelie och så Jonas och så, och så den och den och så vidare. Fascinerande att se så många glada och taggade löpare. Skulle man ha gjort en aura-fotografering där på Slussen hade nog resultat blivit som en glad färgsprakande psykadelisk LSD-tripp fångat på ett foto. Om de vanliga döda som passerade Slussen denna morgon bara visste vad som gjorde dessa löpare så glada och vad som väntade dem de närmaste 7-8 timmarna hade de förmodligen skakat på sin huvuden, utan att egentligen förstå vad de missade.

Klockan närmade sig halvnio. Initiativtagaren Peter Lembke hade en snabb genomgång och pekade ut dagens farthållare för det tre fartgrupperna 6:15, 6:45 och 7:15. Årets upplaga av Årets sista långpass var det åttonde sedan Peter sprang rundan 2007. Och denna dag hade ett samlat ett rekordstort antal löpare: 148 stycken! Långt mer än dubbelt så många som i fjol. Nu vill ville folk iväg och begav sig ut på torget för att hitta sin fartgrupp. Daniel hälsade på sin skock med springlängtande 6:15-löpare och sedan bar det av längs Skeppsbrokajen. Flaggorna vajade slött. Den utlovade vindstyrkan märktes inte av, men vi vet ju alla hur kassa SMHI är på att spå väder nuförtiden.

Märkligt, när jag ska försöka rekonstruera 60 kilometer löpning så här dagen efter inser jag till min glädje att det inte är riktigt meningen. Man måste helt enkelt vara med för att förstå. Man springer och pratar om allt möjligt med vänner och nya ansikten. Visst blir det mycket löprelaterat, men mycket av detta är också en viktig del av mångas liv, ja, kalla det livsstil, varför samtalsämnena skiftar även om löpningen och välmåendet är den röda tråden. När vi kom till Universitet blev det givetvis mycket snack om Vintermaran. Alla har vi våra fighter från den. Jag själv frontalkrockade med den förra året, men lyckades styra upp det hela och ta mig i mål. Sprang och snackade med Kent och Alberto och på Valhallavägen kom en löpare ikapp och frågade om jag var Niklas. Det visade sig vara joggvännen Jerry som jag tidigare inte träffat IRL, även om vi nästan sprang i mål samtidigt på sommarens ultraheta Swissalpine. Vi gjorde mer eller mindre sällskap hela vägen till Jakobsberg, där han valde att ta pendeln hem. Tack och lov för allt pratande till höger och vänster, vilket gjorde att jag glömde bort asfalten och merparten av de tråkiga omgivningarna och bilarnas brus på vissa sträckor. Det bara flöt på, som att springa på ett löpband med kompisar på vardera sida, nä, inte riktigt så.

Höjdpunkterna var depåstoppen vid 20 och 40 kilometer med kaffe, varm buljong, cola och diverse läckerheter i skuffen på Ullas bil. Helt underbart cool och avspänt! Innan det halvtimmelånga matstoppet på Max vid Barkarby/Jakobsberg passerade vi även genom fina områden på Järvafältet. Hjärtat gjorde ett glädjeskutt när vi närmade oss Säbysjön, de betade våtmarkerna och de lurviga skönheterna som jag och Annelie upplevde på julaftonsmorgon fem dagar tidigare. Ja, det är ju mina barndomsmarker, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Livet på asfalten rullade vidare och det blev samtalsstunder med båda kända som okända. Lite Upplandsledsnack och planer för 2014 med Wängberg, rehabsnack med MaratonMia, blandat med bankkollegan Paola och klassikersnack med en gammal räv. Från Hässelby och ända in till stan slog jag och Jonas följe. Vi ökade farten och höll ett skönt jämnt tempo. Jag hade aldrig träffat Jonas tidigare, men vi hade en del trevligt att prata om vad gäller löpning och pedagogik. Vi gjorde ett längre stopp vid Brommaplan för vätskepåfyllning. Mörkret började falla och regndropparna med det. Vi malde på, vidare upp och över Tranebergsbron. Baksida lår började ge sig till känna, men det kändes bra i Jonas sällskap. Snart kom vi ikapp Beckers grupp, som dragit förbi Bromma utan att stanna. Slog slang med Kent och vi ökade på inne i stan och när vi sprang längs Skeppsbron igen säger Kent: ”Jag slår vad om att snart kommer Jonas Wängberg farande. Han gillar att spurta på slutet”. Och vem tror ni kommer farande någon minut efter Kents uttalande? Tänkte väl det!

Underbart att komma till Slussen. Löpare från 6:15-gruppen droppade in. Köpte snabbt en kall cola och kexchoklad. Fan vad gott! Riktigt skönt att ha god marginal till tåget hem till Eskilstuna igen. Cecilias ögon sken av glädje över 6:06 på 60 kilometer och folk klappade om varandra. Sedan vart det en gruppbild innan vi skildes åt.

En fantastiskt trevlig dag var till ända! Varför måste det dröja till slutet av nästa år innan det är dags igen?? En eloge till Peter Lembke för utmärkt arrangemang och high five till Ulla och Annica för otroligt god service vid depåstoppen. Och sist men inte minst ett stort tack till alla medlöpare som gjorde dagen så minnesvärd! Fast årets sista långpass blir det nog inte. Siktar nog på ett vackert långpass på Sörmlandsleden på självaste nyårsafton. Kanske får jag ihop 365 mil för 2013.

Och nu kära läsare ska jag ut på ett återhämtningspass längs OK Tors snirklande stigar innan solen går ner!

131228_a 131228_b 131228_c 131228_d 131228_e 131228_f 131228_g 131228_h 131228_i 131228_j 131228_k 131228_l
131228_m