Aug 052020
 

00_IngressFinns det ett bättre sätt att förena mitt månatliga besök i Tivedens nationalpark än att bjuda in ett gäng sköna stiglöpare till dans i gudarnas orörda skogar? Där på den skogsklädda höjden mellan Vättern och Vänern, bland branta stup, höga bergklackar, skvattramfyllda sprickdalar och ruvande djupsvarta skogstjärnar. Kan det finnas ett bättre sätt att avnjuta en helg med likasinnade? Kanske. Men stigarna, naturen, gammelskogen och underskönt boende på Ösjönäs bjuder alltid på en ljuvlig dopaminkick som får heroin att kännas som gammal utspädd resorb. Beroendeframkallande stigar, visst, men så harmlöst. Det blev ett minnesvärt besök. Tolv sköna stiglöpare som gjorde helgen till en upplevelse att minnas. När till och med de juli-bittra vädergudarna mobiliserar för att ordna bästa tänkbara väder och både stor- och smålommar bjuder upp till ljuvligt spel, ja, då kan man nästa tro att det hela är riggat. Eller att det bara var en dröm alltihop. Spelar det egentligen någon roll? Euforin är densamma.

Nåväl, den gångna helgen var tillika den enda möjliga för mig att få till ett besök under augusti månad i och med mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020. Så det blev därmed två besök i juli. Ni kan rutinen vid det här laget. Jag tog tåget från Eskilstuna till Laxå efter jobbet på torsdag eftermiddag. Laxå börjar kännas hemvant på något underligt vis. Handlade på ICA och åt middag på Rasta innan jag promenerade till min inmutade skogsplätt i utkanten av Laxå. En kvarts promenad från tågstationen. Fixade en termos med te. Inte mycket mygg. Tyst. Tidig kväll. Att lyssna till tystnad är rogivande. Tankebilder framträder klarare.

200730a

Vaknade utvilad på fredag morgon. Den sista dagen i juli. Kändes som att sommaren återvänt. Sippade kaffe och åt en ostkaka. Packade ihop. Tog mig ut på stigen och promenerade till tågstationen. Inte en själ i spökstaden Laxå. Väntan i solen på bussen. Stor grön limo till Tiveden. Sightseeing och en kopp kaffe. Steg av i Sannerud vid sjön Unden. Hittade en ny genare genväg till Kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuvligt väder. Skön lång dag på stigarna i västra delen och givetvis ett besök i den östra folktomma och stiglösa delen av nationalparken. Lite smårekning för att förfina helgens upplägg. Kaffestopp vid Trehörningens strand i sällskap av en vinbärsfuks. En smältande god madeiratopp i Ösjönäs. En hel del vandrare på stigarna. Mötte ett par swimrunners vid några tillfällen. Åtta timmar och 30 kilometer senare nådde jag så min favoritudde som skjuter ut som en tunga i södra delen av Stora Trehörningen. Härlig ljum vind. Myggfritt. Vacker kontemplativ kväll. Ljuvlig natt under bar himmel. Som jag älskar att sova under bar himmel.

200731a 200731b 200731c 200731d 200731e 200731f 200731g

En dag att minnas
Vaknade tidigt på lördag morgon. Varmt, klarblå himmel och helt stilla. Minnesbilder från mitt augustibesök i Tiveden ett år tidigare frigjordes och flöt upp till ytan. Storlommarna som ropade. Totalt tio storlommar samlade till möte därute på sjön denna morgon och ett storlomspar som simmade och dök utanför ”min” klippa. Ett par smålommar flög över. Kacklande. Grötfrukost med nyplockade blåbär och flera koppar kaffe. Bara njöt av att vara i nästan tre timmar. Länge sedan jag var omgiven av så mycket stillsamt blått.

200801a 200801b 200801c

Nog med ord. Det var dags att tassa bort till nationalparkens huvudentré för att möta upp en förväntansfull skara stiglöpare. Gamla vänner men också flera för mig helt nya ansikten. Halvtio och redan hett. Det skulle bli en het dag och det skulle gå åt mycket vatten. Tacksamt nog var det riktigt bra flöden i skogens alla bäckar, vilka är drickbara och svalkande. Bilar med vandrare började droppa in liksom tillresta löpare. Mingel, presentation, armbågshälsningar, någon kram, socialiserande, toabesök, vattenpåfyllning, försvunnen mobil, raceväst-klämmande och idel glada miner. För en utomstående framstod säkert denna samling av exalterade barn med ovanligt hög genomsnittsålder som något (för)undransvärt, ja, till och med avundsvärt skulle jag tro.

Helgens sköna entusiaster: Gustav Henriksson, Linda Halldner Henriksson, Pontus Thedvall, Johan Ahlberg, Stefan Leeiner, Luigi Belcastro, Olof Philipson, Chatrine Ritzler, Anders Magnusson, Paméla Stenström och Jacob Wollberg.

Karta_Dag-1

Efter en kort genomgång av dagens tänkta upplägg bar det äntligen av på Trehörningsrundan medsols. Så fantastiskt att få springa på slingrande stig intill spegelblankt blått vatten i efterlängtad sommarvärme. Och med bara en lätt raceväst! Efter ett par kilometer vek vi av från den lilamarkerade stigen och tog av på den vackra bortglömda orangemarkerade stigen söderut. Förbi jättegrytan. När vi kom till Blanksjön hälsade storlommen oss välkomna med sitt ödsliga rop och det visade sig att fem lommar låg ute i sjön. Tänk att få springa genom knähögt blåbärsris och bara dra med handen genom riset och fånga upp solmogna blåbär. Kisstopp innebar blåbär. Och tvärtom.

200801d 200801e 200801f 200801g 200801gg

Försöker hitta orden. Orden som gör känslan och bilderna rättvisa när jag blundar och återupplever helgen i någon slags kronologisk ordning. De som var med behöver inte dessa ord. Alla bär på sin egen upplevelse. För er som läser detta och aldrig satt er fot i Tivedens nationalpark hoppas jag bara dessa ord inspirerar till ett besök. Att i ord försöka beskriva en dag eller två genom nationalparkens fantastiska natur är som att bygga La Sagrada Família i miniatyr med defekt lego. Jag gillar förvisso att måla med ord men det blir här bara fråga om grova svepande penseldrag. Fotografierna från de medverkande förmedlar det upplevda på ett bättre sätt.

Den springvänligaste stigen i nationalparken är utan tvekan västra halvan av Trehörningsrundan och den lilla Mellannäsrudan. Det var ett synnerligen glatt gäng som sprang på led längs sjön och pratade om allt mellan himmel och jord. En stiglöpares himmel och jord. Vattnet glittrade och solen sken. Som ett pastoralt omslag ämnat för Vakttornet. I norr blev det lite klättring upp på Backhopparklippan och Gustav drog en story om Boklöv och den finska backhoppartraditionen. Vidare upp på Tärnekullen, den lilla öglan som många besökare, löpare som vandrare, missar. Vackert. Kuperat. Läckert. Ja, sedan blev det sevärdheter på löpande band; grottor, gigantisk bautasten, Vitsands golden beach, Stenkälla gånger två och dess höga klint med den läckra utförslöpan. Och det var en upplevelse att se ett så gracilt gäng flyta fram mellan ett solbadande myller på Vitsands sandstrand, genom oset av kokosolja och solbränt fläsk. Ja, ni kan själva se det kritikerrosade klippet här.

200801h 200801j 200801k 200801l 200801m 200801n 200801o 200801p 200801pp 200801q

Tillbaka till huvudentrén var det dags för medhavd lunch nere vid Östgötavikens strand och flera avnjöt ett vederkvickande bad. Och vid ett av borden dukades det upp för en potentiell trerättersmeny, bara palmoljefria varumärken förstås, så den miljöomedvetne får allt packa ner egen palmolja. Riktigt skönt med en timmas ljuvlig paus. Tivedens stigar och kupering smyger sig förrädiskt på en, sakta men säkert dräneras man på energi. Bra att ladda ordentligt med energi, särskilt som det vankades stiglös terräng i östra delen på eftermiddagen.

200801r 200801s 200801t

Obanat i östra delen
När alla var mätta och belåtna satte vi av på småstela ben längs stigen förbi Metesjön och Trollkyrkesjön vidare till Bergslagsleden. Efter någon kilometer söderut vek vi så av rakt österut in i den fantastiska orörda och stiglösa östra delen av nationalparken. När man kör obanat blir nationalparkens sprickdalsterräng så mycket mer markant och påtaglig jämfört med när man springer på stigarna i västra delen. Även om det är i stort sett omöjligt att springa i denna typ av terräng med ständiga branta klättringar och med skvattram och blåbärsris upp till låren och en matta av djup mossa därunder är ansträngningsnivån så mycket högre. Upplevelsen ska vi inte tala om. Dessutom en härlig kontrast. Västra och östra. Det bästa av två världar, på en och samma dag. Och så denna underbara glädje! Ingen brant var brant nog att kväva ett skratt eller glädjetjut!

200801u 200801v 200801x

Urgamla spår från de finska svedjebrännarna noterades liksom den maffiga Takstenen och läckra Lommasjön med sina ättestup och mossröda stränder. Den avslutande sträckan från Lommasjön över den fantastiska sprickdalsplatån och vidare förbi Stora Djupsjön är bara outstanding. Det enda passande ord jag kan komma på är: Förundran! Det enda smolket i bägaren var att Linda kände av sitt gamla löparknä. Och den som haft löparknä vet ju att smärtan är som värst utför men även uppför i sådan här tuff kuperad terräng. Strax innan Stora Djupsjön tog Olof över navigeringen och merparten av gänget medan Linda, Gustav, Luigi och jag promenerade hela vägen till huvudentrén. Det gick lättare när vi kom ut på stigarna. Och som jag brukar säga, det är tiden ute som räknas. Linda visade prov på grymt pannben och vi hann avhandla synthpopens historia och klassiska pianodrömmar. Gustav värmde förstås upp med utrustningssnack inför kvällens våta pryldrabbning. Utan att stressa kom vi till Ösjönäs, lediga duschar, omsvidning och ljuvlig doft av mat på stora murrikkafat. Som en skön stiglöparkoloni däruppe på kullen med eget vackert hus och långbord i trädgården. En underbar kväll med härliga samtal och fantastiskt god mat. Som hämtad ur en målning från PS Kröyers Skagen. När sedan Gustav langade upp en jättelik skiva fluffig cheddarost på middagsbordet, eller om det nu var ett uppblåsbart liggunderlag, så var prylsnacket igång. Tält slogs upp och ryggor prövades. Helt normaliserat nuförtiden. Hur hade det sett ut för några år sedan om man kom till en parmiddag med senaste specialsydda sovsäcken från Polen, eller demonstrerade den senast inköpta gasbrännaren och dess användningsområden för bordsgrannen, hade med sig egna titanbestick till kräftskivan eller drack oklart vin genom Katadynfilter. Man hade inte blivit bjuden fler gånger. Idag? Ingen höjer på ögonbrynen längre. Helt normalt i kretsen äventyrslystna stiglöpare.

200801y 200801z 200801zz 200801zzz 200801zzzz 200801zzzzz 200801zzzzzz 200801zzzzzzz 200801zzzzzzzz

Söndag med sköna höjder, fri fart och bara skinkor
Söndag morgon. Sol och blå himmel. Regnet som någon illasinnad väderapp prognostiserat landade säkert någon annan plats. Alla verkade ha sovit väldigt gott. Huset Vinkelboda svalde enkelt tolv lördagströtta löpare. Städning och sedan en efterlängtad och lika välsmakande frukost som alla stod sig bra på de kommande timmarna. Sval skön luft. Tyvärr skulle Stefan iväg med sin dotter på ridläger medan Gustav och Linda klokt nog valde att avstå i och med hälkänningar och knäsmärta. Vi tog farväl för denna gång. För oss övriga bar det sedan iväg till huvudentrén för att beta av de återstående sträckorna i nationalparken av vilka Oxögarundan är min personliga favorit. Hade vi även vävt in den i sammanhanget mediokra Mellannäsrundan så hade vi utan tvekan kunnat titulera helgens löpäventyr som Tiveden all in Deluxe, nu blev det istället deluxe med litet d.

200802aKarta_Dag-2

Vi tog stigen längs Stora Trehörningens östra strand och avvek rätt snabbt från stigen och klättrade upp längs Stenkällebergen och tog sedan alla små ryggar vi kunde hitta. Så ljuvligt. Ut på en fin udde varifrån vi kunde avnjuta en grupp om fem gamla storlommar en bit ut på vattnet. De verkar haft en dålig sommar vad gäller ungar. Har bara sett ett par med ungar i Tiveden denna sommar. På en av spängerna korsade en fet larv vår väg. Skickade iväg en bild till min vän Bertil Johansson och fick som vanligt ett snabbt svar: Tallspinnare.

200802b 200802c 200802d 200802e

Vi körde vidare och kom snart in på härliga Stigmansrundan förbi Vringelirövarna som alltid bjuder på en slags atmosfär av magi, som man bara anar, där under ytan. Nästa anhalt blev Stigmanspasset med dess pirriga travers, se Jacobs videosnutt. I juni hade vi ett tillbud där och den gången hade vi tack och lov med oss en läkare, en sjuksköterska och en begravningsentreprenör. Denna gång gick det dock bra och några valde stig istället för traversen. Vi fortsatte sedan på den norra überfina halvan av Oxögabergsrundan. Fantastisk fin slingrande stig som kantas av lika fantastisk gammelskog. Alltid avsevärt mindre med folk på denna del. Vi tog en kort rast på bergklacken ovanför den smaragdgröna Trollkyrkesjön och plötsligt började ett par smålommar spela. Så häftigt! Om storlommen låter vackert ödsligt (lyssna) så är smålommen mer åt det kusliga hållet för den oinvigde (lyssna). Såg att flera i sällskapet hajjade till.

200802f 200802g 200802h 200802i 200802j 200802k 200802l

Efter 10 vackra kilometer var vi tillbaka till huvudentrén och därifrån väntade så en ny ögla med nya höjder. Snart var vi tillbaka till Stigmanspasset, tog grusvägen en bit för att sedan vika av på en gammal omarkerad fin skogsstig österut förbi Tolvtings- och Oxögaberget. En hel del kantareller skvallrar om att här går inte många människor. Vi tog oss ut på Bergslagsleden och vidare söderut genom fuktig murrig granskog. Mossig John Bauer skog som en del kallar den. Klättring upp till Stora Trollkyrka. Trappen använder bara mesar. Ut på klacken ovanför Trollkyrkesjön. Det underbara med stiglöpare av den här kalibern är att de aldrig bangar för något, om det sedan inte går är en helt annan sak. Vanliga döda talar om att-se-utanför-boxen medan det för dessa löpare handlar om att-se-bortanför-stigen-och-inte-se-eventuella-berg-som-just-berg, utan något som man kan ha kul med. Utmaningar antas utan någon som helst övertalning. Ibland får man dock bygga upp förväntningar och locka fram eventuella tävlingshorn. Sträckan Stora trollkyrka–Lilla trollkyrka–huvudentrén är jävligt stökig och kuperad. Sedan hösten 2019 har det blivit en tradition – för den som önskar – att avsluta helgens löpäventyr med fri fart mellan Lilla trollkyrka och huvudentrén. En riktig tömning på en och halv kilometer med rötter, stenar, block, stockar, lera, upp och ner, upp och ner, överjävligt, blodsmak, slirigt och halsbrytande i hög fart. Fördel för den som vet vad som kommer. Taktik. Blev inte annorlunda denna gång. Pontus är en taktiker, gled iväg lite lätt när alla pissade. Undertecknad hakade på liksom Anders och snart även Jacob. Anders försvann efter ett tag och vi var bara tre i täten. Man vill bara lägga sig ner och dö, men något annat inom en vill det inte. Pontus och Jacob körde en liten Hawks vs Miller. Jacob drog om utför, Pontus drog om uppför. Så heta att undertecknad fick ropa höger, vänster. Pontus plockade några extra höjdmeter och han visste att först till trapporna nedför Oxaberget har segern i hand, efter dem går det inte att springa om. Och så blev det. Pontus tog hem segern med några meter. Grymma jävlar. Med rätt snygga skinkor. Även det hör till traditionen, att segraren på målgången över bron dra ner shortsen och visa skinkorna för tvåan respektive trean. Guldläge för den inneboende exhibitionisten, förnedring för tvåan och särskilt trean. Ja, så slutade en fantastisk helg, två par bara skinkor på en bro vid Tivedens huvudentré. Nä då, vi hann med ett undergörande och svalkande dopp innan hemfärd. Slutet gott, allting gott!

200802m 200802n 200802o 200802p

 

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Jun 122020
 

01_ingressNär det gäller mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark en gång i månaden under 2020 är det alltid trevligare att förena nytta med nöje. Naturen i och strax utanför nationalparken bjuder alltid in och inget besök är det andra likt. Sjöarna, stigarna, bergknallarna och träden ligger och står där, som alltid, men vädret, fåglarna, temperaturen och färgerna skiftar. Sedan är det skillnad på att uppleva detta i sin enskildhet och att dela detta med någon annan eller rentav med ett fantastiskt gäng entusiastiska stiglöpare. Och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje och beträffande den gånga helgen, 5-7 juni, handlar det om mångdubbel glädje.

I höstas bjöd jag in ett gäng sköna människor för att uppleva stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark under en helg med boende i Tivedstorp, i maj bjöd vännen Andreas Fredriksson in vänner med ljuvligt boende på Ösjönäs och nu senast blev det både en tältnatt vid Blanksjön och boende i Tivedstorp tillsammans med goa människor. Den primära tanken för egen del med dessa Tivedenevent är att bjuda in stiglöpare som aldrig satt sin fot i Tiveden i allmänhet och nationalparken i synnerhet. Detta med en förhoppning att fler tar sig till Tiveden, lockade av rykten, bedårande fotografier i sociala medier eller ditlockade av någon som redan varit där och blivit beroende av stigarna och gammelskogen i nationalparken. Jag kanske ska titulera mig ambulerande stiglangare i fortsättningen och jag kan ju 12-stegsprogrammet utan och innan om nu någon behöver avgiftas.

Jag älskar att skriva, lika mycket som jag älskar att uppleva fantastisk natur från slingrande stigar eller längs en till synes planlös färd genom stiglös natur. Men i detta inlägg håller jag mig kort och det beror på att jag omöjligen kan återge helgen i ord, särskilt inte när det kommer till varje deltagares personliga upplevelse. Drömmen vore att få läsa samtliga deltagares egna berättelser om den gångna helgens äventyr. Förmodligen kommer många delar i dessa berättelser vara likartade men var och en uppskattar och värderar det ”gemensamt” upplevda väldigt olika. En blommande och doftande skvattrammyr i långsträckt sprickdal kan väcka barndomsminnen hos en person medan det hos en annan är en helt ny bekantskap. En ödsligt ropande storlom kanske berör en person medan nästa inte tar någon notis alls. Någon kanske skrattar när vederbörande sjunker ner till knäna i ett gungfly medan en annan bara skriker uppgivet när de nyinköpta färgglada skorna fylls med svart sump och vatten. Listan kan göras hur lång som helst. Det här inlägget inspirerar förhoppningsvis läsare att besöka Tivedens nationalpark i framtiden men den där genuina glädjen och lyckoruset som var och en upplevde där och då den gångna helgen går inte att konservera eller rekapitulera i ord. Och det är just den gemensamma glädjen och spontaniteten, ja, andras lycka som är den stora behållningen för egen del med denna typ av sociala upplevelseevent. Audivisuella minnesbilder med de högt utropade orden ”Meen guuud såååå fiiiint!” var och varannan kilometer gör mig genuint glad inombords. Ler brett med en frånvarande drömsk blick.

Deltagare
Västeråstrojkan Erik Kjellberg, Ilich Vera och Kerstin Rosenqvist, Stockholmarna Paula Kirkegaard, Mikaela Waller, Linda Andersson och Suzana Cuturic, Nykvarnarna Maria Tornmarker och Marie Kasselskog, sidekickern Andreas Fredriksson och jag själv samt Cristoffer Stockman under söndagen.

01_ingress2

Fredagen den 5 juni
Väderprognosen hade växlat fram och tillbaka dagarna innan med allt från ösregn fredag och lördag till ostadigt med solglimtar. Visst, det blir som det blir, men sol eller uppehåll är att föredra på ett socialt löpäventyr med många naturliga stopp. En option i upplägget var att komma ner till Tiveden redan på fredag eftermiddag/kväll för att sova ute på Mysudden intill Blanksjön strax öster nationalparken. Paula och Mikaela nappade direkt. Andreas och undertecknad parkerade bilen vid Ösjönäs strax efter lunch och målet var att testspringa de nyuppmärkta rosa och blå slingorna, tänkta för ridning, MTB, vandring och löpning. Det blev trevlig löpning i lätt duggregn på fina stigar och mestadels fin gammal skogsväg för att slutligen gena och komma på den läckra orangemarkerade stigen vid Blanksjön söder om Ösjönäs. Så fantastisk tid just nu med det grönt skira blåbärsriset och blommande skvattrammyrar. Bara att njuta fullt ut. Försommaren är kort.

Karta_dag1 Karta_dag1b
05b05c05d05dd

Vi tog en Madeirastrut och pepsi i Ösjönäs, lite snack med Klas och Lisa och drog sedan till Olshammar för en gofika deluxe med hembakt i Heidenstams gamla födelsehem. Vilka bakverk! Vilken gemytlig atmosfär. Dags att tänka på förberedelserna inför kvällens pinnbrödspartaj. Iväg till Blanksjön. Regnet kom och gick. Blåst från sydost. Upp med en presenning och bygga en ny eldstad med sandbotten och stenar. Upp med tälten. Paula och Mikaela dök upp vältajmat när vi låg och mös vid elden. Det bjöds på fem sorters korv och bästa tänkbara pinnbrödsdeg. Som vi satt där och mös dök plötsligt Marie och Maria upp. De hade installerat sig på Tivedstorp och kom förbi för att se hur vi hade det. Tråkigt nog visade det sig att Marie hade problem med ena foten och med största sannolikhet inte skulle kunna springa på den så de siktade in sig på en helg med vandring men med gemensamt boende, middag och frukost.

05e 05f 05g 05h

Vinden vände. Regnet strilade ner i någon timma eller två. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Stilla kväll. Storlommen ropade vid några tillfällen. En nattskärra började surra.

Lördagen den 6 juni
Vaknade till spelande orrar och ropande storlom. Andreas var redan på fötter och fångade stillheten på film. Mikaela och Paula låg och drog sig. Vackert och stilla. Lite urrigt. Gjorde upp eld, förberedde kaffe och supergröt till gänget. Skymtade blå himmel bland molnen. Prognosen lovade sol och moln med lite regn på eftermiddagen. Så iväg till Naturrum och nationalparkens huvudentré. Alla rullade in i tid även två såta damer från Stockholm som till och med hunnit hänga runt på Ösjönäs.

Molnen lättade och solen hittade fram och värmde stigar och sinne. Vi avnjöt slingan längs Stora Trehörningen, vek av på den ”bortglömda” gamla fina orangemarkerade slingan ned mot Blanksjön (ja, det finns två), vidare norrut, över den läckra och kuperade Tärnekullen och Vitsandsgrottorna. Många stopp blir det. En obanad avstickare upp på höjderna vid Vitsandstärnarna. Så svarta och blanka. Junker Jägares sten och playan Vitsand. Läckra Stenkällan och sedan pirriga klättringar upp till Stenkälle klack och därefter en av nationalparkens läckraste slingrande utförslöpor. Lunch vid Östgötaviken ett stenkast från Naturrum.

Karta_dag2
06a 06b 06c 06d 06dd 06ddd 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l 06m 06n 06o 06p

Efter lunch var det dags att avnjuta den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade valt ut en loop som tog in Storesjön, Takstenen, Lommasjön och det fantastiska platåområdet. Det stiglösa området mellan Bergslagsleden och Tiveddalen är bara så fantastiskt vackert och häftigt. Och vi hade precis kommit in i östra delen när regnet började ösa ner. Kändes som en tillfällig åskskur. På med regnjackorna. En dag som bjuder på både regn och sol, torra barrstigar och leriga skogsmyrar. Ja, se gärna filmsnutten Måste jag vara lerig hela djävla dan, så förstår ni glädjen. Tre tjädertuppar förgyllde. Magi när den är som bäst!

06q 06r 06s 06t 06tt 06ttt 06u 06v 06x 06y 06z

Efter en hel dag i fantastisk natur var det skönt att få komma till Tivedstorp. Dusch, bastu och grillbuffé hägrade. Några i sällskapet var ute på sightseeing, ja, till Ösjönäs igen. Skön kväll med ömsom regn, ömsom strålande sol. Tror alla var mer än nöjda över dagen.

Söndagen den 7 juni
Frukost vid åtta och avfärd vid nio. Tillbaka till Naturrum där vi även mötte upp med löparvännen Cristoffer Stockman som var på besök med sin Anso och husbil. Ljuvligt väder för lättsamt tassande på stigarna. Vi avnjöt de resterande slingorna i nationalparken och den fina omarkerade skogsstigen samt min klara favorit; Oxögabergsrundan. Ja, och så den smått svindlande Stigmanstraversen, som är lite av en initiationsrit för stiglöpare som besöker Tiveden. En i sällskapet tyckte att Skara sommarlands rutschbanor är alldeles för mesiga och körde istället utför från traversen. Sällskapet var dock väl garderat med en sjuksköterska, läkare och begravningsentreprenör.

Färden fortsatte genom de fina norra delarna. Flera stopp vid den jadegröna Trollkyrkesjön. Upp på Trollkyrkorna. Och från Lilla Trollkyrka till huvudentrén var det av tradition fri fart för den hågade där vinnaren får moona för tvåan på bron, som i stiglöparkretsar numera går under namnet Moonarbron.

Vid tvåsnåret var vi mer än mätta och belåtna, åtminstone för en kort tid. Tänk att tiden kan gå så snabbt trots att man är ute så länge, men så är det när man njuter och har roligt i gott sällskap.

Vi var några som valde att runda av med gofika i solen hos Tivedens kafferosteri i vacker trädgård med utsikt mot den stora sjön Unden.

Se gärna Ilich sammandrag av en oförglömlig helg i gott sällskap.

Ha en skön sommar!

Niklas

Karta_dag3
07a 07aa 07b 07c 07d 07e 07f 07g 07h 07i 07j 07k 07l 07m 07n 07o

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juli >>

Maj 132020
 

01_ingress Det är alltid spännande med äventyr, små som stora. Tänker även på vägen fram till äventyret, som en del av helhetsupplevelsen. Ibland handlar det om planering, ibland bara om små logistiska utmaningar. Och att uppskatta tjusningen i att inte på förhand veta hur det faktiskt slutar. Det blir som ett litet äventyr i äventyret så att säga. Som att sitta på jobbet med färdigpackad rygga med någon timma kvar till avfärd och surfa in på SJ för att köpa tågbiljett Eskilstuna-Laxå och upptäcka att tre avgångar på rad är slutsålda. Corona-tider. Men jag har varit med förr. Det blev tåg till Örebro, lokaltåg till Hallsberg och därifrån Göteborgståget till Laxå. Samma avgångs- och ankomsttid som jag från början tänkt, fick bara klämma in ett lokaltåg på sträckan mellan Örebro och Hallsberg. Åt middag i ett avfolkat Laxå där social distansering sedan länge är en naturlig del i vardagen. Ingen brådska. Handlade på Ica och mötte en vacker kvinnas blick. Drömma är gratis. Strosade sedan vidare till skogsområdet med motionsspåren. Jag börjar ha rätt bra koll på potentiella övernattningsplatser i skogen där. Tänkte pröva en ny del av skogen med bara 20 minuters promenad ned till järnvägsstationen. Hittade en fin plätt med mjuk mossa i en gammal produktionsskog. En varm torsdag kväll den 7 maj. Vad kan gå fel? Mygg och fågelsång. Bruset från E20 och 205:an var påtagligt. Bredde ut markskydd, liggunderlag och sovsäck. Fixade en termos med te och lyssnade till fåglarna som lyckades överrösta det bakomliggande bruset. En hel del smäktande toner från nyanlända lövsångare. Doft av djungelolja och te med smak av orientalisk krydda. Kontrast till då jag senast sov i skogen strax utanför Laxå för tre månader sedan. Då, beckmörker och kylslaget regn som smattrade mot tältduken. Men det är det värt för att kunna ta skolbussen till Sannerud klockan sex en fredag morgon. Som att åka en fet limousine till Tivedens nationalpark. Bara busschauffören och jag. Jag stiger av och bussen vänder om mot Laxå för att hämta upp skolbarn.

01_Laxa

Skön fredag i östra delen
Gjorde som jag brukar. Tog den fem kilometer långa kyrkstigen från Sannerud österut till Tivedstorp för att där vika av söderut på Bergslagsleden. Hittade vargspillning på ett par platser längs kyrkstigen. Hörde några kuttrande orrar och göken som proklamerade vårens ankomst på sitt välkända vis mot en fond av fågelsång och kvitter. Någon kilometer söder om Sör-Ämten vek jag så in i den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade ingen plan. Bara färd utan egentligt mål. Noterade en hel del stenmurklor. Tog en fika i solen uppe på toppen av en lång hällsluttning vid Lommasjön. Betraktade pigga stackmyror. Blev en sväng in i västra delen på stigarna där och mötte rätt snart en del vandrare. Bergslagsleden skär genom nationalparken likt en vattendelare, folktomt på östra halvan och folkkärt på västra.

Karta-dag-102a 02b 02c 02d 02e 02f 02g

Uteslutande vandring i den kuperade och stiglösa östra delen som också blev ett generaltest av min modifierade ryggsäck (Osprey Talon 33 liter) där jag även plockat bort det stabiliserande ryggstödet. Precis som med OMM Classic 32 sitter ryggan, rätt packad, bättre på min kropp och följsammare längs ryggen utan ryggstycke. Osprey-ryggan sitter snäppet bättre och är skönare än OMM-ryggan, vilket bådar gott inför utmaningen hela Bohusleden på 5-6 dagar med start i Strömstad tidig morgon den 21 maj. Bara en parentes i sammanhanget.

Nåväl, efter 30 rofyllda kilometer i nationalparken tog jag sikte på den fina lilla udden i Blanksjön strax öster om nationalparken. Udden där jag övernattade i påskas. Så fick det bli även denna gång. På vägen dit noterade jag till min stora glädje två järpar och så en mäktig gammal havsörn vid Blanksjön. Jag hade dock inte för avsikt att under detta besök ta social distansering till det extrema. Min gode vän, Andreas Fredriksson, hade bokat boende med grillbuffé och frukost på Ösjönäs gård och bjudit in en skön samling stiglöpare för att avnjuta stigarna i nationalparken. Finns det ett bättre sätt att fira sin födelsedag på än att bjuda in sina vänner till njutfull löpning på underbara stigar genom sagolik skog? Tack Andreas! Min själsfrände Björn Källström kom ner från Stockholm redan på fredag kväll och gjorde mig sällskap vid Blanksjön. En skön vårkväll vid elden. Och när det var dags att knyta sig började två pärlugglor ropa från varsitt håll. Stjärnklart och starkt månljus. Inte ett enda flygplan som bröt tystnaden. Kvällen innan hade ylande varg hörts i fullmånens sken.

02h 02i 02j

Social stiglöpning i dagarna två
Vaknade tidigt på lördag morgon. Sol, klar blå himmel och en pulserande ljudmatta från spelande orrar. Somnade om. Vaknade skönt utsövd vid sjusnåret. Ett storlomspar gled sakta förbi utanför udden. Steg upp och även Björn var på fötter. Vi njöt av morgonsol och frukost. Kaffe när det smakar som bäst. Sedan vandring österut till Björns bil för vidare färd till huvudentrén (Naturrum) i nationalparken. Samling av tillresta strax innan tio på lördag förmiddag. Gamla bekanta som jag inte träffat på länge, andra nyligen och Anna med sin vackra Stella. Tolv tvåbenta och en ledstjärna. Det blev en del skönt snack, kaffe och vattenpåfyllning. Grymt skönt att få byta ut 33-litersryggan mot en nätt raceväst.

Bästa tänkbara väder. Sol från klarblå himmel, sval luft och fläktande vind. Doft av varm tallbarrstig och härlig fågelsång. Vi var inte ensamma om detta. Parkeringen var i det närmaste fylld av tillresta besökare. Så satte vi av på Trehörningsrundan medurs med födelsdagsbarnet i täten och givetvis blev det en tur på den fina orangemarkerade stigen ned mot Blanksjön (ja, det finns två Blanksjön). Längs stigen i den nordvästra delen mötte jag en gammal löparbekant (Magdalena S) med vänner på vandringstur. I sol, fin natur och gott sällskap utan någon som helst brådska någonstans upphör liksom tiden. Vardagen och Coronabekymmer bleknar snabbt. Avskalat, ja, glädjefull stiglöparpoesi. Känner inget behov av att bryta ner helgens sociala stiglöparupplevelse i ord utan låter istället ett urval fotografier förmedla helgen. Stigarna i Tivedens nationalpark har något för alla och gör väl knappast någon besviken, inte ens om man kommer i pumps eller flip-flops.

03a 03b 03c 03d 03dd 03e 03f 03ff 03g 03h 03i 03j
03jj03k 03kk 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Efter en skön heldag på stigarna var det skönt att få komma till Ösjönäs gård som drivs av Klas och Jessica Sannö. Inhandla glass, chips och dricka, strosa ner till badplatsen, strandhäng medan flera hårdingar badade i det isande kalla vattnet, tog istället en jävligt het dusch uppe i Vinkelboda, därefter skönt kvällssolshäng med gänget utanför Vinkelboda i väntan på den hägrande grillbuffén. Ösjönäs badade i kvällssol. Och riktigt trevligt grillarrangemang med smarriga korvar, vildsvin, potatis och diverse grönsaker från stora muurikkafat med en cool Leif-GW-Persson-look-alike vid grillen. Fullsatt. Givetvis blev det stiglöparsång och hurranden för unga gossen Andreas. En skön kväll med historier om döda kaniner som återuppstått, extrem näringslära, minnen, framtida äventyr och livet i stort. Framåt nio tackade Björn och jag för oss och vandrade ner till Mellannäsudden. Jag sover ju helst ute i det fria, så även denna gång. Ljuvlig kväll. Slog upp tälten, nåja, jag spände upp min poncho. Riktigt varm natt. Somnade mätt och belåten, smaklökar och själ hade fått sitt.

03r 03s 03t 03u 03v 03x

Vaknade till ett lätt fint duggregn. Det blev en lång frukost innan vi tog bilarna till Naturrum och gav oss ut på en ljuvlig 15-kilometersrunda för att avnjuta Oxögarundan, omarkerad stig och den mytomspunna Stigmanstraversen. Härligt dis med regnstänk då och då. Fuktigt och varmt. Trolsk skog. Av tradition blev det ett par kilometers slutspurt i fri fart på Trollkyrkerundan fram till Naturrum. En fantastisk helg till ända i härligt sällskap. Så enkelt och samtidigt så otroligt berikande!

04a 04b 04c 04d 04e 04f 04g 04h Karta-social

Helgens kalaslöpare: Födelsedagsbarnet Andreas Fredriksson som bjöd in till dans på Tivedens läckra stigar och vi som lyckligtvis kunde närvara; Stina, Björn, Acke, Gustav, Robert, Anna och Stella, Louise, Karin, Simon och Marie samt jag själv.

Totalt noterades 55 fågelarter och under detta besök får sjungande trädpiplärkor och bofinkar utses till de klara karaktärsarterna tätt följt av lövsångare. Jag blev särskilt glad över järpparet då jag verkligen väntat på att få se eller höra arten från årets tidigare besök, men de har lyst med sin frånvaro. Men när man minst anar det, ja, då dyker de upp som gubben ur lådan. Noterade endast ett par tjädertuppar. I övrigt inga särskilda observationer utöver de som redan nämnts, nå, ödsligt ropande storlom och gök på sina håll.

Ha en fortsatt skön vår!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från juni >>
Story från juli >>

Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är för övrigt en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop ett gäng aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta sällskapets fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Helgens sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar därefter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om den kuperade kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Ja, vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Alla tycktes absorberas av stigen och dess vackra omgivning. Suggestivt vackert. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av på härligt slingrande stig. Ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna. Dagen och därmed helgen avslutades med den läckra stigen över Nävekvarns klint som bjuder på många platser med utsökta vyer. Nå, det blev en tur ut på ön Skäret där vi blandade stig med klipplöpning för att liksom skjuta hemfärden framför oss. En avskedslunch hann vi med i lugnan ro innan det var dags för avskedskramar och hemfärd.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt, eller? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>
Om den strular kan ni testa Niklas GPX-fil (som dock gör ett litet hopp vid Västra Koviken)

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Jun 102014
 

140607aDen gångna helgen gick i bokstaven B:s tecken! Bruksleden, Borlängeskogarna, Bästa sällskapet, Bästa vädret och Bokstavligen underbart. Detta inlägg blir dock mycket kortfattat, då jag fått gliringar från mina kattvakter att jag kanske varit borta lite mycket de senaste veckorna. Mina katter, Gloria och Toschie, kom i söndagskväll med direkta hot om att pissa ner alla mina löpskor om jag inte håller mig hemma om helgerna framöver. Och att de skulle spy ner tangentbordet till datorn om jag inte håller mina blogginlägg korta den närmaste tiden. Så, kära läsare, jag har inte så mycket val, mer än att rätta mig efter de nyrådande husreglerna från och med nästa vecka efter Vättern.

Nationaldagen
Sedan några månader tillbaka hade Kerstin och jag tagit initiativet till ett trailevent på Bruksleden med inbjudan till medlemmarna i Västerås löparklubb, Eskilstuna Trailklubb och Westeros Trail Running Society. Plötsligt var vi bara där vid utsatt datum. Kerstin och jag satte på kvällen av mot Surahammar via Bosse för att hämta ett par campingbord, ja, och så ICA Maxi förstås, för att inhandla de sista tillbehören till korvgrillningen. Skön kväll! Vi märkte upp milspåret, som var ett kortare alternativ (på 15 km) till den längre sträckan av hela etapp 7 och 8 på närmare 24 km. När detta så var gjort släpade vi grejor till vindskyddet vid Långsjön för en äventyrlig övernattning. Vi slog upp tältet i skymningen och avnjöt en kopp te samt Kerstins libanesiska kycklingröra i sviktade tunnbröd. På natten kunde vi avnjuta en spelande nattskärra som surrade i närheten av tältplatsen. Otroligt läckert, då det säkert var 10-15 år sedan jag hörde dess trollska surrande i försommarnatten.

140607b 140607c 140607d

Lördag morgon
Upp tidigt i ottan. Klarblå himmel. Redan varmt. Långsjön låg spegelblank ett stenkast från tältet. Grötfrukost i vildmarken. Sedan blev det till att bära grejor till samlingsplatsen nära Långssjöns strand. Mr Tailwind (Alexander Malmström) hade åkt från Nyköping och var på plats halvåtta på morgonen. Kerstin skötte allt vid uppsamlingsplatsen medan Alex och jag for upp mot Ramnäs och platsen där etapp 7 och 8 av Bruksleden möts för att sätta upp en vätskestation med vatten och energi från Tailwind. Efter en svettig strapats var vi tillbaka till samlingsplatsen vid tjugo i nio och goa stiglöpare hade redan rullat in. Och fler kom. Sju minuter över nio kom Kerstin ner från parkeringen och meddelade att det var dags för genomgång. Vi gick igenom bansträckningarna och annat praktiskt innan vi släppte iväg närmare 40 glada och taggade stiglöpare. Kerstin och jag tog leden motsols och Rodde med kompani sprang leden medsols, för att hålla koll på vilka som var kvar längs leden. Och det var kul att mötas vid Rövallskojan för lite snack och mingel. Kerstin och jag hann även med en kaffe och glass på Surahammars golfbana innan vi fortsatte sista kilometerna ned till grillplatsen vid Långsjön, där det var fullt mingel, grillning, badande och provning av Tailwindprodukter. Det var en fantastiskt kul förmiddag. Alla var rörande överens om att detta borde bli ett återkommande event! Vi hoppas på det! Folk droppade av i sakta mak och sedan kom lite regnstänk och de sista gav sig av. Kerstin, Alex och jag packade ihop det sista och skogarna var åter tysta, bara svaga ekon av skratt låg svävande kvar bland granar och mossbetäckta stenar.

Ni kan läsa mer om detta trailevent och med goa bilder på följande bloggar:
Ultrabrdo av Åsa och Senad
Långa loppet av Bosse

140607e 140607f 140607g 140607h 140607i 140607j 140607k 140607l 140607m 140607n 140607o 140607p 140607q 140607r 140607s 140607t

Kerstin och jag styrde sedan kosan mot Borlänge för ett dygn hos vännerna och ultrarävarna Laila och Krister. Vi tog en avstickare till Haglöfs outlet i Avesta och gjorde fynd! Kerstin hittade en ny superfunktionell, lätt och snygg regnjacka och jag fick en urläcker tunn fleece i försenad (jag hade redan fått en!) födelsedagspresent! En latte hann vi även med.

Det blev en riktigt mysig kväll hos Krister och Laila på Lyckovägen i Paradiset utanför Borlänge. Femstjärningt! Supergod middag med ultragod annanaspaj till efterrätt! Det blev hyfsat tidig kväll och hyfsat tidig morgon med grötfrukost på altanen. Solen lös och värmde gott.

Söndag
Klockan nio bar det iväg på en läcker Fäbodrunda med Laila och Krister som eminenta guider. Förutom ett kalhygge i början bjöd stigarna på fantastiska skogar, mossar, vyer, höjder, sköna långa motlut och utförslöpor och ett stycke kultur. Löpning flöt på fint och 18 km samt 470 höjdmeter kändes helt OK efter Bruksleden dagen innan. Efter en snabbrengöring med trädgårdsslang, soft tillvaro på altanen och efterföljande dusch bjöds det på nygräddade pannkakor, svenska jordgubbar, glass och vispgrädde. Femstjärnigt, som sagt. I Kristers och Lailas sällskap kan det inte bli annat betyg! Tack för allt!

Rundar av med lite fotrografier från Fäbodrundan, innan jag ägnar min totala uppmärksamhet åt katterna (och sista hårdträningen inför Vätternrundan:)

140608a 140608b 140608c 140608d 140608e 140608f 140608g 140608h 140608i 140608j 140608k 140608l 140608m 140608n 140608o 140608p

Dec 292013
 

För första gången på 100 år hade jag ingen lust alls att stiga upp när mobilen spelade upp sin harpmusik halvsex på lördags morgon! Vinden ven utanför och SMHI hade lovat friska sydvindar på uppåt 9-10 m/sek för Stockholmsregionen samt regn framåt eftermiddagen. Hm, funderingar bakom sömndruckna ögon: ”Var det verkligen värt att åka upp och springa Årets sista långpass, på asfalt och i blåst? Fanns det överhuvudtaget något lockande i asfalt och blåst i genom gråa urbana miljöer för en stiglöpare som jag?” Ja, och det som fick mig upp ur sängen var tanken på att få träffa löpvänner som jag inte sett på ett tag eller andra som jag träffat nyligen och så möjligheten till nya möten. Tanken att bara få springa med ett gäng glada själar som förmodligen ger sig ut av samma anledning, att känna gemenskap och dela något med andra på ett högst avspänt sätt på en av årets sista dagar.

Frukost, packning av lilla ryggan och sedan grensla MTB:n för att dra iväg i motvinden till Eskilstuna station. Kom fem minuter innan avgång. Soft uppresa med musik i lurarna. Framme vid Centralen fem över åtta. Uppsökte Espressohouse för en stor latte med extra shot och gled sedan nöjd vidare mot tricken. I ögonvrån får jag syn på löpargestalt som står och halsar ur en flarra i foajén till Pressbyrån. Personen vänder sig om och får se Charlottas strålande leende! Vi kommer in på perrongen och vältimat glider ett trick in. Snabbt urskiljer en del löpare i vagnen. Vi vandrar bort och slår oss ner vid en tjej från Borlänge, som åkt ner bara för detta sociala springevent. Grym löparsjäl! Väl vid Slussen hör man redan från trapporna upp ett högt sorl av prat och skratt. När vi kommer upp till spärrarna får vi förklaring: över 100 löpare är samlade utanför spärrarna!

Jag hittar snart Alberto och sedan Kent och Annelie och så Jonas och så, och så den och den och så vidare. Fascinerande att se så många glada och taggade löpare. Skulle man ha gjort en aura-fotografering där på Slussen hade nog resultat blivit som en glad färgsprakande psykadelisk LSD-tripp fångat på ett foto. Om de vanliga döda som passerade Slussen denna morgon bara visste vad som gjorde dessa löpare så glada och vad som väntade dem de närmaste 7-8 timmarna hade de förmodligen skakat på sin huvuden, utan att egentligen förstå vad de missade.

Klockan närmade sig halvnio. Initiativtagaren Peter Lembke hade en snabb genomgång och pekade ut dagens farthållare för det tre fartgrupperna 6:15, 6:45 och 7:15. Årets upplaga av Årets sista långpass var det åttonde sedan Peter sprang rundan 2007. Och denna dag hade ett samlat ett rekordstort antal löpare: 148 stycken! Långt mer än dubbelt så många som i fjol. Nu vill ville folk iväg och begav sig ut på torget för att hitta sin fartgrupp. Daniel hälsade på sin skock med springlängtande 6:15-löpare och sedan bar det av längs Skeppsbrokajen. Flaggorna vajade slött. Den utlovade vindstyrkan märktes inte av, men vi vet ju alla hur kassa SMHI är på att spå väder nuförtiden.

Märkligt, när jag ska försöka rekonstruera 60 kilometer löpning så här dagen efter inser jag till min glädje att det inte är riktigt meningen. Man måste helt enkelt vara med för att förstå. Man springer och pratar om allt möjligt med vänner och nya ansikten. Visst blir det mycket löprelaterat, men mycket av detta är också en viktig del av mångas liv, ja, kalla det livsstil, varför samtalsämnena skiftar även om löpningen och välmåendet är den röda tråden. När vi kom till Universitet blev det givetvis mycket snack om Vintermaran. Alla har vi våra fighter från den. Jag själv frontalkrockade med den förra året, men lyckades styra upp det hela och ta mig i mål. Sprang och snackade med Kent och Alberto och på Valhallavägen kom en löpare ikapp och frågade om jag var Niklas. Det visade sig vara joggvännen Jerry som jag tidigare inte träffat IRL, även om vi nästan sprang i mål samtidigt på sommarens ultraheta Swissalpine. Vi gjorde mer eller mindre sällskap hela vägen till Jakobsberg, där han valde att ta pendeln hem. Tack och lov för allt pratande till höger och vänster, vilket gjorde att jag glömde bort asfalten och merparten av de tråkiga omgivningarna och bilarnas brus på vissa sträckor. Det bara flöt på, som att springa på ett löpband med kompisar på vardera sida, nä, inte riktigt så.

Höjdpunkterna var depåstoppen vid 20 och 40 kilometer med kaffe, varm buljong, cola och diverse läckerheter i skuffen på Ullas bil. Helt underbart cool och avspänt! Innan det halvtimmelånga matstoppet på Max vid Barkarby/Jakobsberg passerade vi även genom fina områden på Järvafältet. Hjärtat gjorde ett glädjeskutt när vi närmade oss Säbysjön, de betade våtmarkerna och de lurviga skönheterna som jag och Annelie upplevde på julaftonsmorgon fem dagar tidigare. Ja, det är ju mina barndomsmarker, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Livet på asfalten rullade vidare och det blev samtalsstunder med båda kända som okända. Lite Upplandsledsnack och planer för 2014 med Wängberg, rehabsnack med MaratonMia, blandat med bankkollegan Paola och klassikersnack med en gammal räv. Från Hässelby och ända in till stan slog jag och Jonas följe. Vi ökade farten och höll ett skönt jämnt tempo. Jag hade aldrig träffat Jonas tidigare, men vi hade en del trevligt att prata om vad gäller löpning och pedagogik. Vi gjorde ett längre stopp vid Brommaplan för vätskepåfyllning. Mörkret började falla och regndropparna med det. Vi malde på, vidare upp och över Tranebergsbron. Baksida lår började ge sig till känna, men det kändes bra i Jonas sällskap. Snart kom vi ikapp Beckers grupp, som dragit förbi Bromma utan att stanna. Slog slang med Kent och vi ökade på inne i stan och när vi sprang längs Skeppsbron igen säger Kent: ”Jag slår vad om att snart kommer Jonas Wängberg farande. Han gillar att spurta på slutet”. Och vem tror ni kommer farande någon minut efter Kents uttalande? Tänkte väl det!

Underbart att komma till Slussen. Löpare från 6:15-gruppen droppade in. Köpte snabbt en kall cola och kexchoklad. Fan vad gott! Riktigt skönt att ha god marginal till tåget hem till Eskilstuna igen. Cecilias ögon sken av glädje över 6:06 på 60 kilometer och folk klappade om varandra. Sedan vart det en gruppbild innan vi skildes åt.

En fantastiskt trevlig dag var till ända! Varför måste det dröja till slutet av nästa år innan det är dags igen?? En eloge till Peter Lembke för utmärkt arrangemang och high five till Ulla och Annica för otroligt god service vid depåstoppen. Och sist men inte minst ett stort tack till alla medlöpare som gjorde dagen så minnesvärd! Fast årets sista långpass blir det nog inte. Siktar nog på ett vackert långpass på Sörmlandsleden på självaste nyårsafton. Kanske får jag ihop 365 mil för 2013.

Och nu kära läsare ska jag ut på ett återhämtningspass längs OK Tors snirklande stigar innan solen går ner!

131228_a 131228_b 131228_c 131228_d 131228_e 131228_f 131228_g 131228_h 131228_i 131228_j 131228_k 131228_l
131228_m