Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

Apr 262015
 

150425aNu är det nära! Vinterns långa transportsträcka med korta reflexbanepass och långa endagars eller flerdagars på Sörmlandsleden och Bruksleden är liksom över (som förberedelse sett). Våren är här och i helgen har jag noterat gransångare och tropikflyttare som lövsångare och svartvit flugsnappare. Och vid sidan om den ljuvliga våren och de nu lövprydda björkarna är det äntligen dags för årets första efterlängtade höjdpunkt: Löpäventyr i de engelska bergen! Nu är det så nära att det nästan gör ont i kroppen, som när knoppar brista av längtan eller vad det nu var fru Boye skrev. Imorgon bitti bär det av med flyg till Manchester!

Väl förberedda är vi, Kerstin och jag, efter vintern och vårens alla ultrapass och flerdagarsäventyr, backar i Ursvik och Davos, styrkepass och snöpuls. På materialfronten har vi kompletterat och finslipat löpargarderoberna. Packandet har gått fint och min säck landade på 9,8 kg och Kerstins 11 kg, så det är god marginal upp till de tillåtna 13 kilona per säck på max 59 liter. Vi har till och med packat ner vårt stora tremannatält, hellånga liggunderlag och fluffiga dunsovsäckar för maximal komfort.

Det känns som en lång väntan är över särskilt som det blev tre minnesvärda löpäventyr i England inom loppet av fem månader förra året. Det började med Great Lakeland 3Day i början av maj, Bob Graham Round i juli och 3x3000 i början av oktober. Grymma och minnesvärda äventyr! Nu börjar vi om på ny kula eller snarare fortsätter på inslagen bana.

150425g

Och hur ser då upplägget ut för vårt stundande äventyr? Två heldagars rektur i Wales norra bergsområde inför Dragon’s Back i juni, sedan upp till Ravenglass för två vilodagar innan starten på GL3D på lördag morgon. Nå, imorgon blir det som sagt morgonflyg till Manchester, sedan förmiddagståget till Bangor i Wales, men med ett snabbstopp på en timma i Chester för att lämna vår GL3D-packning i form av 59-litersäcken på Pied Bull B&B, där vi kommer att bo på onsdag kväll när vi åker till Ravenglass. Väl i Bangor blir det en kort bussresa till Bethesda och därifrån löpning till vårt på boende på Idwal Cottage. På tisdagen ska vi reka den häftiga bergskedjan Glyders (Tryfan, Glyder Fach och Glyder Fawr, alternativt Y Foel Goch). Vi tar sedan in på Pen-Y-Pass där vi förbokat boende och middag. På onsdagen väntar den halvt skräckblandade rekningen av Crib Goch och Knife Edge ridge upp mot Snowdon. Därefter bär det av ned till Llanberis och vidare till Bangor för att ta tåget till Chester och övernattning där. Torsdag morgon tåg upp till Ravenglass och vårt förbokade boende på Rosegarth B&B, där även Torkel och Kari kommer bo två nätter fram till starten på GL3D. Vi blir tio svenskar på årets upplaga. Kul! Och det häftigaste med årets upplaga (som Kerstin och jag hoppats på så innerligt hela vintern) är att de tre dagarna är förlagda  till den västra delen av Lake District, som är rena obygden och fantastiskt läcker. Och Kerstin och jag har en del bergstoppar kvar att bocka av där, särskilt i nordvästra delen. Årets upplaga blir några kilometer kortare men kommer att bjuda på tuffare klättringar. Äntligen kanske vi får köra Corridor Route upp till Scafell Pike, återse Great Gable (min favorittopp!) och besöka Haystacks (Wainwrights favorit). Ja, det är mycket som väntar, inte minst mycket oväntat, annars vore det inte ett äventyr.

150425f

Det ska bli kul, svettigt, spännande, jobbigt, häftigt, svackor, toppar, kickar, väggar och – när allt över – minnesvärt!

Story kommer någon gång i maj. På återseende!
Niklas & Kerstin

150425b 150425c 150425d 150425h

Dec 222014
 

141223aÄventyren 2015 tar form på pappret, vore kanske en lämpligare och mer sanningsenlig rubrik, då äventyren faktiskt ännu inte ägt rum. Allt kan hända, men jag är en glad och målmedveten optimist och har förmågan att visualisera det som väntar, utan att tappa fotfästet här och nu!

För ett av äventyren som sakta mognat fram under 2014 finns inga pålitliga kartor. Över kärlekens ocean finns inga sjökort att köpa, men jag litar på hjärtat. Efter godkännande från Kerstins barn sa jag i förra veckan upp lägenheten, så i februari/mars går flyttlasset till Kronvägen i Västerås. Efter 8 ½ halvt års solokvist på Riktargatan i Torshälla är det alltså dags att kasta loss och dela livet med Kerstin och hennes barn. Pirrigt, visst, men framför allt väldigt kul och härligt att få dela tiden och livet tillsammans än mer. Inte bara äventyren, utan lika mycket vardagen och allt vad det innebär. Ett oskrivet kapitel som sambo i mitt livs roman(s) har inletts!

Och visst handlar detta – som rubriken antyder – inlägg lika mycket om kommande löpäventyr. Faktum är att i skrivande stund är faktiskt nästa års höjdpunkter klara, nå, Kerstin och jag har ännu inte bestämt oss för vilket äventyr vi tänkt genomföra under vecka 36 i början av september: Bob Graham Round eller springa öglan Padjelantaleden och Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Great Lakeland 3Day 2-4 maj
Anmälan och flyg är bokat och klart. Kerstin och jag flyger dock över redan på måndag morgon den 27/4 och sticker direkt till Wales för att reka bergen i norra delen i och kring Snowdonia i tre dagar. Detta för att skaffa oss lite ovärderlig lokalkännedom inför Dragon’s Back Race senare i slutet av juni. De två första dagarna av Dragon’s är avgjort de tuffaste sett till terrängen, höjdmeter och scary passager i bergen, så lite rekjogg skadar ju inte. Därefter bär det av upp till Lake District för att delta i den härliga tre dagar långa bergsultran GL3D. Det bästa sättet att utforska och lära känna den bergiga nationalparken. Vi håller tummarna för att banan läggs i de västra och nordvästra delarna, som ju bjuder på mer ödemark och för oss outforskade berg. Även sex andra svenskar är anmälda, däribland Torkel Skogman och Kari Gardelin. Så det blir ett svenskgäng även nästa år! För vår del blir det nog samma mål som i våras, det vill säga att hålla oss kvar i elitklassen genom alla tre dagarna liksom ett led i uppladdningen för Dragon’s Back Race.

Under våren kommer vi att ladda och testa ny utrustning genom att springa Sörmlandsleden under en tvådagars i början av mars och en tredagars under påsken. Sedan ser jag fram emot Ursvik Ultra i slutet av mars medan Kerstin är i Davos på konferens och kör backe- och höghöjdsträning veckan lång.

141223c

Dragon’s Back Race 22-26 juni
Anmälan, flyg och boende är bokat och klart. Denna legendariska och extraordinära utmaning går av stapeln för tredje gången sedan premiären 1992. Den utgör förstås årets absoluta höjdpunkt på löparfronten och vi har båda jobbat på hårt under 2014 för att kvala in och ta en plats. I dagsläget är vi tio svenskar anmälda och fyra kommer från Västerås. Fem dagars tuff bergslöpning fördelat på 30 mil och 17000 höjdmeter med hjälp av karta och kompass. En utmaning som heter duga och hör till en av världens tuffaste bergsultror om man får tro Wales Online och artikeln The Dragon’s Back was the toughest race in the world… and now it is being made harder.

141223d

Förberedelserna är i full gång och nu väntar dedikerad stiglöpning, backträning, flerdagarsäventyr, kartstudier, läsning, uppdatering av utrustning och så mycket annat de närmaste sex månaderna fram till avresa på midsommarafton den 19 juni. Jag vet inte hur många gånger Kerstin och jag har sett filmen om Dragon’s Back Race 2012. Och längtat! En fantastisk produktion som utöver själva filmen innehåller extramaterial såsom porträtt/intervjuer av härliga deltagare, från hardore-legender till coola upplevelselöpare och Shane Ohlys eminenta genomgång av hela bansträckningen för 2012. Kartor och böcker är inhandlade, vilket är härligt då vi båda älskar just kartor och böcker!

141223b

Som nämnts ovan åker Kerstin och jag till Wales på en liten rektur dagarna innan GL3D. Och som ett sista flerdagars generalrep inför Dragon’s Back åker vi upp till Örnsköldsvik fyra dagar i slutet av maj för att springa hela Höga Kusten-leden och utforska andra stigar i Skuleskogens Nationalpark under en heldag. Kan man tänka sig ett bättre äventyr som en sista förberedelse innan nedtrappningen inför årets stora höjdpunkt?

Som kuriosa kan nämnas att legenden Rune Larsson sprang första upplagan av Dragon’s Back 1992 och den som vill läsa hans story från tävlingen hittar den här>>

Ultravasan i slutet av augusti
Efter att en snöplig skada omöjliggjorde deltagandet i premiären av Ultravasan i fjol är i alla fall Kerstin sugen på att få springa de nio milen mellan Sälen och Mora 2015. Det blir kanske hennes enda riktiga tävling för året och tävlingsmomentet är ju alltid spännande i sig. Jag blir nog inte svårövertalad utan hakar väl på även om jag inte helt bestämt mig ännu.

Bob Graham Round eller Padjelantaleden i början av september
Vi har bokat semester vecka 36, men fortfarande inte bestämt oss för vilket av äventyren vi vill göra. Tre tuffa Englandsäventyr under loppet av drygt fyra månader är i tuffaste laget och BGR är en jävligt tuff utmaning för att tala klarspråk, vilket för den oinvigde handlar om att springa 106 kilometer, över 42 bergstoppar i Lake District, totalt 8200 höjdmeter och detta ska genomföras på max 24 timmar. Vi har rekat och sprungit hela BGR (vissa etapper flera gånger) men vi skulle behöva reka några partier på andra halvan ännu en gång. Man har inte råd med några misstag om man ska göra ett helhjärtat försök. Bästa tiden för ett försök är normalt i skiftet juni/juli, då natten är som kortast och störst chans på bra väder och torra marker, men vädret kan växla snabbt.

Lika häftigt men mer tillbakalutat är äventyret att springa Padjelantaleden och en del av Kungsleden. Tanken på ett grovhugget upplägg är att flyga till Gällivare, ta bussen till Kebnats/Saltoluokta och därifrån springa Kungsleden till Kvikkjokk på två dagar. Sedan vidare från Kvikkjokk på Padjelantaledens 16 mil till Ritsem och därifrån ta bussen tillbaka till Gällivare. Antingen springer vi mellan stugor eller så ta vi med oss ultralätta sovsäckar och tält.

141223e

Inget är hugget i sten och vi bestämmer väl oss för vad det blir under vårkanten.

Ja, hela 2015 ser på pappret onekligen ut att bli ett häftigt år med många äventyr! Och vi tjuvstartar med en tvådagars på Sörmlandsleden mellan Malmköping och Mölnbo med övernattning i Mariefred nu på fredag/lördag.

141223f

Vi båda önskar er alla en synnerligen god jul och god fortsättning!

141223g

Okt 092014
 

141009a

Här följer en race rapport signerad Kerstin Rosenqvist från den grymt häftiga bergsultran i Lake District (England) lördagen den 4 oktober 2014. Fotografier av Niklas, där annat inte anges. Var så goda och ta del av Kerstins fartfyllda story!

141009b

Redan efter ett par hundra meter slutade vi försöka hoppa över vattenpölarna och stigarna förvandlades snart till forsande bäckar. Vattnet sköljde högt över fotknölarna i varje steg och det som skulle vara ett Sky-running-lopp kändes mer som ett älvelöp, som vår norska vän så fint uttryckte det! Morgonen var becksvart och med regnet ösande ner från himlen hade man verkligen ingen aning om vart man satte fötterna, det var bara att hoppas på att fotlederna skulle klara att parera underlaget oavsett vad det var, ovan eller under vattenmassorna.

När starten på första upplagan av det 80 km långa 3×3000 ultra trail gick kl 05:00 hade det redan regnat ett tag och en timme in i loppet hade det kommit nästan 10 cm på bara några få timmar! Även enligt engelska mått ett ganska rejält regnväder eller som Skyrunning UK uttryckte det strax innan start: ”Biblical weather conditions”. Eftersom det dessutom blåste hårt förvarnade tävlingsledningen om att de nog skulle få leda om banan nedanför Scafell Pike. På så sätt skulle vi missa Englands högsta topp på 977 m ö h, vilket kändes lite trist men det var bara att acceptera läget då säkerheten går först. Med en träningsmängd lägre än någon gång sedan jag började springa 2008 (pga en muskelbristning i vaden) och en rejäl förkylning som inte riktigt hann gå över innan loppet hade jag slopat alla tidigare förhoppningar om att göra en bra tävling och ställt om till att bara försöka ta mig runt hela banan utan att vaden skulle gå sönder igen. Därför tog jag det riktigt lugnt från start och höll mig i mitten av startfältet. Niklas och jag hade sen länge kommit överens om att springa var för sig och han startade, tillsammans med Henrik Ortman, betydligt längre fram. Det gick lite för långsamt utför här i början men jag försökte koppla av och vara klok för att inte ta ut mig för tidigt. Det var jobbigt nog ändå med allt vadande! Så länge vattnet gick upp till anklarna fungerade det att springa men partierna där det var upp till knä- och lårhöjd var värre för att inte tala om passagerna genom vilda forsar. Morgonen var kall men svetten rann ändå under alla kläder jag hade satt på mig. Rev av vantar och mössa efter bara några minuter och efter ytterligare tre kilometer fick jag stanna och ta av regnbyxorna också. Jag sprang en stund med med Torkel Skogman (IF Linnea) men tappade honom när jag genade genom en minisjö för att slippa klättra vid sidan om. Plötsligt var jag alldeles ensam och det kändes inte lika självklart vart stigen gick längre. Jag sprang över en bro och hittade inga markeringar. Vände tillbaka och väntade in de som var efter mig och föll in längst bak i ledet. Hellre lite lägre tempo men på rätt väg! Raden av pannlampor ringlade sig långsamt fram genom kuperad skog och jordbrukslandskap om vartannat och jag njöt av att löpningen flöt på så bra.

141009c
141009d

Efter 15 km väntade den första vätskekontrollen. Jag hade tänkt dricka lite men det var självservice som gällde och dunken var för tung för mig. Nu var det ju ingen brist på vatten längs vägen så jag högg lite underbart god caramel shortbread och sprang vidare. Nu började klättringen så smått och gryningsljuset kom smygande. Jag sprang och småpratade med löpare omkring mig och började avancera lite i ledet. När pannlampan inte behövdes längre var det lättare att hitta rätt och stämma av med kartan allt eftersom, dessutom var det mindre vatten på stigen när vi kom upp på lite höjd. Första stigningen gick upp till Styhead Pass och jag bara njöt av att få vara där och då! Långsamt glesnade regnskurarna och genom molnen började vi skymta bergen omkring oss. Jag gillar ju uppförsbackar och nu kunde jag stadigt och oväntat smärtfritt klättra på och samtidigt passera enstaka löpare. Där det planade ut lite sprang jag men i alla motlut var det gång som gällde. Ingen tävling för mig idag, jag skulle ju bara ta mig runt! Väl vid passet visades vi till min besvikelse in på en genväg nedom Scafell Pike. Nog för att det blåste men det hade varit roligare att få komma hela vägen upp. Istället blev det omväxlande gång och löpning på skrå till Esk Hause på 750 meters höjd. Här var vägen inte markerad och vi blev några löpare som höll ihop för att hitta rätt. Efter stämpling på kontrollen i passet följde en lång skön utförslöpa ner till Angle Tarn. Märkte till min förvåning att jag sprang ifrån engelsmännen och återigen fylldes jag av glädje över hur bra kroppen fungerade och att vaden var med på noterna!

141009e 141009f 141009g 141009h 141009i
141009j

Runt åttasnåret hade det slutat regna helt och det blev lättare att se men ändå inte alltid självklart vad som var stig. Blött så det räckte var det verkligen och sista biten ner till Stake pass bjöd på några fina mosspassager. Det gick lite långsammare och när jag fokuserade på att inte sjunka för djupt missade jag att svänga när banan vek av från stigen. Som tur var räddades jag av tjoande löpare som kommit ifatt mig. Vi höll sedan ihop ett bra tag, hela den sega klättringen på High Raise sumpiga grässlänt upp till 760 m och ner på andra sidan ned till södra ändan av sjön Thirlmere. Nerför, men definitivt inte lättsprunget! Man kanske kunde anat att något som heter ”The bog” faktiskt skulle leva upp till namnet? Sump, mossa, bäckar och lergropar om vartannat men där det fanns en antydan till stig utgjordes den istället av sten eller stenblock. Nerfärden blev någon sorts springande/hasande/halkande men med glada skratt och en hjälpande hand när vi turades om att gå omkull. Varje gång jag drog upp underbenet ur ett sugande sumphål var jag verkligen glad att ha skon kvar på foten för det hade varit stört omöjligt att få tag på den annars. Tyvärr ramlade en av mina nyvunna kompisar illa mellan stenarna och fick lov att bryta med en skadad arm. Jag tog mig ner helskinnad och passerade dessutom några löpare på vägen, flera redan med en något trött uppsyn och betydligt långsammare tempo. Jag passerade även första tjejen som jag sett sedan starten och när jag glad sprang in på dagens andra matkontroll fick jag rapport om att jag låg femma. Vad?! Jag tävlade ju inte ens. Eller? Sakta men säkert kände jag hornen växa ut i pannan och tävlingsdjävulen ta tag i mig. Det gick ju jättebra att springa! Vaden gjorde inte ont och av förkylningen kände jag lyckligtvis ingenting. Jag stannade knappt, högg lite karamellkaka och en banan i farten och var snart på väg upp mot Helvellyn.

141009k 141009l 141009m 141009n 141009o 141009p 141009q 141009r 141009s 141009t
141009u

I ögonvrån hade jag sett att det stod en tjej inne på kontrollen som jag nyss lämnat bakom mig och det var ju inte så svårt att räkna ut att jag knep en placering bara genom att komma iväg före henne. Hade egentligen tänkt dricka rejält med vatten på kontrollen men tog det i bäckarna på låg höjd istället. Eftersom jag och Niklas varit upp på toppen flera gånger tidigare visste jag att det skulle dröja innan det fanns möjlighet att fylla på med vätska igen. När jag passerade en grind på vägen upp såg jag att tjejen i röd jacka var precis bakom så jag förlängde stegen lite. Den drygt tre km långa stigningen bjuder på 800 fina höjdmeter och efter att The bog sugit musten ur benen blev det kanske inte så mycket mer än ett måttligt raskt tempo, men jag kände mig ändå stark hela vägen upp på den fina och stundtals stenlagda stigen, som hämtad ur en saga. Passerade både vandrare och medtävlande alltmedan molnen tätnade och duggregnet smög sig på. Även vinden tilltog ju högre upp jag kom men det var jag beredd på och jag undrar om det någonsin är vindstilla på Helvellyn? Jag tyckte lite synd om funktionärerna som höll på att blåsa bort på toppen men de såg lika glada ut som jag kände mig när jag hälsade och utbytte några ord med dem. Trots att det blåste hårt och regnade i sidled kunde jag fortsätta utan långbyxor, drog bara på mössa, vantar och buff så blev jag varm nog även om fötterna var lite stela. Nu följde den vackraste delen av banan. Från Helvellyn till Clough Head, en sträcka på knappt nio km, passerar man över åtta toppar och håller sig mellan 700 och 950 meter över havet. Fantastisk utsikt åt alla håll, (hm, i klart väder i alla fall) och man ser den ringlande stigen långt framför sig. Underlaget varierar mellan mosse, gräs, smågrus och mindre stenblock, den här dagen såklart kombinerat med en mindre bäck ovanpå alltihop. Jag hade så glada minnen härifrån, och var lika glad även nu, men jag får erkänna att jag inte sprang lika ystert nerför som jag gjort tidigare gånger och det slet lite mer uppför. Jag var inte ensam om att tappa fart, även om jag längs bergsryggen passerade några löpare, inklusive ännu en tjej.

141009v 141009w 141009x 141009y 141009z 141009zz 141009zzz 141009zzzz 141009zzzzz 141009zzzzzz
141009zzzzzzzz 141009zzzzzzz

När jag så tittade på klockan visade den bara 32 km och jag hann bli rätt förskräckt innan jag insåg att det inte kunde stämma. Jag gissar att jag av misstag stängt av klockan i fallet i ”boggen”. Drygt halvvägs borde jag i alla fall vara och jag vågade inte riktigt tänka på placeringar, utan höll istället ett stadigt öga på killarna framför och närmade mig dem sakta men säkert. Som tur var behövde vi inte ta oss upp på riktigt alla toppar och snart nog hade jag Clough Head framför mig. Precis innan klättringen uppåt startade mötte jag en kille som hade koll på ställningarna och han meddelade att jag nu låg trea bland damerna. Jag blev både glad och nervös över det, för nu hade jag plötsligt en placering att försvara! Jag som precis innan hade varit rejält trött fick förnyad energi och var snabbt ikapp killarna som så länge legat framför och vi peppade varandra uppåt. Såg det lilla vindskyddet av sten som markerade toppen och till min bestörtning en kille som passerade det utan att stämpla på kontrollen. När jag själv kom fram såg jag att den var placerad i skymundan längst in och jag förstod att han inte sett den. Han var för långt bort för att jag skulle kunna ropa tillbaka honom och efter att ha stämplat kontroll fyra väntade en brant utförsbacke hela vägen ner till den gamla banvallen vid Threkheld. Jag kunde inte tänka på annat än att han skulle bli diskad och sprang på så snabbt jag kunde för att komma ifatt. Eller sprang och sprang, hasade snarare. Provade att sätta mig ner för att glida på rumpan men marken var för ojämn. Det blev ett rätt plågsamt sicksackande utför med stumnande lår och hjärtat i halsgropen på det blöta leriga gräset, 500 höjdmeter på två kilometer! Här fanns det ingen stig på kartan men det syntes spår efter vandrare och var tydligt markerat så min oro inför loppet att hamna för långt österut och missa vägen nedanför var helt obefogad. Vi var nästan nere innan jag kom ikapp. Stackaren såg först förtvivlad ut när jag sa att han missat kontrollen men vi kom snabbt överens om att det var för tufft att klättra upp igen och att jag ju kunde intyga att han varit där. Vi sprang och pratade en liten stund innan jag släppte på lite igen och fortsatte på egen hand. Plötsligt skingrades molnen och framför mig hade jag mitt absoluta favoritberg, Blencathra, i strålande sol! Underbart vackert! Plockade fram mobilen och tog dagens första foto. Efter en snabb koll på kartan konstaterade jag att det var runt tre mil kvar. Någonstans här skulle det ligga en extrainsatt matkontroll och jag längtade så efter att komma dit. Jag var törstig och behövde mer energi men vågade inte ta det sista vattnet ur vätskeblåsan eller energibaren ur väskan, då jag ville ha reserver kvar till senare.

141009zzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzz

Så dök den äntligen upp, en husvagn på en liten parkeringsplats fylld med glada engelsmän som erbjöd allt jag kunde önska. Jag tackade glatt ja till en kopp te. Sekunden efteråt, när den vänliga damen i sakta mak gick in i husvagnen och frågade om det skulle vara med mjölk eller socker, ångrade jag mig. Det kan inte hjälpas, när min tävlingsinstinkt har vaknat går den inte att stoppa och det här skulle ju ta flera minuter insåg jag. Ändrade min beställning till en mugg vatten och stressade den stackars äldre man som försökte hjälpa mig med dunken så att han välte ut allt på marken. Några sekunder senare var jag på väg igen, med mer karamellkaka och banan i handen. Perfekt! Och ingen tjej i sikte bakom mig. Nu skulle det bli flack löpning i några kilometer och jag gruvade mig för det, trots att jag visste att den gamla järnvägsvallen gick genom vacker skog och längs River Greta. Vackra omgivningar hjälpte liksom inte längre och det krävdes rätt mycket övertalning för att få benen att hålla igång i någon sorts långsam jogg. Försökte le och säga något uppmuntrande till en löpare jag passerade men fick bara en sned blick tillbaka, inte bara jag som var trött uppenbarligen! Äntligen vek den breda stigen av upp mot Latrigg och näst sista kontrollen. Äntligen fick jag gå lite men glädjen var kortvarig för det var lite för flackt för att gå hela vägen. Bara att bita ihop och köra på, då jag var säker på att tjejerna bakom närmande sig nu när jag var så långsam. Plötsligt svepte molnen in med en riktig regnskur igen och den här gången blev jag nästan sur, dålig tajming när jag snart skulle upp på banans sista topp, Skiddaw! Jag och Niklas har varit upp på Skiddaw två gånger tidigare, från två olika håll, men nu skulle vi få prova en ny längre väg runt massivet och med en brantare klättring till toppen.

Först skulle jag bara ta mig förbi Latrigg och fylla på vatten. Drack ur de sista dropparna strax före kontrollen och hade ryggan i famnen och vätskeblåsan halvvägs ur när jag kom fram. Funktionärerna skrattade glatt åt min iver men här var det snabb service och blåsan var snart fylld. Samtidigt ser jag till min stora förvåning Niklas framför mig. Niklas! Vad gjorde han här? Han skulle ju vara långt framför. Han såg lika förvånad ut han, men glad! Överlycklig berättade jag om hur bra det hade gått och att jag hade kunnat springa smärtfritt hela vägen. Bakom mig hörde jag en annan bekant röst ropa mitt namn med engelsk brytning. Det var vår goda vän Stuart från GL3D, funktionären som lånade ut sin enorma temugg för att han tyckte min var på tok för liten. En annan dag hade jag gärna stannat och pratat men inte idag, det blev ett snabbt Hej, vad kul att se dig, innan jag lämnade kontrollen. Niklas var snart ikapp och jag fick en kort resumé. Han och Henrik hade hållit ihop större delen av loppet och Henrik var bara någon minut före nu. De hade hållit ett bra tempo och allt hade flutit på fram till Clough Head där klungan de sprang i hade sprungit strax nedanför toppen utan att stämpla vid kontrollen. Niklas och Henrik hade vänt tillbaka upp och letat men inte hittat den och strax därpå mött en löpare som påstod att den ändå inte fungerade. Där tappade de minst tio minuter men kanske framför allt flytet och fokusen på löpningen. Några minuter extra hade de spenderat på matkontrollen för att försäkra sig om att inte bli diskade. Det visade sig efteråt att väldigt många hade missat Clough Headkontrollen och ingen blev diskad. Med facit i hand borde de haft en funktionär även där och gjort kontrollen mer synlig. Som det var nu hade ju en del löpare uppenbarligen struntat i att passera toppen. Det gjorde nog inte många minuters skillnad men några höjdmeter slapp de i alla fall.

Åter till tävlingen. Banan följde nu Cumbria Way, en smal stig runt Skiddawmassivets östra vägg. Regnet avtog, molnen skingrades och vi bjöds på en fantastiskt vacker utsikt ner i dalen och Glenderaterra Beck. Stigen i sig var mer som en bäck men hyfsat lättsprungen där den var flack. Jag hade bestämt mig för att inte springa uppför något mer och även på flacken gick det långsamt. Niklas var uppenbart piggare men höll mig ändå sällskap bitvis. Han hann förstås med att fota också! Henrik var strax framför hela vägen runt till foten av Skiddaw, där passerade vi honom när han stannade till en kort stund. Fick av funktionären höra att jag fortfarande var tredje dam. Vågade inte tro på det riktigt och sa till Niklas att jag var typ fjärde dam. Nu var jag rejält trött. Även om vägen runt hade gett oss några höjdmeter hade vi tappat hundra sista biten ner till vändpunkten och nu hade vi knappt 500 m upp till toppen av Skiddaw som når 950 m ö h. Underlaget växlade mellan sugande blött gräs, löst grus och vassa stenar.

141009zzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzz

Det gick väldigt segt för mig nu men jag var fortfarande bara glad! Jag hade Niklas framför mig. Han varvade lite snabbare gång med att fota och vänta in mig. Han tappade förstås flera minuter på det och jag försökte få honom att köra på själv men han var så snäll och gjorde mig sällskap istället. Sista biten upp är lite stenigare och flackare så här gick det äntligen lite lättare och snart var vi framme vid kontrollen på toppen av Skiddaw. Här blåste det stormbyar och jag var glad att vi skulle ner direkt igen, dessutom med vinden i ryggen. Funktionären på toppen hade det värre, ännu en hjälte som stod ute i regn, hagel och rusk hela dagen för alla löpares skull! Jag visste redan innan att det skulle bli plågsamt utför, framsida lår värkte och det var uppenbart att det var de som led mest av det ofrivilliga träningsuppehållet. Nu sprang i alla fall Niklas i förväg, han är ju även i vanliga fall snabbare utför, och det var härligt att se honom dansa nerför den branta stigen. Jag följde efter, något mindre graciöst och småskrattande åt mig själv. Och vad är väl 850 höjdmeter nerför på det stora hela?

141009zzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Alla klättringar var avklarade, bara nerför och en kort bit med flack löpning genom Keswick och vidare till målet. Vi skulle passera kontrollen på Latrigg igen och den dök oväntat snabbt upp inom synhåll och strax var jag där. Hejade på Stuart igen och kunde inte låta bli att vända mig om. Skymtade en röd jacka som kom i full fart bakom. Jag fick hjärtat i halsgropen. Tusan också, var fjärdedamen ikapp nu? Eller kunde jag ha sån tur att det var någon annan? Bet ihop och försökte sträcka ut benen lite längre men det gick ändå frustrerande långsamt. Latrigg är åtminstone mindre brant än Skiddaw och här var det dessutom gott om vandrare som hejade glatt på oss löpare vilket gav extra energi. Jag kände det stora leendet återvända och hejade lika glatt tillbaka. En kille i röd jacka for förbi och jag kunde andas ut lite men vågade inte slappna av helt, hade ju ingen aning om hur fort tjejerna bakom mig sprang. Vid sista lilla motlutet över River Greta tvingade jag mig att fortsätta springa och sen var det plötsligt bara någon kilometer genom pittoreska Keswick fram till målgången i Crow Park. Var och varannan människa hejade och peppade när jag i komiskt långsam jogg tog mig de sista metrarna över torget, runt hörnet vid George Fischer, genom gångtunneln, längs med parken och så äntligen in i på upploppet och in i mål. Helt slut och fantastiskt glad kastade jag mig om halsen på Torkel (stackaren, han var närmast, dessutom nyduschad och ren) och sen min kära Niklas som hade gått i mål tre minuter tidigare. Gratulerade de andra runt omkring som jag kände igen utifrån banan och strax därefter kom fjärde dam i mål, drygt fem minuter efter mig. Hon var jätteirriterad och hade nog hemskt gärna haft min tredjeplats. Arrangörerna hade slarvat bort hennes dropbag på den kontroll jag passerade henne och det hade kostat henne ungefär lika mycket tid som jag slog henne med. Sen kom Henrik i mål med en glad segergest. Helt otroligt att vi var så jämna alla tre, i mål på drygt elva timmar med bara tio minuters mellanrum efter 77 km och 3700 positiva höjdmeter! Att vi dessutom hade gjort riktigt bra tider var uppenbart även om det inte fanns någon resultatlista än. Jag hade förväntat mig typ fyra timmar till ute på banan och att gå i mål i mörker men det var väldigt skönt att slippa det! Att Torkel redan var ombytt berodde tyvärr på att han hade gjort illa höften i ett fall på väg upp till Helvellyn och fått lov att bryta men han var nöjd ändå med den häftiga starten och bra känsla så länge han sprang.

141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141012zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Jag började stelna till och efter att vi firat med varsin god kopp kaffe i strålande solsken tackade vi för oss och stapplade långsamt tillbaka till våra B&B. Jag och Niklas klämde ner oss båda två i badkaret och lät det ångande varma vattnet tina upp kalla händer och fötter och få ömmande muskler att slappna av. Det blev middag i sängen, riktigt flottiga och goda Fish ‘n chips, medan vi återupplevde vår dag och jämförde våra upplevelser över bergen. När resultatlistan publicerades och vi såg att Niklas vunnit klassen herrar 50 och jag damer 40 blev vi om möjligt ännu lite gladare! Efter en natt utan särskilt mycket sömn, med värkande muskler, sendrag och kurrande magar, njöt vi av en rejäl engelsk frukost innan vi begav oss till prisutdelningen. Det var ett dignande prisbord och vi förärades varsin vacker Lakeland sten, monterad och med plakett, men det bästa var att det var fellrunninglegenden Billy Bland som var prisutdelare. Denna ödmjuka man har sprungit Bob Graham Round på otroliga 13 tim 53 min (vilket förstås är rekordet) och det var en stor ära att få skaka hand med honom. Och jag har nog sällan sett Niklas så glad som när han stod bredvid Billy, vilken perfekt avslutning på tävlingen!

141010zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141011zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz 141008_z_karta

Jul 172014
 

140717aUnder vår vecka i det förlovade Lake District låg vi knappast på latsidan och våra X-talon 212 fick bekänna färg och hålla oss på benen från morgon till kväll, vare sig vi sprang, reste, promenerade eller fönstershoppade. Nå, Kerstin gjorde en arbetsfördelning genom att införskaffa ytterligare ett par 212:or på Planet Fear i Keswick. En viss skillnad i färg och slitage som synes.

Utöver vår två dagars BG-runda var vi uppe i bergen och sprang ytterligare tre dagar och detta inlägg är tänkt som en bildkavalkad från dessa dagar. Det var spännande att ”återse” Low Pike, High Pike, Dove Crag och Hart Crag för att sedan springa på de två senare, trots minnena av den traumatiska upplevelsen på dessa bergstoppar under dag två på GL3D i maj med dimma, låga moln, stormbyar och en grym felnavigering som kostade oss både tid och energi. Så lärorikt så. Som sagt, en kavalkad med bilder från de övriga dagarna var vad detta inlägg skulle bjuda på, så jag rundar helt enkelt av med Kerstins sammanfattande ord för veckan som var:

De senaste sex dagarna här i The Lake District har bjudit på drygt 17 mils terränglöpning med mer än 13000 höjdmeter i allt från strålande sol och vindstilla till ösregn och stormbyar. Vi har prickat av 52 av Wainswrights bergstoppar, 12 sjöar och minst 17 tjärnar. En fantastisk vecka!

140717b 140717c 140717d 140717e 140717f 140717g 140717h 140717i 140717j 140717k 140717l 140717m 140717n 140717o 140717p 140717q 140717r 140717s 140717t 140717u 140717v 140717w 140717x 140717y 140717z 140717zz 140717zzz 140717zzzz 140717zzzzz 140717zzzzzz 140717zzzzzzz 140717zzzzzzzz 140717zzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzzzz
140717zzzzzzzzzzzzzzzz

Jul 082014
 

170700aBob Graham Round (BGR): 42 bergstoppar i Lake District, 106 kilometer och 8200 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Kan det vara något? Är det ens möjligt för en normalbegåvad terränglöpare från Sverige? Som kuriosa kan nämnas att ultralegenden Scott Jurek genomförde BGR den 14 april i år och skrev då följande på sin FB-sida:

We cut it real close in the end with only 16 minutes to spare, but we did it! 23:44 for the Bob Graham Round. Quite possibly one of the most difficult courses I have done in my life! Over 28,000 feet of climbing in 65 miles.

BGR är ingen tävling. Inte heller är det en uppmärkt led eller lättsprungen stig. Men med mycket mängd och framförallt backe i benen, karta och kompass, pannben och stort ett hjärta är det bara ge sig ut på ”rundan” värd att minnas som ett löpäventyr av klass. Om du nu gillar berg, tystnad och omväxlande väder vill säga!

Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas. Inför bergsultran GL3D på tre dagar den gångna våren bestämde jag mig tidigt att stanna kvar i Lake District i ytterligare 5-6 dagar för att vandra BGR. Föga anade jag väl då, förra hösten, att jag skulle få sällskap av en vacker själsfrände vid namn Kerstin. Vi sprang tillsammans under hela vintern och våren, framför allt ultrapass på Sörmlandsleden och Bruksleden. Väl samkörda gjorde vi bra ifrån oss på GL3D och Kerstin sprang dessutom hem segern bland damerna i elitklassen. Mer om det storslagna äventyret kan ni läsa i ett tidigare inlägg. Nåväl, tanken var att vi skulle vandra BGR efter GL3D, men med 13 respektive 16 kg packning på ryggen utbrast vi i ett långt skrattanfall redan under första klättringen, den lilla branta enkla klättringen upp mot High Snab Bank. Nä, att vandra BGR med ”tung” packning var inte alls vår grej insåg vi då och där. Vi vandrade istället tillbaka till Keswick och rekade således av sista milen av BGR (om man väljer att springa rundan medsols). Dagen efter den insikten sprang vi första etappen medsols (fast omvänt) i värsta regnet och blåsten. Lärorikt att testa regnkläder och navigering. Sträckan Threlkeld-Blencathra-Great Calva-Skiddaw-Keswick på 20 km tog oss strax över fyra timmar att avverka, vilket också är hålltiden för nämnda sträcka. Efter ytterligare ett par dagar checkade vi även av terrängen på Helvellyn. Även där under tuffa väderförhållanden. Trots detta fick både Kerstin och jag mersmak och drömmen om ett framtida BGR-försök tog form och planer realiserades. Ett uns av besatthet eller målmedveten dårskap hade sakta slagit rot.

En vecka efter hemkomsten från England i maj blev vi märkligt nog sjuka båda två samtidigt. Det blev en veckas kurering hemma hos Kerstin och hennes nyinköpta hus med skönaste uterummet. Där smidde vi planer för vår gemensamma semestervecka #27. Vi hade sedan tidigare planerat för Lake District, men sedan ändrat till löpäventyr i Åre, för att ändra tillbaka till Lake District och boka flyg. Siktet var inställt på att springa hela BGR, men uppdelat på två dagar för att kunna reka i lugn och ro med en natts sömn. Vi la upp en flexibel plan och bestämde oss för att bara ha med det absolut nödvändigaste och obligatoriska för ett löpäventyr i bergen över flera dagar. Vi reste i våra löparkläder. Kerstins packning/löparrygga vägde 3 kg och min 4,2!

Vi kom fram till Keswick på lördag kväll den 28 juni och vi tog in på samma B&B som vi bodde på i maj. Väderprognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att springa BGR på måndag och tisdag (30/6–1/7). Vi sprang förstås i bergen även dagen innan på söndagen och efteråt på torsdag och fredag, men de äventyren är föremål för ett separat inlägg senare.

Och precis som författandet av storyn om GL3D delar vi båda på den glädjefulla bördan även denna gång. Dag 1 är skriven av Kerstin medan jag plitat ihop orden för dag 2. Samtliga foton är tagna av oss båda. Håll till godo!

Kort fakta om Bob Graham Round
170700bGenomfördes första gången 1932 av Bob Graham. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932. Berget är inte särskilt brant eller högt (690m), men underlaget på båda sidor är grymt jobbigt med ljung och sumpig myrmark.

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills någon klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften föll i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare genomfört BGR och till och med 2013 är totalt 1848 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Långt fler har dock genomfört rundan, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club, då de har en del krångliga verifieringskrav.

Sedan finns flera varianter av Bob Graham Round. Den klassiska är på 42 specifika toppar, men under årens lopp har antalet utökats. Det finns dock två kriterier som ska uppfyllas: 1) topparna måste vara över 2000ft och 2) genomförandet ska göras under 24 timmar. Rekordet på flest toppar inom 24 timmar hålls av Mark Hartell med det imponerande antalet av 77 toppar. Snabbaste tiden för den klassiska BGR på 42 toppar hålls fortfarande av Billy Bland på tiden 13:52, ett rekord som stått sig i 32 år!

Den vetgirige hittar mer information eller källor till mer information på följande webbsida

Här kan ni ladda ner våra GPS-filer: Dag 1 i tcx-format eller gpx-format och Dag 2 i tcx-format eller gpx-format.

Den som vill springa/vandra delar eller hela BGR bör införskaffa följande oumbärliga karta, med delsträckor, hålltider och användbara tips infällda längs sträckningen, vattentålig och i skala 1:40.000:

170700c

Dag 1 (skrivet av Kerstin) – 21 toppar (Skiddaw till Harrison Stickle), 54,91 km, c. 4000 hm, 11 timmar och 42 minuter
140630aKlockan ringde strax före sex på måndagmorgonen och det var inga problem att komma ur sängen. Strax var frukosten uppdukad på rummet och ett rejält lass yoghurt toppat med blåbär, banan och nötter sköljdes ned med ett par koppar kaffe. Löparryggorna packades snabbt och det lilla av vår packning som inte skulle med på BGR fick plats i en plastpåse som vår värd Michael tog hand om. Förväntansfulla promenerade vi ner till Moot Hall, den klassiska startpunkten på torget mitt i Keswick, och ganska precis klockan sju startade vi klockorna och gav oss av längs de smala gatorna. Vi valde att springa medsols, precis som Bob Graham gjorde för 82 år sedan, så efter någon kilometers asfaltslöpning började den långa klättringen på 900 höjdmeter upp till toppen på Skiddaw. Det här är en välanvänd vandringsled och stenlagt nästan hela vägen upp, men stigningen tar ändå på krafterna och det kändes redan att söndagens nöjeslöpning runt Helvellyn kanske inte varit den smartaste förberedelsen liksom backtävlingen i Surahammar två dagar tidigare inte heller var helt optimalt.

Första etappen medsols bjuder bara på tre toppar men med ganska långa löpsträckor mellan och beräknas klaras av på fyra timmar. Bara upp och ner för Skiddaw tog oss två timmar men då stannade vi också ett antal gånger och njöt av utsikten, fotograferade och gottade oss i det fantastiska vädret – strålande sol, i stort sett vindstilla och runt 20 grader varmt. Utförslöpan ner mot Great Calva var lättlöpt och stigen upp i stort sett torr och väl synlig så andra toppen var snabbt passerad. På vägen upp stötte vi upp två flockar med moripor, en av de få fågelarter som Niklas faktiskt aldrig sett tidigare, vilket var extra kul! Brant löpning följde ner i dalen och dammet yrde runt fötterna innan vi var nere i ljungsnåren som kantar Wiley ghyll och River Caldew. Några rivsår senare vadade vi över den senare och passade på att dricka av det friska goda vattnet. Uppför igen, via Mungrisdale common till Blencathra. Lång och flack stigning från det här hållet men vi visste att det väntade häftiga klippbranter på sydsidan och efter att toppen passerats uppfylldes våra förväntningar till fullo. Här kravlade vi oss upp i regnet på alla fyra på såphala klippor i maj och nu kunde vi springa/klättra/studsa nerför! Utsikten fantastisk och bergssidorna bitvis svindlande branta bara någon decimeter från stigen. För min del blev nedfarten en av de häftigaste upplevelserna under dessa dygn. Det vill säga skräckblandad förtjusning i de brantaste passagerna som gav gåshud och magen bubblande av glädje där det var mer springbart. Nästan lika glädjande var att första etappen nu var avverkad och en kaffepaus i Threlkeld väntade. Sällan har kaffe smakat så gott!

Så här långt låg vi exakt i fas med tidsschemat men så var vi ju i kända marker och hade inte behövt ödsla någon tid på att fundera över vägen. Från och med Threlkeld fick vi börja orientera själva. BGR är ju inte markerad någonstans och även om den på några ställen följer breda stenlagda stigar så dominerar ändå löpning genom stiglös terräng och knappt skönjbara stigar genom svårsprungna fält av ljung och ormbunkar, stora fält av stenblock, sumpiga grässlänter och läskigt branta stenrösen. Etapp två börjar med en stigning på knappt 600 meter upp på Clough Head och inte mycket av dess norra sida erbjöd någon upptrampad stig men med så bra sikt var det lätt att bara köra rakt upp och undvika de värsta stenfälten. Efter Clough Head följer ”The Dodds”, fyra toppar (varav tre räknas) med bara något hundratals meters höjdskillnad så dessa plockades i rask följd. En mindre energidipp hos Niklas avhjälptes snabbt med några extra nötcreme. BGR fortsätter sedan vidare längs denna fantastiska bergskedja med ytterligare sex toppar (plus några som inte räknas) varav Helvellyn är högst med sina 950 meter. Relativt flacka utförslöpor och inga särskilt jobbiga stigningar men timmarna går och det känns i benen efter sisådär sex timmars löpning och 14 toppar. En liten orienteringsmiss vid Dollywaggon Pike vägdes upp av att vi fick se några vackra ringtrastar utanför dess brant stup på nordsidan. Från Dollywaggon har man två vägar att välja på för att ta sig upp på Fairfield. Vi tyckte att brant rakt upp lät bäst – ända tills vi kommit ner så långt mot Grisedale Tarn att vi såg precis hur brant det skulle bli.

För första gången för dagen lät jag mig känna efter hur trött jag faktiskt var och plötsligt kände jag att jag inte ville upp för den där toppen! Det alternativet fanns förstås inte och vi var i alla fall ense om ett snabbt vägbyte då det fick bli en liten extra sväng längs med Grisedale Tarn och en stunds vilopaus sittande med lite energiintag innan vi tog oss an den branta steniga stigen upp. Inte mycket att fundera på, bara att sätta en fot framför den andra och långsamt, långsamt tog vi oss till toppen. 350 höjdmeter på en kilometer. Siffrorna kändes bekanta och på nervägen tycktes även de branta serpentinerna påminna mig om något. Vissa upplevelser försöker man ju förtränga och uppenbarligen var jag inte ensam om det för när jag till slut insåg att det var här vi hade gjort vårt ödesdigra misstag på GL3D:s andra dag och sprungit ner åt fel håll för att sammanbitet direkt få klättra precis samma väg tillbaka, så förnekade Niklas det helt bestämt. Efter en titt på kartan senare på kvällen fick han erkänna att jag hade haft rätt. Fairfield har två gånger fått oss lätt uppgivna men en dag ska det bli ändring på det. Visst måste man försöka vända motgång till medgång och jag har bestämt mig för att jag ska bli kompis med Fairfield!

Seat Sandal följde, klättringen upp gjorde mig på bättre humör för jag mindes hur vi flugit nerför här i maj och nu blev jag lite imponerad av att vi överhuvudtaget hade kunnat springa nerför med tanke på hur brant och stenig den smala stigen faktiskt var. Från toppen ska man enligt kartan gena rakt ner till Dunmail Raise men medan jag ville följa kartan ville Niklas ner till stigen längs Raise Beck istället, då han sprungit den tidigare. Motvilligt gick jag med på det men muttrade tyst för mig själv hela vägen ner och tyckte inte att stigen, när vi väl nådde den, var särskilt lätt att springa på. Vi lär aldrig få veta om det varit bättre eller sämre att springa rakt på, någon stig syntes inte till nerifrån och bergssidan täcktes av stenrösen och hav av ormbunkar, förmodligen inte så lättforcerat. Ytterligare rekning här vore nog inte helt fel.

Etapp två var avklarad men nu låg vi nästan 30 min efter tidsschemat och det mesta av den tiden hade vi lagt på Fairfield. Efter ett par minuters hämta-andan-paus nere vid Dunmail Raise startade klättringen upp mot Steel Fell, i sig inget högt berg men 350 höjdmeter och brant klättring i halt gräs var inte direkt lockande. Något stärkta av de imponerade orden från en vandrare som frågade efter närmaste busshållplats hittade vi i alla fall en diskret liten stig och tog oss upp till toppen. Bara fem toppar kvar nu och till Calf Crag var det lättsprunget, mjukt och skönt som omväxling! Därefter får man välja väg igen, Sergeant man eller High Raise först. Eftersom vi hamnade lite långt söderut ner till Mere Beck var valet enkelt och vi fyllde på rejält med vatten inför klättringen upp till Sergeant man. Den här toppen tog vi från andra hållet på GL3D och tyckte oss känna igen, men ändå stannade vi på fel ställe. Lätt förvirrade av två små tjärnar som i förhållande till toppen låg fel på kartan sprang vi ändå vidare till High Raise innan Niklas insåg var vi hade hamnat fel. Det blev till att vackert springa tillbaka och upp på rätt topp. Ingen höjdskillnad att tala om men den extra kilometern kändes rätt onödig. Skönt nog följde lätt nerförsbacke till Thunacar Knott och så vips var vi uppe på dagens sista, Harrison Stickle. Det kändes fantastiskt! Halva sträckan och 21 toppar avklarade på 11 timmar och 42 minuter. Visserligen närapå en och en halv timme utanför tidsramen men utan större missöden eller stukade fötter och tidsangivelserna är ändå beräknade efter en 23 timmars runda.

Nu var vi ännu inte riktigt färdiga med dagens löpning. Vårt boende vid idylliska Stickle Barn låg bara 2.5 km bort men tyvärr också 650 m nedanför oss. Vi tog det lugnt nerför genom en vacker ravin med en vilt forsande vatten vid sidan om stigen och väl nere var det fantastiskt skönt att få duscha och byta till torrt och rent. Att sedan få sjunka ner i en skön soffa i Stickle Barns lantliga restaurang och avnjuta en välsmakande hamburgare med delikat sallad och gigantiska pommes var sagolikt välkommet. Jag frös trots den varma natten och föll, med dubbla täcken och rätt utmattad, snabbt ned i djup drömlös sömn.

140630b 140630c 140630d 140630e 140630f 140630g 140630gg
140630h 140630i 140630j 140630jj 140630k 140630l 140630m 140630n 140630o 140630p 140630q 140630r 140630s 140630t 140630u 140630v 140630w 140630x 140630xx 140630y 140630z
140630zz 140630zzz
140630zzzz

Dag 2 (skrivet av Niklas) – 21 toppar (Pike O’ Stickle till Robinson), 53,88 km, c. 4200 hm, 13 timmar
140701aVi vaknade strax innan åtta på tisdag morgon. Trots att min kropp vilat på metallspiraler i världens sämsta resårmadrass jag någonsin upplevt hade jag sovit bra. Kerstin hade sovit som en prinsessa i överslafen på en betydligt skönare madrass. Kände mig vederkvickt till sinnet och var bara småstel i benen. Gårdagens fantastiska Stickleburgare och runt nio timmars sömn hade gjort mig gott. Det är märkligt, men under de flerdagars jag genomfört det senaste året är det alltid på dag två eller tre som kroppen presterat bäst, som om min kropp behöver en dag på sig för att komma i form. När vi kom ut i solen som sken från en azurblå himmel visste jag intuitivt att detta skulle bli en minnesvärd dag med för mig helt oprövade stigar. Vi avnjöt en lång engelsk frukost som vi rundade av med cappuchino och latte. Vi firade ju fem månader som stigförälskat par!

I och med gårdagens energidippar hade jag slukat mer energi än beräknat och hade bara en flapjack kvar. Mycket oroväckande. Det var med stor lättnad som jag upptäckte att frukoststället hade hemgjorda flapjacks och mars bars!

Strax efter nio var vi redo för den lååånga branta klättringen upp till stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’Stickle på 650 meters höjd. Vi avnjöt en sjungande gärdsmyg som exponerade sig vackert på en staketstolpe. Redan efter 300 meters klättring insåg vi att denna dag – om vädergudarna inte ville annat – skulle bli tuff, vad gäller sol och hetta. Det var heller ingen fläktande vind att tala om. Svetten dröp. Om vädret fortsatte på detta vis skulle sträckan mellan Wasdale och Honister bli riktigt tuff, då vi inte skulle korsa en enda bäck längs vår väg. Nå, vi var inte där ännu. Det är här och nu som gäller. Inte måla upp sådant som ännu inte inträffat. Vi tog en kort paus på en fin avsats och njöt av utsikten över Great Langdale.

När vi väl var uppe vid stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’ Stickle nollställde vi klockor och tryckte igång dem samtidigt som vi lät benen löpa stigen fram till dagens första topp, Pike O’ Stickle. Vi träffade ett par som var ute och vandrade med sin goa hund. Det hör liksom till att man hejar och slänger några ord med dem man möter. Och alla tycks äga en välmående och väluppfostrad hund. Fin utsikt från toppen och vi tog ut kursen för nästa topp, Rossett Pike. Löpningen över Martcrag Moors myrmarker var både skön och vacker. Dalgången nedanför var fantastiskt vacker med rader av små kullar, som påminde om de man ser på sibiriska tundran. Vi mötte ett par grupper med vandrare när vi körde på skrå ner mot bäckravinen, där vi stannade och drack, för att spara på vår egen vätska. Vi hittade stigen eller snarare antydan till stig upp mot Black Crags. Rossett Pike var en medioker topp, men utsiken ner i dalen mellan Loft Crag och Bowfell var läcker. Därefter blev det en brant diagonal klättring upp mot Bowfell på 903 meters höjd. Flera gånger kom jag att tänka på Väggen i Sälen. Man tog ett steg för att plötsligt stå och svaja för ett ögonblick innan man hittade tyngdpunkten i förhållande till lutningen.

Att springa i berg är en slags paradoxal upplevelse. Omgivningarna i sig är rätt händelselösa och orörliga, förutom växlingar i väder och porlande bäckar samt ljudet av sjungande fåglar. Händelsen och upplevelsen ligger snarare inombords, men väcks av det utanförliggande. Min kropp och dess sinnen tar in intrycken och rörelsen framåt över det varierade underlaget absorberas av kroppen, stärker den och tar lärdom. I grunden en väldigt enkel och primitiv känsla. Det är först nu i skrivande stund jag har tid att reflektera och analysera. Där och då är det bara här och nu som gäller och ständig fokus på att läsa av stigen framför en, om än bara en imaginär stig som flyter ovanpå stenar, klippblock, gräs och myrmarker. Stimulerande, även om jag inte tänker mycket när jag springer. När jag gör det och låter tankarna vandra, ja, då är det bara en tidsfråga till jag snubblar. Att springa i berg är att låta sig hänföras. Att suga in de storslagna vyerna. Att inom sig förnimma ens nedärvda ursprung. Det enkla i att transportera sig långt och länge och känna glädjen i att verkligen kunna göra det, fast det är jobbigt. Det är vid dessa tillfällen jag mår som allra bäst, ja, när jag är i kontakt med min omgivning och med mig själv.

Som sagt, det är inte mycket som händer, men ändå något. Framåt. Sträckan mellan Bowfell och Wasdale karaktäriseras av en sak och det är sten. Sten, sten och åter sten. Bowfell, Esk Pike, Great End, Ill Crag, Broad Crag, Scafell Pike och Scafell var alla otroligt steniga, men ändå så olika steniga. Bowfell med sina stenfält, Great End med sina stenbumlingar täckta av gröna lavar, Broad Crag med sina klippblock och så Scafell Pike med sina stenklossar. Jo, jag skriver stenklossar, för stenarna var formade som klossar. Och så alla dessa människor på Scafell Pike. Av förståeliga skäl. Toppen är för dem vad Kebenekaise är för oss svenskar. Högsta toppen liksom.

Som vi längtat efter att få uppleva Scafell. Kanske inte så mycket själva Scafell Pike, utan snarare den intilliggande toppen Scafell och dess beryktade passage Broad Stand. Det var fantastiskt spännande att få se Broad Stand på nära håll, men att ta sig an denna genväg upp till Scafell utan guidad hjälp och/eller rep var inte alls något som lockade, trots torrt underlag och ingen vind. Hellre tar man omvägen via Foxes Tarn och förlorar 10-15 minuter än att riskera att förlora livet. Sagt och gjort, vi tog en utförslöpa längs Scafells ostsida ner till bäckravinen som ledde upp till lilla Foxes Tarn. Här fick Kerstin en energidipp och vi satte oss på en härlig gräsbevuxen avsats och njöt av utsikten medan vi intog energi. Vi fortsatte sedan klättringen upp till Scafell, vars topp inte hör till de mest spektaktulära, men det är snarare vägen som är det. Därefter var det bara en lååång utförslöpa ned till Wasdale. Den sista korta men ack så branta biten var rätt marig med lös scree i vilken man lätt gled utför i, vilket är rätt obehagligt. Det tog sin tid, men ner kom vi. Kerstin körde rutchbane-varianten på ändan i gräset. Nere i dalen var det hett som tusan och till slut kom vi till campingen. Vi blev riktigt nedslagna då den lilla campingbutiken visade sig vara stängd mellan 11 och 17. Shit! Men vi hade bara hunnit deppa en minut när en man på gräsklippare kom åkande. Han stannade och frågade om vi ville handla? Jaaaa, sa vi unisont och sken ikapp med solen ovanför. Han öppnade och vi handlade som aldrig förr: kaffe, glass, dricka, juice och flapjacks! Som en skänk från ovan. Vi njöt i solen. Fyllde på med vatten, för det skulle bli ont om den varan framöver.

På BGR-kartan står följande att läsa vid Wasdale: ”There is NO easy way out of Wasdale!”, vilket gör sig gällande oavsett man springer med- eller motsols. Det blev en tuff klättring uppför Yewbarrow. Men som alltid, det är bara tålamod som gäller och en fot framför den andra och bara upprepa detta tills man är uppe. Den så kallade stigen ner för Stirrup Crag var lite scary och i klass med Blencathra. Bara att ha fokus på var man sätter fötterna och inte göra något överilat. Vi stannade till vid Red Pike (topp 32 i ordningen) och njöt av den storslagna vyn med de kommande topparna Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Vi fortsatte vår väg längs kammen innan vi vek av stiglöst mot Scoat Fell med sina 843 meter. Det lustiga är att denna topp inte ingår i BGR, men väl den läckra bakomliggande toppen Steeple med sina 819 meter. Tror Bob Graham hade sinne för humor. Hursomhelst blev Steeple en mycket positiv överraskning och på vindlande stig sprang vi fram och tillbaka innan vi fortsatte mot Pillar. Gårdagen hade varit tuff för mig med flera svackor och energidippar och idag var det istället Kerstins tur medan jag kände mig stark och fräsch. Märkligt hur det kan bli. Sträckan mellan Wasdale och Honister blev en tuff prövning för Kerstin, ja, för oss båda och en balansgång beträffande humörsvängningar.

Innan klättringen upp mot Kirk Fell bestämde vi oss för att lämna stigen och ta en omväg via en bäck för att dricka och fylla på med vätska. Vi tappade en del höjdmeter, men annars blev det inte mycket till omväg då vi hittade en gammal fårstig rätt upp längs bäckravinen och vi kom nästan rakt på Kirk Fell. Därefter blev det en lång utförslöpa på mot den märkligt formade bergstoppen Great Gable. Klättringen upp på stengrusstig var tuff, särskilt som det var hett som tusan, solen låg på och närmast vindstilla. I samma veva tittade jag på klockan och kunde konstatera att vi avverkat 30 km på drygt 9 timmar. Då förstår man att terrängen inte erbjuder en dans på rosor! På toppen njöt vi av utsikten och stoppade i oss energi, innan vi fortsatte utför bland klippor och sten. Kerstin hade det motigt under klättringen uppför Green Gable. Men sedan blev det skön löpning hela vägen ner till Honister och Kerstin piggnade till. Solen började sänka sig märkbart och det blev efterlängtat svalare.

Väl nere i den lilla hålan Honister var bäckarna uttorkade. Cafét var stängt liksom YHA-vandrarhemmet. Snacka spökhåla. Jag såg att det stod en bil vid en fallfärdig hydda, så jag knackade på den tunna plywood-dörren, varvid en man öppnade och jag frågade om vi kunde fylla på vatten. På bruten engelska förklarade han att kranvattnet tyvärr var värdelöst. Han försvann in i huset och kom tillbaka med två kalla flaskor med bubbelvatten och gav oss. Vi blev överlyckliga och överöste honom med välsignelser och hela ordförrådet med synonymer för tacksamhet! Vi tog en paus. Stoppade i oss energi och bytte till långärmad merino, nu när det började skymma och förväntades bli kyligare.

Nu återstod en lång klättring upp till Dale Head på 753 meters höjd och sista etappen med de tre resterande bergstopparna. Vi var båda trötta, men samtidigt fyllda av något, något som är svårt att beskriva med ord eller ens förstå. Det är bara att flyta med liksom. Själv fylldes jag till bredden av de vackra vyerna. Det varma släpljuset som färgade topparna röda, med topparna i väster sköt upp som knivskarpa mörka silhuetter. Nyansskiftningar i blått. Och så tystnaden. Det var magiskt helt enkelt. Och inte hade vi behövt byta till långärmat. Kvällen var så där skönt sommarljummen. Vi nådde till slut Dale Head, där vi stannade och njöt av utsikten och den nedgående solen. Sedan bar det av mot Hindscarth och därefter blev det skön gräslöpning utför innan det var dags för ”rundans” sista korta klättring mot sista toppen vid namnet Robinson. Väl där blev det pusskalas! Vi hade förvisso pussats på nästan varje topp och från GL3D hade vi tagit med oss traditionen att ge varandra en styrkande puss vid varje grind vi passerade igenom. Nu satte vi på oss pannlampa och det blev en grymt läcker och långa flack utförslöpa via High Snab Bank ned till Little Town i pannlampans sken. Därefter blev nio kilometer mördande tråkig asfaltsväg ända in till Keswick och tills vi slog händerna i stentrappan på Moot Hall!

Vilken sanslöst häftig rektur av Bob Graham Round! Vi landade på 24 timmar och 42 minuter effektiv gång-/löptid! Förutom övernattningen på Stickle Barn gjorde vi tre längre stopp där vi stängde av klockorna: Threlkeld, Wasdale och Honister. Innan vi gör ett seriöst försök nästa år kommer vi att göra en rektur-repris av sträckan mellan Dunmail Raise och Keswick. Vi kommer inte använda pacers, men väl energisupport på de sedvanliga fyra stoppen vid Threlkeld, Dunmail Raise, Wasdale och Honister.

Ett minnesvärt äventyr i bästa sällskapet! Tror knappt det finns ett bättre sätt att uppleva och upptäcka Lake District. Gå och springa med lätt packning är helt enkelt det ultimata sättet!

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

140701b 140701c 140701d 140701dd140701f
140701e 140701g 140701h 140701i 140701j 140701k 140701l 140701m 140701n 140701o 140701p 140701q 140701r 140701s 140701t 140701u 140701v 140701w 140701x 140701y 140701z 140701za 140701zb 140701zc 140701zd 140701ze 140701zf 140701zg 140701zh 140701zi 140701zj 140701zk 140701zl
140701zm_finalkarta

Jun 272014
 

140627_aTvå veckor har passerat sedan asfaltultran på två hjul runt Vättern! Skallen och kroppen är återhämtade, så när som på avklingande långdragna känningar i ligament, senor och muskelfästen på baksida knän. Jag har dock tagit det ”lugnt” med löpning, även om milen drog iväg under midsommarhelgen. På midsommarafton blev det ett morgonpass längs OK Tors sköna stigar och på kvällen ett naturskönt långpass längs ån och våtmarken till Vilstabacken och sedan hem via Årby och Gyllenhielmska leden. Det blev en fin grande final med en sjungande flodsångare nära slussportarna i Torshälla i midnattskymningen. På söndagen joinade Kerstin och jag gänget som sprang Blacksmith Ultra 70K. Vi anslöt i Rosenfors och följde med i 30 km innan vi vände åter på grus och asfalt och 15 snabba kilometer. Nog om det!

Nu är det semester! Yes! Som jag längtat till denna dag, bland många andra… Imorgon bär det av till drömska Lakeland. Det har bara gått 1 1/2 månad sedan Kerstin och jag kom hem från GL3D och andra löpäventyr i Lake District. Naturen, bergen, sjöarna och molnen i Nationalparken är beroendeframkallande! Så mycket att utforska. Och utforska stigarna på springande ben ska vi sannerligen göra. Vi åker dit med enbart handbagage bestående av varsin löparrygga med det obligatoriska och iförda löparskruden redan på Arlanda. Inget överflödigt krafs här inte. Hardcore trail är synonymt med svett och sumpdoft på rummet och saltränder längs skrattrynkorna!

Grundplanen är att ha Keswick som bas och ta in på B&B. De tre första nätterna är redan förbokade. Tidigt på måndag morgon startar vi vår två dagars rek-tur av Bob Graham Round (42 bergstoppar och 115 km). Vi springer etapperna medsols. Vi övernattar halvvägs på Stickle Barn innan vi tar itu med rundans svåraste passage, Broad Stand vid Scafell Pike. Där finns två alternativ: antingen via den svåra och snabba Broad Stand eller via en betydligt snällare men säkrare omväg, som dock äter upp 20 minuter av de 24 timmar man i normalfall har på sig om man gör ett helhjärtat försök av BGR. Och om våra kroppar känns bra efter vår rek-tur och vädergudarna ler mot oss kanske vi gör ett försök på torsdag/fredag. Allt är förberett! Jag har nu testat att ladda min Garmin 310 med mitt powerpack medan jag springer och det fungerar klockrent!

Kroppen pirrar av förväntansfull längtan. Inte olik den jag ofta kände som barn eller numera känner så fort jag sätter ner foten på Sörmlandsleden. Det är som mottot jag alltid burit med mig som fågelskådare, att vara närvarande och alltid förvänta sig det oväntade. Att bara dra iväg en vecka med minimal packning på ryggen känns barnsligt äventyrligt! Vid den här tiden imorgon landar Kerstin och jag på Manchester Airport. Förhoppningsvis blir det några rapporter via den nyinköpta minipaddan eller bara ögonblicksuppdateringar på FB. Den som lever får se. På återhörande!

140627_b 140627_c
140627_d

Maj 232014
 

140522aMycket vatten har runnit under broarna sedan vi sprang i mål i Pooley Bridge efter tre dagars fjällöpning i engelska Lake District. Många blommor har hunnit blomma och många fåglar har hunnit flyga från Sydeuropa till Sverige sedan senaste blogginlägget för snart två veckor sedan. Ja, jag har till och med hunnit bli förkyld med värsta rethostan i mannaminne, fast å andra sidan var det läge för välbehövlig löpvila. Var dock inte tillräckligt förkyld för att inte kunna styra upp traillägret i Kolmården med ETK och springa fantastiska stigar i bästa sällskapet och härligaste sommarvädret med läckra fågelmöten! Jag har ridit ut värsta hostan hemma hos Kerstin och hennes underbara hus i Västerås. Märkligt nog blev hon förkyld hon med. Vi har suttit i hennes härliga uterum och njutit som två ungdomliga pensionärer. Som på besök i framtiden. Nå, vi har smitt nya planer över koppar med latte och ingefärste. Vi har anmält oss till parklassen i Dragon’s Back och nu är det bara att komplettera meriterna med två äventyr fram till den 8 september då anmälan stängs, medan Kerstin har en garanterad plats. Den 30 september avslöjas så de 120 lyckliga deltagarna som blivit antagna till detta event med kultstatus som går av stapeln 22-26 juni 2015.

Nå, det råder ingen brist på äventyr för den som vill springa långt i läcker och tuff natur. Efter att vi klarat av GL3D stannade Kerstin och jag kvar i området ytterligare fem dagar med avsikt att vandra Bob Graham Round så långt vi hann och fann möjligt. BGR är ingen tävling utan är en utmaning på 42 fjälltoppar, 106 km och 8230 höjdmeter på max 24 timmar. Start och mål är alltid vid Moot Hall på torget i pittoreska Keswick och man väljer själv klockslag för start samt åt vilket håll man vill göra ”varvet”, mot- eller medsols. För att bli invald i Bob Graham Round Club behöver man support/pacers som styrker detta, vilket känns lite stenålder i rådande GPS-era. För att göra en halvlång historia kortare så hade vi alltså tänkt reka BGR genom att vandra den, men det slutade i totalfiasko och en nyttig lärdom men tillika en glädjefull sådan: Varför vandra med tung packning när man kan springa med lätt packning?! Mer om det längre ner i inlägget. Hursomhelst, så har vi nu bokat flyg och åker tillbaka till Lake District första veckan i juli för att springa bland bergen i största allmänhet och testspringa BGR på två dagar i synnerhet. Och vi reser lätt i löpkläder och enbart med varsin löparrygga och tar in på B&B. Minimalistiskt, enkelt och flexibelt. Inget överflödigt. Bara vi med spring i benen!

Nåväl, här nedan följer ett litet sammandrag av dagarna efter tredagarstävlingen GL3D.

Tisdagen 6 maj
Eftersom Bosses och Henriks plan från Manchester till Arlanda skulle gå först på kvällen var det läge för sightseeing i Lake District för deras del samtidigt som vi fick skjuts till Keswick. Där det blev rundvandring och långfika innan de skjutsade oss till Little Town en mil söder om Keswick, så vi kunde ta oss an BGR och första stigningen motsols. Solen sken och vi tog farväl av Bosse och Henrik. Ja, sedan var det bara att börja vår vandring med 13 respektive 16,5 kg i våra ryggsäckar. Vi kom typ 200 meter upp på den första stigningen mot High Snab Bank innan vi bröt ihop och bara asgarvade: ”Är det här verkligen så klokt?” Nää! Vi skakade båda på våra huvuden och fortsatte att skratta. Vi insåg där och då att vandring inte är vår grej för att upptäcka Lake District och reka BGR. Nä, hellre springa med lätt packning! Vi tog en skön lunch i solen och lä av gulblommande ärttörne och njöt av vyerna innan vi vände åter mot Keswick. Tack och lov fin vandringsled hela (12 km) vägen och med vädergudarna på vår sida, som vanligt. I Keswick är det gott om B&B och vi hittade ett charmigt rum centralt beläget till bra pris. Vi tog in för två nätter. Vi bestämde oss för att springa första etappen av BGR medsols dagen därpå.

140522b 140522c 140522d 140522e 140522f 140522g 140522h140522i


Onsdagen 7 maj

140522_bgrVäderprognosen siade om låga moln, friska sydvästvindar och regn. Vi avnjöt engelsk frukost och solen sken genom trasiga moln. Även värden Michael var förvånad. Vi gjorde i ordning våra ryggor och packade dem med samma obligatoriska innehåll som för GL3D. Upplägget var att springa BGR Keswick medsols, men att springa själva etappen motsols. Så vi tog den vackra gamla banvallen mellan Keswick och Threlkeld. En skön sträcka på 8 kilometer med mycket historia om järnvägens uppgång och fall samt trådrullefabrikerna i området. Solen lös fortfarande och i Threlkeld tog vi en riktig gofika med latte och bakverk innan det var dags att anträda BGR och klättring upp mot den magiska bergstoppen Blencathra på 868 meters höjd.

Lagom till klättringen upp mot Blencathra såg vi de låga molnen komma inrullandes från sydväst. De såg allt annat än vänliga och sockervaddssöta ut! På vägen upp passerade vi ett par vandrare och efter en tredjedel mötte vi en fellrunningtjej med hund som var på väg utför mot Threlkeld. Vi stannade och pratade några minuter. Vi fortsatte uppåt och snart kom vi in i de mjölkvita molnen. Vinden ökade och regnet flög fram i sidled. På med regnjacka. Äntligen fick jag inviga min OMM Kamleika Smock i riktigt Englandsväder! Snart var det svårt att urskilja någon form av stig, då kammen bestod av klippor och stup på båda sidor. Nu började det även bli lite scary och pirrigt. Inov-8 Xtalon 212 är en sagolik sko med grymt grepp på alla underlag, utom på våta glatta stenar/klippor. Sista biten upp till toppen var det långsam klättring på alla fyra. Båda paren med handskar/vantar var dyngblöta. Ångrade att jag inte investerat i de ultratunna och lätta vattentäta goretexvantarna från Haglöfs som Bosse och Kerstin införskaffat. Väl uppe på toppen tog vi ut kompassriktningen och checkade av BGR-kartan. Nästa mål var toppen Great Calva. Den så kallade stigen dit bestod av tuff löpning i sank mark, över en bred bäck, genom grym ljung och sedan en blöt stig uppför Great Calvas nordsluttning. Vi checkade av Great Calva och drog på utför med sikte på ett molninsvept Skiddaw med sina 931 meter över havet. Riktigt blöt och tungsprungen torvmossa och ljung. Nu hade vi rakt motvind och regnet rätt in i ansiktet. Kerstin drog på sina regnbyxor och jag ville väl känna mig som en riktig engelsk fellrunner och beslöt att vänta med regnbrallorna (något som en riktig engelsk fellrunner inte väntat med!). Vi jobbade oss vidare uppför mot Skiddaws bergsrygg. Mina fötter började bli nerkylda under den monotona och blöta gången uppför och när vi väl kom upp på den exponerade ryggen var det stormstyrka, dimma och regn i sidled som närmast blästrade ansiktet. Gratis fellpeeling! Fötterna var nu väldigt nerkylda och jag behövde springa trots stormstyrka från sidan för att få igång värmen i fossingarna. Man kunde ledigt springa med 65 graders lutning mot vinden. Lättnaden var stor när det efter drygt 1,5 km uppe på kammen började gå utför. Och värmen i fötterna återkom efter ytterligare några kilometer ner i dalen och vidare ner under molnen. Sedan rullade det på utför ända in till Keswick.

BGR-etappen mellan Keswick–Skiddaw–Great Calva–Blencathra–Threlkeld är på 20 km (med optimal navigering) och hålltiden är 4 timmar. Vi gjorde den på 4:13 med många stopp och helt i vår egen takt! När vi springer den nästa gång i juli blir det dock från Keswick och den lååånga stigen upp till Skiddaw. Ska bli intressant att se vilken tid vi då lyckas avverka etappen på (utan 140 färska km i benen). Vi firade med indiskt på kvällen och en viss dam somnade som en stock och sov 12 timmar i sträck.

140522_karta_BGR
140522j 140522k 140522l 140522m 140522n 140522o 140522p 140522q 140522r 140522s 140522t 140522u 140522v 140522w 140522x 140522y 140522z
140522zz

Torsdagen den 8 maj
Efter traditionell engelsk frukost på vårt B&B tog vi en sväng med fika i Keswick och studerade kartan över Lake District. Det skulle bli svårt att få till det med en tur till Scafell Pike för att utforska den kniviga passagen Broad Stand. Vi beslöt oss för att ta bussen ned till King’s Head vid sjön Thirlmere och ta en löprunda över Helvellyn på fredag morgon istället. Hela bergskedjan där Helvellyn ingår är etapp 2 av BGR om man springer varvet medsols. Vi ville ju även besöka Helvellyn beroende på dess magiska namn och att vi sett toppen med dess snöfält på avstånd under fredag och lördagen. Ja, och sedan är Helvellyn en av de tre topparna (Helvellyn, Skiddaw och Scafell Pike) på över 3000 feet på ultratrailtävlingen 3×3000 80 km, som vi ska springa den 4 oktober nu i höst.

Bussfärden till King’s Head tog drygt 30 minuter och vi ”tog in” på campingplatsen Thirlspot Farm för 12 pund och slog upp vårt lilla blå tält med lätthet, då det inte var tal om någon trängsel på campingen. Vi försökte sedan lokalisera lamadjuret Kerstin tyckt sig se i fårhagen, men inga långhalsade djur syntes till. Vi diskuterade trötthetshallucinationer och läge för vila, men bestämde oss för att vandra runt sjön Thirlmere. Det blev en vacker, flack och prunkande grön vandring på 16 kilometer. Vi hade med oss kök, frystorkad mat och pulverespresso. Vid sjöns sydände lagade vi ihop en smarrig äventyrslunch. Väl tillbaka gled vi in på puben King’s Head och avnjöt resans avgjort godaste middag inklusive förrätt. Det blev en tidig kväll, dels för att vi av naturliga skäl var trötta och dels för att vi ville komma upp tidigt, då väderprognosen för fredagen såg riktigt regnig och blåsig ut.

140523a 140523b 140523c 140523d 140523e 140523f 140523g 140523h 140523i
140523j

Fredagen 9 maj
Vi vaknade tidigt. Väldigt tidigt! Då det regnade och blåste rejält. Och värst av allt: Det regnade in! Lagom roligt att betala 2200 kronor för ett tält som inte håller tätt. Det minsta man förväntar sig av ett tält i den prisklassen är att det är 100% vattentätt! Tältet är tillbakaskickat och pengarna tillbaka är utlovat, men jag ropar inte ”Hej!” förrän de sitter på kontot.

Det blev alltså en tidig morgon och frukost i ladugårdslängan som var omgjord till enkel campinglänga med toaletter, duschar och diskutrymmen. Det var torrt och passade för vårt frukostbestyr samt förberedelserna för morgonens löpäventyr till Helvellyn. Vi satte sedan av längs asfalten mot södra ändan av Thirlmere och stigen upp mot Helvellyn. Inte mycket till vägren att springa på och vi valde istället att vara lite olydiga och springa på en avstängd vandringsled, som påstods vara kameraövervakad. Äh, skrämselpropaganda, tyckte jag. Tror vi hade kommit typ en kilometer på skogsstigen när en bil kom ifatt oss och en snubbe öppnade dörren ”This road is closed! You have to turn around now!” Jaha, ”OK”, svarade vi, men vi var olydiga igen och genade rätt ner genom skogen till asfaltsvägen och därifrån var det bara en kilometer kvar till stigen upp mot bergen.

Snart kom vi till stigen och så började den långa klättringen upp till Helvellyn. Stigen var inte särskilt brant, men slingrade sig serpentinlikt långsamt uppför, så det tog sin tid av tålamod och introverta tankar att ta sig uppåt. Nå, det bjöds på fina vyer innan vi så steg in i molnen på 600-700 meters höjd. Bara vi och fåren däruppe. Vinden tilltog ju högre upp vi kom liksom regnet. När vi nådde Helvellyns topp på 950 meters höjd beslutade vi att inte fortsätta på kammen och plocka ytterligare bergstoppar fram till Great Dodd, utan istället vända ner i dalen mot King’s Head och vårt tält. Det var kyligt och blåste stormstyrka uppe på kammen. Vi var vid det här laget mätta på löpäventyr, nä, kanske inte, men ibland får man krypa till korset och vara lite realistisk.

Väl nere i dalen och en lång vacker utförslöpa med en lång avslutande horisontalsträcka längs med dalen kom vi så till slut till vårt lilla blå tält. Ja, och där stod så lamadjuret eller alpackan i fårhagen. Kerstin kunde glatt slappna av. Det var inget fel på hennes visuella uppfattningsförmåga. Vi packade ihop tält och siktade in oss på en latte på puben innan nästa buss mot civilisationen. Men kaffeserveringen var stängd och vi såg en snubbe som väntade på bussen. Två minuter senare satt vi på bussen till Windermere.

140523k 140523l 140523m 140523n 140523o 140523p 140523q 140523r 140523s 140523t 140523u 140523v140523w

Framme i Windermere efter en sightseeing genom Grasmere och Ambleside styrde vi våra steg mot Boots fik (som jag visste hade fri WiFi från mitt besök i höstas) för en riktigt efterlängtad fika. När vi väl satt där kom det fram en skön civilklädd fellrunnerkille som var med på GL3D och som vi diskuterat Bob Graham Round med. Han undrade givetvis vad vi gjorde där på fiket och varför vi inte stapplade fram på BGR. Världen är bra liten. Vi hittade sedan ett litet schysst B&B för 55 pund. Hängde upp allt blött på minsta tänkbara lediga yta, duschade och begav oss sedan ut på en sightseeingtur i Windermere ner till själva sjön. Inte alls så outdoorig som Keswick och Ambleside, utan mer turistig med glass och krimskramsbutiker och inte en enda vettig outdoorbutik av klass.

På lördagen blev det inte så mycket äventyr då det var dags att åka till Manchester och flyga hem till Svedala. Fast det är inte helt sant. Att resa kan vara ett äventyr i sig, fast sällan åt det positiva hållet. Det började riktigt dåligt då vi efter frukosten skulle upp till rummet och hämta ryggorna för avfärd upp till tågstationen. What the f… låset till rummet hade gått i baklås. Panik! Grym panik! Såg den lysa ur Kerstins ögon, särskilt som hennes plan skulle gå tidigare än mitt. Ner till hyrestanten för en verbal kulspruta. Tack och lov var hennes atletiska son där. Han skulle först ringa sin brorsa för att kolla hur de skulle göra medan vi förklarade att vi hade ett tåg att passa. Till slut kom han tillbaka med en fet hammare och en stor träkloss och slog upp låset och dörren! Pust! Inte bra för hjärtat sådant här! Jo, att springa i bergen, men inte lås i baklås!

140523x

Va, trodde ni att inlägget var slut nu?! Nä, vi avslutar väl med lite prylnörderi, eller hur? Det var klockrent att vara i England och verkligen få uppleva alla väderlekar (utom snö) och hur jäkla kallt det kan vara uppe på bergstopparna när man är blöt och blåsten som sveper över bergskammarna med stormstyrka. Alla kläder testades. Både regnjacka och regnbrallor fungerade ypperligt att springa obehindrat i. Det fattades bara ett klädesplagg för dessa förhållanden: vattentäta vantar! Testade några i England men de var inte i närheten av Haglöfs Gram Shell Mitten ultralätta och tunna vantar på 25 gram stycket. Så, det var lika bra att beställa dem på en gång vid hemkomst. Till min glädje var de prissänkta från 800 till 549 spänn! Så, nu har jag allt jag behöver. Vad, säger ni att ni hört mig säga det förut!? Märkligt! Kan jag inte minnas…

140523z_haglof

Och så har jag den gångna helgen på ETK:s trailläger i Kolmården testat min moddade 20 litersrygga från Inov-8. Packade den med allt obligatoriskt för det kommande löpäventyret i Lake District med Bob Graham Round 2 Day och Kungsledsäventyret i augusti. Ryggan satt som en smäck i dagarna två! De påsydda flaskhållarna från OMM och SIS-flaskorna på 40 cl från Pete Bland Sports fungerade klockrent! Allt är frid och fröjd, fast jag får stå över Kolmårdstrailen i helgen då jag vill vara helt kurant till Kullamannen ultra nästa lördag! Ha en trevlig helg på er!

140523z_hillkit
140523z_rygga140523y

Maj 112014
 

140502aJag inleder som jag brukar med att fråga mig själv – och er läsare – om det verkligen går att rekonstruera och berätta tre dagars löpäventyr i den engelska Nationalparken Lake District med ord? Visst går det till viss del, men meningen med denna story om Great Lakeland 3Day är inte att återge tre dagar, 140 kilometer, drygt 8000 höjdmeter, två nätter i tält och en sluttid på 21 timmar och 39 minuter i detalj. Fast det har ni förmodligen redan förstått liksom att GL3D är ett äventyr som måste upplevas och att upplevelsen dessutom skiftar mellan varje enskild deltagare. Det händer mycket under tre dagars löpning i allmänhet och i engelska fjällen i synnerhet. Bokstavliga höjdpunkter liksom toppar av känslomässig eufori, höjdstigningar som dränerar vader och prövar uthålligheten hos ens tålamod likväl som långa, ja, närmast ändlöst långa utförslöpningar som bjuder in till en virvlande dans bland stenar och tuvor och frikopplande av mentala spärrar samtidigt som låren skriker som rostiga skivbromsar på andra och tredje dagen. Eller vad sägs om mentala djupdykningar efter felnavigeringar eller plötsligt tomma energidepåer eller en kombination av dem båda. Ja, allt kan hända! Och allt händer, men sällan det man förväntar sig ska hända och det är väl just det som är charmen med bergsultror och en av anledningarna till varför jag älskar att springa på randen av min förmåga.

För att ytterligare bjuda på svårigheter innehåller GL3D (liksom de flesta engelska mountain marathons på en eller flera dagar) en ingrediens som förmodligen avskräcker många traillöpare från andra sidan ”sundet” – Navigering! För er som halkat in på denna blogg alldeles nyligen kan det vara på plats med en snabb resummé om vad GL3D handlar om. Årets upplaga av GL3D var den 15:e i ordningen och det är väl först på senare år som detta event (under Shane Ohlys vingar) fått mycket uppmärksamhet. Nytt för i år var fyra klasser: Elit, A, B och C-klass. Mellan Elit och A skiljer det inte så oerhört mycket beträffande distans, medan B är mer medel mitt emellan A och vandringsklassen C (Café Class även kallad). Tävlingen sträcker sig över tre dagar och man sover i eget tält två nätter. För att det ska bli rättvist (och logistiskt hanterbart) är kravet att man ska ha en drybag på 59 liter (Ortlieb rekommenderas) som får väga max 13 kg utöver innehållet i löpryggan. Listan på den obligatoriska campinglistan såväl som den dagliga löpryggan kräver en del framförhållning innan tävlingsdagen. Med facit i hand efter tre dagar och ytterligare två dagars fell running i Lake District i miserabelt väder förstår man verkligen vikten av att ha bra regnkläder med tejpade sömmar och luva, vattentäta handskar/vantar, allt inpackat i vattentäta påsar, torra ombyten, bivybag och ordentligt med energi. Eftersom det inte handlar om att springa längs uppmärkta stigar krävs vana med att kunna läsa en karta och att hantera en kompass. Det är alltså mer åt orientering även om banan för i år var mer ”springvänligt” upplagd. Varje kontroll tas i bestämd turordning och läses av med en så kallad SI-pinne, vilken man får låna om man inte har en egen. Det roliga med denna typ av event är att alla gör sina egna vägval och det är kul att efter målgång jämföra kontrolltider (man får en slip med alla sina kontrolltider direkt vid målgång varje dag!) och vilka olika vägar folk valde. Så, det var lite snabbfakta om GL3D.

001_GL3D_course

Efter över ett halvårs väntan med diverse förberedelser, vad gäller det materiella, praktiska och fysiska var det plötsligt dags att äntligen få bege sig till den engelska fjällvärlden! Det blev en lugn Valborg hemmavid inför avresan på självaste 1:a maj, så något deltagande i något demonstrationståg blev det förstås inte. Vi var sex förväntansfulla löpare från Sverige (Kerstin Rosenqvist, Bosse Johansson, Henrik Ortman, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och jag själv) som sammanstrålade på Arlanda för att borda 16:25-planet till Manchester. Väl framme vid bagagebandet på Manchester airport uppstod en närmast hjärtinfarktsframkallande panik för egen del. Jag och Tomas såg min väska komma på andra sidan rullbandet, men sedan var den bara borta. När alla andra hade fått sina bagage och bandet snurrade tomt blev det kaos i skallen: ”Men vad i helvete! Någon som snott min väska!?” Man tänker inte särskilt klart och logiskt vid sådana här tillfällen. Tankar som ”OK, köpa nytta tält, sovsäck, kök, vad mer, vad mer…” studsade runt i skallen med ohygglig fart. Nå, efter mycket om och men kom väskan till slut (Tomas och jag måste ha sett en identisk svart bag). Sedan blev det en kort busstur till biluthyrning och vår svarta racerkärra. En coolare och tryggare chaufför än Bosse i vänstertrafik är nog svår att finna. Några kilometer norr om Manchester tog vi in på ett förbokat motell för övernattning, medan Tomas och Peter drog direkt upp till Penrith.

140502b140502c

Tidig morgon, traditionell engelsk frukost och sedan iväg norrut till Lake District. Solen sken som förväntat! Vi stannade till i Kendal för att shoppa loss på Pete Blands Sports och botanisera i diverse outdoor-butiker i stan samt fika i solen. Nästa stopp blev Windermere, porten in till Lake District. Där åt vi lunch och begav oss sedan upp till Orrest Head med storslagen vy västerut med mytomspunna toppar som Scafell Pike och Great Gable i fjärran. Det blev en del fotostopp på vägen upp till Pooley Bridge. Vi var lite tidiga, men hann hälsa på Shane innan vi drog vidare till vårt boende och en tur till Penrith för att inhandla frukost. Åter vid registreringen som öppnade klockan sex på fredagkvällen träffade vi Peter och Tomas igen samt Jonas med fru och barn. Var och en fick sin SI-pinne och så en jättelik inplastad karta med alla kontroller för de tre dagarna utmärkta samt (vid optimala vägval) ungefärlig distans samt höjdmetrar för respektive dag. Solen sken och vi började genast studera kartan och dissekera berg, dalar, stenmurar, höjdkurvor och andra små hinder mellan kontrollerna. Nu var det nära, så nära!

140502d 140502e 140502f
140502g

Så kommer vi till det här med upplevelser som jag nämnde inledningsvis och jag bad därför Kerstin skriva sin story från första dagen på detta tredagarsäventyr, inte minst för att jag själv vill läsa hennes upplevelse, men jag är även fullt övertygad om att hela storyn växer genom två personers skildringar. Jag har dessutom vävt in bitar från Kerstins dagbokssummeringar för dag två och tre, så sammantaget kan man nog säga att det är en gemensamt sammanställd story av oss båda. Kerstin och jag hade sedan tidigare beslutat att springa tillsammans, även om vi var anmälda i soloklass. Vi ligger på samma nivå och vi kände båda att vi skulle vinna på att hålla ihop och peppa varandra när så behövdes samt turas om att dra, vilket fungerat utmärkt på alla våra turer på Sörmlandsleden. Vi hade ett mål med tävlingen, förutom att uppleva storslagen natur, gemenskap och att få springa i dagarna tre, och det var att vi skulle hålla oss kvar i elitklassen från start till målgång. Det gällde således att komma i mål på varje dagsetapp på en tid inom vinnarens tid + 50% av densamma (exempelvis 5 tim + 50% = inom 7,5 tim).

Nä, kära läsare, jag ska inte ytterligare pröva ert tålamod. Jag håller fortfarande på att smälta många intryck och att skriva en story är lika mycket en glatt egoistisk handling för att bearbeta och återuppleva allt på nytt likväl en berättelse för en tilltänkt men namnlös mottagare. Samtliga fotografier är tagna av undertecknad och Kerstin där annat inte anges. Så, var så goda att ta del av äventyret i de engelska bergen där Kerstin inleder med första dagens äventyr!

Dag 1 – vyernas dag (skrivet av Kerstin)
Banfakta: 8 kontroller, 45 km och 2700 höjdmeter

140503aVaknade av synkroniserade väckarklockor på vårt Inn och fick snabbt ihop vår tävlingsutrustning och våra drybags för allt som skulle transporteras av tävlingsledningen. Vi var båda lite inne i vår egen bubbla, koncentrerade och fokuserade på tävling. Det blev egeninhandlad frukost med yoghurt, nötter och avokado innan vi hoppade in i bilen med Bosse och Henrik och åkte till tävlingsområdet i Pooley Bridge. Väskorna lämnades in och vägdes i god tid. Sedan blev det en stunds väntan i bilen innan start varför vi passade på att gå igenom vägvalen för dagens bana en sista gång.

För första gången i GL3D:s historia var det båttur till starten, vilket var trevligt men rätt kyligt trots överdragskläder. Perfekt väder för löpning med uppsprucket molntäckte som låg högt och bra sikt! Väl framme vid starten i Howtown blev det ytterligare väntan för att få spridning på startfältet och de olika klasserna.

Vi hade bestämt att starta tillsammans med Bosse så vi stämplade ut samtidigt och så äntligen var vi iväg! Det började med klättring direkt upp till första kontrollen på Place Fell på 657 m ö h. Det fanns en fin stig snett upp längs med bergsidan och sen fick vi gena genom ett par blöthål innan vi nådde toppen. Tuff start men benen kändes starka och det var ju gång som gällde uppför. Till nästa kontroll fanns flera vägar och vi valde den lite längre nedanför Angeltarn Pikes, vilket innebar fin skrålöpning nerför och en bit väglöpning innan det vände uppåt igen. Klättringen upp till Gray Crag var bitvis så brant att det fick ske på alla fyra, men väl uppe på kammen planade det ut något och kontrollen på toppen på 697m var lätt att hitta. Efter att ha sett hur fin terrängen var på bergets östra sida tog vi ett snabbt beslut och bytte ut vår tänkta väg längs bergskammen runt Hayeswater mot att springa ner till sjön över en härligt gräsbetäckt sluttning och klättra upp till Kidsty Pike (780m) på andra sidan. Detta innebar 250 extra höjdmeter men kortade vägen några kilometer och var förmodligen ett klokt val. Vi kom lite snett på kontrollen men hittade den snabbt. Efter den långa fina utförslöpan som följde blev det tydligt att Bosse höll lite lägre tempo generellt och vi skiljdes åt. För mig och Niklas flöt löpningen på fint. Niklas var snabbare utför som vanligt och jag lite starkare uppför, vilket gav båda draghjälp där det behövdes. Teamwork!

Efter nästa kontroll nere vid Haweswater vände vi så uppåt mot Mardale Ill Bell (761m). Tung klättring upp längs stigen i smala steniga serpentinsvängar och bitvis riktigt brant, men vi höll bra tempo och tog in på ett par löpare men blev i gengäld ”omsprungna” av andra som genat upp från Small Water. Nu var vi trötta i benen men som tur var följde dagens finaste sträcka, först svagt utför och sen mer uppför längs en lång bergskam högt upp runt Kentmere Reservoir via Froswick och III Bell till Yoke (706m). Fantastisk utsikt åt båda håll och vi hittade små stigar på sidan om topparna vilket sparade många höjdmeter och kraft och vi kom ikapp de löpare vi nyligen blivit omsprungna av. Här blev det tydligt att de kunde området, då de genade utan att tveka ner på samma ställe som vi hade tänkt, men kanske inte hittat lika lätt utan dem som vägvisare. Det var en varm dag och vi passade på att fylla på vatten från bäcken i dalen, vilket innebar ett lite längre stopp och vi var på egen hand igen. Nu var vi ute på stenig smal stigen och det gick snabbt utför ner till Kentmere. Här, där det för ovanlighetens skull var asfaltsväg, fick vi inte ihop kartan med verkligheten och sprang åt helt fel håll. Det tog någon kilometer innan vi (i sanningens namn Niklas) upptäckte  misstaget och vände om. Eftersom vi nu hade några mil och höjdmeter i benen tog misstaget hårt mentalt, särskilt som några i vandringsklassen som sett oss springa åt fel håll glatt hälsade och konstaterade att vi gjort ”kreativa vägval” när vi sprang om dem för andra gången en kvart senare. Det gick tungt ett tag men kontrollen vid Till’s Hole dök upp till slut och sen var det plötsligt bara en kvar. Det var antydan till stig över svampig myrmark (självklart inte plan heller) hela vägen, men Niklas fick nya krafter och drog upp tempot så det var bara att hänga på de fyra kilometerna till sista kontrollen vid Birk Rigg. Trötta i huvudet valde vi den säkra vägen med stig och väg ner till målet i Goose Howe. Vi var glada och nöjda och kunde öka tempot fint på det avslutande asfaltspartiet och ner i målfållan. Den 45 km långa banan hade bjudit på 2704 höjdmeter och med vår tid på 6:44 kom vi in som nr 15 och 16 av 49 st i elitklassen. Målet med dagen var uppnått: Vi hade klarat tidsgränsen för att få starta i elitklass även dag två!

Vi tvättade snabbt av oss leran och slog upp tältet på den stora gräsytan som redan var halvfull med tält i alla färger och former. Alla svenskar hade haft en bra dag och det var ett glatt gäng som åt middag tillsammans och planerade morgondagens rutter i den sköna ljumma kvällen. Jag och Niklas tog en liten kvällspromenad och sedan en andra middag innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna och vila inför den långa utmaningen nästkommande dag.

140503b 140503c 140503d 140503e 140503f140503w
140503g140503u
140503v140503h140503i 140503j 140503k
140503x
140503l 140503ll 140503m 140503n
140503yy 140503o 140503p
140503y 140503q 140503r 140503s 140503t
140503z_karta

Dag 2 – prövningarnas dag
Banfakta:
8 kontroller, 57 km och 3264 höjdmeter

140504aFörsta prövningen började flera timmar innan start. Regnet smattrade mot tältduken och det visade sig att sömmarna på mitt nyinköpta tält inte höll tätt och det droppade in och det är inte särskilt angenämt med kalla droppar i ansiktet. Jag var uppe och försökte spänna tältet ännu mer. Somnade om. Vi vaknade strax efter sex på morgonen. Ett stilla dis hängde i dalen och det duggade lätt till och från. Tack och lov hade arrangören ordnat med ett stort tält med varmt vatten och ett tiotal bord med stolar. Det föll på min lott att ordna med vår frukost bestående av min specialmalda supergröt. Träffade Marcus från Kalmar som sprungit (och navigerat) så otroligt bra dagen innan. Vi snackade om dagens väderprognos. Låga moln och regnskurar åtminstone fram till efter lunchtid någon gång. Detta innebar navigering i molninsvepta berg, som både Kerstin och jag bävat för. Vi packade ihop våra campingprylar och önskade de redan startklara Bosse, Peter och Tomas lycka till.

Det var skönt och friskt i luften när vi svängde ut på landsvägen från Goose Howe och vidare mot Kentmere. Skönt även att få värma upp våra stela lår på flacken några kilometer innan vi tog av på smal stig upp till första kontrollen vid Garburn Pass. Det flöt på fint nerför till Troutbeck och efter lite trassel inne i byn hittade vi på vandringsstigen Nanny Lane som tog oss upp till Wansfell Pike i sällskap av (totaltvåan) Tim Laney, som ju är lite av en fell-runner-legend. Redan på 484 meters höjd var Wansfell insvept i moln som ju i våra ögon är lika med dimma. Nå, det bjöds på härlig teknisk utförslöpning på förvånansvärt pigga ben och inspirerade av Tim framför oss gick det undan ända ner till den vackert pittoreska staden Ambleside. Vi tappade Tim och fick sedan inte ihop stadens gator med vår karta. Vi skulle ha behövt en stadskarta. Det var inte farligare än att vi sprang på en vacker stig längs en häftig bäckravin upp till High Sweden Bridge. En kort vacker omväg som innebar vätskepåfyllning. Vi hade hela tiden koll på vätskan och fyllde hellre på en gång för mycket vid någon bäck. Och så gott iskallt bäckvatten från bergen smakar!

Efter att ha varit olydiga och passerat betesmarker och kravlat oss över en hög stenmur kunde vi köra på skrå (typ stiglös terräng på diagonalen) upp mot bergskammen med dess specifika ringlande stenmur på bergsryggen ända fram till High Pike. Vi klev in de dimmiga molnen med begränsad sikt. Här sattes våra navigeringskunskaper på prov och vi blev på detta utdragna berg varse om vilka noviser vi var på navigering. Det blev också uppenbart att det är så mycket bättre att vara två på ett äventyr som detta. Kompassen låg nedpackad och vi hade inte höjdmeterfunktionen påslagen i våra klockor. Vilka blåbär! Det gick inte att se om stigen fortsatte uppåt eller neråt. Stig på båda sidor om muren och oklart vilken sida kontrollen skulle ligga på. Vi trodde helt enkelt att vi var framme när vi kom till Low Pike och slösade flera minuter på att leta innan vi fortsatte uppåt. Fick följe med ett par löpare från trakten och hittade till slut kontrollen på High Pike (656m). Inför nästa kontroll fick vi rådet – eller snarare militäriskt order– från dem om att hålla till vänster längre upp och att använda kompassen eftersom det skulle bli svårt i dimman. Vi tackade dem och sprang iväg trots motlut i ett slags försök att ta igen förlorad tid. Benen sprang så snällt men nu var det tufft! Tät dimma, duggregn, kraftig vind och bara stenskrövel och stenblock. Svårt att se någon stig överhuvudtaget. Bara kalfjällsgrus. Ju högre upp vi kom på bergskammen mot Dove Crag (792m) och vidare till toppen Hart Cragg (822m) uppnådde vinden som svepte över kammen nästan stormstyrka och vi såg bara några meter framför oss på vad som såg ut som en stig. Plötsligt kom vi in på en skön smal serpentinstig som ledde brant nedåt. Underbart att få lämna stormen på toppen snabbast möjligt. Vi rullade utför med glädje och utan koll på kompassen. Och så med ens planade stigen ut och vi nådde en plötsligt en kontroll. Men det var feeeel kontroll, 214 inte 213! Är huvudet dumt får kroppen lida! Det var bara att klättra upp och tillbaka igen och köra på skrå. Den förlorade tiden är inte hela världen, men den energi som 300 höjdmeter utför och sedan tillbaka kostar är inte lika önskvärt. Kerstin hade från denna vår totala bom koll på tumkompassen hela tiden. Till slut kom vi upp på rätt stig och vidare till vår kontroll på Great Rigg (767m). Därefter flöt det på fint nerför de fem långa kilometerna ner till Rydal. Som om det inte räckte med felnavigeringar, så missade kontrollen vid bron men det var bara ett par hundra meters omväg.

Här passerade vi Markus som sprungit så snabbt första dagen men hans lår hade nu tagit rejält stryk efter all utförslöpning. Trots att molnen sprack upp och solen sken till och från längs med Rydal Water fick jag plötsligt en rejäl dipp. Inte en ren energidipp, utan mer en kombination av torsk på vätska, energi och en fördröjd mental dipp efter påfrestning uppe på topparna. Jag ville bara stanna, njuta av utsikten och äta, men Kerstin var stenhård: ”Niklas, vi stannar inte! Ta din energi och flaska så bär jag din rygga medan vi går framåt.” Jag drog i mig en påse med nötter och torkad frukt, en flapjack, en nötcréme och en halv real chokladkaka. Efter fem minuters energiintag fortsatte vi springandes. Vi kom snart ifatt Markus igen och det hjälpte nog oss eftersom han är en säker orienterare och vi kunde följa honom upp mot Lingmoor Fell. Här mötte vi även en av killarna som verkligen uppmanat oss att hålla vänster och ta ut kompassriktningen vid Hart Crag: ”Wow! You passed me ages ago! Did you take the wrong turn at Crag Hart, didn’t you? I think plenty did today!”

På väg upp till Lingmoor Fell och näst sista kontrollen kände jag krafterna återvända. Därifrån bar det av utför i en riktigt skön gräsbetäckt utförslöpa med hela Great Langdale dalen framför oss. Vi stötte på Henrik i utförslöpan, men valde olika vägar till Stickle Barn. Jag fick ljuva minnen från bergsultran på 100 km i september förra året. Vid 80 km var det det absolut häftigaste smörgåsbordet jag varit med om just vid Stickle Barn. Jag fick en positiv mental kick, vilket behövdes upp på den långa och grymma klättringen som återstod till Stickle Tarn och sista kontrollen uppe på bergstoppen Sergeant Man på 734 meter. Henrik kom ikapp oss samtidigt som vi kom ifatt Bosse strax innan Stickle Tarn. Det var vackert med vandringen upp längs med forsen, även om stentrappsleden var full med vandrare från alla håll. Vid tjärnen lättade trängseln och vi hittade på rätt stig upp till Sergeant Man. Tunggången blötmark och riktigt trötta ben. Kompassen var framme. Visa av tidigare misstag. Och som på beställning lättade molnen kring toppen och vi spikade kontrollen! En fin men distinkt känsla av varm glädje spred sig ut i kroppen. Kerstin tog ut kompassriktning ner mot dalen via Easedale Tarn. Kerstin var supernojig över att vi inte var på rätt väg innan vi enats om några omisskännliga inslag i terrängen. Vi sprang på skrå nerför innan vi kom på stigen vid Easedale Tarn och sedan var det bara att springa på med glädje ända ner till målet i Easedale. Så underbart härligt och så vackert campingområde. Vi mötte Tomas relativt omgående och han och Peter hade också haft en lång tuff dag. Vi tappade några placeringar beroende på felnavigering och 6 kilometer extra i bagaget. Nå, alla hade haft en tuff dag på de kyligt molninsvepta fjällen och vi höll oss utan problem kvar i elitklassen!

Efter målgång vart det lite mingel och sedan uppslagning av tält samt vaskning av fötter och överkropp i bäcken intill. Vederkvickande på ett märkligt sätt! Ett lager torra kläder på det och torrt om fötterna och en het kyckling curry i magen så är man som en ny människa på stela ben. Vi gick och la oss vid åttasnåret och jag somnade rätt omgående till lammens höga hjärtskärande rop på sina mammor.
140504aa
140504b140504c 140504d 140504e 140504f 140504g 140504h 140504i 140504j 140504k 140504l 140504m 140504n 140504o 140504p 140504q 140504r
140504z_karta

Dag 3 – den perfekta avslutningens dag
Banfakta:
6 kontroller, 36 km 2050 höjdmeter

140505aEfter en riktig god natts sömn vaknade vi tidigt. Planen var att komma iväg tidigt då väderprognosen spådde ökande vind framåt förmiddagen. Lösa fragment av moln steg uppåt längs dalgångens omgivande bergssidor. Jag vet inte varför, men inför denna den tredje och sista dagen kände jag mig märkligt stärkt av nattens sömn, frukosten och den fräscha luften, ja, hela atmosfären. Det känns men det är svårt att sätta fingret på vad det beror på. När jag även såg Kerstins leende och förväntansfulla ögon så visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Strax efter sju var vi i startfållan. Henrik, Bosse, Kerstin och jag rensade SI-pinnarna för att sedan köra ner dem i startkontrollerna. Benen kändes halvstela, men inte mer än så och både Kerstin och jag visste att snart var benen uppvärmda och redo för stundande äventyr. Vi tappade Bosse men Henrik slog följe tills han vek av mot sin första kontroll på A-banan och Kerstin och jag började klättringen upp mot Seat Sandal på 736 meters höjd. Toppen var insvept i moln och sista 100 meterna var rejält branta. Vi kom aningen väster om kontrollen, men missen kostade oss bara några minuter. Vi checkade av kontrollen och drog sedan iväg på en läcker brant utförslöpa ner mot Grisdale Tarn. Vi följde fjällsjön längs ostsidan innan vi vek av uppåt på skrå för att till slut komma ut på en otroligt läcker smal stig som löpte horisontalt nedanför kammen mot St Sunday Crag på 841 meters höjd. Det finns höjdpunkter och höjdpunkter och det finns ögonblick som etsar sig fast mer än andra. Och när jag nu skriver detta och återupplever löpningen på nämnda stig, molnen som trasades sönder och svepte över bergskammen, molnen som flöt fram nedanför en, vinden som drog i en, ja hela scenariet, bereder mig sådan obeskrivlig glädje inombords att det är nära till glädjetårar. Där och då kände jag att detta är vad Feet in the Clouds handlar om och att denna stund var värd tre dagars löpning för att få uppleva. Jag vet, jag låter säkert religiös och det handlar kanske mer om fell in love with the fells än frälst. Nå, vi var ju inte här för att filosofera med korslagda ben på St Sunday Crag, så vi fortsätter storyn…

Från toppen väntade en fyra kilometer lång utförslöpa ned till Patterdale och sydänden av Ullswater. Läcker, teknisk och dansant rolig med varierat underlag. På denna sträcka fick Kerstin en mindre dipp, som hon styrde upp genom att fylla på rejält med energi. Hon hämtade sig sakta men säkert och vi matade sedan på längs den nedre stigen utmed Ullswaters östra strand hela vägen upp till kontrollen vid Kailpot Crag. Våra rutinerade ultraben höll ett stadigt tempo på denna sträcka och vi tjänade in mycket tid. Vi passerade platsen för starten två dagar tidigare och närmade oss platsen för nästa vägval. Vi hade ett par tre alternativ på att angripa kontrollen uppe på Steel Knotts.  Vi valde att klättra upp till den 433 meter höga toppen från ostsidan. Vi fyllde på med vätska i en kall välsmakande bäck innan vi började klättringen på diagonalen för att avsluta med brant och tuff klättring rätt upp, vilket kändes som dagens tyngsta trots färre höjdmeter än övriga toppar. Vi kom upp på kammen och sprang sedan på den smala stigen och spikade kontrollen ett par hundra meter längre fram! Yes! Det kändes verkligen som vi var på hugget och gjorde allting rätt efter gårdagens hårt förvärvade erfarenheter. Nu var siktet inställt berget mitt emot över dalen. Vi skråade ner med riktning på bäckravinen Groove Gill för att inte tappa alla höjdmeter inför klättringen upp till tävlingens sista topp – Loadpot Hill  på 671 meters höjd. Vi valde bort stigen som skulle ha inneburit en omväg och tog istället den rakaste och brantaste vägen upp över härliga gräs- och tuvmarker. Ställvis sanka, men det var ändå angenämt på sitt sätt att sakta och tålmodigt klättra upp över den vidsträckta heden och njuta av vyerna utan tänka på vad man satte fötterna. De var ju ändå blöta. Och givetvis spikade vi även denna kontroll! Ja, vi var så glada att vi kunde se tidningsrubriken framför oss: ”Radarparet Kerstin och Niklas plockade kontroller som vore det smultron på en solig sommarslänt!” Nu återstod en låååång men väldigt mjuk och härlig utförslöpa till tävlingens sista kontroll. Det var bara att rulla på och förbi några löpare. Till skillnad från flera andra löpare lät vi oss inte vilseledas av stigar som inte fanns med på kartan utan höll spikrak kurs på kontrollen, där Ian Corless låg och lurade med sin kamera. Härifrån såg vi Pooley Bridge och målområdet så det var bara tre kilometer med lössläppta tyglar och fri hastighet ner till mål. Sista kilometern snittade i 3:50-fart!

Vilken lycka att få stoppa ner SI-pinnen för sista gången i målgångskontrollen! Kerstin tog hem segern i damernas elitklass och höll förra årets segrare, Catherine Holloway, på säkert avstånd! Totalt landade vi på 14 respektive 15:e plats av totalt 49 personer i elitklassen (se resultat). Klart vi var grymt nöjda och stolta över våra prestationer i helhet och framför allt över sista dagen när allting klaffade! Jag roffade åt mig mat och dricka och slank in i mattältet. Snackade med några som jag snackat Bob Graham Round med tidigare på morgonen och som Kerstin och jag passerade längs Ullswater. Snart ramlade även Peter och Tomas in i tältet och det var lite kul att få slå dem på dagens etapp, om än med bara sex minuter. Henrik kom förbi nyduschad och ombytt den snabba rackarn. Medan vi väntade in Bosse var det fotografering av segrarna på dam- och herrsidan i elitklassen, Kerstin och Jim tillsammans med arrangörerna. Kerstin kammade förutom äran hem en vacker numrerad tavla av Blencathra samt en startplats i den legendariska tävlingen Dragon’s Back nästa år!

Det var sedan underbart skönt att få checka in på våra förbokade rum på Sun Inn, 100 meter från målgång. Luxuösa rum och så förstås en efterlängtad lång het dusch. På kvällen blev det gemensam middag med svenskgänget, utom Marcus, som blev hämtad av fru och barn.

Hur gör man för att summera hela äventyret utan att bli mångordig och långrandig? Man låter bli förstås. Många ögonblick, händelser och möten finns givetvis inte beskrivna ovan och förblir där de hör hemma bäst, i minnenas bibliotek. Innan vi skriver The End så vill både Kerstin och jag tacka Henrik, Bosse, Tomas, Peter och Marcus för härligt sällskap. Ett stort varmt tack går självklart till Shane Ohly, Charlie Sproson och alla underbara, glada och hjälpsamma funktionärer! Hela arrangemanget och servicen vid campingplatserna var grym. Allt detta till den blygsamma anmälningsavgiften på strax över tusenlappen, vilket får en att undra för vad svenska tävlingsarrangörer tar så bra betalt för.
140505b 140505c 140505d 140505e 140505f 140505g 140505h140505r 140505i 140505j 140505k 140505l 140505m 140505n 140505o 140505p 140505q
140505z_karta

För er som bara dreglar och vill ha mer av detta äventyr kan jag rekommendera följande länkar:

Bosses story om GL3D på bloggen Långa loppet (Härlig berättelse med många underbara fotografier!)
Peter och Tomas story på bloggen Team Rockrunners
Ian Corless foton på  Talk Ultra website
Lorraine Humms foton på flckr

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

Apr 302014
 

140430aaMmmm… semester! Imorgon bär det av till underbara Lake District i England! 10 dagars semester bland berg, dalar, sjöar, stigar, scree, bäckar, tystnad och så mycket annat som härdar och förgyller tillsammans med bästa sällskapet. Klockan 16:25 lyfter planet mot Manchester med vanliga döda och sex äventyrliga bergsultrasjälar. Som vi sett fram emot detta äventyr och nu är det så nära, så nära…

Nå, först handlar det om bergsultran GL3D (Great Lakeland 3Day) den 3-5 maj och när resten av svenskgänget åker hem efter eventet stannar Kerstin och jag kvar i undersköna Lakeland för att vandra Bob Graham Round (om ben och fötter tillåter) till den 10 maj. Vad är då GL3D? I korta drag kan sägas att det är en bergsultra som sträcker sig över tre dagar och där man navigerar med karta och kompass för att checka av kontroller. Sträckorna landar sannolikt på 50-60 km per dag och fyrsiffriga antal höjdmeter. Tävlingen består av fyra klasser och man flyttas ner om man inte klarar vissa tidsgränser som beräknas efter segertiderna för varje dag. Nytt för årets upplaga av GL3D är att banläggaren fokuserat på att göra hela eventet mer ”springvänligt” och mindre andel komplex navigering. Och för tredje året i rad är tävlingen fulltecknad med totalt 200 bergsultralovers i både duo- och soloklass, varav sju från Sverige (Tomas, Jonas, Peter, Bosse, Henrik, Kerstin och jag själv). För att det ska bli så rättvist som möjligt är packningen för tre dagar begränsad till en vattentät Ortliebsäck på 59 liter och som får väga max 13 kg + rygga med dagspackning och obligatorisk utrustning.

De senaste dagarna har jag inhandlat de absolut sista prylarna och modifierat en del för att få ner vikten. Det går alltid att kapa vikt genom att exempelvis kapa tandborstskaft, träslevskaft och plocka bort alla kan-vara-bra-att-ha-prylar. Så. nu på morgonen provpackade jag min Salomon advanced 12:a för dagsutrustningen och campingutrustningen i Ortliebsäcken. Och jag blev riktigt jäkla nöjd! Dagsryggan landade på 3,1 kg (inklusive lyxprylar som kamera och minikikare) och säcken med all campingutrustning, kläder och mat vägde in på 9,3. Eftersom Kerstin och jag springer tillsammans, delar upplevelser, tält och mat, så är det läge att trycka ner ännu mer mat i min säck när vi väl är i England! Några fetrökta foreller kanske:) När det gäller skor är förstavalet tveklöst X-talon 212, men eftersom mina Mudclaw 265 får plats tar jag med även dem, då de har samma grymma sula, men mer skydd och dämpning, trots lägre drop än 212:orna. Och så har jag inhandlat något som jag svurit på att aldrig bära på mina fötter – ett par Foppatofflor! Jag är dock säker på att de kommer att funka klockrent i tältlägret.

Nu är det bara att softa, njuta och räkna ner till avfärd och ett efterlängtat äventyr! Kolla gärna in den sex minuter korta aptitretaren från förra årets GL3D på följande Youtube-klipp!

På återseende!

140430a 140430b 140430c