Maj 262018
 

001Det har gått tre dagar sedan genomförandet av den 86 år gamla klassikern Bob Graham Round i Lake District. Det tog 25 timmar och 40 minuter att beta av de 42 topparna och rundan landade på 107 kilometer och drygt 8000 höjdmeter i övervägande tuff stenig terräng där partier med lättlöpt underlag är lätt räknade. Detta var en utmaning som definitivt ligger utanför mina domäner och erfarenheter från tidigare löpäventyr och tävlingar. Aldrig tidigare har jag avverkat så många höjdmeter i ett svep och tidsmässigt har jag aldrig varit i rörelse så länge som 25 timmar och 40 minuter, utan max 16:17 (Zugspitze 100K/5400hm, 2013) respektive 16:31 (Black River Run 100 miles, 2015). Även om denna ”racerapport” handlar om mitt tidsmässigt längsta löpäventyr (flerdagars exkluderade) ser den ut att bli min mest kortfattade (som ni kommer märka blev det inte riktigt så, men det bjuder jag på). Delvis beroende på att lusten att skriva inte infunnit sig dagarna efter genomförandet i kombination med en sorts rädsla att börja analysera och ”skriva sönder” upplevelsen. Och sedan tanken ”Varför skriva en story överhuvudtaget och för vem gör jag det?” 

Så här på tredje dagen känns kropp och ben OK även om jag vet att det kommer att ta en vecka eller två innan jag är helt återställd. Däremot är jag mentalt och själsligt fortfarande inne i någon slags bubbla av melankolisk tomhet. Lite zombiestuk även om jag smälter in fint när jag går genom Keswick. En viss släng av detta post-adventure-syndrome har infunnit sig tidigare vid några tillfällen, men då av en mildare karaktär. Senast tomhetskänslan var så här påtaglig var efter femdagarstävlingen Dragon’s Back Race i Wales 2015. Både när det gäller BGR och DBR handlar det givetvis otroligt mycket om all fokus, förhoppningar, längtan, hjärta, oändligt mycket tid och många mil på tekniska stigar, mer specifik och varierad träning utöver löpningen samt minutiös förberedelse inför genomförandet och sedan själva den utdragna urladdningen i själva genomförandet. Den som håller på med någon form av uthållighetssport vet vad jag försöker beskriva, men att sätta ord på denna känsla och sinnesstämning är inte lätt. Enklast jag kan försöka beskriva känslan är som att befinna sig i ett mentalt gränsland, inte ledsen, inte glad, bara en obestämd tomhet eller kanske mer en slags lycklig sorgsenhet. Jag försöker inte mota iväg dessa känslor eller blunda för dem, utan bara genomleva tillvaron som den är. Processen går inte att skynda på utan den får ta sin tid. Det var därför skönt att komma iväg på rundan tidigt på vår vistelse och sedan bara få ”vara” i flera dagar och slippa vänta ytterligare. Livet går vidare och ett mentalt I-landsproblem har ingen dött av.

Jag kommer inte här och nu dra hela bakgrunden om Bob Graham Round eller min egen besatthet av denna runda sedan jag läste boken Feet in the Clouds för över fem år sedan. Detta har jag avhandlat i flera tidigare inlägg och den som är intresserad klickar sig enklast vidare till mitt föregående inlägg Bob Graham Round – finalrekning, som även innehåller en del länkar.

bgr_map2

Min plan har sedan hösten 2017 varit att göra Bob Graham Round (BGR) på egen hand, utan support och bära med mig all nödvändig utrustning och energi och ta vatten ur bäckarna längs hela rundan. Tanken har tidigare varit att göra BGR tillsammans med vännen Kerstin Rosenqvist, då vi bland annat rekat hela rundan (2014) och gjort ett seriöst försök för snart två år sedan men fick avbryta på svårnavigerade etapp 2 i riktigt skitväder. För Kerstins del har fokus legat på att genomföra åttadagarsäventyret Cape Wrath som går av stapeln just denna vecka. Tyvärr blev det inte så för hennes del av olika anledningar och hon bokade då in Lake District för ett eget försök på BGR. Vi pratade ihop oss och kom överens om att starta tillsammans och göra sällskap på BGR så långt det gick utan några förpliktelser gentemot varandra. På pappret går det ju alltid långsammare för två personer då man sällan eller aldrig har sina dippar (eller pigga löpglada stunder) samtidigt men å andra sidan finns det ofta en stärkande effekt att vara två eller fler som i sig kan vara avgörande. När det kommer till gemensamma löpäventyr av denna kaliber känner vi varandra rätt väl och vet hur vi fungerar (highs and lows) i tuffa situationer samtidigt som vi historiskt sett alltid varit väldigt jämna, även om Kerstin inte alltid tror sig vara i så bra form som hon faktiskt oftast är. Men säkert vet man aldrig förrän i själva momentet. Nåväl, vi bestämde oss i alla fall för att göra sällskap. Kerstin med inställningen om att ”bara” genomföra BGR medan jag själv hade lite större förhoppningar om att klara rundan under 24 timmar, men tidsaspekten var ändå av sekundär betydelse och inget mål för mig. Allt kan hända på ett BGR-försök och att bara ta sig runt är en bedrift. DNF är aldrig bra för självförtroendet, så runt ville jag till varje pris!

002

004

Vi tog varsitt morgonplan i måndags (21/5) från Arlanda till Manchester. Vi hann softa, äta och fika på flygplatsen innan vi tog tåget till Penrith och väl där 13-bussen till Keswick. Tre kvart senare installerade vi oss i rummet ”Great Gable” på Denton House. Planen var att kolla väderprognosen från MWIS (The Mountain Weather Information Service) och sedan välja dag. Vädret var vackert och somrigt och hade varit så sedan tre veckor tillbaka, vilket verkligen är ovanligt. Att sticka iväg på BGR redan på måndag kväll var uteslutet. Vi har gjort det misstaget en gång tidigare. Minst en vilodag efter resdag är ett måste. Utifrån MWIS prognos bestämde vi oss rätt snabbt för att starta BGR-äventyret klockan 22:00 på tisdag kväll den 22 maj. Väderprognosen såg ofärskämt bra ut (och skulle visa sig bli än bättre än utlovat). Så, resten av måndagen och stort sett hela tisdagen gick i soft glidartempo med promenader, fika och besök i diverse outdoorbutiker, särskilt toppbutikerna Kong Adventure och Needle Sports där personalen är löpare och har full koll på BGR. Jag inhandlade ett par grymt sköna Patagoniashorts då min trotjänare av märket Ronhill håller på att gå upp i sömmarna. Vi båda fick bra med sömn mot tisdagen men valde att vila flera timmar på rummet på tisdag eftermiddag och kväll. Kerstin hade kollat med vår löparkompis Sabrina Verjee, som bor och verkar i Lake District, om hon var sugen att haka på någon av etapperna. Sabrina bestämde sig för att möta upp vid Moot Hall och göra oss sällskap på hela etapp 1. Vi packade våra ryggor och det är ju så att BGR handlar lika mycket om att äta och få i sig energi som att klättra och att springa utför, om och om igen, i ett helt dygn. Ombytt och ryggan färdigpackad la jag mig i sängen för en sista timma vila. Tjugo i tio vandrade vi bort till torget i Keswick och Sabrina var redan på plats. Hon frågade vilket tidsupplägg vi tänkt använda för rundan och vi svarade ”23-timmarsschemat”. Hon nickade och log.

003

Så blev det nedräkning och klockan 22:00 dunkade vi händerna i Moot Halls trädörrar och satte på GPS-klockorna. Solen hade gått ner och det var vackert skymningsljus. På med pannlamporna. Skön temperatur och fläktande vindar. Vi körde kortbyxor och jag hade långärmat från start medan Kerstin hade kortärmat och vindjacka. Det var obeskrivligt skönt och närmast förlösande att äntligen få ge sig iväg på Bob Graham Round. Som jag längtat efter denna stund. En lång väntan var över. Kerstin och Sabrina sprang och småpratade medan jag befann mig i min egen lilla bubbla, avslappnad med ett leende. Vi gick i de branta partierna uppför Latrigg och joggade när det planade ut och så fortsatte det fram till basen av Skiddaw, rundans första topp då vi valt att göra rundan medsols. En lång och tidskrävande klättring mot själva toppen. Men vi belönades med ett stjärnklart himlavalv, lysande halvmåne, Keswick som glittrade långt därnere och bäst av allt: inte mycket till vind eller ens en molntuss när vi närmade oss toppen! Synonymt med Skiddaw är annars halv storm, låga moln och pissig sikt. Oavsett vindriktning erbjuds det aldrig någon som helst lä uppe på Skiddaws höjder. Nu låg istället molnen som ett bomullstäcke nere i dalen mellan Skiddaw och Blencathra. Inte att förglömma är den där underbara tystnaden som bara den får en att fyllas med ro. Handen på det murade röset och topp #1 var avklarad!

005 006 007

Ni kan vara lugna. Jag har inte tänkt avhandla varje topp för vem kommer minnas och hålla isär namnen på alla de 42 topparna? Nå, jag hade gjort en hel del noteringar och memorerat det mesta sedan rekningen två veckor tidigare. Det gäller att ta av exakt rätt i 90 grader mot nästa topp, Great Calva, för att undvika ljunghelvetet längre ner i dalen. Vi gjorde det galant och hittade den långa grästungan. Great Calva är lägre än de övriga topparna och var inbäddad i de låga molnen och på en gång inser man svårigheten att navigera i dimma och sikten som försämras än mer i pannlampans sken liksom perceptionsförmågan. Den här sträckan brukar normalt vara rätt sumpig men var nu väldigt upptorkad efter de gångna veckorna med sol och värme samt ytterst lite regn. Vi plockade toppen och fortsatte ner i dalen för vidare färd mot Blencathra. Här var det dock sumpigt och blött. Sjönk ner till knäna i torvsump vid några tillfällen. Blev riktigt kall om fötterna under den långa vägen upp till Blencathra men visste att så fort det bar utför skulle fötterna få jobba och bli varma. På toppen av Blencathra stod vi och njöt i mörkret. Det är något särskilt med att färdas i mörker, särskilt en natt som denna. Sedan bar det utför den brutala och närmast oändligt långa men läckra Hall’s Fell ridge ned till Threlkeld. Tror jag hörde Sabrina utbringa ”Oh God, I hate this ridge!” minst tre gånger. Kerstin skulle däremot bytt ut ”hate” mot ”love”.

008

Väl nere efter den långa, tuffa och hamrande utförslöpan fyllde vi på med vatten i bäcken. Etapp 1 avklarad och vi hade 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi tog farväl av Sabrina och tackade för sällskapet samtidigt som hon gav oss varsin GU espressogel, i brist på riktigt kaffe.

Etapp 2 och den långa klättringen uppför Clough Head väntade. Jag hade beslutat att använda stavar på tre branta långa klättringar och Clough Head var en av dessa. Det enda raka med dessa klättringar är att bara nöta på i ett stadigt tempo, utan att pressa för hårt. Och att passa på att äta. Jag tog en banan och en halv wrap på uppfärden. Etapp 2 består av 12 BGR-toppar och alla ligger som ett pärlband på en drygt 13 km lång bergsrygg i nord-sydlig riktning. Med en snabb titt på kartan kan man lätt tro att det bara är att springa på och beta av topparna en efter en, men sträckan bjuder ändå på över 1800 höjdmeter. Men vad gjorde väl det en natt som denna?! Vi visste dessutom att vi skulle få uppleva en vacker gryningen längs denna långa häftiga bergrygg. Vyn från Great Dodd var magisk med natten som började övergå i gryning. Skiftningar i svart och blått med en bred dovt röd rand längs horisontlinjen österut och i alla dalgångar öster om bergsryggen lågt ett fluffigt molntäcke. Det kunde lika gärna varit blanka havsvikar. Det var ett sant privilegium att få färdas där och beta av topp efter topp medan en ny dag höll på att födas ur nattens mörker. Klockan tre på natten sjöng sånglärkorna redan för fullt ovanför oss medan stenskvättornas knastrande sång ekade bland stenfält och branter. Sann poesi som inte går att beskriva i ord.

009 010 011

Strax efter Nethermost Pike började jag känna mig låg på energi och flaggade för ett stopp på ett par minuter. Klämde två SIS-gel, en snickers, några dextrosol och en salttablett (Hammers extreme-variant). Den här typen av utmaning är förrädisk då det inte bara handlar om distansen utan närmast konstant ansträngningsnivå med alla klättringar (höjdmeter), sugande utförslöpor och lång tid ute. Att slarva med energiintaget på en sådan här utmaning straffar sig snabbt och oåterkalleligt. Energin kickade in och den fantastiska gryningen gjorde sitt. Vi hade dessutom tagit alla toppar utan problem men när det kom till de simpla (läs lömska!) rösena Watson’s Dodd och Stybarrow Dodd tog vi det säkra före det osäkra och checkade position mot GPS. Spot on. Vi fyllde på med vatten vid Grisdale Tarn och därefter var det dags för den läckra toppen Fairfield, som den lilla sadisten Bob valt att inkludera. Det är ingen topp-på-vägen utan en lång klättring upp och sedan samma väg tillbaka. Fördelen var att vi kunde lägga av oss ryggorna innan vi stack upp och ned. Ljuvligt! Mmm, tänk om vi ändå haft support och sluppit bära all denna energi, utrustning och vätska. Det skulle ha underlättat vår färd radikalt om man säger så.

012

Gamla minnen kom till tals och det har tagit ett tag att bli vän med Fairfield efter vårt fatala misstag med navigeringen där under tredagarstävlingen GL3D för fyra år sedan. Nu var det istället som en gammal vän som bjöd in oss och uppe på den platåliknande toppen steg solen upp över horisontlinjen. Stillheten, den tilltagande värmen, täcket av moln som dolde dalgångarna, bara vi och fåren däruppe. Ett vackert ögonblick jag kommer att minnas länge!

Nähä, ner igen och sedan uppför Seat Sandal och därefter den långa men inte alltför branta utan rätt snälla grästäckta utförslöpan till Dunmail. Etapp 2 avklarad och vi hade bara tappat fem minuter och hade 10 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat. Vi fyllde på med vatten och gömde våra starka pannlampor med tunga batteripack i en dikestrumma.

013 014 015

Så, bara att ge sig på klättringen upp mot Steel Fell och bita i rundans avgjort tuffaste och mest krävande etapp, särskilt som vi redan hade åtta timmars färd i benen. Sol och klarblå himmel bidrog till en angenäm klättring och när vi kom upp var det läge för ett snabbt ombyte till T-shirt samtidigt som jag blev uppvaktad av en väldigt nyfiken och söt Herdwick-tacka. Snabbt intag av energi och en första kapsel med 200mg kaffein. Eftersom jag kan denna kluriga etapp utan och innan efter fyra rekningar de senaste åren tog jag över lotsningen som Kerstin skött för etapp 2. Bra teamwork.

016

Etapp 3 bjuder inledningsvis på en hel del skön löpning med vackra vyer och normalt blöta och sumpiga områden längs knappt synlig stig var nu reäljt upptorkade. Etapp 3-4 hör till mina absoluta favoriter även om de är tuffa och vilda. Det flöt på fint och vi njöt av landskapet och det sagolika vädret. Vi skötte energi- och vätskeintaget rutinerat. Vid High Raise träffade vi tre löpare (som förmodligen rekade BGR) och de fattade direkt vad vi var ute på för uppdrag och peppade oss rejält. Så cool! Vi betade metodiskt av topparna med samlingsnamnet Langdale Pikes och kom slutligen efter skön (torr) mosslöpning till bäcken Stickle Gill. Nu väntade den riktigt tuffa delen av etapp 3 fram till Wasdale. Här drack jag rejält, fyllde på flaskorna och satte GPS-klockan på laddning så att den skulle räcka hela vägen till Keswick. Vid Stickle Gill gjordes nog äventyrets enda misstag och det var att Kerstin glömde att fylla båda sina flaskor med vatten, utan bara en. En kritisk sträcka där den enda säkra bäcken med vatten kommer först någon kilometer innan etappslutet i Wasdale. Misstag görs, men de kan bli dyrköpta i slutändan.

017 018 019 020

Efter att ha avverkat Rossett Pike bar det av uppför på den närmast osynliga zigzag-stigen upp till Bowfell, den första av sju toppar på det karga och otroligt steniga Scafell-massivet. Under den grymt tekniska och krävande löpningen svagt utför mot Esk Pike kände jag av en molande om än svag smärta på utsida vänster knä (muskeln som fäster i iliotibialbandet). Det var ingen skärande smärta som vid löparknä, men ändå tillräckligt för att jag skulle grimasera så fort det bar utför det minsta. Och så skulle det förbli i stort sett på resten av hela rundan. Resultatet blev att jag började kompensera och högerbenet fick ta mycket stryk för att avlasta vänster ben, vilket innebar att höger knä började ömma rejält redan i slutet av etapp 3. Som sagt, allt kan hända på en sådan här utmaning, men man vet aldrig på förhand vad. Det är bara att bita hop.

021 022 023

Halvägs in på etapp 3 började givetvis fötter, ben och rygg streta och strama. Men vi vet ju båda att det går till en viss gräns sedan dröjer det innan (och om) det blir överjävligt. Många faktorer spelar in. Dock kände jag (och även Kerstin) att trots väldigt mycket backträning hemmavid (+ Mallorca och Lake District veckorna innan) med fokus på utförslöpning så började ändå framsida lår strama ordentligt. Detta tillsammans med smärtan i vänster knäveck gjorde att jag inte kunde släppa på avslappnat i det tempo jag önskade. Trist eftersom jag älskar utförslöpning och det faktum att det är på utförslöporna man vinner mest tid. Sliten blir man hursomhelst och det är bara att nöta på. När vi nådde Bowfell hade vi varit på ute på rundan i 12 timmar. Vi tog topp efter topp medan solen stekte och vi var tacksamma över varje sval vindpust. På Scafell Pike var det inte många människor trots kanonvädret. Kerstin hade det tufft då hennes vatten var slut och att få ner energi utan vatten under dessa omständigheter är väldigt svårt. Jag tröstade henne med att det förhoppningsvis rann lite vatten i ravinen upp till Foxes Tarn samtidigt som hon bävade just för den klättringen. Själv hann jag med den två gånger under rekningen i början av maj. Vi har alla våra egna hjärnspöken och det var trots allt fyra år sedan Kerstin gjorde just den delen, även då i stekande sol och vattenbrist. Jag drack mitt sista vatten på Scafell Pike och det var med stor lättnad för oss båda att det rann lite klart, kallt och supergott vatten i ravinen upp till Foxes Tarn. Vi tog flera korta micropauser på väg upp till Scafell, sista toppen på etapp 3. Sedan väntade den oändligt långa utförslöpan till Wasdale. Det finns ett talessätt för de som ger sig på BGR som lyder: ”There is NO easy way out of Wasdale!” (oavsett man väljer att göra rundan med- eller motsols). Där och då med vagt smärtande knä och stramande framsidor lår blev även motsatsen uppenbar, att det fasen inte heller finns en lätt väg ner till Wasdale. Lyckligtvis kunde vi spara våra ben i det brantaste partiet där vi tog oss ner i en lös flod av sten och grus. Det var nästan som att surfa ner. Klart cool! Men det blev till att tömma skorna efteråt.

024 025

Vad vi drömt om de senaste timmarna var att campingkiosken i Wasdale skulle vara öppen när vi kom fram. Personligen längtade jag innerligt efter en glass och en kall läsk av något slag. En kopp kaffe skulle nog också vara välkommen. När vi till slut rullade in på campingen visade det sig att National Trust hade något evenemang i området. De hade smällt upp en liten hobbitstuga med veranda och två solstolar samt en foodtruck. Tre snubbar och en border collie välkomnade oss och ena snubben log brett och kläckte ur sig ”Ah, you must be Bob Graham Rounders!” ”Yes, but very tired ones. Do you possibly have ice cream and cold drinks?” Visst hade han det! Blev en Solero och en Pepsi på stående fot. Av med skorna och strumporna och sjönk vi ned i solstolarna på den soliga träverandan. Gud så skönt! Farligt skönt! Kerstin var fortfarande märkbart tagen, dels för att hon inte fått sig energi och vatten på 2 1/2 timma och dels något med tryck över bröstet och andningen, som gjorde henne orolig. Hon var inne på att bryta där och då. Jag tyckte att det vore synd när vi kommit så långt. Själv tänkte jag fortsätta och etapp 4 innebär mycket klättring och väl i Honister med den avslutande ”lätta” etappen lägger man ju inte av såvida man inte bryter benet eller får en stroke. Det tidsmässiga tillgodohavandet var uppätet och vi hade förlorat 35 minuter på 24-timmarsschemat. Nu var inte sub24 ett primärt mål utan bara en bonus så jag föreslog att vi tog en lång paus, vilade och åt, innan Kerstin fattade ett slutgiltigt beslut. Vi beställde varsin dubbelmacka med mycket smör och massor av flottig bacon och en till dricka. Gissa om kroppen jublade? Det blev en timmas rast på verandan som kickade igång både mig och Kerstin, som bestämde sig för att fortsätta. Gott!

Nu väntade bara mardrömsklättringen upp för branta Yewbarrow. Segt och sakta, steg för steg, en micropaus här, en där, lite energiintag och så efter en lång stigning på knappt synlig stig nådde vi så platån och snart nog även toppen där det blev en kort paus. Red Pike nästa. Lång men inte så brant klättring. Check. Steeple nästa, som liksom Fairfield är en mental prövning, en avstickare fram och tillbaka, men ändå en liten favorittopp som ligger anonymt för sig själv. Därefter återstod bara tre mäktiga toppar: Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Efter dem kan man andas ut mentalt och även fysiskt då de efterföljande sex och sista topparna är jämförelsevis snälla. Men än var vi inte där och man ska akta sig för att blicka alltför långt fram. En topp i taget.

026 027 028

Efter Wasdale var det tryckande hett och de svalkande vindpustarna få. Även om vi vätskat upp gick mitt vatten åt även om jag ransonerade. Jag visste dock att det skulle komma några gölar vid och på Kirk Fell och Great Gable så jag var inte orolig. Pillar är en fin och speciell topp och vi gjorde ett kort stopp där. Kände mig rejält sömntrött så fort jag satte mig och tog dygnets andra kaffein-kapsel. Vi mötte två löpare och bytte några peppande ord innan vi rullade iväg på en skön lång gräslöpa mot Kirk Fell. Framme vid dess bas såg gölen där fin ut även om grodyngel simmade omkring medan virvelbaggar tycktes åka vattenskoter på ytan. Vi sköljde av oss och fyllde våra flaskor samt droppade i Xinix Aquacare då det var en hel del spår av får intill gölen. Jag packade ihop stavarna innan klättringen uppför Kirk Fell som innebär mycket och läcker scrambling. Det började bli sen eftermiddag och temperaturen blev alltmer behagligare. Innan den långa krävande klättringen uppför Great Gable gjorde vi ett stopp på min begäran då jag ville trycka i mig massa energi i förebyggande syfte. Det blev flera nötcréme, fem sex dextrosol, några bloks och 5-6 lakritspudrade dadlar. Nu var det bara att köra! Och vi nötte på och betade av mäktiga och mödosamma Great Gable samt de tre topparna innan Honister Pass där vi tittade in på YHA-hostelet. Baren var öppen så jag tog en Pepsi, Kerstin likaså och en Twix. Farligt varmt och mysigt därinne. Inte bra. På med vindjackor och våra enklare pannlampor, då vi lämnat våra ljus- och batteristarka i Dunmail.

029 030 031 032

Det började skymma så sakta och vi anträdde så den sista etappen och den långa men lättgångna klättringen upp till Dale Head där det bjöds på läcker solnedgång. Sträckorna till de två sista topparna, Hindscarth och Robinson, bjuder på snäll löpning och inte alltför långa eller branta klättringar. Vi kom in i något slags glädjefullt flow och sprang och småpratade. Som en liten tröst plockade vi den sista och 42:a toppen (Robinson) inom 24-timmarsgränsen. Och solen, ja, den hade precis gått ner bakom bergen. Så, nu var det bara att ta sig till Keswick snabbast möjliga väg och tempo. På med pannlamporna och sedan var det bara att rulla på utför och så en sista brant nedstigning via lös scree. En och en halv kilometer avkopplande gräslöpning på flacken innan det var dags för asfaltlöpning de sista sex kilometerna till Moot Hall i Keswick. Som jag hatar asfalt och just den sträckan. Det sjuka är ändå att vi matade på i 6-tempo efter nära 25 timmar bland bergen och närmare 40 timmar utan sömn. Men vägen ville ju aldriiiig ta slut och även den i dagsljus fina breda stigen över ängarna mellan Portinscale och Keswick kändes evighetslång. Men skam den som ger sig och till slut var vi inne i Keswick och några minuter senare dunkade vi våra händer i Moot Halls trädörrar. Yes! 25 timmar och 40 minuter sedan vi senast stod där, då med förhoppningsfulla hjärtan och ben laddade med längtan, men efter fullbordan fanns mest bara en tacksamhet att det hela var över. Längtan efter en dusch, mat och och skön säng var det primära där och då. Tro mig det var så fantastiskt underbart att få krypa ner under täcket nyduschad och mätt efter en delikat engelsk ale and beef paj. Somnade på stört och sov som en klubbad BGR-säl till sjusnåret på torsdag morgon. En dröm hade gått i uppfyllelse och jag behövde inga drömmar den natten.

033 034 035 036

Ytterligare ett par dagar har gått sedan jag skrev ovanstående i Keswick i lördags den 26 maj. Jag har nu landat i dubbel bemärkelse, hämtat katterna och slutligen kommit hem till min lilla lya. Återhämtningen har gått bra, särskilt fysiskt. Vår bedrift har sjunkit in, tomheten har ersatts av ett harmoniskt lugn, skrivandet har gjort sitt och ibland får man bara låta det ta sin tid att smälta och bearbeta intrycken. Jag är supernöjd med min insats och genomförande av Bob Graham Round och jag är glad att jag tog mig runt och i gott sällskap med Kerstin. Jag tror inte att jag kunnat gjort rundan annorlunda. Jag fick aldrig någon energidipp och det enda jag egentligen fick ett kvitto på är att jag hade behövt köra än mer backpass med fokus på utför och även mer benstyrka. Tyvärr är det ju helt omöjligt att få till riktigt långa utförslöpor i Mälardalen. Vädermässigt kunde vi inte fått bättre väder och tillsammans med torrt i markerna, vatten i bäckarna och ormbunkar som bara var decimeterhöga var förutsättningarna extremt optimala. Trots optimala förutsättningar blev det inte sub24, men det var aldrig det primära. Dagarna efter vårt genomförande gjordes två seriösa försök av andra med support och hela baletten, men båda fick tyvärr bryta i Wasdale (The grave yard of Bob Graham Round attempters). Pratade med ena tjejen på söndagen och det var stormbyarna (bra väder i övrigt) på topparna och till slut hennes slutkörda knän som fick henne på fall. Trots det var hon vid gott mod och avundsvärt entusiastisk och ville veta allt om vårt upplägg. Det här var bara början för henne och den entusiasmen kommer en dag att ta henne runt under 24 timmar, inte minst med den grymma support hon hade.

Både Kerstin och jag var väldigt bestämda direkt efter ”målgång” och dagen efter (av förståeliga skäl): ”Skönt, nu har vi äntligen genomfört BGR och kan lämna rundan bakom oss!” Men, jag vet att vi båda på varsitt håll ändå börjat leka med tanken om ett nytt försök, men med fokus på sub24. Så, min besatthett av BGR har nog inte lämnat mig helt, jo, den har bara övergått i något annat. En slags längtan, för de magiska bergen i Lake District kommer jag aldrig att tröttna på. Om tre veckor är jag där igen, men det är ett annat kapitel av blanka oskrivna blad som inte hör hit.

Här nedan följer vår rutt och den som är intresserad av GPX-filen kan ladda ner den här (27 MB)

Ha en skön sommar!

Niklas

GPS-rutt

 

Maj 122018
 

180430aEn vecka har snart passerat sedan hemkomsten från ett lyckat äventyr i Lake District, 30/4-6/5. Syftet med besöket i Lake District och dess magiska berg var inte att söka äventyret utan att fräscha upp minnet och reka rutten för Bob Graham Round då jag kommer att göra ett helhjärtat försök på BGR vecka 21 (om lite mer än en vecka) och förhoppningsvis tillsammans med Kerstin Rosenqvist. Nå, ger man sig iväg på en veckolång rekningstrip till Lake District får man sig äventyr till livs, vare sig man vill eller inte. Ja, det beror givetvis på hur var och en definierar begreppet äventyr. Livet i sig är ju ett äventyr och är man nyfiken av sig kan även var dag bli ett äventyr, men vi lämnar de filosofiska aspekterna kring detta för denna gång. Äventyr blev det hursomhelst!

De av er som känner mig sedan tidigare eller läst mina inlägg på denna blogg de senaste åren behöver förmodligen ingen närmare förklaring av vad Bob Graham Round (BGR) är för något, men för er som inte har en blekaste kan en snabb förklaring vara på sin plats.

Kort fakta om Bob Graham Round
En ”runda” som utgörs av 42 bergstoppar i Lake District, drygt 106 kilometer och 8000 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Det är ingen tävling utan en utmaning som du kan välja att genomföra när du själv önskar. Det är ingen markerad led utan rundan består av smala till breda stigar samt stiglösa partier som länkar samman topparna ifråga. Karta och kompass är ett måste. Av tradition startar (och slutar) man vid Moot Hall i Keswick och man kan själv välja när på dygnet man vill starta och om man vill genomföra rundan mot- eller medurs. Denna utmaning föddes 1932 genom gästhusägaren Bob Graham, därav namnet. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932, för att antalet toppar skulle bli lika med hans ålder på 42 år.

180430b

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills nästa person klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften och utmaningen i sig fallit i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare (fell runners) genomfört BGR och till och med 2017 är totalt 2170 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Många har dock genomfört rundan osupportat, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club. För att bli invald i cluben och få det fina diplomet krävs att den som genomför BGR har support/vittnen. Andemeningen med support är dock att stärka samhörigheten och framför allt att hjälpa varandra, lite karma och give forward. Drygt 200 personer gör ett försök varje år och 1 av 3 lyckas.

För den som vill fördjupa sig i Bob Graham Round rekommenderar jag två böcker och ett häfte. Annars kan jag rekommendera den halvtimmeslånga filmen om Tony Holts förberedelser och försök BGR som las ut på nätet förra året eller varför inte den färska och läsvärda storyn från Charles och Damians BGR-försök.

180430c

En gång för alla
Inför en fullständig rekning av BGR på två dagar med övernattning i Great Langdale tillsammans med Kerstin Rosenqvist i juli 2014 skrev jag i det inlägget bland annat följande:

”Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas.”

Sedan den gången för fyra år sedan har det blivit många besök till Lake District för andra utmaningar och tävlingar men även rekningar av BGR och ett helhjärtat försök i maj 2016, som tyvärr fick avbrytas på grund av skitväder i natten på etapp 2. Bittert värre!

Hösten 2017 bestämde jag mig för att en gång för alla att gå all in 2018 och genomföra BGR. Allra helst under 24 timmar, men ett genomförande över 24 timmar skulle också vara tillfredsställande. Bokade tre flygresor till Manchester spridda över maj och juni 2018. Det blir så mycket billigare om man är ute i god tid.

För att lyckas med Bob Graham Round krävs självklart de fysiska och mentala förutsättningarna och förberedelserna, grundläggande navigeringskunskaper och lokalkännedom. Att bara åka över och göra ett försök på BGR utan någon som helst lokalkännedom eller rekning är enligt mig dömt att misslyckas, såvida du inte är en otroligt stark bergslöpare och tillika skicklig orienterare. Sedan är det ju bara så att på en utmaning av denna magnitud så lär det inträffa ett och annat, men man vet bara inte vad, så ”förvänta det oväntade” brukar vara mitt mantra (som följt mig genom livet som fågelskådare).

Näväl, huvudsyftet med detta besök var att köra igenom alla fem etapperna av BGR, om inte alla så absolut de två tuffaste och vildaste i sammanhanget, etapp 3 och 4. Körde bland annat igenom 3/4 av etapp 3 förra året men ville verkligen få till de båda i ett svep denna gång för att känna mig lugnare inför ett helhjärtat försök längre fram.

Den existerande kartan över Bob Graham Round från Harvey maps baserar sig på författaren Richard Askwiths rekningar, beräkningar och genomförande med ett tidsschema på 23 timmar. Jag har inte för avsikt att göra något sub20-försök utan bara att klara hela rundan i ett svep och allra helst under 24 timmar, så för mig är ett 23-timmarsschema perfekt. Det handlar om att disponera rundan smart och hela tiden ligga nära tidschemat, utan att låta sig distraheras av tid, bara hitta ens eget flow och tempo.

180430d
bgr_map

Så, jag tog halvåtta-planet med SAS från Arlanda till Manchester enbart med en rygga som handbagage. Från Manchester airport blev det en 2 1/2 timmas tågresa till Penrith och därifrån buss mot Keswick (hann med 13:18-bussen utan problem).

Etapp 1 — 30/4 och 1/5
Eftersom vädret var helt fantastiskt (om än kyligt) var det bara att utnyttja eftermiddagen på bästa sätt. Precis som i svenska fjällen kan vädret växla snabbt i Lake District, inte bara från dag till dag utan även under en och samma dag. Jag valde därför att hoppa av bussen i Threlkeld, en halvmil innan Keswick (som skulle bli min bas under hela vistelsen). Den lilla byn Threlkeld är så kallade ”supportpoint” mellan etapp 1 och 2. För nedstigningen från tredje toppen, Blencathra, på etapp 1 har jag alltid använt den smala vindlande stigen på ridgen av Hall’s Fell. Läcker men tuff och det hårda underlaget och stundtals grym lutning sliter hårt på framsida lår. Jag har hört att många kör en alternativ väg (obanat) som kallas ”Parachute drop”, vilken går parallellt med Hall’s Fell ridge. Den ska vara betydligt snabbare, men brantare och vanskligare navigeringsmässigt i mörker. Det alternativet ville jag givetvis testa!

Det var underbart att få klättra till toppen av Blenctahra längs den läckra ridgen. Som jag längtat! Det bjöds på korp och ett par ormvråkar och totalt tre vackra ringtrastar i branterna! Tog en tur bortåt Blease Fell innan det var dags att reka nerfärden via ”parachute drop”. Brant, men med mjukare underlag och mindre slitsamt för fötterna jämfört med ridgen, dock tappade jag höjd och droppade alltför långt ned längs höjdtungan ner i ravinen. Sista tredjedelen bestod av ljung, vilket inte är en höjdare och som river duktigt på benen. Insåg att jag behövde reka nedfarten än en gång för att testa att hålla en bättre linje hela vägen ner. Det fick helt enkelt bli etapp 1 följande dag. Väl nere i Threlkeld blev det en gofika (latte och scones) på det trevliga fiket innan jag tog bussen till Keswick och väl där checkade in på Denton House, som blivit mitt favoritboende i Keswick. Fick rummet ”Skiddaw” helt för mig själv i tre nätter! Gjorde den lilla pittoreska staden. Hälsade på de trevliga människorna inne på Kong Adventures (förmodligen Europas bästa och välsorterade butik med löpprylar) och så förstås en fika på ”stamhaket” Java intill Moot Hall.

På tisdag morgon bar det av på etapp 1 och jag upptäckte då att de återuppbyggt bron över floden Greta, vilken spolades bort (med mycket annat) under översvämningskatastrofen i Lake District 2015/2016. Bra, då sparar man 2-3 minuter när det blir dags för ett försök. En annan del i och med rekningarna var också att försöka hålla ett förväntat BGR-försök-tempo. Det var bara att nöta på uppför mot toppen av Skiddaw och som förstås var insvept i moln, vilket innebär reducerad sikt och dimma. Det bjöds på spelande storspov, vilket värmde hjärtat. Och blåser, ja, det gör det i stort sett alltid på Skiddaw och då pratar vi hård blåst. Av alla mina besök på Skiddaw har jag bara varit med om en enda gång med svaga vindar och sol. Det var bara att dra på sig vindjackan.

Inte för att skryta, men jag är väldigt bra på att memorera terrängen som jag rör mig i och det är därför jag verkligen föredrar att reka en rutt när det kommer till en utmaning som denna. En karta är bara en karta och kan aldrig ersätta lokalkännedom. Alla eventuella missar i navigeringen kostar tid och energi, vilket kan grusa ett försök totalt. Senast jag körde igenom etapp 1 var 2016 med Kerstin. Då gjorde vi den i mörker och navigerade klockrent och låg 15-20 minuter före tidsschemat i Threlkeld. I dagsljus memorerade jag nu den bästa linjen (med minst ljung) mellan Skiddaw och Great Calva. Som sagt, det är bra att reka, för nu hittade jag en relativt nytrampad stig längs med floden Caldew (som ska korsas) i dalen mellan Great Calva och Mungrisdale Common. Den gamla BGR-stigen går genom lårhög ljung och verkar inte alls gälla längre. Sedan var det bara att nöta på i sumpigt underlag uppför till Blencathra. Den här etappen är den avgjort sumpigaste på hela BGR och har det regnat rikligt dagarna innan suger underlaget otroligt mycket energi och det kan dessutom vara trixigt att ta sig över bäcken Caldew.

Efter att ha bockat av Blenctahra bar det av mot Blease Fell för att efter 400 m ta av utför längs parachute drop. Denna gång hittade jag en bra och väldigt rak linje. Klart snabbare (ca 10 minuter) än Hall’s Fell ridge, men i mörker utan stigar finns en klar risk att denna marginal i tid äts upp helt och att det till och med finns risk för trampa snett då det är svårt att se underlaget bland all ljung på den avslutande delen. Lutar nog att det blir ridgen i alla fall när det är dags, som ju dessutom är så mycket läckrare. De små momenten med glädje kommer att behövas när allt tycks mörkt.

Nådde etappkorsning i Threlkeld med 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat (flera rekstopp inkluderat). Avslutade förstås med en gofika i Threlkeld innan jag tog bussen tillbaka till Keswick där jag softade resten av eftermiddagen och kvällen.

Etapp1 180501a 180501b 180501c 180501cc 180501d 180501e 180501f 180501g 180501h 180501i 180501j 180501k 180501l 180501m 180501n 180501o 180501p

Etapp 5 — 2/5
Tog morgonbussen till Honister Pass som är en ”supportpoint” mellan etapp 4 och 5. Den avslutande delen på BGR bjuder inte på några svårigheter navigeringsmässigt men den långa biten upp till Dale Head lär sätta kropp, energireserver och det mentala på prov den dagen jag (förhoppningsvis) kommer dit efter att ha klarat etapperna 1-4. Nå, etappen ifråga bjuder på skön löpning och jag ville testa en alternativ väg, som kanske inte bjuder på så väldigt mycket tidsvinst men man kommer ner från bergen tidigare och kan slappna av helt och bara löpa på flacken hela vägen till Moot Hall i Keswick. Detaljer som spelar in i slutändan. Njöt av löpning på etapp 5 fullt ut! Tog asfaltalternativet på slutet och hade glömt bort hur jäkla tråkig och monoton den sträckan är. Visst, man kan mata på i ett högre tempo, men om tidsmarginalen är god att nå Moot Hall på ett försök kommer jag utan att tveka att ta det andra alternativet, som i stort sett bara går på stig med vackra vyer.

Kom till Moot Hall med drygt 40 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat, men eftersom detta är den avslutande etappen kommer det gå långsammare den dagen jag förhoppningsvis kommer så långt på ett försök. Eftermiddagen i Keswick blev soft med läsning och promenader, fika och så. Kollade förstås MWIS (Mountain Weather Information Services) för nästkommande dags prognos. Vore grymt att få göra etapp 3-4 i ett svep då just dessa är svåra att få till logistikmässigt utan långa transportsträckor till fots. Prognosen såg lovande ut med 70% chans till molnfria toppar och enbart några passager med duggren. Bestämde mig för att ta etapp 3-4 nästa dag.

Etapp5 180502a 180502b 180502c 180502d 180502e 180502f 180502g 180502h 180502i 180502j

Etapp 3 — 3/5
Tog första morgonbussen mot Ambleside och hoppade av i Dunmail, vilken är ”supportpoint” mellan etapp 2 och 3. Det var en sådan där fantastisk morgon med fläktande vind, sol, spridda moln, frisk och härligt sval luft. Minns i skrivande stund att jag associerade till eller snarare kände mig förflyttad till de svenska fjällen. Det kändes så bra!

Ingen idé att vila på stavarna utan det var bara att andas in stämningen och luften och ta sig an den branta klättringen uppför, ett steg i taget, till dagens första BGR-topp, Steel Fell. Vid toppröset var det bara att svida om snabbt. Av med de långa tightsen (enda gången jag hade dem på hela vistelsen) och på med shortsen. Den här etappen har jag rekat grundligt både 2016 och 2017 (fram till Rosett Pike) och det var en fröjd att få springa fram över de gräsklädda platåerna, passera de spegelblanka små tjärnarna, njuta av vyerna och jag mötte inte en kotte fram till Scafell-massivet. Jag spikade samtliga åtta toppar fram till Rosett Pike utan att ens ta upp kartan och så klockrent har jag aldrig genomfört den etappen. Jag till och med tog en spikrak linje över Martcrag Moor till vadet över bäcken innan klättringen upp mot Black Crag och Rosett Pike, vilket aldrig hänt tidigare. Det känns tryggt inför det som komma skall. Allt kändes så otroligt bra och jag låg bra till i tid och där och då var jag övertygad om att jag tänkte köra igenom hela rutten ända till Keswick även om molnen redan börjat rulla in sedan någon timma.

Efter Rosett Pike bar det av utför mot Angle Tarn och den väntande klättringen uppför på skrå till Bowfell. Det finns en knappt skönjbar stig över bergsidans klippor, grus och scree men det handlar om att nästan se den osynliga linjen och läsa av terrängen. Den här sträckningen har jag inte gjort sedan Kerstin och min rekning för snart fyra år sedan. Dessvärre hade molnen sänkt sig (inte lättat enligt prognosen) och det började dugga. Sakta närmade jag mig platån och snart kunde jag se en smal ravin direkt upp mot platån. Ofta är det mer tidseffektivt att köra rätt upp istället för på skrå. Tänkte bara ”att varför inte testa den där ravinen, den ser görbar ut”. Det var scrambling hela vägen och jag vet inte hur långt upp jag kommit innan det tog tvärstopp (utifrån mina klätterkunskaper) och klipporna var snorhala. Lutningen var grym, ett fall bakåt där och då skulle utan tvekan ge enkel biljett till himlen. Bara att behålla lugnet och sakta börja klättringen tillbaka. Uppåt är en sak men att klättra nedåt tycker jag personligen är mycket svårare och obehagligare. Det är vid sådana här situationer jag verkligen känner att jag lever, varje liten del av kroppen är med på noterna. Så, ner kom jag, men det hade kostat 40 minuter samt en hel del energi och anspänning. Men vad fasen, är det rekning så är det och det tog mig sedan knappt 10 minuter att komma upp på platån längs den ”vanliga vägen”. Samtliga toppar kring Scafell Pike betades av i dimman. Det duggade och regnade om vart annat och även inslag av svidande hagel i blåset gjorde upplevelsen mindre rolig. Som sagt, vädret kan växla snabbt och med det även ens sinnesstämning. 

Uppe vid Scafell Pike var det hyfsat mycket folk som traskat upp från Wasdale. Här gjorde jag ett korkat misstag, korkat med tanke på att jag vet att stigen delar sig och jag behöver vara uppmärksam i detta månlandskap av sten i alla storlekar. Lik förbannat tar jag fel stig (den mot Lingmell). Stigarna går i serpentin så en stadig kompassriktning är svår att hålla men efter 3-400 m kände jag bara att jag ”gled” för mycket åt väster. Plockade upp min handhållna GPS och fick bara min misstanke bekräftad. Jaha, det var bara att nöta på uppåt och tillbaka i den grå och kalla dimman med konstant duggregn. Kom till röset med förgreningen och så in på stigen mot Broad Stand. Yes! Vid Broad Stand finns det tre alternativ för att komma upp till den sista toppen, Scafell, på etapp 3: 1) antingen rätt upp men då måste man ha någon som väntar där med rep och man tjänar 10-15 minuter i tid, 2) Lords Rake (som jag inte rekat tidigare och bara är marginellt snabbare än alternativ 3) Foxes Tarn, vilket innebär en lång utförslöpa i löst scree och sedan uppför genom en smal ravin till den lilla tjärnen och därifrån vidare upp till Scafell. Jag valde Foxes Tarn som jag kan och här har jag även rekat ett genare alternativ om det är torrt. Möttes jag av en sjungande ringtrast i dimman som fick mig på lite bättre humör.

Väl uppe på Scafell var jag tvungen att fatta någon form av beslut för fortsättningen för dagen. Wasdale (nästa supportpoint) och etapp 4 ligger så avsides och ligger långt ifrån några som helst kommunikationer varför det inte går att avbryta, utan man måste helt enkelt ta mig till Honister Pass.  Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista bussen i och med mina misstag av vägval och det faktum att det tar mycket längre tid att navigera i dimma. Jag har verkligen respekt för dessa berg, särskilt i dåliga väderförhållanden. Även om jag har en PBL (nödsändare) med mig är det dumt att äventyra ödet och hade det varit etapp 5 eller 2 hade jag aldrig tvekat. Jag beslöt att nöja mig för dagen och se till att ta mig till Keswick på enklast sätt. Även förra året tog jag mig ned genom Foxes Tarn till dalen Eskdale men då fortsatte jag norrut till passet Esk Hause och sedan den låååånga utförslöpan till Seatoller och därifrån buss till Keswick. Nu fick jag istället för mig att jag skulle pröva en annan väg, vilket var osmart då jag bara hade den begränsade BGR-kartan med mig och att Lake District-kartan korkat nog låg på rummet. En handhållen GPS är helt värdelös när det gäller överblick. Jag visualiserade Lake District i huvudet, dalarna, bergen och riktningen mot Great Langdale och Ambleside för att därifrån ta bussen. Visst, det fungerade men med en väldigt stor skillnad: Jag hade totalt missbedömt distansen, sumpigt underlag och tidsåtgången för min kreativa tankevurpa. Så här efteråt kan jag bara le brett åt det skönt naiva beslutet. Ja, som jag brukar säga: ”Fördelen med att kunna springa långt är att det inte är hela världen om man springer fel. Det tar bara lite längre tid att komma fram.”

När jag slutligen kom ut vid vägkorsningen vid Cockley Beck gick det upp för mig hur långt ifrån målet jag i själva verket var och hur tråkigt det skulle bli med fortsatt asfaltlöpning. För hur kul är det att slita ut sig på ren transportlöpning när man befinner sig i Lake District. Jag fick flashbacks till GL3D 2015 då Kerstin och jag kom på just denna asfaltväg på väg mot mål och nattlägret den andra dagen av tävlingen. Då sprang vi utför i bra tempo men nu bar det istället uppför mot Wrynose Pass. Men strax innan krönet körde en bil upp vid sidan av mig och de i bilen undrade om allt var bra, då de tydligen mött mig några kilometer tidigare och de hade noterat mitt uppskrapade ben och det ser ju alltid blodigare och värre ut än själva storleken på såret. Denna dag (till skillnad från Åda Wild Boar senast) får jag väl säga ”Tack och lov för det!” Det visade sig att de holländska paret (Walter och Anna-Maria) och deras dotter Louisa var på semester i Lake District och de erbjöd mig skjuts till Ambleside. Ett väldigt trevligt och naturintresserat par som var intresserade av att besöka den svenska fjällvärlden och de fick förstås min mailadress. Jag var obeskrivligt tacksam för skjutsen då jag aldrig hade hunnit fram i tid för att ta sista bussen till Keswick, utan hade fått ta in på B&B eller vandrarhem i Ambleside. Nu hann jag med 16:30-bussen och besparade mina ben säkert två timmars löpning. Är det äventyr så är det!

Väl i Keswick var det bara att duscha, svida om och promenera till stadens schyssta indiska restaurang och hämta en extremt delikat chicken balti garlic för att fira en väldigt innehållsrik dag som slutade lyckligt, självklart med några ”note to myself”!

Etapp3
180503a 180503b 180503c 180503d 180503e 180503f 180503g 180503h 180503i 180503j 180503k 180503l 180503m 180503n 180503o 180503p

Etapp 2 — 4/5
Vaknade hyfsat tidigt. Kroppen kändes bra men skallen var trött. Lagade till min specialgröt och så en latte på det. Solen sken utanför. Klarblå himmel med spridda moln, men låga moln låg som en tjock ullmössa över alla berg och toppar från 600m och uppåt. Jag hade funderat på att beta av etapp 2 denna dag, men beroende på väderläget. Jag har ju sprungit den etappen flera gånger och betade av den senast förra året i dimma. Den känns trygg även om den är notoriskt svårnavigerad i mörker, addera sedan skitväder och dålig sikt på det. Många är de som brutit BGR där eller tappat väldigt mycket tid, vilket är svårt att tro när man springer längs hela den läckra bergsryggen i dagsljus med fri sikt.

Jag gick till Java, tog en latte och en caramel shortbread. Hoppades att tröttheten skulle ge sig liksom molnen som belägrat bergen. Ingetdera hände. Tog bussen till Threlkeld för att därifrån bevaka molnens förehavanden över 700-meterstoppen Clough Head, som är första toppen på etapp 2. Detta görs bäst från fiket i Threlkeld som ju har en terrass som vetter mot Clough Head. I övrigt var det kanonväder. Molnen klamrade sig fast vid topparna om än föränderligt och vackert levande. När det gällde min trötthet handlade det uteslutande om en mental sådan medan kroppen kände sig i form (det sa den i alla fall till mig). Det var som om jag inte sovit alls. Det är ingen höjdare när inte alla delar av jag i mig är i fas med varandra. Själ, psyke, nervtrådar, muskler, sinnen, ja, allt behöver vara mer eller mindre synkroniserade för att det ens ska vara meningsfullt att ge sig upp i bergen och memorera terrängen. Nä, jag bestämde mig för att åka tillbaka till boendet och sova några timmar istället.

Vaknade på eftermiddagen. Det var vackert väder och jag bestämde mig för att ta en långpromenad upp till Latrigg, en topp på 367m med fin utsikt över Keswick, Derwentwater och de bakomliggande bergen som fond.

Kollade MWIS på kvällen och la upp planen för lördagen. Efter en kylig vecka verkade det som värme var på väg och det var 60% chans att molnen skulle lätta från topparna i de centrala och västra delarna av Lake District men med inslag av duggregn. Ah, det fick bli vad det blir, etapp 4 skulle hur som helst genomföras.

180504a 180504b 180504c 180504d

Etapp 4-5 — 5/5
Vaknade tidigt till en fin morgon vädermässigt och jag kände mig skönt utvilad och taggad för en dag i bergen. Soft grötfrukost och en stilla latte. Tog första morgonbussen till Seatoller. Otrolig kontrast vad gäller temperatur mellan de föregående dagarna i veckan och denna morgon. Sommarvärme, bara så där! Sol och klarblå himmel, men de omgivande bergen och då främst Scafellmassivet inåt dalen var inbäddade i moln. Lördag morgon men redan mycket bilar parkerade och folk i rörelse längs den smala vägen i dalen till Seathwaite. Mötte två trevliga löpare vid toaletterna intill farmen där stigen upp till Esk Hause började och vi gjorde sällskap till och från. På 400 meters höjd var det så dags att kliva in i dimman, men utan den vanliga råa kylan, bara en skön ljumhet. Var bara att nöta på. Passerade en del vandrare. Bank holliday, så jag misstänkte att många hade vallfärdat till Lake District för att njuta av bergen, särskilt som väderprognosen såg grymt lovande ut för lördag-måndag. Kom upp till passet Esk Hause och tog av västerut på stigen som jag tagit två dagar tidigare. Idag valde jag dock bort topparna Great End, Ill Crag och Broad Crag utan siktade in mig på Scafell Pike och Scafell för att ta vid där jag slutade i torsdags. När jag så tog mig an stigningen i höjd med toppen Great End på 900 meters höjd ljusnade allt omkring och molntaket luckrades upp och plötsligt öppnade sig allt, jag steg ur molnen och dimman, klarblått tak och strålande sol. Som att stiga in i himmelriket och den där känslan… Ögonblick som detta hör till de sällsynta i Lake District för egen del och är vad jag brukar benämna ”This is Feet in the Clouds”. Och vilken dag det skulle bli! En sådan där dag i Lake District som jag bara måste utnyttja fullt ut för jag vet aldrig om (och när) jag får uppleva en sådan dag igen. De är lätt räknade de gånger jag besökt området de senaste fem åren! Det är också så att denna dag, som den utvecklade sig, innehåller så många intryck och känslor av enkel fridfullhet att jag helst inte vill sätta ord på dem med risk att skriva sönder den inneboende bilden och känslan. Det blir därför snålt med ord men jag är övertygad om att fotografierna talar sitt eget språk, som var och en kan tolka på sitt eget sätt. Förmodligen ägnade jag totalt en 45 minuter under hela dagen med många stopp för att njuta och fotografera de ständiga växlingarna mellan de livfulla molnen, dimbankar, ljuset och spelet dem emellan bland dalar och berg.

Jag checkade av Scafell Pike och det var ännu inte så mycket folk där uppe. Jag var faktiskt ensam uppe på det gigantiska röset. Därefter bar det av mot Broad Stand (rätt stig denna gång), utför och sedan uppför via Foxes Tarn där vandrare satt och fikade och hejade glatt. Kulturen i Lake District är att alla hejar på varandra med genuin glädje oavsett det är löpare, vandrare på dagsutflykt och de som tänkt stanna några dagar i bergen. Ingen gör skillnad på folk utan gläds åt att se andra som njuter av bergen. När jag kom upp på platån besökte jag först Symonds Knott och tog därefter Scafell. Så, Englands tre högsta toppar (Snowdonia i Wales och Ben Nevis i Skottland borträknade) avbockade på ett bräde av moln! Njöt av vyerna som kom och gick med molnen.

Sedan väntade den lååånga utförslöpan till Wasdale och den så kallade ”supportpointen” mellan etapp 3 och 4. Wasdale har fått några illa klingande öknamn för den som ger sig på Bob Graham Round eller vad sägs om ”The graveyard of BGR(attempters)” och ”There is NO easy way out of Wasdale”. Har inte sprungit den här sträckan ner genom Wasdale sedan rekningen för fyra år sedan. Jag höll för mycket sydväst och missade den grymt branta nedfarten med scree och man måste hålla sig utanför intagsmurarna där fåren lammat. Ingen fara, tappade kanske 5-6 minuter men å andra sidan var omvägen mer lättlöpt på grässluttningarna. Nere i Wasdale tittade jag in på campingen och kiosken var öppen så det blev en kaffe och glass. Pratade med killen i butiken som sprungit mycket i Lake District men fått problem med knäna, så nu var det simning i sjöarna och cykling som gällde. Tackade för mig och så var det dags att ta sig uppför Yewbarrows långa branta sluttning. Bara stänga av skallen och nöta. I och med rekningarna vet jag nu också på vilka klättringar jag kommer att använda stavar.

Testade en bra och snabbare alternativstig efter Yewbarrow och kom snart upp till Red Pike för att springa vidare till Steeple. Många har nog svurit över Bobs val att inkludera Steeple då den fina tornlika toppen liksom ligger i skymundan och utgör en till synes onödig avstickare, ut på slingrande stig med stup på båda sidor, upp på toppen och sedan samma väg tillbaka, innan man sätter av mot Pillar. Själv har jag alltid gillat Steeple. Många fotostopp blev det och lite small talk med vandrare. Alla jag träffade utstrålade så mycket glädje och jag förstår att denna dag måste vara en minnesvärd upplevelse för många och bara att få vara ute i den bästa tänkbara miljön en sommarvarm lördag i maj. Körde på och hittade en ny alternativ stig mot Kirk fell och mötte plötsligt ett gäng löpare. Den som låg i täten frågade om jag gjorde BGR men jag svarade att jag bara rekade och det visade sig att de nu supportade en kille som gjorde BGR och jag önskade honom lycka till med hög röst och tummen upp. Rätt ovanligt att BGR görs moturs numera.

Med tanke på att tredagarstävlingen Great Lakeland 3Day (som jag deltagit i två gånger) startade denna lördag var jag förvånad över att inte ha stött på en enda GL3D-löpare. Men vilken start de fått vädermässigt!

Njöt av den branta klättringen upp till Kirk Fell och minnen kom. Sist jag var där uppe var för tre år sedan, just under GL3D, när Kerstin sa: ”Niklas, kolla, vad är det för fåglar?” Och där några meter från oss stod tre vackra fjällpipare! Det var tre år sedan, men i minnet som igår. Och strax väntade mitt absoluta favoritberg i Lake District, Great Gable. Ena stunden beslöjad, i nästa molnfri, men knappast avslöjad. Under den steniga och branta klättringen upp mot toppen fick jag lite känningar av en förestående energidipp. Satte mig ner, betraktade molnen och vyerna bortåt Kirk Fell och Pillar, knaprade dextrosol och åt lakritspudrade dadlar i fem minuter. Tömde en halv liter vatten och snart var jag på benen igen. Uppe på Great Gables topp var jag helt ensam, vilket hör till ovanligheten, men det började lida mot kväll. Minnesbilder från Kerstins och min rekning för fyra år sedan bubblade upp till ytan, även den kvällen hade varit magisk även om vi då gick torra på vatten. Denna gång fanns det gott om vatten i många bäckar. Nästan vindstilla, varmt och vackert kvällsljus.

De återstående tre topparna innan utförslöpan ned till Honister Pass betades av i metodiskt tempo. Från sista toppen Grey Knotts testade jag den här gången en ny linje ner till passet, istället för de två andra jag kört flera gånger tidigare. Vägvalet var både snabbare och mer lättlöpt, så det vägvalet kommer jag använda nästa gång.

Kom ner till Honister Pass bara några minuter innan sista bussen till Keswick skulle passera. Men nä, att ta bussen tillbaka till Keswick en sällsynt vacker kväll som denna vore att betrakta som kriminellt och straffbart! Det var inget beslut som behövde fattas, det var bara en självklarhet att fortsätta. Och så började jag vandringen upp mot Dale Head, topp #40 på BGR. Halvvägs upp kom två löpare och en hund springande mot mig uppiufrån toppen. Vi stannade och började prata och vi kände genast igen varandra från förra året. Vi hade träffat på varandra nere i passet. Han med stor rygga och hade frågat mig om jag kände till någon bra tältplats i krokarna. Härligt, han hade blivit kvar där och träffat en tjej, som han nu var ute och sprang tillsammans med. Jag förklarade att jag skulle komma tillbaka i slutet av maj och han sa bara med ett leende ”See you then!”

Härliga vyer uppe från Dale Heads topp och sedan blev det härlig utförslöpa på gräs mot toppen Hindscarth, där jag hittade dagens första checkpoint tillhörande GL3D. Därefter bar det av på nästa härliga gräsklädda utförslöpa mot sista toppen, Robinson. Bortåt stigningen uppåt Robinson siktade jag så en människa som såg ut som en potentiell GL3D:are. Jag kom ikapp killen och fick bekräftat att så var det. Han berättade att han hade det tufft med värmen och fick inte i sig nödvändig energi. Han hade bara Robinson kvar sedan utför till dagens målgång och nattläger nere i Buttermere. Efter lite småprat bad jag honom hälsa tävlingsledaren/arrangören Shane Ohly från ”Niklas from Sweden”. Han svarade på en gång: ”Oh, is it you Niklas, the same Niklas that did Dragon’s Back Race three years ago, together with Kerstin?” Det visade sig att det var Simon Franklin som också gjorde DBR samtidigt så det blev självklart snack om det ena och det andra. Bad honom hälsa sin fru Carol Morgan som är en grym löpare och som bland annat vann Dragon’s Back Race 2017 liksom det brutala Spine Race de två senaste åren. Vi tog farväl av varandra och jag köttade på uppför och spikade Robinson. Bara 3-400 meter efter toppen och fortfarande upp på platån stöter jag upp två pipare som landar en bit längre bort. En riktig pulshöjare och som jag misstänkte när jag kom närmare var det två vackra fjällpipare! Vilken underbar bonus! Därefter var det bara att ”falla ner” i dalen med ett leende och fortsätta in till Keswick. Denna gång skippade jag asfaltsträckan och tog stigen nedanför och längs med Catbells. När jag korsade vägen vid Catbells sluttning var det som ett lämmeltåg av människor på väg upp till Catbells. På den breda skogsstigen in mot Portinscale mötte jag säkert 300 glada vandrare med hundar och barn! Hela Keswick måste ha tömts på människor. Det visade sig i efterhand att det arrangerats en ljusshow längs hela Catbells bergsrygg (se foto nedan).

Det var bara att rulla på in till Keswick och jag var trött. Skönt trött! Stannade till vid Booths för inhandling och sedan till den indiska restaurangen för hämtning av sen finmat för att fira en fantastisk dag i bergen: 12 timmar, 52 km och drygt 3400 höjdmeter. Skönt att också ligga under tidsgränserna för 23-timmarsschemat på både etapp 4 och 5. En dag att minnas, inte minst om allt känns grått och vemodigt någon gång i framtiden. Lyckan finns i stunden, i ögonblicket, i upplevelsen, därute, bland bergen, i naturen, okonstlat, avskalat och enkelt.

Note to myself: Glöm inte solskyddsfaktorn på rummet. Ha kepsen på huvudet, särskilt om solskyddsfaktorn ligger kvar på rummet.

Etapp4180505a180505b180505c180505d180505e180505f180505g180505h180505i180505j180505k180505l180505m180505n180505o180505p180505q180505r180505s180505t180505u180505v180505w180505x180505y180505z180505zz180505zzz180505zzzz180505zzzzz180505zzzzzz180505zzzzzzzz180505zzzzzzzzz180505zzzzzzzzzz180505zzzzzzzzzzz

Förvänta det oväntade
Tog sovmorgon på söndagen. Klarblå himmel, varmt och strålande sol. Planet skulle lyfta 18:30 från Manchester, så ingen stress. Åt min första engelska frukost på vistelsen (gröten var slut). Packade ihop mina saker och checkade ut. Strosade runt i Keswick. Fikade på Java och Merida. Besökte några outdoorbutiker och Kong Adventure. Tog sedan bussen till Penrith och strosade omkring där innan jag hoppade på bussen till Preston (banarbete på tågsträckan tydligen) och i Preston tog jag tåget till Manchester airport. Ungefär 500m innan slutstationen stannade tåget. Där vart vi stående ungefär en timma med urusel information. Jag hade marginalerna på min sida medan andra blev uppstressade av förklarliga skäl. Efter en timma kunde tåget köra tillbaka till närmaste station. En liten håla med få taxibilar, men jag är ju snabb som en gasell och lyckades slinka in en taxi med några andra. Varmt som fasen, 27 grader i skuggan. Jag hade redan checkat in via mobilen så på flygplatsen var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Kokosoljan fick tyvärr stanna i Manchester. Sedan var det bara att handla finchoklad till mamma och några böcker till mig själv och sedan fika och reflektera över veckan som varit.

Tog mig till gaten och möttes där av oroliga ögon. Tydligen var det något fel på planet och tekniker höll på att undersöka det. Mer information skulle delges inom 30 minuter. Efter 40 minuter kom kaptenen ut och förklarade läget. Ena vingklaffen var trasig och SAS hade inte reservdelar för detta på Manchester så de var tvungna att ställa in fligten. Han var cool och meddelade bara vi skulle stanna där vi var och vi skulle få professionell hjälp, vad gäller ombokningar och annat praktiskt. De med exklusiva SAS-kort och förmåner blev snabbt ombokade och efter 10 minuter var vi säkert 20-25 personer som blev ombokade till en flight till Köpenhamn, några gater bort och boarding på en gång! Väl i Köpenhamn gick det ett sent flyg till Stockholm, så jag gjorde sällskap med ett trevligt par, Christer och Lovisa (hoppas ni hittar ert hus på landet!), för ett halvhjärtat försök att komma med det planet. Halvhjärtat, då jag insåg att jag knappast skulle hinna med sista pendeln ut till mamma och att sätta sig på nattbussen ut till Jakobsberg var måttligt spännande. Några fick plats på planet, men de flesta inte. Så det var bara att bege sig till SAS informationsdisk där de snabbt och vänligt hjälpte till med boende, matkuponger (för den som frågade) och tågbiljetter. Grym personal! Tillsammans med Christer och Lovisa tog jag tåget två stationer (5 minuter) och sedan ett par minuters promenad till ett flådigt Radison-hotell. Fint rum och fantastisk säng. Drog i mig ett gäng dadlar och ett par proteinbars för att slippa vakna hungrig. Upp hyfsat tidigt för att ta 07:20-planet till Stockholm. Träffade Christer och Lovisa på perrongen och de hade käkat finfrukost på hotellet, ingick liksom. Hade inte tid att bli bitter. Efter säkerhetskontrollen på flygplatsen hittade jag ett suveränt ställe och avnjöt en sagolik frukostbuffé där, även om det kostade 200 spänn, men det var det verkligen värt!

180506a 180506b

Det enda tråkiga med denna omväg var att det inte blev en övernattning hos mamma och mina katter som hon tar hand om medan jag är borta på äventyr. Snyft. Det blev direkt hem till Eskilstuna och eftersom jag bara arbetar fyra dagar i veckan tog jag min lediga dag denna måndag istället. Så med facit i hand löste sig allt väldigt bra och jag får dessutom 250 Euro som kompensation. Ett lönsamt och trevligt äventyr med andra ord.

Nu ska jag bara kurera mig då jag åkte på exakt samma typ av förkylning som när jag drog till Mallis för snart en månad sedan. Hostar och snorar i skrivande stund. Nå, vila stod ändå på schemat inför nästa tur till Lake District. Den 21 maj bär det av igen och även Kerstin åker då över för ett BGR-försök, som jag hoppas att vi kommer göra tillsammans. Det svåra då blir att vänta in rätt väderläge för ett helhjärtat försök på Bob Graham Round. Tålamod och väntan, kan på sitt sätt vara jobbigare, men det är en del av det hela. Längtan finns redan inom mig liksom fjärilarna i magen!

På återseende /Niklas

180506c

Mar 042018
 

001Rubriken låter förmodligen som en klyscha från en hälsotidning eller bara en fet bilreklamsrubrik, typ ”Ford Fokus gör livet…”, för er som kan visualisera en bilannons. Men faktum är att det är just så här jag upplever livet i dagsläget, inte som en bilannons, men enkelt. Eller jag kanske skulle byta ut ”livet” mot ”tillvaro”, men å andra sidan, livet är inget beständigt utan högst föränderligt. Kan så vara, på olika nivåer och till syvende och sist är det alltid vad jag fyller mitt liv med som är intressant. Eller inte. Jag minns i min rebelliska ungdom och tankarna då: ”Rutiner, dagliga rutiner, det var för vanliga döda, inget för en punkare som jag.” Livet är föränderligt. Konststycket idag är väl snarast att kunna skilja rutin från slentrian.

Upprinnelsen till detta inlägg härrör inte från någon storslagen ingivelse eller nära-döden-upplevelse utan kom bara som ord i mitt huvud förra veckan när jag slet i Elefantbacken på väg hem från jobbet: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål. Så härligt enkelt!” Vi får backa bandet ytterligare för att förstå bakgrunden till orden som uppkom där i Elefantbacken en sen eftermiddag i slutet av februari 2018. Förra året var ett annorlunda år på flera sätt. Ett lärorikt år sett till äventyrliga utmaningar. Å ena sidan var det Wainwright med minutiös planering och ett grovplanerat fjälläventyr å andra sidan. Förväntningarna inför Wainwright var sjukt uppskruvade och till detta kan min plötsliga oförmåga att då anpassa mig till de yttre förutsättningarna som uppstod under själva äventyret adderas som en mental bromskloss. Märkligt hur det kan bli. Och det är inte alltid att lärdomarna kommer i stundens ingivelse utan långt senare. Ett par månader senare efter Wainwright var det så dags för det traditionella fjälläventyret i augusti månad. För detta äventyr hade jag långt tidigare (i kontrast till Wainwright) beslutat att bara göra en grov plan på upplägg för de 11 dagarna. Inga hålltider, inga bestämda distanser, utan bara låta terrängen, väder och dagsformen diktera villkoren för mitt äventyr. Och, framförallt, inga uppsatta mål om att springa till varje pris. Nä, fjälläventyret ifråga blev lika mycket ett experiment med en mix av löpning och speed-hiking. Det var en fantastisk upplevelse att röra sig med lätt packning genom ren vildmark, korta dagar, långa dagar, springa, vandra, mestadels i sämre väder men med många solglimtar. Att avverka hela 43 mil på 10 1/2 dagar genom att springa (35%) och snabbvandra (65%) var en omvälvande insikt. Som alltid är det i huvudet vi sätter upp onödiga —  och inte sällan obegripliga — fixa idéer som lätt blir till barriärer. När det gäller Wainwright var jag helt inställd på att springa merparten av de springbara partierna av de 52 milen, trots att 30-40% utgörs av stiglös terräng och uppför springer man ju ändå aldrig. Det behövdes en fjälltur med en skön blandning av löpning och speed-hiking för att det skulle gå upp ett ljus om att man kan komma långt, riktigt långt, med denna mix och bara acceptera det som det är. Det handlar om att vara i rörelse och bara ha en packning på 9-10 kg. Långa dagar utan att bli trött!

Så, under denna gångna hösten fick jag ny glödande energi efter sommarens lärdomar. Jag beslöt mig för att ge mig på Wainwright igen 2018 men med ett nytt mindset och justeringar i upplägg. All annan planering med kartor och rutt är ju redan klara.

Hur det nu gick till minns jag inte, men jag bestämde mig ungefär samtidigt för att gå all in gällande de stående utmaningarna i Lake District. Jag har ju drömt om Bob Graham Round sedan våren 2013, rekat hela rundan på två dagar, rekat flera av etapperna och delar av etapperna under årens lopp och slutligen gjort ett försök 2016 som tyvärr fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i natten. Så, mitt huvudmål för 2018 blev således att en gång för alla genomföra Bob Graham Round (drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar) under 24 timmar. På BGR är det så många faktorer som spelar in och statistiken talar sitt tydliga språk: 1 av 3 klarar det hela vägen under 24 timmar. Bara att gardera sig med två försök i maj 2018. Fullt fokus och det har varit dedikerad backträning sedan oktober 2017. Inga halvmesyrer när det kommer till förberedelse!

002

Att jag senare i januari anmälde mig till det brutala bergloppet L’echappee Belle och nyligen Kullamannen 100 miles handlar inte om övermod eller frånvaro av sjukdomsinsikt. Nä, spridningen i tid på samtliga utmaningar ligger perfekt i tid och den ena utmaningen bäddar för nästa så att säga. Åtminstone sett till det fysiska om jag bara får hålla mig frisk och skadefri. Viktigast är dock att det finns en djup längtan inför varje utmaning, utan den blir det svårt och inte särskilt glädjefullt. Jag vet att den där genuina pirriga längtan är så obeskrivligt energigivande och motiverande!

Och vad mer? Jo, i slutet av 2017 bestämde jag mig också för att inte ta på mig några åtaganden för 2018. Går jag in för något med full fokus vill jag inte ha några sidouppdrag av något slag som stör, hur roliga och lockande de än kan verka. Fantastiskt skönt att vara konsekvent (har bara gjort ett undantag). Så, det var alltså inte särkilt chockerande med insikten som kom där i Elefantbacken förra veckan: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål.” Det var snarare ett tyst konstaterande som bjöd upp till ett leende.

Kanske kan mitt nuvarande liv tyckas inrutat, kanske fanatiskt eller till och med asketiskt för en utomstående. Det är nog en blandning av alla tre och bäst av allt: Jag njuter av den enkelhet detta dedikerade fokus erbjuder. Så lite yttre distraktion som möjligt! Och ni undrar säkert hur en dag eller en vecka i mitt liv ser ut just nu eller så bryr ni er inte ett skvatt. Till saken hör också att jag inte har en familj utan de förpliktelser som ryms i mitt liv är två kärleksfulla katter och ett arbete med underbara kollegor fyra dagar i veckan. Och till arbetet är det 2 kilometer genaste vägen. Jag har ingen TV som äter upp dyrbar tid. Inget hus som behöver skötas om. Ingen bil. Jag har det jag behöver helt enkelt och närmaste stig 200 meter från porten. Det är mitt val men tro inte jag saknar förståelse för andra människors och vänners livssituationer. Jag är mäkta imponerad av alla de som har en familj med barn och allt vad det innebär och ändå får ihop det med träning och kunna förbereda sig inför grymma utmaningar utifrån de förutsättningar som ges.

005

Så, en vanlig vecka för mig är långt ifrån exotisk på något sätt men det är rutinerna och enkelheten som följer som är den ljuva biprodukten i att ha grym fokus. Det är också en fantastisk känsla som också inbegriper balans och välmående. Faktum är att jag inte haft detta fokus eller känt denna sköna upprymdhet sedan året innan Dragon’s Back Race 2015. Känslan gör mig lycklig!

Det är ett privilegium att kunna gå, cykla eller springa till och från jobbet. Så effektivt. Jag arbetar fyra dagar i veckan och sedan början av februari transportlöper jag alla fyra dagarna. På morgonen blir det 3-5 km och på hemvägen 13 km på fina stigar i Årby plus 5-10 repetitioner i Elefantbacken varannan eftermiddag. Kör lite fart och baklängeslöpning invävt. En gång i veckan blir det 50 minuter simning innan jobbet. Skönt för hela kroppen och bonus att få avsluta med en bastu. Kör styrka varje dag men har lagt av med att det måste vara långa styrkepass. Bättre med 10-15 minuterspass än inga pass alls och då kan det till och med bli ett både på morgonen och kvällen vissa dagar. Jag brukar dock få till ett längre styrkepass i veckan på typ 40 minuter. Vidare minst ett dedikerat backpass i veckan som genererar mer än 1000 höjdmeter och spritt på olika backar med olika lutning och underlag i Vilsta eller Marvikarna. Fokus både på uppför och utför. Försöker få ihop 2000-2500 höjdmeter i veckan. Ett långpass i veckan på 30-50 km (minst en tvådagars i månaden på 9-10 mil). Använder GPS-klockan enbart på långpass och det dedikerade backpasset, annars klocklöst. Söndag är normalt min verkliga vilodag och jag bokar aldrig eller sällan in något. Resten av min fria tid går till att läsa och skriva och umgås med mina två underbara katter. Är förstås jättenoga med maten och sömnen, men jag går inte in på min kostcirkel. Var och en får hitta sin. Ja, ungefär så ser en vecka ut. Vecka in och vecka ut. Lustigt nog upplever jag aldrig min tillvaro som inrutad och eller att den är byggd på måsten. Jag springer för springandet skull och de enda pass som jag kan kalla träningspass är när jag kör dedikerad backträning och styrka, resten är bara rent nöje om än svettigt och slitigt emellanåt. Jag har ändå så mycket tid över för annat som jag älskar, vilket givetvis är viktigt för en balanserad vardag.

003

Slutligen är det bara så häftigt att känna ett skönt välmående, våren som närmar sig och kroppen min som blivit så mycket starkare efter några månaders fokuserad och varierad ”träning” med framför allt kontinuerlig backträning. Det är en kick, inte minst mentalt, med tanke på de utmaningar som stundar. En annan stor källa till glädje just nu är att springa och planera tillsammans med Patrik, Simon, Marie och resten av gänget som ska till Frankrike och köra L’echappee Belle i augusti. Som Patrik sa igår på långpasset genom snö och solsken på Simons födelsedag: ”Niklas, det verkligen märks hur jäkla taggad du är inför Echappee!” Ja, och jag kan bara svara att en stor anledning till just denna glädje är att få vara del i denna resa med sköna vänner mot ett gemensamt äventyr, alla med sina egna mål. Det är en oslagbar kombo!

Om jag för 35 år sedan läst den här texten hade jag förmodligen avfärdat författaren som en mycket tråkig, ja närmast tragisk person, som fyllt sitt inrutade liv med disciplin och självplågande aktiviteter helt befriad från all form av spontanitet och glädje. Allt har och tar sin tid. Ja, det har tagit tid, mycket träning och 8 1/2 år utan alkohol för att nå dit jag är idag: Ett enkelt liv i direktsändning!

004

Jan 212018
 

180121aDe senaste dagarnas snöande har varit efterlängtat. Underbar pudersnö och naturen som är klädd i högtidlig vinterskrud. Jag har njutit av varje dag och transportlöpt till och från jobbet för att njuta av varje steg i orörd snö både morgon och kväll i Årbys naturreservat. Ett privilegium att kunna springa till och från jobbet med många stigar och distanser att välja på med inbakade backpass. Sedan är det ju även så att det nu märks att ljuset, ja det ljuva ljuset, försiktigt smyger sig på tidigare och tidigare, minut för minut, varje morgon och utdraget håller sig kvar allt längre på eftermiddagen, allt beroende på väder. Oåterkalleligen är ljuset på intåg! Något inom mig börjar vakna till liv från några månaders mental dvala, som långt ifrån är något av ondo. Glad att vi har våra tydliga årstider, varva ner, varva upp, leva ut, blomma och sedan längta efter en rogivande och stillsam höst när sommaren lider mot sitt slut. Den gångna veckan har handlat mycket om det brutala bergsloppet L’echappee Belle då vi är sex goa löparsjälar från Eskilstuna  som drar till Belledonne-massivet i Frankrike i slutet av augusti för att uppleva toppar och dalgångar, yttre som inre. Och igår bjöds det på back-bonanza i Vilstas kuperade naturreservat i bästa tänkbara väder och underbart täcke av fin pudersnö och för vår del orörda delar utan för spåren. Jag brukar säga och vidhåller bestämt att en fin vinterdag slår varenda fin sommardag med råge. Gårdagen var en sådan dag och i underbart glatt sällskap dessutom. Vi var 11 tappra löpare som njöt (även om mjölksyran steg, låren stramade, pulsen stundtals skrek) när vi körde typ en halv timmas backträning (uppför och utför) per backe i fyra olika backar, alla fyra med sina karaktäristiska variationer. Totalt 18 km och 1000 höjdmeter på tre timmar, vilket avslutades med fika och/eller lunch på Vilstas raststuga. Eskilstuna hade gått man ur huse för att njuta av lördagen i Vilsta. Faktum är att jag aldrig någonsin sett så mycket människor i området kring Vilstabacken!

180121b180121c

Jaha, och vad var det detta inlägg egentligen skulle avhandla? Nå, ni vet att jag är svag för utsvävande ingresser, som för att måla upp en kuliss inför det jag egentligen vill avhandla eller sätta ljuskäglan på. Det har passerat rätt många månader sedan jag senast skrev något här och det beror främst på att jag inte haft något att berätta och att det dessutom tenderade att bli en ständig upprepning av sådant jag redan skrivit om, inte minst när det kommer till äventyr på Sörmlandsleden. Tro inte att jag tappat lusten att skriva, nä, jag har skrivit på andra håll och skriver på en ny bok. Men för just denna blogg eller vad man nu ska kalla detta lilla skrivarhörn har lusten inte funnits. Och jag är inte mycket för tillbakablickar på det som varit. Men av någon anledning känns 2018 nytt och fräscht, vore konstigt annars, men det känns på något obeskrivligt sätt spännande på alla sätt. Fast å andra sidan är året som sådant helt ointressant, bara tid, ett år i människans mått att mäta. Det handlar ju enbart vad jag vill göra av min tid, fylla mitt liv med, detta år. Vad vill jag uppleva och förverkliga? Att hitta ögonblicken i vardagen. Allt måste inte vara extraordinärt. Och med detta infann sig bara lusten att skriva ett inlägg här och nu. Så, får jag bara vara hel och frisk ser det ut att bli en hel del berg, särskilt engelska berg och så ett antal franska alptoppar utöver de från Amarant förstås. All semester är nu bokad liksom alla flyg. Flyget till Lyon bokades av hela L’echappee-gänget igår då det bara är en tidsfråga innan flygen till Lyon och Genève är fullbokade eftersom UTMB och L’echappee Belle går av stapeln samma helg i skiftet augusti/september. Och hur ser då mina (storhets)vansinniga planer ut för 2018?

30/4-6/5 Bob Graham Round (Lake District, England)
180121dEfter rätt många rekningar – varav en fullständig 2014 – och ett helhjärtat försök 2016 tillsammans med Kerstin som fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i mörkret på etapp 2 har jag bara känt nu eller aldrig! Under 2017 fanns inte utrymme och det storslagna Wainwright-äventyret tog all tänkbar tid, men eftersom det äventyret (som också utspelar sig i Lake District) gick i stöpet körde jag lite etapprekningar av BGR. Under den gångna hösten bestämde jag mig för att verkligen fokusera och förbereda mig maximalt (fanatiskt om ni så vill) för att genomföra BGR i maj 2018. Det krävs en hel del dedikerad backträning om man ska springa drygt 11 mil, 8200 höjdmeter, omarkerat med karta och kompass under 24 timmar. Jag bestämde mig också för att gardera mig med ett andra försök om det första går om intet på grund av fysiska eller vädermässiga omständigheter, varför jag bokat en andra resa till Lake District några veckor senare i maj. Vidare har jag också beslutat att köra BGR osupportat då jag känner att det passar mig bäst även om jag säkert får sällskap på några av de fem etapperna. För att erhålla det snygga diplomet från Bob Graham Club behöver man dock support/vittnen på hela rundan (det räcker inte med tracker eller GPS-fil), men det diplomet kan jag leva utan. Det är inte därför jag vill springa BGR. Fördelen med att ha support är att man inte behöver bära något själv och man kan överlåta navigeringen till medlöparna. Å andra sidan kan det lätt bli ett stressmoment med support, dels för att man behöver spika ett datum för BGR Club och de som ska hjälpa en, oavsett väder. Springer jag osupportad (med tracker) kan jag invänta rätt väderläge och optimala förhållanden, vilket självklart tilltalar mig beroende på att jag är ute efter en upplevelse och chansen att klara BGR under 24 timmar ökar avsevärt om väderförhållandena är goda.

För den som vill veta mer om BGR eller bara njuta av vackra bergsvyer från Lake District kan jag varmt rekommendera den drygt halvtimmeslånga filmen som släpptes 2017 och handlar om Tony Holts BGR-försök, följ länken>>

180121e

21-27/5 Bob Graham Round / Wales (Lake District/Snowdonia, England)
Garderat upp med ytterligare en vecka i slutet av maj utfall jag inte skulle lyckas med mitt BGR-försök. Om det går vägen på första försöket i början av maj så blir det istället i Wales, närmare bestämt i nationalparken Snowdonia. Kommer då köra med lätt packning och hela övernattningskitet med start från södra Snowdonia (Cadair Idris) via Rhinogs och Eifionydd till norra delen. Förhoppningsvis blir det ett nytt sub8-försök på Welsh 3000 och denna gång med start från Snowdonias topp. Var ju lite kasst väder senast jag sprang Welsh 3000 (alla 15 toppar över 3000 foot, 42,5 km och 3200 höjdmeter). Men som sagt, det hänger på hur det går första veckan i maj. Men det krävs inte särskilt mycket planering mer än att jag får vänta med att boka tågbiljetter tills efter första besöket.

180121g 180121h

21/6-6/7 Wainwrights (Lake District, England)
180121iDet har hunnit rinna en del vatten under broarna sedan misären i Lake District i juni förra året. Men ibland är det nödvändigt med en käftsmäll för att också lära sig av misstagen. Visst, nu kunde jag inte styra över vädrets makter och hade väl lite väl oflyt men att dra till Lake District och tro att det är något slags medelhavsklimat med värme och klarblåa dagar vore väl naivt (även om vädret var just så ett par veckor fram till jag satte av!). Jag hade byggt upp otroligt höga förväntningar i och med minutiös planering under lång tid och när det inte gick enligt plan redan inledningsvis var jag inte mentalt mottaglig och förberedd på det. Schemat var dessutom tight då jag placerat ut mat/energi för upphämtning på fyra platser och hade således inga större marginaler. Nåja, det var bara att bryta ihop, slicka såren och komma igen. När jag sedan drog till fjällen i augusti hade jag långt tidigare gjort upp en plan om att bara ha en grov och lös plan utan hålltider och att jag inte ska springa till varje pris. Jag la upp en rimlig färdplan genom Sarek, Padjelanta, Sulitelma runt och sedan Nordkalottleden norrut, bort mot Hellemobotn och sedan Gränsleden till Ritsem. Bara snabbvandra med lätt packning och springa där stigarna var springbara. Helt underbart och skönt upplägg med både långa och korta dagar. 42 upplevelserika mil på drygt 10 dagar! Efter det äventyret kände jag rätt snart att jag ville göra ett nytt försök på Wainwrights, dels för att all planering redan var gjord men framförallt för att jag hade lärt mig något på fjälläventyret: Speedhiking i grunden och springa där det är springbart och sedan ta det som  det kommer, oavsett väder, mer mat i packningen och bara ha en påfyllning halvvägs. Egentligen så som det fungerar i grunden men med skillnaden om att även skallen ska vara med på det. Mental strategi. Långa dagar men utan stress och hålltider. Bara uppleva! Och jag har två veckor till förfogande!

180121j

27/8-3/9 L’echappee Belle (Belledonne-massivet, Frankrike)
180121kVar smått sugen på denna brutala utmaning redan förra året när vännerna Patrik, Simon och Erik drog dit men då var allt annat redan planerat och bokat. Det går fler flyg tänkte jag då och man springer knappast L’echappee belle på spontaninfall, kan kan man säkert men inte troligt att man når till mål. I snitt tar sig endast 50% av de 600 löparna på långa distansen till mål, vilket säger en del. I december träffade jag Simon och Marie samt Patrik och de hade bestämt sig för en revansch på L’echappee belle (då de inte kom fram till mål förra året) om de inte fick en plats på årets upplaga av UTMB. De hade sått ett frö och för ett par veckor sedan bestämde jag mig då loppet låg perfekt för mig i förhållande till utmaningarna i England. Kunde inte bli bättre. Dragningen till UTMB gjordes ett par dagar innan anmälan öppnade till L’echappee belle den 15 januari. Simon och Patrik fick tyvärr ingen plats så då blev det (glädjande för mig) L’echappee belle! Så i skrivande stund är anmälan gjord, flyg och boende bokat och vi blir hela sex sköna löparsjälar från Eskilstuna som drar ner till Belledonne för att ta sig an utmaningen, fördelat på alla tre distanser.

Jag har nog inte känt ett sådant här pirr sedan halvåret innan Dragon’s Back för tre år sedan. Liksom DBR är denna utmaning något som ligger helt utanför det greppbara och där utgången är totalt oviss. Det enda (och inte så lite) är att förbereda mig så mycket jag bara kan. Men hela denna min förberedelse började redan i höstas med minst ett backpass i veckan (som blivit till mer än bara ett pass) i och med fokus på Bob Graham Round. Tro inte att jag underskattar BGR och tror att det är en walk in the park, nä, inte heller här är utgången given, men jag känner mig mer trygg beroende på att jag kan hela sträckan och har två tillfällen på mig att genomföra utmaningen. L’echappee belle däremot är liksom ett blankt blad men jag försöker skapa mig en bild utifrån vad Simon och Patrik berättat och alla de videofilmer jag kollat. Bara springa på som vanligt framöver med tidsmässigt långa långpass, tvådagars och mycket backe, backe, backe, backe och så styrketräning, men utan att tappa suget och längtan till det som jag stundtals förmodligen kommer längta mig långt bort ifrån. Då får jag ta fram mantrat ”Varför är jag här?” Balans!

180121l

Ja, sedan får jag ju inte glömma genrepet på 60 km Åda Wild Boar i april. Alltid skönt med en tuff utmaning i mars/april varje år och det blir ett bra formbesked inför Lake District. Såja, mycket ord om en snart 55-årig mans barnsligt sköna drömmar om utmaningar och upplevelser. Självförverkligande? Vad vet jag om det, jag vill bara uppleva så mycket som möjligt och ingenting är gratis och det smakar (inbillar jag mig) bättre om man får slita för att nå målet eller snarare uppleva hela resan till målet. Vem vet något om morgondagen?

Jag är medveten om att åtskilliga andra planerar och letar efter sina egna utmaningar för att flytta och tänja sina gränser. Om någon bland läsarna här planerar ett eget äventyr med lätt packning över flera dagar kan det ju alltid vara trevligt med tips och råd, så den som är intresserad är välkommen att ladda ner mitt lilla kompendium (från en föreläsning i december) med packlista, utrustning med tillhörande kommentarer och tips på matmeny (inte minst receptet på min specialgröt). Du hittar kompendiet som pdf på följande länk>>

180121m

 

Må väl /Niklas

Jun 252017
 

1aaLite mer än en vecka har passerat sedan jag kom hem ifrån min 15 dagar långa vistelse i fantastiska Lake District. Jag väljer att använda ordet ”fantastiska” även om mitt tänkta äventyr inte blev lika fantastiskt som jag innerligt önskat. Som jag nämnde i föregående inlägg (Wainwrights next!) fanns den där kalkylerade risken på 10-15%, ett blankt oskrivet utrymme för sådant som kan inträffa och som jag inte kan rå över. Dessa oskrivna situationer som kan uppstå påverkar både genomförandet och utfallet för äventyret ifråga och som jag alltid brukar säga: ”På ett löpäventyr över 5-10 dagar i prövande terräng kan du vara säker på en sak och det är att en eller flera saker kommer att inträffa som kan äventyra äventyret, du vet bara inte vad, hur väl förberedd du än är.” Det är väl också detta som är charmen och just gör ett äventyr till ett äventyr, även om det inte blev som jag först målat upp det. Det blir det sällan. I slutändan handlar det – för min del – ändå om upplevelser och då försöka få ut det mesta och bästa trots omständigheter som rubbar den ursprungliga planen. En plan är bara en plan och det finns ofta en bakomliggande plan. För min del handlade det om utmaningen att besöka Wainwrights alla 214 toppar på 10-12 dagar, självförsörjande med camping i bergen. Den bakomliggande planen var att på detta sätt skulle Wainwright-rutten ta mig till Lake Districts utkanter som jag aldrig besökt och förmodligen inte kommer att besöka utan särskild anledning. Sedan ville jag så gärna uppleva Lake District fullt ut med övernattning i tält. Tystnaden, gryning, skymning, enskildheten och, ja, långa dagar i bergen. Nu blev det inte riktigt så. För många dagar redan i inledningen med riktigt skitväder bestående av ihållande regn och hårda vindar med stormbyar och mycket dåligt sikt bidrog till att jag fick krypa in i ett hörn som en blöt hund med svansen mellan benen och tänka om. Ta en dag i taget, besöka så många Wainwright-toppar som möjligt och göra det bästa av situationen utifrån väderläget. Även om jag slickat såren kvarstår ändå ett sting av oförrättat ärende och att det inte blev fler än tre övernattningar i tält! Drömmen lever fortfarande, tro inte annat.

Jag fick dock flera dagar med bra väder och av dessa värderar jag tre heldagar högt; första och sista dagen och så fredagen i de norra böljande kullarna. Totalt blev det 36 mil, drygt 18000 höjdmeter och totalt 86 Wainwright-toppar samt etapp 1-2 och halva 3 på Bob Graham Round.

1b

Soligt social inledning
Gav mig av från mamma till Arlanda klockan fem på torsdag morgon den 1 juni. Klockan 12:30 anlände jag med tåg från Manchester Airport till Penrith där vännen Stuart Smith mötte mig. Busstrafiken mellan flera orter i Lake District är väl utvecklad med regelbundna turer medan det till andra orter ”på andra sidan berget” kanske går ett par turer om dagen. Eftersom mat väger var planen att bara bära mat och energi för två dagar i taget. Jag hade i förväg kontaktat YHA (Youth Hostel Association) i Patterdale, Langdale och Honister Hause och frågat om det var OK att lämna paket med mat hos dem för att plocka upp när jag passerade dem under själva Wainwrightäventyret. Samtliga var positiva och svarade att det gick bra. Patterdale tycks inte vara en turistattraktion då få bussar går dit så Stuart erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag inhandlade gas i Penrith sedan bar det iväg. Väl i Patterdale stannade vi till i byn då det enligt Stuart skulle vara någon Wainwright happening där men som vi nog skulle missa. Stuart verkar känna alla i Lake District och ha koll på det mesta när det kommer till fell running och allehanda outdooraktiviteter. Själv håller han kurser i navigation, säkerhet i bergen och erbjuder sin kunskap och tjänster till behövande. Det visade sig att vi kom lagom till invigningen av en skifferplakett som monterats på det gamla postkontoret i Patterdale. Det var nämligen där som de absolut första böckerna av Alfred Wainwrights första bok i volymen A Pictorial Guide to the Lakeland Fells såldes. Det blev en trevlig tillställning med entusiastiska människor, fika och samtal om Wainwright. Joe Faulkner (den enda som genomfört alla fyra Dragon’s Back Race) kom förbi, lite stelbent efter senaste DBR. Blev samtal om Wainwrightäventyret då han ju är en veteran och som supportat både Joss och Steve på deras respektive genomförande av Wainwrights. Ellie från YHA Patterdale var också där och efter invigningen åkte vi till hostelet där jag lämnade paketet med mat i Ellies vård. Jag fick dörrkod utifall jag skulle komma förbi sent eller när receptionen var obemannad. Schysst! Därefter åkte Stuart och jag vidare och vi hann avhandla en hel del. Det skiljer bara ett år mellan oss och det visade sig att vi har väldigt lika (=bra) musiksmak, hela brittiska 70- och 80-talssvängen från Bowie till Joy Division. Han berättade vidare om betydelsen bakom namnen på många bergstoppar och platser vi passerade då han var snäll nog att skjutsa mig till YHA Langdale där jag skulle lämna nästa paket och även bokat min första natt i Lake District. Väl där tog vi farväl och han fortsatte mot Keswick där han skulle möta upp ett gäng cyklister som han skulle supporta. Det var strålande sommarväder och efter att jag checkat in tog jag en långpromenad i eftermiddagssolen över Loughrigg till Ambleside, för att testa nya GPS:en och ta en gofika på schyssta Esquires Coffee.

1c 1d 1e 1f 1g 1h 1i 1j 1k

Vaknade till duggregn på fredag morgon. Mysigt. Åt frukost. Tog ryggan och joggade iväg längs Grasmeres strand till den pittoreska lilla byn med samma namn. Tog där en fika i väntan på bussen till Keswick. Hade inget boende bokat i Keswick på fredagen såg jag kollade direkt med YHA där och de hade en bädd. Perfekt då jag redan förbokat en bädd på lördagen. Installerade mig i rummet och låste in packningen och gav mig ut på stan. I Keswick finns allt en löpare behöver. En mängd outdoorbutiker och den bästa löparbutiken (Kong Climbing) vid sidan om Pete Bland Sports i Kendal, närheten till de omgivande bergen, busstationen med bussar till destinationer i hela nationalparken för dagsturer i löpskorna, flera schyssta restauranger, en suverän bokhandel och oräkneliga B&B plus ett par hostels. Tog en tur till Kong och upptäckte att Berghaus kommit med en uppföljare till den svårt saknade hypersmocken, nu i ett något robustare material och vikt på 100 gram, men 260 pund?! Hör en bekant röst längre in i butiken och det visar sig vara Aleks Kashefi, som jag träffade ett par gånger i Lake District förra året och som sprang från Nordkap till Gibraltar 2016/2017 på 196 dagar. Många svenska löpare gjorde honom sällskap genom Sverige i höstas. Det blev ett trevligt samtal då även han hade ett Wainwright-äventyr på gång, fast ett helt annat koncept. Sedan blev det ett besök på favorithaket Java Coffee för en latte med caramel shortbread. Därefter tillbaka till boendet för att packa ner en drybag med två dagars mat och energi i ryggan och jogga iväg till Wainwright-toppen Dodd nedanför Skiddawmassivet. Efter en lång svettig klättring i solen hittade jag ett bra ställe vid en stenmur mellan toppen Carl Side och Dodd där jag gömde maten, som skulle komma till bruk inför sista etappen på äventyret. Tog mig sedan upp på Dodd som jag aldrig varit på tidigare. En liten tjuvstart på Wainwrights. På vägen tillbaka träffade jag Joe Faulkner längs floden Greta och vi stannade till för en pratstund. Världen är bra liten ibland.

1l 1m 1n 1o 1p

Vaknade till strålande sol på lördagen och med floden Gretas porlande utanför fönstret. Började känna av pirret ordentligt och ville mest bara ge mig iväg. Kollade väderprognosen som dessvärre inte såg så lovande ut för den kommande veckan. Tyvärr brukar de (till skillnad från SMHI) vara rätt pricksäkra i sina prognoser. Åt frukost och tog sedan en latte på Java innan jag tog bussen till Honister Pass. Skulle lämna ett matpaket där på YHA men deras reception öppnade först vid fem på eftermiddagen varför jag bestämt mig för att gömma drybagen med mat en bit upp i bergen mot Grey Knotts där jag enligt min plan skulle passera framåt kvällen dag 1. Vandrade sedan Coast to Coast leden ner till Seatoller och buss därifrån tillbaka till Keswick. Firade att all mat nu var på plats med ännu en latte på Java. Gled in på Kong och snackade med ägaren som ju är en trevlig och dedikerad fell runner. Sedan vidare till outdoor-butiken Rathbones då jag haft en del kontakt med ägaren Neil (Rathbones) senaste halvåret då han är väl insatt i Wainwrights och skaran av support kring Joss och hans genomförande. De är väl också den enda butiken (som Neils far en gång startade) som har och säljer Joss lilla häfte Joss Naylor MBE was here – A personal account of the complete traverse of The Wainwright Lakeland peaks. Vi pratade en stund och sedan sa Neil ”Wait a minute” och försvann in bakom en dörr och var tillbaka efter en minut: ”This is for you and good luck to your adventure!” Han räckte mig Joss lilla häfte som visade sig vara signerad av Joss himself! Blir så himla rörd av dessa vänliga engelsmän! Som om det inte räckte med det så hörde även de engelska löparna Jim Mann och Sabrina Verjee av sig och erbjöd sig både sällskap på äventyret samt boende och duschmöjligheter under själva äventyret. Och det är ju detta som är fell running gemenskapens kärna, alla hjälper varandra, inte minst när det gäller att genomföra Bob Graham Round och liknande kommersiellt befriade utmaningar.

1q

Tittade in på George Fischer innan det var dags att återvända till YHA för att förbereda packning och de sista detaljerna inför starten från Moot Hall på söndag morgon. På George hittade jag så regnbyxorna av märket Montane, som jag testade på Kong förra året men dumt nog aldrig köpte då. Mina Inov-8 Race pant 150 börjar sjunga på sista versen. Testade Montanebyxorna och de satt superbra. Tror inte det är många märken som erbjuder tre benlängder på sina regnbyxor avsedda för löpning. Dumsnål som jag är ibland tänkte jag bara ”Nä, jag köper dem när jag åker hem till Sverige”, vilket skulle visa sig vara ett ytterst korkat beslut.

Tillbaka på YHA visade det sig att en trevlig löpare lagt beslag på en av sängarna. Han var rätt speedad då han nyss kommit tillbaka från en lätt löptur. Han var där för att på söndagen springa en kvaltävling (British Athletics trial for the European Mountain Running Championship) uppför Skiddaw. Vi pratade medan jag packade ryggan och gjorde i ordning allt. Klockan var ställd på 05:00. Stämt möte med Steve Birkinshaw vid Moot Hall klockan sex på söndag morgon. Olyckligtvis var det en ölfestival i Keswick på lördagkvällen och jag misstänkte att det skulle bli en del spring i korridoren på natten. Ingen i mitt rum skulle tack och lov delta i dryckeseventet.

Dag 1 (söndag 4 juni)
4
Alarmet gick igång klockan fem på morgonen. Hade inte fått någon djupsömn då någon idiot till fylletratt stod och skrek utanför vandrarhemmet till och från. Gråmulet väder utanför. Slut på finvädret tydligen. Tog min packning och gick ner till köket och fixade min frukost. Snart. Snart. Äntligen dags att få ge sig av och spola bort abstinensen ur blodet och stilla de längtande benen. Kvart i sex promenerade jag bort mot Moot Hall genom en spöklikt tyst liten stad. Bara fåglarna var oberörda av veckodag och en tankfull renhållningskille på torget. Annars stilla och tyst. Fem minuter i sex såg jag Steve komma joggande. Han skulle göra mig sällskap ett par timmar innan familjeangelägenheterna tog vid. Sista dagarna på school holiday. Vi snackade och Steve suckade när han lyfte min rygga. Klockan slog sex och vi gav oss iväg. Yes, så underbart. Molnen sprack upp och solen tog över allt mer.

Jag var glad att Steve gjorde mig sällskap över de första topparna då det är klurigt att hitta rätt väg/stig mellan de tre första topparna som i dalarna går genom gårdar och betesmarker. Gäller att undvika ”no rights of way”. ”These low places is always navigational difficult. Always easier upon the fells.”, som Steve uttryckte det som om han läst mina tankar. Dessutom hade de bortspolade broarna sedan oväderskatastrofen (stormen Desmond) i december 2015 ännu inte återuppbyggts så vi fick vada över floden Greta efter första Wainwright-toppen Latrigg. Det var skönt att låta Steve sköta guidningen.

När vi kom till den tredje toppen Walla Crag tackade Steve för sig. Jag lovade att höra av mig under äventyret och han ville gärna sammanstråla när jag påbörjade the Dodds om någon vecka längre fram, om allt gick enligt plan.

Det rullade på över relativt blöta ”platåer” mellan topparna och snart nådde jag Raven Crag. Halvklurigt navigationsmässigt då jag ville undvika skogen som till stor del täcker toppen. Kom så på en stig som inte var utmärkt på kartan och nådde snart toppen. Kul! Från den riktning jag kom ser toppen inte så mycket ut för världen men från öster (Dodds och Thirlmere) skjuter klippan ut dramatiskt och ser närmast ointaglig ut. Den har genom åren dragit uppmärksamheten till sig men jag har liksom inte ”haft vägarna förbi”.

Betade av några mindre spektakulära Wainwrights genom blöta ”boggiga” områden. En sak blev rätt snart uppenbar och det är att en rutt som denna inte på något sätt är logisk frånsett att hela sträckningen som knyter ihop alla 214 Wainwright-topparna är den mest effektiva vad gäller distans (52 mil) och höjdmeter (36000m). Men det innebär inte att vägvalen är naturliga eller logiska, tvärtom. Mycket stiglösa vägval och korsande av dalgångar. Karta är ett måste hela tiden samt att då och då ta ut bäring med kompassen, trots klockren sikt. Detta för att många av Wainwrights toppar ibland bara är ”upphöjningar” som är dolda av mer närliggande kullar eller berg. Det går inte att ta sikte på toppen ifråga visuellt. Avvikelser och omvägar för att komma på någon stig kostar tid och energi. Lunch bestående av potatismos och torkat kött intill en liten bäck nedanför Great Crag.

Efter Grange fell blev det en lång stenig utförslöpa ned mot byn Rosthwaite i Borrowdale och nästa topp Castle Crag, den lägsta av alla Wainwrights med sina 298 meter. Solen stekte men tack och lov var det rätt blåsigt uppe på höjderna. Inne i Rosthwaite ville jag vika av på en liten väg men där stod en fet jeep med djurtransportsläp mellan stenmurarna. När det gäller byar är kartan sällan tillräcklig och precis som Steve sa och jag själv upplevt många gånger är det nere i dalgångar med byar och/eller gårdar som navigeringen blir extra klurig. Det här visade sig bli ett kostsamt navigeringsfel som tog säkert en timma, onödiga höjdmeter och fem kilometer extra i en lång lov för att nå Castle Crag. Läckert ställe, men jag var rätt ”pissed off” så att säga. Från Castle Crag tog jag dock den snabba optimala vägen jag skulle ha kommit på och kom ut där jeepen stått. Där fanns ett enkelt café. Det var varmt så jag bestämde mig för att ta en latte och en bägare med några glasskulor. Satte mig i trädgården och började prata med en tjej som varit uppe på Green och Great Gable. När vi sitter där och pratar tittar plötsligt Steves huvud över stenmuren. Han ler. Han hade varit uppe i Honister Pass med familjen och skulle nu ta en fika. Vi tog farväl ännu en gång innan jag joggade iväg mot de (vad jag kallar) riktiga bergen. Äntligen!

Latten och glassen gjorde gott. Sen eftermiddag med skön temperatur och vackert ljus. Började den branta långa klättringen upp mot Bessyboot och Rosthwaite Fell och därefter toppen Glaramara, som får en att osökt associera till något glamoröst från musikens 70-tal. Detta var dagens höjdpunkt. Jag har besökt Glaramara tidigare, men den gången för två år sedan var sikten inte många meter när Kerstin och jag skulle plocka en kontroll där under GL3D. Denna gång var sikten vidsträckt och ljuset ljuvligt. Och bergsryggen Rosthwaite Fell kändes som hämtad ur en saga med den stilla tjärnen ”Tarn at Leaves” mellan topparna och i bakgrunden sköt Pike of Stickles tornspira upp mot himlen. Det är ögonblick som dessa som gör alla mödosamma mil värda att genomföra. Jag njöt.

Noterade att vindstyrkan ökat och molnen som tornade upp sig i sydväst. Great Gable var ena stunden fri från moln för att i nästa vara inbäddad och dold. Avverkade ett par toppar till innan jag halvvägs upp till Brown Base bestämde mig för att fixa middag i en bäckravin. Hade varit på färd i över tolv timmar.

Det började bli sent. Betade av Brown Base och Green Gable som var är insvepta i moln (dimma) och sikten reducerad. Passerade Wind Gap och började klättringen upp mot Great Gables topp. Mitt favoritberg i Lake District. Inte mycket till sikt. Månlandskap i dimma. Några får uppenbarar sig här och där. Efter toppen blir det en trixig utförslöpa ned till passet mellan Great Gable och Kirk Fell. Dimman tjock, det blåser hårt och klockan är nästan nio på kvällen. Jag bestämmer för mig att avsluta dagen där och slå upp tältet, särskilt som det finns två små fjällsjöar där. Hittar en bra flack tältplats på nordsluttningen bakom en stor uppskjutande klippa som erbjuder bra lä. Förankrar alla tältpinnar med en stor sten. Hämtar vatten. Kryper in i tältet och byter om till nattdressen. Tar av mig strumporna. Fotsulorna är som russin och upptäcker att huden på mitt ganglion på vänster stortåled är bortskavd. Ett öppet sår. Det är något med just detta skopar som skaver mot knölen trots att jag snörat om skon. Inte så med mitt tidigare par 225:or. Får fundera ut något under morgondagen. Testar något nytt genom att pudra in fotsulorna rikligt med talk och sedan ner i yllestrumporna. Planen är sedan att smörja in fötterna med NOK när jag vaknar under natten för att pissa, vilket jag alltid gör på äventyr som dessa.

4a 4b 4c 4d 4e 4f 4g 4h 4i 4j 4k 4l 4m 4n 4o 4p 4q 4r 4s

Dag 2 (måndag 5 juni)
5
Detta med talk visar sig vara klockrent. Vaknar på natten och fotsulorna är släta och fina. Smörjer in dem med NOK. Sömnen blir inte långvarig då jag vaknar till intensivt smatter på tältduken och blåsten som tilltagit ordentligt. Det är inte längre lä där jag ligger utan det kommer hela tiden kastbyar med kulingstyrka eller mer. Glad att jag förankrat tältet med stora stenar. Tältet (Tarptent Notch) får verkligen bekänna färg och gör det med bravur. Jag hade dessutom varit förutseende och sänkt tältet till lägsta höjd så att yttertältet gick ner i backen.

Trots blåsten och regnet hade jag det riktigt gosigt i tältet. Där låg jag och funderade på dagens upplägg. Gick inte att sova. Vinden hade ökat än mer, ryckte och slet i tältet. Drybagen med mat låg gömd några kilometer bort. Inte läge att försöka sig på att laga frukost. Blötlade en halv portion gröt i kallt vatten och tuggade i mig en proteinbar med jag väntade på att gröten skulle svälla någorlunda.

Vid halvsex började jag packa ihop allt i tältet. Ytterligare en positiv lärdom. Det rymliga tältet och framför allt sitthöjd och de båda rymliga absiderna gjorde det möjligt att packa ihop allt och spara tältet till sist. Och jag var verkligen glad att jag i absolut sista minuten packat ner mina nya tunna sealskinz (som egentligen var ämnade för det kommande äventyret i svenska fjällen) och nya regnjackan (Haglöfs LIM 3). Berghaussmocken är fantastisk, men jag vet så väl – bland annat efter Welsh 3000 – att den inte räcker till i timmar av ihållande hällregn och blåst.

Ut i ovädret för att packa ihop tältet snabbt på några minuter. I med allt i ryggan. Upp med kartan och ta ut bäringen mot toppen Brandreth. Vilket jäkla skitväder. Inte mycket till sikt. Höll på att blåsa omkull flera gånger. Det här området kan jag. Betade av Brandreth och joggade iväg mot Grey Knotts. Blev samtidigt medveten om att regnbyxorna inte alls höll tätt, vilket snart var alldeles uppenbart eftersom vatten rann längs benen och ner i de vattentäta sealskinz-strumporna. Det var som att klafsa omkring i vattenfyllda mjuka gummistövlar. Hm, varför i hela fridens namn köpte jag inte regnbyxorna på George Fischer? Pucko! Prickade av Grey Knotts och fick ta det försiktigt ned mot Honister Pass då den steniga stigen blivit till en forsande bäck. Hämtade den gömda maten och bestämde mig för att ”rulla ner” till Seatoller och ta bussen in till Keswick och där avvakta en möjlig väderförbättring. I så fall ta bussen tillbaka till Honister och fortsätta.

I Keswick kollade jag med YHA om de hade någon bädd, men det var fullbokat. Tog en promenad bort till Denton House som jag blivit rekommenderad tidigare. Jo visst, de hade hur många bäddar som helst. Underbart bemötande och kände på en gång att det här var ett ställe som jag skulle trivas på. Så mycket hemtrevligare än YHA och det verkade vara ett ställe där löpare, vandrare, cyklister och outdoormänniskor överlag verkade bo på. Och billigt! Jag fick ett rum för mig själv. Bara packa upp och hänga in blöta plagg i det stora varma torkrummet. Det visade sig att hela huvan på sovsäcken var genomblöt och som bekant torkar dun väldigt långsamt. Kompressionspåsen är helt vattentät men jag hade vänt öppningen nedåt och trots ett tätt åtsittande lock hade vatten/fukt trängt in i alla fall. Ett dygn i torkrummet gjorde dock susen. Köpte en mycket tunn drybag som extra skydd. Sovsäcken är en så viktig del i utrustningen och som inte får bli blöt

Väderprognosen såg väldigt dyster ut och först på onsdagen lovades uppehåll. Regnet föll hela måndagen. Tog det lugnt på Denton House och var nere på stan några gånger. Fikade på Java och inhandlade förstås regnbyxorna av märket Montane. Testade dem i regnet på en joggingtur bort mot Skiddaw. Satt perfekt, mer följsamt och var dessutom lättare jämfört med Inov-8-byxorna, som hamnade i papperskorgen. Passade även på att modifiera min vänstersko genom klippa bort ett område tyg/söm/plös så att ganglionknölen fick fritt spelrum. Den gör inte ont, men den blir snabbt irriterad och svullnar om skon trycker på eller skaver.

På kvällen fick jag en rumskamrat vid namn Adam som cyklade i bergen med MTB och packning. Han var så less på dagens skitväder och valde även han bekvämligheten framför tält bland bergen. Trevlig bekantskap. Meddelade Jim Mann att planerna blivit ändrade och det var bättre att han hittade andra alternativ än att göra mig sällskap på dag 4 och 7, som det var tänkt.

5a 5b 5c 5d 5e 5f

Dag 3 (tisdag 6 juni)
Inte mycket att rapportera. Ihållande regn och blåst hela dagen. Började inse att det skulle bli svårt att hålla tidsplanen, särskilt som min två reservdagar nu var bortspolade från schemat. ”OK, jag får helt enkelt följa planen men med det nya målet ”Bag as many Wainwrights as possible”, så får jag se hur långt det räcker. Att benhårt beta av toppar oavsett väder är inte min grej. Jag vill ha någon form av njutning och upplevelse av bergen, där jag står med vyer runt omkring mig. Stoisk envishet, skygglappar och överdrivet pannbensbyggande är inte det som bär mina ben framåt med glädje. Stundtals kanske, men inte i längden.

Adam valde att fortsätta på sin färd. Jag fick en ny rumskamrat vid namn Reynold. En mycket trevlig kille från Devon och som skulle bo på Denton House i en vecka för att träna och reka Bob Graham Round inför sitt försök senare i juli. Det blev förstås en hel del snack om BG, Lake District, olika utmaningar och resor. Det visade sig att vi hade rätt lika inställning till det mesta och i synnerhet till löpning, att utmaning i kombination med upplevelse var viktigast.

Väderprognosen inför onsdagen såg bra ut. Packade allt och låste in det jag inte behövde i ett skåp på Denton House. Siktade på att ta första bussen upp till Honister Pass på onsdag morgon.

Dag 4 (onsdag 7 juni)
7
Buss till Honister Pass. Blåsigt men höga moln med solglimtar då och då och perfekt temperatur. Började genast klättringen upp mot Fleetwith Pike. Ny topp för mig och med härlig utsikt åt alla håll. Passerade ett gäng vandrare. Gjorde en mindre navigeringstabbe på väg mot Haystacks, en vidare lov istället för en genare väg, men bibehöll istället höjden och fick dessutom se ett klippblock som illustreras i Wainwrights kapitel om Haystacks, där för övrigt Alfreds aska spreds efter sin död. Avnjöt fjällsjön med det vackra namnet som hämtat ur en Harry Potter bok: Innominate Tarn (som betyder ”utan namn”). Onsdag men ändå en del vandrare uppe i bergen. Många som passar på när vädret är OK.

Lång mödosam klättring upp till High Crag men jag belönades med fina observationer av ringtrast. Väl uppe på platån väntade en lång härlig löpning längs hela ryggen ända bort till Great Borne i nordvästlig riktning. Bockade av fem Wainwrigth-toppar. Jag njöt av hela den sträckan med härliga vyer åt ömse håll. Efter härlig gräslöpning och toppen Hen Comb avklarad blev det lunchbreak nere i dalen vid en bred forsande bäck. Fjällkänsla. Njöt av potatismos och torkat kött i solen.

Klättring upp till Mellbreak och jag vart osäker på vilken av dess två toppar som var den rätta Wainwright. Lika bra att besöka båda, varför det blev en riktigt brant nedstigning. De resterande fem topparna som hör till de gräsbevuxna, blöta och böljande slaget var inga pulshöjare men bjöd ändå på skön löpning. Molnen började torna upp sig från sydväst och anta en mer djupt gråblå ton samtidigt som vindstyrkan ökade. Tog sikte på västspetsen av sjön Ennerdale. Det började bli sent och påbörja klättringen upp till Grike och leta tältplats uppe på höjderna i blåsten lockade inte. Det är inte tillåtet att tälta nere i dalarna så jag sprang till Ennerdale Bridge där det enligt kartan skulle finnas en campingplats, men den visade sig vara stängd. Tillbaka till sjön Ennerdale och sex kilometers löpning i onödan. Klockan var halvtio på kvällen, gråmulet med duggregn så jag bestämde mig för att hitta en tältplats lite i skymundan nära sjön. När jag passerat gården Crag Farm fick jag se en ljus fågel sväva fram fjärilslikt över ängarna ner mot sjön. Wow, en tornuggla! Så himla oväntat och läckert. Ny art på löplistan. Jag följde stigen och stenmuren ned mot sjön och hittade slutligen en liten plätt intill muren och några meter till sjön. Även knotten hittade mig. Jäklar vad knott och ingen djungelolja hade jag med mig. Snabbt upp med tältet. Fixade snabbt en middag och medan den sjöd i sin påse njöt jag av tornugglan som jagade över ängsmarkerna på andra sidan muren samtidigt som lönlöst försökte vifta bort knotten. Sedan in i tältet och väldigt tacksam att innertältets myggnät var av den tätheten så att även de små ettriga knotten hölls utanför. Jag blev rejält biten på benen och det märkliga var att den värsta klådan kom först efter ett dygn.

Pudrade in min skrynkliga fotsulor med talk. Åt middag. Borstade tänderna. Pissade i kokkärlet. Kröp sedan ner i den gosiga dunsäcken. Planen var att stiga upp tidigt för att undvika någon ilsken markägare som kom och slet i tältet och hotade med böter.

7a 7b 7c 7d 7e 7f 7g 7h 7i 7j 7k 7l 7m 7n 7o 7p 7q 7r

Dag 5 (torsdag 8 juni)
8
Vaknade mycket riktigt tidigt, men inte av klockan utan av intensivt regnsmatter. ”Jaha, det börjar bli rutin med uppvaknande till regn och ihoppackande av prylarna i tältet.” Lyckligtvis låg tältet bra i lä så jag kunde koka vatten till kaffet och gröten utan problem. Snabb frukost. Sedan ut ur tältet, slå ihop det snabbt, ner med allt i ryggsäcken på sina givna platser. Ordning och reda på packningen är A och O, även i ryggsäcken, så att man aldrig behöver leta efter det man behöver. Och ju färre prylar desto bättre.

OK, vad är planen? Regnet öste ner. Molnen låg riktigt lågt, ned till 300 meters höjd. Även om lågtrycket svepte in från sydväst drog vinden i dalen från ost. Det blir ju alltid si och så med vindriktningar i bergsområden och massiva molnbankar som ”fastnar” i vissa massiv och bergsryggar. Vädersituationen var snäppet värre än det varit dagarna innan. Sikten var riktigt usel och det var mycket obanat på sträckan som väntade. Det skulle inte bli någon njutning alls och det skulle gå långsamt, väldigt långsamt, i rådande förhållanden. Nä, eftersom jag befann mig på Coast to Coast-leden kunde jag lika gärna ta den hela vägen till Honister Pass och därifrån bussen till Keswick. Som sagt, jag börjar få rutinen på dessa nödlösningar.

Det var svårt att få till löpningen i regn och hård motvind särskilt som stigen förvandlats till en forsande bäck och bäckarna som mynnade ut på stigen innan de nådde sjön var många. Nå, denna sträcka nere i dalgången var ny för mig och det var spännande att passera Black Sail Hut och se alla silvertrådar till forsar ringla sig ner från de omgivande bergen ner i dalen för att ansluta till floden Liza. Återigen var jag väldigt glad att ha den lätta men robusta Haglöfsjackan på mig och denna gång nya helt vattenavvisande regnbyxor. Fötterna var torra och nöjda i sina sealskinz.

Efter drygt fyra timmar i piskande skitväder nådde jag så Honister Pass och jag var djupt tacksam att fiket var öppet då det var drygt en timma tills bussen mot Keswick skulle stanna till. Det blev en latte och en chocolate fudge. Och så en latte till.

Ägaren Libby på Denton House log när hon fick syn på mig. ”Hi Nicholas. Bad weather again, huh.” Fick fyrbäddsrummet ”Blencathra” helt för mig själv. I mysrummet intill matsalen satt Reynold och läste. Även han log, men förstod verkligen läget. Han hade tänkt köra etapp 1 av BG men flödet i floden Caldew mellan Great Calva och Blencathra var för högt och strömt att han inte vågade vada över utan tog Cumbria Way via Skiddaw House tillbaka till Keswick.

Tog en tur ner på stan. Fikade på Java och köpte några böcker på genuina bokhandeln Books End. Det var liv och rörelse i stan. Inte konstigt då det var Keswick Mountain Festival helgen lång. Kollade väderprognosen och fredagen såg väldigt fin ut medan lördag och söndag skulle bjuda på regn och hårda vindar. Hm, vad att göra? Inte direkt härligt wild-camp-väder i bergen. Lika bra att kolla med Libby hur det såg ut med bäddar eftersom det är Mountain Festival och förmodligen fullbokat överallt. Det fanns en bädd kvar över helgen. Jag tog den! Bestämde mig för att köra dagsturer med lätt packning i den mån vädret tillät de närmaste tre dagarna. Planen för fredagen fick bli det norra området då jag inte besökt topparna norr om Great Calva.

8a 8b 8c 8d 8e

Dag 6 (fredag 9 juni)
9
Vaknade tidigt och åt frukost med Reynold som skulle ta bussen till Dunmail Raise och ta etapp 3 av BG och efter Scafell ta Corridor route till Seatoller och bussen tillbaka. Vi önskade varandra lycka till.

Eftersom två av de bortspolade broarna längs den gamla fina banvallen mellan Keswick och Threlkeld ännu inte ersatts av nya blev det till att ta den sex kilometer tråkiga asfaltsvägen till Threlkeld. Det var en skön morgon. Aningen kvavt, fläktande vind och högt molntäcke. Det växlar sannerligen snabbt. Men det vore förmätet att klaga. Väl i Threlkeld var det en njutning att ha lätt packning på ryggen. Jag log när jag tog stigen upp mot Gategill. Den stigen kan jag utan och innan, men istället för att fortsätta på Hall’s ridge upp till toppen av Blencathra vek jag av norrut längs med en fin stenmur. Ljuvlig löpning! Precis som i onsdags var det många fler än jag som tog tillfället i akt och ge sig ut i bergen. Började med Souther Fell och dess gräsklädda böljande sluttningar. Blött förstås, men härlig löpning. Sedan blev det Blencathra som fortfarande låg insvept i moln. Det hade inte torkat upp så jag skippade den grymma ridgen Sharp edge. Alltid lika trevligt att vara på Blencathra även om sikten var kass. Därefter var siktet inställt på Mungrisdale Common, som måste vara den avgjort mest mediokra av Wainwrights alla toppar. Det är handlar ju inte ens om en topp, bara ett litet röse på ett flackt vattensjukt område. Jag tog faktiskt fram GPS:en för att kolla att jag verkligen var på rätt ställe. Det var jag.

Tog ut bäring med kompassen då det från och med Blencathra mer eller mindre blev en dag med stiglös löpning över det norra böljande och inte så höga topparna. Solen sken och även Blencathra var helt molnfri. Efter Bowscale Fell blev det en lång och helt sagolik utförslöpa på gräs bland de betande fåren, ner i dalen till en slags geografisk T-korsning av dalar, berg och bäckar. Vadade över floden Caldew och vattnet nådde upp till grenen och jag hade inga stavar med mig. Tog det försiktigt. Förstod hur mycket högre och stridare floden måste ha varit dagen innan då Reynold lät bli att korsa den.

Summa sumarum, dagen blev en av de härligaste på hela resan. En dag där allt bara flöt på, slitigt, svettigt men ändå så mycket njutning för öga och sinne. Ljuvligt väder, härlig löpning, tystnaden, ringtrastar, svarthakade buskskvättor, forsärlor, strömstarar och hela tre arter falk (pilgrimsfalk, stenfalk och tornfalk). Verkligen kul att få uppleva ett för mig helt nytt område i Lake District. Dagen avslutades med den lååånga mödosamma klättringen upp till toppen av Skiddaw, som förstås var inbäddad i moln. Efter sista toppen Lonscale Fell väntade en lång härlig utförslöpa till Keswick och när jag kom ut ur molnen och ner i dalen sken solen. Klockan närmade sig åtta på kvällen och jag kunde höra att festivalens musikfest med många liveakter hade startat. Däruppe på fjället var det bara jag, fåren och korparna och där nere vid sjön i den lilla staden roade sig människor. Jag log och kände mig tillfreds och privilegierad!

9a 9b 9c 9d 9e 9f 9g 9h 9i 9j 9k 9l 9m 9n 9o 9p 9q 9r 9s 9t

Dag 7 (lördag 10 juni)
10
Som sagt, tog varje dag som den kom. Vaknade till skitväder utanför fönstret. ”Så, vad får det bli idag då?” Åt frukost med Reynold och studerade kartor. Bestämde mig för att ta bussen till Honister Pass och bocka av ett antal Wainwrights och avsluta med Catbells och springa de sista kilometerna in till Keswick. Sagt och gjort, tog vägen förbi Java för en latte och sedan bussen till Honister. Regn och blåst. Full fart i Keswick i och med Mountain-festivalen och Charlie Sproson (Mountain Run) arrangerade löploppen under helgen, 10 och 25K på lördagen och 50K på söndagen. Lördagens löparevent var redan igång när jag åkte med bussen längs Derwentwater. Kände mig lite mesig som klagar över vädret när de springer i linnen. När det gäller löpning slår engelsmännen, åtminstone de som hängett sig åt fell running, finnarna med hästlängder vad gäller äkta sisu!

Vandrade den långa vägen upp från Seatoller till Honister och därifrån den lååånga stigen upp mot Dale Head. Den sista långa klättringen på femte och avslutande etappen av Bob Graham Round. Den är inte så brant, men det känns som man aldrig kommer fram. Hård vind och smattrande regn och dimma. Mötte faktiskt tre löpare varav en uppe vid Dale Head och jag blev full i skratt då han sprang och samtidigt lutade sig mot vinden, vilket såg rätt lustigt ut.

Väl uppe vid Dale Heads mäktiga röse valde jag att ta höger istället för vänster och BG-rutten. Fram med kompassen då det blev en stiglös loop mot toppen High Spy. Halvvägs dit blev jag smått förvirrad då altituden på klockan inte stämde med höjden på kartans höjdkurva där jag tyckte att jag borde befinna mig. ”Navigerade jag verkligen så illa?” Tog fram GPS:en. Nä, min position stämde bra. Tittade på klockan igen och då visade det sig att den totala höjdstigningen var snarlik altituden. Det där fenomenet har hänt mig en gång tidigare. Det var bara att fortsätta och det sköna var att jag skulle springa på hela bergsryggen till Catbells i nordostlig riktning vilket innebar blåsten i ryggen.

Betade av High Spy, Maiden Moor och slutligen Catbells. Härlig löpning om än blöt då stigarna blivit till bäckar. När jag närmade mig Catbells började molnen lyckligtvis spricka upp och det bjöds på dramatiska vyer mot de mäktiga bergen i väster. Snart upphörde även regnet. Jag älskar verkligen denna typ av vyer när ljus och moln sätter vyerna i rörelse. Dynamik. Vyn förändras hela tiden och det är lätt att förlora sig i fotokonsten. Välkomnades av ett korppar vid Catbells.

När jag kom ner mot Derwentwater och Portinscale sken solen för fullt. Kunde inte annat än le. Vädergudarna måste tycka det här är jättekul. Kom in på slutklämmen av den markerade 25 kilometersbanan och när jag närmade mig Keswick såg jag en välbekant figur i sandaler. Kom ikapp sällskapet och utbrast i överraskande ton ”Hello there Aleks!” Visade sig att han varit funktionär på tävlingen och skulle vara det även på söndagens 50K-tävling. Vi kom till sista checkpointen innan målgång och de trodde jag var siste löparen.

Det blev en soft eftermiddag på Denton House. Reynold hade tagit vilodag och satt och pratade med en tjej (Sara) som också tagit in och var dedikerad löpare. Hon var där för att skriva om festivalen för ett outdoormagazine. Trevlig bekantskap och det blev en kväll med löparsnack.

10a 10b 10c 10d 10e 10f 10g 10h

Dag 8 (söndag 11 juni)
11
Vaknade upp till gråmulen himmel men inget regn. Åt frukost i lugn och ro. Planen var att springa the Dodds range, etapp 2 av Bob Graham Round. Tog asfaltvägen mot Threlkeld men vek sedan av på en fin stig som jag mindes från tävlingen 3×3000 för några år sedan. Snart var det dags för den branta långa klättringen upp till första toppen Clough Head. Jag har aldrig gillat inledningen som är en rätt sumpig historia. Det intressanta var dock att ”BG-stigen” flyttat sig betydligt mer västerut jämfört med tidigare år och senast för ett år sedan. Blåsten blev jäkligt påtaglig ju högre jag kom och väl uppe på toppen var det minst hård kuling. Den långa härliga utförslöpan på gräs mot Great Dodd är i vanliga fall helt fantastisk, men det var som om någon placerat ett grästäckt löpband där i backen. Jag kom ingenstans i motvinden, jo, men det kändes inte så. Plötsligt började det regna. Så hårt att det sved in ansiktet. Trodde först att det var hagel, men det var regn i kombination hård vind. Jag kom halvvägs upp mot toppen av Great Dodd som var inbäddad i moln och kände bara ”Nä, det här går inte!” Droppade ner och tog en ny väg runt Clough Head och så tillbaka till Denton House. Även Reynold hade avbrutit sitt pass och Keswick Mountain Festival beslutade att ställa in hela evenemanget för söndagen på grund av det hårda vädret. Charlie valde dock att genomföra 50K-tävlingen. Borde ha anmält mig till den istället.

Dagarna började rinna iväg. Väderprognosen såg hyfsat bra ut för de kommande dagarna men ändå ostabilt och opålitligt. Behövde ju även hämta min utplacerade mat, som åtminstone skulle komma till användning för det kommande äventyret i svenska och norska fjällen i augusti.

11a 11b

Dag 9 (måndag 12 juni)
12
Tog morgonbussen till Grasmere. Höga moln och inget regn. Sprang sedan längs sjön och vidare till YHA Langdale. Hämtade mitt matpaket och tackade dem så hemskt mycket för hjälpen. Sprang vidare längs Loughrigg och Rydalsjön. En ny träbro hade ersatt den bortspolade stenbron. Förra året fick Kerstin och jag vada över floden, men då var det rejält lågvatten. Nu var det högvatten.

Hade bestämt mig för att köra Fairfield Horseshoe om vädret var OK. En riktigt härlig runda/hästsko med fina toppar och läckra vyer. Första halvan till Fairfield går i stort sett uppåt hela vägen men det bjuds på några sträckor med fin löpning. Från Fairfields platå som närmast liknar ett månlandskap med ett gytter av sten och skiffer bjuds det på vyer åt alla håll. Därifrån är det först teknisk löpning på flacken men när väl bergryggen böjer av mot Ambleside väntar en flera kilometer lång utförslöpning, mestadels på gräs och halvsumpigt underlag, för att avslutas med grus och asfalt. På så vis fick jag in åtta Wainwright-toppar, ingen ny dock. Kom ner till Ambleside på eftermiddagen. Hann med en fika på Esquires innan bussen till Keswick avgick.

En riktigt skön dag i bergen!

12a 12b 12c 12d 12e 12f 12g 12h 12i 12j

Dag 10-11 (tisdag-onsdag 13-14 juni)
13_14
Hade förbokat boende på YHA i Keswick på tisdagen, men jag var ambivalent. Enligt prognosen skulle vara uppehåll hela tisdagen och bli fint på onsdagen. Mina två sista heldagar i Lake District. Jag var ju där för att tälta i bergen och det hade bara blivit två nätter i tält. Skamligt och framför allt väldigt tråkigt.

Bestämde mig för att köra etapp 1-3 av Bob Graham Round och tälta någonstans i bergen beroende på hur långt jag hann. Gav mig av mot Skiddaw. Låga moln men inget regn. Man kan väl sammanfatta dagen som navigationsträning i dimma. Alla 12 toppar på etapp 1-2 av BG var insvepta i moln/dimma, utom Clough Head, där jag träffade en tjej som satt vid röset och knaprade på en flapjack. Hon tränade för ett BG-försök i slutet av juni. Det blev en trevlig pratstund.

Navigeringen på etapp 1 av BG flöt på bra och det var skönt med normal vind och noll regn. Navigeringen mellan Clough Head och Stybarrow Dodd är notorisk svår i dimma, vilket Kerstin och jag bittert fick erfara förra året på vårt BG-försök. Det var inte lättare nu i dagsljus, men jag hade ingen tidspress. Svårast är sträckan Great Dodd-Watson’s Dodd-Stybarrow Dodd med få höjdskillnader, gräs, flackt och bara antydan till stigar och de två senare topparna ligger liksom en bit vid sidan om det som skulle kunna kallas huvudstig. Bra träning och jag var tvungen att ta fram GPS:en vid två tillfällen, vilket är resultatet när man tar ut bäring men släpper fokus och springer utför i ren glädje och låter sig förföras av det som känns bra, utan att benhårt hålla koll på kompassriktningen. Bra träning hursomhelst.

Skippade ridgerna Swirral och Striding edge då dimman inte erbjöd några som helst vyer. Uppe på Helvellyn var det helt folktomt. Bara jag och några Herdwickfår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Betade av Nethermost Pike och Dollywagon Pike innan jag droppade ner till den fina ”grytan” med Grisdale Tarn i botten. Beslöt mig för att övernatta där. Vackert och så tillgång till vatten. Tre pass mellan bergen leder in/ut, vilket gör att det ofta blir mer vind. Fick gå runt hela sjön innan jag hittade en flack yta som var någorlunda torr och låg lite i lä. Väderprognosen från pålitliga MWIS (Mountain Weather Information Service) hade spått att molnen skulle ligga lågt på onsdag morgon men sedan lätta snabbt på förmiddagen. Om så var fallet skulle jag få en fin utsikt från tältet bort mot den läckra ridgen/ryggen St Sunday Crag.

Det blev en lugn natt och ett uppvaknande på morgonen till ljudet av grågäss och skrattande moripor. Inget regnsmatter. Kikade ut under yttertältet och dimman låg tät. ”Tror jag sover vidare…” och så gjorde jag. Vaknade vid åtta halvnio nästa gång. Dimman hade lättat och molnen tog höjd alltmer. Härligt! Lagade till frukost bestående av kaffe och gröt. Sista heldagen och jag var beredd att njuta hela vägen så mycket det bara gick. Medan jag låg där och gottade mig åt utsikten hann två par vandrare passera och så en kvinna med avgjort mycket mer packning. Hon vek av från stigen ner till mig och vi hade ett trevligt samtal. Hon hade sett mitt uppslagna tält på kvällen men inte hittat någon lämplig tältplats utan hade istället vandrat ner i dalgången mot Patterdale.

Jag packade ihop mina prylar och joggade iväg på stigen längs med sjön. Mötte flera vandrare på den korta sträckan. Förmodligen på väg till Helvellyn, den mest besökta av alla toppar i Lake District. Jag själv påbörjade klättringen upp till Seat Sandal sedan utförslöpning till Dunmail Raise och så den branta klättringen upp till Steel Fell och etapp 3 av BG. En del sumpiga partier väntade men ändå en lång sträcka med löpning. Den här etappen av BG rekade jag ordentligt förra året och vägvalet satt i det muskulära minnet och i skallen. Rätt på alla toppar. Träffade på några fell runners och många vandrare. Vädret var perfekt med växlande molnighet, lagom mycket sol, fläktande vindar och skön temperatur. Gott om vatten i bäckarna så det var inget problem med vätskeintag och härlig avkylning av huvud och överkropp.

När jag kom upp på toppen av Sergeant Man var känslan närmast förlösande. Svårt att beskriva. Äventyret som kapsejsade på ett tidigt stadie och detta eviga varannadagsväder, förhoppningar som kastas fram och tillbaka och alldeles för många nätter på vandrarhem, vilket gör att det helt enkelt inte blir något flyt i äventyret. Men när jag stod där på toppen spelade allt detta ingen roll. Ja, och det är väl just så att med motgångar uppskattar jag helt enkelt de härliga ögonblicken så väldigt mycket mer. Där ifrån Sergeant Man tog jag in vyerna och alla Langdale Pikes som väntade på ett besök av mig. Men först bar det av till High Raise, där jag varit ett antal gånger genom åren, men aldrig egentligen upplevt eller uppskattat vyerna i 380 grader, såsom vid detta tillfälle. Märkligt. En kille som jag hjälpt med navigeringen tidigare kom ikapp och han fick ta några bilder på mig med alla bergen i bakgrund. Vi hann byta en del trevliga ord. Inte stressa, då missar man de fina ögonblicken. Direktsändning, utan omtag.

Fortsatte min färd och besökte mediokra Thunacar Knott, skippade Pavey Ark, men tog Loft Crag (en Wainwright men som inte ingår i BG) efter Harrison Stickle och så den sista av Langdale Pikes: Pike of Stickle! Min klara favorit. Som ett vackert rundat torn som skjuter i höjden. Två löpare och en hund var snabbt uppe och checkade av toppen innan de försvann ner igen med sikte mot nästa BG-topp, Rosett Pike. Jag följde dem i spåren och efter Rosett Pike valde jag stigen mot Esk Hause och sedan den långa, väldigt långa, steniga utförslöpan ner till Seathwaite och därifrån asfalt till Seatoller för att ta bussen tillbaka till Keswick. Visst, hade jag startat tidigare hade jag förstås hunnit med Scafell Pike och BG-topparna där, men de kunde jag redan och det var inte syftet med dagen, som ju var att njuta och ta in så mycket vackert som möjligt. Jag ville avsluta med en riktigt fin dag som på sikt gjorde det möjligt att längta tillbaka till Lake District. Och jag fick verkligen en kanondag utan måsten eller borden. Jag bara upplevde dagen!

13a 13b 13c 13d 13e 13f 13g 13h 13i 13j 13k 13l 13m 13n 13o 13p 13q 13r 13s 13t 13u 13v 13x

Dag 12 (torsdag 15 juni)
15
Tidig morgon. Gav mig av för att hämta drybagen med mat som jag gömt i passet mellan Dodd och Carl Side. Tog stigen över Skiddaw Little Man och plockade tre nya Wainwrights i form av Carl Side, Long Side och Ullock Pike. Sedan blev det en sista fika på Java där jag kom i samtal med en vandrare vid disken och jag förklarade att detta var Keswicks bästa kaffehak. De har ju klippkort med tionde koppen gratis, men jag hade trott att jag aldrig skulle behöva det, men jag måste ha druckit minst 10 latte där under min vistelse. Det förstod tjejen i kassan också som bjöd mig på denna sista latte. Sådant gör en glad! Sedan blev det buss till Penrith, tåg till Manchester och mitt förbokade boende på YHA. Flyg hem på fredag morgon. Hem till mamma och hämta katterna. Tåg till Eskilstuna. Hemma på uteplatsen hade gräsmattan blivit en vacker äng, vilket katterna gillade. Somnade tidigt på fredag kväll. Skönt med en helg utan måsten!

15a 15b 15c 15d 15e 15f 15g

Med distans och nytt mod
Med lite distans till äventyret i Lake District kommer jag självklart att börja längta, men nu har jag andra äventyr att se fram emot. Två veckor i de svenska och norska fjällen i augusti och sedan Mont Blanc i september. Och däremellan en massa sköna stiglöpardagar på Sörmlandsleden, som jag älskar mest av allt.

På återseende

Niklas

Maj 312017
 

May17aJag har inte tänkt slå på stora trumman utan det blir snarare en liten enkel trumvirvel av ödmjuk karaktär. Då bär det alltså av till de magiska bergen i Lake District som är beläget drygt 20 mil nordväst om Manchester för att göra ett försök på Wainwrights. Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.

Orrest
Books_WW

Så kanske det kunnat förbli om det inte funnits skönt galna löpare som inte orkar gå utan vill ta sig an en utmaning springandes och Lake District är dessutom hemvisten för fell-running-scenen med anor som går tillbaka till 1800-talet. Jag kan varmt rekommendera boken Feet in the Clouds för den som vill veta mer. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan någon dedikerad fell-runner skulle anta utmaningen att checka av alla 214 toppar i ett svep. Chris Bland var först ut att 1981 försöka springa ”en bok per dag” i en vecka. Han klarade av alla toppar i fem böcker men tyvärr inte alla toppar i två böcker beroende på riktigt skitväder ena dagen (boken med de högsta topparna och avgjort tuffaste terrängen). Nästa fell-runner som tog sig an Wainwrights alla toppar var Alan Heaton som i juni 1985 satte av men skippade ”bokupplägget” och istället betade av topparna i en egen och mer effektiv ordning. Det finns inga regler för i vilken ordning man plockar Wainwrights toppar. Det tog honom 9 dagar och 16 timmar plus en kur med antibiotika för en infekterad tå. Året efter var det dags för legendaren Joss Naylor att sätta av från Moot Hall i Keswick på sin episka färd. Kanske inte ultimat att pricka in en värmebölja men han lyckades med konststycket att genomföra det hela på sju dagar, en timma och tjugofem minuter: 214 toppar, 535 km och 37000 höjdmeter. När jag läser Joss egen berättelse om sin bedrift i det lilla häftet Joss Naylor MBE Was Here får jag onekligen en hint om hur överjävligt det stundtals var men till fullo går det inte att förstå, men underbar läsning bjuds det trots allt på. Karln har skön humor! Det skulle dröja 27 år innan någon vågade realisera (drömt har nog många gjort) planerna på ett helhjärtat försök att slå Joss bedrift beträffande rekordtiden, som av många ansågs oslagbar. Steve Birkinshaw heter den mannen, en grym fell-runner och orienterare, som bland annat vann 2012 års upplaga av Dragon’s Back Race och med många segrar i klassiska OMM. Steve arbetade hårt på planeringsstadiet med att hitta det ultimata upplägget för att beta av de 214 topparna och fick ner distansen till 519 km och 35000 höjdmeter. Och som traditionen bjuder gav sig Steve till slut av från Moot Hall i juni 2014. Resten är historia. Med sin otroliga bedrift på sex dagar och 13 timmar slog han så Joss rekord med 12 timmar, men inte utan vedermödor. Steves fantastiska Wainwright-story och mycket annat finns att läsa i hans alldeles nysläppta bok There is no Map in Hell, som jag varmt kan rekommendera.

bool_covers

Så, hur kommer det sig att en svensk snubbe från Eskilstuna kommer på något så bisarrt som att springa Wainwrights, som dessutom kan tyckas vara en engelsk angelägenhet? Ja, det frågar jag mig själv och svaret hoppas jag finna inom kort. Det är inte utan anledning att jag nu dagarna innan avfärd från Moot Hall har fjärilar i magen, fjärilar stora som dasslock. Fram till idag har jag besökt 86 av Wainwrights toppar i och med olika tävlingar och egna äventyr och många av dem flera gånger om. Efter den stora utmaningen Dragon’s Back Race 2015 som upptog all fokus under mer än 1 ½ år fanns ett frö, en dröm, om att en gång göra ett försök på Wainwrights, fast helt på mitt sätt och inte alls något rekordförsök. Jag vill ha en tuff utmaning bortanför allt det jag tidigare gjort, men ändå med inslag av njutning och framför allt en möjlighet att uppleva hela Lake District. Konstruktivt lidande. Bergen i Lake District har alltid haft en magisk aura och historia som attraherat mig. Chris, Alan, Joss och Steve har alla haft gedigen support i och med att de bor och verkar i Lake District. Jag har inte alls det nätverket även om jag känner några som förstås hjälpt – och kommer att hjälpa – mig och underlättat min planering. Nä, mitt mål är istället att försöka göra äventyret på 10 dagar helt självförsörjande och tälta i bergen. Tufft nog bara det. Tanken var att jag skulle gjort detta i juni 2016 men arbetet och utgivningen med boken Springa Sörmlandsleden tog mesta tiden i anspråk. Ett äventyr som Wainwrights kräver en hel del tid till planering, seriös förberedelse både vad gäller utrustning och löpning med långa dagar och flerdagars på Sörmlandsleden samt dedikerad backträning. Äventyret fick helt enkelt vänta till juni 2017.

WW_route1

Redan under vintern 2016/2017 började så planeringen. Jag ska inte här och nu redogöra för hela den processen men jag kan avslöja att ingen av alla mina (fågelskådar)resor genom åren till många avlägsna länder och platser runt om i världen har krävt sådan minutiös och tidskrävande planering, nå, möjligen resorna till Nya Zealands övärld och Jemen och Socotra. Hursomhelst beslöt jag mig för att använda Steve Birkinshaws upplägg på rutt. Varför uppfinna hjulet på nytt? Jag kontaktade Steve i mars för att bolla mitt upplägg med honom och jag blev oerhört glad när han kort därefter erbjöd sig att maila över manuset till sin kommande bok There is no Map in Hell som hjälp i mitt planerande. Vad säger man? Den osjälviska gesten glömmer jag aldrig! Den riktigt tidskrävande delen i planeringen var att bryta ner Steves rutt i sektioner fördelat på tio dagar, markera alla toppar på kartan, länka ihop alla enligt rutten och sedan rita in vägvalen, mäta avstånden och synka ihop med platser där jag kunde hämta upp mat som jag lämnat dagarna innan. Mat väger och jag vill ha så lite vikt som möjligt. Sedan ska hänsyn tas till terräng och höjdmeter. Sett till terräng och höjdmeter kommer dag tre och fyra bli absolut tuffast. Det enda jag inte kan planera är väder och oförutsedda händelser. Bästa tänkbara väder är förstås moln och behaglig temperatur. Eftersom man hela tiden rör sig i exponerad terräng är vare sol och värme eller regn och blåst att föredra. Men det handlar om England och mikroklimat i bergen där vädret kan växla snabbt. Det är förstås karta och kompass som gäller hela tiden men för detta äventyr (och framtida, vis av erfarenheten) har jag införskaffat en liten GPS (Garmin eTrex 30x) som backup vid riktigt skitväder eller dålig sikt. På ett sådant här äventyr kostar varje eventuell felspringning tid och framför allt energi. Återigen fanns Steve (Birkinshaw) där som en hjälpande ängel och skickade mig sin GPX-fil från sitt äventyr med alla waypoints. Så för några veckor sedan roade jag mig en hel helg med att rensa filen på alla onödiga waypoints samt namnge varje Wainwright-topp/waypoint. Utan grym hjälp från min vän Henrik Eketjäll hade jag aldrig fått allt i GPS:en att fungera. Tack! Jag hoppas förstås att jag slipper använda den och bara förlita mig till karta och kompass.

maps
Food

Som alltid är jag väl förberedd och för detta äventyr får jag nog påstå att jag är väldigt väl förberedd. Det är helt enkelt en förutsättning för att lyckas. Sedan har vi det där oskrivna utrymmet på 10-15% där allt kan inträffa, men man vet bara inte vad. Jag kan inte gardera mig mot allt som kan tänkas hända och ett 100% vattentätt äventyr är inget äventyr. Det viktiga är att kunna hantera de situationer som uppstår. Jag blir aldrig fullärd men jag har förmågan och med en stor portion ödmjukhet inför det stundande äventyret hoppas jag förstås att fullborda hela Wainwrights. Ett äventyr med upplevelser och oförutsedda händelser lär det hursomhelst bjudas på och jag har därför garderat med två extra dagar utifall att. Och som jag alltid brukar säga: ”Det blir som det blir och den som lever får se…”

Den som är intresserad kan här ta del av mitt upplägg dag-för-dag och så packlistan som en del brukar gå igång på eller varför inte min kulinariska tio-dagars-meny.

På återseende

Niklas

Pikeofstickle_2016

Nov 102016
 

ingressDå har löpäventyren för nästa år tagit konkret form. Nåja, form och form, de är ju inte framkrystade med födslovärkar på något sätt. Att göra Wainwrights 214 toppar i Lake District var egentligen ett av huvudmålen detta år men på grund av bokarbete och allt som hör nystartad förlagsverksamhet till fanns inte den nödvändiga tiden för planering och noggrann förberedelse inför en sådan – på flera plan – grymt tuff utmaning. Löpäventyr i fjällen ha ju mer eller mindre blivit en tradition och längtan dit sitter djupt förankrad. Så, två veckor i Lake District och två veckor i fjällen gör fyra veckor. Återstod gjorde således en vecka tio dagar av min semester att fylla med någon skön löprelaterad utmaning. Tävlingarnas tid är förbi såvida det inte gäller något häftigt event bland bergen någonstans och över flera dagar där jag får valuta för pengarna. Nu är det några år sedan jag sprang i alperna och längtan dit har sakta smugit sig på, inte minst då jag snöat in på klättrarlitteratur om Eiger, Dolomiterna och Mont Blanc massivet. Till saken hör även att jag under några år velat springa UTMB-banan på 3-4 dagar och bara njuta av det mäktiga bergsmassivet. Sedan har den drygt två mil långa ridgen Hardergrat mellan Interlaken och Brienz Rothorn i Schweiz lockat förföriskt. Ja, och därmed var nästa års semester fylld med äventyr och förhoppningsvis får jag tillfälle att klämma in Höga Kusten leden över en långhelg. Sedan vet vi ju alla att vad som helst kan hända och att oförutsedda omständigheter ändrar planerna, på gott och ont. Men jag planerar och utgår ifrån att mina planer realiseras. Att äventyrsdrömmarna förverkligas, även om de sällan blir som planerat.

Wainwright i juni
Detta episka äventyr och tillika tuffa utmaning har länge varit en våt dröm att få genomföra! Nå, det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Självklart är jag inte så pass psykiskt instabil att jag tänkt mig slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, nä, utan bara checka av alla topparna i min takt på 10 dagar, men köra hardcore wild camp. Kommer att utgå från Birkinshaws upplägg av rutt och planeringen kommer att ta sin tid, men vintern är ju här.

wainwright

Alperna första veckan i augusti
Det blir flyg till Genève och tåg till Interlaken för att springa ridgen Hardergrat mellan Harderkulm och Brienz Rothorn (kolla in den helt fantastiska ridgen här). Förhoppningsvis bjuder vädergudarna på snabbt tillträde till ridgen. Om så är fallet blir det därefter en tur till Grindelwald och lite stiglöpning kring mäktiga Eiger. Sedan tillbaka till Genève och transport till Chamonix för att springa hela TMB (Trail Mont Blanc) med lite alternativa klättringar över fyra fem dagar. Självklart blir det fjäderlätt löprygga på 20 liter under hela alpäventyret.

Svenska fjällen två sista veckorna i augusti
En vecka är vigd åt Sarek och dess nordvästra del med delar av Padjelanta och sedan är planen en vecka på diverse stigar och obanat i västra delen av fjällen (mot norska gränsen) mellan Abisko och Ritsem. Vis från årets äventyr i Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta är att jag bara ska planera för startpunkt och proviantering och sedan får det bli som det blir, väder och terräng får bestämma färdväg, distans och tempo. Jag lär mig något varje gång jag är i fjällen och med en stor portion ödmjukhet och kloka beslut kommer man långt. Självklart är det wild camping som gäller. Hoppas få med mig en god vän åtminstone ena veckan i Sarek.

sarek

I övrigt finns lösa planer på ett fell running läger i Lake District i april och ett soloäventyr på hela Höga Kusten leden en långhelg under sommaren. Den som lever får se. Men fram till våren nästa år är det sköna en- och flerdagarsäventyr på Sörmlandsleden som gäller och dedikerad backträning inför Wainwright.

Nä, nu ska jag njuta av Ian Corless fantastiska coffee table bok Running Beyond!

På återseende

/Niklas

corless

Jun 122016
 

160600aHur sammanfattar man 10 dagar, 25 mil, 15000 höjdmeter genom Lakelands karismatiska berg och dalgångar och ett snöpligt försök på Bob Graham Round? Det bästa sättet är nog att inte skriva särskilt mycket alls, utan låta bilderna tala. Och jag kan avslöja att bara välja bilder tog sin tid i anspråk. Att vistas så länge i Lake District utan en enda droppe regn är väl lika (o)sannolikt som att jag skulle springa 24-timmars på en varvbana. Sol och värme dominerade hela perioden och sista dagen bjöd på avsked i form 28-29 grader, tryckande fuktig hetta utan tillstymmelse till vind. Man var sjöblöt redan efter några kilometer.

Huvudmålet för besöket i Lakelands fantastiska berg var att göra ett försök på BGR (Bob Grahamn Round) – 42 toppar, 11 mil och 8200 höjdmeter under 24 timmar. Jag anlände fredagen den 27 maj och rekade några etapper av BGR under tre dagar med övernattningar under bar himmel i bergen och Kerstin anlände på måndagen den 30 maj. Den annars excellenta bergsväderlekstjänsten Mountain Weather Information Service hade under den föregående veckan flaggat för skitväder under onsdagen (1 juni) med början på tisdagen. De höll fast vid den prognosen in i det sista. Vi hade siktat på att starta klockan tio på tisdagkvällen, men eftersom måndagen såg fantastisk ut liksom prognosen för tisdagen beslutade vi oss för att starta klockan nio på måndagkvällen istället. Som en parantes kan nämnas att BGR är uppdelad i fem etapper med en tidsplan för varje etapp beräknat för en sluttid på 23 timmar. Vi lämnade Moot Hall i Keswick i härligt kvällsljus och första etappen med topparna Skiddaw, Great Calva och Blencathra ned längs Hall’s ridge till Trelkheld gick fantastiskt fint med 10 minuter tillgodo. Det var som vanligt hård vind uppe på Skiddaw och när vi närmade oss toppen av Blencathra fick vi en försmak på det engelsmännen benämner clag (extremt tät dimma). Vi fortsatte genom dalen och började sedan klättringen upp mot Clough Head och vid 650 meters höjd klev vi in i molnen som svepte fram i kulingvindar. Sikten minimal med några meter som max i pannlampornas sken. Otydlig grässtig. Vi tog till slut Great Dodd och tog ut kompassriktning mot avstickaren Watsons’s. Nu började det bli tufft i väta och dimma och med kulingvinden blev kylan påtaglig. Där och då hade det varit guld värt med en GPS, då vi var oroliga att ha blandat ihop två närliggande toppar. Kylan blir så påtaglig så fort man står still och vi tappade tid. Otäckt. Innesluten. Vi sjabblade. En GPS hade löst problemet där, men självklart inte en garanti för att vi klarat BGR. Vi beslöt oss för att ta det säkra före det osäkra. Säkerheten i första hand. Vi tog ut kompassriktning för att komma ner i dalen norr om Thirlmere. När vi kom ner på typ 300 meters höjd var de täta molnen borta, vinden fläktade, stjärnklar himmel och det började gry. Fåglarna började sjunga. Kontrasten kunde inte vara mer total! Som att stiga ner från en kaotisk värld i dimma, blåst och mörker till Edens lustgård. Det blev gryningslöpning ”hem” till boendet Keswick med svansarna mellan benen. Visst var det bittert. Det hade börjat så väldans bra men det blir inte alltid som man tänkt sig.

BGR1 BGR2 BGR3

Visst funderade vi på att göra ett andra försök av BGR. Men önsketänkande är en sak och realitet är en annan. Att ladda om gör man inte i en handvändning. Tisdagen blev en vilodag och en del analyserande. Detta medan otroligt tjocka moln bäddade in alla toppar i omgivningen medan det i övrigt var klarblå himmel. Märkligt! Vi bestämde oss på tisdagkvällen att strunta i ett andra försök och springa och njuta av bergen de resterande fem dagarna. Att bara sitta och vänta på rätt väderläge, om det ens behagade att bli ”rätt” väder, kände rätt värdelöst. Och så blev det, fem dagars härlig bergslöpning i bästa tänkbara väder. Härliga ridger, vyer och ett fång nya bergstoppar bjöds det på. Ja, gott folk, det finns ingen anledning att i detalj gå in på våra dagsupplägg. Fotografierna som följer får istället berätta vistelsen i sin helhet. Håll till godo!

Niklas & Kerstin

Karta
160600b 160600c 160600d 160600e 160600f 160600g 160600h 160600i 160600j 160600k 160600l 160600m 160600n 160600o 160600p 160600q 160600r 160600s 160600t 160600u 160600v 160600w 160600x 160600y 160600z 160600zz 160600zzz 160600zzzz 160600zzzzz 160600zzzzzz 160600zzzzzzz 160600zzzzzzzz 160600zzzzzzzzz
160601a 160601b 160601c 160601d 160601e 160601f 160601g 160601h 160601i 160601j 160601k 160601l 160601m 160601n 160601o 160601p 160601q 160601r 160601s 160601t 160601u 160601v 160601w

Maj 252016
 

bgr_ingressDet är nu tre år sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds som berättar om Englands långa fell running historia parallellt med författarens egna försök att klara den klassiska Bob Graham Round under 24 timmar. Det var då jag blev såld på de engelska bergen, först omedvetet men efter ett par besök närmast beroende, med skov av svårartad längtan. BGR (Bob Graham Round) är ingen tävling utan man genomför den själv eller tillsammans med likasinnade närsomhelst. För att få sitt namn inskrivet i Bob Graham Round Clubs rullor och därmed erhålla det snygga diplomet behöver man verifiera hela rundan, allra helst med support eller att man är två. Lite gammalmodigt kan tyckas med tanke på alla tekniska finesser med GPS och trackers som finns tillgängliga idag, men engelsmän är som bekant rätt konservativa när det kommer till vissa saker. Och vad innebär då BGR? Jo, en nätt runda i Lake District där man ska besöka 42 bergstoppar under 24 timmar. Man bestämmer själv när man lämnar Moot Hall på torget i Keswick och om man önskar göra det med- eller motsols. Optimalt vägval för rundan innebär drygt 11 mil och 8200 höjdmeter. De flesta startar på kvällen eller vid midnatt och springer medsols. Det är många faktorer som spelar in och som dessutom ska klaffa för ett genomförande av hela BGR och under 24 timmar förstås. Både Kerstin och jag känner oss i form och härligt taggade med den där sköna längtan till det oskrivna och ödesmättade. Och visst är det så att ödet har ett stort finger med i spelet, men mer om det avslöjas en annan dag. Annars är det som alltid det nyckfulla engelska vädret i bergen som är orosfaktor nummer 1. Det blir som det blir, men vi har i alla fall tre datum, tre dygn, i början av juni att välja på för vårt helhjärtade försök.

bgr_map

Nedräkningens tid är inne. Tidigt på fredag morgon bär det av med flyg till Manchester och därifrån tåg upp till Lake District. Det blir ett kort stopp i Ambleside för att inhandla lite nödvändigt och käka sedan bussen till Dunmail för att reka och fräscha upp minnet av etapp 3 (Dunmail till Wasdale) av BGR. Checka snabbaste stigen nerför Seat Sandal. Memorera terrängen mellan Steel Fell och High Raise. Hitta den genaste stigen utan att tappa höjd runt Scafell upp via Foxes Tarn. Kolla vattentillgången i bäckarna. Ja, och självklart bara njuta av de underbara bergen och ta det som det kommer med två övernattningar under bar himmel i sovsäck och vattentätt sovsäcksöverdrag. Blir således skön bergstillvaro med både vandring och löpning tills jag möter upp Kerstin i extremt outdoortäta Ambleside vid lunchtid på måndag med övernattning i pittoreska Grasmere. På tisdagen tar vi bussen till Keswick och vårt boende där för att ladda och vila inför starten klockan 22:00 på tisdagkvällen, såvida inte skitväder med undergångskaraktär sveper in. Vi ber troget till vädergudarna för bästa möjliga väder.

Följ oss live på nätet
Vi har hyrt en GPS-tracker från Open Tracking som är kopplad till en BGR-karta och ni som vill kan kolla vår framfart i realtid. Vårt mål är att starta tisdag 31 maj kl 22:00, om vädret är OK. Ni hittar den skalbara kartan med de 42 bergstopparna utsatta på följande länk: http://live.opentracking.co.uk/bg2016/?n=22

Den som är intresserad kan givetvis kolla in vår story från vår rektur av BGR för snart två år sedan i soligaste och hetaste vädret. Tufft även det. Att behöva leta efter vatten när man springer BGR är inte önskvärt om man vill hålla tidsschemat.

bgr_skiddaw

Kuriosa om BGR
Som en parantes kan nämnas att det tog författaren Richard Askwith tre ofullbordade försök innan han lyckades på fjärde. Scott Jurek sprang BGR för två år sedan och nådde Moot Hall med ”god” marginal på 23:44. Legendaren Billy Bland innehar fortfarande rekordet på sagolika 13:53 som han satte 1982 med grymma fellrunners som support. Den 23 april nu i år var det dags för Jasmin Paris (damsegraren i Dragon’s Back Race 2015) att visa vad som är möjligt när man gör något helhjärtat. Hon genomförde BGR på enastående 15:23 och knäckte därmed Nicky Spinks damrekord på 18:12 från 2012. Nåväl, 49-årige Nicky Spinks är ju en bergens drottning och för mindre än två veckor sedan (14-15 maj) blev hon en legend då hon genomförde en dubbel-BGR på tiden 45:30 och slog därmed Roger Baumeisters rekord från 1979 med över en timma. Statistiken genom åren talar sitt tydliga språk och färre än hälften av de som försöker sig på BGR klarar det ända fram och under 24 timmar. Så vad kan två svenska löpare åstadkomma i Lake Districts berg? Ja, mål nummer ett är ju att försöka genomföra BGR och förhoppningsvis under 24 timmar. Om vi klarar det blir vi dessutom – vad vi vet – de första svenskarna som genomför BGR, men det får väl mest ses som guldkant på tavlan om allt går väl.

Snart är vi där…

bgr_gg

Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta