Jun 252017
 

1aaLite mer än en vecka har passerat sedan jag kom hem ifrån min 15 dagar långa vistelse i fantastiska Lake District. Jag väljer att använda ordet ”fantastiska” även om mitt tänkta äventyr inte blev lika fantastiskt som jag innerligt önskat. Som jag nämnde i föregående inlägg (Wainwrights next!) fanns den där kalkylerade risken på 10-15%, ett blankt oskrivet utrymme för sådant som kan inträffa och som jag inte kan rå över. Dessa oskrivna situationer som kan uppstå påverkar både genomförandet och utfallet för äventyret ifråga och som jag alltid brukar säga: ”På ett löpäventyr över 5-10 dagar i prövande terräng kan du vara säker på en sak och det är att en eller flera saker kommer att inträffa som kan äventyra äventyret, du vet bara inte vad, hur väl förberedd du än är.” Det är väl också detta som är charmen och just gör ett äventyr till ett äventyr, även om det inte blev som jag först målat upp det. Det blir det sällan. I slutändan handlar det – för min del – ändå om upplevelser och då försöka få ut det mesta och bästa trots omständigheter som rubbar den ursprungliga planen. En plan är bara en plan och det finns ofta en bakomliggande plan. För min del handlade det om utmaningen att besöka Wainwrights alla 214 toppar på 10-12 dagar, självförsörjande med camping i bergen. Den bakomliggande planen var att på detta sätt skulle Wainwright-rutten ta mig till Lake Districts utkanter som jag aldrig besökt och förmodligen inte kommer att besöka utan särskild anledning. Sedan ville jag så gärna uppleva Lake District fullt ut med övernattning i tält. Tystnaden, gryning, skymning, enskildheten och, ja, långa dagar i bergen. Nu blev det inte riktigt så. För många dagar redan i inledningen med riktigt skitväder bestående av ihållande regn och hårda vindar med stormbyar och mycket dåligt sikt bidrog till att jag fick krypa in i ett hörn som en blöt hund med svansen mellan benen och tänka om. Ta en dag i taget, besöka så många Wainwright-toppar som möjligt och göra det bästa av situationen utifrån väderläget. Även om jag slickat såren kvarstår ändå ett sting av oförrättat ärende och att det inte blev fler än tre övernattningar i tält! Drömmen lever fortfarande, tro inte annat.

Jag fick dock flera dagar med bra väder och av dessa värderar jag tre heldagar högt; första och sista dagen och så fredagen i de norra böljande kullarna. Totalt blev det 36 mil, drygt 18000 höjdmeter och totalt 86 Wainwright-toppar samt etapp 1-2 och halva 3 på Bob Graham Round.

1b

Soligt social inledning
Gav mig av från mamma till Arlanda klockan fem på torsdag morgon den 1 juni. Klockan 12:30 anlände jag med tåg från Manchester Airport till Penrith där vännen Stuart Smith mötte mig. Busstrafiken mellan flera orter i Lake District är väl utvecklad med regelbundna turer medan det till andra orter ”på andra sidan berget” kanske går ett par turer om dagen. Eftersom mat väger var planen att bara bära mat och energi för två dagar i taget. Jag hade i förväg kontaktat YHA (Youth Hostel Association) i Patterdale, Langdale och Honister Hause och frågat om det var OK att lämna paket med mat hos dem för att plocka upp när jag passerade dem under själva Wainwrightäventyret. Samtliga var positiva och svarade att det gick bra. Patterdale tycks inte vara en turistattraktion då få bussar går dit så Stuart erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag inhandlade gas i Penrith sedan bar det iväg. Väl i Patterdale stannade vi till i byn då det enligt Stuart skulle vara någon Wainwright happening där men som vi nog skulle missa. Stuart verkar känna alla i Lake District och ha koll på det mesta när det kommer till fell running och allehanda outdooraktiviteter. Själv håller han kurser i navigation, säkerhet i bergen och erbjuder sin kunskap och tjänster till behövande. Det visade sig att vi kom lagom till invigningen av en skifferplakett som monterats på det gamla postkontoret i Patterdale. Det var nämligen där som de absolut första böckerna av Alfred Wainwrights första bok i volymen A Pictorial Guide to the Lakeland Fells såldes. Det blev en trevlig tillställning med entusiastiska människor, fika och samtal om Wainwright. Joe Faulkner (den enda som genomfört alla fyra Dragon’s Back Race) kom förbi, lite stelbent efter senaste DBR. Blev samtal om Wainwrightäventyret då han ju är en veteran och som supportat både Joss och Steve på deras respektive genomförande av Wainwrights. Ellie från YHA Patterdale var också där och efter invigningen åkte vi till hostelet där jag lämnade paketet med mat i Ellies vård. Jag fick dörrkod utifall jag skulle komma förbi sent eller när receptionen var obemannad. Schysst! Därefter åkte Stuart och jag vidare och vi hann avhandla en hel del. Det skiljer bara ett år mellan oss och det visade sig att vi har väldigt lika (=bra) musiksmak, hela brittiska 70- och 80-talssvängen från Bowie till Joy Division. Han berättade vidare om betydelsen bakom namnen på många bergstoppar och platser vi passerade då han var snäll nog att skjutsa mig till YHA Langdale där jag skulle lämna nästa paket och även bokat min första natt i Lake District. Väl där tog vi farväl och han fortsatte mot Keswick där han skulle möta upp ett gäng cyklister som han skulle supporta. Det var strålande sommarväder och efter att jag checkat in tog jag en långpromenad i eftermiddagssolen över Loughrigg till Ambleside, för att testa nya GPS:en och ta en gofika på schyssta Esquires Coffee.

1c 1d 1e 1f 1g 1h 1i 1j 1k

Vaknade till duggregn på fredag morgon. Mysigt. Åt frukost. Tog ryggan och joggade iväg längs Grasmeres strand till den pittoreska lilla byn med samma namn. Tog där en fika i väntan på bussen till Keswick. Hade inget boende bokat i Keswick på fredagen såg jag kollade direkt med YHA där och de hade en bädd. Perfekt då jag redan förbokat en bädd på lördagen. Installerade mig i rummet och låste in packningen och gav mig ut på stan. I Keswick finns allt en löpare behöver. En mängd outdoorbutiker och den bästa löparbutiken (Kong Climbing) vid sidan om Pete Bland Sports i Kendal, närheten till de omgivande bergen, busstationen med bussar till destinationer i hela nationalparken för dagsturer i löpskorna, flera schyssta restauranger, en suverän bokhandel och oräkneliga B&B plus ett par hostels. Tog en tur till Kong och upptäckte att Berghaus kommit med en uppföljare till den svårt saknade hypersmocken, nu i ett något robustare material och vikt på 100 gram, men 260 pund?! Hör en bekant röst längre in i butiken och det visar sig vara Aleks Kashefi, som jag träffade ett par gånger i Lake District förra året och som sprang från Nordkap till Gibraltar 2016/2017 på 196 dagar. Många svenska löpare gjorde honom sällskap genom Sverige i höstas. Det blev ett trevligt samtal då även han hade ett Wainwright-äventyr på gång, fast ett helt annat koncept. Sedan blev det ett besök på favorithaket Java Coffee för en latte med caramel shortbread. Därefter tillbaka till boendet för att packa ner en drybag med två dagars mat och energi i ryggan och jogga iväg till Wainwright-toppen Dodd nedanför Skiddawmassivet. Efter en lång svettig klättring i solen hittade jag ett bra ställe vid en stenmur mellan toppen Carl Side och Dodd där jag gömde maten, som skulle komma till bruk inför sista etappen på äventyret. Tog mig sedan upp på Dodd som jag aldrig varit på tidigare. En liten tjuvstart på Wainwrights. På vägen tillbaka träffade jag Joe Faulkner längs floden Greta och vi stannade till för en pratstund. Världen är bra liten ibland.

1l 1m 1n 1o 1p

Vaknade till strålande sol på lördagen och med floden Gretas porlande utanför fönstret. Började känna av pirret ordentligt och ville mest bara ge mig iväg. Kollade väderprognosen som dessvärre inte såg så lovande ut för den kommande veckan. Tyvärr brukar de (till skillnad från SMHI) vara rätt pricksäkra i sina prognoser. Åt frukost och tog sedan en latte på Java innan jag tog bussen till Honister Pass. Skulle lämna ett matpaket där på YHA men deras reception öppnade först vid fem på eftermiddagen varför jag bestämt mig för att gömma drybagen med mat en bit upp i bergen mot Grey Knotts där jag enligt min plan skulle passera framåt kvällen dag 1. Vandrade sedan Coast to Coast leden ner till Seatoller och buss därifrån tillbaka till Keswick. Firade att all mat nu var på plats med ännu en latte på Java. Gled in på Kong och snackade med ägaren som ju är en trevlig och dedikerad fell runner. Sedan vidare till outdoor-butiken Rathbones då jag haft en del kontakt med ägaren Neil (Rathbones) senaste halvåret då han är väl insatt i Wainwrights och skaran av support kring Joss och hans genomförande. De är väl också den enda butiken (som Neils far en gång startade) som har och säljer Joss lilla häfte Joss Naylor MBE was here – A personal account of the complete traverse of The Wainwright Lakeland peaks. Vi pratade en stund och sedan sa Neil ”Wait a minute” och försvann in bakom en dörr och var tillbaka efter en minut: ”This is for you and good luck to your adventure!” Han räckte mig Joss lilla häfte som visade sig vara signerad av Joss himself! Blir så himla rörd av dessa vänliga engelsmän! Som om det inte räckte med det så hörde även de engelska löparna Jim Mann och Sabrina Verjee av sig och erbjöd sig både sällskap på äventyret samt boende och duschmöjligheter under själva äventyret. Och det är ju detta som är fell running gemenskapens kärna, alla hjälper varandra, inte minst när det gäller att genomföra Bob Graham Round och liknande kommersiellt befriade utmaningar.

1q

Tittade in på George Fischer innan det var dags att återvända till YHA för att förbereda packning och de sista detaljerna inför starten från Moot Hall på söndag morgon. På George hittade jag så regnbyxorna av märket Montane, som jag testade på Kong förra året men dumt nog aldrig köpte då. Mina Inov-8 Race pant 150 börjar sjunga på sista versen. Testade Montanebyxorna och de satt superbra. Tror inte det är många märken som erbjuder tre benlängder på sina regnbyxor avsedda för löpning. Dumsnål som jag är ibland tänkte jag bara ”Nä, jag köper dem när jag åker hem till Sverige”, vilket skulle visa sig vara ett ytterst korkat beslut.

Tillbaka på YHA visade det sig att en trevlig löpare lagt beslag på en av sängarna. Han var rätt speedad då han nyss kommit tillbaka från en lätt löptur. Han var där för att på söndagen springa en kvaltävling (British Athletics trial for the European Mountain Running Championship) uppför Skiddaw. Vi pratade medan jag packade ryggan och gjorde i ordning allt. Klockan var ställd på 05:00. Stämt möte med Steve Birkinshaw vid Moot Hall klockan sex på söndag morgon. Olyckligtvis var det en ölfestival i Keswick på lördagkvällen och jag misstänkte att det skulle bli en del spring i korridoren på natten. Ingen i mitt rum skulle tack och lov delta i dryckeseventet.

Dag 1 (söndag 4 juni)
4
Alarmet gick igång klockan fem på morgonen. Hade inte fått någon djupsömn då någon idiot till fylletratt stod och skrek utanför vandrarhemmet till och från. Gråmulet väder utanför. Slut på finvädret tydligen. Tog min packning och gick ner till köket och fixade min frukost. Snart. Snart. Äntligen dags att få ge sig av och spola bort abstinensen ur blodet och stilla de längtande benen. Kvart i sex promenerade jag bort mot Moot Hall genom en spöklikt tyst liten stad. Bara fåglarna var oberörda av veckodag och en tankfull renhållningskille på torget. Annars stilla och tyst. Fem minuter i sex såg jag Steve komma joggande. Han skulle göra mig sällskap ett par timmar innan familjeangelägenheterna tog vid. Sista dagarna på school holiday. Vi snackade och Steve suckade när han lyfte min rygga. Klockan slog sex och vi gav oss iväg. Yes, så underbart. Molnen sprack upp och solen tog över allt mer.

Jag var glad att Steve gjorde mig sällskap över de första topparna då det är klurigt att hitta rätt väg/stig mellan de tre första topparna som i dalarna går genom gårdar och betesmarker. Gäller att undvika ”no rights of way”. ”These low places is always navigational difficult. Always easier upon the fells.”, som Steve uttryckte det som om han läst mina tankar. Dessutom hade de bortspolade broarna sedan oväderskatastrofen (stormen Desmond) i december 2015 ännu inte återuppbyggts så vi fick vada över floden Greta efter första Wainwright-toppen Latrigg. Det var skönt att låta Steve sköta guidningen.

När vi kom till den tredje toppen Walla Crag tackade Steve för sig. Jag lovade att höra av mig under äventyret och han ville gärna sammanstråla när jag påbörjade the Dodds om någon vecka längre fram, om allt gick enligt plan.

Det rullade på över relativt blöta ”platåer” mellan topparna och snart nådde jag Raven Crag. Halvklurigt navigationsmässigt då jag ville undvika skogen som till stor del täcker toppen. Kom så på en stig som inte var utmärkt på kartan och nådde snart toppen. Kul! Från den riktning jag kom ser toppen inte så mycket ut för världen men från öster (Dodds och Thirlmere) skjuter klippan ut dramatiskt och ser närmast ointaglig ut. Den har genom åren dragit uppmärksamheten till sig men jag har liksom inte ”haft vägarna förbi”.

Betade av några mindre spektakulära Wainwrights genom blöta ”boggiga” områden. En sak blev rätt snart uppenbar och det är att en rutt som denna inte på något sätt är logisk frånsett att hela sträckningen som knyter ihop alla 214 Wainwright-topparna är den mest effektiva vad gäller distans (52 mil) och höjdmeter (36000m). Men det innebär inte att vägvalen är naturliga eller logiska, tvärtom. Mycket stiglösa vägval och korsande av dalgångar. Karta är ett måste hela tiden samt att då och då ta ut bäring med kompassen, trots klockren sikt. Detta för att många av Wainwrights toppar ibland bara är ”upphöjningar” som är dolda av mer närliggande kullar eller berg. Det går inte att ta sikte på toppen ifråga visuellt. Avvikelser och omvägar för att komma på någon stig kostar tid och energi. Lunch bestående av potatismos och torkat kött intill en liten bäck nedanför Great Crag.

Efter Grange fell blev det en lång stenig utförslöpa ned mot byn Rosthwaite i Borrowdale och nästa topp Castle Crag, den lägsta av alla Wainwrights med sina 298 meter. Solen stekte men tack och lov var det rätt blåsigt uppe på höjderna. Inne i Rosthwaite ville jag vika av på en liten väg men där stod en fet jeep med djurtransportsläp mellan stenmurarna. När det gäller byar är kartan sällan tillräcklig och precis som Steve sa och jag själv upplevt många gånger är det nere i dalgångar med byar och/eller gårdar som navigeringen blir extra klurig. Det här visade sig bli ett kostsamt navigeringsfel som tog säkert en timma, onödiga höjdmeter och fem kilometer extra i en lång lov för att nå Castle Crag. Läckert ställe, men jag var rätt ”pissed off” så att säga. Från Castle Crag tog jag dock den snabba optimala vägen jag skulle ha kommit på och kom ut där jeepen stått. Där fanns ett enkelt café. Det var varmt så jag bestämde mig för att ta en latte och en bägare med några glasskulor. Satte mig i trädgården och började prata med en tjej som varit uppe på Green och Great Gable. När vi sitter där och pratar tittar plötsligt Steves huvud över stenmuren. Han ler. Han hade varit uppe i Honister Pass med familjen och skulle nu ta en fika. Vi tog farväl ännu en gång innan jag joggade iväg mot de (vad jag kallar) riktiga bergen. Äntligen!

Latten och glassen gjorde gott. Sen eftermiddag med skön temperatur och vackert ljus. Började den branta långa klättringen upp mot Bessyboot och Rosthwaite Fell och därefter toppen Glaramara, som får en att osökt associera till något glamoröst från musikens 70-tal. Detta var dagens höjdpunkt. Jag har besökt Glaramara tidigare, men den gången för två år sedan var sikten inte många meter när Kerstin och jag skulle plocka en kontroll där under GL3D. Denna gång var sikten vidsträckt och ljuset ljuvligt. Och bergsryggen Rosthwaite Fell kändes som hämtad ur en saga med den stilla tjärnen ”Tarn at Leaves” mellan topparna och i bakgrunden sköt Pike of Stickles tornspira upp mot himlen. Det är ögonblick som dessa som gör alla mödosamma mil värda att genomföra. Jag njöt.

Noterade att vindstyrkan ökat och molnen som tornade upp sig i sydväst. Great Gable var ena stunden fri från moln för att i nästa vara inbäddad och dold. Avverkade ett par toppar till innan jag halvvägs upp till Brown Base bestämde mig för att fixa middag i en bäckravin. Hade varit på färd i över tolv timmar.

Det började bli sent. Betade av Brown Base och Green Gable som var är insvepta i moln (dimma) och sikten reducerad. Passerade Wind Gap och började klättringen upp mot Great Gables topp. Mitt favoritberg i Lake District. Inte mycket till sikt. Månlandskap i dimma. Några får uppenbarar sig här och där. Efter toppen blir det en trixig utförslöpa ned till passet mellan Great Gable och Kirk Fell. Dimman tjock, det blåser hårt och klockan är nästan nio på kvällen. Jag bestämmer för mig att avsluta dagen där och slå upp tältet, särskilt som det finns två små fjällsjöar där. Hittar en bra flack tältplats på nordsluttningen bakom en stor uppskjutande klippa som erbjuder bra lä. Förankrar alla tältpinnar med en stor sten. Hämtar vatten. Kryper in i tältet och byter om till nattdressen. Tar av mig strumporna. Fotsulorna är som russin och upptäcker att huden på mitt ganglion på vänster stortåled är bortskavd. Ett öppet sår. Det är något med just detta skopar som skaver mot knölen trots att jag snörat om skon. Inte så med mitt tidigare par 225:or. Får fundera ut något under morgondagen. Testar något nytt genom att pudra in fotsulorna rikligt med talk och sedan ner i yllestrumporna. Planen är sedan att smörja in fötterna med NOK när jag vaknar under natten för att pissa, vilket jag alltid gör på äventyr som dessa.

4a 4b 4c 4d 4e 4f 4g 4h 4i 4j 4k 4l 4m 4n 4o 4p 4q 4r 4s

Dag 2 (måndag 5 juni)
5
Detta med talk visar sig vara klockrent. Vaknar på natten och fotsulorna är släta och fina. Smörjer in dem med NOK. Sömnen blir inte långvarig då jag vaknar till intensivt smatter på tältduken och blåsten som tilltagit ordentligt. Det är inte längre lä där jag ligger utan det kommer hela tiden kastbyar med kulingstyrka eller mer. Glad att jag förankrat tältet med stora stenar. Tältet (Tarptent Notch) får verkligen bekänna färg och gör det med bravur. Jag hade dessutom varit förutseende och sänkt tältet till lägsta höjd så att yttertältet gick ner i backen.

Trots blåsten och regnet hade jag det riktigt gosigt i tältet. Där låg jag och funderade på dagens upplägg. Gick inte att sova. Vinden hade ökat än mer, ryckte och slet i tältet. Drybagen med mat låg gömd några kilometer bort. Inte läge att försöka sig på att laga frukost. Blötlade en halv portion gröt i kallt vatten och tuggade i mig en proteinbar med jag väntade på att gröten skulle svälla någorlunda.

Vid halvsex började jag packa ihop allt i tältet. Ytterligare en positiv lärdom. Det rymliga tältet och framför allt sitthöjd och de båda rymliga absiderna gjorde det möjligt att packa ihop allt och spara tältet till sist. Och jag var verkligen glad att jag i absolut sista minuten packat ner mina nya tunna sealskinz (som egentligen var ämnade för det kommande äventyret i svenska fjällen) och nya regnjackan (Haglöfs LIM 3). Berghaussmocken är fantastisk, men jag vet så väl – bland annat efter Welsh 3000 – att den inte räcker till i timmar av ihållande hällregn och blåst.

Ut i ovädret för att packa ihop tältet snabbt på några minuter. I med allt i ryggan. Upp med kartan och ta ut bäringen mot toppen Brandreth. Vilket jäkla skitväder. Inte mycket till sikt. Höll på att blåsa omkull flera gånger. Det här området kan jag. Betade av Brandreth och joggade iväg mot Grey Knotts. Blev samtidigt medveten om att regnbyxorna inte alls höll tätt, vilket snart var alldeles uppenbart eftersom vatten rann längs benen och ner i de vattentäta sealskinz-strumporna. Det var som att klafsa omkring i vattenfyllda mjuka gummistövlar. Hm, varför i hela fridens namn köpte jag inte regnbyxorna på George Fischer? Pucko! Prickade av Grey Knotts och fick ta det försiktigt ned mot Honister Pass då den steniga stigen blivit till en forsande bäck. Hämtade den gömda maten och bestämde mig för att ”rulla ner” till Seatoller och ta bussen in till Keswick och där avvakta en möjlig väderförbättring. I så fall ta bussen tillbaka till Honister och fortsätta.

I Keswick kollade jag med YHA om de hade någon bädd, men det var fullbokat. Tog en promenad bort till Denton House som jag blivit rekommenderad tidigare. Jo visst, de hade hur många bäddar som helst. Underbart bemötande och kände på en gång att det här var ett ställe som jag skulle trivas på. Så mycket hemtrevligare än YHA och det verkade vara ett ställe där löpare, vandrare, cyklister och outdoormänniskor överlag verkade bo på. Och billigt! Jag fick ett rum för mig själv. Bara packa upp och hänga in blöta plagg i det stora varma torkrummet. Det visade sig att hela huvan på sovsäcken var genomblöt och som bekant torkar dun väldigt långsamt. Kompressionspåsen är helt vattentät men jag hade vänt öppningen nedåt och trots ett tätt åtsittande lock hade vatten/fukt trängt in i alla fall. Ett dygn i torkrummet gjorde dock susen. Köpte en mycket tunn drybag som extra skydd. Sovsäcken är en så viktig del i utrustningen och som inte får bli blöt

Väderprognosen såg väldigt dyster ut och först på onsdagen lovades uppehåll. Regnet föll hela måndagen. Tog det lugnt på Denton House och var nere på stan några gånger. Fikade på Java och inhandlade förstås regnbyxorna av märket Montane. Testade dem i regnet på en joggingtur bort mot Skiddaw. Satt perfekt, mer följsamt och var dessutom lättare jämfört med Inov-8-byxorna, som hamnade i papperskorgen. Passade även på att modifiera min vänstersko genom klippa bort ett område tyg/söm/plös så att ganglionknölen fick fritt spelrum. Den gör inte ont, men den blir snabbt irriterad och svullnar om skon trycker på eller skaver.

På kvällen fick jag en rumskamrat vid namn Adam som cyklade i bergen med MTB och packning. Han var så less på dagens skitväder och valde även han bekvämligheten framför tält bland bergen. Trevlig bekantskap. Meddelade Jim Mann att planerna blivit ändrade och det var bättre att han hittade andra alternativ än att göra mig sällskap på dag 4 och 7, som det var tänkt.

5a 5b 5c 5d 5e 5f

Dag 3 (tisdag 6 juni)
Inte mycket att rapportera. Ihållande regn och blåst hela dagen. Började inse att det skulle bli svårt att hålla tidsplanen, särskilt som min två reservdagar nu var bortspolade från schemat. ”OK, jag får helt enkelt följa planen men med det nya målet ”Bag as many Wainwrights as possible”, så får jag se hur långt det räcker. Att benhårt beta av toppar oavsett väder är inte min grej. Jag vill ha någon form av njutning och upplevelse av bergen, där jag står med vyer runt omkring mig. Stoisk envishet, skygglappar och överdrivet pannbensbyggande är inte det som bär mina ben framåt med glädje. Stundtals kanske, men inte i längden.

Adam valde att fortsätta på sin färd. Jag fick en ny rumskamrat vid namn Reynold. En mycket trevlig kille från Devon och som skulle bo på Denton House i en vecka för att träna och reka Bob Graham Round inför sitt försök senare i juli. Det blev förstås en hel del snack om BG, Lake District, olika utmaningar och resor. Det visade sig att vi hade rätt lika inställning till det mesta och i synnerhet till löpning, att utmaning i kombination med upplevelse var viktigast.

Väderprognosen inför onsdagen såg bra ut. Packade allt och låste in det jag inte behövde i ett skåp på Denton House. Siktade på att ta första bussen upp till Honister Pass på onsdag morgon.

Dag 4 (onsdag 7 juni)
7
Buss till Honister Pass. Blåsigt men höga moln med solglimtar då och då och perfekt temperatur. Började genast klättringen upp mot Fleetwith Pike. Ny topp för mig och med härlig utsikt åt alla håll. Passerade ett gäng vandrare. Gjorde en mindre navigeringstabbe på väg mot Haystacks, en vidare lov istället för en genare väg, men bibehöll istället höjden och fick dessutom se ett klippblock som illustreras i Wainwrights kapitel om Haystacks, där för övrigt Alfreds aska spreds efter sin död. Avnjöt fjällsjön med det vackra namnet som hämtat ur en Harry Potter bok: Innominate Tarn (som betyder ”utan namn”). Onsdag men ändå en del vandrare uppe i bergen. Många som passar på när vädret är OK.

Lång mödosam klättring upp till High Crag men jag belönades med fina observationer av ringtrast. Väl uppe på platån väntade en lång härlig löpning längs hela ryggen ända bort till Great Borne i nordvästlig riktning. Bockade av fem Wainwrigth-toppar. Jag njöt av hela den sträckan med härliga vyer åt ömse håll. Efter härlig gräslöpning och toppen Hen Comb avklarad blev det lunchbreak nere i dalen vid en bred forsande bäck. Fjällkänsla. Njöt av potatismos och torkat kött i solen.

Klättring upp till Mellbreak och jag vart osäker på vilken av dess två toppar som var den rätta Wainwright. Lika bra att besöka båda, varför det blev en riktigt brant nedstigning. De resterande fem topparna som hör till de gräsbevuxna, blöta och böljande slaget var inga pulshöjare men bjöd ändå på skön löpning. Molnen började torna upp sig från sydväst och anta en mer djupt gråblå ton samtidigt som vindstyrkan ökade. Tog sikte på västspetsen av sjön Ennerdale. Det började bli sent och påbörja klättringen upp till Grike och leta tältplats uppe på höjderna i blåsten lockade inte. Det är inte tillåtet att tälta nere i dalarna så jag sprang till Ennerdale Bridge där det enligt kartan skulle finnas en campingplats, men den visade sig vara stängd. Tillbaka till sjön Ennerdale och sex kilometers löpning i onödan. Klockan var halvtio på kvällen, gråmulet med duggregn så jag bestämde mig för att hitta en tältplats lite i skymundan nära sjön. När jag passerat gården Crag Farm fick jag se en ljus fågel sväva fram fjärilslikt över ängarna ner mot sjön. Wow, en tornuggla! Så himla oväntat och läckert. Ny art på löplistan. Jag följde stigen och stenmuren ned mot sjön och hittade slutligen en liten plätt intill muren och några meter till sjön. Även knotten hittade mig. Jäklar vad knott och ingen djungelolja hade jag med mig. Snabbt upp med tältet. Fixade snabbt en middag och medan den sjöd i sin påse njöt jag av tornugglan som jagade över ängsmarkerna på andra sidan muren samtidigt som lönlöst försökte vifta bort knotten. Sedan in i tältet och väldigt tacksam att innertältets myggnät var av den tätheten så att även de små ettriga knotten hölls utanför. Jag blev rejält biten på benen och det märkliga var att den värsta klådan kom först efter ett dygn.

Pudrade in min skrynkliga fotsulor med talk. Åt middag. Borstade tänderna. Pissade i kokkärlet. Kröp sedan ner i den gosiga dunsäcken. Planen var att stiga upp tidigt för att undvika någon ilsken markägare som kom och slet i tältet och hotade med böter.

7a 7b 7c 7d 7e 7f 7g 7h 7i 7j 7k 7l 7m 7n 7o 7p 7q 7r

Dag 5 (torsdag 8 juni)
8
Vaknade mycket riktigt tidigt, men inte av klockan utan av intensivt regnsmatter. ”Jaha, det börjar bli rutin med uppvaknande till regn och ihoppackande av prylarna i tältet.” Lyckligtvis låg tältet bra i lä så jag kunde koka vatten till kaffet och gröten utan problem. Snabb frukost. Sedan ut ur tältet, slå ihop det snabbt, ner med allt i ryggsäcken på sina givna platser. Ordning och reda på packningen är A och O, även i ryggsäcken, så att man aldrig behöver leta efter det man behöver. Och ju färre prylar desto bättre.

OK, vad är planen? Regnet öste ner. Molnen låg riktigt lågt, ned till 300 meters höjd. Även om lågtrycket svepte in från sydväst drog vinden i dalen från ost. Det blir ju alltid si och så med vindriktningar i bergsområden och massiva molnbankar som ”fastnar” i vissa massiv och bergsryggar. Vädersituationen var snäppet värre än det varit dagarna innan. Sikten var riktigt usel och det var mycket obanat på sträckan som väntade. Det skulle inte bli någon njutning alls och det skulle gå långsamt, väldigt långsamt, i rådande förhållanden. Nä, eftersom jag befann mig på Coast to Coast-leden kunde jag lika gärna ta den hela vägen till Honister Pass och därifrån bussen till Keswick. Som sagt, jag börjar få rutinen på dessa nödlösningar.

Det var svårt att få till löpningen i regn och hård motvind särskilt som stigen förvandlats till en forsande bäck och bäckarna som mynnade ut på stigen innan de nådde sjön var många. Nå, denna sträcka nere i dalgången var ny för mig och det var spännande att passera Black Sail Hut och se alla silvertrådar till forsar ringla sig ner från de omgivande bergen ner i dalen för att ansluta till floden Liza. Återigen var jag väldigt glad att ha den lätta men robusta Haglöfsjackan på mig och denna gång nya helt vattenavvisande regnbyxor. Fötterna var torra och nöjda i sina sealskinz.

Efter drygt fyra timmar i piskande skitväder nådde jag så Honister Pass och jag var djupt tacksam att fiket var öppet då det var drygt en timma tills bussen mot Keswick skulle stanna till. Det blev en latte och en chocolate fudge. Och så en latte till.

Ägaren Libby på Denton House log när hon fick syn på mig. ”Hi Nicholas. Bad weather again, huh.” Fick fyrbäddsrummet ”Blencathra” helt för mig själv. I mysrummet intill matsalen satt Reynold och läste. Även han log, men förstod verkligen läget. Han hade tänkt köra etapp 1 av BG men flödet i floden Caldew mellan Great Calva och Blencathra var för högt och strömt att han inte vågade vada över utan tog Cumbria Way via Skiddaw House tillbaka till Keswick.

Tog en tur ner på stan. Fikade på Java och köpte några böcker på genuina bokhandeln Books End. Det var liv och rörelse i stan. Inte konstigt då det var Keswick Mountain Festival helgen lång. Kollade väderprognosen och fredagen såg väldigt fin ut medan lördag och söndag skulle bjuda på regn och hårda vindar. Hm, vad att göra? Inte direkt härligt wild-camp-väder i bergen. Lika bra att kolla med Libby hur det såg ut med bäddar eftersom det är Mountain Festival och förmodligen fullbokat överallt. Det fanns en bädd kvar över helgen. Jag tog den! Bestämde mig för att köra dagsturer med lätt packning i den mån vädret tillät de närmaste tre dagarna. Planen för fredagen fick bli det norra området då jag inte besökt topparna norr om Great Calva.

8a 8b 8c 8d 8e

Dag 6 (fredag 9 juni)
9
Vaknade tidigt och åt frukost med Reynold som skulle ta bussen till Dunmail Raise och ta etapp 3 av BG och efter Scafell ta Corridor route till Seatoller och bussen tillbaka. Vi önskade varandra lycka till.

Eftersom två av de bortspolade broarna längs den gamla fina banvallen mellan Keswick och Threlkeld ännu inte ersatts av nya blev det till att ta den sex kilometer tråkiga asfaltsvägen till Threlkeld. Det var en skön morgon. Aningen kvavt, fläktande vind och högt molntäcke. Det växlar sannerligen snabbt. Men det vore förmätet att klaga. Väl i Threlkeld var det en njutning att ha lätt packning på ryggen. Jag log när jag tog stigen upp mot Gategill. Den stigen kan jag utan och innan, men istället för att fortsätta på Hall’s ridge upp till toppen av Blencathra vek jag av norrut längs med en fin stenmur. Ljuvlig löpning! Precis som i onsdags var det många fler än jag som tog tillfället i akt och ge sig ut i bergen. Började med Souther Fell och dess gräsklädda böljande sluttningar. Blött förstås, men härlig löpning. Sedan blev det Blencathra som fortfarande låg insvept i moln. Det hade inte torkat upp så jag skippade den grymma ridgen Sharp edge. Alltid lika trevligt att vara på Blencathra även om sikten var kass. Därefter var siktet inställt på Mungrisdale Common, som måste vara den avgjort mest mediokra av Wainwrights alla toppar. Det är handlar ju inte ens om en topp, bara ett litet röse på ett flackt vattensjukt område. Jag tog faktiskt fram GPS:en för att kolla att jag verkligen var på rätt ställe. Det var jag.

Tog ut bäring med kompassen då det från och med Blencathra mer eller mindre blev en dag med stiglös löpning över det norra böljande och inte så höga topparna. Solen sken och även Blencathra var helt molnfri. Efter Bowscale Fell blev det en lång och helt sagolik utförslöpa på gräs bland de betande fåren, ner i dalen till en slags geografisk T-korsning av dalar, berg och bäckar. Vadade över floden Caldew och vattnet nådde upp till grenen och jag hade inga stavar med mig. Tog det försiktigt. Förstod hur mycket högre och stridare floden måste ha varit dagen innan då Reynold lät bli att korsa den.

Summa sumarum, dagen blev en av de härligaste på hela resan. En dag där allt bara flöt på, slitigt, svettigt men ändå så mycket njutning för öga och sinne. Ljuvligt väder, härlig löpning, tystnaden, ringtrastar, svarthakade buskskvättor, forsärlor, strömstarar och hela tre arter falk (pilgrimsfalk, stenfalk och tornfalk). Verkligen kul att få uppleva ett för mig helt nytt område i Lake District. Dagen avslutades med den lååånga mödosamma klättringen upp till toppen av Skiddaw, som förstås var inbäddad i moln. Efter sista toppen Lonscale Fell väntade en lång härlig utförslöpa till Keswick och när jag kom ut ur molnen och ner i dalen sken solen. Klockan närmade sig åtta på kvällen och jag kunde höra att festivalens musikfest med många liveakter hade startat. Däruppe på fjället var det bara jag, fåren och korparna och där nere vid sjön i den lilla staden roade sig människor. Jag log och kände mig tillfreds och privilegierad!

9a 9b 9c 9d 9e 9f 9g 9h 9i 9j 9k 9l 9m 9n 9o 9p 9q 9r 9s 9t

Dag 7 (lördag 10 juni)
10
Som sagt, tog varje dag som den kom. Vaknade till skitväder utanför fönstret. ”Så, vad får det bli idag då?” Åt frukost med Reynold och studerade kartor. Bestämde mig för att ta bussen till Honister Pass och bocka av ett antal Wainwrights och avsluta med Catbells och springa de sista kilometerna in till Keswick. Sagt och gjort, tog vägen förbi Java för en latte och sedan bussen till Honister. Regn och blåst. Full fart i Keswick i och med Mountain-festivalen och Charlie Sproson (Mountain Run) arrangerade löploppen under helgen, 10 och 25K på lördagen och 50K på söndagen. Lördagens löparevent var redan igång när jag åkte med bussen längs Derwentwater. Kände mig lite mesig som klagar över vädret när de springer i linnen. När det gäller löpning slår engelsmännen, åtminstone de som hängett sig åt fell running, finnarna med hästlängder vad gäller äkta sisu!

Vandrade den långa vägen upp från Seatoller till Honister och därifrån den lååånga stigen upp mot Dale Head. Den sista långa klättringen på femte och avslutande etappen av Bob Graham Round. Den är inte så brant, men det känns som man aldrig kommer fram. Hård vind och smattrande regn och dimma. Mötte faktiskt tre löpare varav en uppe vid Dale Head och jag blev full i skratt då han sprang och samtidigt lutade sig mot vinden, vilket såg rätt lustigt ut.

Väl uppe vid Dale Heads mäktiga röse valde jag att ta höger istället för vänster och BG-rutten. Fram med kompassen då det blev en stiglös loop mot toppen High Spy. Halvvägs dit blev jag smått förvirrad då altituden på klockan inte stämde med höjden på kartans höjdkurva där jag tyckte att jag borde befinna mig. ”Navigerade jag verkligen så illa?” Tog fram GPS:en. Nä, min position stämde bra. Tittade på klockan igen och då visade det sig att den totala höjdstigningen var snarlik altituden. Det där fenomenet har hänt mig en gång tidigare. Det var bara att fortsätta och det sköna var att jag skulle springa på hela bergsryggen till Catbells i nordostlig riktning vilket innebar blåsten i ryggen.

Betade av High Spy, Maiden Moor och slutligen Catbells. Härlig löpning om än blöt då stigarna blivit till bäckar. När jag närmade mig Catbells började molnen lyckligtvis spricka upp och det bjöds på dramatiska vyer mot de mäktiga bergen i väster. Snart upphörde även regnet. Jag älskar verkligen denna typ av vyer när ljus och moln sätter vyerna i rörelse. Dynamik. Vyn förändras hela tiden och det är lätt att förlora sig i fotokonsten. Välkomnades av ett korppar vid Catbells.

När jag kom ner mot Derwentwater och Portinscale sken solen för fullt. Kunde inte annat än le. Vädergudarna måste tycka det här är jättekul. Kom in på slutklämmen av den markerade 25 kilometersbanan och när jag närmade mig Keswick såg jag en välbekant figur i sandaler. Kom ikapp sällskapet och utbrast i överraskande ton ”Hello there Aleks!” Visade sig att han varit funktionär på tävlingen och skulle vara det även på söndagens 50K-tävling. Vi kom till sista checkpointen innan målgång och de trodde jag var siste löparen.

Det blev en soft eftermiddag på Denton House. Reynold hade tagit vilodag och satt och pratade med en tjej (Sara) som också tagit in och var dedikerad löpare. Hon var där för att skriva om festivalen för ett outdoormagazine. Trevlig bekantskap och det blev en kväll med löparsnack.

10a 10b 10c 10d 10e 10f 10g 10h

Dag 8 (söndag 11 juni)
11
Vaknade upp till gråmulen himmel men inget regn. Åt frukost i lugn och ro. Planen var att springa the Dodds range, etapp 2 av Bob Graham Round. Tog asfaltvägen mot Threlkeld men vek sedan av på en fin stig som jag mindes från tävlingen 3×3000 för några år sedan. Snart var det dags för den branta långa klättringen upp till första toppen Clough Head. Jag har aldrig gillat inledningen som är en rätt sumpig historia. Det intressanta var dock att ”BG-stigen” flyttat sig betydligt mer västerut jämfört med tidigare år och senast för ett år sedan. Blåsten blev jäkligt påtaglig ju högre jag kom och väl uppe på toppen var det minst hård kuling. Den långa härliga utförslöpan på gräs mot Great Dodd är i vanliga fall helt fantastisk, men det var som om någon placerat ett grästäckt löpband där i backen. Jag kom ingenstans i motvinden, jo, men det kändes inte så. Plötsligt började det regna. Så hårt att det sved in ansiktet. Trodde först att det var hagel, men det var regn i kombination hård vind. Jag kom halvvägs upp mot toppen av Great Dodd som var inbäddad i moln och kände bara ”Nä, det här går inte!” Droppade ner och tog en ny väg runt Clough Head och så tillbaka till Denton House. Även Reynold hade avbrutit sitt pass och Keswick Mountain Festival beslutade att ställa in hela evenemanget för söndagen på grund av det hårda vädret. Charlie valde dock att genomföra 50K-tävlingen. Borde ha anmält mig till den istället.

Dagarna började rinna iväg. Väderprognosen såg hyfsat bra ut för de kommande dagarna men ändå ostabilt och opålitligt. Behövde ju även hämta min utplacerade mat, som åtminstone skulle komma till användning för det kommande äventyret i svenska och norska fjällen i augusti.

11a 11b

Dag 9 (måndag 12 juni)
12
Tog morgonbussen till Grasmere. Höga moln och inget regn. Sprang sedan längs sjön och vidare till YHA Langdale. Hämtade mitt matpaket och tackade dem så hemskt mycket för hjälpen. Sprang vidare längs Loughrigg och Rydalsjön. En ny träbro hade ersatt den bortspolade stenbron. Förra året fick Kerstin och jag vada över floden, men då var det rejält lågvatten. Nu var det högvatten.

Hade bestämt mig för att köra Fairfield Horseshoe om vädret var OK. En riktigt härlig runda/hästsko med fina toppar och läckra vyer. Första halvan till Fairfield går i stort sett uppåt hela vägen men det bjuds på några sträckor med fin löpning. Från Fairfields platå som närmast liknar ett månlandskap med ett gytter av sten och skiffer bjuds det på vyer åt alla håll. Därifrån är det först teknisk löpning på flacken men när väl bergryggen böjer av mot Ambleside väntar en flera kilometer lång utförslöpning, mestadels på gräs och halvsumpigt underlag, för att avslutas med grus och asfalt. På så vis fick jag in åtta Wainwright-toppar, ingen ny dock. Kom ner till Ambleside på eftermiddagen. Hann med en fika på Esquires innan bussen till Keswick avgick.

En riktigt skön dag i bergen!

12a 12b 12c 12d 12e 12f 12g 12h 12i 12j

Dag 10-11 (tisdag-onsdag 13-14 juni)
13_14
Hade förbokat boende på YHA i Keswick på tisdagen, men jag var ambivalent. Enligt prognosen skulle vara uppehåll hela tisdagen och bli fint på onsdagen. Mina två sista heldagar i Lake District. Jag var ju där för att tälta i bergen och det hade bara blivit två nätter i tält. Skamligt och framför allt väldigt tråkigt.

Bestämde mig för att köra etapp 1-3 av Bob Graham Round och tälta någonstans i bergen beroende på hur långt jag hann. Gav mig av mot Skiddaw. Låga moln men inget regn. Man kan väl sammanfatta dagen som navigationsträning i dimma. Alla 12 toppar på etapp 1-2 av BG var insvepta i moln/dimma, utom Clough Head, där jag träffade en tjej som satt vid röset och knaprade på en flapjack. Hon tränade för ett BG-försök i slutet av juni. Det blev en trevlig pratstund.

Navigeringen på etapp 1 av BG flöt på bra och det var skönt med normal vind och noll regn. Navigeringen mellan Clough Head och Stybarrow Dodd är notorisk svår i dimma, vilket Kerstin och jag bittert fick erfara förra året på vårt BG-försök. Det var inte lättare nu i dagsljus, men jag hade ingen tidspress. Svårast är sträckan Great Dodd-Watson’s Dodd-Stybarrow Dodd med få höjdskillnader, gräs, flackt och bara antydan till stigar och de två senare topparna ligger liksom en bit vid sidan om det som skulle kunna kallas huvudstig. Bra träning och jag var tvungen att ta fram GPS:en vid två tillfällen, vilket är resultatet när man tar ut bäring men släpper fokus och springer utför i ren glädje och låter sig förföras av det som känns bra, utan att benhårt hålla koll på kompassriktningen. Bra träning hursomhelst.

Skippade ridgerna Swirral och Striding edge då dimman inte erbjöd några som helst vyer. Uppe på Helvellyn var det helt folktomt. Bara jag och några Herdwickfår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Betade av Nethermost Pike och Dollywagon Pike innan jag droppade ner till den fina ”grytan” med Grisdale Tarn i botten. Beslöt mig för att övernatta där. Vackert och så tillgång till vatten. Tre pass mellan bergen leder in/ut, vilket gör att det ofta blir mer vind. Fick gå runt hela sjön innan jag hittade en flack yta som var någorlunda torr och låg lite i lä. Väderprognosen från pålitliga MWIS (Mountain Weather Information Service) hade spått att molnen skulle ligga lågt på onsdag morgon men sedan lätta snabbt på förmiddagen. Om så var fallet skulle jag få en fin utsikt från tältet bort mot den läckra ridgen/ryggen St Sunday Crag.

Det blev en lugn natt och ett uppvaknande på morgonen till ljudet av grågäss och skrattande moripor. Inget regnsmatter. Kikade ut under yttertältet och dimman låg tät. ”Tror jag sover vidare…” och så gjorde jag. Vaknade vid åtta halvnio nästa gång. Dimman hade lättat och molnen tog höjd alltmer. Härligt! Lagade till frukost bestående av kaffe och gröt. Sista heldagen och jag var beredd att njuta hela vägen så mycket det bara gick. Medan jag låg där och gottade mig åt utsikten hann två par vandrare passera och så en kvinna med avgjort mycket mer packning. Hon vek av från stigen ner till mig och vi hade ett trevligt samtal. Hon hade sett mitt uppslagna tält på kvällen men inte hittat någon lämplig tältplats utan hade istället vandrat ner i dalgången mot Patterdale.

Jag packade ihop mina prylar och joggade iväg på stigen längs med sjön. Mötte flera vandrare på den korta sträckan. Förmodligen på väg till Helvellyn, den mest besökta av alla toppar i Lake District. Jag själv påbörjade klättringen upp till Seat Sandal sedan utförslöpning till Dunmail Raise och så den branta klättringen upp till Steel Fell och etapp 3 av BG. En del sumpiga partier väntade men ändå en lång sträcka med löpning. Den här etappen av BG rekade jag ordentligt förra året och vägvalet satt i det muskulära minnet och i skallen. Rätt på alla toppar. Träffade på några fell runners och många vandrare. Vädret var perfekt med växlande molnighet, lagom mycket sol, fläktande vindar och skön temperatur. Gott om vatten i bäckarna så det var inget problem med vätskeintag och härlig avkylning av huvud och överkropp.

När jag kom upp på toppen av Sergeant Man var känslan närmast förlösande. Svårt att beskriva. Äventyret som kapsejsade på ett tidigt stadie och detta eviga varannadagsväder, förhoppningar som kastas fram och tillbaka och alldeles för många nätter på vandrarhem, vilket gör att det helt enkelt inte blir något flyt i äventyret. Men när jag stod där på toppen spelade allt detta ingen roll. Ja, och det är väl just så att med motgångar uppskattar jag helt enkelt de härliga ögonblicken så väldigt mycket mer. Där ifrån Sergeant Man tog jag in vyerna och alla Langdale Pikes som väntade på ett besök av mig. Men först bar det av till High Raise, där jag varit ett antal gånger genom åren, men aldrig egentligen upplevt eller uppskattat vyerna i 380 grader, såsom vid detta tillfälle. Märkligt. En kille som jag hjälpt med navigeringen tidigare kom ikapp och han fick ta några bilder på mig med alla bergen i bakgrund. Vi hann byta en del trevliga ord. Inte stressa, då missar man de fina ögonblicken. Direktsändning, utan omtag.

Fortsatte min färd och besökte mediokra Thunacar Knott, skippade Pavey Ark, men tog Loft Crag (en Wainwright men som inte ingår i BG) efter Harrison Stickle och så den sista av Langdale Pikes: Pike of Stickle! Min klara favorit. Som ett vackert rundat torn som skjuter i höjden. Två löpare och en hund var snabbt uppe och checkade av toppen innan de försvann ner igen med sikte mot nästa BG-topp, Rosett Pike. Jag följde dem i spåren och efter Rosett Pike valde jag stigen mot Esk Hause och sedan den långa, väldigt långa, steniga utförslöpan ner till Seathwaite och därifrån asfalt till Seatoller för att ta bussen tillbaka till Keswick. Visst, hade jag startat tidigare hade jag förstås hunnit med Scafell Pike och BG-topparna där, men de kunde jag redan och det var inte syftet med dagen, som ju var att njuta och ta in så mycket vackert som möjligt. Jag ville avsluta med en riktigt fin dag som på sikt gjorde det möjligt att längta tillbaka till Lake District. Och jag fick verkligen en kanondag utan måsten eller borden. Jag bara upplevde dagen!

13a 13b 13c 13d 13e 13f 13g 13h 13i 13j 13k 13l 13m 13n 13o 13p 13q 13r 13s 13t 13u 13v 13x

Dag 12 (torsdag 15 juni)
15
Tidig morgon. Gav mig av för att hämta drybagen med mat som jag gömt i passet mellan Dodd och Carl Side. Tog stigen över Skiddaw Little Man och plockade tre nya Wainwrights i form av Carl Side, Long Side och Ullock Pike. Sedan blev det en sista fika på Java där jag kom i samtal med en vandrare vid disken och jag förklarade att detta var Keswicks bästa kaffehak. De har ju klippkort med tionde koppen gratis, men jag hade trott att jag aldrig skulle behöva det, men jag måste ha druckit minst 10 latte där under min vistelse. Det förstod tjejen i kassan också som bjöd mig på denna sista latte. Sådant gör en glad! Sedan blev det buss till Penrith, tåg till Manchester och mitt förbokade boende på YHA. Flyg hem på fredag morgon. Hem till mamma och hämta katterna. Tåg till Eskilstuna. Hemma på uteplatsen hade gräsmattan blivit en vacker äng, vilket katterna gillade. Somnade tidigt på fredag kväll. Skönt med en helg utan måsten!

15a 15b 15c 15d 15e 15f 15g

Med distans och nytt mod
Med lite distans till äventyret i Lake District kommer jag självklart att börja längta, men nu har jag andra äventyr att se fram emot. Två veckor i de svenska och norska fjällen i augusti och sedan Mont Blanc i september. Och däremellan en massa sköna stiglöpardagar på Sörmlandsleden, som jag älskar mest av allt.

På återseende

Niklas

Maj 312017
 

May17aJag har inte tänkt slå på stora trumman utan det blir snarare en liten enkel trumvirvel av ödmjuk karaktär. Då bär det alltså av till de magiska bergen i Lake District som är beläget drygt 20 mil nordväst om Manchester för att göra ett försök på Wainwrights. Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.

Orrest
Books_WW

Så kanske det kunnat förbli om det inte funnits skönt galna löpare som inte orkar gå utan vill ta sig an en utmaning springandes och Lake District är dessutom hemvisten för fell-running-scenen med anor som går tillbaka till 1800-talet. Jag kan varmt rekommendera boken Feet in the Clouds för den som vill veta mer. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan någon dedikerad fell-runner skulle anta utmaningen att checka av alla 214 toppar i ett svep. Chris Bland var först ut att 1981 försöka springa ”en bok per dag” i en vecka. Han klarade av alla toppar i fem böcker men tyvärr inte alla toppar i två böcker beroende på riktigt skitväder ena dagen (boken med de högsta topparna och avgjort tuffaste terrängen). Nästa fell-runner som tog sig an Wainwrights alla toppar var Alan Heaton som i juni 1985 satte av men skippade ”bokupplägget” och istället betade av topparna i en egen och mer effektiv ordning. Det finns inga regler för i vilken ordning man plockar Wainwrights toppar. Det tog honom 9 dagar och 16 timmar plus en kur med antibiotika för en infekterad tå. Året efter var det dags för legendaren Joss Naylor att sätta av från Moot Hall i Keswick på sin episka färd. Kanske inte ultimat att pricka in en värmebölja men han lyckades med konststycket att genomföra det hela på sju dagar, en timma och tjugofem minuter: 214 toppar, 535 km och 37000 höjdmeter. När jag läser Joss egen berättelse om sin bedrift i det lilla häftet Joss Naylor MBE Was Here får jag onekligen en hint om hur överjävligt det stundtals var men till fullo går det inte att förstå, men underbar läsning bjuds det trots allt på. Karln har skön humor! Det skulle dröja 27 år innan någon vågade realisera (drömt har nog många gjort) planerna på ett helhjärtat försök att slå Joss bedrift beträffande rekordtiden, som av många ansågs oslagbar. Steve Birkinshaw heter den mannen, en grym fell-runner och orienterare, som bland annat vann 2012 års upplaga av Dragon’s Back Race och med många segrar i klassiska OMM. Steve arbetade hårt på planeringsstadiet med att hitta det ultimata upplägget för att beta av de 214 topparna och fick ner distansen till 519 km och 35000 höjdmeter. Och som traditionen bjuder gav sig Steve till slut av från Moot Hall i juni 2014. Resten är historia. Med sin otroliga bedrift på sex dagar och 13 timmar slog han så Joss rekord med 12 timmar, men inte utan vedermödor. Steves fantastiska Wainwright-story och mycket annat finns att läsa i hans alldeles nysläppta bok There is no Map in Hell, som jag varmt kan rekommendera.

bool_covers

Så, hur kommer det sig att en svensk snubbe från Eskilstuna kommer på något så bisarrt som att springa Wainwrights, som dessutom kan tyckas vara en engelsk angelägenhet? Ja, det frågar jag mig själv och svaret hoppas jag finna inom kort. Det är inte utan anledning att jag nu dagarna innan avfärd från Moot Hall har fjärilar i magen, fjärilar stora som dasslock. Fram till idag har jag besökt 86 av Wainwrights toppar i och med olika tävlingar och egna äventyr och många av dem flera gånger om. Efter den stora utmaningen Dragon’s Back Race 2015 som upptog all fokus under mer än 1 ½ år fanns ett frö, en dröm, om att en gång göra ett försök på Wainwrights, fast helt på mitt sätt och inte alls något rekordförsök. Jag vill ha en tuff utmaning bortanför allt det jag tidigare gjort, men ändå med inslag av njutning och framför allt en möjlighet att uppleva hela Lake District. Konstruktivt lidande. Bergen i Lake District har alltid haft en magisk aura och historia som attraherat mig. Chris, Alan, Joss och Steve har alla haft gedigen support i och med att de bor och verkar i Lake District. Jag har inte alls det nätverket även om jag känner några som förstås hjälpt – och kommer att hjälpa – mig och underlättat min planering. Nä, mitt mål är istället att försöka göra äventyret på 10 dagar helt självförsörjande och tälta i bergen. Tufft nog bara det. Tanken var att jag skulle gjort detta i juni 2016 men arbetet och utgivningen med boken Springa Sörmlandsleden tog mesta tiden i anspråk. Ett äventyr som Wainwrights kräver en hel del tid till planering, seriös förberedelse både vad gäller utrustning och löpning med långa dagar och flerdagars på Sörmlandsleden samt dedikerad backträning. Äventyret fick helt enkelt vänta till juni 2017.

WW_route1

Redan under vintern 2016/2017 började så planeringen. Jag ska inte här och nu redogöra för hela den processen men jag kan avslöja att ingen av alla mina (fågelskådar)resor genom åren till många avlägsna länder och platser runt om i världen har krävt sådan minutiös och tidskrävande planering, nå, möjligen resorna till Nya Zealands övärld och Jemen och Socotra. Hursomhelst beslöt jag mig för att använda Steve Birkinshaws upplägg på rutt. Varför uppfinna hjulet på nytt? Jag kontaktade Steve i mars för att bolla mitt upplägg med honom och jag blev oerhört glad när han kort därefter erbjöd sig att maila över manuset till sin kommande bok There is no Map in Hell som hjälp i mitt planerande. Vad säger man? Den osjälviska gesten glömmer jag aldrig! Den riktigt tidskrävande delen i planeringen var att bryta ner Steves rutt i sektioner fördelat på tio dagar, markera alla toppar på kartan, länka ihop alla enligt rutten och sedan rita in vägvalen, mäta avstånden och synka ihop med platser där jag kunde hämta upp mat som jag lämnat dagarna innan. Mat väger och jag vill ha så lite vikt som möjligt. Sedan ska hänsyn tas till terräng och höjdmeter. Sett till terräng och höjdmeter kommer dag tre och fyra bli absolut tuffast. Det enda jag inte kan planera är väder och oförutsedda händelser. Bästa tänkbara väder är förstås moln och behaglig temperatur. Eftersom man hela tiden rör sig i exponerad terräng är vare sol och värme eller regn och blåst att föredra. Men det handlar om England och mikroklimat i bergen där vädret kan växla snabbt. Det är förstås karta och kompass som gäller hela tiden men för detta äventyr (och framtida, vis av erfarenheten) har jag införskaffat en liten GPS (Garmin eTrex 30x) som backup vid riktigt skitväder eller dålig sikt. På ett sådant här äventyr kostar varje eventuell felspringning tid och framför allt energi. Återigen fanns Steve (Birkinshaw) där som en hjälpande ängel och skickade mig sin GPX-fil från sitt äventyr med alla waypoints. Så för några veckor sedan roade jag mig en hel helg med att rensa filen på alla onödiga waypoints samt namnge varje Wainwright-topp/waypoint. Utan grym hjälp från min vän Henrik Eketjäll hade jag aldrig fått allt i GPS:en att fungera. Tack! Jag hoppas förstås att jag slipper använda den och bara förlita mig till karta och kompass.

maps
Food

Som alltid är jag väl förberedd och för detta äventyr får jag nog påstå att jag är väldigt väl förberedd. Det är helt enkelt en förutsättning för att lyckas. Sedan har vi det där oskrivna utrymmet på 10-15% där allt kan inträffa, men man vet bara inte vad. Jag kan inte gardera mig mot allt som kan tänkas hända och ett 100% vattentätt äventyr är inget äventyr. Det viktiga är att kunna hantera de situationer som uppstår. Jag blir aldrig fullärd men jag har förmågan och med en stor portion ödmjukhet inför det stundande äventyret hoppas jag förstås att fullborda hela Wainwrights. Ett äventyr med upplevelser och oförutsedda händelser lär det hursomhelst bjudas på och jag har därför garderat med två extra dagar utifall att. Och som jag alltid brukar säga: ”Det blir som det blir och den som lever får se…”

Den som är intresserad kan här ta del av mitt upplägg dag-för-dag och så packlistan som en del brukar gå igång på eller varför inte min kulinariska tio-dagars-meny.

På återseende

Niklas

Pikeofstickle_2016

Nov 102016
 

ingressDå har löpäventyren för nästa år tagit konkret form. Nåja, form och form, de är ju inte framkrystade med födslovärkar på något sätt. Att göra Wainwrights 214 toppar i Lake District var egentligen ett av huvudmålen detta år men på grund av bokarbete och allt som hör nystartad förlagsverksamhet till fanns inte den nödvändiga tiden för planering och noggrann förberedelse inför en sådan – på flera plan – grymt tuff utmaning. Löpäventyr i fjällen ha ju mer eller mindre blivit en tradition och längtan dit sitter djupt förankrad. Så, två veckor i Lake District och två veckor i fjällen gör fyra veckor. Återstod gjorde således en vecka tio dagar av min semester att fylla med någon skön löprelaterad utmaning. Tävlingarnas tid är förbi såvida det inte gäller något häftigt event bland bergen någonstans och över flera dagar där jag får valuta för pengarna. Nu är det några år sedan jag sprang i alperna och längtan dit har sakta smugit sig på, inte minst då jag snöat in på klättrarlitteratur om Eiger, Dolomiterna och Mont Blanc massivet. Till saken hör även att jag under några år velat springa UTMB-banan på 3-4 dagar och bara njuta av det mäktiga bergsmassivet. Sedan har den drygt två mil långa ridgen Hardergrat mellan Interlaken och Brienz Rothorn i Schweiz lockat förföriskt. Ja, och därmed var nästa års semester fylld med äventyr och förhoppningsvis får jag tillfälle att klämma in Höga Kusten leden över en långhelg. Sedan vet vi ju alla att vad som helst kan hända och att oförutsedda omständigheter ändrar planerna, på gott och ont. Men jag planerar och utgår ifrån att mina planer realiseras. Att äventyrsdrömmarna förverkligas, även om de sällan blir som planerat.

Wainwright i juni
Detta episka äventyr och tillika tuffa utmaning har länge varit en våt dröm att få genomföra! Nå, det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Självklart är jag inte så pass psykiskt instabil att jag tänkt mig slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, nä, utan bara checka av alla topparna i min takt på 10 dagar, men köra hardcore wild camp. Kommer att utgå från Birkinshaws upplägg av rutt och planeringen kommer att ta sin tid, men vintern är ju här.

wainwright

Alperna första veckan i augusti
Det blir flyg till Genève och tåg till Interlaken för att springa ridgen Hardergrat mellan Harderkulm och Brienz Rothorn (kolla in den helt fantastiska ridgen här). Förhoppningsvis bjuder vädergudarna på snabbt tillträde till ridgen. Om så är fallet blir det därefter en tur till Grindelwald och lite stiglöpning kring mäktiga Eiger. Sedan tillbaka till Genève och transport till Chamonix för att springa hela TMB (Trail Mont Blanc) med lite alternativa klättringar över fyra fem dagar. Självklart blir det fjäderlätt löprygga på 20 liter under hela alpäventyret.

Svenska fjällen två sista veckorna i augusti
En vecka är vigd åt Sarek och dess nordvästra del med delar av Padjelanta och sedan är planen en vecka på diverse stigar och obanat i västra delen av fjällen (mot norska gränsen) mellan Abisko och Ritsem. Vis från årets äventyr i Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta är att jag bara ska planera för startpunkt och proviantering och sedan får det bli som det blir, väder och terräng får bestämma färdväg, distans och tempo. Jag lär mig något varje gång jag är i fjällen och med en stor portion ödmjukhet och kloka beslut kommer man långt. Självklart är det wild camping som gäller. Hoppas få med mig en god vän åtminstone ena veckan i Sarek.

sarek

I övrigt finns lösa planer på ett fell running läger i Lake District i april och ett soloäventyr på hela Höga Kusten leden en långhelg under sommaren. Den som lever får se. Men fram till våren nästa år är det sköna en- och flerdagarsäventyr på Sörmlandsleden som gäller och dedikerad backträning inför Wainwright.

Nä, nu ska jag njuta av Ian Corless fantastiska coffee table bok Running Beyond!

På återseende

/Niklas

corless

Jun 122016
 

160600aHur sammanfattar man 10 dagar, 25 mil, 15000 höjdmeter genom Lakelands karismatiska berg och dalgångar och ett snöpligt försök på Bob Graham Round? Det bästa sättet är nog att inte skriva särskilt mycket alls, utan låta bilderna tala. Och jag kan avslöja att bara välja bilder tog sin tid i anspråk. Att vistas så länge i Lake District utan en enda droppe regn är väl lika (o)sannolikt som att jag skulle springa 24-timmars på en varvbana. Sol och värme dominerade hela perioden och sista dagen bjöd på avsked i form 28-29 grader, tryckande fuktig hetta utan tillstymmelse till vind. Man var sjöblöt redan efter några kilometer.

Huvudmålet för besöket i Lakelands fantastiska berg var att göra ett försök på BGR (Bob Grahamn Round) – 42 toppar, 11 mil och 8200 höjdmeter under 24 timmar. Jag anlände fredagen den 27 maj och rekade några etapper av BGR under tre dagar med övernattningar under bar himmel i bergen och Kerstin anlände på måndagen den 30 maj. Den annars excellenta bergsväderlekstjänsten Mountain Weather Information Service hade under den föregående veckan flaggat för skitväder under onsdagen (1 juni) med början på tisdagen. De höll fast vid den prognosen in i det sista. Vi hade siktat på att starta klockan tio på tisdagkvällen, men eftersom måndagen såg fantastisk ut liksom prognosen för tisdagen beslutade vi oss för att starta klockan nio på måndagkvällen istället. Som en parantes kan nämnas att BGR är uppdelad i fem etapper med en tidsplan för varje etapp beräknat för en sluttid på 23 timmar. Vi lämnade Moot Hall i Keswick i härligt kvällsljus och första etappen med topparna Skiddaw, Great Calva och Blencathra ned längs Hall’s ridge till Trelkheld gick fantastiskt fint med 10 minuter tillgodo. Det var som vanligt hård vind uppe på Skiddaw och när vi närmade oss toppen av Blencathra fick vi en försmak på det engelsmännen benämner clag (extremt tät dimma). Vi fortsatte genom dalen och började sedan klättringen upp mot Clough Head och vid 650 meters höjd klev vi in i molnen som svepte fram i kulingvindar. Sikten minimal med några meter som max i pannlampornas sken. Otydlig grässtig. Vi tog till slut Great Dodd och tog ut kompassriktning mot avstickaren Watsons’s. Nu började det bli tufft i väta och dimma och med kulingvinden blev kylan påtaglig. Där och då hade det varit guld värt med en GPS, då vi var oroliga att ha blandat ihop två närliggande toppar. Kylan blir så påtaglig så fort man står still och vi tappade tid. Otäckt. Innesluten. Vi sjabblade. En GPS hade löst problemet där, men självklart inte en garanti för att vi klarat BGR. Vi beslöt oss för att ta det säkra före det osäkra. Säkerheten i första hand. Vi tog ut kompassriktning för att komma ner i dalen norr om Thirlmere. När vi kom ner på typ 300 meters höjd var de täta molnen borta, vinden fläktade, stjärnklar himmel och det började gry. Fåglarna började sjunga. Kontrasten kunde inte vara mer total! Som att stiga ner från en kaotisk värld i dimma, blåst och mörker till Edens lustgård. Det blev gryningslöpning ”hem” till boendet Keswick med svansarna mellan benen. Visst var det bittert. Det hade börjat så väldans bra men det blir inte alltid som man tänkt sig.

BGR1 BGR2 BGR3

Visst funderade vi på att göra ett andra försök av BGR. Men önsketänkande är en sak och realitet är en annan. Att ladda om gör man inte i en handvändning. Tisdagen blev en vilodag och en del analyserande. Detta medan otroligt tjocka moln bäddade in alla toppar i omgivningen medan det i övrigt var klarblå himmel. Märkligt! Vi bestämde oss på tisdagkvällen att strunta i ett andra försök och springa och njuta av bergen de resterande fem dagarna. Att bara sitta och vänta på rätt väderläge, om det ens behagade att bli ”rätt” väder, kände rätt värdelöst. Och så blev det, fem dagars härlig bergslöpning i bästa tänkbara väder. Härliga ridger, vyer och ett fång nya bergstoppar bjöds det på. Ja, gott folk, det finns ingen anledning att i detalj gå in på våra dagsupplägg. Fotografierna som följer får istället berätta vistelsen i sin helhet. Håll till godo!

Niklas & Kerstin

Karta
160600b 160600c 160600d 160600e 160600f 160600g 160600h 160600i 160600j 160600k 160600l 160600m 160600n 160600o 160600p 160600q 160600r 160600s 160600t 160600u 160600v 160600w 160600x 160600y 160600z 160600zz 160600zzz 160600zzzz 160600zzzzz 160600zzzzzz 160600zzzzzzz 160600zzzzzzzz 160600zzzzzzzzz
160601a 160601b 160601c 160601d 160601e 160601f 160601g 160601h 160601i 160601j 160601k 160601l 160601m 160601n 160601o 160601p 160601q 160601r 160601s 160601t 160601u 160601v 160601w

Maj 252016
 

bgr_ingressDet är nu tre år sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds som berättar om Englands långa fell running historia parallellt med författarens egna försök att klara den klassiska Bob Graham Round under 24 timmar. Det var då jag blev såld på de engelska bergen, först omedvetet men efter ett par besök närmast beroende, med skov av svårartad längtan. BGR (Bob Graham Round) är ingen tävling utan man genomför den själv eller tillsammans med likasinnade närsomhelst. För att få sitt namn inskrivet i Bob Graham Round Clubs rullor och därmed erhålla det snygga diplomet behöver man verifiera hela rundan, allra helst med support eller att man är två. Lite gammalmodigt kan tyckas med tanke på alla tekniska finesser med GPS och trackers som finns tillgängliga idag, men engelsmän är som bekant rätt konservativa när det kommer till vissa saker. Och vad innebär då BGR? Jo, en nätt runda i Lake District där man ska besöka 42 bergstoppar under 24 timmar. Man bestämmer själv när man lämnar Moot Hall på torget i Keswick och om man önskar göra det med- eller motsols. Optimalt vägval för rundan innebär drygt 11 mil och 8200 höjdmeter. De flesta startar på kvällen eller vid midnatt och springer medsols. Det är många faktorer som spelar in och som dessutom ska klaffa för ett genomförande av hela BGR och under 24 timmar förstås. Både Kerstin och jag känner oss i form och härligt taggade med den där sköna längtan till det oskrivna och ödesmättade. Och visst är det så att ödet har ett stort finger med i spelet, men mer om det avslöjas en annan dag. Annars är det som alltid det nyckfulla engelska vädret i bergen som är orosfaktor nummer 1. Det blir som det blir, men vi har i alla fall tre datum, tre dygn, i början av juni att välja på för vårt helhjärtade försök.

bgr_map

Nedräkningens tid är inne. Tidigt på fredag morgon bär det av med flyg till Manchester och därifrån tåg upp till Lake District. Det blir ett kort stopp i Ambleside för att inhandla lite nödvändigt och käka sedan bussen till Dunmail för att reka och fräscha upp minnet av etapp 3 (Dunmail till Wasdale) av BGR. Checka snabbaste stigen nerför Seat Sandal. Memorera terrängen mellan Steel Fell och High Raise. Hitta den genaste stigen utan att tappa höjd runt Scafell upp via Foxes Tarn. Kolla vattentillgången i bäckarna. Ja, och självklart bara njuta av de underbara bergen och ta det som det kommer med två övernattningar under bar himmel i sovsäck och vattentätt sovsäcksöverdrag. Blir således skön bergstillvaro med både vandring och löpning tills jag möter upp Kerstin i extremt outdoortäta Ambleside vid lunchtid på måndag med övernattning i pittoreska Grasmere. På tisdagen tar vi bussen till Keswick och vårt boende där för att ladda och vila inför starten klockan 22:00 på tisdagkvällen, såvida inte skitväder med undergångskaraktär sveper in. Vi ber troget till vädergudarna för bästa möjliga väder.

Följ oss live på nätet
Vi har hyrt en GPS-tracker från Open Tracking som är kopplad till en BGR-karta och ni som vill kan kolla vår framfart i realtid. Vårt mål är att starta tisdag 31 maj kl 22:00, om vädret är OK. Ni hittar den skalbara kartan med de 42 bergstopparna utsatta på följande länk: http://live.opentracking.co.uk/bg2016/?n=22

Den som är intresserad kan givetvis kolla in vår story från vår rektur av BGR för snart två år sedan i soligaste och hetaste vädret. Tufft även det. Att behöva leta efter vatten när man springer BGR är inte önskvärt om man vill hålla tidsschemat.

bgr_skiddaw

Kuriosa om BGR
Som en parantes kan nämnas att det tog författaren Richard Askwith tre ofullbordade försök innan han lyckades på fjärde. Scott Jurek sprang BGR för två år sedan och nådde Moot Hall med ”god” marginal på 23:44. Legendaren Billy Bland innehar fortfarande rekordet på sagolika 13:53 som han satte 1982 med grymma fellrunners som support. Den 23 april nu i år var det dags för Jasmin Paris (damsegraren i Dragon’s Back Race 2015) att visa vad som är möjligt när man gör något helhjärtat. Hon genomförde BGR på enastående 15:23 och knäckte därmed Nicky Spinks damrekord på 18:12 från 2012. Nåväl, 49-årige Nicky Spinks är ju en bergens drottning och för mindre än två veckor sedan (14-15 maj) blev hon en legend då hon genomförde en dubbel-BGR på tiden 45:30 och slog därmed Roger Baumeisters rekord från 1979 med över en timma. Statistiken genom åren talar sitt tydliga språk och färre än hälften av de som försöker sig på BGR klarar det ända fram och under 24 timmar. Så vad kan två svenska löpare åstadkomma i Lake Districts berg? Ja, mål nummer ett är ju att försöka genomföra BGR och förhoppningsvis under 24 timmar. Om vi klarar det blir vi dessutom – vad vi vet – de första svenskarna som genomför BGR, men det får väl mest ses som guldkant på tavlan om allt går väl.

Snart är vi där…

bgr_gg

Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

Apr 262015
 

150425aNu är det nära! Vinterns långa transportsträcka med korta reflexbanepass och långa endagars eller flerdagars på Sörmlandsleden och Bruksleden är liksom över (som förberedelse sett). Våren är här och i helgen har jag noterat gransångare och tropikflyttare som lövsångare och svartvit flugsnappare. Och vid sidan om den ljuvliga våren och de nu lövprydda björkarna är det äntligen dags för årets första efterlängtade höjdpunkt: Löpäventyr i de engelska bergen! Nu är det så nära att det nästan gör ont i kroppen, som när knoppar brista av längtan eller vad det nu var fru Boye skrev. Imorgon bitti bär det av med flyg till Manchester!

Väl förberedda är vi, Kerstin och jag, efter vintern och vårens alla ultrapass och flerdagarsäventyr, backar i Ursvik och Davos, styrkepass och snöpuls. På materialfronten har vi kompletterat och finslipat löpargarderoberna. Packandet har gått fint och min säck landade på 9,8 kg och Kerstins 11 kg, så det är god marginal upp till de tillåtna 13 kilona per säck på max 59 liter. Vi har till och med packat ner vårt stora tremannatält, hellånga liggunderlag och fluffiga dunsovsäckar för maximal komfort.

Det känns som en lång väntan är över särskilt som det blev tre minnesvärda löpäventyr i England inom loppet av fem månader förra året. Det började med Great Lakeland 3Day i början av maj, Bob Graham Round i juli och 3x3000 i början av oktober. Grymma och minnesvärda äventyr! Nu börjar vi om på ny kula eller snarare fortsätter på inslagen bana.

150425g

Och hur ser då upplägget ut för vårt stundande äventyr? Två heldagars rektur i Wales norra bergsområde inför Dragon’s Back i juni, sedan upp till Ravenglass för två vilodagar innan starten på GL3D på lördag morgon. Nå, imorgon blir det som sagt morgonflyg till Manchester, sedan förmiddagståget till Bangor i Wales, men med ett snabbstopp på en timma i Chester för att lämna vår GL3D-packning i form av 59-litersäcken på Pied Bull B&B, där vi kommer att bo på onsdag kväll när vi åker till Ravenglass. Väl i Bangor blir det en kort bussresa till Bethesda och därifrån löpning till vårt på boende på Idwal Cottage. På tisdagen ska vi reka den häftiga bergskedjan Glyders (Tryfan, Glyder Fach och Glyder Fawr, alternativt Y Foel Goch). Vi tar sedan in på Pen-Y-Pass där vi förbokat boende och middag. På onsdagen väntar den halvt skräckblandade rekningen av Crib Goch och Knife Edge ridge upp mot Snowdon. Därefter bär det av ned till Llanberis och vidare till Bangor för att ta tåget till Chester och övernattning där. Torsdag morgon tåg upp till Ravenglass och vårt förbokade boende på Rosegarth B&B, där även Torkel och Kari kommer bo två nätter fram till starten på GL3D. Vi blir tio svenskar på årets upplaga. Kul! Och det häftigaste med årets upplaga (som Kerstin och jag hoppats på så innerligt hela vintern) är att de tre dagarna är förlagda  till den västra delen av Lake District, som är rena obygden och fantastiskt läcker. Och Kerstin och jag har en del bergstoppar kvar att bocka av där, särskilt i nordvästra delen. Årets upplaga blir några kilometer kortare men kommer att bjuda på tuffare klättringar. Äntligen kanske vi får köra Corridor Route upp till Scafell Pike, återse Great Gable (min favorittopp!) och besöka Haystacks (Wainwrights favorit). Ja, det är mycket som väntar, inte minst mycket oväntat, annars vore det inte ett äventyr.

150425f

Det ska bli kul, svettigt, spännande, jobbigt, häftigt, svackor, toppar, kickar, väggar och – när allt över – minnesvärt!

Story kommer någon gång i maj. På återseende!
Niklas & Kerstin

150425b 150425c 150425d 150425h

Dec 222014
 

141223aÄventyren 2015 tar form på pappret, vore kanske en lämpligare och mer sanningsenlig rubrik, då äventyren faktiskt ännu inte ägt rum. Allt kan hända, men jag är en glad och målmedveten optimist och har förmågan att visualisera det som väntar, utan att tappa fotfästet här och nu!

För ett av äventyren som sakta mognat fram under 2014 finns inga pålitliga kartor. Över kärlekens ocean finns inga sjökort att köpa, men jag litar på hjärtat. Efter godkännande från Kerstins barn sa jag i förra veckan upp lägenheten, så i februari/mars går flyttlasset till Kronvägen i Västerås. Efter 8 ½ halvt års solokvist på Riktargatan i Torshälla är det alltså dags att kasta loss och dela livet med Kerstin och hennes barn. Pirrigt, visst, men framför allt väldigt kul och härligt att få dela tiden och livet tillsammans än mer. Inte bara äventyren, utan lika mycket vardagen och allt vad det innebär. Ett oskrivet kapitel som sambo i mitt livs roman(s) har inletts!

Och visst handlar detta – som rubriken antyder – inlägg lika mycket om kommande löpäventyr. Faktum är att i skrivande stund är faktiskt nästa års höjdpunkter klara, nå, Kerstin och jag har ännu inte bestämt oss för vilket äventyr vi tänkt genomföra under vecka 36 i början av september: Bob Graham Round eller springa öglan Padjelantaleden och Kungsleden mellan Saltoluokta och Kvikkjokk.

Great Lakeland 3Day 2-4 maj
Anmälan och flyg är bokat och klart. Kerstin och jag flyger dock över redan på måndag morgon den 27/4 och sticker direkt till Wales för att reka bergen i norra delen i och kring Snowdonia i tre dagar. Detta för att skaffa oss lite ovärderlig lokalkännedom inför Dragon’s Back Race senare i slutet av juni. De två första dagarna av Dragon’s är avgjort de tuffaste sett till terrängen, höjdmeter och scary passager i bergen, så lite rekjogg skadar ju inte. Därefter bär det av upp till Lake District för att delta i den härliga tre dagar långa bergsultran GL3D. Det bästa sättet att utforska och lära känna den bergiga nationalparken. Vi håller tummarna för att banan läggs i de västra och nordvästra delarna, som ju bjuder på mer ödemark och för oss outforskade berg. Även sex andra svenskar är anmälda, däribland Torkel Skogman och Kari Gardelin. Så det blir ett svenskgäng även nästa år! För vår del blir det nog samma mål som i våras, det vill säga att hålla oss kvar i elitklassen genom alla tre dagarna liksom ett led i uppladdningen för Dragon’s Back Race.

Under våren kommer vi att ladda och testa ny utrustning genom att springa Sörmlandsleden under en tvådagars i början av mars och en tredagars under påsken. Sedan ser jag fram emot Ursvik Ultra i slutet av mars medan Kerstin är i Davos på konferens och kör backe- och höghöjdsträning veckan lång.

141223c

Dragon’s Back Race 22-26 juni
Anmälan, flyg och boende är bokat och klart. Denna legendariska och extraordinära utmaning går av stapeln för tredje gången sedan premiären 1992. Den utgör förstås årets absoluta höjdpunkt på löparfronten och vi har båda jobbat på hårt under 2014 för att kvala in och ta en plats. I dagsläget är vi tio svenskar anmälda och fyra kommer från Västerås. Fem dagars tuff bergslöpning fördelat på 30 mil och 17000 höjdmeter med hjälp av karta och kompass. En utmaning som heter duga och hör till en av världens tuffaste bergsultror om man får tro Wales Online och artikeln The Dragon’s Back was the toughest race in the world… and now it is being made harder.

141223d

Förberedelserna är i full gång och nu väntar dedikerad stiglöpning, backträning, flerdagarsäventyr, kartstudier, läsning, uppdatering av utrustning och så mycket annat de närmaste sex månaderna fram till avresa på midsommarafton den 19 juni. Jag vet inte hur många gånger Kerstin och jag har sett filmen om Dragon’s Back Race 2012. Och längtat! En fantastisk produktion som utöver själva filmen innehåller extramaterial såsom porträtt/intervjuer av härliga deltagare, från hardore-legender till coola upplevelselöpare och Shane Ohlys eminenta genomgång av hela bansträckningen för 2012. Kartor och böcker är inhandlade, vilket är härligt då vi båda älskar just kartor och böcker!

141223b

Som nämnts ovan åker Kerstin och jag till Wales på en liten rektur dagarna innan GL3D. Och som ett sista flerdagars generalrep inför Dragon’s Back åker vi upp till Örnsköldsvik fyra dagar i slutet av maj för att springa hela Höga Kusten-leden och utforska andra stigar i Skuleskogens Nationalpark under en heldag. Kan man tänka sig ett bättre äventyr som en sista förberedelse innan nedtrappningen inför årets stora höjdpunkt?

Som kuriosa kan nämnas att legenden Rune Larsson sprang första upplagan av Dragon’s Back 1992 och den som vill läsa hans story från tävlingen hittar den här>>

Ultravasan i slutet av augusti
Efter att en snöplig skada omöjliggjorde deltagandet i premiären av Ultravasan i fjol är i alla fall Kerstin sugen på att få springa de nio milen mellan Sälen och Mora 2015. Det blir kanske hennes enda riktiga tävling för året och tävlingsmomentet är ju alltid spännande i sig. Jag blir nog inte svårövertalad utan hakar väl på även om jag inte helt bestämt mig ännu.

Bob Graham Round eller Padjelantaleden i början av september
Vi har bokat semester vecka 36, men fortfarande inte bestämt oss för vilket av äventyren vi vill göra. Tre tuffa Englandsäventyr under loppet av drygt fyra månader är i tuffaste laget och BGR är en jävligt tuff utmaning för att tala klarspråk, vilket för den oinvigde handlar om att springa 106 kilometer, över 42 bergstoppar i Lake District, totalt 8200 höjdmeter och detta ska genomföras på max 24 timmar. Vi har rekat och sprungit hela BGR (vissa etapper flera gånger) men vi skulle behöva reka några partier på andra halvan ännu en gång. Man har inte råd med några misstag om man ska göra ett helhjärtat försök. Bästa tiden för ett försök är normalt i skiftet juni/juli, då natten är som kortast och störst chans på bra väder och torra marker, men vädret kan växla snabbt.

Lika häftigt men mer tillbakalutat är äventyret att springa Padjelantaleden och en del av Kungsleden. Tanken på ett grovhugget upplägg är att flyga till Gällivare, ta bussen till Kebnats/Saltoluokta och därifrån springa Kungsleden till Kvikkjokk på två dagar. Sedan vidare från Kvikkjokk på Padjelantaledens 16 mil till Ritsem och därifrån ta bussen tillbaka till Gällivare. Antingen springer vi mellan stugor eller så ta vi med oss ultralätta sovsäckar och tält.

141223e

Inget är hugget i sten och vi bestämmer väl oss för vad det blir under vårkanten.

Ja, hela 2015 ser på pappret onekligen ut att bli ett häftigt år med många äventyr! Och vi tjuvstartar med en tvådagars på Sörmlandsleden mellan Malmköping och Mölnbo med övernattning i Mariefred nu på fredag/lördag.

141223f

Vi båda önskar er alla en synnerligen god jul och god fortsättning!

141223g

Okt 092014
 

141009a

Här följer en race rapport signerad Kerstin Rosenqvist från den grymt häftiga bergsultran i Lake District (England) lördagen den 4 oktober 2014. Fotografier av Niklas, där annat inte anges. Var så goda och ta del av Kerstins fartfyllda story!

141009b

Redan efter ett par hundra meter slutade vi försöka hoppa över vattenpölarna och stigarna förvandlades snart till forsande bäckar. Vattnet sköljde högt över fotknölarna i varje steg och det som skulle vara ett Sky-running-lopp kändes mer som ett älvelöp, som vår norska vän så fint uttryckte det! Morgonen var becksvart och med regnet ösande ner från himlen hade man verkligen ingen aning om vart man satte fötterna, det var bara att hoppas på att fotlederna skulle klara att parera underlaget oavsett vad det var, ovan eller under vattenmassorna.

När starten på första upplagan av det 80 km långa 3×3000 ultra trail gick kl 05:00 hade det redan regnat ett tag och en timme in i loppet hade det kommit nästan 10 cm på bara några få timmar! Även enligt engelska mått ett ganska rejält regnväder eller som Skyrunning UK uttryckte det strax innan start: ”Biblical weather conditions”. Eftersom det dessutom blåste hårt förvarnade tävlingsledningen om att de nog skulle få leda om banan nedanför Scafell Pike. På så sätt skulle vi missa Englands högsta topp på 977 m ö h, vilket kändes lite trist men det var bara att acceptera läget då säkerheten går först. Med en träningsmängd lägre än någon gång sedan jag började springa 2008 (pga en muskelbristning i vaden) och en rejäl förkylning som inte riktigt hann gå över innan loppet hade jag slopat alla tidigare förhoppningar om att göra en bra tävling och ställt om till att bara försöka ta mig runt hela banan utan att vaden skulle gå sönder igen. Därför tog jag det riktigt lugnt från start och höll mig i mitten av startfältet. Niklas och jag hade sen länge kommit överens om att springa var för sig och han startade, tillsammans med Henrik Ortman, betydligt längre fram. Det gick lite för långsamt utför här i början men jag försökte koppla av och vara klok för att inte ta ut mig för tidigt. Det var jobbigt nog ändå med allt vadande! Så länge vattnet gick upp till anklarna fungerade det att springa men partierna där det var upp till knä- och lårhöjd var värre för att inte tala om passagerna genom vilda forsar. Morgonen var kall men svetten rann ändå under alla kläder jag hade satt på mig. Rev av vantar och mössa efter bara några minuter och efter ytterligare tre kilometer fick jag stanna och ta av regnbyxorna också. Jag sprang en stund med med Torkel Skogman (IF Linnea) men tappade honom när jag genade genom en minisjö för att slippa klättra vid sidan om. Plötsligt var jag alldeles ensam och det kändes inte lika självklart vart stigen gick längre. Jag sprang över en bro och hittade inga markeringar. Vände tillbaka och väntade in de som var efter mig och föll in längst bak i ledet. Hellre lite lägre tempo men på rätt väg! Raden av pannlampor ringlade sig långsamt fram genom kuperad skog och jordbrukslandskap om vartannat och jag njöt av att löpningen flöt på så bra.

141009c
141009d

Efter 15 km väntade den första vätskekontrollen. Jag hade tänkt dricka lite men det var självservice som gällde och dunken var för tung för mig. Nu var det ju ingen brist på vatten längs vägen så jag högg lite underbart god caramel shortbread och sprang vidare. Nu började klättringen så smått och gryningsljuset kom smygande. Jag sprang och småpratade med löpare omkring mig och började avancera lite i ledet. När pannlampan inte behövdes längre var det lättare att hitta rätt och stämma av med kartan allt eftersom, dessutom var det mindre vatten på stigen när vi kom upp på lite höjd. Första stigningen gick upp till Styhead Pass och jag bara njöt av att få vara där och då! Långsamt glesnade regnskurarna och genom molnen började vi skymta bergen omkring oss. Jag gillar ju uppförsbackar och nu kunde jag stadigt och oväntat smärtfritt klättra på och samtidigt passera enstaka löpare. Där det planade ut lite sprang jag men i alla motlut var det gång som gällde. Ingen tävling för mig idag, jag skulle ju bara ta mig runt! Väl vid passet visades vi till min besvikelse in på en genväg nedom Scafell Pike. Nog för att det blåste men det hade varit roligare att få komma hela vägen upp. Istället blev det omväxlande gång och löpning på skrå till Esk Hause på 750 meters höjd. Här var vägen inte markerad och vi blev några löpare som höll ihop för att hitta rätt. Efter stämpling på kontrollen i passet följde en lång skön utförslöpa ner till Angle Tarn. Märkte till min förvåning att jag sprang ifrån engelsmännen och återigen fylldes jag av glädje över hur bra kroppen fungerade och att vaden var med på noterna!

141009e 141009f 141009g 141009h 141009i
141009j

Runt åttasnåret hade det slutat regna helt och det blev lättare att se men ändå inte alltid självklart vad som var stig. Blött så det räckte var det verkligen och sista biten ner till Stake pass bjöd på några fina mosspassager. Det gick lite långsammare och när jag fokuserade på att inte sjunka för djupt missade jag att svänga när banan vek av från stigen. Som tur var räddades jag av tjoande löpare som kommit ifatt mig. Vi höll sedan ihop ett bra tag, hela den sega klättringen på High Raise sumpiga grässlänt upp till 760 m och ner på andra sidan ned till södra ändan av sjön Thirlmere. Nerför, men definitivt inte lättsprunget! Man kanske kunde anat att något som heter ”The bog” faktiskt skulle leva upp till namnet? Sump, mossa, bäckar och lergropar om vartannat men där det fanns en antydan till stig utgjordes den istället av sten eller stenblock. Nerfärden blev någon sorts springande/hasande/halkande men med glada skratt och en hjälpande hand när vi turades om att gå omkull. Varje gång jag drog upp underbenet ur ett sugande sumphål var jag verkligen glad att ha skon kvar på foten för det hade varit stört omöjligt att få tag på den annars. Tyvärr ramlade en av mina nyvunna kompisar illa mellan stenarna och fick lov att bryta med en skadad arm. Jag tog mig ner helskinnad och passerade dessutom några löpare på vägen, flera redan med en något trött uppsyn och betydligt långsammare tempo. Jag passerade även första tjejen som jag sett sedan starten och när jag glad sprang in på dagens andra matkontroll fick jag rapport om att jag låg femma. Vad?! Jag tävlade ju inte ens. Eller? Sakta men säkert kände jag hornen växa ut i pannan och tävlingsdjävulen ta tag i mig. Det gick ju jättebra att springa! Vaden gjorde inte ont och av förkylningen kände jag lyckligtvis ingenting. Jag stannade knappt, högg lite karamellkaka och en banan i farten och var snart på väg upp mot Helvellyn.

141009k 141009l 141009m 141009n 141009o 141009p 141009q 141009r 141009s 141009t
141009u

I ögonvrån hade jag sett att det stod en tjej inne på kontrollen som jag nyss lämnat bakom mig och det var ju inte så svårt att räkna ut att jag knep en placering bara genom att komma iväg före henne. Hade egentligen tänkt dricka rejält med vatten på kontrollen men tog det i bäckarna på låg höjd istället. Eftersom jag och Niklas varit upp på toppen flera gånger tidigare visste jag att det skulle dröja innan det fanns möjlighet att fylla på med vätska igen. När jag passerade en grind på vägen upp såg jag att tjejen i röd jacka var precis bakom så jag förlängde stegen lite. Den drygt tre km långa stigningen bjuder på 800 fina höjdmeter och efter att The bog sugit musten ur benen blev det kanske inte så mycket mer än ett måttligt raskt tempo, men jag kände mig ändå stark hela vägen upp på den fina och stundtals stenlagda stigen, som hämtad ur en saga. Passerade både vandrare och medtävlande alltmedan molnen tätnade och duggregnet smög sig på. Även vinden tilltog ju högre upp jag kom men det var jag beredd på och jag undrar om det någonsin är vindstilla på Helvellyn? Jag tyckte lite synd om funktionärerna som höll på att blåsa bort på toppen men de såg lika glada ut som jag kände mig när jag hälsade och utbytte några ord med dem. Trots att det blåste hårt och regnade i sidled kunde jag fortsätta utan långbyxor, drog bara på mössa, vantar och buff så blev jag varm nog även om fötterna var lite stela. Nu följde den vackraste delen av banan. Från Helvellyn till Clough Head, en sträcka på knappt nio km, passerar man över åtta toppar och håller sig mellan 700 och 950 meter över havet. Fantastisk utsikt åt alla håll, (hm, i klart väder i alla fall) och man ser den ringlande stigen långt framför sig. Underlaget varierar mellan mosse, gräs, smågrus och mindre stenblock, den här dagen såklart kombinerat med en mindre bäck ovanpå alltihop. Jag hade så glada minnen härifrån, och var lika glad även nu, men jag får erkänna att jag inte sprang lika ystert nerför som jag gjort tidigare gånger och det slet lite mer uppför. Jag var inte ensam om att tappa fart, även om jag längs bergsryggen passerade några löpare, inklusive ännu en tjej.

141009v 141009w 141009x 141009y 141009z 141009zz 141009zzz 141009zzzz 141009zzzzz 141009zzzzzz
141009zzzzzzzz 141009zzzzzzz

När jag så tittade på klockan visade den bara 32 km och jag hann bli rätt förskräckt innan jag insåg att det inte kunde stämma. Jag gissar att jag av misstag stängt av klockan i fallet i ”boggen”. Drygt halvvägs borde jag i alla fall vara och jag vågade inte riktigt tänka på placeringar, utan höll istället ett stadigt öga på killarna framför och närmade mig dem sakta men säkert. Som tur var behövde vi inte ta oss upp på riktigt alla toppar och snart nog hade jag Clough Head framför mig. Precis innan klättringen uppåt startade mötte jag en kille som hade koll på ställningarna och han meddelade att jag nu låg trea bland damerna. Jag blev både glad och nervös över det, för nu hade jag plötsligt en placering att försvara! Jag som precis innan hade varit rejält trött fick förnyad energi och var snabbt ikapp killarna som så länge legat framför och vi peppade varandra uppåt. Såg det lilla vindskyddet av sten som markerade toppen och till min bestörtning en kille som passerade det utan att stämpla på kontrollen. När jag själv kom fram såg jag att den var placerad i skymundan längst in och jag förstod att han inte sett den. Han var för långt bort för att jag skulle kunna ropa tillbaka honom och efter att ha stämplat kontroll fyra väntade en brant utförsbacke hela vägen ner till den gamla banvallen vid Threkheld. Jag kunde inte tänka på annat än att han skulle bli diskad och sprang på så snabbt jag kunde för att komma ifatt. Eller sprang och sprang, hasade snarare. Provade att sätta mig ner för att glida på rumpan men marken var för ojämn. Det blev ett rätt plågsamt sicksackande utför med stumnande lår och hjärtat i halsgropen på det blöta leriga gräset, 500 höjdmeter på två kilometer! Här fanns det ingen stig på kartan men det syntes spår efter vandrare och var tydligt markerat så min oro inför loppet att hamna för långt österut och missa vägen nedanför var helt obefogad. Vi var nästan nere innan jag kom ikapp. Stackaren såg först förtvivlad ut när jag sa att han missat kontrollen men vi kom snabbt överens om att det var för tufft att klättra upp igen och att jag ju kunde intyga att han varit där. Vi sprang och pratade en liten stund innan jag släppte på lite igen och fortsatte på egen hand. Plötsligt skingrades molnen och framför mig hade jag mitt absoluta favoritberg, Blencathra, i strålande sol! Underbart vackert! Plockade fram mobilen och tog dagens första foto. Efter en snabb koll på kartan konstaterade jag att det var runt tre mil kvar. Någonstans här skulle det ligga en extrainsatt matkontroll och jag längtade så efter att komma dit. Jag var törstig och behövde mer energi men vågade inte ta det sista vattnet ur vätskeblåsan eller energibaren ur väskan, då jag ville ha reserver kvar till senare.

141009zzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzz

Så dök den äntligen upp, en husvagn på en liten parkeringsplats fylld med glada engelsmän som erbjöd allt jag kunde önska. Jag tackade glatt ja till en kopp te. Sekunden efteråt, när den vänliga damen i sakta mak gick in i husvagnen och frågade om det skulle vara med mjölk eller socker, ångrade jag mig. Det kan inte hjälpas, när min tävlingsinstinkt har vaknat går den inte att stoppa och det här skulle ju ta flera minuter insåg jag. Ändrade min beställning till en mugg vatten och stressade den stackars äldre man som försökte hjälpa mig med dunken så att han välte ut allt på marken. Några sekunder senare var jag på väg igen, med mer karamellkaka och banan i handen. Perfekt! Och ingen tjej i sikte bakom mig. Nu skulle det bli flack löpning i några kilometer och jag gruvade mig för det, trots att jag visste att den gamla järnvägsvallen gick genom vacker skog och längs River Greta. Vackra omgivningar hjälpte liksom inte längre och det krävdes rätt mycket övertalning för att få benen att hålla igång i någon sorts långsam jogg. Försökte le och säga något uppmuntrande till en löpare jag passerade men fick bara en sned blick tillbaka, inte bara jag som var trött uppenbarligen! Äntligen vek den breda stigen av upp mot Latrigg och näst sista kontrollen. Äntligen fick jag gå lite men glädjen var kortvarig för det var lite för flackt för att gå hela vägen. Bara att bita ihop och köra på, då jag var säker på att tjejerna bakom närmande sig nu när jag var så långsam. Plötsligt svepte molnen in med en riktig regnskur igen och den här gången blev jag nästan sur, dålig tajming när jag snart skulle upp på banans sista topp, Skiddaw! Jag och Niklas har varit upp på Skiddaw två gånger tidigare, från två olika håll, men nu skulle vi få prova en ny längre väg runt massivet och med en brantare klättring till toppen.

Först skulle jag bara ta mig förbi Latrigg och fylla på vatten. Drack ur de sista dropparna strax före kontrollen och hade ryggan i famnen och vätskeblåsan halvvägs ur när jag kom fram. Funktionärerna skrattade glatt åt min iver men här var det snabb service och blåsan var snart fylld. Samtidigt ser jag till min stora förvåning Niklas framför mig. Niklas! Vad gjorde han här? Han skulle ju vara långt framför. Han såg lika förvånad ut han, men glad! Överlycklig berättade jag om hur bra det hade gått och att jag hade kunnat springa smärtfritt hela vägen. Bakom mig hörde jag en annan bekant röst ropa mitt namn med engelsk brytning. Det var vår goda vän Stuart från GL3D, funktionären som lånade ut sin enorma temugg för att han tyckte min var på tok för liten. En annan dag hade jag gärna stannat och pratat men inte idag, det blev ett snabbt Hej, vad kul att se dig, innan jag lämnade kontrollen. Niklas var snart ikapp och jag fick en kort resumé. Han och Henrik hade hållit ihop större delen av loppet och Henrik var bara någon minut före nu. De hade hållit ett bra tempo och allt hade flutit på fram till Clough Head där klungan de sprang i hade sprungit strax nedanför toppen utan att stämpla vid kontrollen. Niklas och Henrik hade vänt tillbaka upp och letat men inte hittat den och strax därpå mött en löpare som påstod att den ändå inte fungerade. Där tappade de minst tio minuter men kanske framför allt flytet och fokusen på löpningen. Några minuter extra hade de spenderat på matkontrollen för att försäkra sig om att inte bli diskade. Det visade sig efteråt att väldigt många hade missat Clough Headkontrollen och ingen blev diskad. Med facit i hand borde de haft en funktionär även där och gjort kontrollen mer synlig. Som det var nu hade ju en del löpare uppenbarligen struntat i att passera toppen. Det gjorde nog inte många minuters skillnad men några höjdmeter slapp de i alla fall.

Åter till tävlingen. Banan följde nu Cumbria Way, en smal stig runt Skiddawmassivets östra vägg. Regnet avtog, molnen skingrades och vi bjöds på en fantastiskt vacker utsikt ner i dalen och Glenderaterra Beck. Stigen i sig var mer som en bäck men hyfsat lättsprungen där den var flack. Jag hade bestämt mig för att inte springa uppför något mer och även på flacken gick det långsamt. Niklas var uppenbart piggare men höll mig ändå sällskap bitvis. Han hann förstås med att fota också! Henrik var strax framför hela vägen runt till foten av Skiddaw, där passerade vi honom när han stannade till en kort stund. Fick av funktionären höra att jag fortfarande var tredje dam. Vågade inte tro på det riktigt och sa till Niklas att jag var typ fjärde dam. Nu var jag rejält trött. Även om vägen runt hade gett oss några höjdmeter hade vi tappat hundra sista biten ner till vändpunkten och nu hade vi knappt 500 m upp till toppen av Skiddaw som når 950 m ö h. Underlaget växlade mellan sugande blött gräs, löst grus och vassa stenar.

141009zzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzz

Det gick väldigt segt för mig nu men jag var fortfarande bara glad! Jag hade Niklas framför mig. Han varvade lite snabbare gång med att fota och vänta in mig. Han tappade förstås flera minuter på det och jag försökte få honom att köra på själv men han var så snäll och gjorde mig sällskap istället. Sista biten upp är lite stenigare och flackare så här gick det äntligen lite lättare och snart var vi framme vid kontrollen på toppen av Skiddaw. Här blåste det stormbyar och jag var glad att vi skulle ner direkt igen, dessutom med vinden i ryggen. Funktionären på toppen hade det värre, ännu en hjälte som stod ute i regn, hagel och rusk hela dagen för alla löpares skull! Jag visste redan innan att det skulle bli plågsamt utför, framsida lår värkte och det var uppenbart att det var de som led mest av det ofrivilliga träningsuppehållet. Nu sprang i alla fall Niklas i förväg, han är ju även i vanliga fall snabbare utför, och det var härligt att se honom dansa nerför den branta stigen. Jag följde efter, något mindre graciöst och småskrattande åt mig själv. Och vad är väl 850 höjdmeter nerför på det stora hela?

141009zzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Alla klättringar var avklarade, bara nerför och en kort bit med flack löpning genom Keswick och vidare till målet. Vi skulle passera kontrollen på Latrigg igen och den dök oväntat snabbt upp inom synhåll och strax var jag där. Hejade på Stuart igen och kunde inte låta bli att vända mig om. Skymtade en röd jacka som kom i full fart bakom. Jag fick hjärtat i halsgropen. Tusan också, var fjärdedamen ikapp nu? Eller kunde jag ha sån tur att det var någon annan? Bet ihop och försökte sträcka ut benen lite längre men det gick ändå frustrerande långsamt. Latrigg är åtminstone mindre brant än Skiddaw och här var det dessutom gott om vandrare som hejade glatt på oss löpare vilket gav extra energi. Jag kände det stora leendet återvända och hejade lika glatt tillbaka. En kille i röd jacka for förbi och jag kunde andas ut lite men vågade inte slappna av helt, hade ju ingen aning om hur fort tjejerna bakom mig sprang. Vid sista lilla motlutet över River Greta tvingade jag mig att fortsätta springa och sen var det plötsligt bara någon kilometer genom pittoreska Keswick fram till målgången i Crow Park. Var och varannan människa hejade och peppade när jag i komiskt långsam jogg tog mig de sista metrarna över torget, runt hörnet vid George Fischer, genom gångtunneln, längs med parken och så äntligen in i på upploppet och in i mål. Helt slut och fantastiskt glad kastade jag mig om halsen på Torkel (stackaren, han var närmast, dessutom nyduschad och ren) och sen min kära Niklas som hade gått i mål tre minuter tidigare. Gratulerade de andra runt omkring som jag kände igen utifrån banan och strax därefter kom fjärde dam i mål, drygt fem minuter efter mig. Hon var jätteirriterad och hade nog hemskt gärna haft min tredjeplats. Arrangörerna hade slarvat bort hennes dropbag på den kontroll jag passerade henne och det hade kostat henne ungefär lika mycket tid som jag slog henne med. Sen kom Henrik i mål med en glad segergest. Helt otroligt att vi var så jämna alla tre, i mål på drygt elva timmar med bara tio minuters mellanrum efter 77 km och 3700 positiva höjdmeter! Att vi dessutom hade gjort riktigt bra tider var uppenbart även om det inte fanns någon resultatlista än. Jag hade förväntat mig typ fyra timmar till ute på banan och att gå i mål i mörker men det var väldigt skönt att slippa det! Att Torkel redan var ombytt berodde tyvärr på att han hade gjort illa höften i ett fall på väg upp till Helvellyn och fått lov att bryta men han var nöjd ändå med den häftiga starten och bra känsla så länge han sprang.

141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141012zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Jag började stelna till och efter att vi firat med varsin god kopp kaffe i strålande solsken tackade vi för oss och stapplade långsamt tillbaka till våra B&B. Jag och Niklas klämde ner oss båda två i badkaret och lät det ångande varma vattnet tina upp kalla händer och fötter och få ömmande muskler att slappna av. Det blev middag i sängen, riktigt flottiga och goda Fish ‘n chips, medan vi återupplevde vår dag och jämförde våra upplevelser över bergen. När resultatlistan publicerades och vi såg att Niklas vunnit klassen herrar 50 och jag damer 40 blev vi om möjligt ännu lite gladare! Efter en natt utan särskilt mycket sömn, med värkande muskler, sendrag och kurrande magar, njöt vi av en rejäl engelsk frukost innan vi begav oss till prisutdelningen. Det var ett dignande prisbord och vi förärades varsin vacker Lakeland sten, monterad och med plakett, men det bästa var att det var fellrunninglegenden Billy Bland som var prisutdelare. Denna ödmjuka man har sprungit Bob Graham Round på otroliga 13 tim 53 min (vilket förstås är rekordet) och det var en stor ära att få skaka hand med honom. Och jag har nog sällan sett Niklas så glad som när han stod bredvid Billy, vilken perfekt avslutning på tävlingen!

141010zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141011zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz 141008_z_karta

Jul 172014
 

140717aUnder vår vecka i det förlovade Lake District låg vi knappast på latsidan och våra X-talon 212 fick bekänna färg och hålla oss på benen från morgon till kväll, vare sig vi sprang, reste, promenerade eller fönstershoppade. Nå, Kerstin gjorde en arbetsfördelning genom att införskaffa ytterligare ett par 212:or på Planet Fear i Keswick. En viss skillnad i färg och slitage som synes.

Utöver vår två dagars BG-runda var vi uppe i bergen och sprang ytterligare tre dagar och detta inlägg är tänkt som en bildkavalkad från dessa dagar. Det var spännande att ”återse” Low Pike, High Pike, Dove Crag och Hart Crag för att sedan springa på de två senare, trots minnena av den traumatiska upplevelsen på dessa bergstoppar under dag två på GL3D i maj med dimma, låga moln, stormbyar och en grym felnavigering som kostade oss både tid och energi. Så lärorikt så. Som sagt, en kavalkad med bilder från de övriga dagarna var vad detta inlägg skulle bjuda på, så jag rundar helt enkelt av med Kerstins sammanfattande ord för veckan som var:

De senaste sex dagarna här i The Lake District har bjudit på drygt 17 mils terränglöpning med mer än 13000 höjdmeter i allt från strålande sol och vindstilla till ösregn och stormbyar. Vi har prickat av 52 av Wainswrights bergstoppar, 12 sjöar och minst 17 tjärnar. En fantastisk vecka!

140717b 140717c 140717d 140717e 140717f 140717g 140717h 140717i 140717j 140717k 140717l 140717m 140717n 140717o 140717p 140717q 140717r 140717s 140717t 140717u 140717v 140717w 140717x 140717y 140717z 140717zz 140717zzz 140717zzzz 140717zzzzz 140717zzzzzz 140717zzzzzzz 140717zzzzzzzz 140717zzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzzz 140717zzzzzzzzzzzzzzz
140717zzzzzzzzzzzzzzzz