Jul 082013
 

Med handen på hjärtat: Det var länge sedan jag var så nervös och orolig inför en tävling såsom timmarna innan starten på Vansbrosimningen. Jag gillar att simma. Skön och skonsam träning för hela kroppen. Och så mycket roligare det blev sedan jag skaffade våtdräkt och kan simma i Mälaren. Långt ifrån de monotona längderna fram och tillbaka i simhallen. Men min akilleshäl oavsett jag springer, cyklar eller simmar är att mina händer lätt blir nedkylda. Jag fryser sällan om några andra kroppsdelar, utom just händerna. Jag har med bävan kollat temperaturen i Vanån och Västerdalälven de senaste två veckorna: 15-16 grader konstant. Brrrr och hackande tänder! Funderade på att skaffa våtdräktshandskar. Träffade på vännen Lena som skulle kolla med sin Tommy. De hittade några par. Lånade det tunnaste paret, som ändå var grova och stelt klumpiga. Fick lite olika bud på om det var tillåtet eller ej. Mailade arrangören som sa att det var OK med handskar och strumpor. Allt var i sin ordning. Vad fasen, bara en sväng upp till Vansbro och simma hem första momentet av klassikern, som jag kör tillsammans med klubbkompisen Erik J.

Klockan åtta söndag morgon. Ryggan packad. Klarblå himmel och redan varmt. Erik svängde in punktligt på parkeringen. Hit the road mot Vansbro. En riktigt njutfull bilresa då jag knappt varit i Dalarna sedan jag gjorde lumpen i Falun i början av 80-talet. Härlig natur när vi passerat Fagersta. Mycket vatten, slåtterängar, tallmoar, tysta gårdar med skogsklädda berg som vidsträckt fond. Nostalgi. Som kastad tillbaka i tiden till baksätet på farmor och farfars Ford Taunus på bilsemester genom Norrland. Sökte nog en distraktion för ju närmare vi kom Vansbro desto nervösare blev jag. Alla i min umgängeskrets har så övertygande sagt ”Det där fixar du lätt Nicke”, ”Lättaste momentet i klassikern”, ”Lite jobbigt sista kilometern bara”, ”Du simmar nog i mål på runt timmen” etcetera. Själv var jag inte så säker längre. Kände ett styng av rädsla. Tre kilometer i 16-gradigt vatten…

Vi kom till Vansbro vid 11-rycket. Solen strålande och värmen var smått tryckande. Inget kaos. Vi parkerade nära Vanån. De första startgrupperna var redan på väg därute i vattnet! Det pirrade i magen. Vi promenerade till det enorma målområdet för att hämta startpaketet. Vi njöt av stämningen och lyssnade till speakerns exalterade svada. Tävlingsdags. Tillbaka till bilen. Lämnade allt värdefullt och tog vår simpackning och vandrade med strömmen mot starten ett par kilometer uppströms. Vid startområdet hittade vi en plats på banvallen vid bron. En startgrupp varje kvart. En helt fenomenal speakersnubbe stod för info och underbar pepp och hade järnkoll på många deltagare i varje startgrupp. Fem minuters uppvärmning innan start för varje grupp. Hettan var påtaglig trots att det börjat fläkta. Erik, som skulle starta 12:45, började byta om. Jag själv skulle hållas på halster fram till 14:24. Så körde vi en lycka-till-ritual och Erik vandrade bort till starten och försvann i havet av våtdräkter och gröna badmössor, som efter några minuter flöt ner i Vanån och försvann under bron som guppande gröna bollar. Nu väntade 94 evighetslånga minuter tills det var min tur. Bestämde mig för att inte känna på vattnet. Bestämde mig för att skippa handskarna. Det ska vara på riktigt och jag ville inte bli ihågkommen som den smala seniga killen med de stora svarta handskarna på Vansbro 2013.

Klockan 14 smorde jag så in nacke, armar och ben med vaselin. På med våtdräkten, men väntade med överkroppen till strax före start. Startgrupp 20 tog plats i startfållan. Solen stekte. Tog upp en näve sand och gnuggade händerna och upprepade detta triathletknep tre gånger. Ställde mig rätt långt fram. Drog ner badmössan och världen utanför blev till ett sorl. Inne i min egen bubbla. Start! Avläsning av armband två gånger och så ner mot vattnet. Knallade på diagonalen och lyckades med konststycket att stöta i ett par stora bumlingar till stenar. Sedan var det bara i. Kallt men vederkvickande!

Stängde av och började simma bröst i bra tempo från start. Höll mig i innerkant de första 500 meterna. Plötsligt kändes det bara behagligt och så jäkla skönt att få aktivera kroppen. Uppdämda spänningar, adrenalin blandade med stresshormoner fasades ut med fokus och energisk urladdning. La mig längre ut i banan för att kunna simma på i min takt. Började komma ikapp eftersläntrare från tidigare startgrupper. Lila och orange mössor. Faktum är att jag faktiskt njöt här och där under de två kilometerna medströms av Vanån. Närmade mig 90-gradersvängen och väl där blev det en smärre chock. Banan smalnade av, vattnet var väldigt skvalpigt, motvind, solen i ögonen och värst av allt: motströmmen och det klart kallare vattnet! Fy fasen. Det var nu prövningen började. Fokuserade på det röda målet en kilometer i fjärran. Funktionärer hojtade att det var lugnare närmare bryggan, men jag insåg snart att alla trötta höll sig nära bryggan och de kom knappt framåt. Jag la mig istället mitt i banan och körde på. Händer och fötter började kylas ner. Stängde av. ”Slappna av, slappna, simma och slappna av” var mitt mantra. Vid 500-metersbojen hörde jag någon ropa mitt namn. En ängel som kallade mig till himlen? Nä, där på bryggan stod Erik, ombytt, glad och med medaljen runt halsen. ”Kom igen nu Niklas! Bara 500 meter kvar!” Jag kommer inte ihåg det men Erik hade garvat högt åt mitt skrikande svar: ”Men hur fan då, man kommer ju ingenstans!” Det gick inte fort, men jag kom framåt. Närmare och närmare. Erik följde mig några hundra meter och peppade fint. Tack Erik! Typ 50 meter från mål fick jag värsta kallsupen! Inte åka nedåt nu. Hostade som fan och väntade bara på att någon funktionär med en fem meter lång arm skulle lyfta upp mig ur Västerdalälven. Nä, nu djävlar – och jag var uppenbarligen inte ensam om den tanken – plötsligt var vi ett helt gäng som simspurtade de sista 30 meterna. Tryckte upp mitt armband mot tidtagarplankan ovanför. Sekunder gick tills en funktionär sa ”Du, det räcker, du är registrerad” med vänlig stämma. Knallade uppför mattan läskigt groggy, men samtidigt helt lättad och jäkligt glad. Inombords sköljde bara orden upp ”Fan, jag grejade det!” Svårt att beskriva känslan. Tiden var ovidkommande, men 1:04 blev lite av en överraskning. Erik gjorde en lika fin tid med endast 30 sekunders skillnad. Tog emot medaljen och där stod Erik och väntade. Det vart glada gratulationer och high five. Bytte om och så mattältet nästa. Vrålhungrig! Tog två portioner. Sedan blev det återupplevelser genom varandras berättelser om simningen och dagen.

Sedan kom en slags tomhetskänsla över en. Känner igen känslan från löptävlingar på 5-10 km där det ingår en del resande. Många timmar före och efter loppet medan loppet i sig är över på nolltid, bildlikt talat. Man är så fokuserad på själva momentet och genomförandet att man inte tar in intryck utan bara stänger av under själva loppet. Vansbro gav lite av samma känsla. Man sitter i bilen på väg hem och liksom vaknar till: ”Vilken märklig dröm jag hade Erik! Drömde att jag simmade i en kall jävla älv i Dalarna. Har du hört något så sjukt?” Fast det sjukaste är faktiskt att jag stukade en tå rejält vid starten och som nu är stor och blålila. För två veckor sedan sprang jag i Tyska alperna i full kareta nedför klippiga och steniga stigar utan en skråma, blåsa eller skavank. Sedan åker jag till Vansbro för att simma och stukar en tå riktigt illa innan jag ens tagit första simtaget. Kan inte annat än att skratta. Imorgon är en annan dag och då blir det backträning (i rymliga skor) i Hammarbybacken. Det är grejer det!