Jun 192014
 

140614_aJag har medvetet väntat med att skriva någon form av race rapport från Vätternrundan förra helgen. Jag har velat njuta av det som var, smälta intrycken och bara blunda och återuppleva samtliga fyra moment av den nu genomförda klassikern, utan att analysera och skriva sönder känslan. Och jag kan redan nu avslöja att Vätternrundan var det absolut bästa tänkbara momentet att avsluta klassikern med. Det låter kanske stelt och mekaniskt, men det speglar nog orden rätt väl. Det handlar ofrånkomligen om att sitta på en cykel i 300 kilometer. Det absolut häftigaste med Vätternrundan var att min vän och vapendragare Erik Johansson och jag var så oerhört jämna på cykel! På Vansbrosimmet startade vi i olika startgrupper. Erik körde crawl och jag bröst. Det skiljde 30 sekunder mellan oss vid den befriande målgången. Ja, föga anade vi hösten 2012 då vi satt i bilen på väg till starten för SUM och bestämde oss för att göra en svensk klassiker att Vätternrundan skulle bli den perfekta avslutningen. Där och då, i bilen, bestämde vi oss bara för att börja med det vi tyckte sämst om: Vansbrosimningen! När det gäller Lidingöloppet respektive Vasaloppet är jag en så mycket snabbare löpare än Erik medan han å andra sidan är en mycket snabbare skidåkare än mig. Att genomföra dessa två delmoment tillsammans, sida vid sida, var befängt. Under alla tävlingar – utom Lidingöloppet – har vi dock åkt tillsammans till och från orterna. I Mora och Motala har vi dessutom övernattat två nätter och umgåtts med likasinnade sköningar. Så, det är även mycket runt i kring tävlingarna som förhöjer upplevelsefaktorn avsevärt! Ojoj, nu känns det som en ovanligt lång ingress eller snarare som en ordinär resummé.

Nå, ibland gör jag som Fantomen. Lämnar skogen och stigarna för asfalten som en vanlig man. Den här gången väntade 300 kilometer asfalt runt Vättern. Tack och lov på en sadel mellan två hjul. Mitt italienska smycke Wilier som jag köpt av vännen Lena Saarela bara väntade på utmaningen. Lena och jag har samma mått för en racer och hennes man Tommy hade byggt en kolfiberhoj till henne i födelsedagspresent så Wiliern sökte därför ett nytt hem. Jag hade testat racern i höstas, men hämtade den först för en månad sedan. Om jag hann träna något? Nä, det kom liksom annat emellan. Löpning och förkylning. Cykelbyxor inhandlades för knappt två veckor sedan. Nå, jag fick till 85 km veckan innan Vätternrundan i alla fall. Till och från jobbet. Jag hann bekanta mig med skor och växlar. Fredagen den 13:e bar det så iväg till Motala och vi kom fram utan missöden. Tack vare Eskilstunas cykeldrottning Lena (Karlsson) fick Erik och jag plats i en av deras stugor som hyrts för hennes EIK-gäng samt vänner från Mora. Erik och jag installerade oss och fixade i ordning alla cykelprylar inför starten på lördag morgon, klockan 05:30 närmare bestämt. Sedan blev det middag på Sjöviks restaurang innan vi knoppade in som förväntansfulla barn vid tiorycket.

140614_aa 140614_aaa
140614_b

Vaknade av glittrande harpmusik. Klockan var fyra på morgonen. Studsade ner från överslafen. Satte på kaffevatten och slog upp dörren mot Vättern. Solen var på väg upp. Spridda rester av nattens regnmoln och bara lite susande vind. Prognosen sa klarblå himmel, 16-17 grader och måttliga nordvindar, men vi vet ju alla hur mycket man kan lita på SMHI nuförtiden. Blandad frukost bestående av ostkaka, kexchoklad, banan, några risifrutti och kaffe förstås. Det blev skön chatt med våra rumskamrater från Mora som skulle starta 05:32. Erik och jag var grymt taggade! Något vi byggt upp för varje dag senaste veckan. Vid tio över fem grenslade Erik och jag våra hojjar och myscyklade de två kilometerna in till starten i Motala. Vid det laget hade cyklister varit ute på vägarna sedan startskottet klockan 19:30 på fredagen. När det gäller de fyra momenten i klassikern så bjuder Vätternrundan på den avgjort smidigaste starten av alla. Tre startfållor med två minuter mellan varje startgrupp som innehöll 20-30 cyklister vardera. Tro mig, det här var den härligaste och mest efterlängtade starten på hela klassikern! 05:30 bar det av med ett stort leende på läpparna. Nu jävlar skulle det cyklas!

De 10 milen ner till Jönköping var verkligen ett underbart race och en fantastisk upplevelse. Medvind, skönt värmande sol i rygen, härlig luft, läckra vyer, mestadels utför, taggade ben och en snabb cykel mellan benen! Erik och jag hakade på flera klungor, men vi skippade de båda depåerna innan stoppet i Jönköping. I några backar uppnådde vi hastigheter på 60 km/h och strax däröver! Grymt häftigt och pirrigt! Det var riktigt häftigt att få uppleva synen och vindraget av snabba cykelklungor som svepte förbi en med inbördes disciplinär precision i hög fart. Som en livsform bestående av cyklande celler i matchande tröjor! Nå, vi var inte otrimmade, utan låg och snittade i 30 km/h och nådde Jönköping på strax över tre timmar! Vi hade fått råd att inte stanna i varken Jönköping eller Hjo för att käka mat då det talades om långa köer. Det var inga köer alls! Det var bara att gå in och ta för sig. Förmodligen berodde detta på att många snabba grupper startade tidigt på morgonen och de cyklade ju bara förbi alla depåer. Vi njöt av diverse tilltugg, köttbullar och mos i Jönköping. Det behövdes för nu började loppet på allvar: 12 mil med frisk nordlig motvind väntade runt hörnet av Vätterns södra ände.
140614_c
140614_d

Inledningen längs Vätterns västsida var riktigt seg med motvind och några långa sega uppförsbackar, som givetvis även bjöd på långa sköna utförsåkningar. Mellan Fagerhult och Hjo hade vi bra draghjälp av en klunga och malde asfalt. Efter pittoreska Hjo och lasagne var det sämre med passande småklungor, vilket gjorde att Erik och jag fick slita mycket på egen hand. Mellan Karlsborg och Boviken gjorde vi sällskap med en fartmässigt perfekt klunga och körde Belgisk kedja hela vägen. Precis som Vasaloppet var ett lärolopp för mig gällande skidor lärde jag mig denna gång alla handsignaler för cyklister på Vätternrundan. Kul! Mellan Boviken och Aspa var det dock riktigt segt, då sträckan bara bestod av sega och långsamma cyklister. Inte en enda klunga att haka på, så Erik och jag fick slita på egen hand ännu en gång. Men sedan kom en klunga med avhängda men taggade cyklister och vi hakade på direkt. Efter ett kort stopp i Hammarsundet bar det sedan av mot målet i Motala utan ett enda stopp. Av hela loppet njöt jag nog allra mest av de fantastiska slingrande småvägarna från Medevi fram till några kilometer innan stora vägen in mot Motala. Och när vi passerade milskylten tillsammans med tre andra snabba och taggade cyklister log hjärtat och benen pumpade metodiskt glädjefullt!

140614_e 140614_f

Att få cykla i mål tillsammans med Erik efter 30 mil, 12 timmar och 28 minuters slit var en fantastisk känsla. Dels för att det gått över förväntan bra. Ingen punktering och ingen nämnvärd dipp. Bara gemensamt slit och gemensam glädje! Att få genomföra sista tävlingsmomentet i klassikern på detta sätt, sida vid sida, hade varken Erik och jag räknat med, den där lördagmorgonen i oktober 2012 på väg mot starten till SUM, då vi bestämde oss för att göra klassikern.

140614_g
På lördagkvällen firade Erik och jag klassikern med en god angusburgare på Sjöviks sjöveranda. På söndag morgon studsade jag inte ner från överslafen. Det tog sin tid av beräkningar att komma ner kan jag berätta. Underlivet var fortfarande bortdomnat. Oroväckande! Nacken var stel. Men i övrigt var allt frid och fröjd. En vag pulserande känsla av eufori höll den annars malande tomheten efter en lång dags ansträngning på avstånd.

140614_h
140614_i

Jaha, gott folk, det finns nog inte så mycket mer att förtälja! Klassikern är i hamn och nu väntar inga fler sidospår, utan nu blir det bara fokus på löpäventyr på Sörmlandsleden, Lake District och Kungsleden.

Min svenska klassiker (tillsammans med Erik):

Vansbro – 1:04
Lidingöloppet – 2:11
Vasaloppet – 10:32
Vätternrundan – 12:28
Klassikern genomfördes på totalt 26 timmar och 15 minuter och några sekunder och gjorde det under 24 timmar.

140614_j

Feb 242014
 

140224aBalansgången mellan dumdristigt vansinne och våga pröva sina gränser är hårfin. Man får helt enkelt välja själv och jag väljer hellre det positiva i en utmaning. Och utmaningen denna gång stavas Vasaloppet. Stava rätt och valla rätt är några av ingredienserna för att lyckas. Uthållighet och pannben är kärnan och det som i slutändan avgör. Förutsatt att man har en bra grundfysik. Ligger det någon sanning i mina påståenden? Absolut, vågar jag påstå! Detta mitt första Vasalopp någonsin – och tillika tredje delmomentet i en Svensk klassiker – blev lite av en empirisk undersökning. Jag kan avslöja att det var 32 år sedan jag stod på ett par skidor. Det var närmare bestämt under den militära slutövningen i Älvadalen i skiftet januari/februari 1982 och det handlade om breda trälagg ljusår från dagens smala, lätta och snabba raceskidor. Jag har aldrig varit en längdkille, utan mer för fart och våghalsiga konststycken utför i unga år. Hur skulle detta gå?

Det har väl inte gått någon – boendes i Mälardalen – obemärkt förbi att det varit snöfritt denna vinter. Eftersom jag aldrig ägt ett par längdskidor sedan jag flyttade hemifrån hade jag ingen brådska att nu köpa ett skidpaket som bara riskerade att bli stående i väntan på snön, som aldrig kanske skulle komma. Jag har lärt mig på senare år att vänta, ja, att invänta rätt ögonblick och det slår aldrig fel att det dyker upp ögonblick som ibland kan liknas vid en skänk från ovan eller vad man kan kalla ödet, även om det handlar om materiella ting. Så även denna gång, då Kerstin för en månad sedan nämnde att hon hade ett nästan oanvänt skidpaket som jag kunde låna. Jag tog skidorna till Kanotcenter i Eskilstuna där min vän Erik (skidguru och klassikerkompanjon) mötte upp. Han mätte upp spannet och sa att det kommer funka med den lilla ohörbara parentesen att spannet baktill kanske var lite kort för fästvalla. Annars tyckte han att skidorna var i perfekt skick. Kerstins skidpjäxor satt som gjutna även på mina fötter och stavarna kändes sköna och hade rätt längd. Så långt var ödet välvilligt! Erik tog med sig skidorna hem för en omgång kärlek och vi siktade på en skidtur första söndagen i februari, men all snö som kommit veckan innan och särskilt på fredagen smälte till ett vedervärdigt slask. Som bekant kom det därefter inte någon snö, i alla fall inte någon som kom i närheten av att kallas för skidföre. Jag hängav mig åt mina löpäventyr på Sörmlandsleden och överlät hela skidhistorian åt ödet: det blir som det blir!

Och det blev som det blev. På lördag morgon hämtade Erik och Peter upp mig för avfärd till Mora. Märkligt nog var jag otroligt taggad och såg fram emot utmaningen med spänning. Mer av barnslig förtjusning än skräckblandat tvivel. Färden upp gick som smort och atmosfären var på topp. Det var även Vasaloppsdebut för Peter, men till skillnad från mig hade han en hel del skidträning i ryggmärgen och en färsk skidmaratävling i kroppen. Vi kom fram till Mora strax efter tolv och när vi hittat en parkeringsplats styrde vi kosan mot mässområdet och nummerlappsutdelningen. Vi tog tillfället i akt och åt i det gigantiska mattältet. Det blev ett rejält lass med kyckling och ris för min del. Det var folk överallt och vi minglande sedan runt i mässhallen med allt man tänka sig för att oroliga skidmotionärer ska lätta på plånboken och känna sig trygga. Jag själv köpte en liten sprayflaska med Toko-klister och kände mig nöjd. Jag har inte åkt till Mora för söka efter trygghet!

Det var skönt att få lämna kommersen och havet av hysteriska människor, som framstod som lugna till det yttre men i ögonen kunde man läsa något helt annat. Det var helt underbart skönt att få komma till Färnäs Bygdegård drygt fem kilometer utanför Mora. Där hade SMOL (Strängnäs Malmby OrienteringsLöpare) hyrt in sig enligt tradition. Erik hade ordnat sovplats till både Peter och mig. Vi tog varsin madrass och det lilla tillhörande reviret i anspråk. Nostalgi med flashbacks tillbaka till ungdomen i Fältbiologerna. Det dröjde inte länge förrän vallaställ åkte fram på alla tänkbara utrymmen. För att inte tala om vallaboxar fyllda med hemliga recept och blandningar, rillboxar, borstar med olika hårdhet och kvalitet på borst, strykjärn från förr, hårfönar och så mycket annat. Skidåkning är för många säkert lika mycket en slags religiös ritual inför ett Vasalopp. Det var underbart att få vara en del av detta, bara lyssna på diskussionerna och titta på hantverket som genomfördes av entusiaster med otroligt fokus och skrämmande noggrannhet. Jag njöt av atmosfären som vibrerade av förväntan. Och det var kul med nya bekantskaper i form av Dagge, Lotta, Arne, Mia, Simon och några till som jag inte minns namnet på.

En sak var uppenbar. Väderprognosen med både minus, nollgradigt och ökande skala med plusgrader fram på söndag eftermiddag och eventuellt duggregn ställde till det för vallaexperterna. Här handlade det inte om att det blir som det blir, utan snarare att förutse hur det blir. Erik la ner mycket tid och omsorg på ”mina” skidor vid sidan om sina egna. Eftersom det kom en hel del snö på fredagen fanns det inga uppkörda spår i närheten, varför jag inte skulle kunna pröva utrustningen innan det var dags att ställa sig i startfållan på söndag morgon. Det blir lite mer spännande så, eller hur? Efter ett snabbmatsbesök på MacDonalds var det dags att krypa ner i sovsäcken vid niorycket. Jag somnade relativt omgående så fort lampan väl släcktes.

Klockan 02:30 ringde min klocka. En kvart senare var det dags för en rejäl frukostbuffé som Dagge och Lotta dukat upp. Helt fantastiskt! Vi hade förberett allt och en timma senare satt vi i bilen till Mora. Parkerade och hoppade på buss #7 mot Sälen och klockan var kring fyra. Färden tog runt två timmar och fördrevs närmast kontemplativt. Jag fick ett värmande sms från Kerstin. Käkade ett par medhavda mackor. Stämningen på bussen var förväntansfullt tyst. Väl framme var det bara att hiva in överdragsryggan och sedan direkt ner till startfållan för att ta en bra position så långt fram i fållan som möjligt, innan själva flaskhalsen, vilket vi lyckades med. En timma kvar till start. Det började gry så sakta. Några plusgrader i luften. Vindstötar slog till då och då. Min klädsel för dagen var en långärmad merino och min ultralätta OMM regnjacka på det, mina vinterlöpbrallor med tunn baksida och aningen fodrad och vindtät framsida, tjocka drymax på fötterna och min 5-liters Salomonrygga. Snart nog började vi prata med de närmaste. En härligt tävlingsfokuserad tjej som hette Åsa och skön kille från Järna. Tiden rann iväg rätt snabbt och själva starten hörde vi inte. Hehe, nu fanns ingen tid att ångra sig. Pjäxorna satt fast i skidorna. Stavarna satt tajt runt mina tunna tumvantar. Vi såg bara att klockan sju så flöt en mörk massa fram en bit bort och åtta minuter senare passerade vi tidtagningen.

Det började röra på sig och nu var det bara att vara fokuserad och lära sig snabbt! Hålla mig till höger och inte låta mig stressas av hysteriska skidåkare i första backen, som aldrig tycktes ta slut. Kändes bara som det var ett gytter av skidor och stavar. Bara saxa uppför och anpassa sig efter omgivningen. Det var sedan fantastiskt att få komma upp på myrarna där det var kyligare och bättre före. Jag kände snabbt att det var bakhalt, men jag har ju ingen erfarenhet och vet inte vad som är acceptabelt och om fästet kan förbättras. Det såg bakhalt ut även för många kringvarande så jag lät det bero. Stakningen fungerade klockrent och glidet var det inget fel på, men när jag körde diagonalt var det mycket jobb för lite vinst i distans. Smått frustrerande! Ni hör, jag börjar redan låta som en utpräglad skidåkare.

Jag hade min strategi upplagd. Ta det cool och försöka hålla samma tempo rakt igenom, det vill säga långsamt och stabilt. Inte förivra mig och försöka vinna tid och sedan slappna av på alla sträckor utför. Ta god tid på mig vid matkontrollerna. Jag stannade och tog av mig skidorna i Mångbodarna, Evertsberg, Oxberg och Eldris i drygt tio minuter per ställe. Detta bara för att gå omkring, skaka loss, ladda med blåbärssoppa och buljong, klämma några nötcréme och flapjacks. Jag hade inte bråttom, inga måltider, bara komma i mål, vilket ju inte är så bara. Drog på sprayklister i Mångbodarna och Oxborg, vilket förbättrade fästet en aning. Vid Eldris, med nio kilometer kvar till målgång, lämnade jag in skidorna då det inte var någon kö och de vore kul om de kunde få till det. Plötsligt var det en fröjd att åka de sista nio kilometerna in till målet i Mora, med skönt fäste. Kunde diagonala utan problem. Ångrade att jag inte lämnat in skidorna tidigare, vilket hade sparat armarna en del. Ja, ni förstår ju redan nu att jag klarade mig hela vägen in i mål, om nu inte rubriken i sig gav en hint.

Oh, det är svårt att försöka rekonstruera nio mil skidåkning genom snövitt landskap. Visst var det jobbigt och slitigt, men jag råkade aldrig ut för en dipp, vare sig energimässigt eller mentalt. Det fanns bara ett alternativ och mitt upplägg liknade mycket det jag har för ett ultralopp: ta det cool, ha tålamod, slappna av, fokusera, spring smart och ta hand om eventuella problem direkt när de dyker upp. Sista tre milen var dock jobbiga av två anledningar: jag var trött och spåren hade blivit breda och blöta, varför skidorna vobblade och gled i sidled. Det spelade ingen roll om jag stakade eller körde på diagonalen, mina armar och rygg var ordentligt trötta. Dock fick jag oväntat pepp som lyste upp själen och gav kroppen en kick i rätt riktning. Vid tre tillfällen stod Maria E från jobbet och hejade på mig medan hon väntade på sin son. Vid Eldris hörde jag någon tätt intill som frågande sa ”Nicke?” Vände mig om och det tog säkert fem sekunder innan min hjärna kopplade alla trådar rätt och matchade ansiktet mot porträtten i min hjärnas bibliotek av vänner från förr. ”Göran!” utbrast jag med pur glädje. En fågelskådarvän som jag inte sett på drygt 15 år. Vi stod och pratade i fem minuter innan han fortsatte och jag lämnade in mina skidor för vallning. Den sista rejäla peppen kom på sista kilometern med Mora kyrka i synhåll. På den gigantiska skärmen såg jag en hälsning från klubben (och Per-Arne) som gjorde mig ofantligt glad och jag stakade sedan som en vilde raka vägen in i mål på tiden 10:32! Vilken obeskrivligt skön känsla! Jag gjorde det och att man gjorde det vet man ju aldrig förrän man faktiskt är i mål!

Finns ingen anledning att dra hela efterspelet. Erik kom och hämtade mig vid skidutlämnningen medan de andra stack iväg och köpte pizza. Det blev en skön samvaro på bygdegården med tillhörande Vasaloppssnack. Alla var nöjda med sina insatser. Erik skidade in på fina 6:46 och Peter på 6:47. Detta var Eriks 21:a Vasalopp (första på Öppet spår) och Peter gjorde debut och är vad man kalla en grymt bra debut! Arne och Mia gjorde också fina insatser. Härligt att ha tid att bara sitta jämföra upplevelserna och kunna skratta åt sköna små ögonblick. Efter ha ringt goaste Kerstin var det dags att knoppa. Glömde helt bort att duscha, men vem bryr sig?

Jag tror att jag fått med det mesta och tänkte nog runda av detta ultralånga inlägg, men jag höll på glömma en sak. Den erfarenhet jag har av olika aktiviteter är att man ofta skadar sig i de områden man sällan håller på med. Förra året var det en rejäl stukning av ena långa tån när jag allt för snabbt skulle springa ner i vattnet på Vansbrosimmet. Va, finns det stora stenar på botten? Nästa tillfälle var när jag lånade racercykeln som jag köpt inför Vätternrundan. Ingen bra idé att koppla loss båda fötterna när man stannar i en nerförsbacke och ställer sig ned på hala cykelskor. Hade jäkligt ont i höger skinka en vecka. Vad gäller Vasaloppet så ska man inte täppa till ena näsborren för att snyta sig och samtidigt ta sats och dra ner huvudet mot backen. Staven slog i backen och stavhandtaget slog rakt upp i sidan av ögat. Jag misstänker att det kommer att resultera i en blåtira.

Till sist vill jag bara tacka Erik, Peter, Arne, Mia, Lotta och Dagge för gott sällskap och ett särskilt tack till de två sistnämnda som ordnade med frukostar och såg till att alla trivdes och hade det bra!

Over and out!

  140224b 140224c 140224d 140224e 140224f 140224g 140224h 140224i 140224j 140224k 140224l140224m

Jul 082013
 

Med handen på hjärtat: Det var länge sedan jag var så nervös och orolig inför en tävling såsom timmarna innan starten på Vansbrosimningen. Jag gillar att simma. Skön och skonsam träning för hela kroppen. Och så mycket roligare det blev sedan jag skaffade våtdräkt och kan simma i Mälaren. Långt ifrån de monotona längderna fram och tillbaka i simhallen. Men min akilleshäl oavsett jag springer, cyklar eller simmar är att mina händer lätt blir nedkylda. Jag fryser sällan om några andra kroppsdelar, utom just händerna. Jag har med bävan kollat temperaturen i Vanån och Västerdalälven de senaste två veckorna: 15-16 grader konstant. Brrrr och hackande tänder! Funderade på att skaffa våtdräktshandskar. Träffade på vännen Lena som skulle kolla med sin Tommy. De hittade några par. Lånade det tunnaste paret, som ändå var grova och stelt klumpiga. Fick lite olika bud på om det var tillåtet eller ej. Mailade arrangören som sa att det var OK med handskar och strumpor. Allt var i sin ordning. Vad fasen, bara en sväng upp till Vansbro och simma hem första momentet av klassikern, som jag kör tillsammans med klubbkompisen Erik J.

Klockan åtta söndag morgon. Ryggan packad. Klarblå himmel och redan varmt. Erik svängde in punktligt på parkeringen. Hit the road mot Vansbro. En riktigt njutfull bilresa då jag knappt varit i Dalarna sedan jag gjorde lumpen i Falun i början av 80-talet. Härlig natur när vi passerat Fagersta. Mycket vatten, slåtterängar, tallmoar, tysta gårdar med skogsklädda berg som vidsträckt fond. Nostalgi. Som kastad tillbaka i tiden till baksätet på farmor och farfars Ford Taunus på bilsemester genom Norrland. Sökte nog en distraktion för ju närmare vi kom Vansbro desto nervösare blev jag. Alla i min umgängeskrets har så övertygande sagt ”Det där fixar du lätt Nicke”, ”Lättaste momentet i klassikern”, ”Lite jobbigt sista kilometern bara”, ”Du simmar nog i mål på runt timmen” etcetera. Själv var jag inte så säker längre. Kände ett styng av rädsla. Tre kilometer i 16-gradigt vatten…

Vi kom till Vansbro vid 11-rycket. Solen strålande och värmen var smått tryckande. Inget kaos. Vi parkerade nära Vanån. De första startgrupperna var redan på väg därute i vattnet! Det pirrade i magen. Vi promenerade till det enorma målområdet för att hämta startpaketet. Vi njöt av stämningen och lyssnade till speakerns exalterade svada. Tävlingsdags. Tillbaka till bilen. Lämnade allt värdefullt och tog vår simpackning och vandrade med strömmen mot starten ett par kilometer uppströms. Vid startområdet hittade vi en plats på banvallen vid bron. En startgrupp varje kvart. En helt fenomenal speakersnubbe stod för info och underbar pepp och hade järnkoll på många deltagare i varje startgrupp. Fem minuters uppvärmning innan start för varje grupp. Hettan var påtaglig trots att det börjat fläkta. Erik, som skulle starta 12:45, började byta om. Jag själv skulle hållas på halster fram till 14:24. Så körde vi en lycka-till-ritual och Erik vandrade bort till starten och försvann i havet av våtdräkter och gröna badmössor, som efter några minuter flöt ner i Vanån och försvann under bron som guppande gröna bollar. Nu väntade 94 evighetslånga minuter tills det var min tur. Bestämde mig för att inte känna på vattnet. Bestämde mig för att skippa handskarna. Det ska vara på riktigt och jag ville inte bli ihågkommen som den smala seniga killen med de stora svarta handskarna på Vansbro 2013.

Klockan 14 smorde jag så in nacke, armar och ben med vaselin. På med våtdräkten, men väntade med överkroppen till strax före start. Startgrupp 20 tog plats i startfållan. Solen stekte. Tog upp en näve sand och gnuggade händerna och upprepade detta triathletknep tre gånger. Ställde mig rätt långt fram. Drog ner badmössan och världen utanför blev till ett sorl. Inne i min egen bubbla. Start! Avläsning av armband två gånger och så ner mot vattnet. Knallade på diagonalen och lyckades med konststycket att stöta i ett par stora bumlingar till stenar. Sedan var det bara i. Kallt men vederkvickande!

Stängde av och började simma bröst i bra tempo från start. Höll mig i innerkant de första 500 meterna. Plötsligt kändes det bara behagligt och så jäkla skönt att få aktivera kroppen. Uppdämda spänningar, adrenalin blandade med stresshormoner fasades ut med fokus och energisk urladdning. La mig längre ut i banan för att kunna simma på i min takt. Började komma ikapp eftersläntrare från tidigare startgrupper. Lila och orange mössor. Faktum är att jag faktiskt njöt här och där under de två kilometerna medströms av Vanån. Närmade mig 90-gradersvängen och väl där blev det en smärre chock. Banan smalnade av, vattnet var väldigt skvalpigt, motvind, solen i ögonen och värst av allt: motströmmen och det klart kallare vattnet! Fy fasen. Det var nu prövningen började. Fokuserade på det röda målet en kilometer i fjärran. Funktionärer hojtade att det var lugnare närmare bryggan, men jag insåg snart att alla trötta höll sig nära bryggan och de kom knappt framåt. Jag la mig istället mitt i banan och körde på. Händer och fötter började kylas ner. Stängde av. ”Slappna av, slappna, simma och slappna av” var mitt mantra. Vid 500-metersbojen hörde jag någon ropa mitt namn. En ängel som kallade mig till himlen? Nä, där på bryggan stod Erik, ombytt, glad och med medaljen runt halsen. ”Kom igen nu Niklas! Bara 500 meter kvar!” Jag kommer inte ihåg det men Erik hade garvat högt åt mitt skrikande svar: ”Men hur fan då, man kommer ju ingenstans!” Det gick inte fort, men jag kom framåt. Närmare och närmare. Erik följde mig några hundra meter och peppade fint. Tack Erik! Typ 50 meter från mål fick jag värsta kallsupen! Inte åka nedåt nu. Hostade som fan och väntade bara på att någon funktionär med en fem meter lång arm skulle lyfta upp mig ur Västerdalälven. Nä, nu djävlar – och jag var uppenbarligen inte ensam om den tanken – plötsligt var vi ett helt gäng som simspurtade de sista 30 meterna. Tryckte upp mitt armband mot tidtagarplankan ovanför. Sekunder gick tills en funktionär sa ”Du, det räcker, du är registrerad” med vänlig stämma. Knallade uppför mattan läskigt groggy, men samtidigt helt lättad och jäkligt glad. Inombords sköljde bara orden upp ”Fan, jag grejade det!” Svårt att beskriva känslan. Tiden var ovidkommande, men 1:04 blev lite av en överraskning. Erik gjorde en lika fin tid med endast 30 sekunders skillnad. Tog emot medaljen och där stod Erik och väntade. Det vart glada gratulationer och high five. Bytte om och så mattältet nästa. Vrålhungrig! Tog två portioner. Sedan blev det återupplevelser genom varandras berättelser om simningen och dagen.

Sedan kom en slags tomhetskänsla över en. Känner igen känslan från löptävlingar på 5-10 km där det ingår en del resande. Många timmar före och efter loppet medan loppet i sig är över på nolltid, bildlikt talat. Man är så fokuserad på själva momentet och genomförandet att man inte tar in intryck utan bara stänger av under själva loppet. Vansbro gav lite av samma känsla. Man sitter i bilen på väg hem och liksom vaknar till: ”Vilken märklig dröm jag hade Erik! Drömde att jag simmade i en kall jävla älv i Dalarna. Har du hört något så sjukt?” Fast det sjukaste är faktiskt att jag stukade en tå rejält vid starten och som nu är stor och blålila. För två veckor sedan sprang jag i Tyska alperna i full kareta nedför klippiga och steniga stigar utan en skråma, blåsa eller skavank. Sedan åker jag till Vansbro för att simma och stukar en tå riktigt illa innan jag ens tagit första simtaget. Kan inte annat än att skratta. Imorgon är en annan dag och då blir det backträning (i rymliga skor) i Hammarbybacken. Det är grejer det!