Sep 012013
 

…eller just tankar om tid.

Intog en stilla frukost. Skickade gratulationer till Bosse, som nu på morgon gick i mål på UTMB, efter 168 km, 9600 höjdmeter, 40 timmar och 48 minuter, löpning och klättring genom två nätter. Utanför började molnen spricka upp. Kylig luft. Drog på mig en långärmad löst sittande merino, säckiga trailshorts och Inov8:s RoadX-dojjor på fötterna. Begav mig ut i den friska luften och grusstigen längs ån mot Ekeby våtmark. Härligt tyst, förutom ljudet av mina taktfasta fotisättningar i gruset, vilket fick mig att tänka på dokumentären om ultralegenden Yiannis Kouros, som jag såg i veckan. Jag log för mig själv. Närmade mig Ekeby våtmark. Dags för en pisspaus. Saktade in och förde höger hand instinktivt mot vänster handled och min Garminklocka. Men där fanns ingen klocka!

Den senaste månaden har jag vid ett flertal tillfällen funderat på varför jag registrerar mina löppass och transportcykelpass på jogg.se dag efter dag, vecka, månad. Löppassen matas ju per automatik in på mitt konto i Garmin Connect, om jag nu vill dissekera och analysera dem. Varför registrera dem på ytterligare en plats? Vad gäller transportcyklingen är den att betrakta som en del av vardagen. Jag kan på förhand räkna ut hur många mil det sannolikt blir på ett år. Vad är vitsen att registrera dem? Tack och lov har jag aldrig påbörjat registrering av mina styrke- och corepass. Sedan i vintras har jag nu en väl inkörd rutin på hur min löpning är upplagd efter de långsiktiga mål jag har. Jag ligger på 7-9 mil per vecka. Jag vet distansen på alla tänkbara sträckor i Torshälla/Eskilstuna oavsett det gäller ett meditativt kvällspass, obanat i Vilstaskogen,  transportlöpning eller ett långpass. Variationen är inte särskilt stor mellan veckor och månader. Så varför då registrera identiska löppass vecka efter vecka? Slöseri med tid.

I augusti kom jag även till insikt att jag inte kommer göra några fler försök på sub3 på maradistansen eller ens springa korta distanser på bana eller asfalt. Mitt fokus ligger helt på terräng/trail, äventyr på leder och ultratävlingar. Av den anledningen kommer mitt upplägg på löpningen variera än mindre och därmed finns inget nämnvärt behov av att ha koll på tider. Så, jag har helt enkelt beslutat mig för att under de resterande månaderna på året bara använda Garminklockan på långpassen och tävlingar (Lake District Ultimate Trail 100K och Lidingöloppet). På alla övriga löppass får klockan ligga kvar hemma. Ska bli riktigt skönt att slippa klockan på merparten pass. Slippa registrera några pass. Bara låta kroppens signaler råda. Springa för springandets skull. Idag var det så premiär utan klocka. Jag tror det blev strax över 10 kilometer.

Ja, och påpassligt nog sammanfaller detta beslut med att jag även går ner till 80% i arbetstid på banken och är ledig varje fredag från och med nästa vecka! Det ska bli otroligt skönt att få ägna mer tid åt att skriva, utan att behöva ge avkall på övrig fri tid. Visst, lägre inkomst, men det är valet jag gör.

Det är typiskt att det finns tidtagare men ingen tidgivare. – Hellmut Walters

Aug 012013
 

Flyter fortfarande på moln efter vistelsen i Schweiz tillsammans ett gäng goa snubbar och med Swissalpine som den glödheta kronan på verket. Visst fanns det en vag tomhet dagarna efter den stekheta tävlingen, men den lyckades aldrig svärta ner den inneboende glädjen. Lyckligtvis tog jag semester även i måndags och i onsdagskväll bar det iväg på första löppasset efter nästan fyra dagars löpvila. Det kändes OK även om utsida lår fortfarande var stela och ömma. Skönt att få glida fram i lågintensivt tempo på den fina grusstigen längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark.

För varje dag blir jag mer återhämtad. Intryck börjar sjunka in och skapar känslomässiga bilder. Humöret och glädjen stegras. Suget på nya utmaningar kickar igång receptorerna. Planer på framtida löpäventyr tar form, stöts och blöts, omvärderas. I tanken skyndar jag långsamt. Ja, nu har jag mina 7 poäng för att kunna registrera mig för UTMB när de väl öppnar anmälan i december. Därefter är det bara att avvakta lottningen i januari 2014. Det märkliga – nu när jag har de nödvändiga poängen – är att jag bryr mig rätt lite om jag får en plats eller inte. Min plan B är precis lika utmanande och spännande. Blir det ingen plats på UTMB nästa år blir huvudmålet istället Swiss Iron Trail (T141: 134 km och 7650 höjdmeter) och Skandinaviens tuffaste bergsultra – Hornindal runt i Norge. Och nej, det blir inget Swissalpine-tredje-gången-gillt-sub8 för mig. Det finns så många andra platser att uppleva och så många nya möten som väntar.

Nå, det är inte förbjudet att drömma och planera. Ibland behöver man ha lite framförhållning och det närmaste halvåret ligger planerna öppna. Vaknar upp ur drömmarnas förföriska rosaskimmer. Här och nu. Så mycket spännande som ligger framför en den närmaste tiden. Sörmlandsleden med Erik T nu på lördag. Efterlängtad fjällöpning i Sälen med goda vänner nästa helg. Trailläger i Kolmården i september med 11 trailentusiaster från Vilsta IK och sedan Lidingöloppet som andra delmomentet i klassikern. Vem kan möjligen tycka att löpning är tråkigt?!

Jun 292013
 

Veckan som gått sedan Zugspitz har färgats av tankar, tillbakablickar och återhämtning, ja, och så en viss välkänd tomhet förstås. Den tidiga euforin ersattes snart av ett vakuum som nu gått över i ett fridfullt lugn. Jag har summerat, analyserat och skött om kroppen på bästa tänkbara sätt. Zugspitz, var på sitt sätt min hitintills tuffaste ultra och tillika extremaste utmaning. Allt handlar dock om hur väl förberedd man är på det som väntar. Efter att ha bearbetat alla intrycken och låtit de sargade musklerna återhämtat sig kan jag bara luta mig tillbaka och njuta. Jag är supernöjd med min insats och att mitt upplägg höll hela vägen. Av totalt 573 startande på 100km-distansen kom 449 i mål, vilket säger en del om banan. Jag är med andra ord riktigt stolt över min 78:e plats och sjätteplatsen för +50. Jag hade faktiskt aldrig några djupa dippar, men insåg att jag behöver träna ännu mer uppförsbacke inför liknande bergsultror i framtiden. Utförslöpningen sitter däremot som en smäck, vilket är avgörande om man vill spara krafter och vinna en massa tid. Enda gången jag var riktigt orolig var när jag mellan 70-80 km fick krampkänningar på insida lår, trots att jag var noga med att ta en endurolyteskapsel i timman, men jag tror orsaken var en kombination av trötta muskler och för stunden monoton löpning på flacken. Så, jag slappnade av ordentligt, la in några löpskolningsvarianter och körde ”silly walks” i uppförsbackarna. Därefter hade jag inga fler krampkänningar.

Veckans första återhämningspass på sex kilometer i onsdags gav klara besked på att kroppen och låren var långt ifrån återställda. På torsdagen blev det skonsam våtdräktssimning i Mälaren och igår kväll sprang jag 12 km på den vackra grusvägen längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark. Svalt, skönt och stilla. Skrattmåsarnas ungar i våtmarken var nästan flygga och de är vid denna tid fantastiskt vackra. Jag provade att köra snabb utförslöpning från kvarnberget och sista kilometern progressivt i 4:30/45-fart. Kändes att återhämtningen gått förvånansvärt snabbt, men jag väljer att skynda långsamt med lågintensiv löpning framöver. Känslan av välbefinnande växer sig starkare. Jag kan höja blicken och se fram emot de stundande utmaningarna: Vansbrosimmet nästa söndag och Swissalpine K78 den 27/7.

Från Zugspitz fick jag även med mig 3 poäng till UTMB och tar jag mig i mål på Swiss (2 poäng) har jag de nödvändiga 7 poängen för en anmälan till UTMB i december, men sedan får lottningen i januari 2014 avgöra om det blir en plats på startlinjen. Den dagen, den glädjen (eller sorgen). Just nu ser jag mest fram emot morgondagens pass på Sörmlandsleden med vännen Erik J. En fin och varierad sträcka mellan Hälleforsnäs och Flen på 25 kilometer. Livet fortsätter!