Dec 072014
 

141207aJag minns inte vem det var som sa att den svåraste utmaningen för en författare att ta sig an är den att skriva en roman om lycklig kärlek, som balanserar mellan det trovärdiga och det patetiska. Det kan ha varit Kjell Johansson, kanske Kallifatides eller rent av poeten Stig Larsson på någon av alla föreläsningar jag besökte på 90-talet. Som sagt, jag minns inte vem, men väl orden. Frågan är väl vad som definieras som lycklig kärlek? Vad vore en bergsultra utan svackor och dalgångar?

I början av veckan var jag inbjuden till att medverka i en inspelning av den nya podcasten ”Löparsnack” av Agnete Dannenberg i samarbete med Iris Media. Jag visste inte vilka fler som skulle medverka på denna sejour och tänkte inte fråga heller. Det fick bli en överraskning helt enkelt. Tog ett tåg till storstan så att jag hade en timmas marginal från stationen till Iris medias lokaler vid Rådmansgatans T-banestation på Sveavägen. Promenerade genom smeten. Byst med folk! Julbeslysningen lyste upp i mörkret och vårt materialistiska konsumtionssamhälle blev väldigt påtagligt där jag vandrade fram längs gatornas skyltfönster. Även om alla människor i detta ordnade eftermiddagskaos tycktes vara på väg någonstans kunde jag ändå inte låta bli att fundera på ”Vart är vi på väg någonstans egentligen?”. Ja, vart är jag själv på väg, förutom en timmas medverkan i en podcast? Jag kom ofrånkomligen att tänka på filmen Matrix, som bjuder tankarna på så mycket mer än actionfylld underhållning. Vad finns bakom all yta?

Väl uppe hos Iris Media tog Agnete emot mig. Eftersom jag var där en kvart tjugo minuter innan utsatt tid hann vi med att snacka en del om löpning, naturupplevelser, jobb och annat. Strax innan fyra kom så de två andra som skulle medverka. Det blev en glad överraskning i form av Anders Nordström och Kristina Paltén. 141207eAnders stötte jag ihop med förra hösten då jag hade vägarna förbi Trosa och Åda när jag sprang Sörmlandsleden. En dag såg jag bara en stor beachflagga med Inov-8-tryck (som inte fanns där när jag sprang förbi några veckor tidigare). Anders hade slagit upp portarna för sin verksamhet Art of Running. Jag hade ett tåg att passa, men jag kunde bara inte springa förbi. Det går fler tåg. Jag har sprungit förbi så många potentiella möten i mitt liv, så numera tar jag verkligen tillvara på ögonblicken. Möten med människor är det som förgyller tillvaron. Så även detta spontana möte med Anders, som sedan ledde till många fler möten. En vänskaplig förälskelse uppstod rätt omgående. En kemi som brukar benämnas som själsfrände!

Kristina däremot hade jag bara stött på som flyktigast, men jag kände till henne mer än väl via Kerstin och andra vänners berättelser liksom det jag hört och läst om hennes bravader. Få är väl de som missat Kristinas och hennes vapendragare Carinas äventyr. Och nu senast satte Kristina ett imponerande världsrekord på 48 timmars löpning på löpband, vilket ni kan läsa mer om på Kristinas hemsida. Hennes uppenbarelse var skönt chosefri och varm. Sådana människor gör mig bara så glad!

141207cJag ska inte orda så mycket om inspelning av själva poden, utan den får ni lyssna på själva när den väl läggs ut. Agnete skötte programledarrollen utmärkt och stämningen var skönt avspänd och det var härligt att höra om Kristinas och Anders äventyr, tankar och framtida mål. Live liksom! Det enda som lyssnarna missar är gesterna och gnistrande ögon. Jag tror vi alla såg de bilder som Anders målade upp från sitt äventyr på Sweden Sky Race 24. Behållningen för min del var att få träffa likasinnade som förstår vad utmaningar innebär och varför vi söker dem och att det inte är prestationen i sig som är målet utan resan dit! Det ena leder som vi snart ska bli varse till något annat.

Jag kunde inte stanna särskilt länge efter den givande löparsnacksejouren efter som jag hade ett tåg att passa. Det var inte särskilt mycket folk på tåget och jag satt i en avgränsad kupé med skönt dämpad belysning. Blickade ut i mörkret. Tittade utan att se. Blicken var liksom vänd inåt. Samvaron med Agnete, Kristina och Anders satte igång så mycket inombords. Perfekt att sitta på ett stilla och tyst vaggande tåg genom mörkret. Det blev en timmas skön inverterad årskrönika med en känslosam bildkavalkad som spelades upp mot det mörkt speglande tågfönstret. Tänkte igen på Agnetes fråga om vad som var årets höjdpunkt för mig. Direktsändning. Egoboost i social samvaro. Snabbt svar: 10-dagarsäventyret på Kungsleden! På tåget. Tankarna. Känslorna. Året är ännu inte slut men 2014 har bjudit på så många äventyr, stora som små och de är så svåra att jämföra och värdera sinsemellan. De är sina egna äventyr så att säga. Men hur kunde jag inte komma att tänka på den 1 februari där jag i studion på Sveavägen blev tillfrågad om årets höjdpunkt!?

Ja, den 1:a februari som bjöd på allt det som jag skulle kalla en skänk från ovan. Den 24 november 2013 sprang jag och några vänner Gyllenhielmska leden på Kerstin Rosenqvists initiativ och det var första gången vi träffades IRL. Eftersom vi båda och Henrik och Bosse från Västerås skulle till Great Lakeland 3Day för en tredagars bergsultra i maj 2014 försökte vi samköra långpassen på diverse närliggande leder. Kerstin och jag tyckte om varandras sällskap och stack iväg på äventyr titt som tätt den härligt snöfria vintern. För lördagen den 1 februari hade vi planerat in en ögla på Sörmlandsleden nere på Tunabergshalvön söder om Nyköping. På fredagen och hela lördag natt föll snön konstant och på morgonen täcktes marken av två decimeter snö. Vi lät oss inte avskräckas utan drog iväg klockan sex på morgonen. Det blev ett fantastiskt äventyr och snöpulsning fick en djupare innebörd. Jag har faktiskt aldrig skrattat så mycket på ett springpass som då. Det går liksom inte att återge den dagen i ord eller bild med den vackert snöklädda naturen, de isiga stigarna längs Bråviken, närstudier av kungsfåglar och tofsmesar, den oförglömliga fikan på Konsum i Nävekvarn, midjedjupa snösvackor här och där längs leden, helt orörda snötäckta stigar och allt detta tillsammans med en underbar kvinna. Och där på Nävekvarns klint med fantastiskt vacker utsikt och speciella ljus sammanflätades två händer för första gången. Inga ord uttalades, bara en underbart varm känsla som spred sig från två förenade händer. Två leenden. Fyra glittrande ögon. Där på Nävekvarns klint stod ett nyblivet par och blickade ut över Bråvikens magiska sken. Och från den dagen har vi delat många äventyr! Och vad är väl oddsen att träffa en livskamrat där båda ligger på samma nivå och gillar samma sorts löpäventyr? Den här dagen kommer jag att för alltid minnas glasklart och för kärleken finns inga hinder. Vi har varit duktiga på att ta tillvara på all given tid tillsammans och 2015 närmar sig med nya utmaningar som formar och stärker banden.

141207d

Tillbaka till här och nu där jag satt på tåget genom det Sörmländska mörkret. Känslor och bilder passerade från alla håll utan någon som helst ordning. Någon händelse hakade på en annan och den på nästa och så vidare. Bilder och känslor tätt sammanflätade. Och någonstans däremellan gavs tankar av ord plats medan allt vilade på någon slags gedigen grund av tacksamhet. Tänkte på alla löpare jag träffat under året, vår nybildade trailklubb som samlat så många härliga människor, löparevent, tävlingar, natur, stigar, framgångar, motgångar, djur, fåglar och alla dessa små ögonblick som betyder något och gör skillnad. All denna glädje, givande och tagande i motgångar och framgångar. Att få ta del av andras äventyr och erfarenheter. Tänker på den bild som jag tog fram för bildspelet om Kungsledsäventyret, där jag summerade mina fem år som dedikerad löpare med rubriken ”Mina bästa år (mot Kungsleden)”. För det är det det handlar om. Varje år har varit mitt bästa år det året. Inget år har varit bättre än det föregående året. Varje år har varit det bästa utifrån mina dåvarande förutsättningar. Det finns inga genvägar! Och detta år har verkligen bjudit på så många minnesvärda möten och precis om tidigare år kommer även detta år bli mitt bästa år!

Jag skriver aldrig årskrönikor, mest beroende på att varje äventyr har genererat en story på bloggen och är i och med det historia. Skrivandet är för mig en process kopplat till äventyret ifråga, vilket blev väldigt påtagligt efter Kungsledsäventyret. Det tog mig fyra veckor att skriva av mig och under två veckors tid drömde jag om Kungsleden varje natt utom två. Detta inlägg är närmast att se som en kärleksförklaring till stigarna och människorna som befolkar dem under året som var. Vissa stigar korsas för ett ögonblick medan andra bjuder på följeslagare kortare eller längre sträckor. Alla möten med människor som älskar utmaningar av alla dess slag berikar verkligen mitt liv och där på tåget kunde jag plötsligt inte se klart. Bilderna sprack liksom upp som ett glittrande kalejdoskop av regn på ett fönster. Hm, nä, det var visst bara ögon fyllda av tacksamhetens tårar…

Tack för att ni finns och berikar mitt liv! Ingen nämnd ingen glömd!

141207b

Dec 152013
 

131215aMystiken kring skoavtrycket jag filosoferade om i gårdagens inlägg har delvis skingrats, men paradoxalt nog har lösningen knoppat av sig till en ny obesvarad fråga. Spår i snön som idag inte längre finns, mer än som frysta ögonblick på några fotografier. Det visade sig att skoavtrycken tillhörde Torshällabon Ranald, som ju kan OK Tors skogar som sin egen bakgård på Julingatan. Detta förklarar genvägarna som jag – i gårdagens inlägg – misstänkte tydde på att personen hade god kännedom om trakten. Av någon anledning missade jag helt Ranalds inlägg på Instagram/FB (bilden intill), men det hela uppdagades genom några löparvänners detektivarbete. Ranald nämnde sedan i sitt svar på min efterlysning i Eskilstuna Trailklubbs FB-grupp att han sett mina spår på tillbakavägen mot Holmberget. Här kunde allt ha slutat, om det inte hade varit för en gnagande observation i hjärnkontoret om att en pusselbit saknades. Om nu Ranald sprang mot Holmberget (och inte mörkat med en oregistrerad avstickare) vems var då Roclite-spåren som löpte längs ån från Nybybron till Ekeby våtmark och Folkestaledan för att där upplösas till vatten? Gick in på Funbeat för att kolla Ranalds runda, vilken ni ser nedan tillsammans med min (som en parantes kan nämnas att raksträckan mellan 5 och 6 km beror på att jag glömde sätta på klockan). Ranald vek som synes inte av mot söder längs ån vid 8,7 km. Alltså var det ytterligare en person ute och luftade sina Roclite, men på en helt annan runda. Mysteriet är långt ifrån löst!

Tro nu inte att mitt liv är helt innehållslöst och tomt med tanke på att jag ägnar tid och tankekraft över en bortsmält gåta. Höjden av ett I-landsproblem är väl ett blygsamt konstaterande, men jag lovar att återkomma om det skulle komma till ett avslöjande!

131215b

Dec 142013
 

131214aHade egentligen planerat ett långpass på Sörmlandsleden, men efter en titt på väderprognosen bestämde jag mig för sovmorgon och en runda på hemmaplan. Vaknade vid åtta. Drog mig till nio. Tittade bort mot fönstret. Dimma? Spetsade blicken till det yttersta. Inte dimma, utan ett draperi av fallande snöflingor. Vackert! Ingen brådska att komma ut. Frukost med katterna och allmänt soft förmiddag.

Framåt 11-rycket hade snön upphört. Ett tunt lager snö täckte marken utanför. Dags att svida om för ett långpass innan det blir mörkt. Bestämde mig för OK Tors gröna mil. Velade mellan Icebug och X-Talon. Det fick bli de senare med tanke på att ingen is fanns under snön. Skön 0-gradig temperatur. Sprang längs ån och genom Gamla Torshälla. Kom ut på cykelbanan vid Folkestaleden. Ännu hade inte cykelbanan begåvats med ett förvirrat mönster av sko- och cykelspår. Mina ögon fångade upp ett skoavtryck bland alla andra. Hoppsan, här har visst en löpare passerat med Inov-8 på fötterna. Stannade klockan och studerade skoavtrycken som värsta trappern. Fram med kameran för dokumentation. Antingen F-Lite eller Roclite! Storlek 43-44. Rätt långa kliv, trots snön. Är jag nördig eller bara insnöad? Känner ingen i stan med Roclite, å andra sidan känner jag inte alla löpare i stan heller, oavsett de springer i Inov-8 eller inte. Fortsatte min färd och funderingarna fortsatte med uteslutningsmetoden. Vek av in mot Nybyparken och fortsatte längs ån och sedan över den fina lilla gångbron. Korsade Nybyvägen och slog in på cykelbanan. Där var Inov-8-spåren igen, men snart vek de av till vänster på en liten stig. Genväg till OK Tor. Personen känner onekligen till området. Jag fortsatte och sedan av till vänster på Gamle Kognevägen. När jag kom ut på ”nya” Kognevägen var spåren där igen och tjugo meter senare vek jag av på den sista lilla vägsnutten fram till OK Tors klubbstuga. Men skoavtrycken fortsatte rakt fram. Hm, märkligt. Ytterligare en genväg till att komma på någon av stigarna? Mina tankar hade först gått till Erik T som ofta springer i sina F-Lite. Det var dock inte så himla länge sedan jag bjöd in honom till en premiärtur på OK Tors stigar. Kändes osannolikt att han skulle utforskat området så pass mycket. Kanske någon från MestUte-gänget?

Väl vid klubbstugan tog jag direkt in på 2,5:an. Två par skoavtryck och en MTB hade satt sina spår på den snövita stigen. Skönt att få känna den mjuka stigen och dess snötopping under sulorna. Mötte en donna i spåret. X-Talon-skorna känns allt mer som det självklara valet när det är dags för stiglöpning med varierat underlag och tekniska inslag. Där sprang jag och njöt. Insöp atmosfären. Lyssnade till kungsfåglarna sirligt vassa läten, överflygande gråsiskor och en mindre flock med sidensvansar. Plötsligt från en sidostig kom så de bekanta Inov-8:orna in på stigen igen. Bäraren valde längre fram vägen tillbaka mot OK Tor framför stigen över det gamla hygget och de återstående 4-5 kilometerna på gröna milen. Varför? Varför ta sig till OK Tor och skippa de finaste och mest tekniska stigarna? Märkligt! Jag fortsatte på min stig. Tog den extra loven som gör gröna milen komplett. Det var säkert ett år sedan jag sprang den öglan senast. Skön och glad löpning på den trixiga stigen! Två korpar flög över.

Nästan framme vid anslutningen till 2,5:an låg återigen de nu välbekanta, närmast hånleende, Inov-8-avtrycken där på stigen framför mig. Vi slog följe hela vägen till Nyby-Torshälla Ridklubb, där det var full fart och massor med folk och OK Tor krängde julgranar. Allt var upptrampat och min okände Inov-8-bärare upphörde därmed utan ett spår.

Fick ett infall att ta rundan längs ån till våtmarken-Närje holme-Årbyskogen-Gyllenhielmska leden med option på Torshargs terrängspår som avslutning. Tog svängen via Torshälla golfbana och Ekbackens naturreservat. Kom så ut på grusvägen längs ån. Tror ni jag vart förvånad när jag såg de de välbekanta avtrycken igen. På väg in mot Eskilstuna. Smålog och försökte koppla bort dem. Strax innan våtmarken drog jag på smilbanden. Fem meter från E20 stod en jättelik björk som bävrarna gått bärsärk på. När (inte om) den faller kommer den falla över E20. Behöver nog tipsa kommunen. De flesta dammarna i våtmarken var frusna medan alla kanaler var öppna och maffiga hägerspår korsade grusvägen titt som tätt. När jag kom till cykelbanan längs Folkestaleden hade alla skoavtryck antingen smält eller smetats ut. Därefter återsåg jag aldrig skoavtrycken igen. Vi får väl se om någon läsare av detta inlägg känner igen sig och ger sig till känna.

Tog en sväng förbi Per-Arne och Ulla för att få i mig vätska och kanske bli bjuden på en Flapjack. Tog inte med mig vätska eller energi, då målet inte var mer än 30 kilometer. De var dock inte hemma. Körde obanat över ängarna till Årby och när jag kommit en bit på gröna milen mötte jag en löpare som redan på avstånd sa ”Halloj Niklas!”. När killen kom närmare såg jag att det var Kjelle Granlund. Cool! Han var ute och luftade sina splitternya Speedcross. Vi snackade ett tag om träningsdagar och tider framöver. Jag fortsatte på Gyllenhielmska leden till Torshälla och skippade Torsharg. Total 28 kilometer var precis lagom som upptrappning av mängden efter sex veckors ”vila”.

Väl hemma kollade jag upp sulorna på Inov-8 och kom snabbt fram till att personen som ovetande ”förföljt” mig burit Roclite. Någon som känner igen sig? Det finns en uppenbar risk att jag kommer att drömma om skoavtryck som jagar mig i natten samtidigt som benen känns som sirap…

131214b 131214c 131214d
131214e

Dec 072013
 

131207aLivets stig är som vi alla vet långt ifrån en rät linje, utan bär snarare på trailstigens karaktäristiska särdrag. Nå, nu är ju inte löpningen livet i sig självt, utan en stig bland andra, men ack så viktig för fysiskt och själsligt välmående. Haha, tro nu inte att jag står inför ett livsavgörande vägval i livet. Oavsett det handlar om sammanträffanden, ödet eller en ofrånkomlig mognadsprocess fram till ett beslut gäller det att fånga ögonblicket och vara lyhörd när hjärtat talar! Det gäller sedan bara att våga reflektera och revidera. Som att stå med ena foten på Maslows översta trappsteg och blicka ut mot nya mål.

Den här veckan var det meningen att jag skulle börja öka på löpmängden efter fem veckors frivillig löpvila med reducerad löpmängd. Förra veckan landade på totalt 26 km. Denna vecka började bra med ett härligt varierat terrängpass i måndags med Eskilstuna Trailklubb och 25 kilometer transportlöpning i onsdags. På torsdagen slog illvilliga baciller till och på fredag morgon vaknade jag med rejält svullen hals och småvärkande leder. Tog mig till arbetet. Slutade tidigt. Skippade julbordet. Köpte med mig två smaker chokladtryffel (chili och pistage) och ett rör Ballerina som tröst. Väl hemma efter en cykeltur i hård motvind var det bara att kliva i en varm tycka-synd-om-mig-själv-dress. Ordnade en stor latte. Slog på Nine Inch Nails senaste mästerverk. Och… Det var nog trots allt inte så jäkla synd om mig. Att det förmodligen lär dröja en vecka innan jag snörar på löparpjucken är inget som berör mig särskilt mycket. Inget jag kan påverka, utom att jag istället kan fokusera på löprelaterade delar på skrivbordsnivå. Bland annat släppte tävlingsledaren Shane på fredagen nyheten om platsen för start- och målgången gällande Great Lakeland 3Day. Började genast kolla upp boende för oss från Mälardalen. Tufft när det är Bank Holiday första helgen i maj och att inga B&B – av förståeliga skäl – hyr ut enbart för en natt i anslutning till helg. Det blir till att tälta natten till lördagen då starten går. Men är det fellrunning@hardcore så är det! Boende i anslutning till målgången i Pooley Bridge är i alla fall ordnat för oss (sju) bergsultraentusiaster från Sverige.

I svag kontemplativ feber gick fredagkvällen sedan åt till att gå igenom olästa mail från början av veckan. Där låg ett mail från Daniel som sprang hela Kungsleden i somras. Där låg ett annat från Ian gällande en ny ultratrail-tävling i Lake District nästa höst – The Lake District 3X3000 80K Ultra Trail. Vem fasen blir inte sugen på ett 80 kilometer långt äventyr över de tre grymma fjälltopparna Scafell Pike, Helvellyn and Skiddaw?! Där satt jag febersvag med katterna i läsfåtöljen i julstjärnans magiska sken och funderade. Lyssnade till hjärtat. Smålog. Situationen var snarlik den i augusti då jag – som en skänk från ovan – fick en plats till Lake District’s Ultra Trail 100K och bestämde mig för att lägga ner marathondistansen och sub3-drömmarna helt och hållet. Det resulterade i en DNS på Frankfurt Marathon. Mer än något annat vill jag springa Kungsleden mellan Hemavan och Abisko. Ett äventyr på runt 10 dagar och 43 mil, beroende på väder och allt som kan tänkas hända. Så, för att förverkliga Kungsleden och The Lake District 3X3000 80K Ultra Trail beslöt jag mig för att ge upp försöket att få en plats till UTMB. Beslutet var inte svårt, då chansen att få en plats är liten och framför allt för att gnistan för det äventyret falnat markant det senaste halvåret. Varför göra något jag inte brinner för? Frågan är nu historia och de tre stora löpäventyren för 2014 går således i de svenska och engelska fjällens tecken. Däremellan blir det givetvis några familjära trailtävlingar och veckoslutsäventyr i Sälen och Åre med Eskilstuna Trailklubb. Hjärtat har talat! Märkligt nog känner jag varken av halsont eller feber idag. Ibland gäller det att välkomna ögonblicken, stanna upp och lyssna.

Någon som vill köpa 10 poäng till UTMB? Upplevelserna ingår dock inte i priset!

131207b

Nov 012013
 

131101aSå har vi då gått in i självaste reptvinnarmånaden. Månaden då inget händer, almanackan är tom, man vänder på slantarna för det som komma skall i december, årets mörkaste månad (vilket inte är helt sant), icke-månaden-mitt-emellan-alla-andra, vakum, vemod, apati och oändligt långsamma dagar. Jag vet inte om det finns någon annan månad som har begåvats med så många nedslående epitet, som just November? Det är bara att lyssna av omgivningen. Men var försiktig, det kan vara smittsamt. Historiskt sett har skåningarna varit mest pessimistiska angående november och det är där begreppet reptvinnarmånad finner sitt ursprung. Det är månaden då man tvinnar sitt rep i tröstlöst vemod för att sedan hänga sig i det. Som ni säkert förstår var ju detta bara ett traditionellt verbalt uttryck för de annars så gladlynta skåningarna. Hursomhelst, november är speciell!

Själv inledde jag november med en skön sovmorgon. Till och med solen fann sin väg genom spridda moln och in i rummet. Katterna var storögt förvånade över att jag inte skulle iväg och springa någonstans denna fredag, såsom jag gjort alla tidigare fredagar de senaste två månaderna. Nänä, i min värld är november den perfekta månaden för återhämtning beträffande löpning och annan träning. Stilla sig och vända blicken inåt. Tid för reflektioner. Vilomånaden inleddes redan denna vecka med en halvering av löpmängden och så kommer det att fortsätta månaden ut. Mina åtta mil per vecka på cykel fortsätter dock som vanligt, men jag tänker aldrig på det som träning. Tio minuter styrkeövningar var och varannan morgon och kväll är en rutin och ritual som inte påverkas. Det blir dessutom klocklöst hela månaden och inget löppass över 15 kilometer (undantaget Sörmlandsleden den 9/11). Jag känner redan hur skön och uppskattad ”vilan” är för kropp och själ. Detta innebär att jag får tid till annat som behöver mitt fokus just nu.

Efter en stilla frukost slog jag på datorn. Kollade mailen och särskilt ett mail gjorde mig glad denna första dag av november. Det var ett mail från föreningen Sörmlandsleden med anledning av min fullbordan av leden, vilket lyder:

131101b

Den gångna veckan har annars handlat mycket om planer och planering. Här och nu har sin givna plats, men i andra sammanhang måste man ha framförhållning för att kunna njuta storartat av här och nu, där och då, längre fram. Vi är fyra äventyrliga långdistansare från Mälardalen som nu är anmälda till GL3D (Great Lakeland 3Day) första-maj-helgen nästa år. Bosse, Kerstin och Henrik från Västerås och jag själv från lilla metropolen Torshälla. Denna bergsultraorientering över tre dagar kräver en del att tänka på då all packning ska få plats i en vattentät bag på 59 liter och inte får väga mer än 13 kg och som körs till och från de två nattlägren! Har beställt bagen från Mountain Lite och så en ultralätt sovsäck, Yeti VIB 250. Återstår att inhandla i vinter är ett primuskök och ett lättviktstält från Hilleberg. November är som sagt en förträfflig månad för planering och för mig handlar det om att fundera på en alternativ B-plan till UTMB. Att springa Kungsleden lockar stort. Efter GL3D kommer jag stanna kvar en vecka för att vandra BGR (Bob Graham Round) i Lake District för att bilda mig en uppfattning om sträckan i praktiken. Sedan är det ju Vasaloppet i februari och nu på måndag kväll öppnar ju anmälan till Vätternrundan. Puh, tack och lov för november, D-vitamin och välbehövlig återhämtning!

Precis som november har börjat kommer månaden sannolikt avslutas lika glädjefullt. Lördagen den 30 november är det premiär för off-trailloppet Åda Wild Boar utanför Trosa. Ser fram emot att mingla med en skön samling trailsjälar och vi blir en klick stiglöpare från E-tuna som drar iväg till Åda.

131101c

Det känns onekligen som november kommer att bjuda på många ljusglimtar (inte minst i pannlampans sken) och risken (eller chansen) är väl att denna låååånga mörka månad passerar i raketfart. Den avgjort största ljuspunkten i månaden består annars i att Sörmlands första renodlade trailklubb kommer att se dagens ljus! Otroligt spännande att vara delaktig i dess födelse! En efterlängtad klubb för de som älskar stigen och obanade äventyr. Igår hämtade jag ut prover på tre olika tröjmodeller för trail/orientering från Trimtex. Nu ska klubblogo, färg och design utarbetas för tryck i december.

Ja, det lär inte gå någon nöd på mig i novembermörkret. Jag hoppas även att din månad kommer att fyllas med ro och ljuspunkter! På återseende.

131101d

Okt 182013
 

1310018aDenna fredag var sedan tidigare vigd för en tur till Trosa. Mina siamesiska damer Gloria och Toschie slängde ilskna blå blickar åt mig på torsdagkvällen när jag lade fram löpdressen, flapjacks, nötcreme, kartor, anteckningsblock, kamera, ministativ, ja, allt det som är brukligt för ett äventyr på Sörmlandsleden. Av tonen på deras siamesiska tungomål förstod jag att de kände sig åsidosatta: ”Sedan du gick ner i tid med lediga fredagar har du bara varit hemma med oss en enda fredag. Du är mer intresserad av stigar än av oss!” Jag försökte trösta dem och förklarade att jag ju istället är hemma desto mer på helgerna, samtidigt som jag tog fram kokt kyckling och deras röstläge blev mer som ett jublande ”Hurra hurra för Nicke, den bästa hussen man kan ha!” Ordningen var återställd.

Den huvudsakliga anledningen till mitt besök i Trosa var att träffa Anders, mannen bakom Art of Running. När jag fredagen för två veckor sedan bokstavligen sprang på hans nyöppnade butik i Åda gård strax utanför Trosa blev vårt möte rätt kort men det hann ändå uppstå något slags positivt spänningsfält av tankar och idéer. Senare samma kväll tyckte vi båda att det vore kul att träffas snart igen. Vi spikade således denna fredag och jag kunde då även passa på att beta av två återstående etapper på Sörmlandsleden. Det blev en hyfsat tidig torsdag kväll med Kerstin Ekmans fantastiska bok Herrarna i skogen.

Vaknade märkligt nog strax innan klockan började spela sin syntetiska harpmusik. Damerna ville inte alls stiga upp. Jag borde redan här anat att något var i görningen och att denna morgon inte skulle följa de gängse rutinerna. Satte på gröten och gick sedan in det mörka arbetsrummet för att fixa med löprutinerna såsom percutane och kinesiotejpa fotlederna. Tittade förstrött ut genom fönstret. Fastnade i en rörelse och försökte förstå vad det vita var, som täckte bilarna och marken. Men vad fan… Ut på balkongen för att känna på temperaturen. Nollgradigt. Det blev en – i nyvaket tillstånd – omtumlande justering av klädesvalet för dagen. Premiär för långa tights då. Och ovanpå dem trailshorts, för att tona ner ballerina-looken (å andra sidan ser det nästan ut som jag löpkjol på mig istället;). När allt var klart var det bara att bege sig ner i cykelkällaren. Reflexväst och pannlampa på. Och så i väg… men vad fan (igen), knappt någon luft i bakdäcket. Punka? Hinner inte springa upp efter cykelpump och hålla på och pumpa. Det var bara försöka cykla upp till cykelpumpen med tryckluft på torget. Hängde över styret för att lägga all tyngd på framdäcket. Uppe på torget visade det sig att pumpen var ur funktion. Fan. Helvete. Nästa mål blev macken. Väl där stormade jag in och Conny höjde på ögonbrynen och hojtade glatt ”Nämen hej Niklas!” ”Hejhej, Conny, har du cykelventilsadaptern till tryckluften?” fick jag snabbt ur mig. Fyllde däcket snabbt och hårt och cyklade sedan som idiot mot stationen. Var framme två minuter innan tåget skulle gå. Puh, vilken pärs! Måste ha varit pers från Torshälla till stationen! Vilken start på dagen!

Det var bara att luta sig tillbaka i det varma tåget. Utan latte. Nå, jag satt på tåget i alla fall. Ett uppluckrat tunt lager av snö täckte marken ända fram till Nykvarn och därefter var det normal barmark. Klev av i Södertälje Syd. Tog en latte nere i caféet och inväntade tåget mot Vagnhärad. Tjugo i nio gled tåget in på Vagnhärads station och när jag kom fram till stationshuset svängde Anders in vältajmat med bilen. Vi hann knappt sätta oss innan samtalet var igång och Anders styrde bilen mot butiken Art of Running på Åda gård. Väl där blev det schysst latte och så sjunka ned i en av de sköna saccosäckarna kring det låga runda kvarnstensbordet.

Vi gav varandra ett sammandrag av vår respektive bakgrund med diverse sidospår och avstickare och inte alls något kliniskt kronologiskt linjärt. Det var ett tag sedan jag var del i en sådan givande och upplyftande diskussion, vilket oftast uppstår i möten med nya människor. Visst handlade mycket av samtalen om löpning, men än mer om den bakomliggande filosofin och det biomekaniska med retoriska frågeställningar invävda. Ja, varför springer människan? Springer hon för att må bra och överleva? Vad driver varje individ och hur kan man förebygga skador i ett mycket tidigt skede. Jag lyssnade på Anders och allt eftersom tiden gick blev jag varse tre (symboliskt nog) framträdande saker hos honom och det var glädje, engagemang och gedigen kompetens! Tänkte för mig själv ”Ja, om merparten löpcoacher i detta land ägde en uns av hans filosofi och kompetens skulle fler löpare var mer harmoniska och mindre skadade och veta mer om hur hela ens kropp fungerar.” Hursomhelst, så gav våra samtal en hel del att tänka på och nya infallsvinklar för min del. Tre timmar bara flög iväg. Vips, bara så där. Och en kvart tjugo minuter i tolv innan butiken skulle öppna gled den civilklädda traildonnan från förra gången in i butiken. Det visade sig dock vara Anderst revliga fru Lena. Tänk vilka spännande möten som uppstår, bara man är nyfiken och tar till vara på ögonblicken när de väl dyker upp.

Strax efter tolv var det dags att ge sig av. Full i huvudet av tankar! Så det passade ypperligt med ett skönt pass i höstens tysta natur. Ute var himlen klarblå. Inte ett moln så långt ögat nådde. Solens strålar gjorde sitt yttersta att värma genom den kyliga lufte, Anders var hygglig och skjutsade mig nästan ända ner till Nynäs slott, där jag skulle beta av den lilla 4km-slatten till etapp 50:1 och sedan springa väg 219 tillbaka mot Trosa för att sedan hoppa på leden och ta etapp 55:1 mot Sillekrog. Nå, innan vi kom fram till leden som korsade vägen uppfattade jag något stort en bit upp i luften men som försvann bakom en skogsridå längre fram. Som fågelskådare har man ju ett extremt uppövat periferiseende. När vi väl passerade skogskanten och en vidsträckt åker öppnade sig var jag på hugget och hade blicken på scanning-mode. Och där, som jag misstänkte gled en havsörn fram och som jag skrek ut i bilen. Samtidigt som jag upptäckte två havsörnar som satt på åkern! Tyvärr kunde inte Anders tvärnita då vi hade en bil bakom oss. Så jäkla grymt! Fem minuter senare var vi framme och jag hoppade ur bilen. Vi tog ett varmt farväl, för denna gång! Jag kollade kartan och insåg att jag efter någon kilometer skulle komma fram till åkern med havsörnarna. Jag flög formligen fram över stigarna. Så härlig luft! Och då när jag sprang där genom skogarna längs Frillingsmossen förstod jag verkligen varför Anders valt namnet Art of Running för sin verksamhet. Det var ingen ball arty-farty-copy-slogan, utan noga genomtänkt och precis vad det handlade om. Konstarten. Helheten.

Efter någon kilometer kom jag så fram till Bråfalls såg och hade hela åkern nedan- och framför mig och plötsligt lyfte både kråkor, korpar och havsörnar. Hela fem havsörnar började så cirkla i vinden över åkern. Min lilla kamera åkte givetvis fram och jag zoomade upp lite och försökte få några bilder på de mäktiga sofflocken som gled genom luftrummet i säkert fem minuter innan de drog sig bortåt. Wow! Sällan man ser gäng med havsörnar vid den här tiden på året, utan det brukar främst vara på vinterhalvåret. Helt sannolikt måste det ha varit något djurkadaver på platsen.

Jag sprang på och njöt av stigarna. Sedan blev det nästan 14 kilometer asfaltnötande fram till Tureholms grindstuga för att komma på leden igen. Dessförinnan gjorde jag en avstickare till Hållsviken och njöt av den öppna havsvidden. Avnjöt en Flapjack i en solig stol på bryggan. Jag kom på leden mot Sillekrog, men när jag kom till Vagnhärad gjorde jag en snabb kalkyl och insåg att jag skulle missa två två hem till Eskilstuna om jag fortsatte milen till Sillekrog och tillbaka. Jag kände att jag var otroligt nöjd med dagen och beslöt mig för att ta 16:43-tåget hem. Dagens löpning slutade således på ”normala” 28 km och jag rundade av med snabba kolhydrater i form av en tunnbrödsrulle på grillen vid stationen.

När jag cyklade hem från stationen hade solen gått ned. Månen lös stor och klar över Glömsta gärde. Nästan fullmåne. Jaha, då får jag se vilka skumma drömmar som denna helg kommer att bjuda på. Om det bryr sig nu mina två damer inget om, för nu kommer de bli ompysslade hela helgen. En god helg till eder alla!

1310018b 1310018c 1310018d 1310018e 1310018f 1310018g 1310018h 1310018i 1310018j 1310018k 1310018l 1310018m 1310018n1310018o

Okt 082013
 

Planer är föränderliga. Drömmar kommer och går. Några förverkligas medan andra falnar. Detta blir ofta tydligt och konkret i och med långsiktiga mål i min löpning, inte minst under detta år. Fullt naturligt och det är ju resan mot målet via olika delmål som är det intressanta, på många plan. Konkreta exempel på falnande drömmar? Mina tidiga planer och drömmar om sub3 på ett marathon är nedlagda. Finns inte en tillstymmelse till längtan efter att ens springa ett normalt marathon, såvida det inte stavas Vansbro. Nummer 5671 kommer således generera ett DNS i Frankfurt Marathon om några veckor. Min anmälan och planerade medverkan på TEC 100 miles 2014 blev inte mer än två veckor gammal. Detta beroende på att jag – efter inte särskilt mycket betänketid – bestämt mig för att istället springa Great Lakeland 3Day under första helgen i maj 2014. En tredagars bergsultra i sagolikt vackra Lake District. Jag tror (som man normalt gör i en annan bransch) att jag blivit besatt av de engelska bergen, som tar sig i uttryck i en slags mix av barnslig upptäckarlängtan och benhård målmedvetenhet. En annan dröm som faktiskt falnat med tiden och närmast förskjutits till ett frostigt hörn i min frys är UTMB. Jag kommer förvisso anmäla mig i december och sedan får lottningen utvisa vad det blir. Men jag kommer inte gråta över en utebliven plats, då ett helt annat äventyr slagit rot i min drömska skalle. Sedan jag läste Feet in the Clouds i våras har de löjligt lekfulla tankarna om att en dag genomföra Bob Graham Round sakta mognat och smygande övergått till något konkret och tillika skönt vansinnigt som jag vill förverkliga en dag. Jag planerar därför att springa hela rutten under två tre dagar nästa sommar och idag fick jag kartan med hela ”bansträckningen” med tips och råd och hålltider (för ett sub24-försök). Jag älskar kartor! Hösten och vintern är min tid för drömmar och smidande av planer. Vad det blir av mina våta drömmar vet vi tidigast om ett halvår. Och fram till dess ska jag minsann njuta av den sköna hösten och närmast på agendan står ett tvådagars äventyr på Sörmlandsleden söder om Nyköping till helgen med övernattning i en liten stuga vid Bråvikens vatten. Nä, man behöver inte drömma sig långt bort för att få uppleva fantastisk natur! Shit! Här sitter jag och drömmer medan pastan på spisen blivit kokt sönder och samman. På återseende!

131008a

Sep 212013
 

130921aIgår fick jag för första gången vakna upp av mig själv och uppleva mina numera lediga fredagar. Vakna upp, dra sig med sömniga katter i vetskapen om ett för dagen blankt kalenderblad. Känns som ett luxiöst privilegium. Haha, tro inte att jag såsade omkring i mystofflor och nätundertröja hela dagen. Det blev en del mailande, läsande och skrivande på boken. Jag kommer nog hitta en slags rutin för mina tredagarshelger vad det lider.

Å andra sidan blev till att ställa klockan inför lördag morgon. Eskilstuna trailgerilla hade bjudit in orienteringsveteranen Tomas Carlsson för en introduktion i navigering och kartläsning. Steg upp till en kylig och klarblå himmel. Lagade i ordning en grötfrukost på dinkelflingor från Saltå kvarn. Hann med en stor latte medan jag skördade lite chili. På sju somrar har jag aldrig fått så mycket chili, vilket säger en del om sommaren som gått. Svidade om och packade ihop ryggan och cyklade iväg mot Vilsta.

Var framme vid raststugan strax innan nio. Först på plats. Satte mig på en bänk i solen och lutade mig bakåt. Några långa värmande minuter förflöt innan jag hörde Tomas röst och strax därefter kom Per-Arne flåsande på sin racer. Anki hade feber och låg kvar hemma i sängen. Några fler gerillas var inte att vänta. Vi köpte oss ett varsitt naturpass, det vill säga två kartor över Vilstaskogens naturreservat, varav en A3-karta i skala 1:10.000 med 50 kontroller utmarkerade. Klockrent uttänkt av klubben Eskilstuna Orienteringslöpare! Vi satte oss i solen och Tomas hade en halvtimmas introduktion. Spännande. Solen värmde och skratten fick en särskild klang i den friska morgonluften.

Vi begav oss sedan iväg, men löpning stod inte på schemat. Vi gick och stannade till titt som tätt medan Tomas förklarade kartan och bad oss – pedagogiskt korrekt – berätta hur vi tänkt angripa första kontrollen. Första kontrollen var rätt enkel, nästan för enkel då vi såg förbi den i vår iver. Andra kontrollen bjöd på svårigheter, dels vägen dit och sedan att vi trodde vi var rätt på plats, men där fanns ingen kontroll att finna. Per-Arne och jag lufsade omkring som två närsynta grävlingar på två ben fullt övertygade om att det orangevita bytet fanns uppspikat på ett träd där i cirkeln. Tomas fick oss att tänka om – och ta oss ut – utanför cirkeln, för att hitta en plats där vi helt säkert visste vart vi var och därifrån göra en förnyad attack mot kontroll två. Den snabba omdirigeringen gav snabbt resultat! Från de fina hällmarkerna och klippskrevorna bar det utför mot Skjulstaån och kontroll tre, som var busenkel, beroende på att det fanns så många utmärkande naturtyper. Häftig kontrast från den läckra tallskogen på hällmarksplatån ned till hassellundarna och de flerhundraåriga ekarna nere vid ån.! Ahh, sedan bar det av mot raststugan för en välförtjänt fika i solen. Vi mös och talade om sådant som bara män kan; katter, chili, fika och löpning;-) En råfokuserad Rikhard H sprang förbi som värsta Timothy Olson på sitt långpass. Vi tog farväl av Tomas och sedan cyklade Per-Arne och jag vidare tills vi skiljdes åt vid ÖB.

Väl hemma blev det ett hett bad. Skördade sedan resten av all chili. Tre olika sorter för höstens och vinterns vegetariska grytor. Böjd och stel i ryggen av allt skördande var det på sin plats med en stor latte tillbakalutad i rottingstolen med den fantastiskt fascinerande boken Mountain Men – Tall Tales and High Adventure. Ja, det är mycket med berg, fjäll och navigering i min lilla värld just nu. Visst, ett naturligt steg i riktning mot de framtida projekt som väntar. Nä, jag ska inte sadla om till bergsklättrare, men jag behöver bättra på kunskapen när det gäller vandring och löpning i berg och fjällvidder. Ibland undrar jag stilla ”Varför?”, när jag lika gärna kunde ligga och gotta mig bekymmerslöst och njuta av det lilla, som en katt…

130921b
130921c130921d 130921e 130921f 130921g
130921h

Sep 012013
 

…eller just tankar om tid.

Intog en stilla frukost. Skickade gratulationer till Bosse, som nu på morgon gick i mål på UTMB, efter 168 km, 9600 höjdmeter, 40 timmar och 48 minuter, löpning och klättring genom två nätter. Utanför började molnen spricka upp. Kylig luft. Drog på mig en långärmad löst sittande merino, säckiga trailshorts och Inov8:s RoadX-dojjor på fötterna. Begav mig ut i den friska luften och grusstigen längs ån mot Ekeby våtmark. Härligt tyst, förutom ljudet av mina taktfasta fotisättningar i gruset, vilket fick mig att tänka på dokumentären om ultralegenden Yiannis Kouros, som jag såg i veckan. Jag log för mig själv. Närmade mig Ekeby våtmark. Dags för en pisspaus. Saktade in och förde höger hand instinktivt mot vänster handled och min Garminklocka. Men där fanns ingen klocka!

Den senaste månaden har jag vid ett flertal tillfällen funderat på varför jag registrerar mina löppass och transportcykelpass på jogg.se dag efter dag, vecka, månad. Löppassen matas ju per automatik in på mitt konto i Garmin Connect, om jag nu vill dissekera och analysera dem. Varför registrera dem på ytterligare en plats? Vad gäller transportcyklingen är den att betrakta som en del av vardagen. Jag kan på förhand räkna ut hur många mil det sannolikt blir på ett år. Vad är vitsen att registrera dem? Tack och lov har jag aldrig påbörjat registrering av mina styrke- och corepass. Sedan i vintras har jag nu en väl inkörd rutin på hur min löpning är upplagd efter de långsiktiga mål jag har. Jag ligger på 7-9 mil per vecka. Jag vet distansen på alla tänkbara sträckor i Torshälla/Eskilstuna oavsett det gäller ett meditativt kvällspass, obanat i Vilstaskogen,  transportlöpning eller ett långpass. Variationen är inte särskilt stor mellan veckor och månader. Så varför då registrera identiska löppass vecka efter vecka? Slöseri med tid.

I augusti kom jag även till insikt att jag inte kommer göra några fler försök på sub3 på maradistansen eller ens springa korta distanser på bana eller asfalt. Mitt fokus ligger helt på terräng/trail, äventyr på leder och ultratävlingar. Av den anledningen kommer mitt upplägg på löpningen variera än mindre och därmed finns inget nämnvärt behov av att ha koll på tider. Så, jag har helt enkelt beslutat mig för att under de resterande månaderna på året bara använda Garminklockan på långpassen och tävlingar (Lake District Ultimate Trail 100K och Lidingöloppet). På alla övriga löppass får klockan ligga kvar hemma. Ska bli riktigt skönt att slippa klockan på merparten pass. Slippa registrera några pass. Bara låta kroppens signaler råda. Springa för springandets skull. Idag var det så premiär utan klocka. Jag tror det blev strax över 10 kilometer.

Ja, och påpassligt nog sammanfaller detta beslut med att jag även går ner till 80% i arbetstid på banken och är ledig varje fredag från och med nästa vecka! Det ska bli otroligt skönt att få ägna mer tid åt att skriva, utan att behöva ge avkall på övrig fri tid. Visst, lägre inkomst, men det är valet jag gör.

Det är typiskt att det finns tidtagare men ingen tidgivare. – Hellmut Walters

Aug 012013
 

Flyter fortfarande på moln efter vistelsen i Schweiz tillsammans ett gäng goa snubbar och med Swissalpine som den glödheta kronan på verket. Visst fanns det en vag tomhet dagarna efter den stekheta tävlingen, men den lyckades aldrig svärta ner den inneboende glädjen. Lyckligtvis tog jag semester även i måndags och i onsdagskväll bar det iväg på första löppasset efter nästan fyra dagars löpvila. Det kändes OK även om utsida lår fortfarande var stela och ömma. Skönt att få glida fram i lågintensivt tempo på den fina grusstigen längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark.

För varje dag blir jag mer återhämtad. Intryck börjar sjunka in och skapar känslomässiga bilder. Humöret och glädjen stegras. Suget på nya utmaningar kickar igång receptorerna. Planer på framtida löpäventyr tar form, stöts och blöts, omvärderas. I tanken skyndar jag långsamt. Ja, nu har jag mina 7 poäng för att kunna registrera mig för UTMB när de väl öppnar anmälan i december. Därefter är det bara att avvakta lottningen i januari 2014. Det märkliga – nu när jag har de nödvändiga poängen – är att jag bryr mig rätt lite om jag får en plats eller inte. Min plan B är precis lika utmanande och spännande. Blir det ingen plats på UTMB nästa år blir huvudmålet istället Swiss Iron Trail (T141: 134 km och 7650 höjdmeter) och Skandinaviens tuffaste bergsultra – Hornindal runt i Norge. Och nej, det blir inget Swissalpine-tredje-gången-gillt-sub8 för mig. Det finns så många andra platser att uppleva och så många nya möten som väntar.

Nå, det är inte förbjudet att drömma och planera. Ibland behöver man ha lite framförhållning och det närmaste halvåret ligger planerna öppna. Vaknar upp ur drömmarnas förföriska rosaskimmer. Här och nu. Så mycket spännande som ligger framför en den närmaste tiden. Sörmlandsleden med Erik T nu på lördag. Efterlängtad fjällöpning i Sälen med goda vänner nästa helg. Trailläger i Kolmården i september med 11 trailentusiaster från Vilsta IK och sedan Lidingöloppet som andra delmomentet i klassikern. Vem kan möjligen tycka att löpning är tråkigt?!