Mar 112016
 

Tiden går. Inte så att den rinner iväg, men den går och det har varit lite tyst här på bloggen. Det beror helt enkelt på att nästan all min lediga tid har gått åt till redigering och layout av den kommande boken Springa Sörmlandsleden. Faktum är att tillvaron inte varit helt olik känslan många brukar ha innan löptävlingar eller under lopp, den att befinna sig i en bubbla. Skillnaden är väl bara att livet i bubblan varit konstant de senaste två månaderna. Tyvärr består dygnet av 24 timmar och andra åtaganden varför löpäventyren på stigarna i allmänhet och Sörmlandsleden i synnerhet blivit lidande. Nå, nu är själva arbetet med boken slutfört och filerna skickades till tryckeriet i tisdags. 176 fullspäckade sidor med stigpornografiska fotografier! Om tre fyra veckor landar boken på bokdiskarna men redan nu går det att förbeställa boken till förmånligt kampanjpris. Allt om den kommande boken (inklusive smakprov ur boken) hittar ni på:

www.springasormlandsleden.se

Nu väntar ett underbart tvådagars löpäventyr på Sörmlandsleden med själsfränden!

Ha en skön helg på er och möt våren!

skarm

Jan 162014
 

140116aBåde ja och nej, men mest ”ja”, utan att något revolutionerande eller extraordinärt har inträffat. Tiden, tillvaron och livet har bara flutit på i ett jämnt tempo, ja, om än i ett innehållsrikt och glatt tempo får jag väl lov att skriva. Kände väl att det är på sin plats med ett litet livstecken på bloggen. Snart två veckor har passerat sedan senaste inlägget och sedan dess har det bekant kommit en del snö. De fjärran tankarna om ett förestående Vasalopp har åter blivit en realitet omöjlig att blunda för. Och här sitter jag och skriver helt skidlös, men inte hopplös. Nä, vi lämnar det där med skidor och stakträning åt morgondagen. Va då struts?

Det absolut roligaste som annars hänt är givetvis att Eskilstuna Trailklubb kommit igång på allvar! Måndagen den 6 januari drog vi igång första träningspasset i Vilsta med backträning och pannlampelöpning i obanad terräng. Vi blev nio tappra som slöt upp. På onsdagsträningen i Odlaren med härligt kuperad stiglöpning och längre partier med obanat dök åtta trailsjälar upp. Likadant såg det ut denna vecka och med flera nya ansikten! Återstår att se hur många som sluter upp på morgondagens inomhusträning på Munktellarenan. Och vad gäller klubbens första trailläger i Kolmården i maj är hälften av de 14 platserna redan bokade! I skrivande stund har klubben 30 fullt betalande medlemmar och sex stödmedlemmar, vilket känns otroligt kul. Aktiviteten på ETK:s Facebook-grupp är grym och inspirerande. Vem ska bli den hundrade medlemmen i gruppen? Det här är bara början på något stort, utan att vi kommer förlora själen och den viktiga klubbkänslan!

140116b

Annars har det bjudits på väldigt mycket pannlampelöpning sista tiden, ja, till och med ett långpass på snötäckta snirkliga stigar i fantastiskt vacker vit omgivning med endast lägsta ljusstyrkan på pannlampan. Julen däremot infann sig liksom på riktigt först ett par tre veckor senare, både vad gäller snö och mjuka klappar:-) La ett antal beställningar under julveckan, men inte alls någon spontanshopping om ni nu trodde det. Nu är jag lite av en periodare när det gäller skor och har länge sneglat på Inov-8 Mudclaw 265 för just fjällöpning och med Great Lakeland 3Day i maj och så Kungsleden i augusti i åtanke. Inov-8 Trailroc 255 har annars varit mina ultratrailskor #1 hela 2013, men i vått tillstånd och slabbigt obanat underlag är de inte helt klockrena. Har hunnit springa flera pass med Mudclawen, korta som långa, på allehanda underlag och jag känner redan de engelska fjällhedarna under fötterna. Och om jag nu säger ”Nu, ja, nu har jag de skor jag behöver för alla underlag, distanser och tävlingar och behöver inga fler”, så kommer ändå ingen att tro mig. Wonder why?

När vi ändå är inne på skor kan vi väl lika gärna avhandla det där med löpryggsäckar. Jag har sålt av några och har nu bara de jag behöver. Märkligt, jag känner igen ordvalet. Men nej, jag saknar faktiskt en typ av ryggsäck och innan jag bestämde mig för att springa Kungsleden i augusti saknade jag den inte. Efter att ha kollat en del tester på nätet och engelska Trail Running lutade mycket åt Inov-8 Race Elite 20 liter. De flesta tycks använda 25 liters för flerdagars i fjällen, men jag ska springa mellan STF-stugorna och jag är för devisen: ”Skippa allt onödigt”. Problemet var dock att ryggan var utgången i Inov-8:s sortiment och fanns inte att uppringa någonstans på nätet, utom på runforest.se. Beställde ryggan den 25 december. Tiden gick utan att ryggan kom eller att jag fick leveransbesked. Mailade. Fick inget svar. Efter två veckor skickade jag ett mail. Hotade med kortreklamation och sågning på bloggen. Fick då svar om att den var utgången. Samma dag jag fick svaret låg den fortfarande på deras hemsida till försäljning. Fick ett erbjudande om en Inov-8 15 L. Eh, seriöst? Mailade att jag möjligen var intresserad av en annan ryggsäck. Hörde inte ljud från dem förrän idag, en vecka senare! Och då hade jag redan fått min ”most wanted” Inov-8 Race Elite 20 L från engelska Likeys. Till halva priset och leverans på tre dagar! Runforest finns således inte bland mina favoriter i webbläsaren. Ryggan sitter helt fantastiskt skönt, varför jag förvånat undrar varför Inov-8 valt att sluta med denna modell. Grym passform och nederdelen med midjebältet sitter högre upp jämfört med min Race Elite 8 L. Nu ska jag bara be skomakaren sy på flaskhållare i mesh på bröstremmarna.

140116c

Prylar prylar, vem har sagt att löpning inte är prylfixerat. Så är det förstås inte, utan prylfascinationen ligger ju rätt och slätt hos löparen, konsumenten. Jag lever mitt i en motsägelse. Jag källsorterar, betalar 300 i månaden till Greenpeace, handlar ekologiskt och äcklas av konsumtionssamhället. Men när det väl kommer till kritan. Behöver jag verkligen 12 par skor och fem löpryggsäckar. Seriöst, med handen på hjärtat?! Så, vad gör jag, jo jag köper tre par trailstrumpor av märket Drymax, nya armvärmare från DeFeet (tack för tipset Annelie), en survival bag (ett måste på GL3D), en läcker OMM Kamleika Race Smock II och en bok om att navigera i bergen (boken om att navigera genom livet var tillfälligt slut).

140116e
Till sist, livsnjutarbloggen har upphört. Namnet och anledningen därtill har med tiden spelat ut sin roll och denna blogg kommer fortsättningsvis (efter detta prylfixerade inlägg) enbart handla om mina löpäventyr i naturen, allt ifrån ultralångpass på diverse leder till trailtävlingar av allehanda slag. På återseende!

140116d

Jun 122013
 

Skulle kunna vara ett kryptiskt inlägg av slaget Celebral Euphoria Parentheses version 2. Inte så långt från sanningen. Kanske. Tillvaron känns lite som en parentes just nu. Nedräkning till semester. Två dagar kvar. En avstickare till Oxelösund på lördag för att avnjuta några etapper av Sörmlandsleden längs havsbandet. Och sedan, ja, sedan bär det av till Grainau utanför Garmish-Partenkirchen för en vecka med vandringar, fågelskådning och så bergsultran runt Zugspitzmassivet. Förberedelsen mentalt pågår konstant, men med en rätt tillbakalutad ansats. Ströshoppar nödvändiga springprylar. Visst fasen är jag värd ett par nya kompressionsstrumpor?! Särskilt som CEP lanserat de nya 2.0, med vilka du får en extra kompressionseffekt under fotvalvet vilket ger både bättre komfort och stöd. Tillsammans med mina röda Trailroc 245 blir detta en oslagbar kombination, materiellt sett. Vilket team vi blir! Mina CEP av tidigare generation håller än efter två års användning, men förpassas nu till rena träningsstrumpor.

Ja, så kom även två böcker med posten. Nice. Vandringsturer i Årefjällen får bli min erotiska nattduksbordslektyr i sommar, medan Feet in the clouds (efter tips från Martin Andersson) blir den givna boken under Tysklandsresan. Insuper den sköna känslan av att befinna mig i en parentes med en latte i min hand och kramande strumpor på vardera ben. (Kalla mig störd, kalla mig nörd, men jag ler;-)

Mar 192013
 

Tisdag. En oftast anonym veckodag som aldrig förärats något särskilt, utom att den är uppkallad efter Odens son Tyr, ja, och så fettisdagen förstås. Transportlöpte till jobbet på morgonen med den isande nordostan i ryggen de första sju kilometerna medan de sista tre avverkades i svidande motvind. Trodde kinderna skulle frysa i ett pinat grin som förevigat på ett fotografi. Väl på jobbet tog det nog en timma för fingrarna att tina upp så pass att man skulle kunna dra av ett gitarrsolo. Dagen flöt på i maklig takt och två bitar prinsesstårta – som födelsedagsbarnet Anna-Karin bjöd på – slank ner. Fyndade en ny cykelhjälm på lunchen. Så började det snöa. Glad att jag inte bytt till sommardäck på hojjen, som jag hade tänkt förra veckan. Cyklade hem i isande motvind. Det hade till och med bildats drivor på cykelbanan längs helvetesgärdet (Glömsta gärde). Finns det ingen ände på denna vinter? Väl innanför dörren stod katterna väntade som vanligt och bredvid dem på golvet låg ett litet vadderat kuvert. Hm, kan inte minnas att jag beställt något. Kalla fingrar sprättade upp kuvertet. Ett signerat exemplar av Martina Haags Heja, Heja! och ett trevligt löpinspirerande brev från Pocketförlagets VD. En omtänksam gest och tillika glad överraskning! Ett ögonblick som i min värld betyder mycket och värmer gott en dag som denna. Tror det blir tidig kväll med Haag. Stort tack Louise!

Mar 172013
 

Sitter på tåget hem från storstan och försöker sammanfatta helgens löpcoachutbildning. Inte helt lätt med tanke på all osorterad information som ännu inte fallit på plats mentalt. Och på detta söndagens praktik i form av löpning på bredden och längden, övningar, löpskolning och ett mördande maxpulstest. Vet knappt om jag är man att sammanfatta helgens utbildning just nu, men gör ett försök. Jag och löparkollegan Staffan Flodquist från Vi Springer ville uppdatera våra kunskaper och hade anmält oss till Löpcoachutbildningen steg 1 för löpargrupper som anordnas av Running Sweden och PT School.

Så det var bara att stiga upp okristligt tidigt på lördag morgon och ta 7-tåget till storstan. Hann med en välsmakande latte med extra shot på Centralen innan jag strosade iväg genom ett nyvaket Stockholm med morgonsolen i ryggen mot Döbelnsgatan och PT Schools lokaler. Väl där hade bara ett fåtal morgonpigga löparsjälar anlänt och så dagens utbildare, Pernilla Ohlsson, som skulle hålla i utbildningens teoridel för dagen. Jag var lite orolig för att sitta på ”skolbänken” från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Det var länge sedan och jag har ju varit på en del kurser genom åren där jag nästan somnat halvvägs in på dagen av mental monotoni beroende på utbildare/föreläsare som inte lyckas engagera och entusiasmera sina deltagare/åhörare. En utmaning som heter duga! Fler och fler deltagare droppade in i PT Schools fräscha lokaler och det blev lite trevande kontaktsökning och namn som glömdes så snart de upplösts i luften, men så brukar det ju vara. Alltid lika fascinerande. Totalt var vi över 30 personer från Sveriges alla hörn samlade och det var drags att dra igång. Pernilla satte tempot och pulsen direkt för dagen och efter en presentation av sig själv gick hon igenom aerob och anaerob träning, centrala och lokala träningskapaciteter, pulszoner och träningseffekter, träningsupplägg, konditionstester, ledarskap med praktiska övningar. Man kan säga att dagen växlade mellan medel och hög intensitet. Givetvis med återhämtningspass i form av bensträckare och lunch. Jag måste säga att jag efter dagens slut på väg hem till mamma var fullmatad med… kanske inte med massor av ny information, men framför allt hur man kan förmedla löprelaterad kunskap på ett annat sätt och det lyckades Pernilla göra på ett strålande sätt, både pedagogiskt och förståeligt. Hon lyckades med konststycket att hålla intresset uppe en hel dag och för det krävs engagemang och en glädje i att förmedla kunskap! Dessutom var hon väldigt uppdaterad på många områden, likväl neutral olika ”skolor”. Hennes positiva energi syresatte utbildningslokalen och det räckte åt alla. Dagen innehöll även många intressanta och givande samtal med andra löpare, som dessutom delgav sina erfarenheter och tips under ”lektionstid”. Jag somnade hemma hos mamsen innan klockan ens var tio. Ett gott tecken på en krävande givande dag!

Söndag morgon började med en skön promenad genom ett inte alltför kylslaget Vasastan ner till Planet Fitness i slutet av Sveavägen. Samling där klockan nio. En del hade redan droppat in och även några okända nunor (som gått teoridelen under fredagen), bland annat Peter Glas från Eskilstuna, som var kul att träffa IRL. Dagens ledare och tillika coacher från Running Sweden – Lisa, Rubin och Sirpa – dök upp och minglade runt bland deltagarna. Efter en presentation och genomgång inomhus gav vi oss iväg till Hagaparken i samlade trupp. Det hela var upplagt på sätt som löpargrupper leds. Lisa höll ett givande löpteknikpass och gruppen delades sedan i tre grupper där två deltagare i varje hade fått i uppgift att leda respektive grupp. Mina och Claude ledde vår grupp på ett förträffligt sätt med alla ingredienser kring uppjogg, huvudpasset med korta intervaller och nedjogg. Därefter tillbaka till Planet Fitness för utvärdering och feedback samt genomgång av hemuppgift och diskussion i grupp. Därefter var det lunch på stället.

Efter en välsmakande kycklingsallad med quinoa var det dags att dra på sig löpdressen igen och ut till Hagaparken igen. Verkligen skönt vårväder! Hörde årets första sånglärkor dra över mot norr medan vi sprang där i solen. Nu var det dags för Rubin att gå igenom löpskolning och han förklarade på ett pedagogiskt vis syftet med varje övning. Och vi körde igenom varje övning två gånger. Stämningen var god. Utomhuspasset avslutades sedan med ett frivilligt maxpulstest. Tre stegrande intervaller (högt komfortabelt tempo, okomfortabelt och maximalt tempo) på lång seg uppförsbacke. Låg i stort sett och toppade på 180 tills jag kom upp i en peak på 186. Jag får nog göra ett maxpulstest (eller laktattest) hos Peter Glas här i Eskilstuna framöver, även om jag aldrig mäter min puls annars. Därefter var det tillbaka till Planet Fitness för löpspecifika styrke- och stabilitetsövningar där Sirpa tydligt förklarade syftet med varje övning. Dagen avslutades sedan med utdelning av kursintyg och en gruppbild.

För att summera utbildningen tycker jag den var mycket givande och lärorik! Upplägget var mycket strukturerat, effektivt och genomtänkt liksom att mycket från teoridelen på lördagen omsattes i praktiken på söndagen. Utbildarna Pernilla, Lisa, Rubin och Sirpa var mycket professionella och grymt engagerade. Utbildningen var väl investerade pengar och kan varmt rekommenderas till den som är intresserad att komma igång att leda löpargrupper eller bara vill fräscha upp sina kunskaper.

Nä, nu har jag hunnit hem och som ni ser hann jag med att lägga in detta inlägg innan jag störtar i säng. Hoppas er helg varit lika givande och skön! Våren är på G!




Jan 082013
 

Igår läste jag ut Rich Roll’s självbiografiska bok Finding Ultra. Jag skulle kunna gödsla med superlativ, men det är inte min grej, så jag väljer orden Fängslande, Ärlig och Inspirerande. Dessutom är boken välskriven med smarta passager och härligt flyt i språket. Glädjen genomsyrar boken, utan att ge avkall på det inledande allvaret. Anslaget är direkt och man kastas som läsare in i handlingen natten till Rich 40-årsdag. På vägen upp i trapporna till sovrummet blir han tvungen att stanna på åttonde trappsteget och hämta andan, av andfåddhet. Åtta trappsteg! Och den smygande insikten ges orden Man, is this what I’ve become?

Sedan rullas historian upp om ett annorlunda levnadsöde, nä, kanske inte mycket mer annorlunda än någon annans, men definitivt med mera extrema ytterligheter. Utanförskap redan i unga år och i tonåren fann han simningen som ventil och samhörighet med likasinnade. Hans morfar hade varit simmare på elitnivå och var förstås en idol att leva upp till. Rich blir antagen till anrika Harvard, men nobbar och väljer istället Stanford beroende på dess suveräna meriter som universitetet med stort U för simmare. Allt går bra tills alkoholen gör sitt intåg på arenan. Jag ska nu inte avslöja historian om hur saker och ting utvecklar sig, men fram till sina 30 har Rich alkoholberoende gått utanför hans kontroll och konsekvenserna blir allt allvarligare, ja, katastrofala. Mönstret är så typiskt och jag förstår helt och hållet vad Rich skriver om eftersom jag själv är nykter alkoholist sedan flera år, men det är annan historia som tål att berättas en annan gång.

Från 32 års ålder blir han kvitt beroendet, träffar sin blivande fru och livnär sig som advokat i underhållningsbranchen. Men ett inaktivt liv fyllt med junkfood och stress leder så till övervikt och senare till insikten, där på åttonde trappsteget upp till sovrummet natten till dagen han fyller 40. Sedan följer Rich helt osannolika resa till att bli vegan och ultratriatlet med EPIC5 som grande finale. Från hans andra uppvaknande finns hela tiden kosten närvarande och det är något som jag – en 5-dagarsvegetarian (av veckans sju dagar) och nyfiken på naturens vegetabiliska skafferi – uppskattar. Boken avslutas med ett mycket intressant kapitel om PlantPower lifestyle. Med andra ord en guldgruva för den som är intresserad. Nu ska jag köpa mig en blender!

Jag kan varmt rekommendera boken, inte minst för sitt underhållningsvärde. Den finns än så länge bara på engelska och kommer på pocket senare i vår. Om jag har någon kritik att rikta mot innehållet? Först och främst har jag svårt för raden Rejecting middle age. Lite typiskt amerikanskt. Varför inte Embracing middle age? Sedan är det här med kost ett ofta känsligt ämne och sedan är källorna få, särskilt som Rich då och då åberopar ny forskning. Visst finns det gott om referenser i slutet av boken liksom många länktips. Men som alltid plockar jag det som känns vettigt och jag är inte rädd för att testa mig fram. Hoppas jag inte avslöjat alltför mycket nu?!

Tack för lånet Rikhard!

Jul 122012
 

Låter som en titel på en bok, eller hur? Vilken kombination, eftersom jag älskar att läsa, lika mycket och långt som jag älskar att springa. Jag gillar att läsa olika genrer liksom jag tycker om olika former av träning. Allt från fakta till prosa och allt mellan löpning och cross fit. I våras blev det ultraläsning genom Noakes Lore of Running följt av Murakamis marathon-roman i tre delar, 1Q84. Vissa kvällar är det dock läge för korta läsintervaller och för dessa korta stunder ligger en liten trave med poesi på nattduksbordet: Bruno K. Öijer, Bukowski och Bengt Emil Johnson. Nyligen läste jag Eva Sohlmans bok om hennes journalistiska resor i Jemen, Arabia Felix, Det lyckliga Arabien. Som långsam salig löpning genom historisk miljö läste jag boken med stor behållning. Sedan min rundresa i Jemen 2009 har min längtan tillbaka till det vackra orörda landet med de gästfria människorna vuxit sig allt starkare. När vågar man åka dit igen? Och som ett slags väntande lopp var det i helgen äntligen dags att öppna Sverker Sörlins bok Kroppens geni, som Bureborn tipsat om på sin blogg. Kan bara konstatera att det var länge sedan jag läste en bok om idrott och träning, som bjuder på så mycket (berättar)glädje och entusiasm. Populärvetenskapligt underhållande om det norska skidundret med små parallella historier. McDougalls Born to Run ligger nära som jämförelse i härlig läsupplevelse och jag kan verkligen rekommendera Kroppens geni, vare sig man är skidåkare, cyklist, löpare eller bara en vanlig dödlig. I sin bok nämner Sverker i förbigående boken Långdistanslöparens ensamhet. Titeln klamrade sig fast i min hjärna. Smakade på orden. Nyfiken. Alan Sillitoes novellsamling kom ut 1960,  några år innan jag föddes. Gick det ens att få fatt i boken? Det var bara att logga in på Bokbörsen och göra en sökning. Men se, ett exemplar på svenska fanns till försäljning. Sammanträffande? Nä, det var nog meningen, tänker jag med ett leende. Och idag låg den inslagna boken och väntade på hallgolvet. Det blir en helg i enskildhet. Inga långpass. Inga måsten. Bara jag, katterna och en bok!

Apr 162012
 

Efter ett lugnt och skönt kvällspass i Årbyskogen med Nordeakollegorna cyklade jag hemåt mot en smått isande nordvästan. Väl hemma mötte mig katternas intensiva jamanden och så snart jag öppnat dörren så klängde deras blickar i mitt ansikte, innan de började sno runt benen. Sinne och fingrar tinade på momangen. De små liven får en att smälta. De efterföljande triviala och vardagliga sysslorna utelämnar jag i denna text, utom det heta och avslappnande badet. Lyxar till det och kryper strax ner under duntäcket med Murakamis andra bok i 1Q84-trilogin. Läste ut första boken i går kväll och nu är det kusligt spännande, även om jag inledningsvis skrattat spontanhögt åt vissa klockrena meningar, vilket är ett gott betyg. Frågan är bara om Murakami lyckas trollbinda mig i ytterligare två böcker. Det lär med tiden visa sig om han håller ända in i mål, som den marathonlöpare och mästare på korta romaner han är. Nog med ord för idag.