Jan 182015
 

150118aEn välförtjänt vecka med löpvila är till ända. Viloveckan föregicks av ett år med totalt 448 sprungna mil, över 40 mil senaste månaden och hela tre långpass veckan innan. Det var onekligen dags för lite välbehövlig löpvila! Normalt brukar jag trappa ner rejält några veckor i november varje år, men så blev det av någon anledning inte 2014. Det var KUL-helg, tävlings- och fokusfria helger och favoritstigarna bara låg där och väntade, inbjudande och förföriska. Skador kommer sällan plötsligt, nå vi kanske kan inbilla oss det, men allt som oftast är det ackumulerad belastning som gör att något brister eller blir överansträngt. Hade haft några veckors känningar i vänster säte och baksida lår, vilket jag dock sedan tidigare vet botmedlet mot. Det blev ett 40 minuters intensivt simpass och vila i två dagar sedan var sätet återställt, men någonstans i huvudet dröjde sig en strimma av insikt kvar. Så, efter en vecka med långpass på Gyllenhielmska leden, Bruksleden och Sörmlandsleden kände jag bara att kroppen min, jag, var förtjänt av en veckas total löpvila. Vila för både kropp och knopp. Jag har inga sysselsättningsproblem och har två fantastiska välbefinnandecoacher hemma i form av Toschie och Gloria. Kerstin hade dessutom tjänsteuppdrag utanför Sverige och barnvecka, så allt var som gjort för en skön vilovecka. Och nu är viloveckan till ända och det blev närmare åtta dagars löpvila. Så underbart härligt att känna kroppens välmående och benens längtan efter stigarna. Ikväll blir det två varv på reflexbanan i Torsharg med Kerstin och klubbkompisar.

Detta är ju dessutom årets första inlägg på bloggen och vad vore ett blogginlägg på Trail Stories utan bilder från något äventyr på någon led i skogarna omkring. Så här följer en summering från veckan som föregick viloveckan:

Gyllenhielmska leden 4/1, 42 km
En fantastisk skön och vacker söndagsmorgon med en soluppgång som väckte primitiva känslor inombords. Morgonen och förmiddagen bjöd på många fågelmöten. Häftigast var en havsörn som kom flygande över Mälaren när jag stod på bergsknallen vid Kolstahatt och njöt av den vidsträckta vyn över Mälaren. Örnen kämpade hårt i den västliga motvinden, då den av okänd anledning hade siktet inställt västerut. Det blev även två varv på Sundbyholmsåsen, som är den läckraste biten på hela Gyllenhielmska leden.
150118b

Bruksleden 6/1, 55 km
Jag har tappat räkningen på hur många gånger Kerstin och jag sprungit den fantastiska öglan av Bruksledens etapper 7-8 utanför Surahammar. Första gången vi sprang dem var 1 mars 2014 och då sprang vi från Hallstahammar till Ramnäs. Fikade på Konsum och sedan tillbaka. Då var det väldigt blött! Den här gången var stigarna ”torrfrusna” och den här gången flöt det på så där grymt härligt. Löpvilliga ben och glatt sinne från gryning till skymning! Givetvis hann vi med en traditionsenlig fika på Konsum i Ramnäs! Även denna dag bjöd på ett majestätiskt möte med en havsörn. Och vi slapp använda pannlamporna sista biten som vi först befarat. Jag kommer aldrig tröttna på just etapperna 7 och 8. Den vidsträckta Rövallsmossen, mattor av lummer och de fantastiska stigarna som får våta drömmar att blekna. Det är ju inte utan att man längtar till vårt tvådagars löpäventyr på Bruksleden från Fagersta till Västerås med Dragon’s-Back-gänget den 7-8 mars.
150118c 150118d 150118e 150118f 150118ff 150118g 150118h 150118i 150118j
150118k

Sörmlandsleden (Hälleforsnäs-Katrineholm) 10/1, 48 km
Det var onekligen dags för någon nygammal sträcka av Sörmlandsleden. Hm, länge sedan jag sprang sträckan mellan Hälleforsnäs och Katrineholm. Jag har bara sprungit den en gång tidigare, 18 augusti 2012 närmare bestämt, medan sträckan var helt ny för Kerstin. Jag mindes att sträckan efter Svalboviken och kommunens högsta punkt var väldigt sanka samt andra fragment som det gigantiska flyttblocket ”Vigors kyrka”. Jag vill inte läsa min story från det äventyret, men Kerstin hade gjort det och kom med lite hintar som friskade upp mitt minne. Nå, det blev hur som helst en minnesvärd och kontrastrik dag på Sörmlandsleden. Det var stilla, frostigt och en förestående gryning när vi steg av tåget i Hälleforsnäs. Världen var tonad i blått och myrmarkerna norr om bruksdammarna var som tavlor hämtade ut Picassos blå period. Dagen bjöd på många vackra vyer och tavlor som är omöjliga att återge eller fånga på fotografier. Djup, ljus, spelande skimmer och tunn frost som täcker trädens grenar och barr låter sig främst upplevas där och då, inte förevigas på bild. Stigarna var mestadels torra och fina med med förrädiska isfläckor här och där. Diset hängde drömskt mellan träden. Ja, så flöt det på i tre mil innan det började snöa. Snöa och snö, blåsa och snöa. Häftigt på sitt sätt men också smått otäckt med isfläckar här och där. På bara ett par timmar föll det 7-8 centimeter snö. Det var så härligt att få komma fram till Katrineholm − med 40 minuter tillgodo innan tåget till Eskilstuna anlände − och glida in på anrika Café Sultan för en fika och byta om till torrt.

Jag kunde bara konstatera att sträckan mellan Svalboviken och Katrineholm var läckrare än jag mindes den, bortsett från etapp 24 som tyvärr hade alltför många sår i form kalhyggen. Det är skillnad på kalhyggen och kalhyggen. Detta samtidigt som samma etapp bjuder på så många fantastiska bitar med gammelskog och underbara tallmoar.
150118l 150118m 150118n 150118o 150118p 150118q 150118r 150118s 150118t 150118u 150118v 150118w 150118x 150118y 150118z 150118zz 150118zzz 150118zzzz 150118zzzzz
150118zzzzzz

Nov 222014
 

141122aVeckan efter KUL-helgen har gått i ambivalensens tecken. Ultraintervaller (8x10km under 24 timmar) eller långpass på Gyllenhielmska leden? Vet inte varför, men plötsligt sköljde ett slags sug genom kroppen efter en mental utmaning, som ju ultraintervaller definitivt innebär. Sprang UI i november både 2011 och 2012. Och så blev det ambivalens på nästa nivå: Bara springa avspänt och ha kul eller sikta på att slå mitt tidigare UI-PB på 6:11? Det blev fredag och jag bestämde mig för att istället avnjuta Gyllenhielmska leden under lördagen, då jag även hade ett skrivuppdrag på schemat. Inte min favoritled då den bitvis är rätt förstörd av kalhyggen eller tråkiga transportsträckor på asfalt och grusvägar mellan de fina partierna. Nå, leden passerar 700 meter från mitt hus och den bjuder trots allt på många fina partier, släta och tekniska stigar och framför allt den underbara Sundbyholmsåsen med sin blandning av bokskog på västra sidan och blandskog på östra. Leden går uppe på åsens rygg och längs östra sluttningen. Morgonen var bara så härlig med skön temperatur, helt stilla, lätt molntäcke och fräsch luft att jag inte kunde motstå frestelsen att springa ytterligare en runda över och längs åsen liksom en avstickare till den magnifika Sigurdsristningen. Äventyret på 41 kilometer bjöd även på en räv, tre rådjur och överraskande stor variation på fågel, särskilt mycket korsnäbb. Nog med ord! Här kommer så ett gäng bilder från ledens finaste delar under dagens tur. Ha en fortsatt skön helg på er och lycka till på sista intervallen för er som springer ultraintervaller. Nu ska jag kolla in hur det går för vännerna i Bisletts katakomber.

141122b 141122c 141122d 141122e 141122f 141122g 141122h 141122i 141122j 141122k 141122l 141122m 141122n 141122o 141122q 141122r 141122s 141122t 141122u 141122v 141122w 141122x 141122y 141122z
141122zz

Mar 302013
 

Vaknade till en stare som satt och sjöng exalterat i stora eken utanför fönstret. Trodde först det var en dröm då jag under natten drömt om fåglar. Solen sken utanför. Låg och lyssnade på staren medan katterna spann. Bättre start går inte att få för pengar!

Trött på monoton löpning på platten längtade jag efter muskulär och mental stimulans. Bestämde mig för att springa Gyllenhielmska leden med enda målet att ha en lustfylld tekniskt avancerad löpning utan en tanke på tid. Det fick ta den tid som det skulle ta. Ingen tid att passa. Efter två frukostar var det vid lunchtid dags att byta mysdräkten mot löparsviden. Sedan var det bara att snöra på de ståldubbade icebugsen. Tänkte fan inte halka runt och springa omkring med spända muskler. Jag trivs med mina icebug och nu väntade ett långpass helt i terräng (trodde jag då).

Kom på leden vid slussportarna (500m hemifrån!) och några minuter senare var jag inne i skogen vid Torsharg. Gudomligt att få känna skogens barmark under fötterna. Leden bjöd verkligen på teknisk löpning och en kupering jag saknat så mycket. Barmark, is och snö i alla dess konsistenser om vartannat hela vägen till Sundbyholm. Helt underbart stimulerande för fötter, ben, ja, för hela kroppen och så huvudet förstås. Ja, ända fram till 9,5 km då jag till min förskräckelse såg att någon grävt ner rör/ledningar på den tidigare helt sagolikt vackra gamla skogsvägen mellan Tärby- och Klintvägen (se bild nedan). Så jävla ledsamt rent ut sagt. Sedan i maj förra året har jag sprunget leden lite mer än var tredje månad och för varje gång har det gjorts ingrepp i naturen: två nya kalhyggen, sönderkörda stigar av skogsmaskiner och nu av dessa förbannade fyrhjulingar. Normalt brukar jag springa leden tillbaka hem, men jag vart så nedstämd att jag bestämde mig för att ta gamla landsvägen hem. Och detta blir tyvärr sista gången jag springer Gyllenhielmska leden. Den bjuder inte längre på någon naturupplevelse. Jag är nu beredd att hålla med Eskilstunabor som kallar den för Gyllenhemska leden. Sörmlands mest förstörda och fulaste led? Går man in på Eskilstuna kommuns hemsida och läser om leden vet man inte om man ska skratta eller gråta. Har den som skrivit texten ens gått leden. Och vad sägs om rubriken Var rädd om naturen med följande inledning ”Allemansrätten ger oss stor frihet att vistas i naturen. Men samtidigt har vi alla ett ansvar att inte skada naturen, eller göra intrång på privat mark.” Patetiskt!

Lyckligtvis kom jag snart till Sundbyåsen och blev genast på bättre humör. Om ni läsare vill uppleva riktigt vackert natur- och kulturlandskap i Eskilstuna så är det Sundbyåsen och omgivningarna öster om åsen som gäller. Vill ni gå fina stigar och leder i gammal fin skog, åk då till Vilsta. Jag fortsatte på en väg som var ny för mig och kom så till Sigurdsristningen. Jaha, är det här den ligger, den nästan fem meter långa hällristningen! Så (med skam i kroppen) tog det mig 13 år i kommunen att slutligen få se den unika ristningen IRL. Dröjde sedan i solen vid ekbacken intill Ramsundsåns strandängar och betraktade en väldigt gammal ek i motljus.

Sedan var det bara att bege sig hemåt längs den asfalterade gamla landsvägen. Förvisso genom vackert och öppet landskap, men inte alltför skönt med icebug på fötterna. Merparten av vägen hem gick dock att springa vid sidan om asfalten. Kunde dessutom göra en fartökning nedåt 4:40-fart de sista tre kilometerna på mitt 30km-pass samtidigt som jag fick tillfälle att njuta av årets första ormvråk. Den som är intresserad GPS-rutten hittar den här.

I vanlig ordning rundar jag av med lite bilder från dagens pass och önskar eder alla en fortsatt skön påsk!








Feb 012013
 

Det finns två ingredienser förknippade med långpass som jag inte kan vara utan, utöver två småflarror med Hammers Perpeteum respektive Fizz Endurolytes, och det är energi i form av Flapjack och Kokosvatten. En eller två Flapjacks får alltid följa med på långpassen. De består av havre, vegetabiliskt fett, sirap, rårörsocker och sojamjöl. En kompakt skapelse på 100 gram i två varianter: pecannöt eller med chokladtopping. En svårslagen energikälla med sina 455 kcal för 12 spänn. Väl hemma efter ett långpass sveper jag så en kall Paulúns Kokosvatten naturell. Inte världens godaste drink, men med en naturlig boost av elektrolyter, kolhydrater och salter. Dessvärre är det inte lätt att få tag i kokosvatten i Eskilstuna, så tidigare har jag beställt Vita Coco från Bodystore, men sedan två månader tillbaka har mitt lilla Konsum i Torshälla Paulúns kokosvatten i sortimentet! Ja, och så Flapjacks förstås. Numera vallfärdar löparkompisar till Torshälla för att köpa Flapjacks. Tyvärr har den chokladtoppade varianten varit slut i några veckor och min vän Per-Arne har varit på personalen som en igel och vi kom att prata om det på dagens intervallpass på Munktell samtidigt som jag zippade på min sista flaska med kokosvatten.

Sällan jag blir exalterad av att handla i en matbutik. Jag bara gör det. Idag blev jag dock smått salig. Slank in på Konsum på vägen hem och vad skådar mitt tredje löparöga. Två kartonger med choklad-Flapjacks och ett nylevererat flak med kokosvatten i kyldisken! Är det fredag så är det. Imorgon väntar ett långpass längs Gyllenhielmska leden! Skön helg på er!

Jan 052013
 

Natten till nyårsafton hade jag en våt dröm. Det var försommar och behagligt varmt. Solen sken medan jag sprang på en torr och mjuk stig genom fin tallskog på Sörmlandsleden. Jag liksom flöt fram. Som om det inte var nog med det, så hade jag på mina fötter ett par Salomon S-lab Sense. Drömmen var inte lång, men när jag vaknade på morgonen var det just denna sekvens av alla nattens drömmar jag mindes klart. Känslorna vällde upp och längtan efter att få springa längs Sörmlandsleden eller bara i terräng på snöfria stigar var enorm. Kalla det abstinens. Att jag sedan gått och sneglat på dessa Salomonskor är en annan historia.

Sedan det sköna långpasset på nyårsafton har det smält undan en hel del i markerna. På fredagkvällen velade jag fram och tillbaka om jag skulle springa ett par etapper på Sörmlandsleden mellan Huddinge och Södertälje eller ta en tur på Gyllenhielmska leden. Insåg snart att det skulle gå åt mer tid logistikmässigt (än löptid) om jag valde Stockholm. Bestämde mig för Gyllenhielmska, som ju passerar drygt 500 meter från där jag bor. Ja, varför springa över ån efter vatten, som vi säger här i Torshälla.

Målet var att långpasset skulle få bli 35-40 kilometer i lågintensivt 6-tempo. Förberedde lite energiproviant på fredagkvällen. Hade tänkt experimentera lite framöver och på detta pass hade jag bara tänkt ha med vatten och energi med långsamma kolhydrater. Gjorde i ordning en påse med ugnsbakade klyftor av sötpotatis och små bollar av kokt råris. Slängde även ner några Hammer Nutrition Endurolytes samt en Flapjack.

Lördag morgon. Strålande vackert. Klarblå himmel. Helt vindstilla. Rimfrost på träd och buskar. Var tvungen att smälta frukosten något innan jag kunde ge mig iväg strax efter tio. Wow, vilken känsla att få komma ut den härliga luften och solen som smekte ansiktet. Vid Torshargsfälten var jag bara tvungen att stanna och njuta av synen av de gnistrande fälten. En äldre dam med stavar gjorde mig sällskap. Vi önskade varandra en bra dag och jag for vidare längs min stig. Finns egentligen inte mycket att orda om och jag har beskrivit leden och dess natur i några tidigare inlägg. Nytt på denna tur var dock att jag utforskade hela Sundbyholmsåsen, från gästhamnen till kyrkan. Underbart vackert att springa längs ryggåsen och sedan tillbaka på en fin gammal stig nedanför åsen. Framåt tolvsnåret drog en del tunna moln fram över himlen, men vad gjorde väl det. Dagen var redan i hamn då själen (och benen) fått sitt och mer därtill.

När det var dags att vända hemåt pep klockan till. Låg batterinivå. Men hallå, jag hade bara varit ute i tre timmar. På nyårsafton hände samma sak, men då var i stort sett hemma. Märkligt nog höll batteriet ytterligare en timma tills jag faktiskt kom hem. Efter två år är det nog tyvärr dags att pensionera min Garmin och uppdatera mig med en ny. 310 eller 910? That’s the question. Några förslag? Summa summarum så blev det 38 kilometer (GPS-rutt) i härlig terräng och 70% av leden var helt snöfri. Den medhavda energin fungerade klockrent och jag fick aldrig någon dipp. Behöver dock testa dessa på några ultrapass innan jag kan dra några slutsatser. Totalt noterade jag 28 fågelarter, av vilka bofink var roligast. Så, jag gör som vanligt och rundar av med lite bilder från dagens långpass.








Dec 012012
 

Efter gårdagens heldag i Stockholm med möte om(välvande) framtida löpprojekt och en stunds fika med mamma såg jag fram emot dagens långpass. Kände att det var dags att uppleva Gyllenhielmska leden i vinterskrud. Har inte sprungit leden sedan jag agerade vägvisare för Mälaren-runt-gänget i somras. Tänkte dock inte springa ända till Sundbyholm, utan springa i långsamt 6-tempo och vända vid 12 kilometer. Siktet var att vara ute runt 2,5 timmar. Även om solen försökte tränga igenom molnen, som inte tycktes vilja släppa taget om varandra, ville jag komma iväg hyfsat tidigt, då ljuset i skogen blir rätt skumt redan vid tvåtiden.

Vid elvatiden var dags att spänna på vätskebältet och snöra på mina Icebug, som tycktes riktigt glada över att få ta sig an en tredje vinter på mina fötter. Tack och lov var det bara runt fyra minusgrader, mot de 11-12 som utlovats tidigare i veckan. Av den isande nordanvinden märktes inte mycket i skogen, förutom vinandet i trädkronorna. Sprang genom Torsharg och kom sedan på leden. Behöver inte längre titta efter markeringar, men jag vaknade bryskt upp ur den meditativa koncentrationen på stigen. Där, några meter upp i slänten bland ungtallarna gungande Skogens drottning fram och stannade plötsligt och vred huvudet mot mig. En majestätisk älgko. Efter några långa sekunder lunkade hon obekymrat vidare och försvann bakom åsen. Läckert! Annars var det vintertyst i skogen, förutom enstaka kungsfåglars och svartmesars fina läten.

När jag väl kom fram till öppningen ut mot Mälaren vid Kullersta flög en skogshare ut ur några små unggranar, bildlikt talat, men fortfarande med sommarpäls. Samtidigt slog den isande nordanvinden mot mitt ansikte. Vid Mälaren var vindarna minsann friska. Ingen fara så länge man håller ett jämnt tempo och inte stannar. Fotograferandet nere vid Kullersta sand och gyttret av vackra istappar vid stranden fick lov att ske snabbt. Trollbindande vackert, men iskallt. Fortsatte sedan genom den varierade skogen längs Mälaren. På just denna etapp om cirka fyra kilometer är stigen väldigt varierad och rolig att springa: fin morän, knotiga-rötter-stig, mindre klapperstensfält, vacker igenväxt skogsväg, grusstigar, ormbunksstig, sumpstig och stor-sten-stig.

Strax efter 11 kilometer (innan den av skogsmaskiner totalt sönderkörda stigen) vände jag för hemfärd. Fortsatt ödsligt och människofritt. Noterade en ropande spillkråka, flera korpar och en del nötskrikor samt ett par flockar med vackra domherrar, ja, och så en bedårande och nyfiken ekorre. Jag blir alltid så otroligt glad när jag stöter ihop med ekorrar ute i markerna. Det är något med deras nyfikna uppsyn och pliriga ögon och nästan som de skulle lägga på ett gällt asgarv á la Piff och Puff.

Strax innan Torsharg hittade jag en inbjudande stig som vek av från leden och in i fin gammelskog. Jag sprang på den ett tag innan lokalsinnet tyckte att jag skulle vika av hemåt. Avslutade med en runda längs med Torshällaån. Det blev ett skönt och långsamt långpass på 25 kilometer. Den som är intresserad hittar rutten här. Bjuder på några bilder från dagens vintersköna tur. Ha en fortsatt skön helg och 1:a advent därute!

Aug 092012
 

Efter ett regnigt backpass och gröna milen i måndags och ett regnigt intervallpass på gröna milen med Vilstagänget igår, så kändes det sisådär att i morse vakna upp till smattrande regn. Suck. Jag hade ju beställt sol till det efterlängtade långpasset som gästlöpare med gänget som just nu springer Mälaren runt på åtta dagar i rad! När en av löparna i detta ultraäventyr, Marcus, som jag haft kontakt med sedan Jättelångt! i juni berättade om denna grymma happening och mailade över de åtta etapperna såg jag att Bernt (upphovsmannen) planerat in Gyllenhielmska leden (Torshälla-Syndbyholm) på dag sex. Leden passerar en halvkilometer från där jag bor. Det var inte mycket att fundera på, utom att planera in den dagen i kalendern och plocka ut en semesterdag. Bernt hade jag även träffat på Jättelångt! liksom hans syster, som jag delade taxi med från Karlberg till Tekniska högskolan, då ett försenat pendeltåg höll på att spoliera vårt deltagande i Roslagsultran. Det var då, nu regnade det utanför fönstret. Någon mer än jag som är trött på regn och vattensjuka terrängsspår? Nå, det var bara bita ihop, släpa sig upp och fixa frukost.

Satt i arbetsrummet med en latte och blickade ut genom ett regnvått fönster. Hardcore-löparna Marcus, Bernt, Janne, Jonas och Stefan hade tagit in på Mälarbadens camping på onsdagkvällen, drygt fem kilometer från Torshälla. Vi hade stämt möte utanför Konsum i Torshälla strax innan tio. En timma dit och såg inte molnen ljusare ut? Såg det inte ut som att regndropparna var färre och glesare? Önsketänkande. Nä, fan, plötsligt upphörde regnet! Svidade om till löpardress och gjorde i ordning vätskeryggan. Begav mig i rask gång mot Konsum. De var lite försenade då de försökt gena över ett avspärrat industriområde. Efter hälsningsfraser och dagsformssnack fanns ingen anledning att häcka utanför Konsum i lilla Torshälla. Dags att röra på benen. Tog på mig guidemössan och ledde dem in på vägen längs med östra kanalen och vidare till slussarna medan jag snackade med Marcus, som tack och lov inte kände av sin ömmande hälsena från gårdagen. Efter en kilometer kom vi till Torshargspåret och så in på Gyllenhielmska leden, som inledningsvis var rätt blöt och smått grisig. Vad gjorde väl det när molnen började spricka upp och solens strålar silade ner genom skogens grenverk.

Löpningen rullade på i lugnt tempo och det var gång upp backarna som gällde. Killarna hade ju fem dagars löpning och drygt 25 mil i benen! Kanontrevlig löpning i varierad terräng och i synnerligen gott sällskap. Blev en del trevligt snack med Marcus och så Jonas från Linköping på de sträckor det gick att springa två i bredd. Solen sken och vi närmade oss Syndbyholm efter 16 kilometers löpning. Väl framme vid båthamnen väntade Janne med följebilen och killarna gjorde ombyten och bytte till torra skor. Sedan styrde kosan mot gästhamnscafét. För min del blev det kaffe, en feting till mjukglass och ett wienerbröd. De andra käkade riktig mat. Ett långstopp på en timma med trevliga samtal och jag fick en del vandringstips av Bernt, särskilt Högakustenleden, som ligger högt upp på min most-wanted-lista. Det började dra ihop sig för nya tag och farväl. Jag tog stigen upp över Syndbyholmsåsen och Gyllenhielmska hemåt medan den grymma ultrakvartetten tog grusvägen mot Fogdö med sikte på etappmålet i Strängnäs. Lycka till på er sanslöst imponerande färd!

Jun 232012
 

Så var det lördag och dags för ett långpass. Trots att Gyllenhielmska leden passerar 600 meter från min dörr har jag ännu inte sprungit den, beroende på att den fram till för fyra veckor sedan var rätt dåligt uppmärkt och ingen karta fanns heller tillgänglig. Nå, när jag vilade vänsterfoten efter Salomon Trail Tour i Kolmården i mitten av maj tog jag i alla fall min MTB och trampade igenom hela leden. Skickade feedback till Åsa på kommunen beträffande dålig märkning på halva leden. Hon såg till att det åtgärdades och nu finns även en folder med karta och info tillgänglig på webben för den som är intresserad. Så, detta var faktiskt första ”lediga” lördagen för ett långpass. Bestämde mig för att skippa vätskeryggan då passet ”bara” skulle landa på + 30 km. Tog mina två handhållna 33:or och fyllde mina specialsydda tights med nötcréme, bars, tranbär och ett par Hammer gel. Vädret var perfekt med ett lätt molntäcke, 17 grader och närmast vindstilla. Mina Fuji Racer var givna för dagens pass och jag lunkade iväg till slussportarna i östra Torshälla, där Gyllenhielmska leden låg och väntade.

Benen kändes förvånansvärt pigga med tanke på veckans två tuffa backpass, lång transportlöpning och gårdagens halvsnabba distanspass. Nu väntade ett långsamt långpass. Långsamt för att hälften av leden är rätt tekniskt avancerad med single tracks med mycket sten och rötter samt kuperad. Precis som det ska vara! Fan vad skönt det kändes att vara ute i skogen och på en led jag inte sprungit. Första tre kilometerna var bekanta då leden går via Torshargs terrängspår och dess gröna mil. Stannade till och klättrade upp på en bergsknalle med utsikt mot Mälby, Torshällaåns utlopp och Mälaren. Vackert! Drog vidare och kom snart ut på hygget vid Kullersta som bjuder på fantastisk utsikt över Mälaren och man ser ända bort till Västerås på andra sidan. Den smala stigen slingrade sig sedan ner mot stranden och det var bara att stanna till och njuta av en nästan spegelblank Mälaren. Segelbåtar gick för motor därute på farleden. Lätt att fastna vid vattnet och dess hypnotiska inverkan. Sköljde ansiktet och började klättringen uppåt och in i trollskogen. Leden är fantastiskt varierad, inte bara löpmässigt, utan även biotopmässigt, varför löpningen aldrig blir monoton för ben och ögon!

I Östra Knall, den lilla byn med de små husen och vackra trädgårdarna hade folk börjat vakna till liv efter gårdagens midsommarfirande. Här tog de mer lummiga lövskogarna över och stigarna var mörka och fuktiga med sjungande näktergalar lite här och var. Närmade mig Syndbyholm och rundade travbanan. Sprang vidare genom hela stugområdet och hejade på folk som pysslade i sina trädgårdar. Tvärade allén ner mot slottet och hamnen. Sprang genom den härligt mörka bokskogen och vidare upp på Sundbyholmsåsen. Stannade till och njöt av utsikten och hittade ett fält av orörda smultron. Häftigt! Och gott! Fortsatte längs åskrönet och bara njöt. Efter en brant nedförsstig nådde jag hamnen och joggade vidare på bryggan mot hamnfiket. Mycket folk i rörelse och många såg märkligt sammanbitna eller frånvarande ut. Jag skramlade in på fiket och beställde kaffe och en strut med mjukglass. Satte mig, tog av mig skorna och blickade ut över hamnen och tittade på folk som passerade på bryggan. Det här är livet liksom!

Efter en kvarts fika var det dags att ge sig av. Samma stig tillbaka, men ändå en helt ny stig, med nya uppför- och nedförsbackar, ja, till och med kottarna på stigen såg obekanta ut. Lustigt, men det kändes onekligen som att löpningen flöt på i ett högre och jämnare tempo. Ingen tillstymmelse till trötthet, bara ett glatt tranceliknande tillstånd. När jag närmade mig Torshälla tänkte jag vika av från stigen och testa ett par andra vägar.  Men de visade sig vara dead-end-vägar, så det var bara harva tillbaka till de orange markeringarna i skogen. Är det långpass så är det långpass. Väl hemma drog jag några extra varva runt huset för att – lite sjukligt – få till ett helt kilometertal som slutade på 35 kilometer på tiden 3:33, vilket gör ett snitt på strax över sex minuter.

Jag kan varmt rekommendera leden till alla som vill springa ett långt terrängpass i vacker och varierad natur med härligt varierat underlag. Hur många fågelarter jag noterade? Jo, det blev totalt 52 olika. Flera läsare har undrat hur jag kan hålla alla fåglar och antal i huvudet. Nästa vecka kommer ett inlägg om just löpning och skådning, hur det funkar i praktiken. Rundar av med lite goa bilder från dagens långpass. Ha en fortsatt skön helg!

Maj 172012
 

Denna veckas planerade långpass hade jag egentligen tänkt avnjuta längs Gyllenhielmska leden, som faktiskt passerar fem minuter i löparskor från där jag bor! Nu blir det inte alltid som man planerar. I och med den dova smärtan som gav sig till känna i vänster hålfot i måndags bestämde jag mig löpvila veckan ut. Kan meddela att det nu känns helt OK i hålfoten. Körde en timmes stavgång i Torshargs terrängspår igår utan problem. Jag håller mig dock till planen. Kroppen min mår bara bra med några dagars vila från löpningen. Då min klubbkompis, Nicklas Alhällen, cyklat hela Gyllenhielmska leden (Årbystugan-Sundbyholms slott) rätt nyligen, så föll det sig naturligt att det istället fick bli ett långpass längs leden med MTB:en denna soliga dag. Jag har aldrig gått eller sprungit leden mellan Torsharg och Sundbyholms slott (ca. 18 km), dels för att den varit väldigt dåligt uppmärkt samt att Eskilstuna kommun underlåtit sig att publicera en karta över leden, tryckt som på nätet. Efter två påstötningar där jag påtalat hur förbannat inkorrekt det är med att publicera en tom(!) webbsida om leden och dessutom en felaktig webbadress i Eskilstunas turisttidning för 2012, tycks det nu hände något. Såg nu ikväll att de lyckas publicera lite text om leden på webbsidan, men ännu ingen karta. Hursomhelst blev det en spännande rektur för min del.

Beroende på en skön sovmorgon kom jag inte iväg förrän vid lunchtid. Tänker inte så mycket på klockslag dessa semesterdagar. Packade Salomonryggan med smått och gott och fyllde vattenblåsan. Korsade Östra kanalen och nedre slussportarna och styrde mot Torsharg. Det visade sig att Gyllenhielmska leden tydligen följer första kilometerna av Torshargs milspår och alla dess rötter. En utmaning att springa och nära nog omöjlig att cykla. Kan reda här avslöja att jag fick gå totalt 30-40% av sträckan till Sundbyholms slott. Det var liksom första gången jag cyklade i terräng, som stundtals var grisigt svår. Det var även första gången som jag gladdes åt stötdämpningen i framgaffeln. Jag hade inte bråttom någonstans och inga tider att passa. Leden var lagom kuperad och bjöd på varierad natur såsom trollsk granskog, doftande tallskog, hällmarker, kulturlandskap, hästhagar och den underbara bokskogen i Sundbyholm. Jag kände att Gyllenhielmska leden kommer att bli en favorit för långpassen framöver. Den har verkligen allt beträffande stig och underlag: tekniskt avancerade single tracks, jämna sköna tallskogsstigar, gamla skogsvägar, strandstig, grusvägar och så lite asfalt. Mötte faktiskt en löpare från Hässelby som lovordade leden som terrängspår. Måste medge att cykla i terräng är riktigt kul och jäkligt jobbigt. De gånger jag satt på sadeln var lätt räknade. I fågelväg gladdes jag mest åt årets första sjungande näktergal och en munter (söder)gök. Njöt av den underbara bokskogen i Sundbyholm innan leden mynnade ut från åsen ned mot gästhamnen. Rullade fram längs bryggorna till hamnfiket för en välförtjänt kaffe och glass. Vad mer kan man begära?

Vägen hem gick avsevärt fortare längs gamla landsvägen via Vickelby och Grundby. Hälsade på arbetskollegan Therese, som sedan två veckor tillbaka är lycklig ägare av en vacker gård i Grundby. Det blev en spännande husesyn och en ladugård som väckte gamla minnen till liv. Tackade för mig och cyklade i högt tempo hem till Torshälla. Totalt 33 km på dryga tre timmar. Den som är intresserad av ledens sträckning mellan Torshälla och Sundbyholm kan kolla min GPS-rutt. Tyvärr var leden dåligt markerad mellan Ostra och Sundbyholm, vilket jag ska framföra till ansvarig i kommunen. Även om jag cyklade vilse några gånger hade jag som sagt ingen tid att passa. Man kan aldrig få för mycket av naturen!

Och vem var då denna Gyllenhielm undrar ni säkert, eller? Namnet Gyllenhielm gavs tydligen till utomäktenskapliga barn till Gustav Vasas ättlingar och den som leden är uppkallad efter är Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650). Eskilstunas stadsarkivarie Nils Mossberg skriver följande i sin artikel om Gyllenhielm:

Carl Carlsson Gyllenhielm tillhörde den framväxande svenska stormaktens innersta krets. Han var kanske inte den handlingskraftigaste personligheten i stormakten Sverige, utan brukar snarare karakteriseras som en medelmåtta. Trots detta – och trots att han tillbringade över tolv år i polsk fångenskap – fick han mycket uträttat under sin livstid: han var krigare och politiker, skrev andliga sånger och memoarer på (knagglig) knittelvers, byggde slott, grundade skolor och införde rusdrycksförordningar.