Jun 292013
 

Veckan som gått sedan Zugspitz har färgats av tankar, tillbakablickar och återhämtning, ja, och så en viss välkänd tomhet förstås. Den tidiga euforin ersattes snart av ett vakuum som nu gått över i ett fridfullt lugn. Jag har summerat, analyserat och skött om kroppen på bästa tänkbara sätt. Zugspitz, var på sitt sätt min hitintills tuffaste ultra och tillika extremaste utmaning. Allt handlar dock om hur väl förberedd man är på det som väntar. Efter att ha bearbetat alla intrycken och låtit de sargade musklerna återhämtat sig kan jag bara luta mig tillbaka och njuta. Jag är supernöjd med min insats och att mitt upplägg höll hela vägen. Av totalt 573 startande på 100km-distansen kom 449 i mål, vilket säger en del om banan. Jag är med andra ord riktigt stolt över min 78:e plats och sjätteplatsen för +50. Jag hade faktiskt aldrig några djupa dippar, men insåg att jag behöver träna ännu mer uppförsbacke inför liknande bergsultror i framtiden. Utförslöpningen sitter däremot som en smäck, vilket är avgörande om man vill spara krafter och vinna en massa tid. Enda gången jag var riktigt orolig var när jag mellan 70-80 km fick krampkänningar på insida lår, trots att jag var noga med att ta en endurolyteskapsel i timman, men jag tror orsaken var en kombination av trötta muskler och för stunden monoton löpning på flacken. Så, jag slappnade av ordentligt, la in några löpskolningsvarianter och körde ”silly walks” i uppförsbackarna. Därefter hade jag inga fler krampkänningar.

Veckans första återhämningspass på sex kilometer i onsdags gav klara besked på att kroppen och låren var långt ifrån återställda. På torsdagen blev det skonsam våtdräktssimning i Mälaren och igår kväll sprang jag 12 km på den vackra grusvägen längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark. Svalt, skönt och stilla. Skrattmåsarnas ungar i våtmarken var nästan flygga och de är vid denna tid fantastiskt vackra. Jag provade att köra snabb utförslöpning från kvarnberget och sista kilometern progressivt i 4:30/45-fart. Kändes att återhämtningen gått förvånansvärt snabbt, men jag väljer att skynda långsamt med lågintensiv löpning framöver. Känslan av välbefinnande växer sig starkare. Jag kan höja blicken och se fram emot de stundande utmaningarna: Vansbrosimmet nästa söndag och Swissalpine K78 den 27/7.

Från Zugspitz fick jag även med mig 3 poäng till UTMB och tar jag mig i mål på Swiss (2 poäng) har jag de nödvändiga 7 poängen för en anmälan till UTMB i december, men sedan får lottningen i januari 2014 avgöra om det blir en plats på startlinjen. Den dagen, den glädjen (eller sorgen). Just nu ser jag mest fram emot morgondagens pass på Sörmlandsleden med vännen Erik J. En fin och varierad sträcka mellan Hälleforsnäs och Flen på 25 kilometer. Livet fortsätter!

Jun 232013
 

Sitter på hotellbalkongen med laptopen framför mig. Skolen skiner, värmen är smått tryckande, fåglarna sjunger och uppe ifrån dalgången hörs kossornas spelande klockor. Har hunnit med frukost och varit nere en sväng på målområdet för att klappa in de sista tappra traillöparna som varit ute i 24 timmar. När jag ska sätta fingrarna på tangenterna och försöka sammanfatta 10 mils bergslöpning under 16 timmar och 17 minuter, naturvyerna, människorna på stigarna, alla sorters stigar längs hisnande klippbranter, snölöpning vertikalt och horisontalt blir det svårt. Alla intryck passerar osorterat och det känslomässiga är inte bearbetat. Inser att jag inte vill skriva sönder upplevelsen, utan det får helt enkelt bli en komprimerad story och vem vill läsa om 100 varianter av 10 mil stig.

Vaknade upp upp halvfem på lördag morgon. Regnet öste ner. Shit. Blöta stigar i 10 mil kan bli en utmaning som heter duga. Gled ner till frukosten som de ansvariga på det lilla hotellet ställt i ordning för deras inhysta trailfantaster. Slog mig ned tillsammans med Roman från Israel som anlände samma dag som mig. Cool kille med en rejäl portion fighting spirit. Det började ljusna. Tittade ut och regnet hade upphört. Upp på rummet och gjorde mig i ordning sedan drog Roman och jag ner till startområdet. Inte mycket folk på plats varför vi slapp köa vi incheckning, det vill säga kontrollen av packningen. Folk började droppa in och stämningen var avslappnad, inte så där brunstigt adrenalinkickat som på ett millopp typ. Vi ställde oss nära startlinjen. Roman skulle satsa på en tid runt 12-13 timmar, medan jag själv hade en förhoppning om en tid runt 15-16 timmar. Men sedan ville jag ta en bra position, då banan efter 1,5 km viker av in på single track och då vill man inte ha 500 löpare framför sig. Klockan 7:15 gick startskottet. Vädret var idealiskt med 15-16 grader, molnigt, fuktigt och svalt inne i skogarna och helt vindstilla. Löpningen flöt på bra och det blev aldrig några stockningar för min del. Det var riktigt skön att få släppa loss benen och löpglädjen efter sex dagars planerad löpvila.

Och nu gott folk kommer vi till det svåra att beskriva 10 mil stigar. Jag kan säga så här: Det var uppför, nedför, uppför, nedför hela långa loppet igenom. De flacka partierna var lätträknade. Stigningen från 25-35 km inkluderade tre bergstoppar och gick över partier med snö och de var helt insvepta i dimma. Totalt tre överjävliga stigningar och tillhörande grymma utförslöpor. Vet inte hur många gånger jag tänkte: Men för i helvete når vi aldrig toppen eller finns det ingen botten på den här dalen vid utförslöporna. Jag är oerhört glad att jag valde att använda stavar, särskilt under de branta stigningarna var de till stor hjälp för att ha en upprätt hållning, fördelar belastningen och som hjälper syresättningen. Inga problem med en stav i vardera hand under utförslöporna. En sak som alltid är svårt att tyda på en komprimerad banprofil är de ”små” stigningarna. Och mellan de tre stora var det en mängd små men ack så jobbiga. Nu älskar jag utförslöpning men alla dessa branta och till synes ändlösa utförslöpor tar till slut ut sin tribut, men det dröjde faktiskt ända till den absolut sista, men då var det å andra sidan mörkt och de höga konstgjorda trappstegen på stigarna omöjliggjorde snabb och riskfri löpning. Alla former av stigar förekom och 75% var single tracks. Fantastiskt tekniska stigar med mycket sten och klippor samt smala mjuka serpentstigar genom skogssluttningarna. Mina lånade Trailroc 255 kom väl till pass och fungerade klockrent hela loppet. Inte en blåsa! De hade riktigt bra fäste även i snön. Häftigt var nästan 300 meter vertikal snölöpning som också resulterade i sträckor med improviserad skidåkning.

Det här liknar ingenting jag gjort tidigare beträffande löpning, inte på långa vägar! Men det är så många positiva aspekter förknippade med en extrem utmaning av detta slag såsom medlöparna, naturupplevelserna, bli ett med stigarna och låta kroppen få utlopp för sin förmåga och sedan det intressanta samspelet mellan skalle och kropp. Här och var slog jag följe med en del löpare och jag tror det var 34 nationer i startfältet. De sista fyra milen hade jag sällskap mest hela tiden med Marco från Davos. En skön och ödmjuk snubbe vars mål är Spartathlon i september och vi kom överens om att träffas om en månad i Davos i och med Swissalpine. Han frågade mig: ”Would you comeback for this race again?” Mitt svar spontant och ärligt: ”No Marco, over my dead body!” Jag fick i och med denna utmaning en sann föranining om vad UTMB innebär och undrade vad i helvete jag gett mig in på. Är det sunt? Är det friskt? Vart går gränsen? Kroppen är enastående och fantastisk skapelse, men det finns gränser även för den och vad den tål. Till vilket pris? Haha, redan idag har jag nästan glömt bort hur jobbig gårdagen var och när jag såg löparnas oförfalskade utmattade leende vid målgång i morse efter 24 timmar ute i spåret, så förstår jag varför jag älskar det här.

Min förhoppning om 15 timmar höll inte riktigt. En del av förhoppningen var att slippa springa med pannlampa för då går det automatiskt långsammare, även om du har en Silva Runner på pannan. Det höll nästan. Fick sätta på pannlampan de sista åtta kilometerna utför ner till målgång. Slippriga stigar, snö och leriga branter gjorde inget då mina framsida lår var utpumpade efter dagens alla utförslöpor i hög fart. Vilken oerhörd befrielse att till slut komma ut på asfalten i Grainau. Två kilometer plan löpning till målgång och vilken underbar målgång sedan: ”Niklas Holmstrom from Sweden with the finnish time at 16:17:42, which get him a sixth place in Senior Master Men!” Fasen vad nice! En sjätteplats bland 50+ och en 78:e plats totalt! Vet i nuläget inte hur många som kommit i mål av de 702 startande. Ja, och så en slipning av mitt distansrekord med 22 km och och 16 timmar ute på stigarna är rekord det också.

Lovade er att hålla storyn kort och… Höll på att glömma att nämna att arrangemanget höll världsklass. Långt över förväntningarna och aldrig att man behövde fundera vart man skulle springa. Matstationerna hade allt och läkarstationer fanns utplacerade med jämna mellanrum. Så gott gott folk, nu ska jag njuta resten av dagen och ta en promenad längs Panoramaweg. Här kommer ett gäng foton som togs här och där under loppet.
















Jun 212013
 

Hade egentligen inte tänkt skriva några flera inlägg förrän efter tävlingen, men ödet (slumpen?) ville annat. Egentligen helt ovidkommande, om man inte är en trailentusiast… och skofetischist. För tre veckor sedan beställde jag ett par Inov-8 Trailroc 255, då jag var osäker på om mina 245:or skulle fixa 10 mil i krävande terräng, varav hälften på steniga stigar i alpin terräng. 255:orna har exakt samma passform, men med mer dämpning och skydd. Nå, vad händer Wiggle meddelar att skorna tyvärr är slut i lager, men att de får hem dem inom några dagar. Väntar, väntar och väntar. Mailar till Wiggle och frågar vad som händer. En vecka före avfärd till Tyskland får jag till svar att de kommer att dröja ett par veckor. Makulerar ordern och börjar söka i Sverige, då det inte är möjligt att få dem från annat håll i England innan jag skulle sticka. Jaja, det fick bli 245:orna tänkte jag och släppte skotankarna. Men ödet villa som sagt annat…

Efter en rektur på banans första 7 km i fantastisk terräng och tekniska stigar drog jag ner till expo-området med alla utställare. Duktigt mycket folk! Träffade även ett gäng som jag lärde känna under Swissalpine-veckan förra året. Hittade till Inov-8-tältet. Manuel som ansvarar för Inov-8 Germany var genomtrevlig och skorna som han ”demade” var just Trailroc 255 och 233. Han hade min storlek och jag berättade att jag beställt frång England men att de var slut och så vidare. Då säger Manuel: ”You can borrow the shoes for the race if you want?” Trodde han skämtade, men nää. Han bad mig komma tillbaka vid 17-tiden och hämta dem. Sagt och gjort, nu sitter de på mina fötter! Så, mina giftiga röda 245:0r få tyvärr stå över denna tävling. Inov-8 is certainly great! Many thanks Manuel!

Nu ska jag strax ner på ett så kallat pasta-party och så lyssna på arrangören som ska dra igenom banan och även säkerhetsaspekterna. Om jag överlever morgondagens löpäventyr så kan ni se fram emot en race rapport, om inte så vill jag bara säga att det har varit en kul tillsammans med er!


Jun 202013
 

Resan ner från Stockholm och Arlanda till München, Garmisch Partenkirchen och slutdestinationen Grainau gick fint. Alla tågbyten från Münchens flygplats fungerade klockrent och vid halvfyra stod jag utanför det gemytliga Post Hotel. Närmast klarblå himmel och strax över 30 grader varmt. Minst sagt tryckande värme. Omgivningen helt fantastisk med Zugspitzmassivet som nästan skymmer himlen och koskällorna som ekar uppifrån dalsänkorna. Gjorde mig hemmastad på rummet med en balkong med utsikt mot bergen. Gav mig sedan ut på en rekognoseringstur i den lilla pittoreska byn, som lär leva upp de närmaste dagarna. Det blev en präktig middag på en av de närliggande restaurangerna. Riktigt prisvärt! Blev tidig kväll!

Vaknade upp i vid halvåttarycket i morse. Inte hade det regnat eller åskat som utlovat. Såg ut att bli en lika varm dag. Nå, frukost först. Första gången någonsin jag blir mottagen och visad till ett bord med mitt namn på en skylt i den vardagsrumsmysiga salen. Suverän frukostbuffé! Hälsade på några andra trailentusiaster som anlände under gårdagen. Agendan för dagen var att vandra Panoramawegen till Eibsee och därifrån ta linbanan upp till självaste Zugspitze. Sagt och gjort. Packade det nödvändiga och smorde in mig duktigt med 25:ans solskydd. Gav mig av i gott mod. Strålande morgon. Passerade några alpängar á la fäbodvallar och såg en del svartkråkor. Härnere ser inte kråkorna ut som hemma i Norden. Här är de helsvarta, som en mindre upplaga av korp. Kom så småningom till linbanestationen i Eibsee. Pirrigt värre att åka i den lilla lådan särskilt som stigningen var riktigt tvär, men utsikten var fantastisk. Väl uppe på toppen (2960 meter över havet) var riktigt skönt. Svalt men solen brände duktigt. Vad gäller utsikten var den helt fantastisk. Omöjligt att fånga detta på bild, än mindre beskriva det i ord. Bara så häftigt att befinna sig där och bara insupa de storslagna vyerna, nästan som en slags inverterad orgasm. Där fanns även gott om alpkajor som enda fågelart på denna höjd. Helt underbart att studera dem då de är riktiga virtuoser i lufthavet. Jag stannade där på toppen i två timmar för att låta kroppen vänja sig vid höjden. Hann med ett par koppar kaffe (de har ingen lattekultur i Tyskland) och en apfelstrüdel.

Åkte sedan ned och vandrade runt hela Eibsee till Grainau och kom lagom till eftermiddagsöppningen av nummerlappsutdelningen. Talade med en trevlig crew-donna som varit i Sverige och sprungit. Fick en schysst Salomonbag med allehanda prylar. Det är fullt pådrag nere i byn och man möter löpare här och där, som vore man medlem i någon slags hemlig sekt. Man ser saker som vanliga döda inte ser och nickar igenkännande till varandra. Ah, nog orerat med skrivna ord. Regnet är äntligen på ingång och jag rundar av med ett gäng foton från dagens vandring.














Jun 182013
 

Jaha, då är det snart dags att bege sig med kissarna till mamsen i storstan. Funderar en sista gång över den alltid återkommande frågan: ”Har jag glömt något?” Det absolut viktigaste är packat i handbagaget: hela löputrustningen för tävlingen, kameror, kikare, laptop och pass. Imorgon bitti bär det av med flyg till München och därifrån med tåg till Garmisch Partenkirchen och sedan till den lilla byn Grainau. På lördag går starten för den tredje upplagan av Salomon Zugspitz Ultratrail: 100 kilometer och 5420 höjdmeter på slingrande stigar genom Tyskland och Österrike. I måndags stängde registreringen och 602 tappra kvinnor och – två svenska – män är anmälda till detta exotiska evenemang! Givetvis börjar det pirra så smått även om jag känner att jag är duktigt förberedd för utmaningen. Och de senaste dagarnas löpvila och laddning med lax, avokados, rawfood-drinkar och kokosolja signalerar ultra lång väg. Grannhundarna ylar. Återstår att se hur övergången till tyska wurstar kommer att gå. Men det borde väl finnas foreller på menyn, eller?

Hade tänkt ta S-lab-5-ryggan, men med tanke på hur tävlingens lista på obligatorisk utrustning ser ut blir det 12-liters-ryggan istället. Vill ju inte bli diskad för att något på listan inte fick plats. Bestämde mig även för att ta Silva Runnern istället för extra batterier till X-Trailen, då den väger minimalt och det känns tryggare med två pannlampor. Det enda som jag ännu inte bestämt mig för är om jag ska köra med stavar eller inte. Nå, nu ska jag vandra (med stavar) och utforska Zugspitze ett par dagar innan tävlingsdagen, så jag väntar med definitivt beslut. Känns som det är en del meck med stavar och det är skönt att ha händerna fria, inte minst för balansen. Annars är allt under kontroll.

Studerat kartorna igen, försöker tänka ut en strategi utifrån banprofilen, men som alltid vid förstagångstävlingar vet jag att det blir som det blir och att det sällan blir som man tänkt sig. Kravlöst med öppet sinne. Här och nu. Njuta av de goda stunderna och tackla de svåra.

Kolla in den här Zugspitz-trailern! På återseende…


Dec 072012
 

För 2013 är anmälan för Lidingöloppet, TEC och Vansbrosimmet klara. Kräver inte så mycket förhandplanering såsom mina två huvudmål Zugspitze Ultrail och Swissalpine. Just nu perfekt tid för allehanda planering då jag dragit ner på löpmängden inför uppstarten i januari. Allt har sin tid och att sitta i arbetsrummet med all snö utanför, röda julstjärnan i fönstret, utspridda levande ljus och två drömmande katter når högt på mysfaktorskalan. Att planera resmål utanför Svedalas gränser har alltid varit ett stort nöje i vintermörkret. Nuförtiden är det dubbelt så roligt då jag har som målsättning att kombinera mina båda huvudintressen, fågelskådning och löpning, med naturupplevelsen som gemensam nämnare.

I början av veckan anmälde jag mig så till Salomon Zugspitze Ultratrail den 22 juni 2013. Jag fick nys om denna 100 kilometer långa bergsultra genom ett gäng trevliga tyska ultralöpare som jag träffade under Swissalpine i somras. Eftersom denna tävling även berättigar till tre poäng för anmälan till UTMB var det inte så mycket att fundera på. Det blir alltså sex dagars semester med fågelskådning, trekking och löpning i Grainau drygt sex kilometer sydväst om Garmisch-Partenkirchen. Med sina 2932 meter är Zugspitze Tysklands högst berg. Idag blev det även klart med boendet. Fick tag på ett singelbäddsrum med balkong i ett gammalt fint vitkalkat hotell fem minuter från starten! De meddelade att det dukar upp till ultra breakfast klockan fem på morgon tävlingsdagen. Flygbokning återstår sedan är det bara att vänta på att anmälan till Swissalpine ska öppna.

Även om det är oerhört vackert ute nu (samtidigt som jag går i längdskid-köpar-tankar) så kan jag svårligen värja mig mot nedanstående bilds hypnotiska kraft och ett sting av längtan ger sig till känna. Imorgon väntar ett långpass i pudersnön. Här och nu über alles!