Dec 132016
 

161211aSå, då har jag testat ny utrustning som kompletterar den jag redan använder för mina löpäventyr. Visst kan det vara kul att pröva ny utrustning men det var flera år sedan jag slutade med att köpa prylar jag inte behöver eller bara prova i tron om att de kanske är bättre än de produkter jag redan har. Men visst behöver jag ibland komplettera min utrustning, inte minst med tanke på att det alltmer har kommit att handla om äventyrslöpning för min del och försvinnande lite om tävlingar av olika slag. Allt har sin tid och det är uteslutande löpäventyr över flera dagar i bergen som lockar förföriskt och det finns en diagnos: chronic mountain addiction syndrome. Enda lindringen är att springa i bergen. Nå, för att klara av dessa utmanande äventyr njuter jag av de fantastiska stigarna på Sörmlandsleden. Långa heldagspass är mina nyckelpass och Sörmlandsleden är den perfekta arenan för att prova utrustning och kunna justera och modifiera den efter mina behov. Det är helt enkelt en del av förberedelsen inför stundande äventyr. Sedan är det tyvärr så att utrustningen slits med tiden och att favoriter utgått i producentens sortiment, varför jag får börja om för att hitta något likvärdigt, vilket ibland är besvärligt. Men även här är ett vältränat tålamod användbart.

Första helgen i december blev vädermässigt en perfekt helg för att springa i dagarna två på Sörmlandsleden och för att testa ny löprygga, tresäsongsovsäck och tält. Slutat köpa prylar? Nå, min trotjänare till löprygga för längre självförsörjande äventyr, Inov-8 Race Elite 25 liter, börjar sjunga på sista versen och tillverkas sorgligt nog inte längre. Med åren har jag lärt mig att packa ryggan till fulländning och jag älskar den vertikala öppningen över ryggsäcken (jfr toppmatade ryggsäckar) . Jag vill spara på den för mer specifika löpäventyr där jag kan använda mig av min lättare sommarutrustning. Jag har kikat runt efter en ersättare och det föll till slut på OMM Classic 25 liter, vilken många av mina vänner använder. En väl beprövad rygga som är utvecklad just för bergslöpning (Original Mountain Marathon). Vidare har min tvåsäsongsovsäck i dun från Sea to Summit fungerat otroligt bra på mina äventyr i de engelska bergen och svenska fjällkedjan, men när det krupit ner till nollan har det varit på gränsen. När jag så ”snubblade” över Sea to Summits Spark 3 till kraftigt reducerat pris var det bara att slå till.

Beträffande tält så känner väl de flesta till mitt äventyr i Sarek den gångna sommaren. Ett äventyr som kunde ha slutat illa på grund av ett allvarligt konstruktionsfel i det annars helt förträffliga ultralätta tältet Vaude Lizard GUL 1 p. Jag var verkligen supernöjd med det tältet tills det visade sig att fem dagars slitage räckte för att den bärande tältstolpen skulle gå igenom tältduken. Tack och lov hände det inte när jag låg i tältet 19 timmar på kallfjället med kulingvindar, hagel och regn. Den som är intresserad hittar storyn om tältet här. Det tält (Terra Nova Laser Photon 1) som låg som god tvåa på min lista i våras hittade jag – liksom tresäsongsäcken – under hösten till nedsatt pris (30%) och slog förstås till. Fram till den dagen har jag hunnit testa Hilleberg Enan och Nordisk Telemark 1 samt Terra Novas Laser Competition långt tidigare. Men allt sedan jag var och hälsade på Alexander ”Tailwind” Malmström i Nyköping då han även demonstrerade ett av sina tält av märket Tarptent har det tältet funnits i mitt bakhuvud, särskilt som jag inte var helt nöjd med Laser Photon tältet när det kommer till tänkta äventyr i potentiellt tuffare förhållanden i exempelvis den svenska fjällkedjan. Jag testade tältet ifråga under en tredagars havskajakpaddlingstur i höstas och första natten var lkum och det bildades ingen kondens alls. Andra natten föll temperaturen markant, ingen vind, luftgenomströmningen var lika med noll och det bildades grym kondens. Tro inte att man slipper kondens bara för att man har ett dubbelvävstält! Det är många faktorer som spelar in, yttre förhållanden liksom tältets konstruktion. Det viktigaste botmedlet mot kondens är god ventilation! Det sista du vill ha om du ska vara ute 5-10 dagar är fuktig utrustning och vänta en timma eller två för att tältet (förhoppningsvis) ska torka ur i vind eller sol. Ju mer jag tänkte på tältet (Tarptent Notch) som är tillverkat av det lilla amerikanska familjeföretaget Tarptent med grundaren och tillika ingenjören Henry Shires  i spetsen (se läsvärd artikel) blev jag alltmer övertygad om att detta sannolikt var tältet som kunde möta mina behov för längre äventyr i fjällen. Alexander är veterligen den enda återförsäljaren (www.bushcraftstore.se) av Tarptents tält i Norden (och troligen i hela Europa) så jag kollade med honom om jag kunde låna hans eget Tarptent Notch för att testa det under vinterförhållanden, vilket tacknämligt gick bra.

Så, lördagen den 3 december satte jag mig på bussen till Nyköping som tyvärr skulle vara framme först vid 10-snåret. Det skulle bli tight med tiden att komma fram vid dagsmålet Viggudden nere vid Bråviken innan mörkrets inbrott. Det fick bli den östra – och smått tråkiga – sträckningen av Sörmlandsleden (etapp 44-42 till Koppartorp). Färre stopp men utan stress. Ryggsäcken vägde in på 6,9 kg och jag ville verkligen testa ryggan i den utgångsvikt på 7-8 kg jag brukar ha inklusive mat för fem heldagar + lite nödproviant. Jag ska inte orda något om själva dagsetappen på fyra mil mer än att den är rätt tråkig fram till etapp 42, därefter blir det fin trixig stig genom vacker kuperad terräng och särskilt sträckan efter Koppartorp är väldigt naturskön. Jag fick ta några genvägar mot slutet och jag kom fram till Viggudden vid tresnåret och solen hade precis gått ner. Stilla och klart och det blev snabbt kyligare. La av mig ryggan i det fina skärmskyddet. Snabbt ombyte till torrt, tända en brasa i eldstaden och därefter sätta upp tältet.

Tarptent Notch
Det var bara att hitta en fin plats mellan skärmskyddet och klipporna intill havet. Rullade snabbt ut tältet, en tältpinne vardera vid fot- och huvudände och fälla ut de insydda kolfiberstavarna som bildade de triangulära kortändarna därefter i med första staven genom ”taknockens” ventilationshål och spänna linan med den tredje tältpinnen och så samma procedur på andra sidan tältet. Fyra tältpinnar! Justerade upp tältet med stavarna på 115 centimeters höjd och fäste tältgolvet i stavhandtagen med avsedd kardborrelösning och spände sedan linorna. Det var första gången jag slog upp detta tält och det tog max fem minuter, otroligt enkelt och smidigt. Tältet är förberett med spännlinefästen på vardera ”taknock” (se snöbilderna nedan) men jag hade inte några extra linor  med mig och det behövdes inte en lugn och stilla kväll och natt som denna. Blåste upp liggunderlaget och så in med sovsäcken på det. Luxiöst (ovant och fantastiskt skönt) med ett så rymligt tält, att bara kunna sitta med rak rygg och byta om till nattdressen kändes smått extravagant, med plats för kläder i huvudändan samt vid dörröppningarna. Två ingångar med väl tilltagen absider kändes också lyxigt, mat och kök på ena sidan och packning och skor på andra. Tro mig, jag var bra sugen på att krypa ner och bara mysa mig till sömns, men det var tyvärr alldeles för tidigt, fast kolsvart ute. Vacker stjärnklar himmel, någon minusgrad och svagt vågskvalp mot klipporna. Förflyttade mig till skärmskyddet och den härligt sprakande elden. Grillade fyra kabanosser som förrätt innan det blev viltgryta av mitt favorit matmärke Tre’ n Eat till huvudrätt. Funderade över livet och kom snart in i ett skönt kontemplativt flow, bara vara, utan så mycket tankar överhuvudtaget. Tiden förflöt. utan en tanke på tid.

161211b

Vid halvåtta var det i alla fall sängdags. Så härligt att få krypa ner i en puffig mysig dunsovsäck. Bara hålla tummarna för att jag inte skulle vakna under natten skakande av köld. Somnade någon gång innan nio med buffen neddragen över ögon och näsa. Det var kallt om nosen så den alltid lika multifunktionella buffen åkte på. Sov gott hela natten förutom två piss-sejourer. Det är åldern. Dunsäcken från Sea to Summit var härligt varm hela natten och jag hade inte bråttom att stiga upp på morgonen. Inte den minsta antydan till kondens trots kyla och vindlöst, men så är ju ventilationen outstanding. Avnjöt soluppgången med öppen absider. Gick snabbt att rulla upp både innertältsduken liksom yttertältet och fästa dem med de fastsydda resår- och kardborr-remmarna. Värmde gasolbehållaren i sovsäcken och sedan var det bara att fixa grötfrukost och kaffe i matlagningsabsidern. Det var en fantastiskt härlig morgon, om än kylslagen. Där och då var jag smått euforisk och visste direkt att detta tält verkligen var det tält jag så länge letat efter. Platonisk kärlek, eller vad? Det självklara valet för äventyr i fjällen där stavar är obligatorisk del i utrustningen. Smart konstruerat och genomtänkt tält. Det enkla är det svåra! Skulle det blåsa samt regna eller snöa sidledes är det bara att sänka stavarnas längd till 105 cm så att yttertältets nederkant når ett par centimeter ovanför marken (se snöbilder nedan). Man kan verkligen maximera ventilationen på flera sätt via öppningar i fot- och huvudänden, nederkanten på yttertältets öppningar går att låsa samtidigt som du justerar öppningen med dragkedjan, ventilationsöppningarna i vardera ”taknock” är alltid öppna.

161211c 161211d 161211e 161211f 161211g 161211h 161211i 161211j 161211k

Det enda initiala mecket är att sömmarna behöver tätas med silicon typ seamseal och då passar man på att även lägga ett gäng strängar på tältgolvet (vilket är fallet med många tält) så att inte liggunderlaget glider omkring, vilket kan vara enerverande vid minsta lutning.

Lite fakta i korthet: Tältet finns i två modeller där innertältet skiljer sig åt; den ena med väggar och tak i mesh/myggnät och den andra med sidoväggar i vindtät duk halvvägs upp. Väger 800g (mesh-modellen) + Black Diamond tredelade och justerbara kolfiberstavar 355g. Material; silnylon (30D siliconized ripstop nylons). Tältet räknas som 4-säsongstält och har bland annat använts av klättrare på Everest. Att fixa själv: täta sömmarna och fixa spännlinor (till ”taknockarna”) och två extra tältpinnar. Du kan även välja att bara använda yttertältet eller enbart innertältet. Reflekterande linor.

Båda modellerna säljs i Sverige av Alexander via hans www.bushcraftstore.se där du hittar fler bilder och videos på Notch.

Terra Nova Laser Photon 1p
Här följer några bilder på mitt nya Terra Nova tält som jag kommer att använda för rena sommaräventyr och löpäventyr i England när jag använder min Inov-8-rygga på 25 liter.

Lite fakta i korthet: 810g inklusive åtta rejälare tältpinnar (potatisstickorna till tältpinnar som kommer med tältet skulle jag aldrig våga använda i bergen eller i öppen terräng). Nyhet för 2016 års modell är ventilationsfönster i fot- och huvudände (både på ytter- och innertältet) samt rejälare golv. Detta tält är i jämförelse pillrigare att slå upp och spänna bra och det som tar tid är mittstången och kolfiberstolparna i fot- och huvudänden som man verkligen får ta i ordentligt för att få på plats, vilket är ett minus när ett tält ska slås upp snabbt under riktigt kassa förhållanden.

161211l 161211m 161211n 161211o 161211p

Sovsäcken
Jag har som sagt använt Sea to Summit Spark 2 under ett par år och varit riktigt nöjd med den men när temperaturen kryper ner mot nollan är det på gränsen varför jag kände att det var dags att skaffa en varmare lättviktssäck i dun. Jag hade tur i början av hösten och hittade en Sea to Summit Spark 3 till kraftigt reducerat pris. Den ska enligt specifikationen fungera bra en bit under nollan, men detta med vad för temperaturer en säck klarar är svårt, utan är bara ett riktmärke och sedan är det bara testa (innan man ger sig ut på äventyr i vildmark och obygd) då detta med temperatur även år en individuell faktor. Man kan tycka att det inte skiljer så väldigt mycket i vikt mellan de två dunsäckarna, 485g respektive 690g, men allt handlar inte bara om vikt utan lika mycket om packvolym. Jag kommer aldrig kunna använda Spark 3:an i min Inov-8-rygga på 25 liter medan den funkar perfekt att packa i min nya OMM Classic på 25 liter. Även mina två liggunderlag från Sea to Summit skiljer sig i vikt men framförallt i packvolym, Ultralight Regular (380g) och Ultralight Insulated Regular (460g) skiljer sig åt i storlek som synes på bilden. På äventyren där det finns en osäkerhetsfaktor vad gäller temperatur och snabba växlingar som till exempel i svenska fjällen kommer jag alltid att välja liggunderlaget med isolering, då jag vet hur kallt det andra faktiskt kan bli om marken är kall, bland annat beroende på markinversion.

161211r

OMM Classic 25 liter
Ryggsäcken ifråga väger relativt sett lite mer än min Inov-8-rygga på 25 liter och sina 430g. Som standard väger OMM-ryggan strax under 700g men med mina modifikationer med kompressionssnören och flaskhållare framtill på vardera axelrem uppgår vikten till 740g. Nu är det så att ryggan är utvecklad av engelska fellrunners för flerdagars löpäventyr i bergen och den har en rad finesser, bland annat ett liggunderlag som viks ihop och skjuts ner i ett fack intill ryggen. Tar man bort detta kommer man ner till en vikt på 550g. När jag testade ryggan för första gången på fyramilsturen mellan Nyköping och Viggudden satt ryggan superskönt, trots sju kilos packning, men det enda som inte var helt OK var just det relativt stumma ryggstycket, vilket med tiden var obekvämt då jag har en rygg med några utåtbuktande kotor. Inov-8-ryggan har jag lärt mig att packa efter min rygg och jag kommer att göra detsamma med OMM-ryggan och skippa liggunderlaget helt. Kommer fortsätta att testpacka och springa flerdagars med ryggan under vintern. Hursomhelst är den fantastiskt prisvärd! Gav 640 spänn för rygganpå Wiggle. Köper nog en till för att ha i reserv i framtiden. Så många fack och fickor och Tarptent-tältet passade perfekt i ytterfacket utanpå ryggan, vilket är grymt fördelaktigt i ruggigt väder: Tältet kan slås upp utan att man behöver öppna ryggan och rota runt bland utrustningen!

161211q

Nåväl, prylar är bara prylar, och någon prylfantast kommer jag aldrig bli men hållbar och mångfunktionell utrustning är något jag gillar och med hjälp av en skomakare kan man komma långt med sin utrustning!

På återseende /Niklas

Jul 282015
 

150728aNär Kerstin och killarna drog till Sälen i söndags för en vecka fullspäckad med aktiviteter blev det lite utrymme för nörderi och kalenderbitande på söndagkvällen. Ja, vad sägs om uppdatering av engelska hill-bagging-listan med fokus på Wainwright-topparna i Lake District, årets få tävlingsresultat och så förstås min tunga fågellöparlista! Visst har jag många olika fågellistor, såsom ädelkrysslistan, världslistan, tomtlistan, Lortlista, Utlänganlistan och fåglar-jag-ätit-listan för att nämna några, ja, och så har jag den mest aktuella listan, den med de fågelarter jag noterat när jag springer. Medan Wainwrightlistan inte inbjöd till några glädjetjut, bara 73 toppar – av 214 – inhängda och klara så levererade fågellöparlistan oväntat positivt resultat. Ja, det visade sig att jag förrförra helgen sprängde 200-gränsen. Så, nu står listan och vibrerar på hela 201 fågelarter. Fågelart nummer 200 blev nattskärra och det var en magisk natt då jag sprang på fina Bruksleden från Surahammar upp mot Ramnäs och sedan i en lov söderut förbi Rövallsmossen och vidare söderut tillbaka mot Surahammar, Hallstahammar och Västerås. Sju timmar genom natten, från skymning till gryning. När jag så passerade Långsjön och längre fram de gamla fina tallskogarna söder om Surahammar avlöste spelande nattskärror varandra. Trollskt att höra deras hårt spinnande läte som varierar i styrka. Inte konstigt att nattskärran förärats så många namn och skrockfullhet i folktron. Jag var bara tvungen att stanna till då och då, hålla andan och bara insupa det suggestiva spinnandet genom nattens mörker. Och någon halvmil söder om Surahammar sprang jag på en väldigt tillmötesgående nattskärra och på bara några meters håll blev dess surrande till ett genomträngande hårt knatter. I pannlampans sken formligen lös dess stora ögon som reflexer i natten och var således lätt att följa i mörkret där den rörde sig från tall till tall. Den jagade över de öppna hällmarkerna med sin mekaniska fjärilsflykt samtidigt som den utstötte grodlika lockläten (se och lyssna på ett riktigt läckert youtube-klipp från Västmanland så förstår ni vad jag försöker beskriva). Det blev ett magiskt och närmast intimt möte där minutrar flöt på oräknade. Tror det var runt 30 år sedan jag var med om ett liknande möte i Nordupplands skogsmarker. Ett par tre mil senare när jag kom ut i odlingslandskapet nära Västerås var det dags att hänga in art #201 på listan: Kornknarr. Den raspade ljudligt i sommarnatten och det är ju inte svårt att förstå att dess latinska namn, Crex crex, är onomatopoetiskt. Och det blev ytterligare en kornknarr innan natten var slut.

I övrigt har året bjudit på en massa fina fågelmöten och bland de mest oväntade hör utan tvivel mötet med tre fjällpipare. En fantastiskt vacker vadarfågel, som ni säkert förstår av namnet häckar i fjällen. Till saken hör att under mitt löpäventyr på Kungsleden förra sommaren hade hoppats väldigt mycket på att få se just fjällpipare, men icke sa Nicke. Jag noterade i stort sett alla typiska fjällarter, utom just fjällpipare. I början av maj drog så Kerstin och jag till England för att reka Snowdonias berg i Wales och därefter styrde vi kosan till Lake District för att springa Great Lakeland 3Day för andra året. Och när vi kommit upp på Kirk fell halvvägs på tävlingens första dag sa Kerstin: ”Niklas, kolla fåglarna där!” Först såg jag dem inte. De var helt enkelt för nära. Och när jag väl såg dem… Blodet rusade och hjärtat gjorde någon slags inåtvänd saltomortal. Där stod de. Tre vackra fjällpipare. Två färggranna honor och en mattare hane. Så oväntat att jag fortfarande har svårt att tro att mötet ens ägt rum, om det inte vore för att jag lyckades föreviga dem med min lilla löparkamera! Annars levererade Wales åtråvärda listarter såsom glada, svarthakad buskskvätta och gäckande alpkråka.

Nä, inte har jag slutat skåda fågel! Jag har bara sammanfört fåglarna och naturen med de stigar jag nu färdas på!

150728b

Nov 012013
 

131101aSå har vi då gått in i självaste reptvinnarmånaden. Månaden då inget händer, almanackan är tom, man vänder på slantarna för det som komma skall i december, årets mörkaste månad (vilket inte är helt sant), icke-månaden-mitt-emellan-alla-andra, vakum, vemod, apati och oändligt långsamma dagar. Jag vet inte om det finns någon annan månad som har begåvats med så många nedslående epitet, som just November? Det är bara att lyssna av omgivningen. Men var försiktig, det kan vara smittsamt. Historiskt sett har skåningarna varit mest pessimistiska angående november och det är där begreppet reptvinnarmånad finner sitt ursprung. Det är månaden då man tvinnar sitt rep i tröstlöst vemod för att sedan hänga sig i det. Som ni säkert förstår var ju detta bara ett traditionellt verbalt uttryck för de annars så gladlynta skåningarna. Hursomhelst, november är speciell!

Själv inledde jag november med en skön sovmorgon. Till och med solen fann sin väg genom spridda moln och in i rummet. Katterna var storögt förvånade över att jag inte skulle iväg och springa någonstans denna fredag, såsom jag gjort alla tidigare fredagar de senaste två månaderna. Nänä, i min värld är november den perfekta månaden för återhämtning beträffande löpning och annan träning. Stilla sig och vända blicken inåt. Tid för reflektioner. Vilomånaden inleddes redan denna vecka med en halvering av löpmängden och så kommer det att fortsätta månaden ut. Mina åtta mil per vecka på cykel fortsätter dock som vanligt, men jag tänker aldrig på det som träning. Tio minuter styrkeövningar var och varannan morgon och kväll är en rutin och ritual som inte påverkas. Det blir dessutom klocklöst hela månaden och inget löppass över 15 kilometer (undantaget Sörmlandsleden den 9/11). Jag känner redan hur skön och uppskattad ”vilan” är för kropp och själ. Detta innebär att jag får tid till annat som behöver mitt fokus just nu.

Efter en stilla frukost slog jag på datorn. Kollade mailen och särskilt ett mail gjorde mig glad denna första dag av november. Det var ett mail från föreningen Sörmlandsleden med anledning av min fullbordan av leden, vilket lyder:

131101b

Den gångna veckan har annars handlat mycket om planer och planering. Här och nu har sin givna plats, men i andra sammanhang måste man ha framförhållning för att kunna njuta storartat av här och nu, där och då, längre fram. Vi är fyra äventyrliga långdistansare från Mälardalen som nu är anmälda till GL3D (Great Lakeland 3Day) första-maj-helgen nästa år. Bosse, Kerstin och Henrik från Västerås och jag själv från lilla metropolen Torshälla. Denna bergsultraorientering över tre dagar kräver en del att tänka på då all packning ska få plats i en vattentät bag på 59 liter och inte får väga mer än 13 kg och som körs till och från de två nattlägren! Har beställt bagen från Mountain Lite och så en ultralätt sovsäck, Yeti VIB 250. Återstår att inhandla i vinter är ett primuskök och ett lättviktstält från Hilleberg. November är som sagt en förträfflig månad för planering och för mig handlar det om att fundera på en alternativ B-plan till UTMB. Att springa Kungsleden lockar stort. Efter GL3D kommer jag stanna kvar en vecka för att vandra BGR (Bob Graham Round) i Lake District för att bilda mig en uppfattning om sträckan i praktiken. Sedan är det ju Vasaloppet i februari och nu på måndag kväll öppnar ju anmälan till Vätternrundan. Puh, tack och lov för november, D-vitamin och välbehövlig återhämtning!

Precis som november har börjat kommer månaden sannolikt avslutas lika glädjefullt. Lördagen den 30 november är det premiär för off-trailloppet Åda Wild Boar utanför Trosa. Ser fram emot att mingla med en skön samling trailsjälar och vi blir en klick stiglöpare från E-tuna som drar iväg till Åda.

131101c

Det känns onekligen som november kommer att bjuda på många ljusglimtar (inte minst i pannlampans sken) och risken (eller chansen) är väl att denna låååånga mörka månad passerar i raketfart. Den avgjort största ljuspunkten i månaden består annars i att Sörmlands första renodlade trailklubb kommer att se dagens ljus! Otroligt spännande att vara delaktig i dess födelse! En efterlängtad klubb för de som älskar stigen och obanade äventyr. Igår hämtade jag ut prover på tre olika tröjmodeller för trail/orientering från Trimtex. Nu ska klubblogo, färg och design utarbetas för tryck i december.

Ja, det lär inte gå någon nöd på mig i novembermörkret. Jag hoppas även att din månad kommer att fyllas med ro och ljuspunkter! På återseende.

131101d

Aug 012013
 

Flyter fortfarande på moln efter vistelsen i Schweiz tillsammans ett gäng goa snubbar och med Swissalpine som den glödheta kronan på verket. Visst fanns det en vag tomhet dagarna efter den stekheta tävlingen, men den lyckades aldrig svärta ner den inneboende glädjen. Lyckligtvis tog jag semester även i måndags och i onsdagskväll bar det iväg på första löppasset efter nästan fyra dagars löpvila. Det kändes OK även om utsida lår fortfarande var stela och ömma. Skönt att få glida fram i lågintensivt tempo på den fina grusstigen längs Eskilstunaån till Ekeby våtmark.

För varje dag blir jag mer återhämtad. Intryck börjar sjunka in och skapar känslomässiga bilder. Humöret och glädjen stegras. Suget på nya utmaningar kickar igång receptorerna. Planer på framtida löpäventyr tar form, stöts och blöts, omvärderas. I tanken skyndar jag långsamt. Ja, nu har jag mina 7 poäng för att kunna registrera mig för UTMB när de väl öppnar anmälan i december. Därefter är det bara att avvakta lottningen i januari 2014. Det märkliga – nu när jag har de nödvändiga poängen – är att jag bryr mig rätt lite om jag får en plats eller inte. Min plan B är precis lika utmanande och spännande. Blir det ingen plats på UTMB nästa år blir huvudmålet istället Swiss Iron Trail (T141: 134 km och 7650 höjdmeter) och Skandinaviens tuffaste bergsultra – Hornindal runt i Norge. Och nej, det blir inget Swissalpine-tredje-gången-gillt-sub8 för mig. Det finns så många andra platser att uppleva och så många nya möten som väntar.

Nå, det är inte förbjudet att drömma och planera. Ibland behöver man ha lite framförhållning och det närmaste halvåret ligger planerna öppna. Vaknar upp ur drömmarnas förföriska rosaskimmer. Här och nu. Så mycket spännande som ligger framför en den närmaste tiden. Sörmlandsleden med Erik T nu på lördag. Efterlängtad fjällöpning i Sälen med goda vänner nästa helg. Trailläger i Kolmården i september med 11 trailentusiaster från Vilsta IK och sedan Lidingöloppet som andra delmomentet i klassikern. Vem kan möjligen tycka att löpning är tråkigt?!

Mar 242013
 

Jag har begåvats med ett nytt smeknamn på äldre dar: Ultralöparornitolog. Dags att trycka upp nya visitkort! För typ 30 år sedan blev jag känd inom fågelskådarvärlden som den ende fågelskådande punkrockaren. Till historian hör att jag var svartrockare, men för vanliga döda var spretigt hår liktydigt med punk. Tiderna förändras, liksom hårets längd och mängd. Ultralöparornitolog, hm. Kärt barn har många namn!

Härom veckan blev jag intervjuad per telefon av Lars Erlandsson och Niclas Sannerheim för ett inslag i deras digitala skapelse Löparpodden. Med ledning av min nya titel kan ni säkert gissa er till ämnet för intervjun. Istället för att jag skriver ett långt inlägg om intervjun föreslår jag att ni lyssnar på den i Löparpoddens säsongspremiär.

Hittade några foton som speglar då och nu. Det blir sällan som man tänkt sig… Tack och lov kanske ska tilläggas;)

Mar 112013
 

Så har vi (springer) äntligen fått upp hemsidan efter att de sista bitarna föll på plats i helgen. Skönt! Traillägret i Kolmården är nu spikat och datumet blev 13-15 september. Ingen rast och ingen ro. Dags att ge sig i kast med relaterade aktiviteter och så lite förberedelser inför helgens utbildning hos Running Sweden/PT School och däremellan öppet KM på 3000m. Ska det bli PB tro?

Titta gärna in på Vi Springer

Feb 212013
 

Efter en synnerligen trevlig och välsmakande teamlunch på Papas Tapas i Eskilstuna rann tiden formligen iväg med humöret i topp. Ett litet orosmoment har dock smugit sig på luftrören i form av en irriterande rethosta. Nå, vid tresnåret äntrade jag tåget mot storstan för att gå på en föreläsning med Jojje Borssén som anordnas av Nordeas friskvårdsförening. Mötte Tomas C utanför gallerian på Hamngatan och vi strosade runt i city innan vi begav oss till Mäster Samuelsgatan. Jenny var där och förberedde samtidigt som det droppade in Nordeaner. Det bjöds på värstingmackor och kylda drycker. Det var kul att snacka träning med folk och kul att träffa människor jag inte sett på länge.

Vid 17:30 drog Jojje igång föreläsningen och körde en introduktion om sin sju år långa väg som triatlet fram till kronan på verket: Ironman World Championship på Hawaii 2012. Jojje berättade om träningsupplägg och olika förslag på upplägg, kost, att träna skadeförebyggande, förutsättningar och om målbilder. Personligen tyckte jag ribban låg på en bra basic nivå och han la fram det mesta på ett enkelt, begripligt och inspirerande sätt med glimten i ögat. Tog med mig en del tips för min egen träning och särskilt då min simträning inför Vansbrosimmet. Tack Jojje!

Efter föreläsning fastnade jag i ett trevligt samtal med en kollega jag inte sett på ett par år. Nu var hon inne på klassikern och skulle köra sprint triathlon senare i år. Tomas stod och vankade och tyckte att vi kanske skulle dra för att ta tåget hem till Eskilstuna. Istället för det planerade 20:40-tåget hade Tomas insett att vi skulle hinna med 18:55-tåget, fast det fick jag reda på 18:48! Bah! Så det blev 5 minuters högintensiv löpning från Mäster Samuelsgatan till T-Centralen och vi hann dessutom med konststycket att köpa biljett ur automaten på perrongen i farten. Jag höll emot dörrarna tills Tomas fått sin biljett och konduktören var nära att få tokspel på oss och blåste i sin pipa som vore det VM-final i fotboll. Slutet gott allting gott, som man säger, även om jag helst inte pratar om min tilltagande hosta! Fan, jag som siktar på ett nytt storstilat PB på måndag!

Feb 092013
 

Det blidde aldrig någon summering av mitt löparår här på bloggen. Bästa möjliga summering av 2012 mottog jag istället på Vilsta IK:s årsmöte idag i form av tulpaner och utmärkelsen ”Årets VIK-are 2012″ med medlemmarnas motivering För att alltid vara på topp. Tack! Snacka att det värmde i hjärtat, även om jag är väl medveten om att man inte alltid kan vara på topp! Som nyinvald styrelseledamot får jag även hjälpa till att hålla bästa klubben på topp:) Tror det kan bli ett spännande år för klubben då idéer och önskemål om utökade aktiviteter framkom på mötet.

En sorgsen påminnelse blev utdelningen av klubbmästardiplomen för 2012. Som ultraräv kändes det märkligt att bli klubbmästare på 3000m (10:42), 5000m (18:39) och 10 km terräng (41:20) för M 45. Kul med bredd som man brukar säga. Det vemodiga är att det var sista året som M 45. Å andra låter det mycket häftigare med M 50. Den 13 mars är det dags för KM 3000m och då får vi se om jag kan putsa mitt PB. Och som grädde på moset efter en dag med goa VIK:are kom jag hem med en snygg VIK-overall. Satt som skräddarsydd.

Efter tre dagars löpvila blir det långpass imorgon tillsammans med Erik T och Rikhard. Ha en fortsatt skön helg i vinterskruden!

Jan 172013
 

…och ut med det gamla kan låta som om jag vaknat upp ur koma 17 dagar in på det nya året. Nä, och inte heller handlar det om att det var en vecka sedan jag skrev här senast. Även om jag unnade mig frivillig och välförtjänt löpvila den gångna helgen, efter en vecka med långt långpass och två högintensiva pass, handlar det inte om en ny fräsch start på veckan. Gårdagens djupmassage av mina ben hos Wei gjorde susen och det blev ett snövackert kvällspass längs Eskilstunaån.

Så, vad nytt som får mig att välkomna det nya? Blev inspirerad av Rich Roll där han i sin bok Finding Ultra förmedlar en massa matnyttiga PowerPlant-tips och hur han tillreder olika – för kroppen lätt upptagna – energidrinkar med sin Vitamix blender. Kollade upp Vitamix för ett par veckor sedan, men nästan 6000 spänn för en blender är lite väl magstark, även om man säkert kan mixa ner ett vedträ till något drickbart. Snokade runt på nätet och i ett test om 10 olika blenders blev Braun MX2050 klar segrare. Beställde en från NetOnNet för det betydligt humanare priset 649 spänn. Idag anlände så min nye och blivande trotjänare i köket samtidigt som jag tog farväl av en annan. Min Krups espressomaskin, en osviklig vän och aromhöjare sedan tio år, drog sin sista suck i höstas. Jag fällde några tårar och sorgearbetet kan väl sägas ha pågått fram till nu. Allt har sin tid och eftersom jag dragit ner på lattarna och inte ens dricker kaffe på jobbet längre kändes det naturligt att fröken Braun flyttade in och  Maestro Krups lades till sin sista vila i grovsoprummet. Kanske inte det värdigaste avslutet, men väl det miljömässigt bästa.

Ja, kära vänner, nu har jag invigt blendern! Följande ingredienser åkte ner i den massiva glaskannan: Färsk spenat, färsk broccoli, fryst grönkål, avocado, grön parika, färska dadlar, spirulina, chia, pumpakärnor, solrosfrön, kokosmjölk och kokosvatten. Det blev en riktig energibomb och välsmakande dessutom! En perfekt boost inför morgondagens intervall-träningen på Munktell. Blendern har kommit för att stanna!


Jan 082013
 

Igår läste jag ut Rich Roll’s självbiografiska bok Finding Ultra. Jag skulle kunna gödsla med superlativ, men det är inte min grej, så jag väljer orden Fängslande, Ärlig och Inspirerande. Dessutom är boken välskriven med smarta passager och härligt flyt i språket. Glädjen genomsyrar boken, utan att ge avkall på det inledande allvaret. Anslaget är direkt och man kastas som läsare in i handlingen natten till Rich 40-årsdag. På vägen upp i trapporna till sovrummet blir han tvungen att stanna på åttonde trappsteget och hämta andan, av andfåddhet. Åtta trappsteg! Och den smygande insikten ges orden Man, is this what I’ve become?

Sedan rullas historian upp om ett annorlunda levnadsöde, nä, kanske inte mycket mer annorlunda än någon annans, men definitivt med mera extrema ytterligheter. Utanförskap redan i unga år och i tonåren fann han simningen som ventil och samhörighet med likasinnade. Hans morfar hade varit simmare på elitnivå och var förstås en idol att leva upp till. Rich blir antagen till anrika Harvard, men nobbar och väljer istället Stanford beroende på dess suveräna meriter som universitetet med stort U för simmare. Allt går bra tills alkoholen gör sitt intåg på arenan. Jag ska nu inte avslöja historian om hur saker och ting utvecklar sig, men fram till sina 30 har Rich alkoholberoende gått utanför hans kontroll och konsekvenserna blir allt allvarligare, ja, katastrofala. Mönstret är så typiskt och jag förstår helt och hållet vad Rich skriver om eftersom jag själv är nykter alkoholist sedan flera år, men det är annan historia som tål att berättas en annan gång.

Från 32 års ålder blir han kvitt beroendet, träffar sin blivande fru och livnär sig som advokat i underhållningsbranchen. Men ett inaktivt liv fyllt med junkfood och stress leder så till övervikt och senare till insikten, där på åttonde trappsteget upp till sovrummet natten till dagen han fyller 40. Sedan följer Rich helt osannolika resa till att bli vegan och ultratriatlet med EPIC5 som grande finale. Från hans andra uppvaknande finns hela tiden kosten närvarande och det är något som jag – en 5-dagarsvegetarian (av veckans sju dagar) och nyfiken på naturens vegetabiliska skafferi – uppskattar. Boken avslutas med ett mycket intressant kapitel om PlantPower lifestyle. Med andra ord en guldgruva för den som är intresserad. Nu ska jag köpa mig en blender!

Jag kan varmt rekommendera boken, inte minst för sitt underhållningsvärde. Den finns än så länge bara på engelska och kommer på pocket senare i vår. Om jag har någon kritik att rikta mot innehållet? Först och främst har jag svårt för raden Rejecting middle age. Lite typiskt amerikanskt. Varför inte Embracing middle age? Sedan är det här med kost ett ofta känsligt ämne och sedan är källorna få, särskilt som Rich då och då åberopar ny forskning. Visst finns det gott om referenser i slutet av boken liksom många länktips. Men som alltid plockar jag det som känns vettigt och jag är inte rädd för att testa mig fram. Hoppas jag inte avslöjat alltför mycket nu?!

Tack för lånet Rikhard!