Maj 082013
 

Så var det då dags för Vilsta IK:s traditionella KM på Vilstas duktigt kuperade Gröna mil, som alltid ligger på onsdagen direkt efter VIK-loppet. Bland klubbens mästerskap tycker jag personligen denna tävling och KM på 3000m är de absolut roligaste. Eller hur man nu ska uttrycka det, för inte fan springer man omkring och skrattar hejdlöst i sub4-fart. Det handlar väl kanske mer om en vacker masochistisk känsla att pressa sig till randen av sin förmåga och samtidigt få ett slags formbesked. Ett (fåfängt) besked på ens vitala ungdomlighet och spänst. Ålderns visdom besitter jag ju redan.

Med handen på hjärtat ska erkännas att jag laddat för detta KM. Lätt löpning i måndags och därefter löpvila. I förmiddags lät jag även Wei ge mina ben en stundtals smärtsam djupmassage, vilket benmusklerna faktiskt behöver med jämna mellanrum. Laddade med radhusbiff och pasta samt en rawfooddrink till lunch. Nu fanns inga omskrivningar och ursäkter för att göra en pissig insats, eller? Siktet var inställt på att slå förra årets PB på 41:20. Inte sub40, men väl sub41.

Strax innan sex stängde jag ner datorn på jobbet. Bytte om och grenslade MTB:n mot Vilsta. Himlen var täckt av lätta grå moln och temperaturen var ljum och behaglig. Perfekta förutsättningar för löpning. Väl i Vilsta var eldsjälarna Börje, Hilding, Bosse och Monika där och hade förberett start- och målgång. Makarna Fundberg var också på plats. Drog av mig överdragskläderna och värmde upp med Björn. Körde lite löpskolning och snackade med tillströmmande Vilstaiter. Rikhard och Sofie gled in och det blev Lidingö Ultrasnack då Rikhard sprungit bra och slutade på 37:e plats med tiden 4:23. Snabba Daniel, Perra och Ken droppade även in. Min taktik var att ta rygg på Daniel första kilometerna för att sedan se hur det hela artade sig.

De drog ihop sig till start. Skaran på 20 löpare radade upp sig. Bosse räknade ner och 18:30 prick gick starten. Hade Daniel, Celine och Perra framför mig. Efter 200m la jag mig bakom Daniel sedan började den långa och tuffa stigning på runt 1,5 km. Fick lite mjölksyrakänning, men den försvann uppe på ”platån” och de kommande utförslöporna. Tappade kontakt med Daniel strax efter 3 km. Jag körde på i mitt eget tempo och det var en fröjd att få svänga in på själva gröna milens härliga skogsstig. Det flöt på bra och 20:29 vid 5 km kändes betryggande. Nu låg bara den evighetslånga Skjulstabacken framför en. Väl där drog jag ner på steglängden, stängde av hjärnan och tuggade på i samma takt. Sedan kom lite besvärande hinder i form av tre vindfallna träd över stigen. Tappade fart. Och någonstans vid 8 km inträffade det som jag inte trodde var möjligt. Såg plötsligt inga gröna markeringar. Shit! Helvete, hade jag missat att ta av någonstans? Det var bara att blixtsnabbt vända samtidigt som jag mentalt bävade för att bli upphunnen av Perra, Björn eller Ken. Efter typ 200m hittade jag så de gröna markeringarna. Fan, jag var ju på rätt stig! Det mentala fick sig en rejäl törn. Onödig dramatik! Nu var det bara att jobba på, utan att förta sig helt. Springa stabilt och satsa allt på den avslutande kilometern utför! I en krök stod Sofie och hejade medan Rikhard var beredd med kameran längre ned i backen. Så jäkla skönt att få bränna på utför och känna känslan av lössläppt energi och snabbhet! Kollade klockan. Nä, det skulle inte bli ett nytt PB, men väl i mål på 41:57 som tvåa efter segraren Daniel (39:24) insåg jag att det ändå var ett slags PB, då jag sprungit 10,31 km. Tappade en minut på ”felspringningen” eller mental kortslutning om ni så önskar! Men vad vore en tävling utan dramatik? Som kärlek utan kyssar! Ken dundrade in på 43:01, Perra på 43:10 och Björn 43:49. Erik J fixade sub50 för första gången på 10 år! En härlig kväll i gott sällskap! Fotografierna är tagna av Vilstas hovfotograf Rikhard Hänninen. Trevlig Kristi flygare på er alla!


Maj 052013
 

Ja, så har det 28:e VIK-loppet gått av stapeln. När jag tackade ”ja” till att ta över tävlingsledarskapet för ett par månader sedan hade jag – tack och lov – ingen aning om vad jag sa ”ja” till. Hade ingen aning om hur mycket bakomliggande fix och pyssel det är att anordna en tävling. Jag är oerhört lättad över att VIK-loppet inte längre går i stadsmiljö. Att få ihop frivilliga funktionärer/banvakter är långt ifrån lätt. Smolket i bägaren var att vi på grund av snö- och isläget i Vilstas terrängspår blev tvungna att flytta fram tävlingen och för att vara helt säkra valde vi lördagen 4 maj som nytt datum. Tyvärr krockade flytten med Lidingö Ultra, Kungsholmen Runt och Björnlunken, varför runt 20 föranmälda löpare föll bort. VIK-loppet har av tradition alltid legat i april, då det förvisso är mer tunnsått med löptävlingar men å andra sidan lite riskabelt vad gäller framkomligheten i terrängspåren. Nå, över vädret kan ingen råda och de löpare som kom skulle minsann få bästa möjliga service!

Per-Arne med målvagnen i släp hämtade upp mig utanför klubblokalen på lördag morgon samtidigt som jag fått telefonsamtal från Eskilstuna discgolf att även de skulle ha tävling i Vilsta. Så det blev en del att reda ut vid framkomsten och givetvis hittade vi en bra lösning för en dags samexistens. Det hela flöt på hur bra som helst. Vilstaveteranerna Börje (grundaren till VIK) och Hilding var redan på plats och var i full färd att plocka fram allt ur boden. P-A och gubbarna ordnade med målområdet medan jag fixade med kanslidelen och discgolfsekretariet. Alla funktionärer började droppa in och de inledde med en fika. Bosse och jag tog skyltar och snitslar och gick hela ”gula femman” för att märka upp tveksamma passager, även om vi hade bankvakter för de mest kritiska stigdelningarna/-korsningarna. Det blev en riktig skön tur i skogen. Solen lös och det var riktigt varmt. Kul att få en lång och trevlig pratstund med Bosse.

När vi kom tillbaka var all funktionärer på plats och antalet löpare var uppe i rekordlåga 16 stycken. Inga i ungdomsklasserna, utan dam och herr i tävlings-(9,2 km) och motionsklassen (4,6 km). Det gick således nästan en funktionär per löpare. Snacka service! Kjell var speaker och skötte det galant och informerade hela Vilsta om dagens förhandsfavoriter och att vi hade internationell medverkan i form av Isabelle Horn från Tyskland som under sin Sverigevistelse tränat med Ärla IF. Jag stämde av allt var sin ordning. Strax innan 13 radade den tappra och glada skaran upp sig vid startlinjen. Ingen trängsel här inte. Jag drog fram pistolen: ”På edra platser     färdiga     PANG!”

Gula femman är en rätt tuff bana och att köra den två varv är ingen lek. För att citera tvåan i tävlingsklassen, Henrik Eketjäll: ”Jättenöjd med tiden också. Höjdskillnaden på banan är 55m och detta ska bestigas två gånger eftersom det var 2 varv. Totalt antal stig-meter 137m.” Runt 2,5 km fick vi rapport om att Ole Kling var i klar ledning. Han var anmäld i motionsklassen och vid målgång uppstod diskussion om han skulle fortsätta ett varv till. Efter en halvminuts(!) orerande med Kjell fortsatte så Ole ett varv till! Strax efter 20 minuter kom fler löpare in för varvning medan Leif Denander sprang in som segrare i herrarnas motionsklass på 20:45 och i damernas flög Isabelle Horn in på 22 blankt. Sedan var det ytterligare väntan på löparna som var ute på sitt andra varv. Ole Kling kom inte oväntat ”rinnande” ner för backen mot målgång och fick sluttiden 39:23! Riktigt fin tid, med tanke på att han hade klarat 38-någonting om han kört på efter första varvet. Bland damerna sprang Mona Wolfram Almén säkert och stabilt hem segern och tog dessutom hem hederspriset (tre segrar krävs) på tiden 42:37. Flera av de övriga gjorde mycket fina tider och satte nya PB:n. Vid två-tiden var det prisutdelning vid raststugan och därefter gavs lite tid för en del snack innan det var dags att packa ihop allt. Köra målvagnen till IP Skogen och sedan till klubblokalen för att fixa det sista. Väl hemma gav jag mig ut på en meditativ kvällsrunda i terrängen. Somnade utmattad med leende vid halvnio på lördagkväll.

Vaknade utsövd 11 timmar senare och vis av gårdagen började ofrivilliga planer om nästa års VIK-lopp smidas. Till sist vill jag bara tacka alla goda funktionärer för gårdagens helhjärtade insats: Jack, Börje, Hilding, Per-Arne, Kjell, Gun, Olle, Bosse, Monika A, Monika L, Bengt-Åke, Lars och Stefan! Vi ses på nästa års VIK-lopp!




Apr 172013
 

Lördagen den 4 maj går det 28:e VIK-loppet av stapeln. Arrangör är såklart Vilsta IK – den färgglada klubben. Tävlingen går i Vilstas duktigt kuperade terrängspår ”gula femman” fördelat på sju klasser och två distanser. Beroende på vårens sena intåg ligger isen och snön fortfarande i stora delar av spåret varför vi flyttat fram datumet för tävlingen från 20 april till 4 maj. Vi hoppas att denna ändring inte innebär några problem för majoriteten föranmälda (som fått info i separat mail), utan att framflytten istället kommer att erbjuda ett torrt lättsprunget spår i bästa tänkbara majväder! Har du inte bokat in dig på Kungsholmen runt eller Lidingö Ultra tycker jag du ska ta dig en titt på VIK-loppets inbjudan. Anmälan senaste den 29 april, men efteranmälan kan göras på plats. Varmt välkommen!

Mar 282013
 

Igår avslutas Vilsta IK:s inomhusträning av tradition med KM på den skaderiskfyllda distansen 200 meter och utlovad fika, som dock aldrig blir av då fiket alltid är stängt på onsdagkvällarna. Nå, det tar vi igen på första utomhusträning i Vilsta raststuga nästa vecka:) Distansen lockade 19 Vilstaiter, vilket var 15 ifrån den fina uppslutningen på KM 3000m den 13 mars. Innan det var dags att avverka ett snabbt varv på Munktellarenan var det uppjogg och löpskolning som gällde i 10-15 minuter. Detta KM är mer av en lustfylld karaktär där tonvikten ligger på det sociala planet, men visst finns det de som vill persa, fast de inte talar om det högt. Nä, titta inte på mig!

Heat 1 bestod av kvällens fem damer: Saga, Celine, Annelie, Mona och Sara. Bosse agerade starter med militärisk noggrannhet beträffande fötters placering. Pang iväg och det gick snabbt minsann. Celine rår inte riktigt på Mona, ännu. Mona tog hem segern på 32,6 sekunder följd av Celine på 35,6. Heat 2 (M60/65) bestod av Vilsta grymmaste åldermän Anders, Lennart och KG. Starten var jämn och Lennart hängde på Anders riktigt bra, men Anders tog hem heatet på tiden 35,8. Heat 3 (M50) är en jäkla tuff grupp med den till synes oslagbare Christian. Jag tog ytterbanan, vilket kanske var orutinerat, då det är mentalt ”lättare” att springa ikapp än hålla undan, om ni förstår vad jag menar. Som alltid tog Christian hem segern. Denna gång på tiden 28,5 och själv sprang jag in på 29,3, vilket var pers med fem tiondelar! Och så länge jag håller mig under 30 sekunder känner jag mig ung och grym. Heat 4 (M40/45) imponerade med Branting på topp med 28,4, Ken på 29,7 och Erik på 30 blankt. Sedan var det dags för toppheatet med Daniel (M35), Jocke (M30), Niklas M och Niklas Å födda 92 respektive 93. Grymt var ordet och Niklas Å sprang hem segern på 25,6 följt av Jocke på 27 blankt! Nog med siffror och sekunder nu.

Kvällen avslutas med KM i Planka på Kjells inbjudan. Jäklarns vad spännande. Folk dunsade i mattan som ryggradslösa hösäckar. Efter sju minuter var det bara tre kvar och när Mona föll ihop var det bara åldermännen Anders och Kjell kvar på mattan. Anders säckade strax innan nio minuter och Kjell den bålstarke galningen höll plankläget i hela 10 minuter och det var kollektiv nedräkning från 9:40! Videodokumentation kommer senare i helgen. Är det något som Vilsta IK är känt för så är det just den goda sköna stämningen:)



Solnedgångslöpning på skärtorsdagen

Transportlöpte hem från Vilstas KM och det blev drygt 10 km. På skärtorsdagsmorgonen var det återigen transportlöpning, till jobbet under en klarblå himmel på grusvägen längs med Eskilstunaån till Ekeby våtmark. Hörde flera sjungande koltrastar och i våtmarken fick jag syn på en vacker sångsvan i närmaste dammen. Ljuvlig start på dagen. 16:00 prick släckte jag ner datorn på jobbet och tog långhelg. Cyklade hem på MTB:n i lugnt tempo och njöt av vårvädret. Väl hemma kunde jag bara inte hålla mig även om jag planerat in löpvila till långpasset på lördag. Vad fasen, vem vet om jag vaknar imorgon? Gäller att njuta medan tid är. Gav katterna mat och svidade om. Tog den härliga grusvägen till Ekeby våtmark eftersom kvällssolen ligger på så fint. Njöt av varje steg. Hörde sjungande koltrastar med jämna mellanrum. Spanade efter bäver vid bäverhyddan i höjd med Ekbacken. En sångsvan låg i den spegelblanka ån. Knipor och storskrakar spelade i det vackra släpljuset. Våtmarken bjöd på revirhävdande knölsvanar. När jag vände hemåt började solen sakta sjunka ner i skogsridån i väst. Underbart kvällspass helt enkelt!


Mar 142013
 

Så var det dags för traditionsenligt KM på 3000m med Vilsta IK på Munktellarenan! Efter att ha genomlidit influensan för ett par veckor sedan beslöt jag mig då för att skippa KM:et. Ett förhastat beslut visade det sig. Efter att återhämtat mig med succesiv upptrappning av löpningen var jag rejält sugen på en urladdning och en gnagande önskan att försöka slå mitt PB på 10:42 från KM:et för ett år sedan. Förutom intervallträning de senaste månaderna har jag inte kört på max sedan 5000m den 9/1, då jag var i högform och persade på 18:23.

Drog från jobbet till Munktellarenan strax efter sex på kvällen. Väl på Munktell var Erik J redan där. Blev lite formsnack och träningstugg inför Swissalpine. Allard-klanen var givetvis redan på plats. Sedan droppade det in löpare i stadig takt. Rikhard gled in och vi körde lite uppjogg tillsammans så han fick summera löpningen från Skövde 6-timmars där han fick ihop snygga 65km! Eftersom det var ett öppet KM dök även Roger C och Tommy W från Västerås Löparklubb upp. Snacka engagemang att dra från Västerås till Eskilstuna för springa 3000m! Några unga lovande gaseller från Ärla IF var anmälda, annars var det Vilstaiter i majoritet. Totalt 30 löpare!

Folk värmde upp lite här och där, i små grupper eller på egen hand, för att stanna till och mingla lite och snacka löpning och annat. Rätt kul att se så många introverta löpare socialisera glatt till höger och vänster. Snart började det dock märkas att en viss otålighet kom smygande. Kunde vi köra igång eller? Första lite långsammare heatet gjorde sig redo för start klockan 19:20. Off they go! Det var bara heja och peppa. Celine (12 år) gick ut tuffast av alla i heatet medan andra säkrade och ytterligare några bara njöt och sprang och pratade. Linda (Always want runnerlegs) hade inte riktigt koll på varven men drog på de sista och vann heatet på 12:04 och Celine landade på 12:30.

Dags för heat två och en skock hetlevrade unga gaseller och antiloper modell äldre stod och frustade vid startlinjen. Åldermännen Anders, Perra och jag själv hade fått dispens och startade i denna grupp. Trion från Ärla IF skulle vi nog bara få en kort skymt av innan de försvann i första kurvan. Klara färdiga gå! La mig i rygg på Perra som hade Daniel, Tommy och Roger framför sig. Bakom mig hade jag en flåsande Robban. Ben och kropp svarade hyfsat bra, men jag kände att jag inte hade det där lilla extra. Drog om Perra, men in på sista kilometern hade jag inte ork att öka, utan tappade snarare fart. Perra drog om och på sista varvet drog även Robban om mig. När jag insåg att det var sista varvet fick jag ändå till en spurt de sista hundra! Smack in på mållinjen och klockan stannade på 10:48. Sju (långa) sekunder från nytt PB. Nä, inget som grämer mig. Härligast var ändå att få maxa och känna att hela kroppen samspelade. Ett bra formbesked på fysiken och pannbenet. Nu ligger fokus helt på lågintensiv uthållighetsträning inför TEC den 13/4.

Hur det gick för de andra i heat 2? Ali var outstanding på 9:04 (och han hade egen skön hejarklack:), Roger C persade med 10:13, Daniel landade på 10:17, sedan Tommy W på 10:32 och Perra nitade mig med fina 10:40. Summa sumarum så var det en härlig kväll på Munktell med skön stämning. Här följer så lite bilder från kvällen. Rikhard lånade min kamera och drog av fotona från heat två.





Feb 252013
 

Så infann sig dagen när det var dags för ett storstilat nytt PB eller snarare ett oslagbart PR. Förutsättningarna var perfekta. Hejarklacken bestod av bästa vännerna. En DNS var helt enkelt inte möjligt även om det blev en tjuvstart. Kan inte påstå att jag har tränat hårt för att nå denna milstolpe i livet. Det har aldrig varit ett mål i sig att nå hit. Inte heller har jag anammat något specifikt träningsprogram. Det har liksom bara varit att harva på och hoppas på det bästa. Mänsklig överlevnadsstrategi. Visst har jag halkat ner i diket många gånger, men lik förbannat har jag arbetat mig upp på stigen igen. Envis som en åsna. Folk snackar om 6-timmars och 24-timmars. Jag snackar i runda slängar om 492240 timmar och så här långt har jag hunnit på den tiden. Till Torshälla. Livet är sannerligen som ett långt ultralopp på snirklande stigar, tuffa uppförsbackar, lidelsefulla utförslöpor, felspringningar, skimrande sagostigar, slentrianmässiga och monotona sträckor på flacken och ibland är tempot för högt och man smackar rätt in i väggen. Vem har sagt att livet ska vara lekande lätt hela tiden?!

Ja, om ni inte redan gissat det så har jag gått och blivit 50 bast. Jag vet att man inte kan tro det, men så förhåller det sig. Fast å andra sidan när jag kollar på ”födelsekortet” från Sabbatsbergs sjukhus finns ju faktiskt inget årtal, hm…Som ni ser har jag även tagit ut segern några timmar i förskott.


Om någon skulle ställa den fråga som alla sportreportrar ställer: ”Hur känns det?” Skulle mitt svar bli ”Som när jag nådde Sertigpass som är det högsta passet på Swissalpine! Att vara på topp(en) och samtidigt känna ödmjukhet inför ens litenhet i allt det storslagna.” Även om jag i detta nu är rejält förkyld.

Och självklart fanns Eskilstuna-Kuriren på plats för att föreviga spektaklet.

Prisbordet var det bästa tänkbara med Gentlemens’s Kur på Gamla Stans Spa, Yasuragi på Hasseludden, böcker, en otroligt vacker plansch på en fiskgjuse av Rudebeck den yngre och presentkort på exklusiv choklad. Allt helt i min smak.

Tack alla vänner för storslagen support!

Nov 162012
 

Efter förra årets ultraintervaller sa jag till mina vänner: ”Kul att ha gjort, men aldrig mer!” Och när en löpare använder ordet ”kul”, kan man aldrig vara helt säker på vad som egentligen menas. Lika lite som när de säger ”aldrig mer”, som egentligen betyder ”får jag bara slicka såren några veckor så planerar vi för en repris”. Motsägelsefulla är de, men springa kan de!

För den som inte har en aning om vad Ultraintervaller innebär, så kan jag berätta att det är jogg.se som anordnar detta spektakel för sjunde gången sedan premiären den 13 november 2010. Det handlar enkelt sett att springa en mil per varje tre-timmars-intervall under 24 timmar, således 8x10km. Starttid för varje intervall är från 10 minuter innan till 10 minuter efter angivet klockslag. Deltagandet sker varsomhelst i Sverige eller utomlands och det enda som krävs är tillgång till en uppkopplad dataenhet för att registrera/ladda upp data. Rätt enkelt, eller hur? Utöver själva löpningen, så att säga. Här hittar du mer info och resultaten som uppdateras hela tiden».

Tack och lov är minnet kort. Jag minns helt enkelt inte hur jobbigt det var, förrän jag läste dagboken min från den 12 november förra året, då jag sprang alla åtta intervaller. Summerade det då som: ”Svinjobbigt mentalt. Absolut mer en mental utmaning än fysisk. Och ett ypperligt tillfälle att prova vad man ska äta, för kolhydrater måste bara in. Tror detta var bra för eventuella långa ultror i framtiden.”

Egentligen hade jag Göteborg inplanerat denna helg, men det blev uppskjutet. Så vad gör jag? Jo, ställer in pannlampan på mental träning och dukar upp bordet med diverse läckerheter. Vädergudarna är på gott humör och låter meddela att det blir växlande molnighet, 7-8 grader och svaga sydvindar under lördagen. Nu blir det till att sova ett par tre timmar.

Jag kommer att uppdatera detta inlägg fortlöpande efter varje intervall under hela lördagen. Vid midnatt smäller det! Lycka till alla UI-lunatics!

Intervall #1 (kl. 23:53) – 47:41 – lätt molntäcke, 7 grader och knappt någon vind
Första intervallen avklarad. Körde en kilometer lugn uppjogg innan starten. Flöt på bra och tempot kändes jämnt och fint. Träffade på ett gäng överförfriskade Torshällabor vid Julinbron som började heja på glatt. Annars var det bara en räv som stod och stirrade på mig innan den vek av mot Ekbackens naturreservat. Superskönt löpväder. Nästa intervall blir det korta tights, långärmat och reflexväst. Nu ett hett bad, sedan ostkaka och ryggläge.

Intervall #2 (kl. 02:59) – 46:17 – lätt molntäcke, 8 grader och svag sydvind
Inför andra intervallen blev det korta tights, långärmad merino och reflexvästen på. Varierade sträckan och sprang längs Eskilstunaån ända till Ekeby våtmark och vände sedan hem samma väg och hade då medvind. Perfekt klädsel för temperaturen. Tog även mina trotjänare DS Trainer på denna vända. Ben, fötter och skalle är med på noterna. Omladdningarna fungerar fint. Nu väntar stretch, hett bad och ryggläge.

Intervall #3 (kl. 06:00) – 46:26 – lätt molntäcke, 6 grader och svag sydvind
Ingen större skillnad mot föregående intervall. Körde knälånga tights och som vanligt en kilometers lugn uppjogg med lite koordination längs ån, innan klockan sätts på och tempot höjs. Tempot strax under 4:40 känns bekvämt och jag hittar flytet rätt bra. Tvättstugan öppen. Hängt in svettiga kläder i torkskåpet. Ostkaka, äggmacka, maxim recovery och julmust slank ner utan problem. Stretch, hett bad och ryggläge är rutin efter varje intervall så det nämner jag hädanefter inte mer.

Intervall #4 (kl. 09:02) – 45:56 – sol, närmast klarblå himmel, 6 grader och svag sydvind
Första intervallen i dagsljus och vilken morgon! Förra året var min fjärde intervall den jobbigaste. Idag var den den lättaste hitintills, trots småtrötta ben. Tror solen och det sköna höstvädret gjorde sitt liksom att jag faktiskt fick 40 minuters någorlunda sömn innan passet. Vid Ekeby våtmark det hyfsat med fågel såsom storskrakar, sothöns, knipor, knölsvanar och en handfull hägrar. Dags för första stadiga matmålet bestående av Gnocchi de Patate med olivolja.

Intervall #5 (kl. 12:01) – 45:47 – mulet, 6 grader och svag sydvind
Inte mycket att tillägga förutom att solen försvann och denna intervall blev min snabbaste hitintills. Jag är väldigt nöjd över att hittat ett tempo som verkar fungera rakt igenom, nå, tre 10km-pass återstår. Varierade rundan, som faktiskt blev lite kuperad, men fin sträcka och skönt underlag. Nä, åter till omladdningsrutinen.

Intervall #6 (kl. 15:02) – 45:57 – mulet, 6 grader och måttlig sydvind
Kroppen är svår att kicka igång nu. Tack och lov för kilometern med uppjogg. Behövs verkligen. Innan passet fick jag reda på att grannen ska inflyttningsfest. Suck. Jag behöver sömn, men i jämförelse med ultraintervaller känns just inflyttningsfester som trivialiteter i tillvaron. Varför bry sig. Bara i med öronpropparna som vanligt. Två intervaller kvar. Sjuan först och sedan är det förhoppningsvis bara att dansa igenom åtta, om än på stela ben.

Intervall #7 (kl. 18:01) – 47:00 – mulet, 5 grader och måttlig sydvind
Fy fasen vad skönt näst sista intervallen avklarad. Faktiskt riktigt skönt att köra mörkerlöpning igen. Bara gå in i bubblan, stänga av tankarna och följa ljuset framför fötterna. Förvånansvärt bra flyt på tempot. Jag har helt enkelt hittat det perfekta tempot för dagen. Snart är det över. Ultraintervaller liknar inget annat!

Intervall #8 (kl. 21:02) – 46:21 – mulet, 4 grader och måttlig sydvind
Yes! Yes! Yes! Så var den åttonde och sista intervallen avklarad. Fy satan vad skönt att det är över. Totaltid blev 6:11:25 och en 5:e plats. En jäkla häftig prövning, men jag är supernöjd över de väldigt jämna (och snabba) tiderna för alla intervaller. Snabbheten och uthålligheten finns där, men jag har under dygnet varit väldigt disciplinerad vad gäller energiintag, vätska, heta bad, självmassage och vila. Precis som efter förra årets UI känner jag ”Nä, det här har jag ingen som helst längtan efter att göra om!” Men men, det har vi ju hört förut. Nä, nu blir det en latte och en fransk kladdkaka från Amarant. Sedan ska jag sova som en gris, en lycklig och trött gris. Grannarna gör tack och lov inte mycket väsen av sig. Dömde dem väl för hårt;-)

Klubbkompisen Rikhard (Hänninen) gjorde UI-debut och sprang in på en 10:e plats. Grymt bra sprunget!

Hur såg energiintaget ut under dygnet som gick?
Dagen innan hade jag semester och åt som vanligt, men rörde mig mindre. Utifrån min ålder, vikt och längd gör jag av med runt 1500 kcal, men ligger nog runt 2000 en normalaktiv dag. Hela lördagen bestod således av löpning och vila. Under varje intervall (vikt, tid och intensitet) förbrukade jag runt 650 kcal, vilket gör totalt 5200 kcal. Så i runda slängar förbrukade jag runt 6500 kcal totalt under dygnet. Utöver befintlig depå i kroppen måste ungefär lika mycket in för att jag skulle hålla hela vägen på det inslagna tempot.

Jag hade planerat och laddat upp med energi inför lördagen hela veckan. Jag har aldrig några problem med magen, men man vet aldrig. Det fick bli ”mat” som är lättsmält, varierad och lättupptagen. Hela lördagen skrev jag upp allt jag åt (och allt gick inte åt;). Idag, dagen efter, har jag sammanställt har-ätit-listan och dess kalorimängd, vilken slutade på 5935 kcal och ligger alltså nära den mängd jag förbrukade. Jag fick heller aldrig någon som helst energi-dipp. Det gäller dock att vara disciplinerad för man har egentligen ingen matlust och det är lätt hänt att fokusera på fel saker i fel ordning när man kommer innanför dörren. Jag hade följande rutin: av med de svettiga kläderna, på med fleece-morgonrock, äta, ladda upp data, stretcha, hett bad och själv massage sedan ryggläge tills det var dags att gå upp och svida om tills nästa pass.

By the way, grannarna skötte sig exemplariskt och jag sov som en gris till strax efter tolv på söndagen. Vilket frukostbord det blev med ”resterna” från gårdagen. Nu blir det inga fler tävlingar förrän till våren bara lågintensiva utomhuspass och ett högintensivt med Vilsta IK på onsdagarnas inomhusträning. Sååå skönt! :-)

Nov 042012
 

Gårdagens Vintermara på Djurgården i Stockholm var min maradebut. Jag tog mig runt på 3:08:27 och landade på en 19:e plats. Låter fint, eller hur? Men bakom siffrorna döljer sig något helt annat, som får mig att tänka på något som kan liknas vid en initiationsrit. En svår passage in i marathonvärldens avskalade tempel. Fascinerande hur mycket som utspelar sig på 42 195 meter och hur man kan springa från gott mod och pigga ben till att passera mållinjen med tomt sinne och stapplande steg, fast hela tiden med en liten inre gnista som aldrig slocknade. Vanliga döda kanske skulle kalla det vansinne. Jag kallar det lidelse!

Så, vad hände egentligen? Vi backar bandet. I mitt tidigare inlägg berättade jag att anmälde mig till Vintermaran på ren impuls efter att ha lyssnat till smittsamt entusiastiska löparvänner. Vi var 10 löpare från klubben (Vilsta IK) som skulle springa antingen maran eller åtta kilometer. Jag åkte upp med maraveteranen Anders (71 maror i bagaget!) och ElsMarie, som avverkat maror som N.Y.C, Boston och Berlin! Färden till till Östermlams IP flöt på fint. Väl där träffade vi på resten av Vilsta-gänget. Alberto kom glidande glad i hågen.Vi hämtade nummerlappar och begav oss till omklädningsrummen. Där satt Jonas Wärnberg (VLK) nyss hemkommen från Nice och funderade på om han inte skulle stannat hemma istället. Tursamt gjorde han inte det. Det vart lite löparsnack och så upplägg av strategin. Daniel (Allard) hade fokus på sub3. Rikhard (Hänninen) och jag hade väl också vilda drömmar om sub3, men vi var båda maradebutanter. Mitt mer realistiska mål var sub3:15 och jag fick höra att klubbens orakel Kjelle hade tippat 3:10 på mig. Så här efteråt inser jag hur härligt naiv inställning vi hade till utmaningen. Å andra sidan kände jag att detta var en kul utmaning och jag ville våga satsa för att se hur långt det skulle bära.

Vi följde det glesa lämmeltåget av löpare ner mot starten. Totalt 600 löpare var anmälda och stämningen var god mellan start och mål, där man la sin väska eller påse med överdragskläder och annat. Vädret var perfekt med 7-8 plusgrader, växlande molnighet och nästan vindstilla. För mig blev det korta tights och så mina gröna lätta Tarther förstås. Förutsättningarna var helt enkelt klockrena för en maradebut.

Det drog ihop sig till start med uppvärmning och pepp av arrangören. Ett par minuter kvar till start kom Marcus (Aveholt) glatt trippande mot startlinjen. Daniel, Rikhard och jag ställde oss längst fram. Min strategi var att ha ryggkontakt med Daniel, så långt det kändes bra. Och så blev det efter startskottet. Tempot låg kring 4:10 från start. Benen och kroppen svarade bra. Först efter den långa uppförsbacken mot Riksmuseet och vidare mot Ekhagen hade jag hittat rytmen och tempot kändes OK, men att säga bekvämt vore att överdriva. Hann faktiskt njuta av bansträckningen, särskilt när solen tittade fram och värmde. Vid sju kilometer gled Cecilia Fager förbi och Daniel tog rygg på henne. De ökade något vid 14 km och jag släppte dem, men såg deras ryggtavlor hela tiden. Så såg det mer eller mindre ut under fyra – av loppets totalt sex – varv. Vid halvmarapasseringen hade jag 1:28:07. Jag minns att jag då tänkte: ”Kan jag hålla samma tempo finns en chans på sub3.” Tack och lov visste jag inte vad som väntade, då.

Vid varvningen inför femte varvet kastade Cecilia in handduken och några kilometer senare gick jag själv in någon osynlig men högst påtaglig vägg. Strax efter 30 km kändes benen närmast orkeslösa. Jag kunde inte uppbåda kraften att hålla 4:10/15-tempo. Nu, ett dygn efteråt kan jag skratta åt det, men där och då blev jag faktiskt smått chockad. Detta var något helt nytt för mig. Alla tankar som snurrade. I mitt övermod hade jag aldrig lagt upp en plan B i händelse av ett sammanträffande med en vägg på Djurgårn. Nu ändrade jag snabbt fokus på att löpa smart, sänka tempot, uppbåda det mentala och släppa tider helt och bara genomföra maran. Halvvägs in på femte varvet såg jag så Daniel gåendes. Kramp i låren. Trist. Jag jobbade på, men fan vad jobbigt när benen bara skriker ”Nej” och vaderna börjar bli stumma. Allt blir liksom mekaniskt. Otroligt märklig känsla. Inför sjätte och sista varvet visste jag att bara en stroke eller något liknande skulle kunna stoppa mig från att genomföra min första mara. Lyckades hålla ett 5-någonting-tempo, men det kändes ändå evighetslångsamt. Tappade nästan begreppet om vart längs banan jag befann mig. När jag ”rullade” nerför den lilla backen mot startlinjen visste jag smått yrslig att det var nära! Mål förstås! Jag kunde inte för mitt liv uppbåda något som skulle kunna liknas vid en spurt. Jag kände mer en total befrielse än ett lyckorus när jag passerade den hett efterlängtade mållinjen.

Väl i mål var det bara att plocka åt sig energidrycker, bullar, bananer och bara falla baklänges mot gräsvallen. Hejade trött på några löpare och Roger Carlsson från VLK slog sig ner. Han hade sprungit in på fina 2:59, men också kroknat på slutet. Kändes skönt att höra att även välmeriterade maralöpare också råkar ut för det.

Vad lärde jag mig då av detta marathon? Väldigt mycket faktiskt! Jag är glad att jag vågade satsa och gå ut hårt, trots att de två sista varven blev svinjobbiga. Jag kunde ha gått ut i 4:30-fart och kört så hela loppet och fått samma sluttid, men då skulle jag aldrig egentligen får reda på om jag springer på randen av min förmåga. Jag brukar alltid vara snabbast på andra halvan på de flesta distanser. Idag tappade jag 10 minuter på andra halvan jämfört med första, vilket talar för en alldeles för hård första halva. Nu först förstår jag innebörden av att man inte kan jämföra exempelvis Lidingöloppet, ett Ultra och ett Marathon sinsemellan! De kräver var för sig sitt upplägg och specifika träning, särskilt om man siktar på någon slags tid. Detta var nog ett av mina tuffaste lopp och framför allt ett av de lärorikaste! Jag trodde jag kände min kropps förmåga och begränsningar bättre, men icke sa Nicke. Om jag fick blodad tand för maraton? Tror inte det. Asfalt är inte min grej och jag märkte hur mycket den sliter på fötter och ben. Men man ska aldrig säga aldrig. Arrangemanget kring Vintermaran och själva banan var klockren, så en återförening nästa år är inte omöjlig.

Det känns i benen idag kan jag lova! Tur är väl det annars skulle man kunna tro att jag drömt ihop allting. Och det är väl först idag jag verkligen kan njuta av bedriften att ha genomfört en mara och på en väldigt bra tid dessutom.

Sep 122012
 

Så var det då dags för Vilsta IK:s årliga KM på 5000m på Ekängens Friidrottsarena och dess sköna bana. Var lite orolig vädermässigt, då ett stort mörkt Independence Day moln täckte himlen över Eskilstuna vid femsnåret på eftermiddagen. Men när jag svidade om till den snabba snygga klubbdressen och packade ihop prylarna på jobbet vid 18-tiden var himlen vackert azurblå och vinden var som en utandning. Cyklade iväg till Ekängen. En hel del löparpolare hade redan droppat in och bytte om eller körde uppjogg på banan. Jag blir alltid lika glad att träffa Vilsta-gänget. Tjugo minuter till start. Slängde av mig överdragskläderna och joinade Ken för ett par kilometer uppjogg och lite koordination. Kul att träffa Ann och Laila, som jag inte träffat på flera månader. Kent från jobbet var där för att kolla. Gasellen Ali var också på plats för att ta hem segern på 15:någonting. Nå, jag ska fatta mig kort, då 5000 banmeter går rätt snabbt, eller snarare minns jag inte så mycket, då jag inte tänker, bara springer. Jag hade i alla fall intentionen att putsa mitt PB på 18:58 från den 14 september förra året. Närmare 25 taggade Vilstaiter plus några klubblösa samlades till start. Bosse och Kjelle drog lite info och regler. Pang och iväg! Ali och Patrik tog täten direkt och en bit därefter kom Daniel följd av Robban och Perra. Jag drog om de två sistnämnda för att hitta mitt tempo och ta sikte på Daniels rygg längre fram. Första kilometern gick på 3:30 och jag varvade ned aningen. Hörde Robban flåsa bakom mig och misstänkte att Perra låg tätt bakom också. Nå, jag bara stängde av skallen och sprang på i jämt tempo…

…vaknade till när Bosse skrek ”sista varvet!” Försökte tänka vad han skrek och tappade fart, innan jag fattade och drog på igen. Kollade inte klockan en enda gång, förutom när jag passerade mållinjen: Bosse skrek 18:39 medan min klocka visade 18:40. Fan vad gott! En putsning med 18 sekunder och en snittid på 3:44! Bådar verkligen gott inför LL om dryga två veckor. Sedan blev det en hel del eftersnack om sommaren som var och stundande tävlingar. Nicklas erbjöd sin startplats på Stockholm halvmara, men jag var tvungen att tacka nej då jag vill  formtoppa och fokusera helt på LL. Nä, gott folk, nu ska jag fira med ostkaka och latte i ett hett skumbad! God kväll på er!

Jun 162012
 

Vaknade upp hyfsat tidigt till ljudet av fallande regn mot balkongen. Haha, så fort det är dags för en löpartävling så nog ska det snöa, blåsa eller regna, ja, helst allt på en gång. Nå, temperaturmässigt var det perfekt och av någon gudomlig anledning brukar det faktiskt spricka upp lagom till start. Drog mig en halvtimme tillsammans med två keliga damer, innan det var dags lulla upp och fixa frukost. Regnet fortsatte att falla och jag bad en stilla bön till vädergudarna att ha lite förbarmande. Starten för Å-varvet – Sveriges vackraste kvartsmara – var klockan 15:00, så det fanns hopp.

Efter en tidig pastalunch tog jag packningen och cyklade in till Eskilstuna. Slängde i packningen på jobbet och mötte upp Morgan på Wayne’s Coffee för en lång fika och samtal av allvarligare karaktär men också om cykling och löpning. Efter ett par timmar var det dags att knalla iväg till jobbet för att byta om till löpardress och möta upp resten av Nordeagänget. Hela 34 som skulle springa eller gå. Alla var taggade och pippade peppade till max. Så var dagen här som många i Nordeagänget tränat inför. Och vad mer, Eskilstunaborna hade blivit bönhörda; regnet hade upphört, molnen spruckit upp och solen tittade fram. Leenden sprack fram överallt vart man tittade.

Efter förra helgens sjumilalopp i Roslagen hade jag bestämt mig för att ta det lugnt på Å-varvet och istället agera pacer åt min vän Per-Arne och göra honom sällskap hela vägen genom loppet mot hans mål på sub55. Vi hade lagt upp strategin att springa strax under 6 minuter första kilometern genom stan och gågatan, sedan höja tempot till 5:30/5:40 fram till fem kilometer och sedan höja till 5:10/5:20. Lena Thurang som kommit till stan för att hälsa på päronen och springa ville joina oss liksom Bengt Nilsson. Vi befann oss längst fram i startfält tre. Perfekt utgångsläge i högerflyen. Fasen vilken go stämning det var där på Fristadstorget. Hela 2900 taggade och adrenalinstinna löpare i alla åldrar. Bara det värt varje sprungen meter. Det var bara insupa atmosfären fram till det att klockan slog 15:08. Pang! Och startfält tre drog iväg. Vi höll oss coola och drogs inte med i någon rusning. Vi hittade ett bra tempo och det flöt på genom Rothoffparken vidare längs ån på Nedre hamnstigen och så över gasverksbron och sedan in mot staden igen längs ån. Här kom Sofie ifatt oss på pigga ben. Det var publik hela vägen. En helt fantastisk publik dessutom! Och som kollegan Anette Beiron uttryckte det senare i mål: ”Det fanns inte en publiktom sträcka någonstans längs hela banan och att sakta ner med hedern i behåll fanns inte på kartan. Det var bara att köra på!”

Strax efter fyra kilometer höjde jag och Per-Arne tempot. P-A såg fräsch ut och med lätt löpsteg. Såg ruskigt lovande ut och nu körde vi mot sub55. Per-Arne tycks ju även känna halva stan från sin tid på järnhandeln och det sporrade honom fint. Löpningen flöt på bra i jämnt tempo genom Vilsta och efter andra bron (7 km) höjde jag tempot ett snäpp och P-A svarade bra. Nu började vi plocka löpare i raskt takt, vilket gav en mental push som ju oftast behövs i slutet av ett lopp när tröttheten börjar sätta in. Det såg tidsmässigt bra ut, men man kan aldrig ta ut något i förskott. P-A kämpade för glatta livet. Så jäkla imponerande! Och från Fors kyrka var det galet tjockt med vild publik! Nu var vi nära. Smörparken nästa. Yes! Och så igenom 10 kilometers-avläsningen: 54:15 för Per-Arne! Vi rullade på och när vi svängde in på restauranggatan och målgången på Fristadstorget så öste Per-Arne på och spurtade ända in i mål på 56:42! Vilken jäkla kille! Jag är full av beundran! Han gjorde 59 någonting på milen för 20 år sedan och idag slog han till med 54:15! Snart kom det Nordeaner på löpande band: Sofie (1:00:04/ 57:23 på milen), Helena (1:00:26/57:46), Bengt (1:01:02/58:13) och så Lena (1:03:20/1:00:24) för att nämna några. Alla gjorde bra ifrån sig och satte pers. Jag själv satte pers på Å-varvets tvååriga historia med 56:47. Jag var störtnöjd med hela loppet och att få göra det i sällskap med Per-Arne. Sedan spreds alla för vinden, med ett leende på läpparna efter en minnesvärd prestation. Nu blir det en latte på balkongen och lyssna till tornseglarnas hesa skrin medan tankebilderna från dagens tusenhövdade löparupplevelse passerar i revy.