Nov 302013
 

131130aInne på femte veckan med löp- och bloggvila, vilket inte är liktydigt med totalvila på något sätt. Nä, utan en halvering av löpmängden som resulterat i tre pass i veckan varav ett normalt långpass. Bloggen har jag nästintill lämnat åt sitt öde i den digitala sfären. Kan avslöja att det har varit riktigt sköna veckor där jag verkligen kan känna kroppens glädjefulla återhämtning. Tid för reflektioner och fokus på annat. Livet består av så mycket mer än bara löpning. Mest som en blankrad i detta inlägg, men ni förstår vad jag menar.

Det är inte utan anledning jag sett fram emot Åda Wild Boar. Ett traillopp utanför Trosa som arrangeras av Art of Running. Ett avslut på årets tävlingar och likväl ett avstamp mot en successiv ökning av löpmängden. Nå, nu är Åda Wild Boar inte tänkt som en renodlad tävling, utan snarare som ett välgörenhetslopp, utan resultatlista och utan priser till tätplaceringarna. I detta fall går alla intäkter oavkortat till CreativeChildren. Ett gott syfte med andra ord! Som sagt, jag såg fram emot dagen och en grym terrängbana. Mycket spring i benen! Förutom ett inomhuspass med intervaller för ett par veckor sedan har jag inte sprungit på max sedan Lidingöloppet. Äventyrliga ultrapass längs Sörmlandsleden i all ära, men ibland behöver jag en explosiv genomkörare och låta allt rusa till gränsen av min förmåga, för att känna att jag lever.

Den fanns ett klart pirrande i magtrakten när Andreas och Per-Arne hämtade upp mig på lördag morgon. Alla tre var vi förväntansfulla och taggade. Bilresan från Eskilstuna flöt på fint och vi var framme vid Åda Golf & Country Club efter en timma och en kvart. Blå himmel, frosttäckt landskap och en temperatur strax under nollan. Det hade redan anlänt flera entusiastiska trailsjälar och samtliga med den där speciella blicken med närvarande klarhet och glansig förväntan. Clubhuset värmde och bjöd in till ro för det som väntade. Vi anmälde oss hos Lena och fick varsitt nummer plus en schysst orienteringskarta med banan utritad. Vi slog oss ner i farligt sköna fåtöljer med varsin kaffe. Tiden flöt på i behaglig takt medan folk droppade in om vartannat. Anders, initiativtagaren, tittade förbi vårt bord och stämde av läget. Stämningen var på topp!

Klockan närmade sig 10 och Anders gick igenom bansträckningen och annat praktiskt innan det var dags för Torgny Steen från CreativeChildren att ta över podiet. Det var uppenbart att banläggaren Anders lagt ner mycken möda och omtanke för att bjuda deltagarna på alla tänkbara utmaningar och överraskningar över 10 kilometer terräng i Ådaskogarna! Efter genomgången bjöd Torgny på en synnerligen intressant och stundtals gripande föreläsning. Mycket handlade om Neuromotorisk Träning och jag kände mig som ett nyfiket barn på 50 bast där på första parkett. Att få höra om hur långsamma och ”enkla” diagonala övningar stimulerar hjärnbark och hjärnstam kan vara till ovärderlig hjälp för att skapa balans och välmående var lite av ett uppvaknande. Per-Arne och jag nickade åt varandra, vilket för den oinvigde betyder att vi har för avsikt att väva in ett par sådana övningar när vi kör löpskolning med klubben. Jag fick flashbacks till en liknande tänkvärd föreläsning för ett par år sedan på Nordea av Elin Ekblom-Bak med titeln ”Farligt att sitta still?” (En snabb sökning på Google gav en träff som visade att föreläsningen finns tillgänglig på UR Play för den som är intresserad.)
Torgny, tack för en strålande varmhjärtad föreläsning som gav en del att praktisera framöver!

Vi avslutade under Torgnys ledning med ett antal diagonala övningar, som såg så enkla ut när Torgny demonstrerade dem, men ack vad jag bedrog mig. Jag insåg snabbt att diagonala övningar var något jag skulle börja öva på! Därefter var alla rejält sugna på att få röra på benen. Känna mossa, sten, tyst stig och rötter under fotbladen. Mina ben, ja, hela min kropp längtade efter att studsa fram över hällar och blåbärsris. Det bar av ner mot starten. Bestämde mig för att skippa tights och köra trailshorts, tunn merino och vindjacka, ja, och så mina nya fartfyllda X-Talon 212:or förstås. Det var ständig rörelse för att hålla kylan borta i väntan på starten. Tror vi var ett 30-tal trailsjälar som samlats på startrakan när Anders klappade händerna och skrek ”Iväg med er!”.

Jag drog inte på i någon överdriven fart utan la mig några meter efter en äldre elegant gentleman iklädd Trosabygdens Orienteringsklubb-dress. En tjej hakade även på ett tag. Efter någon kilometer lång klättring uppför var vi en kvartett som sprang ihop. Orienterarkillen (Joakim tror jag han hette), Joakim Theorén från Gnesta, en Tomas och jag själv. Riktig härlig löpning och 212:orna greppade alla typer av underlag superbt. Drog ner i ett kärr med några millimeter is och slog upp ett sår på smalbenet (upptäckte jag senare). Härlig lång stigning första kilometerna och så ner i ett djupt sandtag. Skön utförslöpning. Vi sprang förbi första vätskekontrollen. Sedan kom vi på en riktigt fin kuperad sträcka av Sörmlandsleden längs Tullgarnsviken. Därefter blev det stigar varvat med obanad terräng samt flera blöta partier. Runt 7 kilometer kände jag mig pigg och ville höja tempot. Orienterarmannen hade dragit bra och stabilt. Jag la in en halv växel till och Gnesta-Jocke hakade på. Vi körde på i ett härligt skönt tempo och när vi kom till en sänka kom en ståtlig kronhjort farande tvärs framför oss och Joakim utbrast ”En sån speed skulle man ha!” Rätt som det var såg vi Robin stå på en sten och då visste vi att det inte var långt kvar. Bara en lång utförslöpa fram till mål. Haha, jag och Joakim sprang på och tillät oss småprata samtidigt som vi kom överens om att springa i mål samtidigt. Ja, där var målet med folk och Anders med videokamera. Joakim och jag fattade varandras händer, höjde dem och sprang i mål på 48:35. Självklart var vi både jättenöjda, även om inte placeringen räknades eller spelade roll i detta lopp. Precis så som det brukar vara för min del, då jag aldrig sprungit på placering eller tävlat mot andra, bara med andra och alltid kört mitt eget race, för att jag vill och kan. Kroppen sprudlade av förlöst energi! Det vara bara att slänga på en värmande tröja och klappa in de andra tappra sköningarna som presterat grymt bra, var och en utifrån sina egna förutsättningar!

När Per-Arne och Andreas kommit i mål efter en grym prestation bar det av ner i duschen och en efterlängtad bastu. Tanken var att Per-Arne och Andreas skulle försöka slå mig i bastu-uthållighet, men det blev snöpligt nog strömavbrott i delar av Trosa och Åda. Tur för mig ;-) Ny upplevelse att sitta i en kolsvart bastu, men alla höll sina händer på sina egna lår. Skönt eftersnack i relaxen i skenet av levande ljus killar emellan.

Avslutningsvis agerade Lena prisutdelningscermonist då Anders och Torgny fick ge sig ut i skogarna och leta reda på två bortsprungna själar. Fina priser lottades ut och både Per-Arne och Andreas vann varsitt exemplar av Torgnys bok 18 smarta hjärnrörelser : må bra och nå dina mål. Därefter bar det av hem till Eskilstuna. Vilken underbar dag med ett skönt gäng likasinnade!

Superstort tack för klockrent arrangemang, superbra markerad bana och diverse smarrigheter från kostboxen.se och ICA Trossen!

131130b 131130c 131130d 131130e 131130f 131130g 131130h 131130i
131130j
131130k

Maj 252013
 

Ja, så har man då upplevt Kolmårdstrailen ännu en gång! Tur att det hunnit gå ett år sedan sist och att jag lyckligtvis glömt hur jäkla tuff banan på 21 kilometer är! Och samtidigt lika glad över att få återuppleva de fantastiska och varierade stigarna genom sagoskogarna och njuta av den ändlösa utsikten från Kolmårdens högsta punkt. Årets upplaga bjöd även på deltagarrekord. Över 300 trailentusiaster fördelade på distanserna 2.6, 5.7, 10 och 21 kilometer, varav de två senare drog mest löpare.

Kan säga att jag var rejält taggad inför denna utmaning. Hade en kaxig förhoppning att vässa förra årets tid på 1:49 och samtidigt försvara titeln i veteranklassen. Kunde en tid på nedåt 1:40 vara realistisk? Nog skulle jag försöka i alla fall! Min filosofi är att förstagångsloppen är mer av att springa, njuta och ta det som det kommer, medan jag andra gången funderar ut en strategi för att se hur snabbt jag kan springa banan, utan att drabbas av övermod. Vis av andra trailtävlingar brukar jag dra på i starten för att få en bra position när man väl kommer in på stigen och sedan ta rygg på någon/några med någorlunda samma tempo. Jag var som sagt taggad och fredagen var cool med en bensträckare på 6 kilometer efter jobbet sedan blev det gratinerad sötpotatis och feta laxburgare i den ljuva kvällssolen. Slocknade strax efter tio på kvällen. Lördag morgon. Klockan ringde vid sex. Startade med en grön rawfood-drink och sedvanlig grötfrukost på det. Cyklade iväg till Per-Arne. Ulla, Camilla och Jenny tog en bil. Per-Arne och jag tog den andra och hämtade upp Erik T (som för övrigt hade torsdagens Scaniamil i benen på tiden 40:08 och en 16:e plats!). Sedan bar det av från Eskilstuna mot Kolmården via Katrineholm. Humöret i bilen var på topp liksom vädret.

Vi var framme strax innan klockan 10. Nummerlappshämtningen gick snabbt. Vi slog upp vårt taikonläger och sög in atmosfären. Solen lös och värmde. Det fick bli klubblinnet minsann. Skönt att slippa stressa. Bara trivas och gaffla med sällskapet. Ja, och så stanna till och prata med likasinnade som jag träffat på tidigare trailtävlingar. En kvart innan start körde vi lite uppvärmning och löpskolning. Några minuter innan 11 var det så dags att vandra bort till startlinjen. Hade Andreas Svanebo till höger om mig, Miranda Kvist till vänster och Erik snett bakom mig. Nedräkning… 5, 4, 3, 2 och iväg. Drog på duktigt de första 3-400 meterna över fältet innan det var dags för en tvär högersväng in i skogen. Fick en bra position med 15-20 löpare framför mig (och drygt 100 efter mig). Svanebo med följet av jagande IK Akeleianer och ytterligare några skogsgaseller försvann snabbt ur sikte. Jag tog istället rygg på en trio från OK Kolmården däribland Veronica Lund. Första fem kilometerna gick på 22 minuter, men är också relativt lättsprungna. I år skippade jag att ha med mig kameran i brallorna. Fokuserade helt på stigen här och nu. Den som är intresserad av en naturbeskrivning med foton kan kolla in min story från Kolmårdstrailen förra året.

Vid 8,7 kilometer och den långa klättringen upp till 170 meterstoppen blev jag passerad av två löpare. Jag fortsatte dock att gå i branten. Ingen idé att springa, utan istället ett gott tillfälle för lite återhämtning. Det är väl från denna punkt av banan som den riktiga utmaningen börjar. Ända fram till målgång. Väl uppe på toppen hann jag slänga en njutblick på den milsvida utsiken över Kolmårdens skogar och vatten! Sedan bar det iväg rejält utför och jag gillar verkligen utförslöpning. Mina rödsvarta Trailroc svarade fint och var med i alla svängar och skutt! Första 10 kilometerna avverkades på strax under 47 minuter. Såg lovande ut, men jag hade glömt bort hur jäkla svår andra halvan är med två partier obanat, många sanka sträckor, sumphål (sjönk ner till pungen i ett:), väldigt orytmisk kupering med några tvära motlut och så den avslutande mossen (som dock var värre förra året)! Den andra 10-kilometarn slutade på 54 minuter, vilket säger en del om svårighetsgraden, då banläggarna dessutom bytt ut förra årets grusskogsvägar på ett par kilometrar mot krävande och skön skogstig. Givetvis var jag också trött, men långt ifrån sopslut. Plockade 4-5 löpare på de sista fem kilometerna och in på fältet mot målgången försökte jag spurta ikapp Erik Drotz (som passerade mig vid 8,7 km), men han lyckades hålla undan.  Och så i mål, Yes, inte 1:40, men väl 1:47 blev min tid. Två minuter snabbare än förra året och jag försvarade titeln i veteranklassen (+45) samt slutade på en 17:e plats totalt! Blev lite snack i målgång innan jag släntrade bort till Ulla och alla våra prylar. Jenny och Camilla hade gått i mål och var supernöjda med sina insatser på 10km-tävlingen. Båda på tiden 1:20. Tävlingspremiär för tjejerna. Grymt kul! Jag höll på att byta om när jag hörde Eriks namn ropas ut i en hård spurtstrid. Han sprang in på 1:56 och slutade totalt på 31:a plats! Grymt bra då det var Eriks första trailtävling och näst längsta distansen ever!

Så blev det prisutdelning samtidigt som Per-Arne var därute i skogen någonstans och nötte. Priser till framtidens terränglöpare delades ut på sträckan 2.6km följt av herrar och damer på 5.7km. Så var det dags för priser till de kvinnliga veteranerna, som gick till Katarina Eriksson från Nyköping på tiden 2:09. Sedan kom turen till veteransnubbarna. Förra året fick jag en Salomonrygga som första pris. I år fick jag ett presentkort från Team Sportia på hela 1500 spänn! Lönar sig tydligen att var duktig löpare på ålderns höst! Andreas Svanebo vann (som vanligt) herrsidan på 1:28 och Veronica Lund tog hem damklassen på tiden 1:46. Och mitt i alltihopa kom Per-Arne kämpande och drog till med en fin spurt. Det visade sig att han varit support till en löpare i spåret som fått soppatorsk och kramp i ena låret. Osjälvisk som alltid, den gode Per-Arne!

Jag vet inte om det finns så mycket mer att berätta. Jag är supernöjd med mitt upplägg, löpningen och tiden! En skön dags jobb i skogen med likasinnade eller som Per-Arne sa vid målgång ”Fan, vad det här är roligt!” Vissa har ett sjukt sinne för humor. Till sist vill jag tacka arrangörerna för en otroligt bra arrangerad tävling och banmärkningen var helt enastående och det var fasen omöjligt att springa fel! Och banan, ja, den bjöd verkligen verkligen på allt som en bana i toppskiktet bara gör. En eloge till banläggarna! Ha en fortsatt skön helg på er alla!




Sep 232012
 

Så var det då dags med en terrängtävling på hemmaplan. Salomon Trail Tours 17:e deltävling var förlagd till Vilstas friluftsområde och tillika naturreservat. Extra kul att då tillhöra Vilsta IK och springa i klubbens snygga färger samt att det är den grymma Vilstabacken vi kör våra backpass en gång i veckan. Drygt 100 anmälda till 10 km och 50 entusiaster till 5 km. Kände mig rejält taggad inför detta sista tempopass i terrängen innan Lidingöloppet nästa lördag. Bara ett problem: Vilka skor skulle jag välja? Hade fått tips från en klubbkompis – som provsprungit några sträckor på lördagen – att det var läge för dobbat. Medan jag intog frukosten funderade jag mellan mina Icebug eller Inov8. Bestämde mig för att ta mina blå Inov8 F-lite 230, som är hårda och grovräfflade undertill och supersköna i terräng på distanser mellan 5 och 20 km. Kvart över tio grenslade jag så cykeln och begav mig de 11 kilometerna bort till Vilsta i behaglig fart.

Väl i Vilsta var det redan gott om folk, löpare och vanliga döda. Jag kom lagom till knattetävling på 300 meter, där några vänners barn och barnbarn deltog. Alla fick medalj! Hämtade ut min nummerlapp och SI-pinne. Vad ska man med en nummerlapp till egentligen, när de ändå inte figurerar i resultatlistorna och när man har en SI-pinne på fingret?Å andra sidan har jag säkerhetsnålar så jag klarar mig livet ut. I-landsproblem. Sedan var det bara att mingla på med civilklädda vänner, Nordeakollegorna, löparpolarna från Vilsta IK och några som jag träffat på tidigare tävlingar, bland annat från Salomons deltävling i Kolmården. Stämningen var god och molnen ovanför såg rätt fridsamma ut. Tillsammans med Per-Arne och Kent avverkades 20 minuters uppvärmning innan det drog ihop sig till start. Hur såg min strategi ut? Gå ut lagom hårt, som vanligt, känna av formen, hitta tempot och sedan öka något från 5 km, utan att ta några risker som skulle kunna äventyra Lidingöloppet.

Det drog ihop sig till start för båda distanserna, men med skillnaden att 10 km och 5 km sprang åt motsatta håll. Jag kände mig glad och ställde mig i främre ledet. Nedräkning och så PANG! Första 300 flackt sedan var det dags för ”Pulkabacken”, en kort brant del av själva Vilstabacken. Vis av många tävlingar med branta backar så gick jag uppför denna. Väl uppe så var det bara springa på för att snart hamna nere i målområdet igen och därifrån zicki-zacka sig upp längs MTB-backen, därefter runda strålkastartornet för en utförslöpa på diagonalen ner till målområdet igen. Lerigt och tufft. En del gick nog in i mjölksyreväggen redan här. Framför mig hade jag ett glest band på 20-25 löpare och Vilstabacken var avklarad. Nu följde nio kilometer vacker, tuff, rolig och mestadels avancerad terränglöpning. Faktiskt inte så blött som jag trott det skulle vara eller i alla fall inte så att det störde. Glad att jag valde det lätta Inov8-dojjorna framför Icebugsen. På tal om backar, så gick jag även sträckan upp till Uvberget och Hoppsanbacken. Samtliga som sprang om mig i backarna plockade jag rätt snart efteråt. Det var under Swissalpine som jag insåg att man förlorar väldigt lite tid genom att gå i brantare backar och att det samtidigt ges tillfälle för kort återhämtning, vilket du har igen i långa loppet. Tro mig. Hursomhelst, så flöt löpningen på bra. Plockade en del löpare, men annars var jag mest solo. Erik (som varit förkyld) dök upp lite här och var i skogen och hejade på. Tack! Jag trivdes som fisken… eh, som hjorten i skogen. Under den sista långa kilometern utför fick jag ryggkontakt med Martin Huldt från Råby-Rekarne och nere i slyträsket innan Krondiket sprang han fel och rätt in i djungeln medan jag ökade farten för att kunna ta hjortsprånget över det breda svarta Krondiket. Det gick så när och jag blev bara lerig upp till knäna, andra upp till midjan;-) Fan så härligt att närma sig målgången. Efter stor runda på gräsfältet bar det av mot målvalvet. Såg stora klockan vid målet ticka förbi 49 minuter. Kom i mål på 49:14 och på en 14:e plats totalt. Segraren Thomas Knutsson från Hällbybrunns IF gick i mål på 41:51. Jag var givetvis kanonnöjd med tiden, men mest av allt över löpglädjen, dagsformen och den suveräna terrängbanan. High five till banläggarna! Ja, och till hela arrangemanget!

Sedan blev det mingel i målgården i väntan på Kent, Per-Arne och Hanna. Sofie kom förbi med lilla valpen Molly. Underbar liten varelse! Kent dundrade in på snygga 1:06 och tolv minuter senare kom två glada och lättfotade löpare: Per-Arne och Hanna. Klubbkompisen Mona (Wolfram-Almén) tog hem damsegern på 5 km. Grattis!

Nu väntar en lugn vecka fram till lördagens Lidingölopp. Det blir ett tempoväxlingspass på 7-8 km på onsdag samt ett lätt distanspass på ett par kilometer på fredag morgon. I övrigt kommer jag fokusera på att softa och ladda mentalt, så det blir inga inlägg här förrän tidigast lördag kväll. Ha en bra vecka!

Maj 122012
 

Vaknade strax innan sex på lördag morgon och kände mig utvilad. Behövde inte ens snooza, så utvilad var jag. Ny dag, nya äventyr. Kolmårdstrailen – en deltävling i Salomon Trail Tour – stod på agendan som dagens höjdpunkt. I dubbel bemärkelse skulle det visa sig. Erik skulle hämta mig runt kvart över åtta, så det var gott om tid för frukost, packning av löparprylar och som god avrundning en latte vid fönstret för inre mental förberedelse och visualisering. En pirrande glädje. Erik kom på utsatt tid. Taggad till max. Sedan bar det av till en annan del av stan för att byta bil och hämta upp Eskilstunas orienteringsdrottning Laila Norrman. Mot Norrköping in a good mood! Jag hade inte alls läst på om bansträckningen eller dess profil, vilket Erik hade gjort och han började måla upp skräckscenarier. Eriks beskrivning av banprofilen och de branta stigningarna, de djupa stupen, en ravin med rep för att ta sig upp, lömska single tracks, obanade slingor och så den ohyggliga överraskningen som utlovades alla löpare på sista kilometern nådde slutligen oanade proportioner. Som om vi var på väg till Mörkmården i Sagan om Ringen. Dessa bilder skingrades när vi kom överens om att detta är mer som ett kul träningspass i riktigt kuperad terräng. Alla tre behöver vi backträning; Erik och Laila inför Axa Fjällmarathon och jag för Swiss Alpine.

Vi vart smått stressade då vi helt missat avfarten mot Sörsjöns camping och höll på att hamna på motorvägen förbi Norrköping, men lyckligtvis var Erik skärpt och svängde av i sista sekund. Vi vände och hittade till slut avfarten. Tiden tickade tick-tack. Amatörmässigt hade vi inte skrivit ut någon vägbeskrivning. Vi hade ju en orienterare med oss, höhö. Det slutade lyckligt och vi hittade startområdet. Riktigt bra arrangerat från start, vilket bådade gott. Vi hämtade nummerlappar, snackade med andra trailers medan vi svidade om och peppade varandra. Det var en skön och god stämning på stället. Erik våndades om hans skulle springa i bara T-shirt samt med eller utan vätskebälte. Det var bara en 7-8 grader och ett grått molntäcke, men tack och lov inget regn. Tick-tack. Det började dra ihop sig till start. Vi som skulle springa 21 km startade först och de andra (5 och 10 km) en minut senare. Vi var 56 taggade löpare som intog startlinjen för de väntande 21 kilometerna. Adrenalinet sjöd i klungan och alla lyckönskade varandra!

Och iväg! Jag drog på i början för att fixa en bra position för det 5-tempo jag siktade på att ha fram till den första vätskekontrollen vid 8,5 km, för där började sedan den otroliga stigningen på 100 meter utslaget på 1,5 km. Jag höll ett bra snittempo och tog rygg på en snabb och terrängvan kille. Singletrack mest hela vägen, men genom vacker trollskog. Tog en Hammergel vid vätskekontrollen och sedan var det bara att ge sig på den brutala stigningen. Ömsom gå och springa. Det tog sin tid. Eller som Erik sa: ”Det spelade fasen ingen roll om jag gick eller sprang, den backen sög verkligen musten ur mina ben!” Väl uppe på Kolmårdens högsta punkt (171 m.öv.h) bjöds det på vidunderlig utsikt och jag släppte ”min” kille för att njuta av stunden och ta några foton.

 

Vaknade upp ur förtrollningen och drog på för nu bar det av nerför och vi snackar inte flacka sluttningar. Jag hann upp Henrik. Haha, sedan bar det uppåt igen och se på fan där uppenbarade sig en häftig ravin rätt upp och det fanns rep för den som behövde draghjälp eller bara ville känna trygghet. Koklämman heter tydligen stället. Såg inte direkt ut som ett ställe för kor. Läcker passage hursomhelst! Därefter blev det helt obanat någon kilometer. Jag och Henrik gjorde sällskap från 8,5 till 17 km och vi träffade faktiskt inte på en enda löpare. Vid 16 km kom vi ut på en skön och efterlängtad skogsväg. Äntligen ett flack parti med jämnt underlag. Här ökade jag tempot till 4:20/30 fram till 19 km och lämnade Henrik bakom mig. Kom in i ett skönt flow. Jag springer alltid snabbare på andrasträckan oavsett distans, så även denna dag. Tankarna började torna upp i skallen då jag närmade mig den sista kilometern. Hade fått reda på så mycket som att en lång sträcka gick rakt igenom en myr, som en härlig grande finale liksom, enligt banläggarna alltså. Men först blev det 400 meter i obanad terräng och sedan kom myren med sin ruvande tystnad och sitt iskalla vatten. Någon som försökt springa på söndersprungen gungfly? Kan tala om att det är omöjligt, om man inte är Jesus. Det var bara att uppbåda alla krafter för nu var målgången nära! En positiv sak med myren var att mina totalskitiga skor blev glänsande klarblå efter denna rening.

Yes, underbart att svänga upp på den gröna målrakan och höra speakern. Snappade upp ord som ”Vilsta”, ”veteran”, ”bra tid” åsså sprang jag i mål. Wow. vilken feeling. Sprungit duktigt bra: 1:49:01! Tiden räckte långt för att vinna herrarnas veteranklass (+45) och totalt hamnade jag på 19:e plats. Men sådana var inte tankarna där och då, utan det vara bara att svida om till torra kläder och få i sig en del energi för att dra till platsen innan sista kilometern och heja fram andra tappra löpare och framför allt Laila och Erik. Laila såg fräsch ut och kammade även hem segern i damernas veteranklass. Erik var sliten efter alla backar, men hade det där befriande lyckliga leendet när han sprang i mål! Sedan blev det skönt mingelsnack kring målfållan och den värmande hamburgergrillen. Hamnade i ett trevligt samtal med ett entusiastiskt Eskilstunapar. Jag bara älskar dessa små familjära tävlingarna! Salomon bjöd på fina priser och segraren i herrklassen, Andreas Svanebo, sprang på sanslösa 1:25 och segrarinnan, Emelie Forsberg, var minst lika imponerande med sina 1:39. Jag själv fick med mig ytterliggare en Salomonrygga hem. Det här var en minnesvärd tävling och banan hade verkligen allt. Beröm till Salomon och Kolmårdens Friluftsservice som stod för ett suveränt arrangemang! Det här var den absolut tuffaste terrängbana jag hitintills sprungit och tillika den roligaste. Vacker, varierad, förtrollande, utmanande och tuff som ett drottningens juvelsmycke.

Apr 252012
 

Då var det dags för årets KM i terräng längs gröna milen (10km) i Vilsta med den färgglada löparklubben Vilsta IK. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag precis hämtat mig från en förkylning när jag infann mig till start. Jag hade då aldrig sprungit gröna milen i Vilsta och bara hört vilda berättelser om mördarbackarna, särskilt den inledande långa på 1,3 km liksom den långa vid 7 km, vilken obevekligt tömmer mången löpare på krafterna. Då, tog jag det cool första halvan och drog på de sista fem, som jag brukar. Min jungfrutävling på 10km i terräng landade den gången på 43:12. Hur det skulle gå denna dag, ett år senare med 65km i benen de senaste fem dagarna, var ett oskrivet kapitel. Benen, kroppen och skallen var oförskämt alerta. Strategin var ändå att gå ut relativt lugnt de första två kilometerna och sedan känna efter om jag skulle ta det som ett lugnt träningspass eller växla till racingfart. Sagt och gjort, 32 taggade och goa löpare drog iväg längs den svagt sluttande grusgången på 300m, innan stigningen började. Tog det lugnt, men bestämde mig för att ha ögonkontakt med Heldrings och Brantings ryggtavlor. En bra strategi. När stigningen planade ut vid 1,4 km bestämde jag mig. Stängde av tankarna, la in en högre benväxel och sprang. Att springa i hög fart i terräng kräver full fokus på stigen framför fötterna. Otroligt härligt att närmast flyta fram på gröna milens mjuka tysta spår, tillsammans med ett gäng likasinnade som även har sinnesnärvaro att peppa varandra! Vid sju kilometer ökade jag tempot och tog rygg på Perra och fortsatte så ända in i mål, även om jag hade en flåsande Heldring i hasorna. Klockan stannade på fina 41:20. Mina allra bästa Tarther1 skötte sig som vanligt alldeles strålande, genom att förmedla löparglädje och samklang med underlaget. Magnus J tog hem segern bland Vilstaiterna på 40:19. Riktigt bra sprunget! Skönt att träffa resten av Vilstagänget. Gratulerade Hasse J för sin härliga prestation att springa hela 50 miles (83km) på TEC (Täby Extreme Challenge) den oförglömliga lördagen 14/4, då hela Stockholm bäddades in i ett decimetertjockt lager med blötsnö.

Nu blir det löpvila i två dagar och endast ett lättare distanspass på lördag. Min kropp behöver sin beskärda del av välbehövlig vila och jag ska ta hand om den på bästa sätt. I’ll be back on the track!