Sep 292013
 

130928aFörra årets Lidingölopp var egentligen mitt sista i och med att jag bärgade silvret tredje gången gillt. Men i och med att jag med förra årets tid skulle hamna i startgrupp 1B tänkte jag förra hösten ”Att om jag någon gång tänkt göra en Svensk klassiker är tillfället ypperligt att göra det nu!” Varför vänta? Det var bara anmäla i sig igen då. Jag som varit så överlycklig att jakten på silvret var över, nå nu var den självpåtagna prestationspressen över i alla fall. Att springa under silvertiden på 2:15 är allt annat än en dans på rosor och långt ifrån något som ens kan liknas vid någon form av njutning. För min del handlar det snarare om att ligga på randen av min förmåga och stiga ur bekvämlighetskskalet fullkomligt. Att springa under 2:15 handlar mycket om strategi och om att våga och att göra det smart och väl disponerat. Nå, jag är väl medveten om att detta även gäller för stora majoriteten Lidingölöpare, oavsett om ens mål är 2:15, 2:30 eller 3 timmar eller att bara genomföra de 30 kilometerna.

Förra året var de tre huvudmålen sub40 på milen, Swissalpine och silvertid på Lidingöloppet, vilka jag också uppnådde med stor behållning och glädje. Detta år har ultrorna och långa löpäventyr på Sörmlandsleden dominerat scenen, varför högintensiv och dedikerad snabbhetsträning varit närmast obefintlig. Men är det något jag är helt övertygad om så är det att kuperad stiglöpning, veckovis backträning (uppför och särskilt utför) i kombination med lågintensiva ultralångpass (där kupering per automatik innebär tempoväxlingar) är grunden till min bibehållna snabbhet. I augusti körde jag ett tröskelpass på 2 x 10 minuter för att få ett värdebesked hur jag låg till i fart och att kunna hålla den konstant. Det visade sig att den låg helt i klass med min ”form” vid samma tidpunkt för ett år sedan, då jag verkligen fokuserade på snabbhetsträning. Tanken i år var dock att få ihop en del högintensivt under september inför LL, men så dök ju helt oväntat bergsultran i engelska Lake District upp som en försenad 50års present. Normalt trycker jag aldrig in oplanerade tävlingar på ren impuls i min kalender, men när man blir erbjuden en plats i ett fulltecknat premiärevent i Englands vackraste Nationalpark, finns inget annat svar än ett överlyckligt och tacksamt ”Jaaaa!”. Lidingöloppet fick bli vad det blev. Kanske skulle två veckors återhämtning räcka. Jag hade förhoppningar om det då återhämtningen efter alla årets ultror och ultraäventyr på Sörmlandsleden gått förvånansvärt snabbt, vilket väl är ett tecken på att man börjar bli ultra på riktigt. Kroppen lär sig helt enkelt.

Oj, nu har det blivit mycket nedtecknade funderingar utan att jag ens kommit till själva tävlingen, själva kärnan. Men precis som med äpplen är det ju det som omger kärnhuset som är godast. Kärnhuset slänger man ju bara iväg. Jaha, jo, jag åkte upp till storstan från Eskilstuna vid lunch på fredag. Träffade några vänner, hämtade min och Albertos nummerlapp på Lidingövallen och sov över hos mamsen. På lördag morgon var det gott om tid att käka frukost och förbereda sig; mentalt, klädval och blanda ihop ett par resorbrör med koncentrerad Hammer Perpeteum. Drog in till Centralen. Låste där in värdesaker och allt annat som inte skulle med till Lidingön i en förvaringsbox. Satte mig på Espressohouse med en latte och väntade på Alberto. Kände mig coolugn. Alberto gled fram på marmorgolvet och efter lite snack begav vi oss med tricken mot Ropsten. Kaos! Kaotiskt mycket löpare och för lite bussar samt sinnesförvirrade trafikledare. Till slut kom vi i alla fall med en buss. Solen sken och värmde, vilket för oss in på SMHI, som så sent på fredag kväll utlovade mulet väder och regn på lördag förmiddag. Jag vaknade upp till en klarblå himmel. SMHI suger, men ibland suger de överraskande bra. Perfekt löpväder med 10-11 grader i luften. Vid halvtolv stannade i alla fall bussen vid Lidingövallen och vi vandrade iväg mot startområdet på Koltorps gärde. Skön och förväntansfull atmosfär. Promenaden fungerade fint som uppvärmning. Framme vid den lilla skogsdungen intill startfält fem slog vi läger på en solig fläck och började byta om med 30 minuter kvar till start. Klubbkompisarna Rikhard, Kerstin och Stefan hittade oss. För Albertos del var detta LL-premiär och han har haft ett riktigt bra år med grymt fina tider oavsett underlag och distans. Silvertid borde inte vara omöjligt. Rikhard tippade 2:20 för Alberto. Vårt löparorakel i klubben, Kjell, hade tippat 2:08 på mig och 2:11 på Rikhard. Jag tog det med ro. Plötsligt var det bara 10 minuter kvar till start och jag ville hinna med lite löpskolning och korta tempoväxlingar med tanke på den väntande startspurten. Träffade Anders Pihl för första gången IRL och vi hann snacka en del innan vi önskade varandra lycka till och skiljdes åt. Sedan sprang jag på nästa Anders (Hansson), som är klubbens absolut snabbaste veteran på 69 bast, som sprang Stockholm halvmarathon för två veckor sedan på tiden 1:29! Vid 1B:s startlinje träffade jag en del jogg-löpare, bland annat snabba Staffan, som gjorde sin LL-debut.

Så, gott folk, innan jag skriver ”Och pang så gick starten” kan jag bara säga att mitt upplägg var exakt detsamma som förra året: Spurta i starten för att undvika stockning vid 90 graders-knycken till vänster efter runt 700m (som är en flaskhals), köra på och hitta en position (en balansgång), ha med en liten vattenflaska och springa förbi första vätskestationen för att komma förbi fler löpare, nöta på i jämnt tempo (inte fööör snabbt) fram till Fögelöudde vid 15km, bita ihop och löpa backsmart på banans värsta sträcka mellan Fågelöudde och Grönsta, därefter räkna ner kilometer efter kilometer och löpa disciplinerat och bränna på i utförslöporna. Ja, gott folk, så pang gick starten och jag höll mig till ovanstående plan. Mina första fem kilometer blev de snabbaste med 19:37 och de långsammaste var just mellan Fågelöudde och Grönsta med 25:23. Precis som förra året gick jag de första 150 meterna i Abborrbacken. Tömde första Hammer-röret vid Fågelöudde och det andra vid Sticklinge. Skippade sista vätskekontrollen. En riktigt frisk fläkt var när Rikhard (Hänninen) kom ifatt mig vid 25 km och ropade glada upplyftande peppningar och jag blev så full i skratt när han skrek högt i spåret ”Fan, jag är fortfarande så jävla pigg!” medan han virvlade iväg som en överlycklig unggasell! Där och då fick jag verkligen förnyad krafter och la in en högre växel. Tack Rikhard! Efter Abborrbacken kände jag att mitt andra silver var inom räckhåll, men om det skulle bli PR eller inte brydde jag mig inte om. Och som alltid var det en ren och skär befrielse att höra speakerrösten från målområdet, flyta ner från sista lilla backen och ut på upploppet mot mål! I mål på 2:11:04! Yes! En förbättring med 1 minut och 27 sekunder mot förra årets silvertid! Skönt att få knyta ihop Lidingöloppsäcken med fanan i topp!

Vi var några sköningar som gick i mål inom loppet av några minuter; Daniel A på 2:06, Rikhard på 2:07, Tobias N på 2:10, Martti M på 2:10 och Staffan D på 2:11. Alberto gjorde en grym LL-debut med snygga 2:22! Klubbens grymma 69-taggare, Anders H, sprang in på 2:22. Hatten av! Sedan blev det kaffe (+10 kanelgifflar) och lite eftersnack med Martti om Swissalpine och hans förestående mara i München. Hann även slänga några gratulerande ord med Staffan innan jag begav mig mot Centralen och tåget hem, som blev försenat med en timma. Jag tror minsann att SJ och SMHI har något gemensamt. Beträffande klubboraklet Kjells prognos så hade han uppenbarligen blandat ihop tiderna för mig och Rikhard, men vi är lika glada för det! Och till sist, för er som – mot förmodan – legat sömnlösa sedan tisdagens blogginlägg och väntat på svaret om vilka skor som fick äran att bära mig på Lidingön, kan jag avslöja att det blev mina trotjänare Tarther, som synes nedan.

Ja, då var Lidingöloppet ett avslutat kapitel och delmoment två i klassikern genomförd! Nu väntar en välförtjänt löpvila och framöver mer träningsfokus på skidstakövningar och racercykling på landsväg. Ha det gott därute i höstmarkerna!

130928b 130928c
130928d

Sep 242013
 

Det drar ihop sig till Lidingöloppet! Återhämtningen från bergsultran i England för 1 1/2 vecka sedan har gått fint och enligt förhoppningarna. Första lätta distanspasset i fredags och ett lågintensivt tvåmilapass i söndags. Det kändes bra även om spänsten och klippet i steget inte infunnit sig ännu. Ankeln är helt återställd. Idag blev det ett simpass på 1200m. Imorgon blir det ett tempoväxlingspass på 5 km i OK Tors kuperade spår. På torsdag återigen ett simpass för att köra igenom hela kroppen och framför allt för att mjuka upp höger sätesmuskel. Det är fascinerande det där med att en annan träningsform kan kurera en känning i ett muskelområde som uppstått genom löpning. Förmodligen handlar det om en snedbelastning, men så fort jag börjar känna av höger sätesmuskel är ett bröstsimpass på 1-2 km dundermedicinen. Känningen eller den molande värken är bortblåst i flera veckor, ibland månader. Men för att återgå till den aktuella uppladdningen blir det softish på fredag. Tåget upp till storstan för att träffa vänner och strosa på stan för att avsluta dagen hos mamsen. Gör givetvis en smash and grab ut på Lidingön för att hämta nummerlappen så jag kan ta det cool på lördagmorgon fram till starten 12:30. Stämt träff med Alberto, Rikhard samt några andra gaseller och åldersstigna antiloper timman innan start.

Uppladdningen går således enligt plan, men i slutändan är det dagsformen som får avgöra om jag ska göra ett försök att springa på silvertid i år igen och kanske kapa någon minut på förra årets tid (2:12). Förra årets Lidingölopp var egentligen mitt tredje och sista, då jag till slut lyckades med att springa hem silvertidsmedaljen. Nå, riktigt så blev det inte i och med satsningen på klassikern. Tänkte som så att ska jag göra klassikern så är det nu när jag har en bra startplats på LL. Från startfält 1B har man alla förutsättningar att springa helt i sitt eget tempo med få omspringningar. I skrivande stund känner jag löparsjälen i mig glöda och den pirriga längtan efter att ställa sig på startlinjen växer sig allt starkare för var dag. Tack och lov kommer fredagen med alla trevliga distraktioner emellan och minimerar risken för att bli övertaggad.

Den stora frågan just nu är skovalet. Jag har velat fram och tillbaka. Haft skoseanser med de tilltänkta paren på köksgolvet, men deras auror har varit undanglidande oklara och den där magiska utstrålningen har inte varit så där övertygande stark från någon av kandidaterna. Mina gröna sköna snabba Tarther är förvisso mina mest meriterade trotjänare, som burit mig på de två senaste Lidingöloppen (2:18 2011 och 2:12 2012), sub40 på milen, PR på 5000m, SUM 2011 och 3:08 på Vintermaran förra året. De har dock mist den lilla dämpande förmåga de en gång haft. Nötta och trötta har de blivit på ålderns höst, men erfarna och underbart sköna är de fortfarande! De två utmanarna om min gunst är Asics Fuji Racer och Inov-8:s  F-lite 230. Fuji-dojjorna är tighta och väl inkörda på LL:s typ av underlag och på långa distanser. F-Lite-skorna sitter klockrent och har en låg drop med samma löpkänsla som mina Tarther, men jag har aldrig sprungit med dem längre än 15 km på ett pass. Jag får göra en slutgiltig test i OK Tors spår imorgon. Två par får dock följa med till Stockholm och givetvis kommer ett av paren vara gröna. Det slutliga svaret på skofrågan får ni därför vänta på till söndag. Väderprognosen för lördagen ser klockren ut med växlande molnighet och runt 12 grader och måttliga nordvindar. Så, på återseende och stort lycka till alla ni som ska springa i helgen, Lidingöloppet så väl som Berlin Marathon!

130924a

Sep 042013
 

Sedan det blev klart med en startplats till Lake District’s Ultimate Trail har det blivit lite si och så med den dedikerade fartträningen i kuperad terräng inför Lidingöloppet (LL). Och så har det varit ultrapass på Sörmlandsleden. Visst vore det kul att kapa förra årets silvertid på 2:12, men fokus ligger av förståeliga skäl på bergsultran i England och från den till LL är återhämtningstiden minimal med två veckor. Dagsformen får avgöra vad som sker på LL. Ville dock få till ett sista dedikerat pass i OK Tors duktigt kuperade 2,5:a. I den har jag hårdtränat inför det två senaste Lidingöloppen. Kuperingen är konstant och påminner väldigt mycket om LL:s orytmiskt kuperade sträcka efter 14-15 km.

Så, dags för senaste månadens fjärde pass i OK Tor. Bjöd in Anki till ett blandat fart- och tempopass. Perfekt väder. Klarblå himmel, smekande kvällssol och ljummen luft. Vi sammanstrålade strax efter 18 vid OK Tors klubbstuga. Vi började med ett varv bestående av 10/10, 20/20, 30/30, 40/40, 50/50 och 60/60, vilket innebär 10 sekunder i tempo under ens bekvämlighetsfart och sedan växla till 10 sekunder tempo över bekvämlighetsfart för att sedan öka på tiden med 20 sekunder och så vidare. Därefter börjar man om eller så fortsätter man att öka på med 10 sekundersblock. Jag brukar kalla det strukturerad fartlek, med betoning på struktur snarare än lek;-) Ni kan ju tänka er själva hur (o)rytmiken kan upplevas i ett duktigt kuperat spår, då tempoväxlingen kan komma mitt i en backe. Backarna i OK Tor är inte skyhöga, men väldigt branta och många. Varv två blev en repetition, men vi körde även lite backteknik-träning: jämnt tempo in mot spårets brantaste backe för att korta ner stegen uppför och bibehålla samma takt (inte att förväxla med tempo) och när vi nått krönet växla om till högt tempo i en lång utförslöpa, inget jäkla återhämtningslufsande. Vill man springa på silvertid på LL, så är det smart uppförslöpning och toksnabba utförslöpor som gäller. Varv nummer tre körde vi högintensivt rakt igenom var för sig. Ett riktigt tufft och tillika härligt pass. Sprang i mina Inov-8 F-Lite 230. Har glömt bort hur jäkla sköna – och snabba – de är! Jag tror bestämt att de får bära mig genom LL om 3 1/2 vecka.

På tal om Inov-8, så fick jag i början av veckan deras ultralätta regnbyxa som är specialdesignad för löpning. Komplett regnställ ingår i Lake District’s Ultimate Trail obligatoriska packlista och är det på de flesta längre fellrunning-tävlingar på ultradistans i England. Byxorna, Race pant 150, sitter riktigt bra och följsamheten är klockren. Att de sedan bara väger 150 gram och tar liten plats gör dem ultimata för exempelvis fjällöpning med minimal packning. Nå, nu hoppas jag dock att slippa använda dem i England och på kommande äventyr, men det känns tryggt att ha dem i packningen. Så en mer fullödig utvärdering får vänta till jag fått pröva brallorna under några tuffa långpass i blöta eller snöiga förhållanden framöver.

Just nu längtar jag till fredag eftermiddag, då vi är 11 glada själar från Vilsta IK som beger oss till Kolmården för att springa de läckraste etapperna på Sörmlandsleden under lördag och söndag. Väderprognosen ser fin ut med sol och 20 grader hela helgen. Det kommer inte att gå någon nöd på oss. En story från vårt trailläger kommer på bloggen efter helgen.

Sep 292012
 

Vet faktiskt inte hur jag ska sammanfatta loppet, förberedelserna, tankarna som passerade och känslan efteråt. Bara så oerhört glad och helt urladdad, fysiskt som mentalt. Sitter på tåget hem med Pixies i lurarna. Landskapet svischar förbi under mörka regnmoln. Suger stolt på silvertiden 2:12:31, plats 413 totalt och 33 i åldersklassen 45-49 år!

Detta var mitt tredje Lidingölopp. Jag sprang mitt första LL 2010 på tiden 2:54 och jag hade inte kunnat springa fortare då, även om jag skulle haft möjlighet att starta i ett tidigare startled. Loppet var tillika min första tävling och då var jag oerhört glad över bedriften att bara genomföra det beryktade Lidingöloppet, med enbart tre månaders fokuserad löpträning i bagaget. Inför LL 2011 hade jag siktet inställt på sub 2:30 med en hemlig vittring på silvertiden. Tyvärr tog jag det för lugnt vid starten förra året, vilket resulterade i att jag hamnade i flera flaskhalsar med löparstockning de första kilometerna. Trots mina långsammaste 5 kilometer någonsin sprang jag ändå in mycket tid och gick i mål på 2.18. Kanonnöjd och en erfarenhet rikare: Vill man springa på silvertid kan man inte ta det lugnt i starten. No way!

Den fokuserade träningen inför LL har gått på räls och är inte mycket att orda om. Precis som förra året tog jag ut två semesterdagar innan loppet, för att bara varva ner, äta rätt och sova mycket. Och liksom i fjol åkte jag till min gamle fågelskådarvän, Tomas Carlberg, som bor tio minuter från Lidingövallen, för att käka middag, umgås och sova ut på plats. Nå, innan jag åkte ut till honom blev det en långfika på gamla hederliga Ritorno vid Odenplan med barndomsvännen Staffan för att bolla framtida löparprojekt. Kan förresten tipsa om att Alewalds på Kungsgatan har 30% rabatt på flera märken och modeller merinoull-underställ. Nåväl, att ladda dagen innan LL behöver ju inte betyda att göra ingenting mer än att äta, snarare att göra helt andra saker, som att umgås med vänner, trivas och koppla bort loppet i möjligaste mån. Det fungerar utmärkt för min del.

Det blev en trevlig kväll hos Tomas, som bjöd på supergod vegetarisk lasagne. Proppmätt och efter kvällens alla samtalsämnen var det dags att slafa in vid halvelva. Ställde klockan på nio. Drömde om Lidingöloppet. Drömde att jag sprang med lätta fötter och pigga ben. Vaknade till av att jag var pissnödig. Strax innan nio slog jag upp de blå och kände mig totalt utsövd. Började pyssla med mitt medan Tomas och hans barn fixade med sitt. Sedan intog jag en stadig grötfrukost med torkade tranbär. Drog i mig ett glas resorb. Blandade ihop fyra Hammergel (använde tre). Smörjde in benen med Percutane. På med löpardressen i Vilsta IK:s färger och så mina snabbaste sköna gröna Tarther.

Vid elva tog jag min lilla rygga och promenerade sakta mot Koltorp. Perfekt väder med växlande molnighet och 14-15 grader. Inspekterade första kilometern från starten och la upp strategin att hålla mig på vänsterflyen de första 500 meterna. Efter tjugo minuters uppvärmning tog jag plats i vänsterdelen av startled 1C. Fortsatt uppvärmning på plats samtidigt som en skön värmlänning kom fram och började prata, då även han hade på sig sina gröna Tarther. Tänk vad ett par gemensamma nämnare kan göra;-)

Det drog ihop sig till start. 12:30 small det och för första gången i mitt liv öppnade jag ett långlopp i sub3:50-fart för att undvika stockningarna vid de kommande flaskhalsarna. Jag var glad att jag rekat startsträckan innan. Blev knappt blöt om fötterna. Efter par kilometer var tempot relativt högt och jag fortsatte så för att hitta en position, vilket jag gjorde efter drygt fyra kilometer. Hade en handhållen 33:a för de första åtta kilometerna och sprang förbi första vätskekontrollen vid Ekholmnäs. Passerade 5 km på 21:18. Dagsformen kändes riktigt bra, men ben och kropp var inte riktigt bekväma med den hårda öppning, men mer troligt var detta en mental rädsla. Det flöt på bra och det var en kick att springa förbi Kyrkviken och Lidingövallen med alla hejande människor. Intressant var att vi var en liten klunga på 8-10 löpare som höll ihop (beroende på samma tempo) från 6 till 18 km. Sedan tog jag rygg på en löpare från IFK Lidingö som var en uppenbart rutinerad backlöpare! Hursomhelst så var den arytmiska backsträckan från 14-20km så jävla jobbig, rent ut sagt. Hade inte samma upplevelse förra året, utan jag tror att jag nu fick betala priset för min hårda öppning. Det är en balansgång. Löpa smart uppför och dra på utför. Backen efter Grönsta och 20 km sög mest av alla backar under hela loppet. Här låg jag på 1:28:30 och kände på allvar att silvertiden var en hägrande realitet. Nu var det bara att disponera krafterna rätt och utnyttja utförslöpor och flacka partier. Det var precis lagom glest med löpare i spåret, även om en hel drös drog om mig när jag gick upp för de första (och brantaste) 200 meterna i Abborrbacken. Jag sparade mig för utförslöporna och den flacka sköna sträckningen fram till Karins backe. Nu började endorfinerna spraka i skallen och kopplade förbi tröttheten i benen. Nu var det pannbenet som styrde och ställde och skickade positiva impulser genom kroppen. Det var en smått ofattbar och obeskrivlig känsla att komma ut från skogen och in på upploppet mot målet med alla dessa människor och vetskapen att nu kan ingenting hindra mig från en silvermedalj!

Det känns helt fantastiskt att uppnå mina för året tre uppsatta mål: sub40 på milen, Swissalpine och nu silvertid på LL. Och lika skönt är det att släppa både sub40-lopp och Lidingöloppet. Dagens Lidingölopp var det tuffaste lopp jag någonsin sprungit och inte handlar det om njutning och upplevelse. Nu ska jag bara hänge mig åt behagligt långsammare Ultror, beta av etapper på Sörmlandsleden och så rena terränglopp förstås. Jag hoppas att alla ni andra som sprang LL hade en härlig och minnesvärd dag!

Väl hemma i Eskilstuna möttes jag av en vacker regnbåge i kvällningen, vilken får rama in dagen och avrunda denna story. På återseende.